The Wail of Evening

Album: From the Ghaats of Benaras. Sång: Devashish Dey. Sarangi: Santosh Mishra. Tabla: Saumya Kanti Mukherjee. Label: Underscore Records 06UD018ACD (Yaman, Chandrakauns, Tulsidas-bhajan)

■ ■ ■ ■ ■

Yaman, the wail of evening, ragornas raga. Den lättaste för nybörjaren att få grepp om och hanka sig fram i, den svåraste för mästaren som vill visa vad han går för. Ragornas othello: a minute to learn (nåja), a lifetime to master. Yaman har länge varit ragan presumtiva studenter får sjunga för gurun för att visa vilken nivå de nått – just idag är den ragan som visar att khyal inte mår så dåligt trots allt.

För på färska From the Ghaats of Benaras sjunger okände Devashish Dey den bästa Yaman vi hört på skiva på många år. Bäst sedan Jal Balaporias, och där den var nyskapande – eller möjligtvis arkaisk – har Devashish Dey själva tidsandan i munnen. Hans Yaman är precis vad man kan vänta sig av en Yaman idag: kvällens wailande, perfekt genomfört. 43 minuter bada, madhya och drut, och inga konstigheter. Inte ens en tarana. Inte ens ett harmonium. Bara en Yaman så bra att vi faller på knä och tackar guruerna: Pashupatinath Mishra (Varanasi) och Mukund Vishnu Kalvint (Agra/Gwalior via Ratanjankar och Rajabhaiya Poochwale). Och sätter den utan vidare brevid Amir Khan, Kishori Amonkar, Vilayat Khan, Zia Mohiuddin Dagar och Balaporia. Inför Devashish sångkonst bleknar till och med hans egen sammetsröst.

Lyssna också på …

Lyssna också på: Colors of the Night. Sång: Vidyadhar Vyas (även swarmandal). Tabla: Ray Spiegel. Label: Simla House 003 (Yaman, Nand).

■ ■ ■ ■

Det här är inte en milstople som Devashish Deys. Men det är också en förbhaskat bra Yaman: Colors of the Night med Vidyadhar Vyas, utan sarangi men med desto mer swarmandal. På samma sätt som Dey prickar han in en hel zeitgeist – det här är Yaman idag, och så stockkonservativa vi är menar vi det positvt. Den tidsandan sjunger han i 48 minuter utan ett estetiskt felsteg, om än inte med samma sammetsröst som Benareswallahn. Men det märks – hurra, det märks! !سبحان الله – att han kommer från Gwalior. (Släktträd här.)

Hur då? Gwalior är väl stendött, urvattnat? Och alldeles … just det, alldeles underbart. En av de största käpphästarna de senaste 20 åren i norra Indiens konstmusik har varit behandlingen av tarana: dessa nonsenstrudelutter som man enligt konstens regler ska improvisera kring bara med deras egna nonsensstavelser, sjungs mer och mer, och av allt större namn, med shuddha akar istället, vilket reducerar taranan till en cheez i mängden.

Precis det gör Vidyadhar Vyas här. Och det är bara Gwaliorsångare som kan göra det utan dödsoffer och elände. De har nämligen ett namn på det: ”khyalnuma”. Ordagrant: en tarana som sjungs som khyal. Mer behövs det inte för att man ska köpa det. Det här låter som lustifikation, men kommer faktiskt från hjärtat. De var inte så dumma i Gwalior; tvärtom, de var före sin tid.

En fyra får i slutändan Colors of the Night. Utfyllnadsspåret, Nand, är nämligen 20 minuter sopor (hur lyckas man sjunga Nand utan ”E bare sayyan”?) – och inte ens den bästa khyalnuma går upp mot en riktig Gwaliortarana.

VK