Vilayat Khan: Khamaj

Album: Raga Khamaj. Sitar: Vilayat Khan. India Archive Music IAMCD 1065

När tidernas störste sitariya Vilayat Khan gick ur tiden 2004 recenserade vi hans ambitiösa Immortality Project på India Archive Music. Utom två CD: Enayatkhani Kanada, som vi helt enkelt glömde, och Khamaj, som redan i CD-häftet varnar för att den är ”so encyclopedic in scope that it can only be fully appreciated by followers or serious students of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Det har gått mer än sex år och vi har fortfarande inte kommit på något att säga om det ogenomträngliga magnumopuset.

Ska vi se vad Todd Michael McComb skriver på medieval.org?

Om Bhairavi:

The Raga Bhairavi is often used as a showpiece, and that is the case here. Many liberties are taken, with an overall capricious mood.

Om Shree:

This may be, considering production quality and everything, the best performance Vilayat Khan has put on record. It is not so strange as the others in the series, and quite chilling. Before this, although the production quality was certainly setting a standard, the previous Vilayat Khan recordings asked as many questions as they answered. This rendition certainly answers a question [Vilken då, Todd?!], and by extension raises the stature of the others in the series.

Om Sanjh Saravali:

This is Vilayat Khan’s own raga, performed very slowly. It presents something of a sphynx for the listener. Whether this is a groundbreaking innovation in the development of Hindustani music, or simply bizarre, is difficult to say.

Om Enayatkhani Kanada, som vi glömde – vi kan i förbigående säga att vi inte håller med:

This is Vilayat Khan’s own raga. Although not a standard raga, this is one of the most enjoyable recordings in the series. The Darbari family works well for Vilayat Khan, and here we have his own style in both performance and raga specifics. Whether others take up this raga remains to be seen, but it is quite successful here.

Om Marwa/Puriya/Sohini:

Except for the fact that it uses three different ragas in sequence, this is a rather straightforward performance for this series. Immediately enjoyable, and a haunting Marwa–Puriya sequence that leaves one wanting more.

Om Jaijaivanti:

This is one of Vilayat Khan’s most rhetorical performances, and a tough nut to crack. It has been very tempting for me to remove it from the list [Todd listar skivor han rekommenderar], principally on account of its sometimes-rambling character, but ultimately I find that it hangs together and is stimulating. It is not at all a dull performance, and is thought-provoking. I cannot ask for more than that.

Om Bhankar:

This is certainly one of Vilayat Khan’s most intellectual presentations, and an interpretation to ponder for some time. The raga itself is not usually attempted by less experienced musicians, and takes some work to truly grasp. Vilayat Khan goes on to give a tour-de-force interpretation which makes no concessions. This is a recording which steadily grows on me.

Och då, slutligen, om Khamaj:

Comments forthcoming.

Och så har det stått sedan 90-talet. Todd har våra sympatier.

Vad är det då som är så konstigt med denna Khamaj? Tja. Den är sannerligen ”encyclopedic in scope”. Fraser nöts och upprepas in absurdum, med variationer så små att man måste vara en ”follower or serious student”. Vanliga lyssnare har inget större utbyte. Vilayat gör klart och tydligt att han inte spelar för vanliga lyssnare den här gången. Det är ingen underhållning, direkt.

Att skriva så riskerar att locka mer än det avskräcker. Vem vill inte höra den skiva som ska vara för svår för att uppskatta? Vi kunde själva inte motstå den. Men nu har vi lyssnat på den i sex års tid och vi börjar kunna motstå den. Vi var inte på jakt eftet någon easy listening för sex år sedan, och på den punkten har väl inte mycket ändrats, så när vi skriver att skivan är för svår för lekmannen så menar vi det. När Deepak Raja skriver i CD-häftet att skivan är för svår för lekmannen, då menar han det.

Men därmed inte sagt att den är olyssningsbar! Att den är ”för svår” betyder inte att den är för svår att lyssna på, den är bara för svår för att riktigt uppskatta. Vi har inte satt något betyg på den (och inget är ens ”forthcoming”), men om vi hade dristat oss skulle det inte blivit speciellt högt.

Tracklistan: alap, mini-jor, mini-ati-jor, mellanspel, ati-jor & ulta jhalla, epilog. Jhalla (och, inte långt därifrån, ati-jor) som spelas för att inte underhålla. För ”serious students or followers of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Vi andra får ha den att kredda oss med.

VK

Vilayat Khan: Marwa, Puriya, Sohini

Album: Raga Marwa / Puriya / Sohini. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1075 (alap i Marwa, Maseetkhanigat i Puriya, drut & jhalla i Sohini)

■ ■ ■

På sätt och vis känns det skönt: ”The kaleidoscopic path to raga development” är inte en helt framkomlig väg ens för världens allra bäste. Mycket av det Vilayat Khan gjorde på Raga Shree gör han också här, men inte alls, nämligen, lika bra. Med sin egendomliga blandning av storhetsvansinne och obegripligt mindervärdeskomplex – det var ju så att säga inte bara vi som såg honom som världens allra bäste – skulle Vilayat, när han fick bre ut sig för odödlighet på India Archive Music, bland annat göra en inspelning med tre angränsande ragor. Vi kan inte tänka oss att någon tvivlade på att han kunde hålla dem åtskilda, men det skulle tvunget bevisas. Och visst kunde han det. Men för den skull blev det inte bra musik.

Delvis beror det på att det smugit sig in en kompromiss. I alap, i Marwa, är han mycket mer melodisk än någonsin på Raga Shree. Där både beundrade man det kompromisslösa och drogs med eftersom det var det enda man visste: det fanns inga tjugo minuter klassisk stil som satte ribban. Det kan också bero på att han helt enkelt gör det sämre den här gången, kanske för att han i treragasammanhanget aldrig riktigt vågar kasta sig hän. Det kan kvitta lika. Han kan få vila i frid. Och Raga Marwa/Puriya/Sohini gör i alla fall Raga Shree ännu bättre. På sätt och vis känns det skönt att vägen inte är framkomlig, annat än i extrema undantagsfall. Samtidigt är det imponerande att ett sådant musikaliskt misslyckande är så roligt att lyssna på att vi utan vidare ger det tre stjärnor.

VK

Vilayat Khan: Sanjh Saravali

Album: Raga Sanjh Saravali. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1040. Innehåll: Sanjh Saravali (”Sakhi More Room”)

■ ■ ■ ■ ■

Att man kan ha roligt utan känslor bevisade Vilayat Khan redan i början på sitt ambitiösa Immortality Project, med en femstjärnigt uttryckslös Bhairavi. Men för den verklige konnässören på indisk klassisk musik är det han går in för att bevisa den här gången större: att man kan ha roligt utan taxonomi. Med sin nästan allomfattande tolkning av Bhankar för några skivnummer sedan var han inne och nosade på möjligheten, men bestämde sig för att börja om från början med en helt egen uppfinning. Ytterligare ett skäl att tycka om hela projektet: det ser ut som en enda lång improvisation, där Vilayat letar efter något och vi alla får ta del av spänningen.*

Sanjh Saravali, som det alltså handlar om, kallar mästaren en ”cheez” snarare än en raga. En cheez som han drar ut över 78½ minut, men ändå en cheez som inte refererar till någon raga.
Någon raga?
Någon annan raga?
Vad är Sanjh Saravali?
Inte ens Shujaat vet, trots att han spelat den live med pappa ett femtontal gånger; Vilayat ska ha varit avsiktligt svävande, ”Yaman i Bihags skugga”. När han gav talim till Ulhas Kashalkar såg han den mer som en sammansatt raga med Yaman, Bihag och skuggor av Hem Kalyan, med viss Kalyanfraseologi som brygga. Ändå blir den inte mer än ett par bandisher. Nå, vi vill inte låta detta locka oss till för mycket entusiasm, för då kan det gå som för Deepak Raja, som skriver ”Taoist insight at its best” i CD-häftet: ”In vagueness lies wisdom; in precision, folly.” Men, vi måste ändå få sagt att när det var dags att ta tillbaka musiken från ”obildade muslimer” (riktiga gharana-ustads som sjöng skjortan av vem som helst!) i början av 1900-talet ville Paluskar och Bhatkhande

be able to quote what is written to Muslim performers – the one thing that will keep them in check. Hindus will be honored at least as pandits, if not as great performing artists!†

Ja, lycka till … and hang it in your ass.

Vad gör då Vilayat med den här uppfinningen? Jo, tar det säkra före det osäkra, håller sig hårt till sin bandish, ler i mjugg på omslaget, och spelar egentligen tema med variationer hela timmen igenom. Lugnt! Ingen pretentiös alap när materialet inte håller, ingen stegring och absolut inget jhallande. Naturligtvis är det så att han försöker etablera något nytt och unikt, och därför inte kan ta ut svängarna som han kunde när han skulle utmana och ställa-på-huvudet en traditionell raga som han tyckte hade kört fast – men samtidigt känns det precis som att Vilayat förstått precis hur alla sitarskivor borde låta, men sparat det till just den här, så sparken i häcken skulle bli extra hård. Musiken är som ett stycke uthugget ur själva evigheten, som både börjar och slutar mitt i: var man än satte yxan i denna evighet skulle det låta precis lika bra, och bara precis tillräckligt mycket annorlunda. Så trösterikt att man får tårar i ögonen.

* * *

Att ha roligt utan taxonomi är en rolig formulering av ett slag som George Orwell varnade för i Politics & the English Language 1945: ”let the meaning choose the word, and not the other way around”.‡ Demonen Vilayat vill dräpa är inte att vi har namn på alla stadier av alap utan att ens kunna enas om hur många de är, snarare ragans överhöghet och lyssnarnas tendenser att definiera högt och lågt. Som skapande konstnär är det han som dikterar villkoren. Skarptänkt och vackert, men gör det någon skillnad i det långa loppet? Nej — men i det korta blir den invanda ordningen och redan ännu desto mer ljuv att hoppa tillbaks och vältra sig i när man ett tag beundrat alternativet. Ett så invant tankemönster kan han inte bryta, bara aktualisera det och bekämpa slentrian. Och oss skulle det inte förvåna det minsta om Vilayat Khan också tänkt så långt. En nytändning, om än aldrig så liten, för varje klassisk lyssnare — sådan är Sanjh Saravali.

Och, förstås, ett fantastiskt stycke musik. Det är en ynnest att få höra den.

VK

*) Visst vet vi att Sanjh Saravali inte är uppfunnen för den här inspelningen. Men den går inte att spåra längre tillbaka än 80-talet, medan Vilayat släppte en Bhankar-singel redan på 50-talet, så kronologin är det egentligen inget fel på; kanske kan vi tänka oss projektet som en spegling av Khansahibens hela karriär.

pillars†) Vishnu Narayan Bhatkhande, i BR Deodhars Pillars of Hindustani Music (till engelska av Ram Deshmukh), Popular Prakashan, Bombay, 1993 (sid 48). Samlade artiklar från 30- och 40-talen. ”Hindus have virtually lost this art; it is entirely in Muslim hands. Although at one time it was purely Hindu inheritance, no Hindu can aspire to acquire it unless he is prepared to demean himself before his Muslim masters” – precis som med Kashalkar hos Vilayat Khan 60 år senare, noterar vi okommenterat.

‡) Annars kan det gå som Marshall McLuhan: kom inte och säg att the medium varit the message utan allitteration!

Vilayat Khan: Shree!

Album: Raga Shree. Sitar: Vilayat Khan.
Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1035

■ ■ ■ ■ ■

De här fem stjärnorna satt långt inne. Konstigt, va? För det är ju favoriten själv som får dem. Men när Tejendra Majumdar slog in på ”the kaleidoscopic path to raga development” och CD-häftet skrev att ”melody has been liberated … from itself”, då satte vi en stjärna och skrev att han svikit den klassiska musiken. Nu gör Vilayat samma sak, till högsta betyg, och det får väl illustrera hur milsvid skillnaden dem emellan är – inte mellan Vilayat Khan och en dålig musiker, utan mellan honom och en musiker som bara är riktigt bra.

Majumdars CD sågades inte bara på ren princip, utan också för att man inte satt andlös på mattan och sträckte på sig i 62 minuter. Det gör man försvisso inte heller här: det är 76 minuter utan melodi, och man inte bara sträcker på sig, man hoppar upp och ned, man hamrar på golvet, man sliter sitt hår – man skriker, flämtar, wahar, man skrattar, gråter och ryser, och gömmer ansiktet i händerna för gudarna. För där Majumdar bara försökte få in sin fyrkantiga kloss i det runda hålet, fumlande i en dryg timme innan han lät den ligga, hamrar Vilayat på sin tills den går in. Sedan kommer Akram Khan med tablahammaren (det här måste vara skivan då unge Akram seglar upp som den bästa av Vilayats ackompanister någonsin) och hjälper till att slå hela apparaten i bitar. Var och en av bitarna pulvriseras till slut – inte systematiskt utan för att stridshamrarna svingas så vilt. Glöm fraseologi; bitvis får man vara glad om det är swaror som spelas över huvud taget! Bäva månde bhava.

Bhankar och Sanj Saravali i samma serie, som tedde sig så utmanande, kan man på sin höjd säga att han busade lite med raga. Här är det fullt krig. Och visst är kriget intressant delvis bara för att det är just Vilayat Khan, den störste av dem alla, som förklarar det efter ett helt liv i ragans tjänst. Men det tar fortfarande emot att sätta fem stjärnor på något så aggressivt, egentligen oortodoxt (även om det tyvärr är lika mycket regel som undantag idag (och då menar vi på abstraktast möjliga plan, verkligen inte som det görs på den här skivan)) och så rakt motsatt till allt vi tror på. Att sätta färre skulle dock ta emot ännu mer för vem som helst som lyssnar igenom Raga Shree. Inte ens om ni inte gillar det kommer ni att kunna låta bli. Och vi inte bara gillar det – vi älskar det. Men bara för att det är Vilayat. Och det har inget med principer att göra, inget med hans plats i panteon. Det är för att ingen annan hade kunnat spela något liknande.

Nu invänder vän av ordning att det är just för att ingen annan hade kunnat göra det han gör som han har sin plats i panteon. Snicksnack – den har han för Yamans Yaman, Todis Todi och Bhairavis Bhairavi. Sådana tolkningar har många gjort, det är därför det finns en panteon. Och den tolkningskapaciteten har inget som helst att göra med att kunna spela en Shree – nästan bokstavligt talat – från helvetet.

Det är så bra att man knappt kan klandra Majumdar för att han försöker. Man har god lust att plocka fram sitaren och låta grannarna ringa polisen, men vid närmare eftertanke sätter man på skivan igen istället. Grannarna kommer att ringa ändå.

VK

Vilayat Khan: Bhankar

Album: Raga Bhankar. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1030

■ ■ ■

Bhankar, vad är det? Jo just det, en gammal raga som Azmat Hussein, Sharafat Hussein, Mansur, Limaye, Faiyyaz Khan och Chand Khan har sjungit på gamla inspelningar – helt olika. Ett namn, ett ord utan betydelse. Nja, inte riktigt, för Gwalior och Agra sjöng en variant lik Bhatiyar, Gwalior mer lik Lalit och Bhairav och Agra mer lik Vibhas. Alladiya Khan förde fram en variant som på papperet, men inte i praktiken, låg nära Gwaliors.

Vilayat Khans Bhankar – han är den enda som spelat in den på instrument – är olik alla andra. Utan att följa något exempel är den, mer än någon annan, en Bhankar bara till namnet.

Vad vi kan! Nej, allt detta står såklart i India Archives matiga CD-häfte. Lyle Wachowski har mobiliserat kritikerna Mohan Nadkarni och Ramesh Gangolli samt John Campana från Toronto; dessa räknar förutom de ovan nämnda upp Puriya, Purvi, Gauri (Bhairav-that), Kedar, Nand, Hamir, Puriya-Kalyan, Hindol, Pancham, Bhatiyari, Purba, Lalit Pancham, Vihang, Jait, Yaman och Gaud Sarang som ragor Vilayat citerar i sin 38-minuters-alap (utan jor). Tjugo ragor i CD-häftet allena. Ändå enas trion om att Vilayats Bhankar har en egen identitet, skönjbar mellan glimtarna.

Där håller vi inte med. Det är rikigt magstarka 38 minuter, men roliga att lyssna på när man är på det humöret: melodi efter melodi sys till lapptäcket och man förundras både över Vilayats iderikedom, hans höga smärttröskel (så mycket Marwa-thAt!) och det egendomliga i hela tilltaget. Varför har han spelat in det här? Att han gjort det på vax tidigare tyder på att han menar något med det. Vi förstår bara inte vad. Någon ragamala blir det inte, därtill är det för oordnat och beståndsdelarna otillräckligt artikulerade. Bhankar kan det inte vara – förutom i gat, där ragan visserligen fortfarande är mystisk men tydligt lik mycket av det som sjöngs in när förra seklet var ungt.

Det man i stället kan hålla med om är Nadkarnis omdöme ”a masterpiece of sculptured sound”. Bättre än Vilayat Khan spelar i den här serien kommer ingen att spela. När han under ett långt avsnitt i alap leker med långsamma, fallande meend i rader som aldrig verkar ta slut är det som att lyssna på renaste guld. Som solglitter på vattnet.

* * *

Efter några minuters laborerande med en mer egentlig Bhankar verkar mästaren uttråkad. Det blir längre och längre mellan de melodiska idéerna; han shreddar medan han funderar och slänger sedan ut en kort fras, eller så hittar han en minimal skillnad mellan en rytmsträng och en melodisträng, som han demonstrerar i ganska många sekunder. I värsta fall fördriver han tiden med en Ravi Shankar-tihai – slumpar sig fram och drar helt enkelt ut på sista vändan i väntan på sam. Trots allt spelar han så bra att det aldrig blir tråkigt för lyssnaren: under rätt förutsättningar skulle Vilayat Khan kunna spela telefonkatalogen och ändå underhålla. Och rätt förutsättningar tillhandahåller sannerligen Akram Khan! Han är inte bara smakfull i både theka och solo utan får också ett ovanligt vackert sound ur trummorna. Tillsammans har duon skapat 74 minuters (ja, de slutar mitt i :) stabil underhållning som dock inte räcker till mer än tre stjärnor – med reservation för att skivan faktiskt växer™ ju mer man lyssnar på den: här finns sannerligen mycket att upptäcka, oavsett nivå.

VK


Från vänster till höger: Akram Khan, Vilayat Khan.

And as the Sunlight Beams …

Album: Raga Jaijaivanti. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1010

■ ■ ■

Vad är det som gör att en så majestätisk raga kan låta så småputtrig i händerna på en så stor musiker? Vilayat Khan har alltid haft god hand med de stora melodierna, och Jaijaivanti är inte liten. Svaret är kanske att den kräver en långsammare behandling än Imdadkhani-traditionen (i Vilayats tappning) erbjuder. Antingen finns det inte tillräckligt med melodi i materialet för att räcka en hel CD, så fort som han går igenom den, eller också – mer troligt – är den för svår att ta fram för att han ska hinna i det här tempot. För det vi hör är inte bara en uppspeedad kopia av något som kunde ha varit konungsligt, utan Vilayat Khan som sitter och noodlar. Utan mycket till melodi sitter han och småspelar med Akram Khan, och resultatet passar – detta om något bevisar väl att det är en tveksam Jaijaivanti – bättre till gassande middagssol än efter mörkrets inbrott. Visst är det på sätt och vis oklanderligt, och visst är det roligt att höra dem så här, men det hade varit ännu roligare att höra dem lite annorlunda. Här hade det smakat med lite beenbaj. Lägg dock märke till att dessa resars noodlande och småspel räcker till tre hela stjärnor. Det är ingen dålig skiva.

Symptomatiskt nog har den en sällsynt felspelning: 14:51 in i vilambit.

VK

Vilayat Khan: Bhairavi

Album: Raga Bhairavi. Sitar: Vilayat Khan.
Label: India Archive Music IAMCD001

■ ■ ■ ■ ■

Så här började en vacker saga: med ett anspråklöst broderi på omslaget till India Archives första skiva, början på Vilayat Khans ambitiösa Immortality Project. Man kunde inte önskat sig en bättre början. Bhairavi på ensam sitar, i 36½ minuts alap och 23 minuters jor utan jhalla. Precis som i hans nyligen utgivna Bilaskhani Todi på surbahar lyckas han här ta en ragini nedtyngd av århundradens sentimentalitet och obarmhärtigt strippa henne fullständigt naken. Och hon är så vacker!

Borta är Den Fruktansvärda. Khanen är muslim; sånt tror inte han på. Här är hon i stället rent intellekt. Bit för bit går han över henne, och beundrar henne från varje vinkel. Närgånget, och på håll. Och han gör mer än bara tittar: varenda kroppsdel – ett under av färg och form – ska dissekeras. Lågmält så att man knappt tänker på det vänder han och vrider på sin sitar och går igenom hela sitt register av tekniska finesser. Och han är verkligen väl utrustad. Men utrustningen står helt i ragans tjänst. Att han får andra halvan av jor att fungera, på papperet något av det mest olyssningsbara vi har i skivsamlingen (!), visar hur bra hans metod är. Med spetsade öron, och inget annat, lyssnar man, som en hare i soluppgången.

Det är det här särskilda sinnelaget som tilltalar oss så mycket hos Vilayat Khan. Denna hårdnackade vägran att hänfalla åt nostalgiska suckar och snyft; denna stolta mänsklighet. Denne gamle man som sitter på en vacker matta och visar oss det intellekt vi själva har under den sirliga ytan av metafysiskt mumbo-jumbo. Som gör oss den enda tjänsten, och i övrigt – när han är som bäst, vill säga (och det är han här) – frivilligt står tillbaka och låter musiken tala för sig själv.

En enda gång nickar han åt Den Fruktansvärda som sitter i första raden och lyssnar intresserat: i slutet av alap-alap, 34:43, böjer han till en ton som sticker av från det omgivande landskapet. Den följs inte upp. Hans balanssinne för tankarna till en Caldermobil.

calder

Det är bara vid sådana små sällsynta tillfällen som man verkligen saknar mannen Vilayat Khan. Faktiskt finns det bara ett till: just efter 26:45 i alap, när han markerar en sam med sin kära basröst. I övrigt har han lyckats. I övrigt är det inte Vilayat Khan på den här skivan, utan gudarna själva som spelar genom Vilayat Khan. Och de gudarna dör inte på länge än.

* * *

En saga för bra för att vara sann? Faktiskt inte. Äventyret skulle komma att fortsätta, och visa oss saker som förmodligen inte ens fanns i Vilayats eget bakhuvud när han började spela in. Men det började så bra, att även om det hade slutat här, hade odödligheten varit ett faktum. Om man ska vara ärlig hade den ju redan varit det i årtionden – men som grädde på moset är det här oslagbart, och ställer frågan på sin spets om vad som är grädde och vad som egentligen är mos. Och när sista tonen klingat ut, och man öppnar ögonen och tittar upp på scenen, står Den Fruktansvärda där bakom Vilayat Khan i alla fall. En ytterst egendomlig jor … faller på plats. Och ytterligare en natt kan läggas till handlingarna i en uråldrig kultur. Hon har sett många, många; ännu en musikant har passerat revy. Till och med Hon lär ha höjt på ögonbrynen åt hur bra han skötte sig.

VK

Vilayat Khan odödlig

The Shining Sun of Sitar.
The Shining Sun of Sitar.

Död den 13 mars 2004, omgiven av nära och kära. Eller hur var det? Många spaltmeter har skrivits om Vilayat Khans ändå ganska okända privatliv. Som instrumentalist var han utan överdrift i en klass för sig; att han trots detta ibland led brist på erkännande var han stolt och bitter över på samma gång. När han väl fick utmärkelser tog han inte emot dem; när konkurrenter fick dem blev han rosenrasande. Inte ens den egna familjen kunde han hålla sams med. Men efter mars 2004 är allt detta glömt, eller koms på sin höjd ihåg med ett kärleksfullt leende på läpparna. Så snabbt anekdoterna bleknar bort intill minnet av hans musik!*

Vi har tittat närmare på de skivor som framtida lyssnare, på gott och ont, kommer att döma Vilayat Khan efter – professionellt inspelade på utländskt bolag som gav Vilayat själv full kontroll över produktion och repertoar. The Immortality Project är det informella namnet på en ambitiös serie på India Archive Music i New York:

En anledning till att vi som lyssnare gång på gång återvänder till Vilayat Khan är hans unika förmåga, när han verkligen koncentrerar sig, att presentera materialet helt utan det bagage av känslor som tynger ner varje raga. Vi har länge varit mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om. Naturligtvis kan inte all musik vara på det viset, men Vilayat erbjuder ett perspektiv som alltid är intressant, och som i de sentimentala melodier vi vanligtvis har svårt att ta till oss – eftersom vi arbetar så hårt med att skära bort de bitarna ur vårt eget liv – är särskilt värdefullt.

Som ni kommer att märka klarar vi inte själva av att skriva som Vilayat spelar: särskilt inte så här kort efter hans död. Men det bjuder vi på.

VK

*) Ja, att bli ihågkommen både för anekdoter och lika klart lysande musik krävde sin man. :P

JV