Om du tvivlar på Zakir Hussain …

Om du tvivlar på Zakir Hussain, efter diverse ogina inlägg här på sistone, vill vi bara säga att han är den ende tablaspelare som rört oss till tårar. Ja, vi har gråtit till ett tablasolo av Zakir Hussain. För att det var så bra.

Vi skrev det inte då, för det låter ju så överdrivet att vi tänkte att en läsare inte riktigt kan ta det på allvar. Men Gud, så vi grät. Och det har aldrig annars hänt.

Så Zakir är inte bara någon supertekniker som förstör skivor med andra musiker och spelar tabla som bara tabla-genier kan förstå. Zakir är den ende tabliya som någonsin fått oss lekmän att brista i gråt med bara trumspel.

Visst, ingen är perfekt. Den och den må ha kompat den och den med den äran, och det kanske inte Zakir har gjort. Kanske var det någon annan som sken med sin theka. Men grät du då – till tablan? Om inte, så kanske du måste vänja dig vid att hålla snattran. ”Gud, vem lyssnar på musik på det här sättet?!” Jo, det gör alla utom du.

RK

Masters in Sync, volym 1 och 2

Album: Masters in Sync I. Label: Music Today. Innehåll: raga Shanti Prerna (?!) med Hariprasad Chaurasia & Shivkumar Sharma (flöjt/santoor), Alla Rakha & Zakir Hussain i tabladuett, Maru Bihag med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai).

AlbumMasters in Sync IILabel: Music Today. Innehåll: Mishra Bhairavi med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai), Piloo med Shahid Parvez & Faiyaz Khan (sitar/fiol), Gorakh Kalyan med Vishwamohan Bhatt  & Ronu Majumdar (gitarr/flöjt), Jhinjhoti med Budhaditya Mukherjee & Bhajan Sapori (sitar/santoor), bhajan med Sultan Khan & U Srinivas (sarangi/mandolin)

Som Panchamkauns hackkyckling har undertecknad ålagts att recensera två erbarmliga jugalbandiskivor med den fåniga titeln ”Masters in Sync”. Hur tar man sig ens an en sådan uppgift? Jo, först sätter man lägsta betyg på hela eländet, en stjärna, och sedan lyssnar man igenom skivorna och tar reda på varför.

Hariprasad Chaurasia och Shivkumar Sharma är då behjälpliga, med en raga de kallar Shanti Prerna (”frid/inspiration”). Det här är dess enda inspelning och vi förstår den inte. Mukhdan i större delen av framförandet är (N)S’ M* P, staccato, och den sätter stark prägel på upplevelsen. Men även om man bortser från att det som spelas är en obefintlig raga är det som allmän musik betraktat väldigt dåligt: det är enformigt, ointressant, andefattigt och oändligt långt. Spåret är drygt trettio minuter men känns som det dubbla.

Hariprasad dominerar totalt; Shivkumar Sharma är helt uträknad. Man kan säga att han kompar flöjten. Ändå anpassar sig Hariprasad till honom genom att spela en förfärlig massa staccato, mot poängen med sitt instrument. Och båda spelar av någon anledning länge mycket tyst, vilket är svårt att kompa på tabla. Vi hittar inget förmildrande att säga om spåret, och det är ingen jugalbandi.

Nästa spår är åtta och en halv minuter tabladuett i tal Pashto från Alla Rakhas och Zakir Hussains Maestro’s Choice-skiva. Tabladuett är väl inte det den nordindiska publiken vill höra när man lockar dem med jugalbandi? Det man vill ha är ”melodi”; ju sämre desto bättre. Här tycker vi att Music Today är oärliga.

Avslutar första volymen gör Amjad Ali Khan och Bismillah Khan med en Maru Bihag. På de här hemska skivorna har Music Today ganska konsekvent listat musikerna i fel ordning, den juniore före den seniore, men i fallet Amjad Ali må det vara hänt eftersom han så totalt överskuggar nestorn.

Deras spelstilar är inte kompatibla. Amjad Alis kantiga, tvärkastiga tantkari går tvärt emot Bismillas långa, böljande linje och är så pass mycket snabbare att Bismillah inte hinner utveckla något i sina vändor; ofta spelar han bara mukhda åt Amjad Alis improvisationer. Som bara till 50 procent är försök att spela seriös musik. Bara vid rena pajaskonster applåderar publiken.

Bismillah Khan tycks ha tekniska problem med rörblad – toner som kommer ut fel, toner som inte kommer ut alls – och frågan är om han helt enkelt var för senior på den här inspelningen? Vi vet inte. Det är inte någon av Amjad Alis bästa prestationer och det är ingen jugalbandi. Framför allt är det inte så vi vill minnas Bismillah Khan.

Det behöver vi inte heller, för volym två bjuder på en Mishra Bhairav med samma sättning. Med tonvikt på ”Mishra”. Direkt urartar det nu till melodisk tävling, på Amjads initativ – han spelar ren freeform och slänger in en och annan prayoga, och Bismillah sopar banan med honom. Inte en enda fras ur hans shehnai är sämre än något från Amjad Alis sarod, och allt är fantasifullt utan att förlora Bhairavi. Amjad jobbar med kvantitet i stället: Spåret är 22 minuter långt och Bismillah Khan spelar sin sista ton vid 14-minutersstrecket.

Nå, ska man vara ärlig upptas alla återstående minuter utom en av trumsolo. Vi blir inte ens förvånade. Efter idogt lyssnande på tablasolo är vi fortfarande inga experter men har i alla fall hört betydligt bättre än så här. Och varför är det fler än en trummis?

Shahid Parvez och Faiyaz Khan (violinist från Bhendibazar-gharanat) tar vid med en Piloo som faktiskt låter bra men tonar ut innan den hinner börja (8½ minut). Istället blir det Gorakh Kalyan från Vishwa Mohan Bhatt och Ronu Majumdar – den mest lättviktiga musik vi någonsin hört i indisk form. Den är helt bankrutt, på en nivå där musikerna turas om att upprepa en fras på två–tre toner upp och ner för skalan, helt identiska. Rekommenderas verkligen till LIGHT MUSIC LOVERS, LIGHT MUSIC FANS och inte minst till THOSE WHO ARE FOND OF LIGHT MUSIC. 

Här vet vi inte vad vi ska säga. De kanske inte är våra favoriter, men de kan ju bättre.

Budhaditya Mukherjee och Bhajan Sopori (santoor!) är näst sist ut med en överraskande Jhinhjoti. Från första början ett spännande sound, där Budhadityas sylvassa sitar nästan försvinner i en gnistrande vass santoor, och Sopori vägrar konsekvent att underordna sig. Hans instrument är ju ett hackbräde som inte vunnit allmänt erkännande i genren för att det är fundamentalt opassande i teori och praktik medan Budhadityas är den världsberömda sitaren, supervirtuos är han också, men det stoppar inte Bhajan Sopori! Om han så bara kan dra pinnarna fram och tillbaka över strängarna som om han spelade swarmandal så gör han det – mycket. Och han hamrar på sin santoor! Budhaditya spelar för glatta livet och Sopori har bestämt sig för att svara upp. Han är i sanning en virtuos. Ibland hör vi två santoorer! Han är fantastisk – på något vi inte gillar.

Men det är första gången vi har roligt på Masters in Sync-skivorna. Det underhåller, men bara för att det är så konstigt. Att Budhaditya gjort detta ligger honom inte i fatet. Det är första gången vi hör Sopori, och vi kultförklarar honom på stående fot.

Dock är det inte tu tal om att det är enstjärnigt, vi kunde inte ens lyssna på hela spåret (15 minuter). En bhajan avslutar, med den mycket udda kombinationen sarangi och sydindisk el-mandolin, Sultan Khan och Mandolin Srinivas: de spelar varannan rad och visst, de har i alla fall en melodi att spela (ett ord man inte kunnat tillämpa överallt på dessa skivor) men det är ju bara en uppvisning i hur trist en el-mandolin låter. Ljudet av sarangi är ju världens vackraste – i dess närhet kan ingen mandolin spelas. Tonas barmhärtigt ut efter bara fyra minuter.

* * *

Vilket elände! Men inget av instrumenten här är det andra tillräckligt likt för att det ska fungera. Det är för olika spelstilar som möts. (Undantaget är förstås tabladuetten, men den tycker vi inte hör hemma på en sådan här skiva över huvud taget.) Ibland är skillnaderna till och med så stora att det inte kan kallas jugalbandi, då inte ens några av instrumentens största stjärnor kunde överbrygga klyftan och hitta några lika villkor.

Vi vet att musik kan beröra. Vi vet att musik kan förändra liv, tända känslor, släcka ut – visa dig mysterierna. Det gör, kort och gott, inte musiken på Masters in Sync.

JV

*) Teevra madhyam.

Ännu mer tabladuett med Alla Rakha och Zakir Hussain

AlbumShared MomentsTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Navras Records NRCD 9003 (teental).

■ ■ ■

Efter gårdagens besvikelse – både på oss själva och på skivorna – när vi inte kunde höra något av värde i två jugalbandiskivor med världens största tablaspelare känns det lika bra att fortsätta försöka. En liveupptagning på Navras, Shared Moments, håller fram en värmande handduk.

Den gör inte om något av misstagen från oaptitliga Together och Maestro’s Choice, det medges. Här är Sultan Khan så oändligt mycket mer än en metronom: han ser till att hans lehra också är musik, den är svidande vacker, och han låter den leva med i musiken med variationer och reaktioner på det trummisarna spelar. (Och som de spelar – åtta minuter in i en skiva med Zakir Hussain är det fortfarande mycket långsamt, och det kan väl aldrig någonsin tidigare ha hänt?) Båda har också stämt till shadja, som sig bör, och tydligen gör det en viss sus att båda får spela med den ton och den tabla de är vana vid.

Fjorton minuter in är det långt ifrån långsamt, men det är en oerhört långsam lehra det smattras ovanpå, och Sultan Khan är så melankolisk att man nästan inte kan hålla tårarna borta. En egendomlig skiva. Tabla med Zakir Hussain, och direkt vilsam att lyssna på i över trettiofem minuter. Och samtidigt gråtmild.

Lyriskt som Drums of India är det inte. Tio–tolv minuter snabb teental lyckas även de lämna oss märkligt tomma. Ett molande vemod är allt vi känner. Men det är inte direkt dåligt. Inte förrän det avslutas med något som döpts till ”tani avartanam”, den sydindiska termen för trumsolo, och som vi därför (eftersom det här är nordindisk musik och inte sydindisk!) misstänker är nio minuter otraditionella pajaskonster (snabbt och slamrigt är det i alla fall, och plötsligt blir här också lehran en pina!), men Shared Moments – en inspelning som varken låter eller känns som vi trodde – får i alla fall tre stjärnor i betyg.

Det är tablavecka på Panchamkauns och vi frågar oss i vanlig ordning om man kan lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla. Eller, det har vi väl sett för länge sedan att det går utmärkt. Tabladuetterna däremot verkar ha svårt att nå upp till samma höjder. Fortfarande är Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra på Makar Records den enda fullträff vi hört, och den kan du då inte lyssna på för det har flutit mycket vatten under broarna sedan den över huvud taget gick att få tag i.

RK

PS: En ej oäven skiva med Zakir och Allarakha är annars Tabla Tradition, som inte innehåller någon duett över huvud taget utan det bästa från Zakirs lyriska Drums of India (vilambit teental och punjabi dhamar) samt en orelaterad inspelning av fadern, med harmonium. Men ibland vore det skönt att brinna, gråta och leva för en musikform där den här sortens rumsterande återutgivning och ompaketering inte är legio.

Mer tabladuetter: Alla Rakha & Zakir Hussain

Alla Rakha & Zakir Hussain - Maestro's ChoiceAlbumMaestro’s ChoiceTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Music Today CDA-91013 (matta tal, jaital, tal pashto – 9-, 7½- och 7-takt). 

AlbumTogetherTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Bayshore/Magnasound CDHN0176 (chartal ki sawari, teental, rupak tal – 11-, 16- och 7-takt).

■ ■

I går nämnde vi som exempel på tablasolotraditionens oförklarlighet att 11-takten par excellence, ashta mangal, är döpt efter siffran åtta. Ska vi vara ärliga är väl inte ashta mangal någon taktart par excellence över huvud taget. Men hör på det här, då. Dagens 11-takt till recension, chartal ki sawari, är döpt efter siffran fyra. Panchamkauns ”förklarar”:

Indiska taktarter är mer konkreta än europeiska. En 11-takt är inte bara 11, som i Europa – det är därför det finns olika 11-takter. Chartal ki sawari ska inte jämföras med 11/8-takt utan är 2/8+2/8+2/8+2/8+3/16+3/16-takt och inget annat.* Det där såg oerhört knöligt ut, så vi illustrerar det i äkta europeisk notation, man är väl allmänbildad:

Även om alla vet hur en vanlig 4/4-takt noteras kanske det där ser ovant ut för många. Men, det förekommer.

Indiska taktarter är ännu mer konkreta än så, för var och en av dessa indelningar är antingen tali eller khali – ”klappad” eller ”tom”. När man räknar takten klappar man på vissa taktslag (tali), och på de ”tomma” kan man till exempel vifta lite diskret med handen i tomma intet. Det är därför chartal ki sawari är döpt efter siffran fyra. Namnet betyder ”fyrklappsritten”.

Är ni beredda på poängen?

Chartal ki sawari har inte fyra klappar. Den har fem. Den är indelad i sex delar, och man klappar på alla utom den tredje; den är khali. Chartal ki sawari är en 11-takt, indelad i sex, där man klappar fem gånger, och den är döpt efter siffran fyra.

TogetherTablavecka på Panchamkauns: vilket utbyte har man, som icke-tablaspelare, av alla de tablasolon som olika skivbolag tycker att man ska köpa? Efter gårdagens försök med Sharda och Visnhu Sahai är vi nu framme vid Indiens ojämförligt största tabladuo: Allarakha med sonen Zakir Hussain. Vi har lyssnat igenom två duetter, dels i Maestro’s Choicie-serien på Music Today (den första Maestro’s Choice, när åtminstone nästan alla som figurerade var mästare) och en skiva på Magnasound som heter Together, eller möjligtvis ”A Tribute to Masters from the Same Musical Family, Performing Together, Upholding the Best Traditions of Hindustani Classical Music”.

Att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är som att lyssna på en enda jättelång skiva. De skulle kunna vara inspelade i samma session. Båda spelas till lehran av Sultan Khans sarangi. Och något som vi tyckte var så knasigt att vi till och med gjorde oss lustiga över det när vi stötte på det på en annan av Zakirs duoskivor, med lillebror Fazal Qureshi – att trummorna är stämda olika – är tydligen regel snarare än undantag i denna tradition.

Men att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är också en skräckupplevelse: man blir rädd för sig själv när man inser att man förstår Lyle Wachowski på India Archive Music som producerar sina tablaskivor utan lehra. På Maestro’s Choice får man lyssna på en fem sekunder lång melodislinga som upprepas i 27 minuter – och mot slutet har tempot höjts så pass att den bara är fyra sekunder lång. Sedan följer 21 minuter med en melodi som lovar runt, med en längd på hela nio sekunder, men håller tunt, då den förbyts i en snutt som klockar in under femsekundersstrecket. På Together är den ena slingan fem–sex sekunder lång, den andra börjar under fyra och slutar på två och halv.

Ska vi orka med det här? Vi som älskar sarangilehra, vi som dömer ut skivor så fort vi hör ett harmonium – men vi klarar inte mer! Makar Records tabladuo, Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, framstår allt mer som en vinnare. Sarangin trakteras där av Santosh Kumar Mishra, och det 37 minuter långa huvudnumret börjar med den vackraste alap och en lehra som är hela tjugo sekunder lång. Och när tempot höjs spelar han inte bara samma sak snabbare: han byter. Och varierar sina slingor. Både som en goodwillgest till lyssnaren och som daad till trummisarna. Och tablorna är stämda i unison. Ni vet, som tablasolo låter.

Allarakha är borta sedan länge och Zakir Hussain är världens störste tabliya, och just därför känns det helt okej att rekommendera en annan tabladuett istället. Det som inte alls känns lika bra är att Makar Records också är borta sedan länge, och med dem skivan – den går absolut inte att få tag på över huvud taget i skrivande stund, i någon form. Men om ni prompt ska höra en tabladuett är det den ni ska ha. Annars finns det väl annat ni kan ta er för.

RK

*) Tja, nämnaren har vi såklart valt på måfå. Det hade lika gärna kunnat stå 2/4+2/4+2/4+2/4+3/8+3/8, men det hade blivit en väldigt lång takt i det europeiska modellen och vi hoppas ni förstår poängen.

Rent lyrisk tabla: Zakir Hussain: Drums of India

Album: Drums of India. Tabla: Zakir Hussain. Lehra: sarangi. RPG CDNF 150229 (teental, matta, punjabi dhamar)

■ ■ ■

Va? En sagolik lehra på sarangi i behagligt  tempo, och Zakir Hussains tabla sjunger med bättre än många sångare! Sjunger med underbar ton, begripligt, med omkväm, varierat och strukturerat – det har blivit så vedertaget att skälla på Zakir, och han har straffat ut sig så mycket med olika divalater (åtminstone enligt alla rykten som går, som det är vedertaget att inte ifrågasätta), att vi blir rikigt förvånade att det är så allt igenom musikaliskt och genuint lyssningsbart. Det här är vacker tabla. Kanske den mest lyriska vi hört.

Vi börjar 2011 med en ny tablavecka på Panchamkauns – vi lyssnar på och recenserar tablasolo – och frågan är som vanligt om man kan lyssna på de här skivorna även om man inte själv spelar tabla. Först ut är Zakir Hussains gamla Drums of India från RPG 1999, en skiva där det inte ens står vem som spelar sarangi. När tablasolo inte erbjuder någon ingång för lekmannen till vilka olika kompositioner som spelas – pauser, spårindelning, CD-häfte – blir vi ibland besvikna, men så här lyrisk tabla går inte att bli besviken på. Sällan eller kanske aldrig har vi hört nordindiskt trumsolo som behöver den ingången mindre. Om hela skivan fortsatt så här hade den varit ett mästerverk. Och det hade den säkert kunnat göra, för Zakir Hussain, världens störste tabliya, måste väl ha repertoar i taktarternas taktart som räcker till en hel CD.

Men Drums of India är inget mästerverk, utan denna fantastiska teental räcker bara i 15–16 minuter. En niotakt, matta tal, tar vid, som inte alls går att lyssna på. I vår älskade teental var en vända 20 sekunder lång – lehran är en melodislinga på 20 sekunder. I matta tal är den bara fyra sekunder. En fyrasekundersslinga som upprepas gång på gång på gång i nästan 10 minuter driver förstås lyssnaren till vansinne; frågan är varför Zakir Hussain inte begripit det. Han är väl en sådan tablanörd att melodin inte är annat än en metronom för honom, för insnöad för att kunna se det utifrån.

Skivan, som nu egentligen är förlorad, fortsätter med punjabi dhamar tal,  en lite knöligare taktart – 14 slag – och här blir Zakir också mer lurig gentemot takten. Det lönar sig att hålla räkningen, även om det kräver viss ansträngning. Roligare lyssning än mattan, men går inte på långa vägar upp mot den fantastiska första kvarten i teental. När han återvänder till fyrtakten på slutet är det för rent uppvisningstrummande i stressat tempo, men Drums of India måste trots allt få tre stjärnor för en kvart av den vackraste tabla vi någonsin hört.

RK

Tabla: The Outliers

Tablavecka på Panchamkauns: kan man lyssna på tablasolo utan att själv spela tabla? Ibland, ibland inte, har det visat sig. Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och har idag kommit fram till fyra skivor vi valt att recensera i grupp som ”The Outliers”:* Dynamic med Kumar Bose, Master Drummer of India med Sarvar Sabri, The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri och Essence of Rhythm med Zakir Hussain.

Med tio (eller fler?) tablasoloskivor, varav tre dubbel-CD, torde Sense World Music ha någon sorts rekord. Först ut var faktiskt Kumar Boses Dynamic, med 82 minuter teental live från Saptakfestivalen i Ahmadabad 2001. Det här var innan Sense började producera som India Archive Music, med varje komposition på ett eget spår med förklarande text i CD-häftet, så den okunnige får ingen vägledning. Dessutom får både kunnig och okunnig såväl sarangi som harmonium i öronen, vilket räcker för att avfärda skivan. En gång i tiden hade det inte räckt, men inte minst Sense själva har ju gjort den obsolet – vill man höra Kumar Bose, finns hans Live from Darbar Festival 2006 som är en trevligare ingång och även en bättre inspelning.

På scientologiska ARC Music i Tyskland finns Master Drummer of India med Sarvar Sabri, till dags dato den ende tabliya som vi faktiskt sett en solokonsert med. Han är son till sarangimästaren Sabri Khan och elev till Bundu Khan (Ajrara), och ger sig här på dennes 15-takt Bundukhani, 14-takten Farodust, 6-takten dadra och den obligatoriska 16-takten, teental. Tyvärr gör han det kompad med harmonium, så det här går inte att lyssna på med mindre än att man känner att man måste.

Swapan Chaudhuri har däremot sarangi på sin Majestic Tabla, från dansösen Shefali Nags Chhanda Dhara-etikett som gav ut älskvärda, jättefula indiska klassiska skivor i Stuttgart på 90-talet och tyvärr inte längre finns. Han har sarangi, men han börjar med 11-takt, vilket är en smula magstarkt, även om det följs upp med 16 och 14. För oss är den här skivan helt ogenomtränglig. Studioinspelat tablasolo med bara fyra långa spår ger ingenting att hänga upp lyssningen på. På en liveskiva hade man märkt när en komposition är slut och en ny tar vid. Här spelar han bara på som en maskin. Lyssna hellre på hans Live from Darbar Festival 2006 – och kom för guds skull ihåg att det är pakhawaj, inte tabla, som är majestätisk!

Zakir Hussains Essence of Rhythm vet vi inte vad vi ska säga om. En hel skiva med bara femtakter (5, 10, 15) som på Amazon recenserats så här:

He demonstrates ways and methods to play off of odd timed cycles of 10, 12 [fel], and 15 beats – rather than the old favorites of 4, 8, or 16 (which everyone feels comfortable in). He takes these, and incorporates tukras and qaidas of teentaal and keherwa [16 respektive 8] and shows how to confuse even the beat itself – he places four over five, eight over fifteen, 32 over six, 49 and a half over nine, 20 and three quarters over three and a third … and unless you are locked into the lehra, you will trip over yourself trying to find the one.

Det där låter inte som något man vill lyssna på som icke-trummis, även om vi misstänker att siffrorna är gripna ur luften. Det är mer, dessutom: på ett spår spelar Zakir duett med brodern Fazal Qureshi, men på övriga spelar han duett med sig själv, dubbeltrackat. Och den ena tablan är stämd till madhyam.

Ja, man undrar ju verkligen hur det ter sig, livet som Zakir Hussains brorsa.

Men så illa som det ser ut på papperet låter det inte. Zakir Hussain är säkert världens bästa tablaspelare, och det vore konstigt om det inte märktes: världens allra bäste måste ju någonstans också vara musiker; ibland kan man höra det. Duettupplägget gör lyssningen varierad och åtminstone något mer begriplig, och alldeles för fort går det inte hela tiden. Men ofta.

Man kan tycka att man borde ha åtminstone en soloskiva med världens bäste tablaspelare, och att det borde finnas en hel del att välja på utan gimmickar som duett-med-sig-själv. Men så värst många finns det faktiskt inte (och inget enskilt solo som är längre än en halvtimme – det här vore värt en hel insinuant polemik, om man vore elak), och nu var det den här vi hade. För oss som inte själva spelar tabla ger den bara en svag mersmak.

RK

Album: Dynamic. Tabla: Kumar Bose.
Lehra: både harmonium och sarangi.
Label: Sense World Music 002A/B (2 CD).
Innehåll: Teental (16-takt)

Album: Master Drummer of India. Tabla: Sarvar Sabri.
Lehra: harmonium. Label: ARC Music EUCD 1138.
Innehåll: Bundukhani (8½=15-takt), Farodust (14-takt),
teental, dadra (6-takt)

Album: The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri.
Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Label: Chhanda Dhara SNCD 71093.
Innehåll: Asta Mongal (11-takt), teental, ada chautal (14-takt)

Album: Essence of Rhythm. Tabla: Zakir Hussain, Fazal Qureshi.
Lehra: sarangi (Sultan Khan, ogint listad som Zakir själv).
Label: Emarcy/Polygram 536 943-2. Innehåll: Tal-posta (5-takt),
Pancham Sawari (15-takt), jhaptal (10-takt)

*) Det finns en bok av Malcolm Gladwell som heter så, som vi inte har läst. Vi läste The Lost World of Hindstani Music istället – gör det du också!

You’ve unleashed the #@$%§逼 fury!

Zakir Hussain får inte som han vill med volymen på en konsert med Ravi Shankar i Mumbai, rapporterar S Balakrishnan i Times of India:

Sitar maestro pandit Ravi Shankar has accused tabla whiz ustad Zakir Hussain of “unprofessional and immature” conduct while performing with him at Shanmukhananda Hall here on Saturday evening.

In front of a shocked audience of 3,000-odd music lovers, Zakir Hussain had yanked the microphone from its stand in front of his tablas in the middle of the concert.

Panditji was playing Maaj Khamaaj at the time. Hussain was upset with the quality of the tabla sound. He had indicated to the sound technician that the volume of his microphone should be adjusted, but apparently this was not done.

Zakir’s act upset the audience since it could only hear Ravi Shankar and his daughter Anoushka. They kept up a steady chant of “We want tabla!”, following which Zakir put the microphone back in its place and continued playing.

Ravi Shankar (86) said he was shocked by Zakir’s behaviour. ”I have known him since he was a kid. I did not expect this from him.”

Och så vidare.

Visst är det beklämmande?

Alltså att det var Ravi Shankar som flyttade fram tablaspelarens position på scen och i det musikaliska rummet. Att det var Ravi Shankar som först lät Zakir Hussains far, Alla Rakha, ta plats. Säkert med de bästa intentioner – och så gick det så här.

VK