”Obstinat” framförande av sammansatta ragor, enligt Babanrao Haldankar

Aesthetics of Agra and Jaipur TraditionsI väntan på Deepak Rajas nya bok The Raga-Ness of Ragas läser vi om Babanrao Haldankars Aesthetics of Agra and Jaipur Traditions. Sid 39:

Some singers try to create an emotional appeal in rare ragas and paired ragas (jod raga). But this attempt appears to be a stretched one. It is difficult to appreciate the effect or the content they propose to deliver by obstinately presenting such ragas for an hour or more.

I would like to offer my comments on the paired ragas in this context, especially ragas like Basant Bahar, Basant Kedar and Hindol Bahar, where the two component ragas have dissimilar notes and tonal structures; paired ragas should be sung as if they are one raga. To me this attempt remains a futile exercise. For example, in the paired raga Basant Bahar, except ma and ni none of the other notes have anything in common between them. I fail to understand how the component ragas can be moulded to appear as one raga. And if, by any stretch of imagination, this is possible, then it can be termed as an independent cohesive raga, in which the identity of component ragas is lost. Consequently, no purpose is served by naming such independent ragas as paired ragas, bearing the names of the components. In fact, during the exposition of such ragas made through obstinacy, one experiences neither the depiction of an independent or cohesive raga nor the intellectual play of intermixing of the component ragas. One would wonder if it dawns on such artists that this hybrid presentation carries them nowhere.

Vårt djupt kända råd är: läs mer sånt här. Läs inte bara deskriptiva musikologer som Deepak Raja, utan preskriptiva musiker som Haldankar. Din lyssning blir inte bara bättre av att du kommer fram till egna åsikter, utan din lyssning blir också bättre av ”received opinions”. Du kan aldrig lyssna genom Babanrao Haldankars öron, men lite vill han hjälpa dig på traven.

Och läs fler stilister som kan få ur sig meningar som ”But this attempt appears to be a stretched one.” Livet är väl för kort för att skjuta det på framtiden!

VK

PS: Haldankar fortsätter så här:

At the same time, it must be mentioned that paired ragas like Kafi Kanada and Bageshree Bahar can be presented in a cohesive form. The reason obviously is that the component ragas in these pairs have most of the notes in common. Hence a lay listener does not experience the transition from one component to the other. He enjoys the oneness of the ragas. My comments on both types of paired ragas can be better appreciated by demonstration. The paired ragas which appear to be cohesive and are very popular are Jogkauns and Madhukauns, though the nomenclature of these ragas can be disputed. This is not the case with paired ragas like Anand Bihag and Anand Bhairav which are cohesive and their nomenclature is justified.

Vilken twist. Först förtydligar han, för att vagga in läsaren i falsk trygghet (”At the same time … the oneness of the ragas”). Sedan utlovar han mer förtydligande. Och när han precis visat att han kan förtydliga, är det klart att vi tror honom.

Sedan blir det helt obegripligt. Madhukauns är väl ingen sammansatt raga. (Sammansatt av vad, Malkauns och Madhuvanti? Den är Malkauns med pancham istället för dhaivat. Och visst, Madhuvanti har pancham. Det har så gott som allt annat också.) Och Anand Bhairav är inte särskilt ”cohesive” enligt det synsätt Haldankar precis har redovisat ”have most of the notes in common”. Nand har en lydisk skala, Bhairav en dubbelharmonisk – visst, de har gandhar, pancham och nishad gemensamt, men räcker det, räcker det för att indentifiera Nand? – och Anand Bhairav är bara Bhairav med shuddha dhaivat. I skrivande stund är det oklart om Nand Bhairav över huvud taget är en sammansatt raga.

Skillnaden mellan exemplen i hans ”demonstration” är också att båda är sammanhängande, men nomenklaturen i det ena exemplet kan diskuteras. Vi har inte alls förstått vad det är han menar.

Läs mer sådant här, av det dunkelt tänkta och det dunkelt skrivna, så får du själv fundera. Läser du Babanrao Haldankar får du både ”received opinions” så du klarar dig och tvingas komma fram till dina egna.

TM Krishna: ”A Southern Music”

A Southern MusicTM Krishna har skrivit en bok, där han ger sin syn på karnatisk musik. ”A Southern Music” heter den, bara en sån sak. The Hindus Baradwaj Rangan har en hårtslående intervju, där mästersångaren ifrågasätter, genomskådar, talar klarspråk och skär gordiska knutar som bara han kan från sin plattform av väldig auktoritet och trovärdighet. Att läsa intervjun är att vilja läsa boken.

Några höjdpunkter:

  • We’re so used to looking at things a certain way that we are not able to … ask whether some things need to be altered – not for the sake of change, but for finding more integrity in what we are doing. We need to contemplate on the aesthetic intent of the music as a whole and of every facet within the whole.
  • The important question here is whether the way we present Karnatik music today really focusses on the music or is it just a form of entertainment that includes religious and devotional content.
  • I think the kutcheri has not looked at the music but got stuck in its own success story.
  • An art music presentation has no room for light miscellanies like tukkadas. A kutcheri is not a circus presentation where you need to experience the frown of the lion and the snigger of a clown.
  • If you want to call Karnatik music “devotional music,” then I can’t have this discussion with you. But if you want to treat Karnatik music as a conceptual and aesthetic art music form, then there’s no room for these fillers.
  • I don’t get it when people say “After all the heavy stuff, people need to go home with lighter ragas.”

När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.

Dessutom är hans åsikter inga åsikter: ”Are these TM Krishna’s opinions? No. These are backed by research and study.” Vem kan argumentera mot?

TM Krishna

Vi ska aldrig glömma hur TM Krishna stod ut från en fullmatad musiksäsong i Madras 2011. På konsert efter konsert – med en inrest excentriker i en liten samfällighetslokal i Luz, med tonåriga musikstudenter utomhus i middagshettan, med fixstjärnor på en fullsatt Music Academy – kände man traditionen starkare än ord egentligen kan uttrycka. Gång på gång, och utan undantag, var man ”in the presence of tradition”.

När man hörde TM Krishna var man ”in the presence of greatness”. Det tog inte många sekunder förrän man hörde att han var geniet som skapar morgondagens tradition.

Somliga missförstår sådana formuleringar som att morgondagens tradition redan skulle vara färdig och serveras finslipad på Krishnas konserter. Då kan man bli besviken: i själva verket jobbar han på den, och provar många idéer och infall som aldrig kommer att överleva honom, eller ens innevarande säsong. Enskilda konserter kan därför variera, överraska, till och med misslyckas.

Men så länge som några delar av hans nytänkande slår rot, bär frukt, får vi en bättre musik. Och det är ju något helt annat än att säga att så länge varje del i traditionen överlever, har vi en lika bra musik.

Boken heter A Southern Music och är på 350 sidor på Harper Collins. Kostar du inte på dig en tripp till Chennai denna musiksäsong, så unna dig åtminstone den.

JV