Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK

Modern arkeologi. Redan Bortglömda CD. Vilayat Khans Bilaskhani Todi på Music Today

Alap

Album: Alap. Sitar: Vilayat Khan. Label: Music Today CDA98011. Innehåll: Bilaskhani Todi – alap-jor-jhalla.

■ ■ ■ ■

Det finns en magnifik jor-jhalla utan alap i Bilaskhani Todi av Vilayat Khan, som valsar runt på diverse utgåvor. Du kanske har hört den. 2003 kom den ut på The Best of Vilayat Khan (blå serien) tillsammans med Kedar Bhankar; 2007 kom den ut igen på Etched in Time, på svart CD, tillsammans med korta Mand Bhairav, Piloo och Rageshwari. Som Bilaskhani Todi betraktad är den bland det bästa vi hört, stillande hela världen i ett förklarat icke-skimmer men med ett driv framåt som sällan är Bilaskhani förunnat; som Vilayat Khan-inspelning kan den mäta sig med hans allra bästa i The Immortality Project och med Yaman på Evergreen Ragas. Den är inte så finslipad som Vilayat ibland kunde vara, utan det här är en människa, en musiker som improviserar; för lyssnare som gillar sitar är det omåttligt vackert. Som musikalisk helhet torde den vara en modern klassiker.

Men det är och förblir bara en jor-jhalla. Var är Vilayats alap?

Jo, det visar sig att på 90-talet hade Music Today en serie som hette just Alap – man gav ut Vilayat Khan, Amjad Ali och av alla människor CR Vyas. Amjad Ali spelade Kirwani och Jaijaivanti, en halvtimme var. CR Vyas, ingen större alapkonstnär, sjöng i sex ragor, aldrig ens en kvart. Vilayat Khan fnös väl åt detta, kavlade upp ärmarna och spelade in det han spelade in oftare och bättre än någon annan nordindisk musiker: en tour-de-force. Hans alap-jor-jhalla i Bilaskhani Todi tar upp hela skivan och är strax över en timme lång. Kassettformatet fick sätta gränsen; faktum är att hans jhalla tonar ut.

Ändå ger vi den fem stjärnor. Det är bland det bästa vi hört på instrumentet.

Trots det står den idag inte att finna. Ur det fysiska sortimentet är den sedan länge utgången, och till de stora digitala katalogerna har den inte hittat. På Spotify och iTunes finns till exempel bara jor-jhallan från Etched in Time.

Lyckligtivs är internet fortfarande större än så; vill du höra Vilayats framställning i sin helhet går den att strömma på både Music India Online och Raaga.com. Till slut hittade vi den även för nedladdning i Nokias Windows 8-app Mix Radio. En mp3-fil i hög kvalitet för några futtiga kronor. Det kändes på samma gång triumfatoriskt, efter långt letande, och ovärdigt. Appen är redan avinstallerad men det är sällan vi rekommenderar något varmare än så här.

Bilaskhani Todi är en raga Vilayat Khan spelat in flera gånger. På A Rare Genius spelar han den pregnant på surbahar. Vi är övertygade om att vi recenserat denna skiva, men recensionen är borta – hur som helst är det en tolkning som har större betydelse för surbaharen än för ragan. Bilden av Bilaskhani är delvis en annan. Om möjligt är den ännu tommare på känslor, och det sätter skräck i oss – när man skalat bort alla känslor vill vi förstås tro att det är klart, att det räcker så, men Vilayats Bilaskhani på surbahar antyder att det går att skrapa vidare, och därinunder finns det saker som skrämmer. (Förstås.) Det är inte en av Vilayats mest berömda inspelningar, men vi älskar den. Trots ett vibrato – ett vibrato! – som ingen skulle komma undan med om han inte hette Vilayat Khan. Att A Rare Genius inte är mer omtalad visar väl bara på Vilayats storhet – när vem som helst annan spelar in på surbahar blir det ett statement som kräver uppmärksamhet; Vilayat Khans sitarism är den enda som är större än så.

Häromåret gav Sony ut en annan Bilaskhani Todi av Vilayat, i serien Masterworks from The NCPA Archives där NCPA är National Centre for Performing Arts. Det är en liveinspelning från 1976 som möjligen hade varit värd att tycka till om om inte denna monumentala antimonumentala studioinspelade ribbsättande alap-jor-jhalla redan fanns på skiva. På oklippta liveinspelningar framstår Vilayat Khan verkligen i all sin mänsklighet, och det tåget, menar vi nog, har redan gått.

Tyvärr finns inte riktigt Vilayats monumentala antimonument att höra idag. Vi skulle gärna se att den gjordes tillgänglig i sin helhet. Den är så bra att vi lyssnat på den inte bara morgon utan även middag och kväll. Den är så bra att när vi lyssnar på den finns det ingen morgon, middag eller kväll; det finns ingen tidsteori och ingen Bilaskhani Todi. Få musiker kan transcendera som Vilayat Khan och på få inspelningar har han transcenderat som på denna Bilaskhani.

JV

Vilayat Khan: Khamaj

Album: Raga Khamaj. Sitar: Vilayat Khan. India Archive Music IAMCD 1065

När tidernas störste sitariya Vilayat Khan gick ur tiden 2004 recenserade vi hans ambitiösa Immortality Project på India Archive Music. Utom två CD: Enayatkhani Kanada, som vi helt enkelt glömde, och Khamaj, som redan i CD-häftet varnar för att den är ”so encyclopedic in scope that it can only be fully appreciated by followers or serious students of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Det har gått mer än sex år och vi har fortfarande inte kommit på något att säga om det ogenomträngliga magnumopuset.

Ska vi se vad Todd Michael McComb skriver på medieval.org?

Om Bhairavi:

The Raga Bhairavi is often used as a showpiece, and that is the case here. Many liberties are taken, with an overall capricious mood.

Om Shree:

This may be, considering production quality and everything, the best performance Vilayat Khan has put on record. It is not so strange as the others in the series, and quite chilling. Before this, although the production quality was certainly setting a standard, the previous Vilayat Khan recordings asked as many questions as they answered. This rendition certainly answers a question [Vilken då, Todd?!], and by extension raises the stature of the others in the series.

Om Sanjh Saravali:

This is Vilayat Khan’s own raga, performed very slowly. It presents something of a sphynx for the listener. Whether this is a groundbreaking innovation in the development of Hindustani music, or simply bizarre, is difficult to say.

Om Enayatkhani Kanada, som vi glömde – vi kan i förbigående säga att vi inte håller med:

This is Vilayat Khan’s own raga. Although not a standard raga, this is one of the most enjoyable recordings in the series. The Darbari family works well for Vilayat Khan, and here we have his own style in both performance and raga specifics. Whether others take up this raga remains to be seen, but it is quite successful here.

Om Marwa/Puriya/Sohini:

Except for the fact that it uses three different ragas in sequence, this is a rather straightforward performance for this series. Immediately enjoyable, and a haunting Marwa–Puriya sequence that leaves one wanting more.

Om Jaijaivanti:

This is one of Vilayat Khan’s most rhetorical performances, and a tough nut to crack. It has been very tempting for me to remove it from the list [Todd listar skivor han rekommenderar], principally on account of its sometimes-rambling character, but ultimately I find that it hangs together and is stimulating. It is not at all a dull performance, and is thought-provoking. I cannot ask for more than that.

Om Bhankar:

This is certainly one of Vilayat Khan’s most intellectual presentations, and an interpretation to ponder for some time. The raga itself is not usually attempted by less experienced musicians, and takes some work to truly grasp. Vilayat Khan goes on to give a tour-de-force interpretation which makes no concessions. This is a recording which steadily grows on me.

Och då, slutligen, om Khamaj:

Comments forthcoming.

Och så har det stått sedan 90-talet. Todd har våra sympatier.

Vad är det då som är så konstigt med denna Khamaj? Tja. Den är sannerligen ”encyclopedic in scope”. Fraser nöts och upprepas in absurdum, med variationer så små att man måste vara en ”follower or serious student”. Vanliga lyssnare har inget större utbyte. Vilayat gör klart och tydligt att han inte spelar för vanliga lyssnare den här gången. Det är ingen underhållning, direkt.

Att skriva så riskerar att locka mer än det avskräcker. Vem vill inte höra den skiva som ska vara för svår för att uppskatta? Vi kunde själva inte motstå den. Men nu har vi lyssnat på den i sex års tid och vi börjar kunna motstå den. Vi var inte på jakt eftet någon easy listening för sex år sedan, och på den punkten har väl inte mycket ändrats, så när vi skriver att skivan är för svår för lekmannen så menar vi det. När Deepak Raja skriver i CD-häftet att skivan är för svår för lekmannen, då menar han det.

Men därmed inte sagt att den är olyssningsbar! Att den är ”för svår” betyder inte att den är för svår att lyssna på, den är bara för svår för att riktigt uppskatta. Vi har inte satt något betyg på den (och inget är ens ”forthcoming”), men om vi hade dristat oss skulle det inte blivit speciellt högt.

Tracklistan: alap, mini-jor, mini-ati-jor, mellanspel, ati-jor & ulta jhalla, epilog. Jhalla (och, inte långt därifrån, ati-jor) som spelas för att inte underhålla. För ”serious students or followers of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Vi andra får ha den att kredda oss med.

VK

Desh på sitar – ett argument för virtuositet, och Etawah

Nu är sommaren här, och det är dags att ge sig ut på landet. Och på landet är det bara en melodi som gäller, och det är Desh, vars själva namn betyder just landet. I all sin enkelhet går den SRMPNS uppåt på skalan och SnDPMGRS nedåt – skjuter i höjden med höga hopp över G och D, och med hög nishad, och singlar neråt över varje ton med särskild tonvikt på fallet från R till n, den låga nishad, till och med extra låg i ortodox Desh. Denna bedårande lilla melodi (en så kallad kshudra raga, ”liten raga”) har mest använts i lättare genrer, för att runda av konserter, men sattes på klassicismens karta 2008 när Pushparaj Koshti tog sig an den i dhrupad, norra Indiens tyngsta genre.

Sedan dess har vi lyssnat mer på Desh. I khyal blir den knappast bättre än Jal Balaporias tappning, även om Ganpati Bhat har en bättre cheez – men vi hade ju hela fyra sitar-CD med fullskalig Desh: varför inte jämföra dem?

När man lyssnar på fyra sitarskivor i rad, fyra olika sitarspelare, hör man helt andra saker än när man spelar dem en och en. Prova det någon gång – fyra skivor i samma raga, en raga ni kan på era fem fingrar.

* * *

AlbumThe SitarSitar: Vilayat Khan. Tabla: Sabir Khan. Nataraj Music CD NM 007

■ ■ ■ ■ ■

Vi börjar där sitar både börjar och slutar: Vilayat Khan. Diverse inspelningar av Desh har cirkulerat på internet, men det är nog inte alla som vet att en till och med kom ut på LP i Tyskland på 80-talet, återutgavs på CD på 90-talet, och sedan snart försvann när Nataraj Music gick i konkurs. Det är den vi lyssnat på: The Sitar, med Sabir Khan (kalif av Farrukhabad) på tabla. En suverän inspelning, där varenda fras, varenda ton – när man ens kan tala om separata toner – bubblar av liv; varenda ton från strängarna sjunger Desh, så in i minsta detalj perfekt. Ett intryck som slår emot en från första sekund, och kommer att prägla hela genomlyssningen, inte bara av Vilayats egen skiva utan av alla de vi spelar igenom.

Vilayat Khan var med all rätt stolt över den spelstil han själv skapade, hans så kallade gayaki ang, den ”vokala stilen”. Vilayats vänsterhand böjde tonerna nästan lika lekande lätt, lika otvunget som någonsin sångrösten. Som Deepak Raja skriver (inte bara författare utan elev till Vilayats elev Arvind Parikh):

The classification distinguishes his music from the tantkar anga (the idiom of the plucked instruments) which was performed on the sitar until the era of his father, Ustad Enayet Khan …

Vilayat Khan’s melodic sculpture swung sharply towards khayal style phrasing involving melodic continuity over two or more intervallic transitions. This was a major change from the staccato intonation and single-transition phrasing patterns of the traditional sitar idiom.*

Anhängare av konkurrerande stilar invänder gärna att varje indisk instrumentalist strävar efter att emulera det sjungna. Reginald & Jamila Massey i The Music of India (Kahn & Averill 1993) hittar ett korn:

The Indian musician-composer, for that is what every Indian musician really is, seeks unity and eschews diversity, which may be distracting. His aim is to reveal the purity of each note and to bring out the full flavour of the bhava, mood, or rasa, emotional state, he is trying to create. To this end he does not consciously use harmony. For him, two or more notes played together serve only to obscure the purity of each single note; instead he plays gamaks, grace notes, which are very close to the main note on either side. He never plays a bare, unadorned note but embellishes it with a slide in either direction. This is contrary to Western practice where portamento is avoided – curiously enough for the same reason, that is, purity.

”He never plays a bare, unadorned note” … Vilayat Khan lever upp till det idealet. Frågan är hur bra övriga lyckas.

* * *

AlbumRaga DeshSitar: Debu Chaudhuri.
Tabla
: Shafaat Ahmed Khan. India Archive Music IAM CD 1002

■ ■ (■)

Plats i CD-spelaren för Debu Chaudhuri, åtminstone på papperet elev till Mushtaq Ali Khan, som företräder ett helt annat sätt att spela sitar. Mushtaq Alis pappa Ashiq Ali gick i lära hos Barkatullah Khan, elev till Amrit Sen – Sen som i Seniya, ättling i rakt nedstigande led till 1500-talets fixstjärna Miyan Tansen. Som Deepak Raja skrev spelade man fram till helt nyligen i tanktar anga: Barkatullah Khan spelade in en cylinder strax efter år 1900 där han knappt böjer en enda ton.

Och det gör inte Debu Chaudhuri här heller, i varje fall inte om man jämför med Vilayat Khan. Spelad för sig kan det här (Raga Desh, India Archive Music IAM CD 1002) låta som en helt normal och riktigt bra sitarskiva. Men direkt efter Vilayat Khan hör man den inte så.

Långa, raka toner får ligga blickstilla tills de klingat ut. Och när strängen böjs känner man i hela öronen hur tungt och trögt det är. Chaudhuri får ta i ordentligt; när Vilayat Khan slagit an en ton kan han böja den till vilken fras som helst, spela hela melodier utan att alls röra handen i sidled, men Debu Chaudhuri böjer mest från en ton till en annan – närliggande.

I en annan raga kan detta likaväl fungera. Hans Raga Lalit på samma bolag (IAM CD 1020) är riktigt mäktig. Men Desh kommer till dagens lyssnare från de romantiska lättgenrerna, som är ännu mer snabbrörliga, blommiga och ornamenterade än något traditionellt sitaridiom. Desh på sitar behöver Vilayat Khans virtuositet.

Och varför kommer Desh från de romantiska lättgenrerna? Troligen för att det anses svårt att ta fram tillräckligt med material ur den för en fullskalig klassisk behandling. Debu Chaudhuri har rejäla problem: tihaierna är legio, trumsolona står bara tätare och tätare ju längre skivan går, och många gånger får man finna sig i att en eller möjligtvis två noter nöts om och om igen in absurdum. Detta sträcks ut över anmärkningsvärda 75 minuter – en halvtimme längre än Vilayat Khan, men det är inte ens hälften så mycket musik.

* * *

AlbumPandit Nikhil BanerjeeSitar: Nikhil Banerjee.
Tabla: Anindo Chatterjee. Amigo AMCD 905

■ ■ ■ ■ ■

Nej, saknar man Vilayats extrema handlag behöver man rejält med annat för att väga upp. Då sätter vi vårt hopp till Nikhil Banerjee, som ju spelar Maihar-stilen, den största konkurrenten till Vilayat Khans Etawah. Banerjee var, precis som Ravi Shankar (som vi inte kunde hitta någon Desh av substans med) elev till sarodspelaren Allauddin Khan, men drillades till skillnad från Shankar ”in the sitar style of Nawab Kutubudaulla Bahadur of Lucknow”, vem det nu var – Allauddin var även han elev till en av Tansens ättlingar, precis som Debu Chaudhuris stilistiske förfader Barkatullah.

Dock var Banerjee, precis som Ravi Shankar, en långt större musiker än Chaudhuri. Det han må ha förlorat på gungorna kunde han ta igen på rejäl alap i beenbaj: med bassträngar på sitaren (som Vilayat Khan saknar) kunde han spela som på en enorm Rudra-veena och ryta fram de mest intrikata melodier i mycket sakta mak. I denna låga oktav var tonen så böjlig att man lika gärna kunde kalla den flytande.

Men tji får vi, på denna CD (Pandit Nikhil Banerjee, svenska Amigo AMCD 905). Banerjees alap är över på en kvart; jor på fyra minuter. Nio minuter senare är även vilambit slut. Återstående 26 minuter tillbringas i halsbrytande tempo. Och varenda en av de minuterna späckas med fraser av ett slag som Debu Chaudhuri bara spelar en handfull av på hela sin CD.

Just det: som Debu Chaudhuri spelar. För Banerjee spelar inte som Vilayat Khan. I fråga om böj och ornament är han inte ens i närheten. Där Vilayat i sin gayaki-iver kan låta lite otydlig, är Nikhil Banerjee distinkt, vilket vi tror svarar för en stor del av hans popularitet hos västerländska lyssnare som inte vet hur ragorna går (det vill säga inget får lämnas åt fantasin) – och där Vilayat är flytande och vokal, är Banerjee omisskänligt instrumental. Skillnaden är som natt och dag. Ragan frammanar han med pointillism. Men den firar triumfer.

För det här är tantkari när det är som bäst – som allra bäst. Det han förlorar på gungorna tar han igen på samma gungor! Man tror inte det är sant när han blåser på med en fras till, och en fras till, och en fras till i samma överljudsfart. Han är som en trollkarl som bara står och rycker, så fort han kan, kanin efter kanin ur hatten och kastar dem all världens väg – i 26 minuter som tar andan ur en. Ragadarin är inte bara oklanderlig, den är direkt övermänsklig. Skivan är riktigt, riktigt bra, och har du ingen aning om vad det här ”Desh” är för någonting är den säkert bättre än Vilayat Khans. Att den är inspelad i Konserthuset i Stockholm gör ju inte saken sämre.

* * *

kushal-das-deshAlbumRaga Desh / Mishra PahadiSitar: Kushal Das.
Tabla: Abhijit Banerjee. Peshkar CD PCD9906

■ ■ ■

Den fjärde och sista Desh vi hittat hör till en yngre generation. Kushal Das är den kanske främsta av dagens postmoderna sitarspelare, och har studerat för till exempel Sanjoy Bandopadhyay, som själv blandat talim från alla håll och kanter som finns att tillgå i Bengalen.

Kushal Das stora idol är dock Nikhil Banerjee, och om den här skivan är inte mycket annat att säga än att den låter som en något mindre briljant version av honom. Spelet är långt smidigare än Debu Chaudhuris, men ändå: i 20 minuter alap och 17 minuter jor hör man att den här stilen inte riktigt förmår blåsa liv i Desh i samma utsträckning som Vilayat Khan. Kanske hade Banerjee själv förmått det, kanske inte, kanske var det därför han avstod – men hur som helst hör man det bara vid en direkt jämförelse. På sina egna meriter är det en bra skiva, även om Das är den enda av våra sitariyor som faktiskt haltar lite i ragadari (som S, RGGS, RGGS, RGGS, 02:25 in i vilambit), och även om det hela slutar i ett helt odramatiskt trainwreck.

På sina egna meriter en bra skiva, men bredvid Vilayat Khan står den sig slätt. Bara under Vilayats vänsterhand hör vi ragan som den ska låta, som den sjungs och definieras. Att det är den riktiga Desh är inget löst tyckande, utan på det skriver Kushal Das utan vidare under; så gjorde även på sin tid Nikhil Banerjee; troligen även Debu Chaudhuri. Nikhil Banerjees skiva må visa att det finns vägar runt detta enorma tekniska hinder – men också att de är minst lika svårframkomliga: vi tror inte någon sitariya kommer att göra om bedriften inom överskådlig framtid.

* * *

DESH FÖR PENGARNA. Här ser vi hur långt Debu Chaudhuri spelar. Vilayat Khans CD är kortast, men ändå bäst. Slöläsaren kan tro att det ligger något i att Desh är en ”liten raga”. Men nej: på sina 45 minuter packar Vilayat mer än dubbelt så mycket musikaliskt innehåll som Chaudhuri på sina 75. En ”liten raga” är en svår raga, stor bara för de bästa.

Inte vill man ge sig in i de ”sitar wars” som alltid rasar kring Etawah-stilens eventuella överlägsenhet. Men att lyssna på fyra inspelningar i följd av en välbekant raga öppnade öronen på oss, ordentligt.

a-tribute-to-my-father-my-guruVi ville gärna se om fler från samma skola kunde upprepa bedriften. Det enda vi hittade som både passade och var intressant var en inspelning med Budhaditya Mukherjee (spelar han Etawah? Se gharanaträd och diskussion här), som spelade Desh på surbahar 1997 på A Tribute to My Father, My Guru (EMI RPG CDNF 1 50154-5, 2 CD), tio år före Pushparaj Koshti. Det är en fristående alap på en kvart – men mycket riktigt: det är en kvart av ljuvaste Desh. Precis som Vilayat Khan har Mukherjee gjort sig känd som supervirtuos, och även han kan spela en Desh från vidderna – hans ton är så följsam att man glömmer strängarna; han hade lika gärna kunnat rita upp melodin fritt i luften.

Nu kan man tro att vi istället för att kora Vilayat Khan som vinnare ska kora hela hans gharana. Men det finns bara en vinnare här, och det är Desh. Vilayat är inte bäst för att han uppfyller några godtyckligt uppsatta kriterier utan för att han spelar bäst Desh: mest Desh. Sommaren är här, syrenen utslagen: vänta inte, utan ge er ut på landet och sup in och sjung denna vackra, vackra raga.

VK, RK, JV

*) Ustad Vilayat Khan: The Orthodox Revolutionary, till exempel på medieval.org.

Imdadkhani Watch: intervju med Vilayat Khan räddad åt eftervärlden

vilayatEfter succén med Shujaat Khan-intervjun återpublicerar vi nu en intervju med Vilayat från 1996, av VR Rao, borta från nätet sedan riktigt länge, troligen från gamla Cyberabad. Här får vi veta hur Khansaheben såg på den ”fusion” som sonen talade sig så varm för, vad han tyckte om Allauddin Khan, och hur han förhöll sig till Shahid Parvez.

Läs mer

Släktforskning

Idag har vi ritat och rett ut några släktträd som ofta har förbryllat oss. Hur är egentligen Rais Khan och Shahid Parvez släkt med Vilayat Khan? Så här:

Klicka för större bild, så klart. (Systerson respektive kusinbarn var det.)

Dumt nog fick vi för oss att rita in en liten bit av vem som undervisat vem i trädet. Kom ihåg att ingen (utomstående) vet – vem som lärt sig vad från vem bråkar de olika fraktionerna om i evinnerlighet. Man kan notera att Bimalendu Mukherjee fick talim inte bara från Enayat Khan utan också från till exempel Balaram Pathak, och att Rais Khan kommer från en legitim musikerfamilj med bland annat veenaspelare, men man kan också notera att det Mukherjee, Parvez och Rais Khan spelar låter mer som Vilayat Khan än som något annat.

* * *

Nu: Vem är kusin och tremänning med vem i familjen Dagar? Så här ser det ut:

Släktskapet med Swami Haridas går förstås inte att styrka – längre bak än Gopal Das vet man helt enkelt knappast. Hur som helst är det Gopal Das son Behram Khan som brukar creddas med att ha ”uppfunnit” det moderna vanit: han flyttade till Benares och gick i lära där för att lära sig sanskrit, i tolv år, förklädd till hindu (sanskrit på 1800-talet var bara för brahminer) – enbart för att kunna studera musikologisk litteratur. Så det är inte helt lätt att kombinera med en obruten linje från Haridas. Behram Khan sägs ha ägt en egen elefant. Visst var ”larger than life” regel snarare än undantag för ett par hundra år sedan?

Man kan inte låta bli att notera att av tre herrar i Zakiruddins generation blev det sex i nästa, sedan åtta i nästa, men från dessa åtta utgick bara sammanlagt fyra söner och två döttrar.

* * *

Till sist en sak som det kanske är lite roligt att vi haft problem med. CR Vyas och Narayanrao Vyas är inte släkt!

Vilayat & Imrat: jugalbandi

Album: Inspiration – India. Sitar: Vilayat Khan. Surbahar: Imrat Khan. Shehnai: Bismillah Khan. Tabla: Samta Prasad. Label: EMI Classics 724356588127. Innehåll: Miyan ki Malhar, tablasolo, Miyan ki Todi, thumri i Piloo & Bhairavi, chaitra-dhun från UP

■ ■ ■ ■

Ralph Lundsten. Två ”musikaliska landskap” av Sveriges elektronpellejöns tar upp en av fem skivor i EMI Classics Inspiration-serie, som syftar till att ”reflect the diversity of ‘classical’ music found in various parts of the world”. Med citattecken och allt. Där biter inte ens recensentens vassa penna.

De övriga fyra har filmmusik på påhittat indianspråk av Heitor Villa-Lobos, folkmusik från Anatolien på gitarr, och, efter en imponerande upphämtning, japansk gagaku. Och en återutgivning av Vilayat och Imrats gamla jugalbandi-skiva från 1962. Bakom detta anonyma omslag med en dansares fot i rosa på svart döljer sig alltså en av instrumentalmusikens riktiga klassiker från den tiden då det var frustrerande att det bara gick att göra korta skivor. Och ju fler 80-minutersutbredningar man blir bara aldrig så lite besviken på, desto bättre låter de klassikerna.

Om vi börjar bakifrån med Vilayats thumri i Piloo, så är det nordindisk musik när den är som bäst. Visst brukar det ena magiska ögonblicket efter det andra ta form när de stora mästarna är på mattan – skillnaden är att Vilayat här tar vara på dem, agerar i frågan och arrangerar dem i en långsam framåt marsch som hela tiden tar om samma tjusiga mukhda, och tankarna går till de riktigt odödliga inspelningarna. En anspråkslös thumri? Som Saraswatis jämna ström flyter den fram! När man hör sådant här förstår man hur den indiska civilisationen stått sig så länge och varierat temat så lite. Den här thumrin är som sin civilisation i miniatyr och skulle kunna hålla på i tusen år. Man önskar att han spelat så här oftare: det enda vi på rak arm kommer på är den firade Sanjh Saravali.

Intressant nog har avståndet till nemesis aldrig varit mindre. En av få Vilayat Khan-inspelningar som åtminstone i många öron skulle kunna passera för Ravi Shankar. När han trettio år senare spelade för odödligheten var nästan inte ett ljud detsamma.

Leder upp till detta gör en magisk Todi som är Imrat Khan när han är som bäst – heller inte fy skam, alls. Var och varannan ton tycks laddad med mystiska energier. Nästan som att Imrat senare i livet tappat stinget, för även om han ett par gånger kommit nära har han aldrig på skiva låtit bättre än så här. Kanske inspirerade det att han visste att han bara hade tio minuter på sig. Kanske inte, eftersom den högst påtagligt slutar mitt i. (Dessförinnan får vi ett tablasolo som verkar ovanligt musikaliskt, men om Prasad är bra, spelar för gallerierna och vi går på det, eller om vi helt enkelt suttit igenom så många solon att vi börjar känna igen kompositionerna, kan vi inte avgöra.)

Men just det, det fanns en a-sida också. Huvudnumret, jugalbandin – den unika inspelningen! De turas hela tiden om, Imrat spelar gat till tabla, de till och med spelar den unisont, och det är något helt annat än det surbahar/sitar-spel vi är vana att höra. Det är bra, det här med, och vi beklagar verkligen att bröderna snart skulle bli osams. Leta upp den här skivan. Ni blir inte besvikna.

Sist på CD:n har man lagt två små duetter av Vilayat och Bismillah Khan. Var för sig är de bra, och vänskapen i sig är rörande, men instrumenten går ju inte att kombinera. Som vi minns det blev vi alltid arga, innan vi själva recenserade, när kritiker skrev att skivor hade varit bättre om de varit kortare – det är ju bara att stänga av. Men de här spåren sänker faktiskt betyget från fem till fyra.

JV

Vilayat Khan: Marwa, Puriya, Sohini

Album: Raga Marwa / Puriya / Sohini. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1075 (alap i Marwa, Maseetkhanigat i Puriya, drut & jhalla i Sohini)

■ ■ ■

På sätt och vis känns det skönt: ”The kaleidoscopic path to raga development” är inte en helt framkomlig väg ens för världens allra bäste. Mycket av det Vilayat Khan gjorde på Raga Shree gör han också här, men inte alls, nämligen, lika bra. Med sin egendomliga blandning av storhetsvansinne och obegripligt mindervärdeskomplex – det var ju så att säga inte bara vi som såg honom som världens allra bäste – skulle Vilayat, när han fick bre ut sig för odödlighet på India Archive Music, bland annat göra en inspelning med tre angränsande ragor. Vi kan inte tänka oss att någon tvivlade på att han kunde hålla dem åtskilda, men det skulle tvunget bevisas. Och visst kunde han det. Men för den skull blev det inte bra musik.

Delvis beror det på att det smugit sig in en kompromiss. I alap, i Marwa, är han mycket mer melodisk än någonsin på Raga Shree. Där både beundrade man det kompromisslösa och drogs med eftersom det var det enda man visste: det fanns inga tjugo minuter klassisk stil som satte ribban. Det kan också bero på att han helt enkelt gör det sämre den här gången, kanske för att han i treragasammanhanget aldrig riktigt vågar kasta sig hän. Det kan kvitta lika. Han kan få vila i frid. Och Raga Marwa/Puriya/Sohini gör i alla fall Raga Shree ännu bättre. På sätt och vis känns det skönt att vägen inte är framkomlig, annat än i extrema undantagsfall. Samtidigt är det imponerande att ett sådant musikaliskt misslyckande är så roligt att lyssna på att vi utan vidare ger det tre stjärnor.

VK

Vilayat Khan: Sanjh Saravali

Album: Raga Sanjh Saravali. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1040. Innehåll: Sanjh Saravali (”Sakhi More Room”)

■ ■ ■ ■ ■

Att man kan ha roligt utan känslor bevisade Vilayat Khan redan i början på sitt ambitiösa Immortality Project, med en femstjärnigt uttryckslös Bhairavi. Men för den verklige konnässören på indisk klassisk musik är det han går in för att bevisa den här gången större: att man kan ha roligt utan taxonomi. Med sin nästan allomfattande tolkning av Bhankar för några skivnummer sedan var han inne och nosade på möjligheten, men bestämde sig för att börja om från början med en helt egen uppfinning. Ytterligare ett skäl att tycka om hela projektet: det ser ut som en enda lång improvisation, där Vilayat letar efter något och vi alla får ta del av spänningen.*

Sanjh Saravali, som det alltså handlar om, kallar mästaren en ”cheez” snarare än en raga. En cheez som han drar ut över 78½ minut, men ändå en cheez som inte refererar till någon raga.
Någon raga?
Någon annan raga?
Vad är Sanjh Saravali?
Inte ens Shujaat vet, trots att han spelat den live med pappa ett femtontal gånger; Vilayat ska ha varit avsiktligt svävande, ”Yaman i Bihags skugga”. När han gav talim till Ulhas Kashalkar såg han den mer som en sammansatt raga med Yaman, Bihag och skuggor av Hem Kalyan, med viss Kalyanfraseologi som brygga. Ändå blir den inte mer än ett par bandisher. Nå, vi vill inte låta detta locka oss till för mycket entusiasm, för då kan det gå som för Deepak Raja, som skriver ”Taoist insight at its best” i CD-häftet: ”In vagueness lies wisdom; in precision, folly.” Men, vi måste ändå få sagt att när det var dags att ta tillbaka musiken från ”obildade muslimer” (riktiga gharana-ustads som sjöng skjortan av vem som helst!) i början av 1900-talet ville Paluskar och Bhatkhande

be able to quote what is written to Muslim performers – the one thing that will keep them in check. Hindus will be honored at least as pandits, if not as great performing artists!†

Ja, lycka till … and hang it in your ass.

Vad gör då Vilayat med den här uppfinningen? Jo, tar det säkra före det osäkra, håller sig hårt till sin bandish, ler i mjugg på omslaget, och spelar egentligen tema med variationer hela timmen igenom. Lugnt! Ingen pretentiös alap när materialet inte håller, ingen stegring och absolut inget jhallande. Naturligtvis är det så att han försöker etablera något nytt och unikt, och därför inte kan ta ut svängarna som han kunde när han skulle utmana och ställa-på-huvudet en traditionell raga som han tyckte hade kört fast – men samtidigt känns det precis som att Vilayat förstått precis hur alla sitarskivor borde låta, men sparat det till just den här, så sparken i häcken skulle bli extra hård. Musiken är som ett stycke uthugget ur själva evigheten, som både börjar och slutar mitt i: var man än satte yxan i denna evighet skulle det låta precis lika bra, och bara precis tillräckligt mycket annorlunda. Så trösterikt att man får tårar i ögonen.

* * *

Att ha roligt utan taxonomi är en rolig formulering av ett slag som George Orwell varnade för i Politics & the English Language 1945: ”let the meaning choose the word, and not the other way around”.‡ Demonen Vilayat vill dräpa är inte att vi har namn på alla stadier av alap utan att ens kunna enas om hur många de är, snarare ragans överhöghet och lyssnarnas tendenser att definiera högt och lågt. Som skapande konstnär är det han som dikterar villkoren. Skarptänkt och vackert, men gör det någon skillnad i det långa loppet? Nej — men i det korta blir den invanda ordningen och redan ännu desto mer ljuv att hoppa tillbaks och vältra sig i när man ett tag beundrat alternativet. Ett så invant tankemönster kan han inte bryta, bara aktualisera det och bekämpa slentrian. Och oss skulle det inte förvåna det minsta om Vilayat Khan också tänkt så långt. En nytändning, om än aldrig så liten, för varje klassisk lyssnare — sådan är Sanjh Saravali.

Och, förstås, ett fantastiskt stycke musik. Det är en ynnest att få höra den.

VK

*) Visst vet vi att Sanjh Saravali inte är uppfunnen för den här inspelningen. Men den går inte att spåra längre tillbaka än 80-talet, medan Vilayat släppte en Bhankar-singel redan på 50-talet, så kronologin är det egentligen inget fel på; kanske kan vi tänka oss projektet som en spegling av Khansahibens hela karriär.

pillars†) Vishnu Narayan Bhatkhande, i BR Deodhars Pillars of Hindustani Music (till engelska av Ram Deshmukh), Popular Prakashan, Bombay, 1993 (sid 48). Samlade artiklar från 30- och 40-talen. ”Hindus have virtually lost this art; it is entirely in Muslim hands. Although at one time it was purely Hindu inheritance, no Hindu can aspire to acquire it unless he is prepared to demean himself before his Muslim masters” – precis som med Kashalkar hos Vilayat Khan 60 år senare, noterar vi okommenterat.

‡) Annars kan det gå som Marshall McLuhan: kom inte och säg att the medium varit the message utan allitteration!

Vilayat Khan: Shree!

Album: Raga Shree. Sitar: Vilayat Khan.
Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1035

■ ■ ■ ■ ■

De här fem stjärnorna satt långt inne. Konstigt, va? För det är ju favoriten själv som får dem. Men när Tejendra Majumdar slog in på ”the kaleidoscopic path to raga development” och CD-häftet skrev att ”melody has been liberated … from itself”, då satte vi en stjärna och skrev att han svikit den klassiska musiken. Nu gör Vilayat samma sak, till högsta betyg, och det får väl illustrera hur milsvid skillnaden dem emellan är – inte mellan Vilayat Khan och en dålig musiker, utan mellan honom och en musiker som bara är riktigt bra.

Majumdars CD sågades inte bara på ren princip, utan också för att man inte satt andlös på mattan och sträckte på sig i 62 minuter. Det gör man försvisso inte heller här: det är 76 minuter utan melodi, och man inte bara sträcker på sig, man hoppar upp och ned, man hamrar på golvet, man sliter sitt hår – man skriker, flämtar, wahar, man skrattar, gråter och ryser, och gömmer ansiktet i händerna för gudarna. För där Majumdar bara försökte få in sin fyrkantiga kloss i det runda hålet, fumlande i en dryg timme innan han lät den ligga, hamrar Vilayat på sin tills den går in. Sedan kommer Akram Khan med tablahammaren (det här måste vara skivan då unge Akram seglar upp som den bästa av Vilayats ackompanister någonsin) och hjälper till att slå hela apparaten i bitar. Var och en av bitarna pulvriseras till slut – inte systematiskt utan för att stridshamrarna svingas så vilt. Glöm fraseologi; bitvis får man vara glad om det är swaror som spelas över huvud taget! Bäva månde bhava.

Bhankar och Sanj Saravali i samma serie, som tedde sig så utmanande, kan man på sin höjd säga att han busade lite med raga. Här är det fullt krig. Och visst är kriget intressant delvis bara för att det är just Vilayat Khan, den störste av dem alla, som förklarar det efter ett helt liv i ragans tjänst. Men det tar fortfarande emot att sätta fem stjärnor på något så aggressivt, egentligen oortodoxt (även om det tyvärr är lika mycket regel som undantag idag (och då menar vi på abstraktast möjliga plan, verkligen inte som det görs på den här skivan)) och så rakt motsatt till allt vi tror på. Att sätta färre skulle dock ta emot ännu mer för vem som helst som lyssnar igenom Raga Shree. Inte ens om ni inte gillar det kommer ni att kunna låta bli. Och vi inte bara gillar det – vi älskar det. Men bara för att det är Vilayat. Och det har inget med principer att göra, inget med hans plats i panteon. Det är för att ingen annan hade kunnat spela något liknande.

Nu invänder vän av ordning att det är just för att ingen annan hade kunnat göra det han gör som han har sin plats i panteon. Snicksnack – den har han för Yamans Yaman, Todis Todi och Bhairavis Bhairavi. Sådana tolkningar har många gjort, det är därför det finns en panteon. Och den tolkningskapaciteten har inget som helst att göra med att kunna spela en Shree – nästan bokstavligt talat – från helvetet.

Det är så bra att man knappt kan klandra Majumdar för att han försöker. Man har god lust att plocka fram sitaren och låta grannarna ringa polisen, men vid närmare eftertanke sätter man på skivan igen istället. Grannarna kommer att ringa ändå.

VK

Vilayat Khan: Bhankar

Album: Raga Bhankar. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1030

■ ■ ■

Bhankar, vad är det? Jo just det, en gammal raga som Azmat Hussein, Sharafat Hussein, Mansur, Limaye, Faiyyaz Khan och Chand Khan har sjungit på gamla inspelningar – helt olika. Ett namn, ett ord utan betydelse. Nja, inte riktigt, för Gwalior och Agra sjöng en variant lik Bhatiyar, Gwalior mer lik Lalit och Bhairav och Agra mer lik Vibhas. Alladiya Khan förde fram en variant som på papperet, men inte i praktiken, låg nära Gwaliors.

Vilayat Khans Bhankar – han är den enda som spelat in den på instrument – är olik alla andra. Utan att följa något exempel är den, mer än någon annan, en Bhankar bara till namnet.

Vad vi kan! Nej, allt detta står såklart i India Archives matiga CD-häfte. Lyle Wachowski har mobiliserat kritikerna Mohan Nadkarni och Ramesh Gangolli samt John Campana från Toronto; dessa räknar förutom de ovan nämnda upp Puriya, Purvi, Gauri (Bhairav-that), Kedar, Nand, Hamir, Puriya-Kalyan, Hindol, Pancham, Bhatiyari, Purba, Lalit Pancham, Vihang, Jait, Yaman och Gaud Sarang som ragor Vilayat citerar i sin 38-minuters-alap (utan jor). Tjugo ragor i CD-häftet allena. Ändå enas trion om att Vilayats Bhankar har en egen identitet, skönjbar mellan glimtarna.

Där håller vi inte med. Det är rikigt magstarka 38 minuter, men roliga att lyssna på när man är på det humöret: melodi efter melodi sys till lapptäcket och man förundras både över Vilayats iderikedom, hans höga smärttröskel (så mycket Marwa-thAt!) och det egendomliga i hela tilltaget. Varför har han spelat in det här? Att han gjort det på vax tidigare tyder på att han menar något med det. Vi förstår bara inte vad. Någon ragamala blir det inte, därtill är det för oordnat och beståndsdelarna otillräckligt artikulerade. Bhankar kan det inte vara – förutom i gat, där ragan visserligen fortfarande är mystisk men tydligt lik mycket av det som sjöngs in när förra seklet var ungt.

Det man i stället kan hålla med om är Nadkarnis omdöme ”a masterpiece of sculptured sound”. Bättre än Vilayat Khan spelar i den här serien kommer ingen att spela. När han under ett långt avsnitt i alap leker med långsamma, fallande meend i rader som aldrig verkar ta slut är det som att lyssna på renaste guld. Som solglitter på vattnet.

* * *

Efter några minuters laborerande med en mer egentlig Bhankar verkar mästaren uttråkad. Det blir längre och längre mellan de melodiska idéerna; han shreddar medan han funderar och slänger sedan ut en kort fras, eller så hittar han en minimal skillnad mellan en rytmsträng och en melodisträng, som han demonstrerar i ganska många sekunder. I värsta fall fördriver han tiden med en Ravi Shankar-tihai – slumpar sig fram och drar helt enkelt ut på sista vändan i väntan på sam. Trots allt spelar han så bra att det aldrig blir tråkigt för lyssnaren: under rätt förutsättningar skulle Vilayat Khan kunna spela telefonkatalogen och ändå underhålla. Och rätt förutsättningar tillhandahåller sannerligen Akram Khan! Han är inte bara smakfull i både theka och solo utan får också ett ovanligt vackert sound ur trummorna. Tillsammans har duon skapat 74 minuters (ja, de slutar mitt i :) stabil underhållning som dock inte räcker till mer än tre stjärnor – med reservation för att skivan faktiskt växer™ ju mer man lyssnar på den: här finns sannerligen mycket att upptäcka, oavsett nivå.

VK


Från vänster till höger: Akram Khan, Vilayat Khan.

And as the Sunlight Beams …

Album: Raga Jaijaivanti. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1010

■ ■ ■

Vad är det som gör att en så majestätisk raga kan låta så småputtrig i händerna på en så stor musiker? Vilayat Khan har alltid haft god hand med de stora melodierna, och Jaijaivanti är inte liten. Svaret är kanske att den kräver en långsammare behandling än Imdadkhani-traditionen (i Vilayats tappning) erbjuder. Antingen finns det inte tillräckligt med melodi i materialet för att räcka en hel CD, så fort som han går igenom den, eller också – mer troligt – är den för svår att ta fram för att han ska hinna i det här tempot. För det vi hör är inte bara en uppspeedad kopia av något som kunde ha varit konungsligt, utan Vilayat Khan som sitter och noodlar. Utan mycket till melodi sitter han och småspelar med Akram Khan, och resultatet passar – detta om något bevisar väl att det är en tveksam Jaijaivanti – bättre till gassande middagssol än efter mörkrets inbrott. Visst är det på sätt och vis oklanderligt, och visst är det roligt att höra dem så här, men det hade varit ännu roligare att höra dem lite annorlunda. Här hade det smakat med lite beenbaj. Lägg dock märke till att dessa resars noodlande och småspel räcker till tre hela stjärnor. Det är ingen dålig skiva.

Symptomatiskt nog har den en sällsynt felspelning: 14:51 in i vilambit.

VK

Vilayat Khan: Bhairavi

Album: Raga Bhairavi. Sitar: Vilayat Khan.
Label: India Archive Music IAMCD001

■ ■ ■ ■ ■

Så här började en vacker saga: med ett anspråklöst broderi på omslaget till India Archives första skiva, början på Vilayat Khans ambitiösa Immortality Project. Man kunde inte önskat sig en bättre början. Bhairavi på ensam sitar, i 36½ minuts alap och 23 minuters jor utan jhalla. Precis som i hans nyligen utgivna Bilaskhani Todi på surbahar lyckas han här ta en ragini nedtyngd av århundradens sentimentalitet och obarmhärtigt strippa henne fullständigt naken. Och hon är så vacker!

Borta är Den Fruktansvärda. Khanen är muslim; sånt tror inte han på. Här är hon i stället rent intellekt. Bit för bit går han över henne, och beundrar henne från varje vinkel. Närgånget, och på håll. Och han gör mer än bara tittar: varenda kroppsdel – ett under av färg och form – ska dissekeras. Lågmält så att man knappt tänker på det vänder han och vrider på sin sitar och går igenom hela sitt register av tekniska finesser. Och han är verkligen väl utrustad. Men utrustningen står helt i ragans tjänst. Att han får andra halvan av jor att fungera, på papperet något av det mest olyssningsbara vi har i skivsamlingen (!), visar hur bra hans metod är. Med spetsade öron, och inget annat, lyssnar man, som en hare i soluppgången.

Det är det här särskilda sinnelaget som tilltalar oss så mycket hos Vilayat Khan. Denna hårdnackade vägran att hänfalla åt nostalgiska suckar och snyft; denna stolta mänsklighet. Denne gamle man som sitter på en vacker matta och visar oss det intellekt vi själva har under den sirliga ytan av metafysiskt mumbo-jumbo. Som gör oss den enda tjänsten, och i övrigt – när han är som bäst, vill säga (och det är han här) – frivilligt står tillbaka och låter musiken tala för sig själv.

En enda gång nickar han åt Den Fruktansvärda som sitter i första raden och lyssnar intresserat: i slutet av alap-alap, 34:43, böjer han till en ton som sticker av från det omgivande landskapet. Den följs inte upp. Hans balanssinne för tankarna till en Caldermobil.

calder

Det är bara vid sådana små sällsynta tillfällen som man verkligen saknar mannen Vilayat Khan. Faktiskt finns det bara ett till: just efter 26:45 i alap, när han markerar en sam med sin kära basröst. I övrigt har han lyckats. I övrigt är det inte Vilayat Khan på den här skivan, utan gudarna själva som spelar genom Vilayat Khan. Och de gudarna dör inte på länge än.

* * *

En saga för bra för att vara sann? Faktiskt inte. Äventyret skulle komma att fortsätta, och visa oss saker som förmodligen inte ens fanns i Vilayats eget bakhuvud när han började spela in. Men det började så bra, att även om det hade slutat här, hade odödligheten varit ett faktum. Om man ska vara ärlig hade den ju redan varit det i årtionden – men som grädde på moset är det här oslagbart, och ställer frågan på sin spets om vad som är grädde och vad som egentligen är mos. Och när sista tonen klingat ut, och man öppnar ögonen och tittar upp på scenen, står Den Fruktansvärda där bakom Vilayat Khan i alla fall. En ytterst egendomlig jor … faller på plats. Och ytterligare en natt kan läggas till handlingarna i en uråldrig kultur. Hon har sett många, många; ännu en musikant har passerat revy. Till och med Hon lär ha höjt på ögonbrynen åt hur bra han skötte sig.

VK

Vilayat Khan odödlig

The Shining Sun of Sitar.
The Shining Sun of Sitar.

Död den 13 mars 2004, omgiven av nära och kära. Eller hur var det? Många spaltmeter har skrivits om Vilayat Khans ändå ganska okända privatliv. Som instrumentalist var han utan överdrift i en klass för sig; att han trots detta ibland led brist på erkännande var han stolt och bitter över på samma gång. När han väl fick utmärkelser tog han inte emot dem; när konkurrenter fick dem blev han rosenrasande. Inte ens den egna familjen kunde han hålla sams med. Men efter mars 2004 är allt detta glömt, eller koms på sin höjd ihåg med ett kärleksfullt leende på läpparna. Så snabbt anekdoterna bleknar bort intill minnet av hans musik!*

Vi har tittat närmare på de skivor som framtida lyssnare, på gott och ont, kommer att döma Vilayat Khan efter – professionellt inspelade på utländskt bolag som gav Vilayat själv full kontroll över produktion och repertoar. The Immortality Project är det informella namnet på en ambitiös serie på India Archive Music i New York:

En anledning till att vi som lyssnare gång på gång återvänder till Vilayat Khan är hans unika förmåga, när han verkligen koncentrerar sig, att presentera materialet helt utan det bagage av känslor som tynger ner varje raga. Vi har länge varit mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om. Naturligtvis kan inte all musik vara på det viset, men Vilayat erbjuder ett perspektiv som alltid är intressant, och som i de sentimentala melodier vi vanligtvis har svårt att ta till oss – eftersom vi arbetar så hårt med att skära bort de bitarna ur vårt eget liv – är särskilt värdefullt.

Som ni kommer att märka klarar vi inte själva av att skriva som Vilayat spelar: särskilt inte så här kort efter hans död. Men det bjuder vi på.

VK

*) Ja, att bli ihågkommen både för anekdoter och lika klart lysande musik krävde sin man. :P

JV