Sitar i Kungsträdgården den 21 maj

Lördagen den 21 maj blir det indisk kulturfestival i Kungsträdgården, under namnet Namaste Stockholm. Yoga, ayurveda-shop och en himla massa mat, inklusive ”South Indian Sverige” som låter gott; självklart närmast oändligt med dans; en hyllning till Madhuri Dixit, och musik från Tagore till Bollywood.

Och så Palace on Wheels – sitariyorna Stian Grimstad och KG Westman och tabliyan Hugo Widén, som vi ser på Stockholm Sangeet Conference varje år. Det utannonseras som ”a jugalbandi (duet) of sitar and tabla”.

Undrar vad som får flest att studsa: att sitar och tabla kallas ”jugalbandi” eller att en trio kallas en ”duett”.

Tydligen var det Namaste Stockholm även förra året; det missade vi helt. Men Grimstads och Westmans framträdande finns uppe på Vimeo:

13:45–14:05 har de fått 20 minuter – och det är liksom allt i hela programmet som faller inom vårt kärnbevakningsområde. Personligen tycker vi såklart det är väl snålt. Vi har bara hammare, så en ”indisk kulturfestival” ser ut som mer spik än 20 minuter.

Men det är väl bara att gå dit.

JV

Den indiska hösten 2013 i Stockholm

flyer_SSC13-2

På söndag den 29 september är det dags för Stockholm Sangeet Conference 2013Södra teatern. Det stora dragplåstret i år är Uday Bhawalkar, som ju inte precis är fy skam utan en av världens allra, allra bästa sångare.

Så här uppstyrt är årets program:

15:00: Trumsolo. Kishore Ghosh på pakhawaj och Suranjana Ghosh på tabla.

Därefter (16:00?): Kuchipudi med Devika Rao.

17:00: Sitar-jugalbandin Stian Grimstad och KG Westman, i år tillsammans med sångerskan Shipra Nandy.

Därefter (18:00?): Nordindisk fiol med Madhuri Chattopadhyay.

19:00: Uday Bhawalkar sjunger med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj.

Fem programpunkter jämfört med sex förra året – förhoppningsvis betyder det att varje framträdande kan göras lite längre. Och bara en dansös jämfört med hela fem olika dansare förra året – förhoppningsvis betyder det lite mindre dans.

Så, musiken? Ja, det börjar ju med pakhawajsolo! En sällsynt begivenhet som vi verkligen ser fram emot. Sist var väl Darbar Festival i London för tre år sedan. Då var det vår favorit Ravishankar Upadhyaya; nu blir det Odissi-pakhawaj med Kishore Ghosh, elev till Odissimästaren Kelucharan Mohapatra.

Svensk sitar på konferensen är ett kapitel för sig. Stian Grimstad och KG Westman är samma duo som spelade förra året (Hugo Widén på tabla), ett enormt uppsving mot året innan då det var fem sitarer på scen samtidigt, något vi aldrig tänker sluta tjata om. Men nu ska de kombineras med sångerskan Shipra Nandy.

Vi kan förstå att sitar-jugalbandi-och-sång-jugalbandi är ett symptom på samma sak som fem sitarer på scen samtidigt: Att det vore en otjänst mot svenskt indisk-klassiskt musikliv att fokusera på bara en sitariya. Konferensen är bara en kväll, och det är många som både vill och förtjänar att vara i rampljuset. Gränsen för det normala måste sägas gå vid två sitariyor i jugalbandi, som förra året. VK må tala sig varm för sång och sitar som koncept men inte ens hon har hört det bli stor musik, undantaget en outgiven inspelning med Jamaluddin Bhartiya.

Visserligen präglas det indiska musiklivet av en nästan patologisk experimentlusta: varje långsökt instrument, varje osannolik kombination av klanger, stilar och former och varje innovation i utkanten av formalia hyllas a priori. Nu är det dock Panchamkauns ni läser, de rättänkande martyrerna som ensamma klamrar sig fast vid takt och ton i rasande Kaliyuga – här får vi nöja oss med att notera att det lilla formatet är ett evigt problem för Stockholm Sangeet Conference, som kan tacklas på olika sätt. Vi begriper väl också att varenda medverkande artist gärna skulle bre ut sig lite mer avskilt. Tyvärr begriper inte en tillräckligt stor publik i Stockholm hur mycket bättre det skulle bli.

Å andra sidan får vi violinisten Madhuri Chattopadhyay. Ett namn vi fick försöka stava många gånger innan det blev rätt. Fingrarna noterar ”violinist” och vill då bara skriva ”Madurai”. Fiolen är och förblir sydindisk.

Just därför är det så oemotståndligt intressant att lyssna på nordindisk violinism så fort tillfälle ges (varje långsökt instrument … a priori)! (Vi ska aldrig glömma när RK kom hem från någon Gartner-konferens och försökte sig på en egen titt i kristallkulan: Fiolen, trodde han, skulle ersätta harmoniet som ackompanjemang eftersom den nordindiska rasikan skulle ”tröttna på att vara driftkucku”. Än så länge har detta inte hänt, och RK verkar ha raderat sin spådom från Panchamkauns för vi hittar den inte.) Madhuri Chattopadhyay är elev till VG Jog, och i den mån man kan tala om en mittfåra i nordindisk violinism är det väl där den ligger.

Uday Bhawalkar, till sist, behöver väl inte kommenteras. Bättre än honom blir det inte, så gå och se. Att han kompas av en holländare när det finns en indisk pakhawajspelare på plats betyder nog inget annat än att van Zuilen spelar i dhrupad-genren och Kishore Ghosh inte gör det.

L Subramaniam, Berwaldhallen, 31 oktober

narayanaKavita-KrishnamurtyBinduAmbi-Dr-L-Subramaniam

Nästa indiska evenemang till allmän beskådan är L SubramaniamBerwaldhallen den 31 oktober. En violinist som inte precis framlever sina dagar på Chennais sabhor, ackompanjerande stora och små sångtalanger, utan sysslar med både f-ordet och v-ordet. Till Berwaldhallen tar han inte med sig en Radel-box, paan-bricka och mrdangist, utan hela åtta musiker. Vi vet inte ens vad alla ska användas till och normalt skulle vi ju rasa.

Ändå ska du gå och se L Subramaniam. Av två skäl:

1. Han har med sig frugan, Kavita Krishnamurthy, som sjöng ”Hawa Hawaii” i Mr India (1987). Tillsammans med Sridevis dans och skådespel blev det världens kanske bästa kulturyttring:

2. På CD-tiden satte Subramaniam själv ihop en antologisk CD-box för franska Ocora. Ett förkastligt projekt på alla sätt och vis, förutom hans eget framförande av ”Illalo Pranatarthi” med Palghat Mani Iyer på mrdangam. Så har vi inte hört karnatisk fiol, eller något annat, vare sig förr eller senare. Det är inte ”Hawa Hawaii”, men det är gott och väl så bra att vi än idag går och stödjer honom villkorslöst. Vårt sätt att säga tack.

* * *

Yehudi Menuhin citeras vitt och brett att han inte hört något mer inspirerande än just L Subramaniam. Det ger perspektiv på den tid vi lever i idag – när hela det indisk-klassiska fältet ligger öppet för envar, vidsträckt som arabiska havet. Indien är inte längre ett sagoland och ingen västerlänning är längre hänvisad att hålla till godo med de smakprov hen har tur/otur att snava över. Här, vi bjuder på en klyscha: världen har blivit mindre, och därigenom så mycket större.

Tribute to Ravi Shankar, Stallet, 3 november

tribute to ravi shankar

Bzzt! Bara några dagar senare är det dags igen: en hyllningskonsert till Ravi Shankar på Stallet den 3 november. Sånär som på affischnamnet Uday Bhawalkar är det Sangeet Conference i repris:

Sanjay Guha, sitar, kompad av Suranjana Ghosh (som på Sangeet Conference 2012)!

Ulrika Larsen dansar Odissi (som på Sangeet Conference 2012, har vi för oss) till Kishore Ghosh och Stian Grimstad!

Sitar-jugalbandi: Stian Grimstad och KG Westman (som på Sangeet Conference 2012) – med Hugo Widén och Moa Danielson på tabla.

Tabla-trio: Jonas Landahl, Jonas Lundberg och Johan Börgesson (!?) –

Och så ska, i mångt och mycket, en slipsten dras. Ravi Shankar, Bharat ratna, hyllas med sitar. Inte med sitar och sång på samma gång, inte med fem sitarer på scen samtidigt utan med sitar efter konstens regler. Tabliyornas frälsare Ravi Shankar hyllas också med rejält med tabla. Sitar-jugalbandin får dubbla trummisar (och inte minst är Moa Danielson tillbaka!) – och vi, arma publik som ingenting begriper om qaidor och peshkar, får en tabla-trio. Svenska tabliyor har vi heller ingen koll på, men vad sjutton, bring it on! Här kommer vi att vara och, förutsätter vi, ni också.

* * *

Vi bor i Stockholm och det gör inte många indier. Med våra ultimathulemått mätt är det här en riktigt mäktig höst, mäktigare än på länge. Visst är det insulärt, visst är det rundgång på musikerna, visst är det en liten klick och visst är detta så in i norden charmigt. Kom, och kom nu ihåg att det också är du som publik som är med och avgör hur bra den här hösten blir. Det här är indisk klassisk musik och du kan inte alltid begära att ha roligare än du gör dig.

JV

PS: Om ni undrar varför vi inte skrivit ett ord på Panchamkauns på flera månader är det för att vi upptäckt att det finns en skiva som heter Traveler’s Todi, där en Greg Powers ”spelar dhrupad” på trombon … kompad på didgeridoo. Skulle ni vilka förknippas med en musikform där det är möjligt, ens som avart?

trombon-didgeridoo

Insup vår bevakning av Stockholm Sangeet Conference 2012, Stockholm Sangeet Conference 2011, och Stockholm Sangeet Conference 2010.

 

I dansens virvlar

Där fick vi så vi teg: efter allt vårt knot om dans hit och dans dit öppnade Hanna Manilla från Finland och Birju/Kishan Maharaj-eleven Quincy Charles kvällspasset på årets Sangeet Conference i Stockholm, nu på Södra Teatern, med lysande kathak. Charles slänger komposition efter komposition på tabliyan Debashish Mukherjee* tills denne måste utbrista åt publiken att ”this is without rehearsal!” – inte, gissar vi, för att skryta utan för att det blir så bra att han knappt kan tro det själv. Manilla har rejäl utstrålning, Charles enorm – och i motsats till instrumentalister som K Sridhar och Sanjay Guha som inte direkt framhäver sig själva (och ju dessutom börjar med alap) tar han scenen i besittning direkt: han är flamboyant, han är virtuos på ett självklart sätt, han är pang på rödbetan, och publiken är eld och lågor. Han är en suverän dansör och mer än någonsin känns det nog för hela publiken som att Sangeet Conference i lilla Stockholm fått besök från den stora världen.

Detta alltså från oss, som väl aldrig trott vi skulle se dans som någon höjdpunkt i något sammanhang.

Men vi börjar från början, fyra timmar tidigare: Banashri Bose Harrison har varit Sverigeambassadör i mindre än en månad, men ser ut att vara den bästa på länge. Hennes invigningstal är inte bara kort utan till och med bra: ”… shows that the people of Sweden also appreciate the feelings behind this music”; ”Thank you for your love for India and thank you for your love for Indian music.”

Mer behövs väl inte! Och mer får det väl inte heller vara!

K Sridhar: Shanmukhapriya

(Vi ber om ursäkt för kvaliteten på våra foton. Vi vet faktiskt inte hur det kunde vara så omöjligt att fotografera.)

Först ut är Sverigevännen K Sridhar, som spelar sarod men har gått i lära hos Zia Mohiuddin Dagar. Och hans alap är verkligen inte som någon annan sarodiyas. Dhrupad-rötterna hörs i både alap, jor och jhalla (och vilken mäktig gamak-jor!), även om saroden med sin korta ton inte är optimal: man får helt enkelt vänja sig vid att han spelar mot instrumentet, inte med det. Sådant har vi och  vänt oss mot (med viss truism, kan tyckas) men eftersom vi personligen inte gillar sarod (se så få skivor vi recenserat!) blir Sridhar på det här sättet en av de sarodiyor vi helst lyssnar på. Man får spetsa öronen när han broderar ut en nästan helt avklingad ton med vänsterhanden, men det är väl inte för mycket begärt att man som rasika spetsar öronen.

I gat får vi se en helt annan sida av Sridhar. Det är som att nu har han spelat bara melodi ett tag: nu ska det bli bara rytm. Direkt drar han med sig Debashish Mukherjee i en improviserad layakari som är helt otrolig, präglar hela framträdandet med ett självklart mästerskap och mynnar ut i en sawal-jawab som för en gångs skull får ta plats. Imponerade rakt igenom, och helt otippat, i alla fall av oss. Men förstås: ett så här uppenbart samspel torde vara det allra bästa sättet att underhålla i ett främmande land där publiken inte har en aning om vad det är man spelar.

Med en annan trummis än Debashish Mukherjee hade det dock kunnat gå betydligt mindre bra. Han har så vacker ton och kan spela så fjäderlätt – hur mycket han spelar blir det aldrig för mycket. Det är alltid ett nöje att lyssna på honom.

Efter Sridhar dans.

Stian Grimstad & KG West: Hemavati

Mittenpasset bjöd på mer dans (fusion: kathak och odissi!) samt Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi. Vilket redan opåsett ju är ett enormt uppsving från förra årets lustmord där fem spelade sitar på scen samtidigt.

Faktum är att det är första gången vi hör KG West utom just i den ensemblen (till vardags spelar han gitarr och sitar i bandet Siena Root) och han är en positiv överraskning. Stian Grimstad vet vi ju kan spela. Här tar de sig an ”rag Hemavant” som vi inte hört talas om, men som måste vara sydindiska Hemavati. En vänlig själ påpekar att de precis som Sridhar plockat upp en raga söderifrån med shuddha re, komal ga och tivra ma – en kombination som saknas i nordindisk musik. Ett mystiskt tema för kvällen.

Nu är det klart att det här inte är Vilayat Khan. I dubbel bemärkelse: Wests guru (konferensen listar guruer i år) är Rabindra Goswami från Varanasi, vars stil och guru Amiya Devi vi inte kan placera, och Grimstads är Ravi Shankar-eleven Gaurav Mazumdar. Men för att vara lokal sitar är det verkligen inte illa. Och efter ett lyckat framträdande med lokal sitar känns det ogint att panchamkaunsa om vilken detalj som var mer kontra mindre bra. Istället kan vi lyfta på hatten även för Hugo Widén på tabla: stadig theka från början till slut, inga överdrifter, och ändå i detta lyhörd och responsiv: vi tror att det mer än en gång hade kunnat bli farligt om inte Widén gjort något så enkelt som att gå från forte till piano, precis när det behövdes.

Sanjay Guha: Kaushi Kanada

Avslutade Stockholm Sangeet Conference 2012 gjorde Sanjay Guha med mer Ravi Shankar-sitar. Och det med den äran. En alap i Kaushi Kanada av det slaget som fångar oss redan med första frasen – efter några minuter är vi så hänförda att vi inte vet om det är en vivaditon han slänger in ett par gånger, eller om han får en av tonerna på skalan att låta så ny och främmande. Vackert är det i alla fall.

I gat kompas han av Sveriges egen Suranjana Ghosh. Men innan Sanjay och Suranjana går på har det ju dansats intensiv kathak så publiken skrek och spontanapplåderade, och duellerats med ghunghro mot tabla – fungerar verkligen lågmäld sitar direkt efter en sådan urladdning? Flera gånger känner vi nästan att det blir för rytmiskt, för underhållande i denna seriösa raga – men det går fort över. Och avslutande Bhairavi är så smäktande att skam den som har ett öga torrt.

* * *

Störst var nog ändå Sanjay Guhas alap. Och precis som K Sridhar har han påannonserat sin alap som en ”short alap”. Och det är ju just det som är problemet med ett sådant här program: att varje framförande måste hållas så kort. Tyvärr är nog det något vi i Stockholm måste leva med (underlaget räcker knappast till mer än en eftermiddag–kväll, och det behöver väl vara lite antal på programpunkterna om det ska kallas och kännas konferens) och vi får hoppas att musikerna har förståelse; det är ju verkligen över förväntan att vi fått både Sridhar, Sanjay Guha och Quincy Charles ända hit.

Skojiga missöden i år: Sridhars skor var borta när han skulle av scen; Quincy Charles tog mikrofonen från Debashish Mukherjees tabla helt utan omvsep; konferencier’n kom med blommor till Quincy Charles innan han dansat färdigt (”Oh, but I’m not finished! Was it that bad?”), mikrofonen ramlar upprepade gånger ner på Suranjana Ghoshs tabla (okej, det är inte det minsta skojigt, men hon hanterar det med gott mod) – och invigningens oljelampa går inte att tända.

Ändå blev den tänd, och årets Stockholm Sangeet Conference blev den bästa någonsin.

JV

*) I en tidigare felskrivning stod det Debashish Bhattacharya här. Debashish Bhattacharya är en hårfager gitarrist från Tollygunge. Det ber vi om ursäkt för.