Vi har läst TM Krishnas artikel i Caravan om MS Subbulakhsmi

Caravan

Idag bytte TM Krishna profilbild på Facebook. Vilken oerhört ointressant rapportering, tänker du nu, men han bytte till en bild på MS Subbulakshmi. Anledningen visade sig vara oktobernumret av The Caravan, där han skrivit en lång artikel om henne på temat ”India’s Most Misunderstood Musician”.

Vi köpte och läste. Vad skriver han?

Det hela börjar med en obehaglig anekdot. TM Krishna träffar på 80-talet en ung musiker på väg upp, som kallar MS Subbulakshmi för ”1900-talets största bluff”. Han, och många med honom, ser henne som en ren produkt, förpackad och marknadsförd av sin man.

Men det är bakom stängda dörrar, det. Offentligt har artister istället berömt henne, och många imiterat. Men hon har inte fått samma seriösa kritiska granskning som andra musiker. Belackarna ser henne som bara en vacker röst, utan musikalisk substans – dyrkarna ser henne som gudomlig och helt ofelbar.

Det har skrivits mer om hennes klassresa från devadasi till brahmin än om hennes musik. Mycket som skrivits om musiken har varit hagiografiskt, och ”orden har inte räckt till” något mer seriöst. I sin artikel vill TM Krishna se hur sociologi och musik hänger samman – undersöka friktionen mellan det hon valde att göra som mästerlig musiker och det hon tvingades till som kvinna i ett patriarkat.

Och sedan följer förstås en lång biografi över MS Subbulakshmi, devadasidottern som blev skivartist som 10-åring som blev karnatisk sångerska i Madras, som blev filmstjärna som blev gift med en brahmin och blev superstjärna med Meera 1945 och till slut blev den högst dekorerade musikern i Indiens moderna historia.

Men då som en musiker som sjöng lättrepertoar, visserligen med den äran och av egen fri vilja – men som också var tvungen att sjunga lättrepertoar, och gjorde det på bekostnad av den tunga konstmusik hon också ville sjunga.

Hela livet fortsatte hon sjunga tyngre repertoar, men fick inte alls samma applåder för en RTP som för en bhajan. Det var mycket tack vare henne som den karnatiska konserten både fick sådan tonvikt på tukkador och fick så mycket mer väckelsereligiös tonvikt på själva konstmusiken. Hennes man bestämde ofta helt och hållet vad hon skulle sjunga. Han ville ha henne att sjunga ständiga huvudnummer i Shankarabharanam, till den grad att rasikor började tvivla på att hon kunde något annat. Han kunde avbryta henne mitt i en alapana för att hon skulle sjunga en bhajan på hindi för en dignitär norrifrån som måste avvika snart för att hinna med sitt flyg. Och hon hade blivit så stor att det här påverkade bilden av hela den karnatiska musiken.

Pressen var enorm på MS att hela tiden vara perfekt. Allt från frisyr till sari till minsta detalj i konserterna måste sitta som de skulle. Det fick henne att planera sina improvisationer och repa med sina kompmusiker mycket mer än vad som anses accepterat i karnatisk musik. En improvisation ska stiga ned rakt från himlen, och kompmusikerna ska en helst inte ha träffat alls. Musiken ska bara uppstå.

Till saken hör förstås att improvisationer som stiger ner rakt från himlen, med kompmusiker sångerskan aldrig har träffat tidigare, faktiskt hör till vanligheterna i Mylapore. Musiken som uppstår är inte att leka med. Riktigt så vanligt som Subbulakshmis belackare vill låta påskina är det dock inte. Många andra sångare har jobbat med former och planering utan att få någon vidare släng av sleven.

Men här tillåter sig TM Krishna att vara lite kritisk. För honom som modern musiker, skriver han, är det otänkbart att en sångerska av MS Subbulakshmis kaliber lät sig styras av en icke-musiker – en icke-musiker! – på det här sättet. Och repetitionerna med kompmusikerna var inte bara av godo.

Men TM Krishna är ingen belackare. Även han medger att MS Subbulakshmis musik är unik och ojämförlig. Ingen kan anklaga TM Krishna för att inte tro på musikens inneboende potential: även den hårdast kringskurna sångerska kan hitta evigheten i den, om hon bara sluter ögonen. Men vad är det som gör MS Subbulakshmis sång så djupt rörande? Det är svårt att sätta fingret på.

TM Krishna lanserar teorin att det vi hör är sorgen, transmuterad till musikaliskt uttryck, som gör det. Hon var ingen plågad själ, men sorgen fanns där: hon visste att hon inte sjöng på egna villkor, och hon visste att hon aldrig skulle accepteras fullt ut av etablissemanget. Hon visste att medan hon sjöng sin lättrepertoar och sin Shankarabharanam vann DK Pattamal, en tvättäkta brahminska, acceptans på männens villkor med sin kompromisslösa musik.

Han avslutar med att lyssnarna har förenklat Subbulakshmi till antingen ordinär eller gudomlig, men musiken var både och, och allt däremellan. Själva vill vi helt enkelt minnas MS Subbulakshmi som det senare: en av de verkligt stora improvisatörerna i det sydindiska idiomet. Den sprutexplosion av form och variation som karnatisk musik tillåter är för oss mycket större än någon transmuterad sorg och några mänskliga hänsyn. Smaken är som baken, men för oss är det viktigt att det får vara större än mänsklig sorg. Sådan har vi ju själva så det räcker och blir över.

Sammantaget är vi lite besvikna på TM Krishnas artikel. Den är till största delen en ren levnadsteckning, och så länge vi läst om karnatiska musiker har vi läst rena levnadsteckningar, och vi är övertygade om att vi så länge vi lever kommer att matas med rena levnadsteckningar. Krishna gör visserligen lite mer än så – men inte så mycket som vi väntat oss. Han är ju ett av musikens idag skarpaste sinnen, och en av dess mest vältaliga kommentatorer.

En godbit vill vi i alla fall citera för svenska lyssnare:

Ragas such as Shankarabharanam and Kamboji possess the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga. Anthara gandhara can be used as an anchor in the higher octave, especially while rendering the alapana. Using it as a sustained note, an artist can weave multiple phrases, particularily in faster speeds, leading to a theatrical climax. In MS’s music, almost every time, as she ended her dramatic explorations at the anthara gandhara, she sang a final flourish that took her to the pancham in the higher octave. This always won applause.

Poängen är förstås ”the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga.” Kritisera inte karnatisk musik för att blanda ihop raga och skala, utan försök sätta er in i den istället. Det kanske inte bara är en utdöd dhrupad som håller någon fana högt.

Och här är en godbit som borde komma alla till del:

Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.
Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.

Det som fick stryka på foten när MS Subbulakshmi stöptes om till brahminsk hemmafru var en rolig brud, som rökte med brudarna i engelsk pyjamas.

TM Krishnas ständiga genusperspektiv är bara att applådera. Gudinnorna ska veta att det behövs.

”Det går nog inte fem år till innan vi sätter ännu en kvinna på omslaget”

I en lång artikel på Caravans webbplats skriver ”associate editor” Supriya Nair om ”Why It Took The Caravan Five Years to Put a Woman on Its Cover”. Det måste räknas som ett minus att en tidning i Indien kan ges ut i fem år utan en kvinna på omslaget. Men då måste det också räknas som ett plus att de nu har en kvinna på omslaget – och att det i alla fall finns någon som tänker på det, vad hon nu än tänker:

In November 2012, I sat down across from the editor who is now my boss at The Caravan for an interview. He said: “So I hear you have criticisms of how the magazine only puts dudes on its cover? That’s good.”

Mmm. Mycket snack och lite kvinnor på omslaget har det varit sedan november 2012.

A few months after that interview, I breezed in to work, sure that it was only a matter of time before my like-minded colleagues and I achieved our common goal. I was certain we would inaugurate a series of smashing cover stories featuring some of India’s most important and intriguing women. It took us until October 2015 to actually do it.

Det är hur som helst imponerande att tidningen faktiskt talar om det öppet som ett problem.

“Given the disproportionately low representation of women in power (and possibly even discounting that), I think our standards for who would make a good cover were unrealistically high when it came to women,” The Caravan’s former associate editor, Sonal Shah, said. So it was “almost as if every potential candidate had to fulfil all the usual criteria we look for, as well as carry the additional weight of representing all women.”

Ruggigt, men också som sagt imponerande. Nu när isen väl är bruten borde det vara lättare att göra om bedriften i framtiden. En bedrift är precis vad de själva ser det som.

Up to a fairly high level, if not the highest, journalism is significantly less discriminatory to women, and is improving all the time in its coverage of news about gender and sexual minorities.

The Caravan är inte ens någon konservativ tidning. I samma nummer som artikeln om MS Subbulakshmi publiceras ett utdrag ur Siddharth Dubes No One Else: An Outlawed History of Love and Sex, om aids-krisen i Indien på 80-talet. (Siddharth Dube är öppet homosexuell, och det är helt olagligt i Indien. Alltså inte bara att gifta sig med någon av samma kön, utan allt han skriver om är fortfarande helt olagligt.)

Så varför tog det en sådan tidning fem år att sätta en kvinna på omslaget?

… my own neurotic obsession with a woman on the cover …

Att en kvinna i Indien kan se något sådant som en egen ”neurotic obsession” är väl, strukturellt, en del av svaret.

Men det är inte hela svaret. Om vi tittar på karnatiska musiktidningen Sruti är det nästan hälften kvinnor på omslagen. Visst är Indien ett väldigt osvenskt land, men en del av svaret måste också vara att The Caravan är en muppig tidning. Indien må vara ett land där en kvinna kan se viljan att sätta kvinnor på omslaget som en egen ”neurotic obsession” – men Indien är också ett land där en kvinna som ser det som en egen ”neurotic obsession” till viss del får börja ta ansvar för detta själv.

Bäst av allt är ändå att det här diskuteras och stöts och blöts. Det är nästan bättre än musik.

VK

TM Krishna förklarar sig

korvai

TM Krishna talar ut om varför han bojkottar framtida musiksäsonger i Chennai, på debattsajten Daily O:

I feel that the music season today has reached a point where music has almost disappeared from it. Perhaps I should say music has fled from it, because of the noise that pervades it; noise that comes from within the music and beyond.

… I don’t think anyone is surprised if crowds throng only the popular and famous but if somewhere the whole music world is becoming subservient to the idea of the “popular” then this is a serious artistic problem. This is what the season has become. In this din, many wonderful musicians are not just ignored, they, in fact, get to be discarded. I feel that any art world must have a sense of the rich diversity within its ecosystem where the famous are the “face” but the other artists are recognised and respected as important contributors to the aesthetic diversity of the art form. Today the other musicians do not really matter. This bothers me since I too am responsible for this situation.

… We really don’t care about the rest of society and don’t see that this music must be democratised. I stand by my view that the world of Carnatic music is socially stifling and narrow with all of us unable to see that this art must be made accessible to the larger society and welcoming of it.

… In the “frenzy of the season” now aided and abetted by technology I find it very hard to give myself to the music. I am unable to find the quiet that I need to try and sing and this is my inability.

… Over the last five years I did try creating an alternative space within the season framework by offering free concerts but feel that the overall atmosphere is so commodified that listening has more or less vanished.

Säsongen har kommit att handla för mycket om sig själv som fenomen, på bekostnad av musicerande och lyssnande; den karnatiska kulturklicken är för samhällsfrånvänd och exkluderande; och i den atmosfären klarar han inte av att prestera. Dessutom kväver stora stjärnor som han övriga artister, och det tillåter inte samvetet.

Och ”noise that comes from within the music” kan inte tolkas som annat än hans vanliga missnöje med det sydindiska konsertformatet som inte bara är så hårt formaliserat att det hämmar kreativiteten, utan till och med öppet medger att delar av konserten är ”utfyllnad” mellan den musik som räknas.

Sannerligen finns alla de här problemen. Bra musiker kan göra underverk inom formatets ramar, men vi har alltid tyckt det varit konstigt att formatet i sig fått sådan vikt och misstänkt att det gör mer skada än nytta. Det görs sannerligen inga större ansträngningar för att bygga broar mellan det karnatiska etablissemanget och andra delar av samhället. Utlänningar som mot förmodan är intresserade tas emot med öppna armar, men hur det ser ut för indiska utbölingar som får upp öronen för musiken kan vi inte uttala oss om. Från andra sidan jordklotet är det lätt att se det som oskyldigt att 99 procent av publiken är brahminer. Att en stor del av den publiken lyssnar mindre intresserat och koncentrerat än TM Krishna skulle önska, det behöver man inte vara TM Krishna för att oroas av.

Och sannerligen är utbudet av konserter enormt jämfört med publiken – förra året över 3 000 konserter i 45 olika lokaler. En lokal som Mylapore Fine Arts Club, som rymmer över tusen lyssnare, är förstås slutsåld och överfull när stora stjärnor sjunger där på kvällen – men i middagshettan, när det är okända ungdomar som uppträder, kanske det bara är ett dussin stolar upptagna. En gång såg vi en morgonkonsert med inte vainika som spelade för bara sju personer! Varav en var själva arrangören! Och tre (3) andra var ljudtekniker!

Dagen innan hade The Hindu tipsat om just den här konserten, att den här vainikan var något i hästväg. Vi och fem tanter brydde oss. Och konserten var alldeles sagolik. Vi minns den än idag som en höjdpunkt i allt musiklyssnande. Vi och en handfull andra, mitt i världens största utbud, mitt i ”the frenzy of the season”.

”Maybe it was always this way and I just did not see it”, skriver han. ”But now that I do, I cannot remain a participant.”

TM Krishna i ett nötskal. En både tankens och handlingens man som vi kommer att sakna på framtida musiksäsonger.

JV

Det ”sydindiska konsertformatet” som det pratas så mycket om, förgäves

sangeetha

Vi har sett att det har pratats lite svävande om ”det sydindiska konsertformatet”: Sydindiens mest intressanta musiker, TM Krishna, har brutit med det och gjort sig omöjlig. Möjligtvis har det inte skrivits något mer ingående i ämnet på svenska än den korta summeringen, och det tyckte vi var synd. Vi föreställer oss att många svenskar kliar sig i huvudet och inte har en aning om det sydindiska ”konsertformatet”. För det första är väl själva konceptet ”konsertformat” mer eller mindre anatema för den individualistiska, sedan länge postmoderna västerlänningen. För det andra är det jättemånga utlänningar som lyssnar på nordindisk musik men inte förstår sig på den sydindiska. Vi tänkte försöka ge dem åtminstone en grundläggande förståelse för hur den sydindiska konserten ter sig – även om det är alldeles omöjligt att förklara hur djupt rotat och oantastligt det formatet är i Tamil Nadu. Men vi börjar, bakvänt, i norr, med format som dessa utlänningar är mer bekanta med. En klassisk nordindisk konsert kan se ut på tre sätt, beroende på genre; om det är dhrupad, instrumentalmusik eller khyal. Vi går igenom dem i den ordningen eftersom det instrumentala formatet på sätt och vis är ett mellanting mellan dhrupad och khyal.

Dhrupadens format

Dagens dhrupadsångare börjar normalt med en lång alap, i flera tempi, följd av en eller flera kompositioner i samma raga. Om det är flera kompositioner blir de i regel snabbare och snabbare, och hålls kortare och kortare. Det är sällan de är fler än två. Variationer improviseras förstås på kompositionerna, men mycket av det komponerade materialet får vara med. Det här är ett långt nummer, och vi får lov att kalla det för ”huvudnummer”. Eventuellt sjunger sångaren två huvudnummer efter varandra. Kvantitativt dominerar alap. Vi har räknat på sex huvudnummer med bröderna Gundecha, och i genomsnitt sjunger de då 43 minuter alap och 20 minuter kompositioner. Alap – förstås en förkortning av ”as long as possible” – är alltså två tredjedelar av huvudnumret. Efter huvudnumren sjungs ett eller några få kortare nummer, med kort alap och en komposition (möjligen två?) per raga. (Om pakhawajspelare ska spela trumsolo blir det mot slutet av något av huvudnumren.)

Nordindiskt instrumentalformat

Instrumentalisten börjar precis som dhrupadsångaren med en lång alap, i flera tempi, följt av en till tre kompositioner i samma raga. Precis som i dhrupad blir de i regel snabbare och hålls kortare vartefter – men här spelas de länge, längre än alap. Vi har räknat på sex skivor med Kushal Das, Nikhil Banerjee och Shujaat Khan som vi valde på måfå. I genomsnitt är deras huvudnummer där 24 minuter alap och 33 minuter komposition. Fördelningen är ungefär 40–60 procent. Och ”kompositionerna” är förstås inte alls kompositioner, utan improvisationer runt en liten komponerad figur. Precis som på en dhrupadkonsert börjar instrumentalisten med vad vi kallar ”huvudnummer”, och det kan bli två huvudnummer i rad. (Trumsolon hör till vanligheterna, kan dyka upp var som helst i huvudnumren, och kan vara fler än ett.) Om andan faller på följs detta av ett eller flera kortare nummer, med mycket kort alap följd av en till tre kortare ”komposioner” i samma raga. Ett kort nummer i folkton kan avsluta kalaset.

Khyalformatet

Även khyalsångaren börjar sin konsert med ett långt nummer, som vi kallar ”huvudnumret”. Hej och hå: Efter en jämförelsevis summarisk alap sjungs en eller flera kompositioner i samma raga, med tonvikt på improvisation runt en melodisk figur ur kompositionen. En rejäl så kallad storkhyal (”bada”) följd av en liten khyal (”chhota”) i snabbare tempo – eller två (eller tre). Kanske avslutas ragan med en tarana. Även här kan det förstås vara aktuellt med mer än ett huvudnummer. Därefter minskar numren i substans, kanske sjungs en kortare khyal, kanske några nummer i lättare genrer, dadra, thumri, tappa, vad de nu kan hitta på. (Trumsolo hör inte till vanligheterna på khyalkonserter.)

Det nordindiska formatet utkristalliserar sig och åskådliggörs

Nu är indier inte några robotar, utan det förekommer avsteg från formaten ovan. Kumar Gandharva sjöng och Vilayat Khan spelade ibland en långsam komposition efter en snabb; ZM Dagar gav konserter med bara alap. Listan kan göras lång, men inte oändlig. Avstegen är ovanliga, formaten dominerande. Och som vi tydligt ser har formaten mycket gemensamt. Ett eller ett litet antal huvudnummer följs av några korta nummer med mycket mindre substans; sedan är det slut. Dessutom är det en fraktal struktur där varje nummer är uppbyggt på samma sätt som hela konserten: en ständig utveckling från det långa, långsamma och tunga till det snabba, korta och lätta. Vi illustrerar med diagram över en på måfå vald konsert i varje nordindisk genre:

dagar-diagram

Bröderna Dagar sjunger Bihag, Kamboji och Malkauns i Calcutta 1955. Varje nummer är kortare än föregående, och alap dominerar i varje nummer.

banerjee-diagram

Nikhil Banerjee, 1972, spelar Sindhu Khamaj och Sindhu Bhairavi. Andra numret är något kortare än det första, och har desto mer signifikant mindre fokus på alap. Men här ser vi exempel på att avsteg på något sätt görs: jhalla i Sindhu Khamaj (ljus) är längre än föregeående gat.

banerjee-diagram

Manjiri Asanare-Kelkar, 2003, sjunger Jaunpuri och Ajad Hindol (med stor och liten khyal i varje) följd av tappa i raga Kafi. Nu jämför vi med en typisk sydindisk konsert. Ranjani–Gayathri, Chennai 2011:

ranjani-gayatri-diagram

Vad i hela friden är det som händer?

Det syndiska kutcherit

Den sydindiska klassiska musiken skiljer sig rejält från den nordindiska: tonvikten ligger på kompositioner, som är mer utförliga än i norr och sjungs mycket mer rakt av. En klassisk konsert i södra Indien följer ett format som är ungefär hundra år gammalt. Sydindierna börjar med en varnam (ett lättare nummer, i stil med en etyd), och följer upp med en eller annan kriti (standard-komposition) som får en kort behandling. Sedan sjungs en kriti med mer utförlig behandling med alapana, ett nummer som på indisk engelska kallas ”sub-main”. Därefter sjungs en kort kriti som faktiskt på riktigt kallas för ”filler”, utfyllnad (Ranjani–Gayathri 2011 valde bort den) och sedan kommer huvudnumret. Huvudnumret, ”main” på engelska, framförs med rejäl alapana från både sångare och violinist och avslutas med ett substantiellt trumsolo (i vårt exempel cirka femton minuter). Efter huvudnumret kommer mer ”filler”, och sedan huvudnummer nummer två, prestigeformen ragam-tanam-pallavi. Ragam-tanam motsvarar nordindisk alap–jor, och pallavi är improvisationer kring en rad ur en klassisk komposition. Även här kan det vara på sin plats med trumsolo, även om Ranjani–Gayathri inte släppte fram något. Småstycken (”tukkada”) rundar av konserten efter ragam-tanam-pallavin. Här går det att summariskt sjunga vad som helst: kriti, tillanor, folksång, gammal pop, allt som en mycket devot kär vän kallar ”devotional crap” – och det hela avslutas med en mangalam, en trudelutt där det kanske är tänkt att publiken ska resa på sig och gå. Det här låter redan komplicerat jämfört med de nordiska formaten. Och det är det, som diagrammen tydligt visar. Naturligtvis har varje beståndsdel i ett klassiskt nordindiskt framförande en egen form, som kan analyseras ytterligare: men tro oss, det har varje beståndsdel i ett sydindiskt framförande också, och lika komplicerad som helheten är jämfört med den nordindiska, lika komplicerad är också varje sydindisk beståndsdel i jämförelse. En sydindisk musiker har inte mycket frihet att påverka sitt format. Varje avsteg betraktas med misstanke, och den som gör upprepade avsteg stämplas som ”maverick”. Och på indisk engelska betyer ”maverick” ungefär alla apokalypsens ryttare samtidigt. TM Krishna har det inte lätt.

Nord och syd

Vid första anblicken av diagrammen kan de nordindiska formaten se tilltalande ut. De är lätta att begripa. Deepak Raja, och säkert många med honom, talar sig varm om deras inneboende logik: När hjärnan ska fås att förstå varje raga, är det bara logiskt att varje raga framförs från långsamt till snabbt, från glest till tätt, från enkelt till komplicerat, så lyssnaren får en chans att vänja sig. Att hela konserten på sätt och vis följer samma mönster är grädde på nosen. Det är vackert i sin oantastlighet. Mycket av poängen med indisk klassisk musik är ju faktiskt att vägen till människans hjärta går via hjärnan. Men det kan också tyckas överteoretiskt och närmast manschauvinististiskt i sitt insisterande på ständig stegring med klimax som självskrivet mål. Det sydindiska formatet – bångstyrigt, ologiskt, konstfärdigt – ses säkert i Sydindien som mycket mer indiskt, kan ses som mer inkluderande och livsbejakande: varm, mänsklig praktik med alla skavanker älskade istället för iskall teori. Och ger plats för mer än en höjdpunkt, och mycket runtomkring höjdunkterna som inte står i beroendeställning till dem. Ändå föredrar vi det nordindiska formatet. Det sydindiska som låter så praktiskt i teorin fallerar alltför ofta i praktiken: stora delar av varje konsert blir utfyllnad, transportsträckor, tomgång där både publik och sångare väntar på huvudnumren. Det hela kommer att handla om avprickning istället för inspiration i varje del: Och om själva formatet i norra Indien får inspirationen att tryta, är det i slutet av konserten, efter huvudsubstansen, när det är lätt att tänka bort: i södra Indien är formatet så rörigt och uppblandat att hela konserten äventyras. Det är det här TM Krishna har vänt sig mot. Några snabba citat ur hans opus A Southern Music (kapitlet ”The Karnatik Concert Today: A Critique”):

”By allowing the number of kirtanas in a concert to increase, we have abetted in the degeneration of Karnatik music.” ”The idea of presenting compositional forms strictly in one specific order … does not in any way contribute to the aesthetics of Karnatik music.” ”The argument that we need something lighter between the presentation of two art pieces is specious. In no other form of art music are there concerts sprinkled with light numbers serving as relaxants.”

Och så har han hållit på i åratal nu, tills han slutligen bröt med den tradtitionalistiska musiksäsongen i Chennai. Själva har vi hållit på så längre än TM Krishna. När han började höja rösten kände vi oss bekräftade: ”När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.” Men när TM Krishna nu inte lyckades nedgöra sina väderkvarnar känner vi oss å ena sidan lite nedslagna. Å andra sidan älskar vi verkligen den sydindiska musiken: med varje väderkvarn, varje skavank, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Även om det inte är optimalt för den i det långa loppet är det lite imponerande att se hur kraftfull den är år 2015.

RK, VK

TM Krishna bojkottar musiksäsongen i Chennai för all framtid

Urur Olcott Kuppam Margazhi Vizha
TM Krishna som han kanske vill bli ihågkommen: i T-tröja, sjungande i smutsen för kreti och pleti. ”Urur Olcott Kuppam Margazhi Vizha” på Besant Nagar strand, januari 2015.

[Update, 12 juni: TM Krishna förklarar sig.]

TM Krishna släpper den här bomben på Facebook:

I would like to inform all of you that henceforth (beginning December 2015) I will not be singing in Chennai’s December Music Season. Right from when I was five or six the ‘season’ has been part of my musical universe and I have learnt so much from musicians, musicologists, scholars and rasikas. Unfortunately at the place I am today I am unable to reconcile my musical journey with that of the December season. I have communicated this decision to the concert organizers. My growth in the field of music has been largely due to the sabhas of Chennai and over the years they have been most accommodative and graceful in accepting my varied requests.

I thank them and all of you for everything.

Riktigt nedslående, då TM Krishnas konserter var bland de allra bästa vi såg på musiksäsongen 2014. Och alltid fullsatta: vi fick gå upp tidigt på morgonen för att ställa oss i kö för att få en gratis biljett.

”It is difficult to relate when we are in the dark as to the reasons for your dissatisfaction with the establishment. Your decision is akin to a mom starving the children because she is mad at dad. It is the rasikas that are being punished”, kommenterar en Kas Rangan.

”The decision may be to protest against the sabhas, which are mostly caste oriented, as he was expressing it now and then in the media”, tror en Parameswaran Krishnan.

Så kan det kanske vara. TM Krishna har länge kraftigt utmanat etablissemanget, den etablerade ordningen där brahminer arrangerar konsertserier där brahminer sjunger för brahminer, och varje konsert är formaterad till punkt och pricka.

När han släppte sin bok A Southern Music 2013 sade han att han ville se en dalit utnmämnd till Sangeetha Kalanidhi.

I mars 2014 likställde han Shiva med en skyskrapa i en intervju med TImes of Indias Sunitha Rao R:

Karnatik music being contemporary should be an aesthetic idea and not based on the meaning of the words. In Karnatik music it does not matter if you sing about a skyscraper or Siva, because if you attach importance to either one of them you are falling into the same trap of ignoring the import that is beyond linguistics. What is the musical difference if I worship the skyscraper or Siva through a kirtana in art music? Nothing, both deconstruct art music.

Is Karnatik music impervious to subaltern experiences? What’s the challenge ahead?

I have to say yes. We have always restricted its access both obviously and in subtle ways. This has to change. Today we have very few musicians from other caste or religious groups let alone the subaltern. We cannot force people to love this art but we must be welcoming, we must provide access … We also have to shed the unmistakable Brahmanism that the music embodies. This music belongs to anyone who wishes to live with it and therefore the holding community (Brahmins) has to be proactive in teaching people of different religions, castes and classes. But it is a challenge especially when you have some believing that this is Hindu, Brahmin music and it should remain that way. And those who want to learn it and celebrate it have to necessarily celebrate the Hindu and the Brahmin nature of it. I stand in firm opposition to such ideas.

I juli 2014 lät han sig intervjuas av V Kumara SwamyThe Telegraph, med slagord som ”brahmindominerad” och ”manschauvinistisk”, och gick hårt åt konsertformatet:

I believe that the traditional kutcheri has destroyed the aesthetic elements of music. These were devised with the view to offering a package deal to listeners. And nobody was questioning it. I did.

[TMK says that many musicians agree with him, but in private.] I feel that most of them fear that by doing something like what I have done, their success which was achieved under the kutcheri system would be under threat …

Carnatic music is a Brahmin-dominated male chauvinistic world. And let’s admit it. We are an unwelcoming lot.

Och så vidare, och så vidare. Kanske har det nu slutligen skurit sig mellan honom och hans sammanhang i Chennai, eller så har han helt enkelt slutgiltigt tröttnat på ett sammanhang som gärna hade velat ha kvar sin gossen Ruda. Vi vet inte, och har inget skvaller. Det här kom som en överraskning.

TM Krishna hoppade över säsongen 2010, men kom tillbaka 2011. Den här gången ser han inte ut att ha planer på att komma tillbaka.

137 personer gillar i skrivande stund TM Krishnas Facebookbomb, och fler lär det bli. Det bor ju gott om folk i Chennai som kan gå och lyssna på honom när som helst när det inte är säsong.  För oss som åker dit enbart för musiksäsongen är det riktigt nedslående.

JV

[Update, 12 juni: TM Krishna förklarar sig.]

Fenomenet TM Krishna: därför är han Sydindiens mest intressanta musiker

TM Krishna

Klockan nio på morgonen den 23 december går ridån upp på Sri Krishna Gana Sabha i Chennai, och där sitter TM Krishna och hans violinist RK Sriramkumar på scen; bakom dem varsin tanpura.

Ingen trummis. En konsert utan trumma. Än en gång ställer TM Krishna karnatisk musik på huvudet genom att utmana något element i en extremt konservativ form.

Krishna öppnar med slagnumret ”O Rangasayee” i Kamboji – och vi har aldrig hört något så vackert. Utan mrdangam är musiken ytterligt lågmäld, långsam, innerlig och naken. Kompositioner uppenbarar sig som aldrig förr, tydligare, vackrare.

Improvisationerna är snarare främmande. Mycket mer oförutsägbara än vanlig karnatisk alapana; vi har aldrig en aning om vart de ska ta vägen härnäst. Den karnatiska musiken är en musik vi tycker mycket om, och i sina bästa stunder tänker vi oss att den borde kunna göra intryck även på dem som inte gör det. Här transcenderar den sannerligen totalt. Vi tänker att alla borde höra den här konserten. Samtidigt är intrycket så apart, i ett så konservativt sammanhang, att vi är rädda att publiken ska gå i protest, särskilt när Sriramkumar får problem med ljudet.

Det gör den inte.

När ridån gått ner igen stryker vi alla andra planer från programmet. Konserter saknas verkligen inte, men vi vill inte höra dem. Varför ska vi lyssna på en massa inövat smatter, när musik kan vara så här?

* * *

TM Krishna, född 1976 och lärjunge till legendaren Semmangudi Srinivasa Iyer, är med god marginal dagens mest intressanta karnatiska musiker. Det är tack vare flera faktorer i samverkan som han fascinerar så.

1. Han är den enda karnatiska musiker som är kontroversiell på riktigt. Där andra rör upp ”kontrovers” genom att dra över tiden en smula eller ha för yvigt kroppsspråk på scen, ifrågasätter och utmanar TM Krishna precis allting.

Under musiksäsongen 2010 tog han timeout, gav inga konserter utan bara lyssnade och tänkte på vad han hörde. Året efter kom han tillbaka med en ny musik. Idag är ingen av Krishnas konserter den andra lik, och inte heller särskilt lik någon annan karnatisk konsert. Invanda former ställs helt på huvudet.

I ett sammanhang som fokuserar hårt på tre kompositörers musik, och där själva konsertformatet följer en fast mall till punkt och pricka, är TM Krishna unik. Han saknar motstycke. Som Ezra Pound sade: ”make it new” – och varje ord räknas: nytt görs det med besked; det görs genom medvetet tankearbete; och det som görs nytt är ”it”: musiken är fortfarande karnatisk.

2. Han välkomnar debatt, och diskuterar gärna allt han ifrågasätter och förändrar. Det exploderade med hans bok A Southern Music 2013, och har hela tiden fortsatt, med frågestunder, debattartiklar, föreläsningar och tv-paneler. Detta alltså på en musikscen som väldigt ogärna tar offentlig debatt. Om en konsert ska recenseras i Chennai, räcker det med att lista den repertoar som framfördes.

(En anekdot från en frågestund den 26 december 2014 i Raja Annamalai Hall kan illustrera hur unik TM Krishna är i det avseendet. Här gör han sig tillgänglig och svarar på publikens frågor om allt mellan himmel och jord. Med sig på scen har han sina vanliga vapendragare RK Sriramkumar (fiol) och K Arun Prakash (mrdangam).

Någon frågar Krishna vad han skulle vilja ändra på (om något) för att förskjuta balansen mer åt kompmusikernas håll, så dessa får mer att säga till om och musiken blir mer av ett samarbete. Krishna bollar vidare frågan till Sriramkumar och Arun Prakash, som båda ger rena standardsvar i stil med att ”i karnatisk musik är vår roll att ackompanjera sångaren” istället för att svara på frågan – boilerplate, rakt av. Inte ens Krishnas egna medbrottslingar kan alltså tänka sig att ta någon som helst debatt – inte ens i ett forum och ett sammanhang som anordnats för just detta!)

3. Krishna är inte bara villig att diskutera, utan också förhållandevis bra på det. Han är vältalig och resonerande, med genomtänkta, underbyggda åsikter. Han säger vad han tycker och har inget tålamod med diplomatiskt snicksnack. En modern humanist med sunt förnuft som tilltalar den moderna lyssnaren.

4. Han är enormt populär – så uppenbarligen finns det ett uppdämt behov av allt detta på den konservativa sydindiska musikscenen. Hans konserter är alltid fullsatta. Sri Krishna Gana Sabha den 23 december var inget undantag. Den karnatiska musiken har stått stilla länge. Det finns ett uppdämt behov av musik som går att relatera till utan att den måste låta som allt annat.

Och den vanliga rasikan i biljettkön saknar sannerligen inte åsikter. Det kan vi dessutom alla se varje dag på webbforum, om än inte i The Hindu. Så det finns också ett uppdämt behov av en åsiktsmaskin som Krishna som vågar och orkar vara kontroversiell offentligt. Att han får på pälsen för det ska gudarna veta.

Som vi ser hänger allt ovanstående ihop. Han är nyskapande, kontroversiell, genomtänkt, kommunicerande och populär. Varje bit behövs för att det ska fungera.

TM Krishna

Nästa gång vi ser TM Krishna sjunger han med Karaikudi Mani på mrdangam på Narada Gana Sabha den 25 december 2014. De inbitna rasikorna, som sett Krishna sju gånger tidigare bara i december månad, välkomnar Manis aktiva spel. Vi tycker att Mani och Krishna som är så väldigt olika musiker drar för mycket åt olika håll; Mani vill explodera och Krishna vill tona ner. De tycker istället att Mani tillför nytt blod där samspelet mellan Krishna och vanliga trummisen Arun Prakash börjat fastna i rutiner. De luttrade och inbitna rasikorna tycker att hans sång är blekare än vanligt. Själva stryker vi alla vidare planer, igen. Den här konserten har inte mycket gemensamt med den förra vi såg – men precis allt tycks oss earth-shattering, mind-expanding, barrier-breaking &c. Återigen, varför ska vi sabha-hoppa mellan en massa inövat smatter när musik också kan vara så här? När – märk väl – karnatisk musik kan vara så här?

* * *

Vad som är så kontroversiellt med Krishnas åsiktsbatteri och musikaliska nydaning får vi anledning att återkomma till framöver. För nu tänkte vi ta konsekvenserna av det intryck han gör, och skriva mindre om annan karnatisk musik ett tag och mer om TM Krishna. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning via CD-skivor, för det mesta som finns utgivet är från före 2011. Hans programförklaring A Southern Music blir nog snarare en lämplig utgångspunkt.

JV

TM Krishna: ”A Southern Music”

A Southern MusicTM Krishna har skrivit en bok, där han ger sin syn på karnatisk musik. ”A Southern Music” heter den, bara en sån sak. The Hindus Baradwaj Rangan har en hårtslående intervju, där mästersångaren ifrågasätter, genomskådar, talar klarspråk och skär gordiska knutar som bara han kan från sin plattform av väldig auktoritet och trovärdighet. Att läsa intervjun är att vilja läsa boken.

Några höjdpunkter:

  • We’re so used to looking at things a certain way that we are not able to … ask whether some things need to be altered – not for the sake of change, but for finding more integrity in what we are doing. We need to contemplate on the aesthetic intent of the music as a whole and of every facet within the whole.
  • The important question here is whether the way we present Karnatik music today really focusses on the music or is it just a form of entertainment that includes religious and devotional content.
  • I think the kutcheri has not looked at the music but got stuck in its own success story.
  • An art music presentation has no room for light miscellanies like tukkadas. A kutcheri is not a circus presentation where you need to experience the frown of the lion and the snigger of a clown.
  • If you want to call Karnatik music “devotional music,” then I can’t have this discussion with you. But if you want to treat Karnatik music as a conceptual and aesthetic art music form, then there’s no room for these fillers.
  • I don’t get it when people say “After all the heavy stuff, people need to go home with lighter ragas.”

När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.

Dessutom är hans åsikter inga åsikter: ”Are these TM Krishna’s opinions? No. These are backed by research and study.” Vem kan argumentera mot?

TM Krishna

Vi ska aldrig glömma hur TM Krishna stod ut från en fullmatad musiksäsong i Madras 2011. På konsert efter konsert – med en inrest excentriker i en liten samfällighetslokal i Luz, med tonåriga musikstudenter utomhus i middagshettan, med fixstjärnor på en fullsatt Music Academy – kände man traditionen starkare än ord egentligen kan uttrycka. Gång på gång, och utan undantag, var man ”in the presence of tradition”.

När man hörde TM Krishna var man ”in the presence of greatness”. Det tog inte många sekunder förrän man hörde att han var geniet som skapar morgondagens tradition.

Somliga missförstår sådana formuleringar som att morgondagens tradition redan skulle vara färdig och serveras finslipad på Krishnas konserter. Då kan man bli besviken: i själva verket jobbar han på den, och provar många idéer och infall som aldrig kommer att överleva honom, eller ens innevarande säsong. Enskilda konserter kan därför variera, överraska, till och med misslyckas.

Men så länge som några delar av hans nytänkande slår rot, bär frukt, får vi en bättre musik. Och det är ju något helt annat än att säga att så länge varje del i traditionen överlever, har vi en lika bra musik.

Boken heter A Southern Music och är på 350 sidor på Harper Collins. Kostar du inte på dig en tripp till Chennai denna musiksäsong, så unna dig åtminstone den.

JV