Tabla: The Outliers

Tablavecka på Panchamkauns: kan man lyssna på tablasolo utan att själv spela tabla? Ibland, ibland inte, har det visat sig. Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och har idag kommit fram till fyra skivor vi valt att recensera i grupp som ”The Outliers”:* Dynamic med Kumar Bose, Master Drummer of India med Sarvar Sabri, The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri och Essence of Rhythm med Zakir Hussain.

Med tio (eller fler?) tablasoloskivor, varav tre dubbel-CD, torde Sense World Music ha någon sorts rekord. Först ut var faktiskt Kumar Boses Dynamic, med 82 minuter teental live från Saptakfestivalen i Ahmadabad 2001. Det här var innan Sense började producera som India Archive Music, med varje komposition på ett eget spår med förklarande text i CD-häftet, så den okunnige får ingen vägledning. Dessutom får både kunnig och okunnig såväl sarangi som harmonium i öronen, vilket räcker för att avfärda skivan. En gång i tiden hade det inte räckt, men inte minst Sense själva har ju gjort den obsolet – vill man höra Kumar Bose, finns hans Live from Darbar Festival 2006 som är en trevligare ingång och även en bättre inspelning.

På scientologiska ARC Music i Tyskland finns Master Drummer of India med Sarvar Sabri, till dags dato den ende tabliya som vi faktiskt sett en solokonsert med. Han är son till sarangimästaren Sabri Khan och elev till Bundu Khan (Ajrara), och ger sig här på dennes 15-takt Bundukhani, 14-takten Farodust, 6-takten dadra och den obligatoriska 16-takten, teental. Tyvärr gör han det kompad med harmonium, så det här går inte att lyssna på med mindre än att man känner att man måste.

Swapan Chaudhuri har däremot sarangi på sin Majestic Tabla, från dansösen Shefali Nags Chhanda Dhara-etikett som gav ut älskvärda, jättefula indiska klassiska skivor i Stuttgart på 90-talet och tyvärr inte längre finns. Han har sarangi, men han börjar med 11-takt, vilket är en smula magstarkt, även om det följs upp med 16 och 14. För oss är den här skivan helt ogenomtränglig. Studioinspelat tablasolo med bara fyra långa spår ger ingenting att hänga upp lyssningen på. På en liveskiva hade man märkt när en komposition är slut och en ny tar vid. Här spelar han bara på som en maskin. Lyssna hellre på hans Live from Darbar Festival 2006 – och kom för guds skull ihåg att det är pakhawaj, inte tabla, som är majestätisk!

Zakir Hussains Essence of Rhythm vet vi inte vad vi ska säga om. En hel skiva med bara femtakter (5, 10, 15) som på Amazon recenserats så här:

He demonstrates ways and methods to play off of odd timed cycles of 10, 12 [fel], and 15 beats – rather than the old favorites of 4, 8, or 16 (which everyone feels comfortable in). He takes these, and incorporates tukras and qaidas of teentaal and keherwa [16 respektive 8] and shows how to confuse even the beat itself – he places four over five, eight over fifteen, 32 over six, 49 and a half over nine, 20 and three quarters over three and a third … and unless you are locked into the lehra, you will trip over yourself trying to find the one.

Det där låter inte som något man vill lyssna på som icke-trummis, även om vi misstänker att siffrorna är gripna ur luften. Det är mer, dessutom: på ett spår spelar Zakir duett med brodern Fazal Qureshi, men på övriga spelar han duett med sig själv, dubbeltrackat. Och den ena tablan är stämd till madhyam.

Ja, man undrar ju verkligen hur det ter sig, livet som Zakir Hussains brorsa.

Men så illa som det ser ut på papperet låter det inte. Zakir Hussain är säkert världens bästa tablaspelare, och det vore konstigt om det inte märktes: världens allra bäste måste ju någonstans också vara musiker; ibland kan man höra det. Duettupplägget gör lyssningen varierad och åtminstone något mer begriplig, och alldeles för fort går det inte hela tiden. Men ofta.

Man kan tycka att man borde ha åtminstone en soloskiva med världens bäste tablaspelare, och att det borde finnas en hel del att välja på utan gimmickar som duett-med-sig-själv. Men så värst många finns det faktiskt inte (och inget enskilt solo som är längre än en halvtimme – det här vore värt en hel insinuant polemik, om man vore elak), och nu var det den här vi hade. För oss som inte själva spelar tabla ger den bara en svag mersmak.

RK

Album: Dynamic. Tabla: Kumar Bose.
Lehra: både harmonium och sarangi.
Label: Sense World Music 002A/B (2 CD).
Innehåll: Teental (16-takt)

Album: Master Drummer of India. Tabla: Sarvar Sabri.
Lehra: harmonium. Label: ARC Music EUCD 1138.
Innehåll: Bundukhani (8½=15-takt), Farodust (14-takt),
teental, dadra (6-takt)

Album: The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri.
Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Label: Chhanda Dhara SNCD 71093.
Innehåll: Asta Mongal (11-takt), teental, ada chautal (14-takt)

Album: Essence of Rhythm. Tabla: Zakir Hussain, Fazal Qureshi.
Lehra: sarangi (Sultan Khan, ogint listad som Zakir själv).
Label: Emarcy/Polygram 536 943-2. Innehåll: Tal-posta (5-takt),
Pancham Sawari (15-takt), jhaptal (10-takt)

*) Det finns en bok av Malcolm Gladwell som heter så, som vi inte har läst. Vi läste The Lost World of Hindstani Music istället – gör det du också!

Tabla: Darbar Festival 2006

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Anindo Chatterjee. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 092 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Swapan Chaudhuri. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 091 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Kumar Bose. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 090 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■

Tablavecka på Panchamkauns: Kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla? är frågan. Och nu närmar vi oss svaret. Sense World Music spelade in de tre (hinduiska! :) stormästare som var i Leicester i mars 2006, för en jättefestival till minne av Gurmit Singh Virdee (en spelare som tydligen ”gjort mycket” för tabla i Storbritannien): Anindo Chatterjee (Farrukhabad), Swapan Chaudhuri (Lucknow) och Kumar Bose (Benares).

Anindo, Swapan och Kumar Bose är tre tabliyor som brukar kritiseras hårt. Det är inte för att de är dåliga, utan för att de är bra – det vill säga för att de har hög profil. De företräder alla tre olika tablastilar, vilket gör dem till måltavlor för varandras anhängare, och det är tre andra stilar än Zakir Hussains, världens mest berömde tabliya; världens mest berömde drar förstås till sig de mest råbarkade fansen, så därifrån blir kritiken extra hård. I just deras fall visar all kritik bara hur bra de spelar.

På det hela taget är det här troligen de bästa tablaskivor som kommer att göras under överskådlig framtid. Tre dubbel-CD, inspelade live med allt vad det innebär (mästarna sitter i första raden på varandras konserter), med Ramesh Mishras undersköna sarangilehra på alla tre; och alla också producerade precis som India Archives, med 29, 16 och 39 spår, som förklaras i CD-häftena; ofta står även vem som skrivit kompositionerna. Som tablasolo måste det här vara suveränt, även om vi inte har en aning (man måste vara tablaspelare för att kunna avgöra det) – som musik träffar åtminstone Anindo mitt i prick.

Hela Anindos första CD hålls i behagligt tempo, det där behagliga tempot där tabasolo har chansen att bli musik istället för smatter. Hans inledande peshkar varieras i över en kvart. Det är det här som gör skivan så bra: på första CD:n spelas bara nio kompositioner, som vänds och vrids på i flera minuter var. Tema och variationer inom tabla kanske inte heller är något varje lyssnare kan förstå, men det är något ingen lyssnare behöver förstå, för det undermedvetna tar hand om den saken och allt man hör är musik.

På andra CD:n öppnas skattkistan, och det urartar till 30-sekunderssnuttar (flera kompositioner per spår). Nu får man inte längre lugn och ro som lyssnare, även om tablastudenterna säkert imponeras, inspireras och underhålls kungligt. Men vi ger Anindo fem stjärnor ändå, och en femstjärnig tabla-CD för priset av två är väl inte så illa?

Swapan Choudhuri gör ett på papperet bättre framträdande, med långa stycken även på CD två. Trots det ger vi honom inte fem stjärnor. Varför vet vi inte riktigt, men vi gillar inte hans spel fullt så mycket. Det är hårdare, och stressar oss en smula. Hans Rubato är långt ifrån lika Divine. Han pratar lite mer. Det känns ovant att inte kunna formulera en bättre kritik än så, så han får sina fyra stjärnor.

Om Kumar Boses CD är inte mycket att säga, inte med våra perspektiv. Han spelar inte för någon lekmannapublik, utan här handlar det om att visa vad han kan. Då han kan så mycket vill han också visa många kompositioner och spelsätt, och så fort musiken kommit igång stoppas den upp igen för lite lec-dem (ej på engelska). Som dödliga lyssnare kan vi inte ge hans skiva mer än tre stjärnor.

Ramesh Mishra (mitten) får ta emot en Sangeet Natak Akademi Award 2008 av Pratibha Patil (Indiens president, henne känner du väl igen! Till höger akademins ordförande Ram Niwas Mirdha.) – och det var han väl värd, efter att ha kompat alla dessa tablasolon!

Tillsammans säger de här skivorna allt som behöver sägas om rytm i tablasolo: sex CD med tre av de allra största, som alla bara spelar teental, 16-takt. Polyrytmiken är helt osynliggjord: Anindo spelar i sex minuter i kvintoler (”khand jati”), men då är det också bara femmor i sex minuter och inte en enda fyra; allt man hör är att han byter tempo och spelar femtakt. Ju förr du lägger ner din gymnasiala fascination för polyrytmer och lustig taktart, och lyssnar på Anindo Chatterjee Live from Darbar Festival 2006, desto bättre.

RK

PS: Tänk dock på hur du lyssnar. En skiva där dussinet spår på 1:30 går i varandra gör sig inte så bra i alla MP3-spelare, utan ”gapless” är A och O.

RK