Shujaat Khan till Stockholm Sangeet Conference 2015 den 4 oktober

Shujaat Khan

Stockholm Sangeet Conference har bokat på ett stort namn i år: ingen mindre än Shujaat Khan. Förstås son till tidernas störste sitariya Vilayat Khan – inget som går att leva upp till, men vid 55 års ålder har väl Shujaat lämnat sådana tankar bakom sig och är helt enkelt en mycket bra sitarspelare, mycket bättre än vi brukar höra i Sverige.

Senast vi hörde honom var 2006, när han var här och spelade indo-persisk fusion med Kayhan Kalhor. Den gången somnade vi, och när vi vaknade satt Shujaat och pekade på oss med foten.

Den här gången ska det säkert falla i bättre jord. En ren klassisk sitarspelning med Shujaat Khan: så värst mycket mer kan en inte önska sig.

poona1

Lite mer blir det ändå på årets Sangeet Conference: det blir bharatanatyam med franska Pauline Reibell, någon sorts modern dans med Revanta SarabhaiPooja Purohit, och det blir thumri/tappa/hori/chaiti/kajri/dadra/ghazal med Soma Ghosh.

Soma-Ghosh

Och ju färre programpunkter som ska tryckas in på en eftermiddag–kväll, desto mer får vi höra av varje artist. I programmet som det ser ut idag på stockholmsangeet.se har Shujaat Khan en och en halv timme. Spontant känns det som att det kan vara längre än huvudnumret brukar få vara på konferensen. Härligt, säger vi som har problematiserat de korta framträdandena tidigare.

Nihar Mehta på tabla

nihar-mehta

Vem ska då ackompanjera Shujaat Khan? Jo, Nihar Mehta. Vi läste in oss på honom på hans webbplats Tabla in Europe.

  • Han kommer från en framstående filosofisk och musikalisk familj i Ahmedabad;
  • han lärde sig tabla under Nandan Mehta och Kishan Maharajs son Puran Maharaj;
  • hans pappa, Murari Mehta, spelade pakhawaj;
  • han är även advokat;
  • han har dubbelexamina i handel och juridik;
  • han lever lyxliv i Villefranche-sur-mer;
  • hans farfar Yashodhar Mehta (advokat) var romanförfattare på Gujarati, som vi inte kan läsa (Sari Gati Raity, Maha Ratri), och skrev sju böcker om astrologi;
  • hans ”great grand-uncle” Suryashankar Mehta var divan av Kutch och hans ”great grandfather” Bahadur Narmadashankar Mehta var divan av Cambay;
  • och denne Bahadur Narmadashankar har skrivit böcker som Facets of Hinduism, The History of Hindu Philosophy och Hindu Eugenics (!).

Så vi ser fram emot Stockholm Sangeet Conference 2015 på Musikaliska vid Nybrokajen. Köp biljetter här.

Tidigare upplagor av Sangeet Conference vi bevakat mer eller mindre: 2014, 2013, 2012, 2011. 2010.

JV

Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

Janaki Rangarajan

Ibland kan en människa på scen framstå som larger than life. Bokstavligt talat större. Den scennärvaron har Janaki Rangarajan på Södra Teatern den 28 september, på 2014 års Stockholm Sangeet Conference: det är som att det är en monumental staty som fått liv och dansar bharatanatyam framför oss.

Med det menar vi inte att hon är två meter lång, eller att elda på kontroversen kring ”weight control in ballerinas”. Vi menar att ett människa på scen ibland kan framstå som bokstavligt talat larger than life: ett huvud blir ett större huvud, med större ansikte, större ögon; en hand blir en större hand; och så vidare hela vägen. Då det är så fasligt lätt att bli missförstådda på internet har vi tagit oss friheten att illustrera detta med en infograf:

Bharatanatyam: längre, tjockare, större.

Och det är alltså figur 3 som avses. Det är en effekt som får en att sätta sig rakt i stolen, så att säga. Vi har nog bara sett den hos rockstjärnor förut.

Att Janaki Rangarajan har den stjärnstatusen är inte att ta miste på. Vi som brukar tjata om att vi inte gillar dans – och så sitter vi här och gillar inte bara dans, utan en hel lång koreografi på temat Svadhinabhartruka ur Gita Govinda som framförs nästan helt och hållet sittande på golvet. När vi tjatar om att vi inte gillar dans kanske det ibland handlar om att vi inte kan ett dyft om dans, och vi förstår inte vad som händer här, men vi vet att vi sitter trollbundna och följer varje handrörelse, varje huvudrörelse, varje ögonrörelse med blicken. Från början, till slut. Vill knappt ens blinka.

Så ska vi sent omsider sammanfatta våra intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014 gör Janaki Rangarajan ett av de största. Den andra höjdpunkten är sarangimästaren Kamal Sabri, som med stor auktoritet drar igång en imponerande alap i raga Patdeep. Ingen kan undgå att höra att instrumentet är gjort för musiken: varje fras och varje ton kan göras hur långa som helst, så långa som den musikaliska idén behöver, och Kamal Sabri drar full nytta av det.

Från denna eteriska öppning tar han och Suranjana Ghosh på tabla oss på en resa över magisk, mycket långsam matta tal, via ektal och teental till en explosiv urladdning bortom Patdeep. Kamal Sabris tAnbazi är helt otrolig (och sarangi är av allt att döma ett mycket svårspelat instrument), och vi får mycket av den, men till slut spelar han bortom även den – sarangin blir rytm mer än melodi.

Två musiker som inte är vana att spela ihop men som improviserar tillsammans och har roligt på scen; en konsert av det slaget som lär ha varit fantastisk PR för indisk musik på 60-talet när hippies väntade sig att bli strukna medhårs av någon meditativ guru men istället fick rena uppvisningar av Ravi Shankar och Ali Akbar Khan.

Det måste kännas bra för arrangörerna att satsa på att få hit två storstjärnor och få så full utdelning. Vi får hoppas att dagens stockholmare tar intryck och börjar gilla indisk klassisk musik precis som 60-talets hippies i USA. Själva börjar vi ju nästan gilla dans.

* * *

Sarod är ett instrument vi inte precis har kärleksbombat genom åren. Redan 2004 tyckte vi det var för tyst för att kunna ackompanjeras av tabla, att trummorna måste hållas tillbaka för mycket och inte kommer till sin rätt, och på den vägen har det varit – senast i fjol var det samma ljud i skällan.

För två år sedan spelade K Sridhar på Stockholm Sangeet Conference, och då svalde vi med hull och hår. I år är det Sudeshna Bhattacharya, som inte har samma tur. Vi upptäcker ännu ett problem med sarodens svaga ljudstyrka: den är inte bara svår att kompa utan svår att micka upp. Tonen är dynamisk, med svagt sustain och mycket kraftigare attack. För att få fram hela tonen kan man behöva vräka på så högt i högtalarna att attacken blir olidlig för öronen. På årets Sangeet Conference förtar det tyvärr intrycket av Sudeshna Bhattacharyas Bhimpalasi. Under sådana förutsättningar känns en jhalla som ett kok stryk.

Abhijit Banerjee hade flugit in för att kompa, vilket vi tror uppskattades. Tjusigt solo och flott jhaptal av en stor tabliya.

* * *

Vi lämnar SSC 2014 med en bild på kvällens konferencier, som kanske inte presenterade sig men också gjorde stort intryck.

Konferenciern

En norrman, lät det som, med glimten i ögat.

JV

Sudesna Bhattacharya, Kamal Sabri till Stockholm Sangeet Conference 2014

 

Under rubriken Månadens foto, augusti 2011 publicerade vi en bild på Sudeshna Bhattacharya inklippt mot en bakgrund av blommor: ”En av fördelarna med att gå upp i indisk klassisk musik är att man inte längre behöver undertrycka den naturliga allmänmänskliga instinkten att tycka att sådant här är fint.”

Den 28 september kommer hon till Södra teaternStockholm Sangeet Conference 2014!

Där får vi även höra Kamal Sabri, son till Sabri Khan, och gudarna ska veta att det var länge sedan vi hörde sarangi i Stockholm eller för den delen över huvud taget live.

Och som vanligt på Stockholm Sangeet Conference olika konstellationer av flera melodiker på scen samtidigt, och dans.

Den här gången kommer en ensemble under ledning av Somnath Roy (ghatam), med Soumen Sarkar (tabla), Abhisek Mallik (sitar), Soumyajyoti Ghosh (bansuri) och sångaren Shatadru Kabir.

Ulrika Larsen (odissi) producerar en uppsättning där hon, Pauline Reibel och Anna Bolmström (bharatanatyam) samt Edith Humble (odissi) dansar till sitar av Stian Grimstad och KG Westman, harmonium av Kalle Lotta Mossige Norheim och Hugo Widéns tabla. Stockholm Sangeet Conference i ett nötskal.

Som bharatanatyamsolo vankas Janaki Rangarajan, och på tabla får vi se Abhijit Banerjee och Suranjana Ghosh, i någon form.

Köp biljetter här och läs för den delen även vad vi skrivit om tidigare års konferenser.

Stockholm Sangeet Conference 2013 i bilder

Max Dahlstrand har tagit bilderStockholm Sangeet Conference 2013, som vi publicerar med gusto då våra egna bara blev ett svart blurr:

2013-09-29_17-43-10_L1000840-1

Stockholms konferencier: Kalle Mossige Nordheim. Heter du inget liknande så jobba på det. Vi har svårt att tänka oss något mer angeläget. (Hon må ha tvingats till vissa longörer, men det är väl inget mot de longörer man frivilligt ger sig in i på indiska scener.)

2013-09-29_15-36-19_L1000803

Kishore Ghosh på Pakhawaj, Suranjana Ghosh på tabla, Faiz Karizis son på fingercymbaler och Faiz Karizi på harmonium. Det här var en underhållande programpunkt där inte ens de mindre insnöade kunde undgå att se att Suranjana tog ynglingens fingercymbaler och visade hur den slipstenen dras.

2013-09-29_15-53-08_L1000807

Devika Rao, kuchipudi.

Tvärtemot vad somliga kanske tror har vi på Panchamkauns gott om åsikter om klassisk dans. Dessa förblir förbehållna en inre krets.

2013-09-29_17-11-14_L1000833

Hugo Widén (tabla), Shipra Nandy (sång), Stian Grimstad och KG Westman (sitar). Har du ingen frisyr som liknar Hugo Widéns så jobba på det. Han behöver bara komma in i ett rum så slår man ner blicken skamsen.

2013-09-29_18-23-04_L1000847

Madhuri Chattopadhyay spelar nordindisk fiol.

2013-09-29_20-07-50_L1000871

Uday Bhawalkar sjunger dhrupad med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj. Att vi fick höra det här i Stockholm! Så enastående musik! Vilken stor, stor, stor, stor musiker. Större har det aldrig varit på Stockholm Sangeet Conference och det är bara att både gratulera och tacka.

JV

Den indiska hösten 2013 i Stockholm

flyer_SSC13-2

På söndag den 29 september är det dags för Stockholm Sangeet Conference 2013Södra teatern. Det stora dragplåstret i år är Uday Bhawalkar, som ju inte precis är fy skam utan en av världens allra, allra bästa sångare.

Så här uppstyrt är årets program:

15:00: Trumsolo. Kishore Ghosh på pakhawaj och Suranjana Ghosh på tabla.

Därefter (16:00?): Kuchipudi med Devika Rao.

17:00: Sitar-jugalbandin Stian Grimstad och KG Westman, i år tillsammans med sångerskan Shipra Nandy.

Därefter (18:00?): Nordindisk fiol med Madhuri Chattopadhyay.

19:00: Uday Bhawalkar sjunger med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj.

Fem programpunkter jämfört med sex förra året – förhoppningsvis betyder det att varje framträdande kan göras lite längre. Och bara en dansös jämfört med hela fem olika dansare förra året – förhoppningsvis betyder det lite mindre dans.

Så, musiken? Ja, det börjar ju med pakhawajsolo! En sällsynt begivenhet som vi verkligen ser fram emot. Sist var väl Darbar Festival i London för tre år sedan. Då var det vår favorit Ravishankar Upadhyaya; nu blir det Odissi-pakhawaj med Kishore Ghosh, elev till Odissimästaren Kelucharan Mohapatra.

Svensk sitar på konferensen är ett kapitel för sig. Stian Grimstad och KG Westman är samma duo som spelade förra året (Hugo Widén på tabla), ett enormt uppsving mot året innan då det var fem sitarer på scen samtidigt, något vi aldrig tänker sluta tjata om. Men nu ska de kombineras med sångerskan Shipra Nandy.

Vi kan förstå att sitar-jugalbandi-och-sång-jugalbandi är ett symptom på samma sak som fem sitarer på scen samtidigt: Att det vore en otjänst mot svenskt indisk-klassiskt musikliv att fokusera på bara en sitariya. Konferensen är bara en kväll, och det är många som både vill och förtjänar att vara i rampljuset. Gränsen för det normala måste sägas gå vid två sitariyor i jugalbandi, som förra året. VK må tala sig varm för sång och sitar som koncept men inte ens hon har hört det bli stor musik, undantaget en outgiven inspelning med Jamaluddin Bhartiya.

Visserligen präglas det indiska musiklivet av en nästan patologisk experimentlusta: varje långsökt instrument, varje osannolik kombination av klanger, stilar och former och varje innovation i utkanten av formalia hyllas a priori. Nu är det dock Panchamkauns ni läser, de rättänkande martyrerna som ensamma klamrar sig fast vid takt och ton i rasande Kaliyuga – här får vi nöja oss med att notera att det lilla formatet är ett evigt problem för Stockholm Sangeet Conference, som kan tacklas på olika sätt. Vi begriper väl också att varenda medverkande artist gärna skulle bre ut sig lite mer avskilt. Tyvärr begriper inte en tillräckligt stor publik i Stockholm hur mycket bättre det skulle bli.

Å andra sidan får vi violinisten Madhuri Chattopadhyay. Ett namn vi fick försöka stava många gånger innan det blev rätt. Fingrarna noterar ”violinist” och vill då bara skriva ”Madurai”. Fiolen är och förblir sydindisk.

Just därför är det så oemotståndligt intressant att lyssna på nordindisk violinism så fort tillfälle ges (varje långsökt instrument … a priori)! (Vi ska aldrig glömma när RK kom hem från någon Gartner-konferens och försökte sig på en egen titt i kristallkulan: Fiolen, trodde han, skulle ersätta harmoniet som ackompanjemang eftersom den nordindiska rasikan skulle ”tröttna på att vara driftkucku”. Än så länge har detta inte hänt, och RK verkar ha raderat sin spådom från Panchamkauns för vi hittar den inte.) Madhuri Chattopadhyay är elev till VG Jog, och i den mån man kan tala om en mittfåra i nordindisk violinism är det väl där den ligger.

Uday Bhawalkar, till sist, behöver väl inte kommenteras. Bättre än honom blir det inte, så gå och se. Att han kompas av en holländare när det finns en indisk pakhawajspelare på plats betyder nog inget annat än att van Zuilen spelar i dhrupad-genren och Kishore Ghosh inte gör det.

L Subramaniam, Berwaldhallen, 31 oktober

narayanaKavita-KrishnamurtyBinduAmbi-Dr-L-Subramaniam

Nästa indiska evenemang till allmän beskådan är L SubramaniamBerwaldhallen den 31 oktober. En violinist som inte precis framlever sina dagar på Chennais sabhor, ackompanjerande stora och små sångtalanger, utan sysslar med både f-ordet och v-ordet. Till Berwaldhallen tar han inte med sig en Radel-box, paan-bricka och mrdangist, utan hela åtta musiker. Vi vet inte ens vad alla ska användas till och normalt skulle vi ju rasa.

Ändå ska du gå och se L Subramaniam. Av två skäl:

1. Han har med sig frugan, Kavita Krishnamurthy, som sjöng ”Hawa Hawaii” i Mr India (1987). Tillsammans med Sridevis dans och skådespel blev det världens kanske bästa kulturyttring:

2. På CD-tiden satte Subramaniam själv ihop en antologisk CD-box för franska Ocora. Ett förkastligt projekt på alla sätt och vis, förutom hans eget framförande av ”Illalo Pranatarthi” med Palghat Mani Iyer på mrdangam. Så har vi inte hört karnatisk fiol, eller något annat, vare sig förr eller senare. Det är inte ”Hawa Hawaii”, men det är gott och väl så bra att vi än idag går och stödjer honom villkorslöst. Vårt sätt att säga tack.

* * *

Yehudi Menuhin citeras vitt och brett att han inte hört något mer inspirerande än just L Subramaniam. Det ger perspektiv på den tid vi lever i idag – när hela det indisk-klassiska fältet ligger öppet för envar, vidsträckt som arabiska havet. Indien är inte längre ett sagoland och ingen västerlänning är längre hänvisad att hålla till godo med de smakprov hen har tur/otur att snava över. Här, vi bjuder på en klyscha: världen har blivit mindre, och därigenom så mycket större.

Tribute to Ravi Shankar, Stallet, 3 november

tribute to ravi shankar

Bzzt! Bara några dagar senare är det dags igen: en hyllningskonsert till Ravi Shankar på Stallet den 3 november. Sånär som på affischnamnet Uday Bhawalkar är det Sangeet Conference i repris:

Sanjay Guha, sitar, kompad av Suranjana Ghosh (som på Sangeet Conference 2012)!

Ulrika Larsen dansar Odissi (som på Sangeet Conference 2012, har vi för oss) till Kishore Ghosh och Stian Grimstad!

Sitar-jugalbandi: Stian Grimstad och KG Westman (som på Sangeet Conference 2012) – med Hugo Widén och Moa Danielson på tabla.

Tabla-trio: Jonas Landahl, Jonas Lundberg och Johan Börgesson (!?) –

Och så ska, i mångt och mycket, en slipsten dras. Ravi Shankar, Bharat ratna, hyllas med sitar. Inte med sitar och sång på samma gång, inte med fem sitarer på scen samtidigt utan med sitar efter konstens regler. Tabliyornas frälsare Ravi Shankar hyllas också med rejält med tabla. Sitar-jugalbandin får dubbla trummisar (och inte minst är Moa Danielson tillbaka!) – och vi, arma publik som ingenting begriper om qaidor och peshkar, får en tabla-trio. Svenska tabliyor har vi heller ingen koll på, men vad sjutton, bring it on! Här kommer vi att vara och, förutsätter vi, ni också.

* * *

Vi bor i Stockholm och det gör inte många indier. Med våra ultimathulemått mätt är det här en riktigt mäktig höst, mäktigare än på länge. Visst är det insulärt, visst är det rundgång på musikerna, visst är det en liten klick och visst är detta så in i norden charmigt. Kom, och kom nu ihåg att det också är du som publik som är med och avgör hur bra den här hösten blir. Det här är indisk klassisk musik och du kan inte alltid begära att ha roligare än du gör dig.

JV

PS: Om ni undrar varför vi inte skrivit ett ord på Panchamkauns på flera månader är det för att vi upptäckt att det finns en skiva som heter Traveler’s Todi, där en Greg Powers ”spelar dhrupad” på trombon … kompad på didgeridoo. Skulle ni vilka förknippas med en musikform där det är möjligt, ens som avart?

trombon-didgeridoo

Insup vår bevakning av Stockholm Sangeet Conference 2012, Stockholm Sangeet Conference 2011, och Stockholm Sangeet Conference 2010.

 

I dansens virvlar

Där fick vi så vi teg: efter allt vårt knot om dans hit och dans dit öppnade Hanna Manilla från Finland och Birju/Kishan Maharaj-eleven Quincy Charles kvällspasset på årets Sangeet Conference i Stockholm, nu på Södra Teatern, med lysande kathak. Charles slänger komposition efter komposition på tabliyan Debashish Mukherjee* tills denne måste utbrista åt publiken att ”this is without rehearsal!” – inte, gissar vi, för att skryta utan för att det blir så bra att han knappt kan tro det själv. Manilla har rejäl utstrålning, Charles enorm – och i motsats till instrumentalister som K Sridhar och Sanjay Guha som inte direkt framhäver sig själva (och ju dessutom börjar med alap) tar han scenen i besittning direkt: han är flamboyant, han är virtuos på ett självklart sätt, han är pang på rödbetan, och publiken är eld och lågor. Han är en suverän dansör och mer än någonsin känns det nog för hela publiken som att Sangeet Conference i lilla Stockholm fått besök från den stora världen.

Detta alltså från oss, som väl aldrig trott vi skulle se dans som någon höjdpunkt i något sammanhang.

Men vi börjar från början, fyra timmar tidigare: Banashri Bose Harrison har varit Sverigeambassadör i mindre än en månad, men ser ut att vara den bästa på länge. Hennes invigningstal är inte bara kort utan till och med bra: ”… shows that the people of Sweden also appreciate the feelings behind this music”; ”Thank you for your love for India and thank you for your love for Indian music.”

Mer behövs väl inte! Och mer får det väl inte heller vara!

K Sridhar: Shanmukhapriya

(Vi ber om ursäkt för kvaliteten på våra foton. Vi vet faktiskt inte hur det kunde vara så omöjligt att fotografera.)

Först ut är Sverigevännen K Sridhar, som spelar sarod men har gått i lära hos Zia Mohiuddin Dagar. Och hans alap är verkligen inte som någon annan sarodiyas. Dhrupad-rötterna hörs i både alap, jor och jhalla (och vilken mäktig gamak-jor!), även om saroden med sin korta ton inte är optimal: man får helt enkelt vänja sig vid att han spelar mot instrumentet, inte med det. Sådant har vi och  vänt oss mot (med viss truism, kan tyckas) men eftersom vi personligen inte gillar sarod (se så få skivor vi recenserat!) blir Sridhar på det här sättet en av de sarodiyor vi helst lyssnar på. Man får spetsa öronen när han broderar ut en nästan helt avklingad ton med vänsterhanden, men det är väl inte för mycket begärt att man som rasika spetsar öronen.

I gat får vi se en helt annan sida av Sridhar. Det är som att nu har han spelat bara melodi ett tag: nu ska det bli bara rytm. Direkt drar han med sig Debashish Mukherjee i en improviserad layakari som är helt otrolig, präglar hela framträdandet med ett självklart mästerskap och mynnar ut i en sawal-jawab som för en gångs skull får ta plats. Imponerade rakt igenom, och helt otippat, i alla fall av oss. Men förstås: ett så här uppenbart samspel torde vara det allra bästa sättet att underhålla i ett främmande land där publiken inte har en aning om vad det är man spelar.

Med en annan trummis än Debashish Mukherjee hade det dock kunnat gå betydligt mindre bra. Han har så vacker ton och kan spela så fjäderlätt – hur mycket han spelar blir det aldrig för mycket. Det är alltid ett nöje att lyssna på honom.

Efter Sridhar dans.

Stian Grimstad & KG West: Hemavati

Mittenpasset bjöd på mer dans (fusion: kathak och odissi!) samt Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi. Vilket redan opåsett ju är ett enormt uppsving från förra årets lustmord där fem spelade sitar på scen samtidigt.

Faktum är att det är första gången vi hör KG West utom just i den ensemblen (till vardags spelar han gitarr och sitar i bandet Siena Root) och han är en positiv överraskning. Stian Grimstad vet vi ju kan spela. Här tar de sig an ”rag Hemavant” som vi inte hört talas om, men som måste vara sydindiska Hemavati. En vänlig själ påpekar att de precis som Sridhar plockat upp en raga söderifrån med shuddha re, komal ga och tivra ma – en kombination som saknas i nordindisk musik. Ett mystiskt tema för kvällen.

Nu är det klart att det här inte är Vilayat Khan. I dubbel bemärkelse: Wests guru (konferensen listar guruer i år) är Rabindra Goswami från Varanasi, vars stil och guru Amiya Devi vi inte kan placera, och Grimstads är Ravi Shankar-eleven Gaurav Mazumdar. Men för att vara lokal sitar är det verkligen inte illa. Och efter ett lyckat framträdande med lokal sitar känns det ogint att panchamkaunsa om vilken detalj som var mer kontra mindre bra. Istället kan vi lyfta på hatten även för Hugo Widén på tabla: stadig theka från början till slut, inga överdrifter, och ändå i detta lyhörd och responsiv: vi tror att det mer än en gång hade kunnat bli farligt om inte Widén gjort något så enkelt som att gå från forte till piano, precis när det behövdes.

Sanjay Guha: Kaushi Kanada

Avslutade Stockholm Sangeet Conference 2012 gjorde Sanjay Guha med mer Ravi Shankar-sitar. Och det med den äran. En alap i Kaushi Kanada av det slaget som fångar oss redan med första frasen – efter några minuter är vi så hänförda att vi inte vet om det är en vivaditon han slänger in ett par gånger, eller om han får en av tonerna på skalan att låta så ny och främmande. Vackert är det i alla fall.

I gat kompas han av Sveriges egen Suranjana Ghosh. Men innan Sanjay och Suranjana går på har det ju dansats intensiv kathak så publiken skrek och spontanapplåderade, och duellerats med ghunghro mot tabla – fungerar verkligen lågmäld sitar direkt efter en sådan urladdning? Flera gånger känner vi nästan att det blir för rytmiskt, för underhållande i denna seriösa raga – men det går fort över. Och avslutande Bhairavi är så smäktande att skam den som har ett öga torrt.

* * *

Störst var nog ändå Sanjay Guhas alap. Och precis som K Sridhar har han påannonserat sin alap som en ”short alap”. Och det är ju just det som är problemet med ett sådant här program: att varje framförande måste hållas så kort. Tyvärr är nog det något vi i Stockholm måste leva med (underlaget räcker knappast till mer än en eftermiddag–kväll, och det behöver väl vara lite antal på programpunkterna om det ska kallas och kännas konferens) och vi får hoppas att musikerna har förståelse; det är ju verkligen över förväntan att vi fått både Sridhar, Sanjay Guha och Quincy Charles ända hit.

Skojiga missöden i år: Sridhars skor var borta när han skulle av scen; Quincy Charles tog mikrofonen från Debashish Mukherjees tabla helt utan omvsep; konferencier’n kom med blommor till Quincy Charles innan han dansat färdigt (”Oh, but I’m not finished! Was it that bad?”), mikrofonen ramlar upprepade gånger ner på Suranjana Ghoshs tabla (okej, det är inte det minsta skojigt, men hon hanterar det med gott mod) – och invigningens oljelampa går inte att tända.

Ändå blev den tänd, och årets Stockholm Sangeet Conference blev den bästa någonsin.

JV

*) I en tidigare felskrivning stod det Debashish Bhattacharya här. Debashish Bhattacharya är en hårfager gitarrist från Tollygunge. Det ber vi om ursäkt för.

Stockholm Sangeet Conference 2012

Det blir en Stockholm Sangeet Conference i år igen – den här gången på Södra Teatern, lördagen den 1 september. På programmet Sverigevännen K Sridhar (sarod), Ravi Shankar-eleven Sanjay Guha (sitar), tablaspelarna Debashish Mukherjee och Suranjana Ghosh (som förra året) samt konstellationen Palace on Wheels, som är Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi.

Japp – allt det här hinns med på en enda kväll, plus dansarna Quincy Kendell Charles (kathak), Hanna Manilla (kathak), Usha Balasundaram (Bharatanatyam), Ulrika Larsen (odissi) och Veronica Tjerned (kathak). Så det vill verkligen till att gilla dans. För dans vankas. I mängder. Riktigt mycket dans. Ja, man kunde nästan kalla det en konferens i dansens tecken.

Och som vanligt ingen surbahar. Ändå är det självklart att du ska gå på Stockholm Sangeet Conference. Det som inte alls är någon självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i den här staden, så liten som den är och så lite indier som bebor den. Få torde väl betrakta Panchamkauns redaktion som ”väl mött”, så vi säger ”mött”, helt enkelt.

Insup vår bevakning från Stockholm Sangeet Conference 2011 och 2010.

JV

Liveblogg: Stockholm Sangeet Conference 2011

15:00 – Stämplar in på Musikmuséet på utsatt starttid. Och Stockholm Sangeet Conference 2011 har långt ifrån börjat. Soundcheck med Shipra Nandy. Betalande åskådare i lokalen: uppskattningsvis fem. Men maten börjar dukas upp (de vanliga samosorna), liksom en vinbar – förra årets Sangeet Conference serverade ingen alkohol, så för den alkoholiserade delen av Panchamkauns (hick) ser årets konferens ut att bli den bästa på minst tolv månader.

Startfältet är dock radikalt annorlunda från 2010. Det vi minns från då är Stian Grimstad (sitar) med Moa Danielson på tabla, samt slidegitarristen Manish Pingle influgen från Indien. I år väntar vi på självskrivna namn som Suranjana Ghosh och Shipra Nandy, samt en sydindisk flöjtist, en himla massa dans och så kvällens snackis. Mer om denna senare. De enda som snackar om den nu är vi – några andra är ju inte här.

15:15 – Ljuskedjorna på plats. Så även ett tjugotal åskådare!

20111015-152118.jpg

15:30 – Ooh. En surbaharspelare av rang sätter sig i tredje raden, utan att något sus går genom vår okultiverade publik. Ambassadören håller samtidigt kvällens (redan) tredje tal. Senast vi mötte en indisk ambassadör hade hon hyrt in Jasraj till en bröllopsfest. Hellre då det här; mycket hellre!

15:45 – En bhajan in i Shipra Nandys uppträdande kan vi konstatera att museet lyckats ordna en riktigt osvensk konsertupplevelse, där musiken bara är ett av många starka ljudintryck. Något prasslar, något ramlar med ett brak, något skriker och något har Downs syndrom. Men på scen är det också något som spelar väldigt underhållande tabla, och det är Debashish Mukherjee. Man kanske borde lyssna mer på musik där en aktivt musicerande tabla är något entydigt positivt. Man kanske borde ha lite roligare.

15:50 – Knappt hade vi skrivit detta förrän vi bokstavligt talat fick en skrikande unge i knät. Instant karma.

16:00 – I pausen visas även bilder på barn. Vi ser i baren att schemat har lagts om, så att indiska musiker går på sist (men Nandy först?). Efter några minuter Odissidans till förinspelat skval kan vi alltså vänta oss kvällens stora snackis: inte mindre än fem sitariyor ska upp på scen samtidigt i vad som enligt källor nära en av sitariyorna ska vara en ”jugalbandi mellan två jugalbandipar” plus en ”dark horse”. Panchamkauns väntar med spänning och tar kvällens första glas rött. Första, alltså, i hela publiken.

16:15 – Och njuter av dansen.

20111015-162009.jpg

På allvar. Fint med Odissi. I publiken nu: säkert hundra.

16:45 – Å ena sidan, nu är vårt tålamod slut. Vi vet egentligen vad vi tycker men eftersom vi inte förstår oss på dans säger vi ingenting. Å andra sidan: det står massor av människor med sitarer och prylar vid scenkanten och väntar på att det ska ta slut – kunde de verkligen inte väntat backstage?

17:15 – Nu är de på scen allihop och stämmer. Fem sitarer! Varav en Rikki Ram! Once in a lifetime!

Här fick vi äntligen med alla på samma foto: Stian Grimstad; Kalle Mossige Norheim och KG Westman med Ravi Shankar-sitarer; Håkan Almkvist och Tomas Larsson. (Mossige Norheim – där ett efternamn att verkligen avundas.) På tabla både Hugo Widén och Moa Danielson, för ju fler som spelar sitar, desto fler ska ju också kompa. Allt detta resultar i Bhairavthatvarianten av raga Vibhas, sägs det. Och förstås hundraprocentigt olidligt. I skrivande stund fem sitarer i ”unison” som spelar lehra bakom en tabladuo.

17:35 – Nu när de fått hålla på ett tag kan vi väl medge att det bara är till åttio procent olidligt, fast resterande 20 procent håller inte Spitzenklasse. De tar en vända var, men med väldigt lite manöverutrymme – för varje vända är snart så kort att de inte har möjlighet att göra något, och ska ha en lika lång mukhda. Musiken … den händer bara inte, i allt detta omtugg. Fem sitariyor på scen varav säkert tre hade kunnat ge en riktigt bra konsert på egen hand: Varför?

I publiken talas det om att det är som en musiklektion. Som på en musikskola i Indien. Men ska det inte vara som på en konsert? Det hade vi velat. Den 1 december ska Stian Grimstad och Moa Danielson spela på samma museum utan alla dessa andra. Ett hett tips.

17:50 – Nu: pardhant från Danielson. Välkommen omväxling i det här uppträdandet.

18:00 – Precis som man kunde gissa rev denna tour-de-force ner öronbedövande applådåskor. Men de otaliga keruberna i publiken är otröstliga. Alltid nåt.

18:20 – Nu kathak till levande musik av Stian Grimstad och Debashish Mukherjee. Ambassadören har gått, surbaharspelaren har gått – men det kanske är nu det börjar?

18:25 – Debashish Mukherjee klagar på medhörningen. Förstås. Det hör till skrået. Eller så är det bara vi som inte kan glömma Zakir Hussains uppror för fem år sedan.

18:30 – Debashish Mukherjee tar nu ut sin frustration över medhörning och mix i en sadistisk sawal-jawab med, eller snarare mot, dansösen. Bäst hittills.

20111015-183634.jpg

18:55 – Det var bra dansat. Debashish Mukherjee avslutar med ett imponerande tablasolo, kanske för att han strax följs av tablasolo och vill visa vem som är boss.

19:00 – Nu har inte mindre än tre par tabla burits upp på scen. Suranjana Ghosh ger inte slaget förlorat.

20111015-190516.jpg

Spelet kan börja. Till förinspelad lehra.

19:20 – På harmonium. Men Suranjana Ghosh är boss. Vilken solotabla! Gott och väl fem minuter utan markerad sam och ändå känner man sig genuint musicerad. Ingenting förstår vi av tablasolo, men ändå känner vi oss genuint underhållna. Det här är kvällens höjdpunkt, utan egentlig konkurrens. Och tack vare oss får hon kvällens första trefaldiga ovation – det är hon väl värd, inte minst för att hon spelar själv och inte låter studenterna ta över.

Surbaharspelaren är tillbaka. Kanske även ambassadören?

Nu väntar det som påannonserats som ”kvällens höjdpunkt”: sydindisk flöjt. Flöjt åsido, hur kan man vara så hjärtlös att man kallar nästa nummer för ”kvällens höjdpunkt” när kvällens höjdpunkt fortfarande är kvar på scen?

20:15 – Vi tror bestämt att den sydindiske trummisen bad att få sänka sin medhörning. Vi är officiellt avväpnade.

20111015-223346.jpg

21:30 – Ja, dålig var hon inte, Shantala Subramanyam på flöjt. Även om vi inte gillar flöjt, och suckade av lycka varje gång hon brast ut i någon fras demonstrerande sång. Men karnatisk musik är så mycket mer än solisten – och karnatisk musik har en så hög lägstanivå, tekniskt och underhållningsmässigt. Man kan vara trygg i att det aldrig blir direkt dåligt – och i princip varje framträdande innehåller musikaliska guldkorn. Här fick vi kvällens enda alap(ana), och den var så vacker, i Simhendramadhyamam. Men vilka spelade hon med?

Ingen skugga ska falla på oss för att vi inte har koll på det, trots att vi satt bara någon meter ifrån dem. Det har nämligen inte stått marknadsfört någonstans (och det serverades ju vinglas efter vinglas för att vi inte skulle kunna komma ihåg påannonsen!) – i pressreleasen kallas de bara ”två eminenta medmusiker som spelar fiol och den sydindiska trumman mridingam”. Namn är tydligen fortfarande något många indier saknar.

Extra tydligt blir detta komplex av vad man nu ska kalla det när en eminent svensk musiker som spelar det nordindiska trumparet tabla går fram och buffar på denne eminente sydländska trummis och säger att nu måste han sluta, för nu är tiden ute – det hade aldrig hänt Roland Pöntinen, om man säger så – och Shantala Subramanyam efter avbrutet framträdande sticks till en papperslapp att läsa upp: det är en konsertannons, något där det ska spelas ”more Indian classical music”. ”It is tabla and sarod.” Men vem som ska spela, det får vi inte veta.

* * *

Missförstå oss inte. Visst är vi glada, kanske gladare än de flesta, att det arrangeras en sådan här konferens i detta indierfattiga land, och visst är vi imponerade att det arrangeras idag och inte på 70-talet när en generation hippies varit i Indien och sitaren var i var mans händer. Och stolta över att kunna räkna oss till dem som hört två kvinnor spela tabla på en och samma kväll utan att det varit på temat ”female percussion”. (Och vad vi än tycker om dans är vi lättade att ingen arrangör den här gången gick upp på scen och sade ”Jag hatar dans!”, vilket har hänt i Stockholm, dock inte på Sangeet Conference.)

Men vi tycker ändå att det hade kunnat vara bättre än så här. Även med det råmaterial som stod till buds hade det kunnat bli bättre än så här. Vi saknar verkligen ett seriöst framträdande med sitar, och att flyga in kvällens höjdpunkt från Indien och sedan stoppa henne i förtid, det måste ha kunnat undvikas. Visst, det är säkert hårda regler här i Sverige. Regler är dock bara regler om de reglerar hur man straffas om man bryter mot dem – om man kan dra över tiden på Musikmuséet utan kännbara återverkningar var det här kvällen man skulle göra det, måste vi säga. Och blir man bötfälld om man drar över tiden på Musikmuséet … ja, då måste det gå att börja i tid. Då måste det gå att planera bättre.

Vi är inte så naiva att vi inte vet att sådant här hör till konsertsammanhanget. Vi har väl aldrig varit på något evenemang som börjat på utsatt tid, och ju fler som ska spela, desto sämre fungerar det. Men det är huvudnumret som blir lidande, det som ligger sist, vilket är så bakvänt; och de här klagomålen hör då också till; de är en självklarhet.

Det som inte är en självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i Stockholm, och på det hela taget är vi oerhört tacksamma.

JV

Månadens foto, juni 2010

Stian Grimstad och Moa Danielson på Stockholm Sangeet Conference 2010 på Münchenbryggeriet, spelande Shiv Kalyan eller liknande Rare Raga™ som man inte förstod hälften av (i skarp kontrast såldes en CD med – Piloo). Vi vet inte när vi hörde bättre sitar i Sverige senast. Grimstad och Danielson går under artistnamnet Poorva Express och ni följer dem här.

Gitarristen Manish Pingle demonstrerar varför inget kan spelas efter Bhairavi.

I demonstrationen, gissar vi, ingick inte bara själva Bhairavi utan även den storfrasiga Jog med mycket SgS han precis hade spelat.

Men när man väl får en konsert i Stockholm med ljuskedjor på scenen kan man inte precis klaga på att det saknas blommor och girlanger. Och faktiskt ligger där ju en ros bredvid Manish Pingle. Missa inte Stockholm Sangeet Conference 2011!

Kändisspotting: En gube på första raden var faktiskt kusligt lik Ajoy Chakraborty.