Den bästa skivan du aldrig hört talas om

Album: Parimalam. Veena: Kalpakam Swaminathan, SR Padmavathy. Mrdangam: ? Label: Swathi’s Sanskriti Series SA324. Innehåll: ”Samugamu” varnam i Nattai av kung Swathi Tirunal, Dikshitars ”Sri Saraswati” (Arabi), ”Thyagaraja Namaste” (Begada) och ”Parimala Ranganatham” (Hamirkalyani), Patnam Subramania Iyers ”Nee Padamule” (Bhairavi) och ”Samayamithe” (javali i Begada) samt Mysore Vasudevacharyas ”Shankari Ninne” i Pantuvarali.

■ ■ ■ ■ ■

Många är de veenaduetter vi med bästa vilja i världen låtit bli att recensera, fast de på papperet varit gudagåvor. Hur många? Tre. Först Doreswamy Iyengar & son på HMV/EMI (Live at Music Acadeny, Madras, 1984), sedan Rajeswari Padmanabhan & Sreevidhya Chandramouli, mor och dotter, på JVC (Music of the Veena II), och sedan Rajeswari igen med Karaikudi Subramanian (adptivbror) på Wergo (Sambho Mahadeva). Alla alltså stora mästare.

3cd

År efter år har vi suttit med de här skivorna och tänkt att det ändå borde gå att säga något positivt. Men när musiken är ornamenterad in i minsta detalj, sällan med rena, raka toner utan det är motsatsen som är poängen, och det är en hel vetenskap hur man ska få instrumenten att surra av övertoner – ja, det är klart att två sådana melodilinjer, som är tjocka, ojämna, och aldrig raka, inte går att bringa i unison. Det är klart att skillnaderna spänner och skallrar mot varandra om man försöker. Hur man än kämpar för att jobba bort det.

Åh, denna envishet att spela mot sina svagheter istället för sina styrkor! Som Bottesini och hans flageoletter på kontrabas! Och om det mot förmodan gick att få två veenor att låta som en, hade det ju räckt med en –

Men de här skillnaderna, som spänner och skallrar – kan man inte vända dem till sin fördel? Jo, men då duger det inte att lämna dem åt slumpen och allra minst att försöka jobba bort dem. Istället behöver man två urstarka tanter som vågar ta varenda kriti rakt in i kaklet och spela så rutorna skallrar. Man behöver Parimalam av Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy.

HJÄLTINNOR. Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy, hennes niece och elev sedan 30 år tillbaka.

Bakom det anonyma, på sin höjd lite småroliga omslaget från Swathi’s Sanskriti Series döljer sig en musikbomb. Tanterna öppnar i en vibrerande Nattai, ”hårdrocksragan”, och gör hårdrocksliknelsen rättvisa i sju minuter. Hela rummet skakar! När de struntar i att försöka snygga till den, och istället drar iväg åt andra hållet, blir tonen från de dubbla veenorna … bred, enorm; svävande, tung och eterisk på samma gång; den vibrerar och varierar in i mikroskopiska detaljer så att även när musiken tas i elefanttempo händer det saker i alla upptänkliga hastigheter på samma gång. I det här sammanhanget är det alldeles underbart varje gång Padmavathys veena stämmer ur sig.

Här finns inget intrikat huvudnummer på tre kvart, utan det spelas låtar, ingen längre än 15 minuter. Sådant har vi  och  vänt oss emot. Men när musikerna inte brinner för att rada upp kritis, vem kan då klandra oss när vi lessnar? Och när Swaminathan och Padmavathy brinner för just det – hur ska vi då kunna klandra dem? När dammet lägger sig (bokstavligt – den här skivan rör upp det!) efter ”Shankari Ninne”, 15 minuter (alapana inräknad) som kändes som en hel vibrerande, skallrande värld, sitter man där och undrar vad det var man precis hörde. Det var Mysore Vasudevacharya. Död 1961. Ett kraftfullt statement av Swaminathan och Padmavathy: trinity, post-trinity – vad är det för skillnad?*

Swaminathans veena har mer manpower än den starkaste Karaikuditant och en universell giltighet som står över till och med Balachander. Vi tar det sista en gång till: hon tar musiken längre bortom tid och rum än Balachander, fast med traditionellt veenaspel. Så ofta har vi tänkt tanken att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik. Sällan har den mäktat med riktigt allt det här.

Vi vet inte riktigt vad vi ska säga om Parimalam. Det låter löjligt att säga att vi tackar den för vårt liv. Men det gör vi. Inte för vårt liv som dricker vatten och andas luft, utan för vårt liv värt att leva – ett liv som lever, dricker och andas gudinnans musik. Hur det gick till och vad exakt det innebär stannar mellan oss och tanterna; men tro oss, det är inget vi bara slänger ur oss.

När ni själva lyssnarParimalam kommer ni kanske att tänka att ”vadå, det här är ju bara en vanlig veenaskiva”. Och visst är det en vanlig veenaskiva. Men det är en riktigt bra vanlig veenaskiva. Rörs ni inte bortom tid och rum av en riktigt bra veenaskiva ska ni kanske fundera på att lägga ner.

Men kom ihåg: vrid upp volymen. Swaminathan är född 1922, men inte främmande för det elförstärkta.

JV

*) Och det från två vainikor i direkt nedstigande guru-shishya-led från självaste Dikshitar! Det vill säga: Följer man deras lärare, lärares lärare osv bakåt kommer man till Mutthuswamy Dikshitar (1775–1875), en av de tre kompositörer från den eran som kallas för Sydindiens ”treenighet” och står så ofattbart högt i kurs att det inte bara är babu English att man valt engelsmännens term för fadern, sonen och den helige ande(n). Alla andra hundratals sydindier som skrivit klassisk musik är bara ”pre-trinity” eller ”post-trinity composers” i mängden. Tills Swaminathan och Padmavathy kommer och visar var skåpet också ska stå, vill säga.

I rampljuset: Sreevidhya Chandramouli

Världens bästa människa, Sreevidhya Chandramouli, stolt dotterdotterdotter till en av veenabröderna Karaikudi, gav i dagarna två konserter i Washington DC: i går på Library of Congress, i förrgår på Kennedy Center. Den senare en riktig fullträff – från inledande Natakurinji till en suverän, oändlig tani av Poovalor Sriji, fick vi oss till livs det här tillbakalutade, avslappnade småspelandet som bara just kvinnor i Karaikudi-stil klarar av, och som går rakt in i hjärtat.

Som ni ser var det också inramat som en riktig konsert:

Spelningen i Library of Congress var något helt annat. För det första ingick den i konsertserien ”homegrown” (vad skulle det vara – roligt?), aviserad som ”South Indian classical music from Oregon”. För det andra pratades den sönder och samman av först en tant, sedan en farbror, sedan av såväl Sreevidhya som Sriji allt eftersom farbrorn påbjöd. Det skulle berättas vad en veena var, hur många band det är på halsen, vad ett trumskinn är osv – det vanliga: allt utom det som skulle kunna tänkas vara intressant. Efter gott och väl en halvtimme in i programmet sade farbrorn (och det här är ordagrant citerat), ”melody, in this case provided by the voice and veena, rhythm, provided by the drum”. När det handlar om indisk musik är tydligen inget för banalt för att förklaras. Det slutade, innan det riktigt hade börjat, med att Sreevidhya fick välja ett kortare huvudnummer ”since we are running out of time”, och säkert undrade fler än vi varför man baxat en veena, en mrdangam och två tanpuror till Library of Congress bara för att prata en massa goja.

Och för det tredje såg det hela ut så här:

Visst ska man sitta på golvet. Men det behöver ju inte vara direkt otrevligt!

Säkert bär allt detta skulden för att även den musikaliska biten, i den mån den hanns med, blev ett riktigt fiasko. En hel låt förstördes av rundgång, det sjöngs vid något tillfälle lite fel – och i huvudnumret gick en sträng på veenan. Fattades bara – både Sreevidhya och Sriji hade lagt försvarligt med krut på att berätta hur ”lynniga” instrumenten var, hur mycket de måste pysslas om, hur ofta de måste stämmas.

Usch vad maten var dålig, och så var det för lite också! Nej, det är tur att det drabbade världens bästa människa. Sreevidhya Chandramouli räddar sådana här kvällar bara genom att vara där och charma. Det vi fick se var det sämsta av det bästa inom karnatisk musik, men ingen kan ha gått därifrån missnöjd; vi vågar gissa att var och en gick därifrån värmd i själ och hjärta.

RK

Mokkapati Nagaswara Rao

Gammal LP: Reflets de l’IndeVeena: Mokkapati Nagaswara Rao. Label: Barclay 920320T. Innehåll: ”Ramabhakti Samrajaya” i Shuddhabangala, ”Paraku ni Kelara” i Keeranavali och ”Nidu Caranamule” (med ragam–tanam) i Simhendramadhyamam av S:t Thyagaraja, ”Raghuvamsa” (Katanakuthulam) av Patman Subramania Iyer

■ ■ ■ ■

Mokkapati Nagaswara Rao från Andhra studerade veena för bland andra Ravikirans farfar innan han flyttade till Paris och spelade in skivor som den här, otadliga i sin anspråkslöshet. Med den säkerhet, det lugn och den trygga förvissning som bara sydindiern kan uppbringa (och som kommer fram som allra tydligast på veena – och att spela helt oackompanjerat hjälper säkert) spelar han igenom styckena i långsamt, mycket behagligt tempo; anslaget är varken lätt eller tungt någonstans; det är 40 minuter utan en enda åthäva.

Och varför inte? Visst kan man vara en vettvilling, som Balachander – musiken tål det – men man kan lika gärna låta musiken tala helt och hållet för sig själv. Det om något tål den. Vad finns det för kritikern att skriva? Det är ”Raghuvamsa” precis som den ska spelas, samt tre klassiker av S:t Thyagaraja.

Dottern, Vijayashree Mokkapati, bor i USA och spelar inte in en enda skiva. Spelar veena, helt enkelt. Säkert betydligt bättre än många som har både ära och en och annan slant av det. Hennes doktorsavhandling heter Modal Action: an Indo-European Perspective in Gregorian Chant och den vore kul att läsa.

JV

Balachander, Balachander

Album: Veena VirtuosoVeena: Balachander. Mrdangam: R Ramesh. Label: King World Music Library 5119. Innehåll: St Thyagarajas ”evvarE rAmayya” i Gangeyabhushani och ”pAhi rAma dUta” i Shadvidhamargini

■ ■ ■ ■ ■

Det nya omslaget: det gamla var svart och dubbelt så snyggt

Inspelningar där Balachander spelar med dåliga trummisar är det ont om. Dåliga inspelningar är desto vanligare. Här handlar det dock om en bra (1982-japansk) inspelning av en bra trummis, R Ramesh, med en tani nästan lika smakfull och avslappnad som Sivaramans. Och det smittar – i Ramesh sällskap känns faktiskt nästan Balachander själv riktigt lugn och fin.

På sätt och vis är det här den ultimata Balachander-inspelningen. Rejält med alapana, lång kriti, med mycket pallavispel. (Första spåret är på 50 minuter, andra på 25.) Mer än på andra inspelningar märks det hur formulaisk han var, men man accepterar det, för att han spelar så vackert, och så unikt, att man vill njuta av varje ton. Som vågor över en sandstrand slår Gangeyabushani, söderns Jog, i all Balachanders långsamhet, över öroren. Och här finns också överraskningar: ett inte alls indiskt spelsätt, nästan ett arpeggio, får vara med några sekunder. Det är hur roligt som helst att lyssna; en sorts raga-bhava som bara Balachander får fram.

Med så enkla medel att man blir avundsjuk. En riktigt stor del av alapana är uppbyggd runt en enda underbar fras, som han verkar kunna variera i det oändliga – större delen av resten bygger han runt ytterligare en enda fras. Och de – destillerade från kritin – är inte vilka som helst, utan verkar skräddarsydda för att packa så mycket upplevelse så möjligt i minsta möjliga material. Som VK brukar säga har den indiska kulturen aldrig ryggat för insikten att vägen till människans hjärta går genom hjärnan. Balachander har hittat den som få andra.

Långt in i kritin kommer man fortfarande på sig med att tänka att så här roligt får man inte ha. Hela tiden spelar nämligen både veena och mrdangam precis som man vill. Variationerna är minimala, men tar aldrig slut. Det bubblar och vibrerar om varenda ton: för Balachander har the magic touch. Det som under andra fingrar hade blivit banalt blir oerhört mäktigt – en skiva som får en att lova bot och bättring, som framkallar en stark lust att rensa i skivhyllan.

Är man bekant med Balachander förstår man varför en sådan här CD, alltigenom utsökt, är ett måste. Är man det inte skulle det här vara ett utmärkt ställe att påbörja den långa resa som oundvikligen slutar med halvtrasiga privatinspelningar – men Veena Virtuoso är av någon anledning för länge sedan utgången. Det är som att själva gudarna missuppfattat någonting: Balachander måste dö, försvinna från jordens yta, för att kunna spela på den himmelska mattan, men skivan måste inte bort härifrån för att få stå i den himmelska hyllan. Den var ju serietillverkad och fanns i många exemplar.

JV

Skolastiskt intermezzo

Bok: South Indian Vina Tradition & Individual Style
Av: Karaikudi Subramaniam
Förlag: Wesleyan University Press (1985)

Precis som med sitaren i norra Indien finns det olika spelstilar från olika landsändar också hos den sydindiska veenan. En av de mer välkända är Karaikudi-stilen, från Karaikudi i Tamil Nadu, som blev jättestor med bröderna Subbarama & Sambasiva Iyer (1883/8–1936/58), men som sedan dess upprätthållits av kvinnor (Subbaramas dotter Lakshi Ammal, hennes dotter Rajeswari Padmanabhan, hennes dotter Sreevidhya Chandramouli och Samabsivas elev Ranganayaki Rajagopalan) men som då och då låtit bra även i händerna på lumpna utbölingar som Raghunath Manet. Rajeswaris lillebror, Karaikudi Subramaniam, gör inget större väsen av sig i skuggan av alla dessa kvinnor, men nu har vi läst hans doktorsavhandling, en kluns på 750 sidor: South Indian Vina Tradition & Individual Style, där han forskar på inte minst sig själv. Lite lustigt, kan tyckas – hade oppositionen verkligen tillräckliga fackkunskaper för att upptäcka tänkbara pikar i någon rivals riktning?

Äsch, Subramaniam är en gentleman ut i fingertopparna! Men ”a gentleman and a scholar”, det vete sjutton. Av de 750 sidorna upptas den allra största delen av transkriptioner av ”viribOni” varnam och ”shankarinIvani” i Begada av Subbaraya Shastri (1803–1862) i inspelningar av Mysore Doreswamy Iyengar och sångaren Tanjore Viswanathan, samt en ”viribOni” av Subramaniam och en ”shankarinIvani” av Karaikudi Sambasiva Iyer. Transkriptionerna är nämligen ohyggligt noggranna och genomförda både i europeisk notation, sargam, mer detaljerad sargam (med grafiskt inritade gamaka) och en egen helgrafisk notation. Data härifrån kvantifieras och jämförs mellan musikerna.

Dock inte till någon större nytta. Några slutsatser blir det inte tal om, mer än att stilarna skiljer sig åt något, att det finns utrymme för personlig prägel, att de har mycket gemensamt och att kompositionerna i stort är gemensamma. Arbetet är alltså vetenskapligt meningslöst – grundtanken var att jämföra veena från Andhra Pradesh, Mysore, Tamil Nadu och Kerala, vilket hade varit betydligt matnyttigare, men blev för stort – och som sagt helt renons på polemik. Så efter några hjärtskärande vackra foton ur familjealbumet, en del intressanta släktträd över Mysore- och Karaikudi-stilarna, några ögonkast på jättetranskriptionerna och en dålig historisk exposé (varför?) som bara drar ner helhetsintrycket, är det enda som återstår lite ”pleasant Italian restaurant talk”.

JV

Balachander: Immortal Sounds of the Veena

Album: Immortal Sounds of the VeenaVeena: Balachander. Mrdangam: SV Raja Rao, Karaikudi Mani. Kanjira: Harishankar. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Oriental Records ORI/AAMS CD 119. Innehåll: ”Manasa Etulortune” av St Thyagaraja i Malayamarutham, ”Ihamay Sugam” av Kotishvara Iyer i Gamanasrama, ”Anandamrutha” i Amruthavarshini av Dixitar, ”Sree Valli Devasenapathy” av Papanasam Sivan i Natabhairavi

■ ■ ■ ■

Först spelar Balachander två låtar med Harishankar och SV Raja Rao. ”Manasaa Etulortune” får alapana, ”Ihamay Sugam” får hela behandlingen med ragam-tanam och trumsolo; Balachander är så långt nere i basen han kan komma och rumsterar om som en elefant i porslinslagret, och plötsligt gör Oriental ett jätteklipp upp till Himalaya. Han spelar så hårt ibland – ofta – att man bara väntar på att en sträng ska gå av. I Malayamarutham får vi mängder av den speciella ”Balachander-tonen”, som man inte vet om det är en låg rishab eller för hög shadja.

Och trummorna smattrar på: en i varje högtalare. De är dåligt inspelade och tyst mixade, vilket är riktigt synd, eftersom de är så bra spelade: tanin är så bra, Harishankar så bra, att det blir milt lyssningsbart trots soundet och panoreringen.

Sedan stressas vi igenom två låtar till med Vikku och Karaikudi Mani.*  ”Anandaamrutha” körs igenom rakt upp och ned, summariskt (med mycket fokus på första raden) och excentriskt behandlad som allt annat på skivan, och vi kan inte nog betona hur snabbt det känns som att allting går här. ”Sree Valli Devasenapathy” har ragam-tanam och trumsolo.

Tekniskt är Balachanders Natabhairavi lika bländande som Malayamarutham. Varenda gamak sitter där den ska, lika imponerande i det höga tempot som det riktigt låga. I början av skivan shabashade man till allt som oftast (försök bara sitta tyst när första raden, ”Manasa Etulortune”, får alla tänkbara och några ganska otänkbara variationer) – vid det här laget är man mer eller mindre tillintetgjord och skakar gapande på huvudet, kallsvettig, medan virtuosen spelar ut hela sitt register. En galen skiva, från början till slut, där södra Indien känns främmande även för den insatte.

Trots många och stora brister får Immortal Sounds of the Veena fyra stjärnor eftersom den är en nödvändig och uppfriskande påminnelse om att det är, eller åtminstone var fram tills för inte så länge sedan, fullt möjligt att verkligen vara larger than life.

JV

*) CD:n måste vara en återutgivning av två kassetter?

Karaikudi?

Album: Veena Recital II: Temple Melodies & Rhythms. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Umayalpuram Sivaraman. Label: Frémeaux & Associés FA 430 (2 CD). Innehåll: ”Moha-Lahiri” varnam i Kapi av Kunnakudi Venkatarama Iyer, ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”nAdalOluDai” av Thyagaraja i Kalyanavasantam, ”himagiri thanayE” av Muthiah Bhagavatar i Shuddhadhanyasi, tillana i Dhanasri; ragam–tanam–kriti ”saravaNa bhava” av Papanasam Sivan i Madhayamavathi, Tillana av Manet

■ ■ ■ ■ ■

Jag har ett speciellt förhållande till den här skivan. Det var min första veenaskiva och överhuvudtaget som en uppenbarelse av den otroliga kraft som ligger i den karnatiska musiken och inte behöver tas fram: Manet och Sivaraman sitter bekvämt tillbakalutade och småspelar sig igenom två 40-minutersskivor – utan några stora åthävor, någon tillstymmelse till brådska och helt utan att någonsin riktigt ta i – för en estetisk totalupplevelse.

Långt senare skulle jag komma att försvara Veena Recital II på rec.music.indian.classical mot en hätsk fransman som vägrade ge med sig i sin kritik fast han aldrig hört skivan. Mitt brott var att jag i ett inlägg nämnt Manet före den store Balachander och på så sätt uppfattades ha tillskrivit den svarte musikern högre status. Att det var som svar på en förfrågan om bra tillgängliga veena-skivor (inte gamla out of print-utgåvor av Balachander på obskyr indie-label – det har var före tillgänglighetsexplosionen!), och att jag uttryckligen ordnat min lista från nybörjarintroduktion till finsmakargodbitar hjälpte inte ett spår. Inte heller att Bosma, oj, förlåt, fransmannen, själv misslyckats med att rekommendera en enda CD, med eller utan Balachander. Efter ett korthugget och nervöst ordkrig, omgivet av indiernas nervpirrande tystnad, lyckades jag skaka honom av mig med hänvisning till Manets repertoar, som jag menade (och det menar jag uppriktigt) är utmärkt för nybörjare.

Men visst kan man förstå en viss indignation. Raghunath Manet har haft mycket fuffens för sig. Och eftersom han kommer från Pondicherry, en gammal fransk koloni, har mycket av det utspelat sig i Franrike. Tydligen har han – han dansar bharatanatyam och kuchuppudi – marknadsfört sig som ”Indiens Nurejev”. Fusionkonserter hör till vanligheterna.

Här spelar han dock föredömligt. Hans bakgrund är Karaikudi – upplärd av Kaumati Shankara Iyer, Rajeswari Padmanabhan och Ranganayaki Rajagopalam – men i spelet finns egentligen varken Rajeswaris extrema eftertanke och finkänsla eller Ranganayakis råstyrka. Det är deras gamaka han använder, men inte alls på samma sätt. Hans veena har en mycket torr, kort ton, och han använder rytmsträngar sparsamt, lågmält och taktfast. Det ska sägas att av alla veenaskivor jag lyssnat på är den här bland dem som på papperet låter minst som vokalmusik, men den enda som jag faktiskt lyssnat några sekunder på i tron att det var en sångare jag hörde. Och bredvid spelar Sivaraman som bara han kan – en av en handfull verkliga häxmästare på mrdangam som finns på skiva – med sina karakteriskta tempofluktuationer. Han trummar enormt varierat och lyfter otaliga melodislingor med ett genommusikaliskt slag på varje ton. Ibland knackar han fram små solon bakom melodin, men utan att gå över eller ens i närheten av gränsen. Hans eget solo är tio minuter långt, kolugnt, och aldrig det minsta onyanserat, och håller lyssnaren på helspänn precis hela tiden. Sällan eller aldrig här veena och mrdangam ensamma och utan krusiduller låtit så bra som här.

Kanske ska man ge fransmannen lite rätt: kanske är Manets ragam–tanam inget djupmusikaliskt underverk. Men att höra en kvarts solospel på detta tystlåtna, nästan otillräckliga instrument, efter den övertygande första skivan, är att bli vänligt inställd till Manet för all framtid och att kapitulera inför hans självförtroende. Som återigen inte är något som märks i skryt (just här) utan i anspråkslöshet. I tilltron till musiken.* Och efter den lilla ragamalika han drar igenom i slutet på tanam finns det inget i hela världen som skulle kunna få mig att sätta något annat än fem stjärnor. S-SG-P-S i tre oktaver mitt i Madhayamavathi. Inte ens den ganska ansträngda korta tillana som avslutar skiva två.

Kul förresten med ”vAtApi gaNapatim bhajEham” och ”nAdalOluDai” för att representera Dixitar och Thyagaraja är kul. En tungsint, elefantlångsam Thyagaraja efter en sprallig Dixitar ställer klichéerna om kompositörerna på huvudet.

JV

*) En religiös tilltro. Utan att säga något annat om Manets skiva och musikalitet – det märks att den är en produkt av ”the heartland of the Hindu faith”, där den här högkulturen är självklar och tryggt kan tas för given. Så här kan inte en nordindier spela.

VK