Deutschland über alles: über alles in der Welt

Det kom ett paket med två skivor och ett brev:

Brev: tysk kundservice

Och en hembränd CDR med en korrigerad version av den ena skivan. Originalet från Swarashree Enterprises i Mumbai hade ingen spårindelning, bara ett långt spår med tre stycken med långa tysta partier emellan, och ett glapp i musiken i första stycket. Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har då läst in den i datorn, tagit bort tystnaden och glappet, delat upp det hela i tre spår och bränt en ny skiva.

Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Tysk kundservice. Så långt utöver det vanliga, så långt över förväntan. Über alles in der Welt.

Vad var det då vi hade köpt?

Swarashree Enterprise i Mumbai har gett ut CD-versioner av ett gäng inspelningar som de hade ute på kassett i Indien 1983. Det är Kumar Gandharva, Zarin Daruwalla, Abdul Halim Jaffer Khan, DV Paluskar, Zia Mohiuddin Dagar, Yeshwantbuwa Joshi och kanske andra. Möjligtvis till och med så sällsynta artister som Chandrashekhar Naringrekar och Padmavati Shaligram. En del av CD-utgåvorna låter bättre än kassetterna, kanske alla.

Vi kom över ZM Dagar och Yeshwantbuwa Joshi.

Yeshwantbuwa Joshi: The Long Lost Cult Singer Reappears!

JJAlbum: Echoes of a Golden Voice. Sång: Yeshwantbuwa Joshi. Sarangi, tabla, harmonium: Ingen uppgift. Innehåll: Hameer (vilambit jhoomra ”Chameli Phuli”, drut teental ”Aaj Ghan Garaj”), Gaud Malhar (”Lade Ladesi”) och Bahar (”Belariyan Phuli”). Label: Swarashree Enterprises YJ001

■ ■ ■

Yeshwantbuwa Joshi är en legend – en av de renlärigaste och bästa sångarna i Gwalior-gharanat, denna urkälla till så mycket musik och till så få skivor med renläriga sångare. Han var elev till Mirashibuwa, som gått i lära hos Balkrishnabuwa Ichalkaranjikar och Vishnu Digambar Paluskar, och för all del även till Agra-mästaren Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas”. Magiska namn alla. Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas” så magiskt att det inte spelar någon roll att han var från Agra.

Yeshwantbuwa Joshi är en legend, ett magiskt namn på en stamtavla med magiska namn. Och det vet vi alla. Men hur många har skivor med honom?

Vi har ärligt talat sett en, och det är den här, urpsrungligen från 1983.

Bara på baksidan står titeln Echoes of a Golden Voice, och där beskrivs han/skivan/repertoaren (oklart) också som ”Epitome of Gwalior Gayaki”. Intressant nog finns det en skiva med Laxman Krishnarao Pandit som heter Epitome of Gwalior Gayaki, som lever upp till namnet och är helt fantastisk, på sätt och vis en bättre skiva än vi trodde fanns.

Hur står sig Yeshwantbuwa Joshis skiva mot LK Pandits?

Den har ett starkt huvudnummer i raga Hameer. Precis som LK Pandit sjunger Yeshwantbuwa mycket ren khyal utan gimmickar, och upplägget med ”Chameli Phuli” och ”Aaj Ghan Garaj” visar effektivt olika aspekter av ragan – bada och chhota som sthai och antara; jämfört med ”Chameli Phuli” drar ”Aaj Ghan Garaj” nästan iväg mot Bilawal och Nand.

Men det upplägget har också en baksida. Vilambit blir något enformig i en begränsad del av Hameer. Inte minst som det i den här stilen är pang på och full fart från första tonen (det som idag kallas vilambit skulle nog Yeshwantbuwa kallat ati-vilambit). Hameer som huvudnummer äger inte samma urkraft som LK Pandits Puriya, långt därifrån.

På det som var B-sidan på kassetten är 15 minuter Gaud Malhar bra och 15 minuter Bahar oengagerande och blir intressant först på slutet. Vilket kommer som en paradox, för dittills har de snabbaste partierna varit de minst lyckade. Yeshwantbuwa sjunger fantastiskt, för full hals, men det betyder också att han försöker undvika att jobba med stämläpparna och då kan han heller inte packa distinkta toner lika tätt som till exempel Bhimsen Joshi. Ändå hettar det till när det går undan i hans Bahar – men det är efter en blek början.

Med två halvtimmar musik istället för en halvtimme och två kvartar hade det kanske blivit en mycket bättre skiva. Som en är nu är den inte så magisk som namnet Yeshwantbuwa Joshi. Det skulle kunna tänkas vara en orättvis förväntning. Kanske är vi dömda att bli besvikna på så magiska namn. Men kom då ihåg att när det väl kom ut en ordentlig skiva med Kesarbai Kerkar var det mycket riktigt den bästa musik vi någonsin hört.

Kom också ihåg att Laxman Krishnarao Pandit har gjort en bättre Epitome of Gwalior Gayaki.

Och att Kumar Gandharva har sjungit in en ”Chameli Phuli” som är Yeshwantbuwa Joshis raka motsats. Kumar Gandharva hade bara en fungerande lunga och kunde bara sjunga kortare fraser, en svaghet i en musikform som bygger på långa fraser. Kumar Gandharva är berömd för att han vände den svagheten till en styrka. Genom att hacka upp musiken i småfraser och injicera tystnad mellan dem skapade han en spänning så tjock att det gick att skära den med kniv. Hameer i Baithak-serien är en av hans mest elektriska inspelningar. Underbara surgubben Kumar Prasad Mukherjee kallade Kumars Gandharvas gayaki för ”melodrama, not drama”. Vi är nog inte större än att vi tycker att Kumars melodrama gör ännu bättre musik av Hameer än Yeshwantbuwas ortodoxa drama. Men vi är inte i Kumar Prasad Mukherjees liga.

Zia Mohiuddin Dagar: Ahir Bhairav & Malkauns

ZMDAlbum: Instrumental – Rudra Veena. Rudra-Veena: Zia Mohiuddin Dagar. Pakhawaj: ingen uppgift. Innehåll: Ahir Bhairav och Malkauns, med dhrupad i båda: ”Hey Jagadish” och ”Jayati Jayati Shri Ganesh”. Label: Swarashree Enterprises UZMD001

■ ■ ■

Den andra skivan vi kom över var Zia Mohiuddin Dagars Ahir Bhairav och Malkauns. En av de rätt sällsynta skivor där han spelar dhrupad och inte bara alap. Inte minst därför ville vi höra den. Lite blev vi besvikna.

Vi har lyssnat rätt mycket på ZM Dagars Rudra-veena genom åren, så i stor utsträckning har vi hört det förut. Det är långt ifrån första gången vi hör hans Malkauns. Musikerskapet är förstås som alltid solitt och effektivt, ragadarin oklanderlig, men nästan hela Malkauns spelas i så högt register att spåret kan betraktas som bortkastat. Ahir Bhairav är betydligt bättre. Det är ingen helgjuten skiva, långt från Zia Mohiuddins storverk, men väl värd en rekommendation för en halvtimmeslång Ahir Bhairav på Rudra-veena.

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna. Vi säger det igen: Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har läst in den defekta skivan med Yeshwantbuwa Joshi i datorn, tagit bort defekterna, och bränt en ny skiva med korrigerad spårindelning. Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Mer om att entusiastiskt fixa till perfekta versioner av defekta skivor läser du här, med tips och praktikfall.

JV

Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

För fyra år sedan skrev undertecknad att Mani Kauls Dhrupad från 1982, 1983 eller 1984 är bättre än Ashish Sankrityayans färska Call of the Deep. Men är den verkligen det? För inte länge sedan visades den gamla filmen på engelska Channel 4, och vi tog förstås planet över till Southall för en titt och en utvärdering.

Faktum är att det är dags att sluta namedroppa denna kultförklarade skapelse och istället göra upp med den scen för scen:

1. Förtexter. Sång: Zia Fariduddin Dagar. Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar … och Bahauddin Dagar, som rörande nog får vara med inte bara i en kort snutt riyaz (2) utan också i förtexterna.

2. Bahauddin, 12–13 år, i riyaz.

3. En karl med mustasch och polisonger gestikulerar runt i fortet i Gwalior och deklamerar gamla skrifter. Han presenteras inte, hans närvaro kommenteras inte, det han deklamerar har just nu inte mycket bäring. Denne mystiske sahib kommer att ha en stor roll i filmen, men vem är han?

4. Zia Fariduddin och Zia Mohiuddin Dagar i en duett, sång och Rudra-veena, högst upp på fortet, medan solen går upp. Detta håller på i tio minuter, och en generation europeer som upptäckte dhrupad senare än 1984 och aldrig såg den här filmen kände att de här duetterna hölls hemliga ända tills svenska Country & Eastern släppte en Malkauns från 1968 på CD för fem år sedan. Så var alltså inte fallet.

5. Zia Mohidduin Dagar demonstrerar något på sin Rudra-veena som man inte förstår vad det är. Så här är det alltid klippt: man får aldrig se frågan, bara ett brottstycke från mitten av svaret. En filmare med andra idéer hade kunnat göra en informativ dokumentär av materialet.

6. Folkliga festligheter med svärd och cymbaler klipps in utan förvarning, tillåts hålla på i evighet och har absolut ingenting med dhrupad eller resten av filmen att göra.

7. Till sist börjar mannen med polisonger föreläsa lite om indisk samhällshistoria, och svärddansarna har nu väsnats så långe att man välkomnar honom.

8. Zia Fariduddin Dagar sjunger raga Bihag. Äntligen!

9. Då och då visas ett par stora bröst under Fariduddins framträdande, gissningsvis för att hålla tittaren intresserad. Det är fint, men hade inte behövts. Det här är Fariduddin i högform – han är verkligen en unik, enastående sångare. Att höra honom så här, om än bara i tio minuter, är en rejäl upplevelse.

10. Några lösa meningar om indisk musikhistoria (ur ett paleografiskt perspektiv) leder in i …

11. Ett pakhawajsolo – där trummisen sitter så långt från kameran att man inte ser vem han är.

12. Mer deklamerande paleografi från vår anonyme ciceron.

13. Pseudohistoria.

14. Zia Mohiuddin Dagar spelar Kamboji i fortet, ackompanjerad av jamande katt.

15. Zia Mohiuddin Dagar demonstrerar hur man spelar nishad i Kamboji.

16. Fascinerande familjehistoria. Varje generation behöver en teoretiker, som varken spelar eller sjunger utan koncentrerar sig helt på studier. Vem har den rollen idag?

17. Ett brinnande framförande av ”Tum Rab Tum Saheb” av Fariduddin Dagar. Av detta visas bara en liten snutt.

18. Mycket liten lec-dem av bröderna Dagar. Mycket liten. Som sagt, någon dokumentär är det inte.

19. Denna intetsägande interiör visas genom flera minuter av en eldig ”Shubh Mahurat” (raga Suha).

20. Så här såg det egentligen ut. Notera att Zia Mohiuddin beenkar sjunger duett med Fariduddin.

21. Ett astronomiskt observatorium filmas runt, runt, medan en speakerröst berättar hur det var förr i världen. I bakgrunden rullar fortfarande den fantastiska ”Shubh Mahurat”, nedtonad, sönderpratad – det är riktigt frustrerande.

22. Släktträd. Inga invändningar från Panchamkauns!

23. Hustak, av alla motiv, filmas in absurdum medan Fariduddin, Mohiuddin och vad som låter som kvinnor, körer och barn musicerar intensivt någonstans kring Bhinna Shadja/Kaushik Dhwani/Pancham.

24. The End.

* * *

Ja, vad ska man säga? Vi tycker nog inte att det här är bättre än Call of the Deep. Musikaliskt är det storstilat men som film är det förkastligt. Inte minst för att de som inte vet något om dhrupad, som inte vet något om familjen Dagar (och filmen verkar sannerligen vända sig till dem), får intrycket att dessa musiker bor i ett tre kvadratkilometer stort fort … och det gör de inte.

JV

Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.