Bröderna Ali: Nazakat & Salamat

Album: Sham Chaurasi Gharana volym 1, 2, 3. Sång, swarmandal: Nazakat & Salamat Ali Khan. Sarangi, tabla: okänt. Label: Sangeet Kendra SK 012, 013, 014. Innehåll: Yaman (vilambit jhoomra ”saajan garavaa”; tarana, drut teental ”e rii baalamavaa aaye”, tarana igen); Adana (madhyalaya teental ”atal rahilo raaj tero”), thumri i Mishra Pahadi (”saiyan bina ghar soona”) och Bhairavi (”more nain lagegi barasaan re”)

■ ■ ■ ■ (■) (volym 1)
■ (volym 2)
■ ■ ■ (volym 3)

När en stackars rasika hör ordet ”jugalbandi” idag tänker hon på shehnai och sarod i ohelig duett*, men så har det inte alltid varit. Khyal kan ha haft jugalbandi redan från början, med Sadarang och Adarang (och inom dhrupad har ju familjen Dagar länge uppträtt två och två), och i modern tid har Pakistan närt två omåttligt populära jugalbandipar, både kända som bröderna Ali: först Nazakat & Salamat Ali Khan från Shamchaurasi, med eget gharana, och sedan Patialasångarna Amanat & Fateh Ali Khan. Vi tar oss an de förstnämnda i vår jugalbandivecka: jugalbandi som det ska vara.

Så här ser de ut, de anonyma skivorna – precis som alla andra skivor i Sangeet Kendras Baithak-serie

Nazakat & Salamat Ali (1932–1983 respektive 1934–2001)** företrädedde alltså Shamchaurasi-gharanat, känt för exakt noll andra sångare utom Salamats söner Sharafat och Shafqat. Men det är inget publicitetsstunt; deras förfäder sjöng dhrupad i Punjab och faktiskt var Nazakat & Salamat de första som växlade över till khyal; även fadern Vilayat var dhrupadiya. Det hörs i deras sång.

Sangeet Kendra i Ahmedabad har som vanligt en gammal tretimmarskonsert utgiven på skiva, rättare sagt som vanligt på tre separata skivor, och ingenstans framgår det för den totalt oinvigde att de hör ihop (eller någon annan info över huvud taget). Och dyrkande gudar, vad ljudet är dåligt den här gången också.

Men dyrkande gudar, vilken Yaman.

Vi har sällan hört något mer exemplariskt, mer magiskt, mer musikaliskt. I tjugo minuter bara böljar allt – allt! – mellan D och G. Det lilla pentakordet blir hela ens värld! Vilka sångare, vilka sannskyldiga mästare: snart har man ingen aning om de hela tiden hittar nya variationer eller sjunger samma sak gång på gång; det spelar ingen roll; man vill aldrig att det ska ta slut; det här är nirvana. Yaman, ragornas raga!

Och det utan att komma till madhyam. Madhyam som är Yaman! Minut efter minut är man säker på att just den här frasen leder till madhyam, men den gör det inte … ja, ni förstår säkert vad det känns som utan att vi behöver vara plumpa. Det är så laddat att man till slut tror varenda gandhar är en madhyam. I just det avseendet har vi nog aldrig hört något jämförbart.

Men hur tar man sig ur en sådan uppbyggnad? Vilken madhyam i de 14 världarna skulle kunna vara förtjänt av den? Ingen, förstås, så vad gör man? Jo, man smyger in en liten madhyam mitt i en fras och låtsas som ingenting. Och så vidare. Ingen vulgär klimax; spänningen löses upp i Yamans böljor. Det här är nirvana. Iskalla ustads.

Ja, så håller det på. I 35 minuter av bara akar. Och 35 minuter mer varierad sång därefter, som fortfarande är lika bra. Sällan hör man sångare som får varje fras att räknas så mycket – även om det så är samma fras flera gånger i rad. Sham Chaurasi Gharana vol 1 är femstjärning khyal om vi någonsin hört det.

Om volym 2 är inte mycket att säga; den innehåller bara återstoden av Yaman. De öppnar med vår favorit-tarana – men har bara öppningsraderna, inte hela kompositionen – och följer upp den med en småkhyal. (Otänkbart idag, eller skulle åtminstone generera rubriker.) Det är Salamat som är virtuosen, berömd för sin blixtsnabba tanbazi – och nog är den snabb, men det är ett trick: han sjunger oftast i kvartstempo mot musiken med varje ton upphackad i fyra. Linjen är alltså sällan riktigt snabb, även om musiken är det. Särskilt magiskt är inte detta så här på skiva med fasansfull ljudkvalitet årtionden senare. Allt är inte dåligt, men vi har precis hört mångdubbelt bättre, i samma raga.

Andra bullar vankas på volym 3. Salamat var berömd inte bara för sin tanbazi, utan för sin layakari också, och Adanan här måste ha varit något i hästväg även för honom. Han är utan överdrift som den värste instrumentalist. En lika stor bedrift som deras vilambit i Yaman, fast i andra delen av spektrat – inte vår del, men det är ändå ett äventyr att höra den.

Och jugalbandin då? Tja. Det är en helt annan musikupplevelse att höra två bröder som sjungit tillsammans hela livet än två musiker som tussas ihop av sensationslystnad. Det finns nog inte ett enda ögonblick på de här skivorna där deras respektive insatser inte bildar en sammahållen enhet. Det är meningslöst att jämföra; meningslöst att kalla Kadri Gopalnath och Ronu Majumdar för ”jugalbandi”.

* * *

world network pakistanMer från bröderna Ali finns på såväl World Network 20: Pakistan (WDR 55.837), Darbari och Rageshree med kristallklart ljud, som The Unparallelled Maestros (Saregama CDNF 150653), Abhogi och Gawoti. Båda är bra khyalskivor, men ingen visar på mästerskap som övergår allt förstånd. Efter att ha hört en sådan Yaman kan vi inte uppbåda mycket entusiasm för dem; inte idag.

Men ljudet är ju så dåligt på den gamla konsertutgåvan? Ja – men det gör underverk för självkänslan att lyssna igenom en hel skiva med dåligt ljud och lyckas njuta av det. På Sham Chaurasi Gharana vol 1 har du chansen.

Unparallelled MaestrosVK

*) Man har till och med börjat spela jugalbandi med jaltarang. Vi har hört shehnai, flöjt, sitar och Manjusha Kulkarnis sångröst tampas med vattenskålarna, och om ni söker på internet ska ni också finna (gör inte det).

**) Salamat drabbades av en stroke (på mattan!) 1978, och på hans många soloskivor efter broderns bortgång, eller skivor tillsammans med sina söner, är han tyvärr bara en skugga av sitt forna jag.

Ancestral Voices

Album: Ancestral Voices. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Srikanth Mishra. Label: Navras NRCD0106 (Yaman, Charukeshi)

■ ■ ■ ■

De magistrala bröderna Gundecha skulle kunna ha spelat in denna Yaman som en present till oss på Panchamkauns. VK:s gamla programförklaring, ”mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om”, må vara svår att tillämpa på Yaman, och när de sjunger in den så här rakt är det nästan så att åtminstone vi hejdukar börjar tveka.

Överlag är det dock inte bland deras allra bästa skivor, och det är faktiskt i själva sången det brister. En gång sjunger de i mun på varandra till ett riktigt trainwreck som tar några sekunder att reda ut. Gissningsvis hände det mer sådant i studion, för det finns ett antal fula klipp som bryter illusionen. I övrigt följer de sin formel verkligen till punkt och pricka, och det finns lite för recensenten att hänga upp texten på. Även om köttet på ett par ställen var svagare än vanligt, var tre andar otadliga från första till sista tonen, dhrupad inkluderad (ibland känns det som om det är det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik de hittat*), och bröderna Gundecha kan rekommenderas varmt även när de inte ligger på fem stjärnor.

Men nu var det inte det det skulle handla om, utan recensenten tänkte hänga upp texten på att det finns fler skivor som heter just Ancestral Voices. Främst med R Carlos Nakai & William Eaton.

R Carlos Nakai är indianen som spelar cederflöjt – few have seen your beauty like the Indian has – och William Eaton den läskige figur som bygger egna instrument på temat korsning mellan harpa och gitarr. Sådant skrämmer oss – som när Jim Goldbums galne vetenskapsman i Flugan ska teleportera sig själv i någon helvetesmaskin och materialiseras som en korsning med teleportörens metalldelar. Dock får man tillstå att bröderna Gundecha inte hade några förfäder som sjöng dhrupad, medan de ”Black Lodge Singers” som figurerar på Nakais & Eatons skiva mycket väl kan vara ättlingar till sångare.

”Ancestral Voices” heter också ett spår på el-flum-cellisten Erich Korys Sentient Cello (den här länken känns på sin plats), och ett på allmän­flummaren Roger Subiranas The Dark Symphony. Och en skiva med den vite kora-spelaren David Gilden. (Snyggaste omslaget sedan Herbie Hancocks Perfect Machine, och gissningsvis en precis lika bra skiva.) Det finns också en Ancestral Voices:  Celtic Christmas, med julsånger på säckpipa, och en hel new age-duo från Nevada som heter Ancestral Voices.

En ständig käpphäst är ju hur den indiska klassiska musiken, allt sedan 60-talet, i Europa och USA har approprierats av flummare (och vurmare för ”världsmusik”) som tycker att en hippie med ett par syntar och didgeridoo (eller fältinspelningar med pygméer) är detsamma som Mallikarjun Mansur. Och hur mycket vi än kämpar emot denna styggelse, heter våra skivor fortfarande Ancestral Voices precis som deras. Så nu förstår ni varför vi är så jävla stingsliga.

JV

*) Det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik hittade outgivne Agra-ustaden Shafi Ahmed Khan när han sjöng in Sujan Khans dhrupad ”Pratham maan Allah”, som funnits tillgänglig som snutt till och från (i skrivande stund från – sajten har blivit något helt annat!) på agragharana.org. Krig mellan dhrupad och khyal, var det nån som skrev – well, don’t let freedom fade / Baby, let’s invade!

RK

The Wail of Evening

Album: From the Ghaats of Benaras. Sång: Devashish Dey. Sarangi: Santosh Mishra. Tabla: Saumya Kanti Mukherjee. Label: Underscore Records 06UD018ACD (Yaman, Chandrakauns, Tulsidas-bhajan)

■ ■ ■ ■ ■

Yaman, the wail of evening, ragornas raga. Den lättaste för nybörjaren att få grepp om och hanka sig fram i, den svåraste för mästaren som vill visa vad han går för. Ragornas othello: a minute to learn (nåja), a lifetime to master. Yaman har länge varit ragan presumtiva studenter får sjunga för gurun för att visa vilken nivå de nått – just idag är den ragan som visar att khyal inte mår så dåligt trots allt.

För på färska From the Ghaats of Benaras sjunger okände Devashish Dey den bästa Yaman vi hört på skiva på många år. Bäst sedan Jal Balaporias, och där den var nyskapande – eller möjligtvis arkaisk – har Devashish Dey själva tidsandan i munnen. Hans Yaman är precis vad man kan vänta sig av en Yaman idag: kvällens wailande, perfekt genomfört. 43 minuter bada, madhya och drut, och inga konstigheter. Inte ens en tarana. Inte ens ett harmonium. Bara en Yaman så bra att vi faller på knä och tackar guruerna: Pashupatinath Mishra (Varanasi) och Mukund Vishnu Kalvint (Agra/Gwalior via Ratanjankar och Rajabhaiya Poochwale). Och sätter den utan vidare brevid Amir Khan, Kishori Amonkar, Vilayat Khan, Zia Mohiuddin Dagar och Balaporia. Inför Devashish sångkonst bleknar till och med hans egen sammetsröst.

Lyssna också på …

Lyssna också på: Colors of the Night. Sång: Vidyadhar Vyas (även swarmandal). Tabla: Ray Spiegel. Label: Simla House 003 (Yaman, Nand).

■ ■ ■ ■

Det här är inte en milstople som Devashish Deys. Men det är också en förbhaskat bra Yaman: Colors of the Night med Vidyadhar Vyas, utan sarangi men med desto mer swarmandal. På samma sätt som Dey prickar han in en hel zeitgeist – det här är Yaman idag, och så stockkonservativa vi är menar vi det positvt. Den tidsandan sjunger han i 48 minuter utan ett estetiskt felsteg, om än inte med samma sammetsröst som Benareswallahn. Men det märks – hurra, det märks! !سبحان الله – att han kommer från Gwalior. (Släktträd här.)

Hur då? Gwalior är väl stendött, urvattnat? Och alldeles … just det, alldeles underbart. En av de största käpphästarna de senaste 20 åren i norra Indiens konstmusik har varit behandlingen av tarana: dessa nonsenstrudelutter som man enligt konstens regler ska improvisera kring bara med deras egna nonsensstavelser, sjungs mer och mer, och av allt större namn, med shuddha akar istället, vilket reducerar taranan till en cheez i mängden.

Precis det gör Vidyadhar Vyas här. Och det är bara Gwaliorsångare som kan göra det utan dödsoffer och elände. De har nämligen ett namn på det: ”khyalnuma”. Ordagrant: en tarana som sjungs som khyal. Mer behövs det inte för att man ska köpa det. Det här låter som lustifikation, men kommer faktiskt från hjärtat. De var inte så dumma i Gwalior; tvärtom, de var före sin tid.

En fyra får i slutändan Colors of the Night. Utfyllnadsspåret, Nand, är nämligen 20 minuter sopor (hur lyckas man sjunga Nand utan ”E bare sayyan”?) – och inte ens den bästa khyalnuma går upp mot en riktig Gwaliortarana.

VK

Dinkar Kaikini död

Album: Inde du nord. Sång: Dinkar Kaikini, med fru och dotter.
Sarangi: Anand Kunte. Tabla: Yogesh Samsi. Ocora C 560113
(Malkauns, Khamajtarana, Bhairavithumri, Kabirbhajan)

■ ■ ■ ■

Gamla, fina Dinkar Kaikini har gått ur tiden. ”Dinkar is not mistaken for a ‘living legend’ in anyone’s mind but his own”, skrev Rajan Parrikar – nu inte ens där längre; och aldrig mer. Det är ledsamt. Och Rajan borde tänka förgänglighet och skämmas.

Som tur är finns Dinkar Kaikini på skiva – flera gånger om, och sedan länge, något inte alls självklart för en sångare av hans kaliber. En Salagvarali & Hindol Bahar har precis kommit i Sangeet Kendras 20th Century Baithak-serie; en duett med kultsångaren Kumarprasad Mukherjee på Bihaan Music (MER SÅNT!!!), Legendary Tunes, innehåller Nat Bihag och en Khamajdadra från en konsert 1972. A Charming Musical Boquet by Pandit Dinkar Kaikini (som skrev en hel del själv) på Inreco bjuder på Yaman*, Mishra Gara och Malkauns – och vem charmas inte av den titeln? – och på Legendary Legacy hittar vi Sagar med Darbari och Paraj.

Sagar är den enda av skivorna som sjungs med harmonium istället för sarangi.

Men det bästa med Dinkars skivkarriär, tycker vi, är att han redan 1997 gavs ut av franska Ocora. På hans Inde du Nord-volym ligger, förutom utfyllnadsspår par-le-nez, en Malkauns på respektabla 36 minuter varav nio är ren alap. En hel del Agra i den stamtavlan. Något alldeles underbart med Dinkar Kaikini är att när han väl fick spela in på utländskt bolag tog han, som så ofta, med sig både frun och dottern: de är med. Yogesh Samsi trummar, och han är Dinkars son – det visste inte slölyssnaren – så vi får hela familjen på samma matta. Anand Kunte spelar, just det, sarangi. Som framgår är det en utmärkt skiva. Ett utmärkt omslag också, Dinkar var så stilig med sin tangorabatt.

Det är lätt att göra sig lustig över fransoserna, med deras baskrar, randiga tröjor och Alain Daniélou. Men säga vad man vill om Ocoras Inde du nord-serie – den rymde såväl Sheila Dhar som Dinkar Kaikini, knappast självklara val för europén. Inde du sud hade tidigt en CD där Aruna Sairam sjunger bara padam – än idag världsunik. Det här var ett bolag som visste vad de gjorde. Det visste också Disques esperance redan på LP-tiden: såväl Balachander som Fariduddin Dagar kom med i serien Prestige de la musique extraeuropéenne (så ska saker heta, istället för ”musique du monde”!). Auvidis Ethnic fick ut ännu en skiva med Aruna Sairam, och det var under hennes första storhetstid, långt innan hon var superstjärna. Makar Records fick ut skiva efter skiva med fantastiska sångare som ingen annan ville spela in. Och vet ni vad vi precis kom på? Ingen av deras skivor har harmonium. Vi har levt med dem i tio år utan att ens reflektera.

Det är i och för sig lätt att göra sig lustig även över Makar Records, men det ligger något i bilden av den förfinade fransmannen, esteten. En fransman älskar det sköna, inte det dåliga, som är så populärt i andra länder. En fransman såg till att Europa fick höra Dinkar Kaikini nästan innan det fanns internet. Det är vi väldigt glada för – precis som säkert många andra fransmän, och säkert salig Dinkar Kaikini. Just idag är vi alla europeer.

RK

*) ”Matware Aaj”, som närmar sig Yaman på samma sätt som taranan Jal Balaporia sjunger, fast Dinkar förstås varken var Balaporia eller någon Khusro.

Old Folks Boogie

”Om du sätter på radion idag sjunger nio av tio bara i vilambit ektal även om det är skrivet i tilwada, adachautal, sawai och så vidare. Tempot är också nere på nästan bara hälften av originalet. Vi har behållit originalet.”
– Jal Balaporia blir intervjuad av Shivani Saxena

Album: La tradition lyrique du khyâl 4. Sång: Jal K Balaporia. Bakgrundssång: Ramesh Panchal. Tabla: Dilip Deshmukh. Label: Makar Records MAKCD012. Innehåll: Yaman (vilambit tilwada, ”langarvA turaka jina chhuvo”, ektal tarana), Desh (vilambit tilwada, trital chauturang), Kafi (trital tappa), Bhairavi (ashtapadi i tal pashto)

■  ■  ■  ■  ■

Det här är skivan som får en att slänga av sig hörlurarna på kontoret och ropa ”Fan vad jag älskar pensionärer!” Inget harmonium, ingen sarangi, bara Jal Balaporias torrt knarrande, lite darriga gammelmansröst, och tyst i bakgrunden hans student; Dilip Deshmuks relativt enkla tabla och en dränkande tanpura – som efter ungefär en kvarts vilambit, först i Yaman och sedan i Desh, brister ut i det som är skivans verkliga raison d’être – de snabba numren. Jal Balaporia har en fantastisk repertoar med Gwalior-kompositioner – här levererar han till exempel en chaturang i Desh med härlig text om ragan (”atikomala”) – och ljudet när han anstränger sig för att uttala så tydligt det bara går in i vansinnestempo är bland det ljuvligaste vi hört på skiva: ett löfte om att det kan vara helt okej att åldras.

Men Yaman är ändå större. Det börjar redan i vilambit när han med N (R)G R N-D-P kommer med nya fräscha idéer om vad Yaman kan vara. Det här gör bara de riktigt stora: smäller till med fraser som man direkt registrerar som Yaman, men som inte låter som något man hört förut, och som man aldrig skulle kommit på om man så fick tusen år på sig. (Detta fortsätter främst i taranan – vi skulle vilja se den lyssnare som inte blir förvånad över att det här faktiskt är Yaman.) Balaporias prestation är en av tre sådana vi hört, tillsammans med Nikhil Banerjee i Todi (undangömt på någon utgången Musican Heritage of India-volym, överstyrt så det förslår) och Kishori Amonkar i Nand (outgiven).

Tappan i Kafi kan man hoppa över (är det ens en tappa?). Tvärt emot vad man kan tro är gamla sångare ofta bäst i snabbt material: rösten är för darrig för de riktigt långa tonerna. Trots dessa sätter vi fem stjärnor. Vilambit i Desh, Yaman och Bhairavi (där han sjunger en ashtapadi) lyses nämligen upp så starkt av feststämningen i drut och tarana att alla problem är som bortblåsta. Till och med Panchal som försvinner bakom tanpuran och ett litet trainwreck i taranan i Yaman vänds till något positivt. En av de allra bästa skivor Makar givit ut och den mest värdefulla.

Vad vi vet blev det här Balaporias enda inspelning. Helt oerhört! En sådan ”Gwalior stalwart”!

JV

Panchamkauns varnar för : Rashid Khans försök till samma tarana, på Romantic Raga (Music Today CDA 95031). Han som skulle vara en generations stora hopp – och så ger han upp innan han ens kommer till antaran? Samma misstag gör Amanat & Fateh Ali Khan på tjusiga Raag se ghazal tak från EMI Pakistan. Tarana, som vi tror att alla en gång behärskade, framstår mer och mer som ett mästarprov.

Update: Krishnarao Shankar Pandits son, Laxman Krisharao Pandit, har repriserat stora delar av den här skivan på en obskyr inspelning – inklusive taranan! Läs mer här.