Sitar som provocerar

”Skräckklassikern” The Reptile från 1966.

Mr och Mrs Spalding har bjudit hem sig till Dr Franklin, en osympatisk teolog som forskar på ”the primitive religions of the East”. Doktorn tvingar sin dotter (Jacqueline Pearce) att spela sitar för gästerna – ”Anna is an accomplished musician. Quite brilliant, in fact” – och hon börjar (mitt) i Yaman.

Men hypnotiserad av doktorns ”malajiske” betjänt byter hon strax till Bhairav, och då blir doktorn vansinnig och slår sönder instrumentet.

Nattetid förvandlas Anna till ett orm-monster och biter ihjäl grannarna. Och det är ”betjänten” som förhäxat henne. Dr Franklin är bara en bricka i spelet.

The Reptile

Det kan vi avslöja eftersom behållningen inte är handlingen utan Don Banks musik. Ni kan gott se filmen bara för att höra den.

JV

Pressgrannar: Lars Lovén, SvD

Under rubriken ”Tablaspel med fantastisk variation” skriver Lars Lovén en överraskande vettig recension av Nityanand Haldipurs och Sadanand Naimpallis Stockholmskonsert:

Pandit Nityanand Haldipurs och Pandit Sadanand Naimpallis konsert, som inleder denna den sista kvällen av Indien/Indien-festivalen på Södra teatern, understryker just de komplexa dragen. Tablaspelaren Naimpal reciterar och spelar korta stycken ackompanjerad av endast ett melodium [harmonium]. Han visar upp en fantastisk variation, och för den delen teknik, men med så många korta stycken i olika stilar och med tillhörande förklaringar är det svårt att ta till sig allt.

Mer lättillgänglig och precis lika imponerande i all sin stillsamhet är Pandit Nityanand Haldipurs del av konserten. Haldipur spelar långa, meditativa stycken på bansuri, en bambuflöjt med mjuk ton och en del blåsljud, ackompanjerad av Naimpalli på tablas. Bordunen spelas på en tanpura istället för den elektroniska shruti box som ofta används, vilket ger musiken extra djup och klang.

Visst, det säger inte mycket mer än att Haldipur och Naimpalli har uppträtt och Lovén tyckte det var ganska bra, men det är ju i alla fall inte fel.

Själva skippade vi denna spelning. Vi tycker nämligen inte om flöjt. Att det också skulle vara tablasolo hade vi inte förstått, och kanske hade det inte ändrat något, och hur som helst förblir Sarwar Sabri och Pinky Singh de enda tabliyor vi sett solokonserter med.

Panchamkauns äventyr; Panchamkauns i tryck; Panchamkauns på Swedbank

Vi läste precis pin­färska Bögarnas värsta vän: Historien om tidningen Destroyer, Karl Anderssons kontro­versiella gaytidning som skulle föra tillbaka den Vackra pojken på agendan. Detta gick sådär, eller rättare sagt inte alls – de nära 200 sidorna berättar i viss detalj hur RFSL, Stockhom Pride, nazister, ”HBT-programmen i SR och SVT”, barn­ombuds­mannen, Karl Anderssons vänner, tabloidpressen, Ecpat, sexradikaler i en doktorsavhandling, vänster- och höger­skribenter och allsköns bloggare, konstnärer och kuratorer samt inte minst de egna läsarna tog avstånd från tidningen under de fyra år den gavs ut, 2006 till 2010.

Betalningslösningar på internet stod för sin beskärda del av antagonismen. Först vägrade 2Checkout befatta sig med Karl, sedan Paypal, sedan Kagi, sedan svenska Samport; konkurrenten Dibs godtog tidningen (som alltid höll sig inom lagens ramar!), men det gällde då också att hitta en inlösande bank.

Nordea och SEB ville inte ha med tidningen att göra; inte heller Skandiabanken; inte heller Danske bank; inte heller norska Teller, som misstänkte att Karl bedrev olaglig handel under Destroyers flagg (ja, det vore ju strategiskt):

Jag hade nu avverkat hälften av de svenska inlösenbankerna … om det fortsatte så här skulle jag inte hitta något sätt att låta läsaren köpa tidningen med kreditkort. Det i sin tur skulle innebära tidningens död, eftersom jag var beroende av inkomsterna för att trycka upp nya nummer.

När jag kontaktade Swedbank och deras inlösenavdelning Babs [!] bytte jag strategi. Jag satte upp en webbshopp som jag kallade Ilovemags.com, där jag sålde ett antal udda men kreddiga tidskrifter. I sortimentet hade jag bland annat konsttidskriften C Magazine från Toronto, vars chefredaktör jag träffat i Prag året innan, och Panchamkauns, ett fanzine om indisk klassisk musik som en vän gjorde. I shoppen sålde jag också den smala franska gaytidningen Kaiserin och finska Kasino A4 som jag själv varit intervjuad i. Och Destroyer. Tanken var alltså att Destroyer skulle vara en i mängden. I mitt första mejl till Swedbank skrev jag: ”Jag kommer att sälja smalare tidningar och fanzine med inriktning mode/musik/konst/gay.”

Detta visade sig vara rätt strategi.

En strategi som innehåller Panchamkauns är sällan fel! Och i det sammanhanget kunde den fördömande läsekretsen fortsätta köpa tidningen i ett och ett halvt år.

I januari 2010 får Karl ett mejl av sin bankman, som utan större omsvep än ”hoppas att allt är bra” ber honom ringa upp.

När jag ringde upp honom förklarade han att jag ju varit kund i ett och ett halv år nu, att Babs regelbundet genomför slumpmässiga stickprov för att kontrollera sina kunder, och att jag valts ut till ett sådant. I proceduren ingick att de kontrollerade att webbshoppen fortfarande uppfyllde de tekniska kraven och så vidare, men också att kunden skickade in några exempel på varorna som såldes i shoppen, så att Babs kunde kontrollera dessa. Min bankman bad mig således skicka några tidningar till honom.

Jag tyckte att förfrågan var väldigt konstig. Sitter de på Babs kontor och inspekterar DVD-spelare, cyklar, gröna teer, böcker och allt vad man kan tänkas sälja i sin webbshopp? Vore inte en sådan inspektion bättre att göra innan man tecknar avtal med kunden, istället för genom ett ”stickprov” ett och ett halvt år senare? Vad trodde man att man skulle hitta? Och varför var det min bankman som hörde av sig till mig istället för Babs själva, som var de som jag haft all kontakt med angående shoppen sedan den öppnades?

Jag sade givetvis att jag skulle skicka några tidningar, men bad att få lite tid på mig eftersom jag inte hade några ex av Dik Fagazine i lager eftersom den skickas direkt från redaktionen i Warszawa när någon beställer den. Det var ingen brådska, förklarade bankmannen. Han sa också att  jag skulle få tillbaka alla tidningar efter att de blivit granskade, och föreslog att jag skulle lägga med ett svarskuvert. Två veckor senare, när jag fått försändelsen från Warszawa, skickade jag det senaste numret av Dik Fagazine,  Destroyer respektive Panchamkauns till Swedbank.

Till saken hör att Karl har detta som vi brukar kalla ”zest for life”: för att retas med sina negativa läsare har han placerat en Epcat-banner på tidningens hemsida. Epcat är en kristen organisation som vill bekämpa barnsexhandel med hjälp av allt från filmvisning om barnsexturism på långflygningar (nej tack!) till webbfilter; säga vad man vill om detta, men många av Karls läsare vill nog inte att någon barnsexhandel ska bekämpas över huvud taget. Få ser hur som helst det roliga i Karls tilltag. Allra minst Epcat själva:

Jag ringde upp min bankman och frågade rakt ut om jag blivit föremål för det samarbete som jag visste att Swedbank hade med Epcat. Han svarade att ”det kan mycket väl vara så”, men sade att han inte visste eftersom det var Babs som bett honom vidarebefordra tidningarna till dem. Så jag ringde Babs. En kvinna lyssnade andäktigt när jag berättade om att jag valts ut för Babs stickprov och skickat in några exempel på de varor jag sålde så att de skulle kunna kontrollera dem. Hon sade att hon aldrig hört talas om något liknande och att de aldrig gjorde så. Jag bad att få tillbaka tidningarna när de granskats. Hon lovade kolla upp saken.

I slutet av maj 2010 ringde jag upp igen och fick prata med samma trevliga tjej i kundtjänsten. Mina tidningar hade nu varit på granskning i mer än  tre månader. Hon lovade fråga den ansvariga vad anledningen till granskningen var. Efter vårt telefonsamtal fick jag ett mejl från henne:

När dina tidningar kommer tillbaka till dig med posten, kommer du även att få ett brev med förklaringen till denna granskning.  Det var beskedet jag kunde få fram just nu.

Tidningarna kom två arbetsdagar senare – de måste ha postat dem samma dag som jag ringde. Men kuvertet innehöll inte det utlovade brevet. Så jag ringde igen, och fick en stund senare följande meddelande:

Som inlösare av korttransaktioner är Swedbank Card Services AB skyldiga att följa varumärkesföreningarna Visa och MasterCards regelverk. Vilket bland annnat kräver att vi granskar och/eller besöker våra kunder som vi ingått avtal om kortinlösen med.

I detta fall gäller det en kund som säljer och tar betalt via internet, vilket betyder att vi behöver ta del av det material som kunden säljer. Kunderna är slumpmässigt utvalda inom bestämda kortmiljöer och branscher.

I denna kunds fall har det tagit lång tid, vilket förklaras genom sjukdom och underbemanning.

Här har vi det nummer av Panchamkauns som Swedbank inte ville skiljas från:

JV

Hubert Julian Stowitts (1892–1953): amerikansk pionjär

För fem år sedan skrev vi om dessa amerikaner och deras förhållande till indien: generationer föddes upp på Ravi Shankar, åkte till Indien för att höra mer och gick i taket när alla visade sig spela som Vilayat Khan istället. Företagsamma som de är, amerikanerna, försatt de inte chansen att läxa upp indierna om sitarens ädla konst. Nu har vi hittat en riktig pionjär som åkte till Indien och gjorde liknande observationer före Ravi Shankar-eran: Hubert Julian Stowitts (1892–1953), målare, och säkert någon sorts naivist. I Indien 1927–1930.

Tavlan ovan, Bengali Sitar Player, hittade vi på ”Stowitts-museets” webbsajt. Och så här skriver de:

This marvelous instrument, when played properly, has the quality of a Spanish guitar in the hands of a master. [Few today would agree. A lost art?] Stowitts found few could play the instrument properly.

Redan då var amerikaner experter på sitar!

VK

God morgon: Imrat Khan

Album: Lalitā. Surbahar: Imrat Khan. Water Lily Acoustics WLA-ES-26-CD (Lalit, alap-jor-jhalla)

■ ■ ■ ■

”His intervallic leaps are breathtaking and effortless, and his strummed note clusters cause clouds of harmonic partials to fill the air above his instrument”. Va?! Ja, det här var en av skivorna som The Wire rekommenderade i sitt indisk-klassiska knäck ”Raga Riches” i februari 2000. Tio år senare vaknar Panchamkauns (bokstavligt talat) till Imrat Khans Lalitā.

Några ”breathtaking intervallic leaps” är det så klart inte fråga om – det har bara Nikhil Banerjee kommit undan med, i en jor i Todi, undangömd på en CD som heter Classical Heritage of India eller något liknande – och inte heller några ”strummed  note clusters”. Dock är det lätt att höra hur ett avant-magasin kunde fastna för skivan. Imrats alap är makalös, hans jor riktigt bra, och jhallan så fullständigt urspårad och kakafonisk att det liknar ingenting.

Men, säger du nu! Kakafonisk jhalla är väl inget nytt på skiva! Minns bara Mustafa Raza på vichitra-veena! Ja och nej, säger vi då: en surbahar-jhalla med Imrat Khan är på ett helt annat sätt någonting i hästväg. Den är mer varierad i sin kakafoni än Mustafa Razas hela skivproduktion, och ut och in driver hela tiden samma musikalitet och virtuositet som gör hans alap så makalös. Hur lite man än står ut, hur besviken man än blir, så har man aldrig tråkigt. Det är knappast någon slump att The Wire rekommenderade just Lalitā, för det är den jhalla vi hört som bäst kombinerar freakout med (i någon mån) musik och den stämmer ur sig och innehåller en mycket märkbar omstämning av instrumentet. Vi tog oss igenom hela, men vi är proffs. Den oskyldiga läsaren kanske inte ska försöka det, som man säger, hemma.

Men Imrats alap är i alla fall 24 minuter lång och förtjänar såväl proffsets som amatörens öra. Lyssnar man på storebror Vilayat vänjer man sig fort vid chikarin (alla utom Keith Erskine), de ”rytmsträngar” som hackar upp melodilinjen i en strid men orytmisk puls – eftersom de, på Vilayats sitar, ligger i närheten av melodilinjen och oftast i alla fall i samma oktav; med tiden flyter de ihop till ett ”sound” för lyssnaren. På Imrats surbahar ligger de ibland två oktaver över melodin. Utan pardon drar Imrat igång en bassträng och mejslar ut en hel fras på den genom att bara böja med vänsterhanden – och klipper den med chikarin. Vissa fraser får fortsätta tills tonen klingat ut, men många klipps mitt i: Imrat knäpper inte bara på chikarin utan ser verkligen till att stoppa melodisträngen också.

Det var förstås det här som lät som ”intervallic leaps” i The Wires öron för tio år sedan. De hörde chikarin som en del av melodin! För oss som är mer vana vid den här musiken är det stört omöjligt – lika otänkbart som att man skulle zappa mellan kanalerna på TV:n och uppfatta alla olika snuttar som en sammanhängande film – och vi skulle aldrig kommit på tanken om inte The Wire hade skrivit det. Men även för oss som är vana ställer Imrats kompromisslösa Etawah-surbahar musiken på sin spets. Den blir abstrakt och främmande. Mystisk, men på samma gång klinisk – ännu en av de där indisk-klassiska upplevelserna där man blir påmind om att vägen till hjärtat går genom hjärnan. Och extra bra är det i Lalit, en raga med ett problematiskt förhållande till grundtonen. Tonvikten ligger på komal rishab, komal dhaivat, och både shuddha och tivra madhyam, men det chikarin hamrar in är förstås shadja. Put that in your pipe and smoke it, Erskine, för att tala som du förstår.

Direkt efter denna Lalit kan du spela första halvan av Ajmer på samma bolag, så finurligt uträknat är det. Här bjuder mysfarbrorn på 26 minuter alap, utan jor-jhalla, i Alhaiya Bilawal (en durskala – glöm Lalits intrikata krångel!), strålande ljus och luftig med mycket spel i de högre oktaverna. Andra halvan är sitar-gat i påhittade ”Imratkauns” och den behöver du faktiskt inte spela alls; det behövde faktiskt inte han heller; men vi behöver inte gnälla på den när det finns två så bra alap att lyssna på. Vi behöver bara tacka och ta emot.

Ska man gnälla kan man tänka sig att göra det på ljudet, eftersom Water Lily Acoustics är ett uttalat audiofilbolag och därför förtjänar en känga varje gång tillfälle ges. Men ljudet är inte sämre än att det vore småaktigt, det också. Man blir på bra humör av Imrat Khans bästa stunder på skiva.

VK

Album: Ajmer.
Surbahar & sitar: Imrat Khan. Tabla: Shafaatullah Khan.
Label: Water Lily Acoustics WLA-ES-17-CD. Innehåll: Alhaiya Bilawal, alap på surbahar; sitar-gat i ”Imratkauns”

■ ■ ■

The Music Room

Bok: The Music Room (A Memoir).
Av: Namita Davidayal.
Thomas Dunne Books, 2009

■ ■

Rätt oförtjänt tog de det läsande fjant-Indien med storm, Namita Davidayals memoarer om livet som student till Kesarbai-eleven Dhondutai Kulkarni. Ett videoklipp från Asia Society i New York i samband med en satsning även på det läsande fjant-USA säger egentligen allt.* Namita sjunger skakigt och oinspirerat till shrutibox, läser underhållande anekdoter från längre bak i gharanat, och intervjuas av Rajika Puri (någon koreograf):

ND: I’ve reached an age in my life where I’ve discarded guilt [skratt] … my teacher has spent most of her life trying to make me feel guilty about the fact that I should be propagating whatever she’s taught me. I clearly just don’t have the stamina and the dedication to really take this forward … so this [The Music Room] has been my tribute to the gharana, I think.

RP: Absolutely.

Ett tema som genomsyrar hela boken. Den inte helt framgångsrika Dhondutai ser Namita som sin sista chans att föra glöden vidare, och kastar pärlor som eleven låter falla – ett medvetet val, från tidig ålder. Och visst måste man ibland acceptera att allt går åt helvete. Men The Music Room är inget för den som bara accepterar det, utan en bok för den som applåderar det, som Rajika Puri med sitt ”absolutely”. Inget, alltså, för den som bryr sig om indisk klassisk musik.

Kul Jaipur-Atrauli-anekdoter och ojämn uppväxtskildring varvas friskt med episoder ur Dhondutais eget liv, återberättade i fiktionaliserad form med påhittad inre dialog, trots att Namita inte var där och Dhondutai inte har läst det hopskrivna. På Panchamkauns betackar vi oss även för detta.

VK

*) Säger även allt om Asia Society. En amerikan, på frågestunden:

I tread carefully with this question [”jag är inte rasist, men …”], because we don’t know each other, and it’s a rather intimate question, but perhaps also a universal subject. From the yogic experience, the inner experience of producing these sounds, do you have the experience internally of winds moving in your body, or a connection with the channels in the body – the chakras, or any of that kind of awareness?

Jävla viktigpetter, vad är det för poäng med att skjuta ner Namita Davidayal i ett publikt forum (hon har ju redan sjungit själv, allt blottande), och vad är det för poäng med att avslöja att du själv inte heller begriper vad som är bak och fram på yoga (man är föga överraskad), och framför allt vad är det för poäng med att demonstrera att du oavsett yogik är den sortens medelålders vite man som använder passiv-aggressiv härskarteknik mot yngre, brunare kvinnor?

Amerikanen som snackade goja på Asia Society.

Amerikanen heter John Halpern och är filmare och konstnär inom ”medieskulptur” (låste in sig i en sluten glasbur i Holland i tio dygn tillsammans med gröna växter – voilà, ”Breathsculpture”), såklart intresserad av buddhism, och född Di Leva. Bara en sån sak.

Men kom ihåg att den som inte begriper yoga kroppsligt, fysiologiskt, anatomiskt (utan inslag av det övernaturliga eller pseudovetenskapliga!) alltid avslöjar sig när han terminologidroppar. Detta trots att yoga är mycket mer än muskelsträckning och meditation. Det gäller dig, Di Leva.

Pran Nath: Midnight

Album: Midnight. Sång: Pran Nath. Tabla: vet ej. Label: Just Dreams JD 003 (2 CD). Malkauns (San Francisco 1971, New York 1976)

■ ■ ■ ■

Det är då själva fan vad det ska smöras för Terry Riley och LaMonte Young så fort Pran Nath kommer på tal. Då Nath förblir en så pass kontroversiell och missförstådd figur har vi inte kunnat låta bli att läsa vad anglosaxiska kritiker skriver om honom. Se här Marcus Boon i Wire september 2001:

No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings of Pran Nath. The droning tamburas are located high up in the mix, as loud, rich and powerful as vintage Theater of Eternal Music (the experimental group Young and Zazeela formed in the mid-60s with John Cale, Tony Conrad and Angus Maclise). The tabla playing is simple but tough.

Senare kommer det igen:

The 62-minute recording sounds completely traditional in its adherence to the slow, minimal style of the Kirana school of Indian classical music which Pran Nath belonged to, while containing in the sound itself everything that was happening in the city that year, the same year that Scorsese’s Taxi Driver hit the movie houses. Pran Nath’s voice and Young’s production [vår emfas] turn the city into a sacred modern hyperspace, full of tension and beauty, in which anything, from Krishna to Son of Sam, can manifest.

Det året var alltså 1976 och det är andra skivan han skriver om, den mycket bättre av de två. Men inte beror det på LaMonte Youngs produktion. Han har ju nämligen inte gjort någonting! Insatsen begränsar sig till mixningen av sång, tabla och tanpuror; ändå ska han inte bara hedersomnämnas utan sägas ha brutit ny mark inom indisk kultur! Typiskt: så fort en amerikan så mycket som rör vid en indisk kulturyttring ska ingreppet förklaras banbrytande och automatiskt ribbsättande – som om inte alla tänkbara nivåer i mixen prövats många gånger om i Indien, där man faktiskt spelar in just indisk musik hela tiden. ”No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings” – hur vet han det? Han har väl hört Ravi Shankar, Ali Akbar Khan och Hariprasad Chaurasia. Pran Naths Malkauns låter precis som hundratals gamla inspelningar – tablaspelet föredömligt begränsat och sången även den enklast möjliga.

Och detta är dess storhet. För när dammet har lagt sig efter den polemik en Pran Nath-skiva alltid rör upp står det klart att det här är det bästa hittills utgivna dokument han lämnat efter sig. Visst låter det som hundratalas gamla inspelningar, men de är knappast någonsin längre än tio minuter och alltid av betydligt sämre ljudkvalitet. Pran Nath var en levande anakronism som lyckligtvis spelades in och nu, långt efter sin död, äntligen givits ut i kompromisslös toppform. Här finns till och med några få underbart torra gamaktan från den annars alltid så buttre gurun.

På den här skivan hör vi äntligen varför en riktigt långsam khyalsångare – och det finns kanske inga idag – är bättre än en dhrupadsångare. Med sitt långsamma tempo kan han få fram dhrupadens hela effekt men utan att begränsas av dess regler och krav på ständig utvecklas. För som varje riktigt bra khyaliya kan Pran Nath variera en cheez i en halvtimme utan att någon egentlig ”utveckling” förekommer; man kan alltid gå tillbaka dit man en gång varit och pröva nya alternativ, vända och vrida på någon ny detalj, och på så sätt täcka in mer av ragan. Det är synd att folk inte sjunger så här oftare och tur att den som trots allt gjorde det äntligen finns på skiva i så renodlad form. För trots dumheterna är Boons något på spåren: här finns det bhava så det räcker och blir över.

Det är lite som att resa tillbaka i tiden och höra hur det en gång lät, inte i Son of Sams USA utan på konsertmattan på de tidiga stenkakornas och cylindrarnas tid. Inte när de allra bästa sjöng, men skiktet därinunder är inte heller fy skam – Pran Nath är ingen Abdul Karim Khan, men på Midnight ser vi för första gången att det inte ens i det sammanhanget är något att skämmas för att vara en Pran Nath heller. Första skivan är som andra (samma bandisher) fast sämre. Avdrag en stjärna.

VK

Värst hittills

I marsnumret av The Atlantic (”jag vet, vi skriver månaden när nästa nummer kommer ut på tidningen så känns den färskare … och, öh, jag jobbar på marknad!”) läser vi, i ren affekt, en artikel om forskarvärldens förhållade till Grateful Dead. Tonen sätts: en forskare, som man förväntas heja på, är tidigt ute:

She became instantly famous, among a small group of scholars, and then, suddenly, among a much larger group of people. One day, without warning, Senator Robert Byrd, the histrionic and prodigiously opinionated West Virginian, gave a speech decrying what he considered an appalling decline in the standards for higher education, and cited Adams’s class as an example.

Nästa stycke – ”Other aspects of the band nevertheless continued to invite academic examination” (vår emfas):

Musicologists showed interest, although the band’s sprawling repertoire and tendency to improvise posed a significant challenge. Lieberman says that fully absorbing the Dead’s music could take years, and he has noted its similarities with South Indian classical music, with its complex notational system and highly formalized four-hour concerts.

”An appalling decline in the standards for higher education”, tycker vi med. För det första har karnatisk musik ingen komplex notation*, särskilt inte jämfört med den europeiska, som Grateful Dead använder. För det andra tycker en musikolog på UCSB att längden på konserterna i sig kan vara en likhet mellan musikformer (och en journalist på The Atlantic reflekterar inte över att det kan betyda att man måste anstränga sig för att hitta likheter). Och för det tredje finns det ingen likhet mellan Grateful Dead och karnatisk musik.

Vad är den här Fredric Liberman för figur? Förutsägbart har han skrivt om zenbuddhism (VAD ÄR DET MED AMERIKANER!?); på hans hemsida kan man läsa utvalda dikter han författat, eller, som amerikanerna säger, ”poem”. Ett heter ”Prufrock Unbound” och använder ordet ”plumeria”. Ett annat återger vi i sin helhet:

As I see it, the only way
to get out of a seamless tree
is gently, through the roots:
then gently slide between the shoots
of grass on the lea:
then finally come out into day.
Were it up to me
(and were it possible)
I think I’d stay
within the tree.

Nå, det rimmar i alla fall!

JV


*) ”Komplex notation” är värsta sortens kolonialism: istället för att se Indien för vad det är, låtsas man att det är precis som Europa fast bättre. Dubbel förminskning: egentliga kvaliteter tigs ihjäl, och man får det att se ut som att man måste hitta på de goda sidorna. Passivt-aggressivt: Men man har ju absolut inte sagt ett ont ord! Amerikanskt. Hoppas han har lååångt att pendla, musikologen.

VK

Raga på svenska: Mystic of the Wood

Album: Raga på svenska: Mystic of the Wood. Sitar: Jerry Johansson. Tabla: Salmaan Raza. Prova Productions PPS 1004. Khamaj, Bhoopali, Asavari, Kalyan, ”Skymningssång” i Bilawal (!)

Heter man Jerrie Johansson i Stockholm är man på sin höjd en smula överviktig, men man är i alla fall söt blond make up-artist på Make Up Store. I Göteborg finns det bara ”goa gubbar”, inga make up-artister; så då stavar man med y, får omdömet ”duktig” av skivbolaget (vad är det – en Jantelagsversion av indiska överdriften ”single-handedly elevated blablabla to classical status”?) och spelar in en egendomligt döpt skiva med egenskriven folktonsfusion.

Vi säger inte att det är en dålig idé.

För det är en så mycket sämre idé att göra en skiva där sådana trudeluttkompositioner spelas igenom varv efter varv utan variationer, utan en enda tAn, utan improvisation, knappt ornamenterat, efter summarisk aochar (knappt ornamenterat) med ett absolut minimum av meend att det inte behöver sägas. Åh, raga som är så fint! På Bangla, Hindi, Sanskrit, Gujarati, Kannada, Konkani, Malayalam, Marathi, Oriya, Punjabi, Tamil och Telugu! Här, på svenska*, är det tveksamt om det ens kan kallas raga.

Gillar ni Anoushka Shankar kommer ni inte att gilla den här skivan. Jerry Johansson är ju ingen pinuppa. Stockholm: i mitt hjärta!

RK

*) Hur kan man döpa någonting till ”på svenska: Mystic of the Wood?” ”Skogens mystiker” heter det på svenska, göteborgare.

Inte för att vi har något emot ”raga på svenska”. Tar det hela på allvar gör ju alla från Stian Grimstad (sitar) till hans excellens Mats Lindberg (surbahar). Och precis som man kunde gissa har de inga skivor ute.


Pressgrannar: ”Han spelar två korta ragor”, skriver Dagens Nyheters Magnus Säll. Öppnade alltså inte ens CD-häftet, där även den oinsatte kan läsa sig till att han spelar fem. (Det är rätt; man ska ge skivorna den uppmärksamhet de förtjänar.) Och åberopar månens fas: ”ett passande soundtrack till den nyfallna snön och fullmånen utanför.” Osvenskt, omanligt!

”Plötsligt känns inte det musikaliska avståndet till Indien så långt [nej, tacka fan] eller gränsen mellan österländskt och västerländskt improviserande så entydigt skarpt” tycker Orkesterjournalens (!) Ulf Thelander. För det första ska det vara ”skarp”; för det andra – finns det ens någon improvisation på skivan?

(Nu tänker du att en tidning som heter Orkesterjournalen handlar om klassisk musik och borde stå för något annat än ren och skär dumhet, men det gör den inte alls, det är en tidning om jazz.)

VK

DN sågar Karaikudi Mani

Om man inte är fusionmusiker med förkärlek till ständiga taktartsbyten eller galen i karnatisk musik är en konsert med Karaikudi R Mani helt enkelt en ovanligt svårsmält upplevelse. Manis medmusiker, på sydindisk flöjt och elmandolin, lättar upp resan genom de rytmiska tala-cyklerna med sina ofta unisona melodier.

Det är DN:s Anoushka Shankar, Nanushka Yeaman, som sett Karaikudi Mani live på ett otrevligt Kulturhus:

Men de största räddarna i nöden är mästarens kvinnliga släktingar […?] Rajeswari och Vayavashi Sainath (mor och dotter) som inleder med betydligt mer själfull dans. Pedagogiskt presenterar de stilarna odissi och bharathanatyam, den förra (från östra Indien) utmärkt av mer böljande rörelser och den senare (sydindiska) av raka linjer. I de bästa stunderna känns det som om någon av karaktärerna från Ramayana-eposet kommit till liv och dansat ur boken.

Däremot får vi inte se den fusion av jazz och klassisk indisk dans som modern experimenterat med. Det blir heller inget livemöte mellan dansare och musiker vilket garanterat hade gett musiken en välbehövlig vitamininjektion. [Ja, jo, nja, nej …] Kvällens sista stycke är betydligt mer medryckande och ger en bitterljuv föraning om hur det hade kunnat låta om ensemblen inte fastnat i abstrakta teknikuppvisningar.

Kvällens sista stycke, det var samma tillana–mangalam som 2001. Inget helkvällsmaterial, direkt, och visst brukar vi ofta göra oss roliga över vanligt folk™ som skriver om indisk klassisk musik. Och visst är det en både tråkig och dålig text. Men även om det brister i detaljerna blir det för en gångs skull rätt i stort. Även bland karnatikagalningar är det få förunnat att kunna smälta Manis övermänskliga matematik. Det som behövs är dock inte mindre trummor (Manis melodiker är väl tyvärr alltid utvalda för att inte distrahera) – utan mer. Mångdubbelt mer! På Nalen 2001 hade Mani sällskap av Purushottams kanjira, Ghatam Suresh och en morsingspelare, och ur så mycket mer virtuositet uppstod ljuv musik. Såsom det plägar göra så fort man har en kanjira på mattan. Vi skickar Nanushka en gammal bootleg som bevis.

JV

Mer välvillig är Lena Andrén på något som heter Dansportalen:

Trots att konserten med guru Karaikudi R Mani och ensemblen Sruthi Laya saknade såväl sångare (verken har alltid text) och dansare fanns dessa konstarter ändå närvarande i musiken och hos de tre musikernas handrörelser. Det var mycket suggestiv upplevelse som under sin höjdpunkt tog min uppmärksamhet så fullständigt att jag för en stund befann mig i ett absolut nu.

VK

”The Blind Sitar Player”

Fingrar på Ackis på William Dalrymples The Last Mughal, som fått så fina recensioner. Mycket text, så vi bläddrar direkt till bildsidorna. Och där – en bild på Himmat Khan Kalavant! Men överallt kallas hans been för en ”sitar”. Han är ”the blind sitar player”.

a) ”Jag skriver en bok på 600 sidor men har inte högre tankar om indier än att en miljard av dem i mitt huvud inte räcker till att uppfinna fler än ett musikinstrument.”

b) ”Jag är så dum att jag tror att det bara finns ett musikinstrument i Indien, men jag skriver en bok på 600 sidor.”

c) ”Jag är tillräckligt intresserad av Indien för att skriva en bok på 600 sidor men jag har ingen aning om hur en sitar, det ikoniska musikinstrumentet, ser ut.”

d) ”_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ ”

JV

Mats Strandberg Watch: slutar på QX

Mats Strandberg, som kallade maharadjan av Rajpipla för ”Indiens kung” i QX för tre månader sedan, har nu slutat som krönikör för tidningen. Panchamkauns kampanj ger resultat! ”Jag tror att få tidningar har så engagerade läsare som QX”, skriver han i avskedsspalten:

Det är lite som att skriva för Sveriges enda rikstäckande lokaltidning. Ni har åsikter, och ni framför dem, och oavsett om ni klappat mig verbalt eller verbalt klappat till mig har de flesta varit välformulerade och genomtänkta och det har glatt mig att jag överlag verkar ha smarta läsare. Många har inspirerat, några har irriterat, men det hade aldrig varit samma sak utan er. Så tack för det.

Varsågod!

RK

”Indiens kung och drottning”

Pressgrannar: Mats Strandberg, 31 år och har gått i svensk skola, tror att Indien har ett kungahus i septembernumret av QX:

Just ABC har också sänt en intervju med Manvendra Singh Gohil, den enda sonen till Indiens kung och drottning. Prinsen är den första öppet homosexuella kungligheten, men har blivit förskjuten av sin familj. I Indien tros 80% av de homosexuella männen vara gifta med kvinnor, och tabubeläggandet har lett till en ökning av hiv och aids. ”Jag kom ut för att visa att även en kunglighet kan vara gay. Jag vill få människor (i Indien) att diskutera homosexualitet”, sa prinsen bland annat.

För helvete, Mats, han är prins av Rajpipla – idag en stadskommun, under storhetstiden stort som Närke. Indien har inget kungahus; presidenten heter Pratibha Patil och premiärministern Manmohan Singh. Senaste kungen hette Louis Mountbatten och det var 1947.

RK

Pressgrannar: DC Donovan

I Indien är överdrivet självförhärligande både A och O. Spelar man ett instrument, har man självklart ”single-handedly elevated it to the concert platform”, och är man en sångerska i mängden, som Shweta Jhaveri – en Jasraj-elev som gärna gör fusion – kallar man sig ”one of the finest Indian classical vocalists and the only vocalist to perform Hindustani classical vocal and world vocal music since her 20s”; vad nu det senare ska betyda (sant kan det ju inte vara) är det nästan lite blygsamt att vara bara ”one of the finest”. (Kanske väntar man tills gurun går ur tiden?)

Så gör man bara inte i väst. Men på worlddiscoveries.net recenserar en DC Donovan Shweta Jhaveris senaste alster:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc. If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers – but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice: for Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar [vår emfas].

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length. Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Puh! Vi går igenom recensionen bit för bit:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

När är du född – på 40-talet? Och vad gör du i så fall på internet?

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc.

Det, skulle vi säga, gäller även klassiska musiker från Europa. Ja, det gäller väl i princip alla musiker, så länge man själv inte är ännu bättre på att spela.

If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers –

Nja respektive jovars –

– but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice.

Det var ju när du var grabb som man måste åka till Indien för att höra khyal, Donovan! När du var grabb på 50-talet. Inte nu för tiden. Ärligt talat får man intrycket att du velat lyssna på khyal i 50 år … men inte gjort det förrän idag. Varför?

For Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar.

När man säger ”sitar” i USA och Europa tänker folk på Ravi Shankar. När man säger ”khyal” tänker de inte på Shweta Jhaveri. De vet inte ens vad khyal är. (Och när man säger ”Ravi Shankar” i Indien tänker folk på en av de större sitariyorna, men säger man ”Shweta Jhaveri” vet de inte vem hon är.) Så det här stämmer inte. Men vad är det som får en amerikan att överdriva till denna milda grad? What’s in it for him, som jänkarna själva säger?

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length.

Det här är anmärkningsvärt på två sätt. För det första för att det inte är fel från början till slut; för det andra för att det ”recenserar” på det indiska sättet, genom att lista repertoar. Det kanske bor en liten indier i Donovan?

Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Där flippade han ur totalt. Vad betyder det?

Och hur kan man vara så intresserad att man lyssnar igenom och gillar en khyalskiva men samtidigt så ointresserad att man inte sätter sig in det allra minsta? Det här är väl den amerikanska varianten på indiskt självförhärligande: att utropa sig själv till ciceron när man inte har en aning.

VK

Pressgrannar: Anoushka Shankar

DEN MINEN – det är den till och med en flicka kan dö för

Nu när vi tuggat oss igenom Anoushka (vilken inledning!), Anourag och mästerverket Live at Carnegie Hall tänkte vi uppmärksamma släppet av 25-åriga Anoushka Shankars första popskiva, Rise, med att se hur Vanligt Folk™ tagit emot den klassiska utgivning som varit. Användargenererat innehåll lämnar vi därhän och koncentrerar oss på folk som verkligen gör anspråk.

Anoushka (1998)

Hur gick snacket när det begav sig?

”Anoushka Shankar is a prime example of how the old ways are changing in Indian music” (Folk Roots Magazine, juli 99).

Argh!

”It cannot be denied that with Anoushka Shankar, a new chapter is being written.” (Brittiska Classic CD samma månad.)

Gaah!

Tom SchulteAll-Music Guide, däremot, skriver om debutalbumet ungefär som vi:

It appears Anoushka, who appears on the J-card in stunning traditional garb but in the booklet in more Western clothes, including white, feathery boas, has chosen compositions that build to multi-note runs. These “sitar leads” are less like the traditional, serene raga collection usually heard from traditional Indian masters and more like the effect gotten by rock guitarists employing sitar for timbre difference. Perhaps it is that she is just choosing a faster tempo on this material, as speed is up to the player in this music tradition.

En själsfrände, fast ändå inte: skillnaden är att han inte tycker att det gör något. Vad bryr sig väl Tom Schulte om sitar! Engagemang lämnar han åt Panchamkauns.

Amazon.com, som ju ska tjäna pengar på att sälja Anoushkas skivor, anlitade en Richard Gehr för att skriva något positivt. Det här är vad de fick:

It’s hard to imagine this record’s release if Anoushka were not the sitar-playing daughter of superstar Ravi Shankar. The package emphasizes Anoushka’s moneyed glamour, with everything from her instrument (one of Dad’s) to the material – five relatively short ragas written by her guru father – a testament to her gene pool. Anoushka’s not a horrible sitar player by any stretch; she’s simply nowhere near as proficient, subtle, or exploratory as most of the younger generation of classical sitarists currently recording.

Wow. Den här skivan verkar det faktiskt vara fler än vi som inte riktigt tagit till hjärtat. Visst kan man förlåta att Gehr blandar ihop ragorna med kompositionerna i dem, när han lyssnar på de flesta unga sitarspelare – fler, till och med, än vi själva mäktar med!

Anourag (2000)

Efter fiaskot med Richard Gehr anlitade brittiska systerbolaget Amazon.co.uk Peter Hunt för att göra reklam för uppföljaren. Det här fick de:

The Shankar name guarantees attention some have argued on a level not commensurate with her playing. Total poppycock. [Men Gud –] The mere newsworthiness of another generation taking the music forward is excuse enough that she merits the attention she is getting.

För oss som aktivt lyssnar på sitarmusik när andan faller på är det dock ingen nyhet att det finns musiker som är yngre än 80, men vi förstår att det egentligen inte är det du menar heller. Mycket riktigt, en back-handed compliment kommer sällan ensam:

Given that she is no south-Indian child prodigy, she acquits herself beautifully.

Vi gissar att Peter Hunt försöker sig på subversion – mellan raderna i en köpt reklamtext vill han skriva vad han egentligen tycker. Men han når inte ända fram. (På temat back-handed compliments har vi också Stacia Proefrock (ett påhittat namn – eller kan man heta så?) på All-Music Guide: ”sitar can take a lifetime to master, but she shows that she is well on her way”.)

På Europasajten classical.net öppnar kritikern Peter Bates med ”you don’t have to understand the intricacies of Indian music to appreciate this CD”, och det går bara inte att låta bli att svara att sådant oförstånd är själva förutsättningen.

Så fortsätter han i samma stil: ”Knowing that Shuddha Sarang is an early afternoon raga or that Puriya Shanashri [sic – och han stavar det genomgående så] is an evening one doesn’t crank up the awe in these performances.” Och det går bara inte att låta bli att svara: Nej, precis.

Det är för enkelt, och man misstänker att Peter Bates är en sådan som lägger stenar i mössor. Men det är ingen fälla. Det kommer ingen klurighet. Han har bara ingen aning om vad han ska skriva. ”A delightfully elaborate style, filled with entrancing slides and whining drones” kommer härnäst, och vad f–n är en whining drone? Är du säker, Bates, på att det inte är tanpuran?

”It’s beguiling the way Anoushka takes a simple melody, and improvises around it. Or the way she moors a piece to a six-note figure,  travels afar and picks up tempo, then returns to it, restating only fragments of the original figure.” En beskrivning så god som någon av hur indisk klassisk musik framförs. Men någon recension av Anourag är det inte.

She is rambunctious during the jhalas (final movement and climax), playing like she’s been doing so fifteen years rather than just nine. Still, she knows restraint, as evident in the too-short Hamsadhwani tabla duet. Here she plays a subdued accompaniment to these two master drummers, who imitate their drums with chattering vocal asides.

Åh. Ibland känns det småaktigt och ovärdigt att fortsätta harva det här med pressgrannar, men att läsa det här stycket är att minnas varför man framhärdar. Sådana guldkorn är helt enkelt för roliga för att försvinna i mediebruset.

Live at Carnegie Hall (2001)

På Fanfaire.com, en ”webbtidning”, skriver en anonym recensent:

As the concert continues, the mood is invariably less somber as the rhythms become livelier and dance-like at times, the melodies more lyrical, and the improvisations are made with greater abandon. The raga Desh, which is a set of two gats in medium and fast tempo, as well as the Bhoopali tabla duet and the raga Mishra Piloo are all performed with dazzling digital dexterity and the gaiety, lightness and delightful playfulness of youth.

”Gaiety” … we wish, så straighta vi är! Och det var bara för detta enda ord vi citerade denna text.

All-Music Guide har den här gången en väldig-positiv-väldigt-dålig Joe Silva på riktig Babu English:

While Anoushka Shankar had already received terrific amounts of press because of her heritage and beauty, the young sitar prodigy’s Carnegie Hall concert in October of 2000 was perhaps one the first true musical milestones of her blossoming career …

The second portion of this raga (the seven-beat gat in rupak), a piece which is traditionally played during the late evening, begins with the tablas figuring more prominently than in the alap.

Och vet ni vad? Vi är säkra på att om man sade åt honom att tablan inte alls är med i alap, att det är det som är själva grejen, skulle han svara ”well, you can’t say that it’s not featuring more prominently, then”. Sådana är de. Sedan följer ett guldkorn à la Peter Bates – de verkar lockas fram av tabladuetterna:

Those challenged by the seemingly free-flowing structures of Indian classical music need only to look to the Bhoopali tabla duet here to discover the sort of delightfully anchoring melody that often seems so elusive to initiates.

Jim Bessman i Billboard 27 oktober 2001 (klart vi läser Billboard!) beskriver tabladuetten som en ”duet between her and her father’s regular tabla players Bikram Ghosh and Tanmoy Bose” och visar att många som skriver om indisk musik faktiskt är idioter. Så raljant är det väl inte – säg någon annan genre där en recensent i Billboard skulle beskriva en duett mellan tre personer.

Peter Bates igen (classical.net) lyckas utan egen förskyllan peka på ett av Anoushkas problem:

Nearly all of her work consists of staccato plucking, with little of the legato whine notable in her father’s recordings from the sixties.

Som på den 100-åriga inspelningen med Barkatullah Khan. Minns du den, Bates? Hon är verkligen gammaldags, den vackra.

VK