En anledning att rösta på Feministiskt initiativ

F!

Insändare i senaste numret av Sruti (september, nr 360).

VK

The Dancer’s Appearance

A few articles on dance and dancers have appeared in Sruti in the recent months. In those articles, mention is not made of general appearance of a dancer.

Dances have visual appeal and hence if the dancers maintain their figure, it would be aesthetically pleasing to the viewers. Dancers generally have to watch their figure so that they appear attractive on stage.

A ballerina in the West who is 5’6″ weighs no more then 105 lbs or so. If the ballerina weighs more than the limit, she is out of luck to dance. Even the dancers in the background in a ballet should conform to the prescribed standards. Of course, there is no need to follow those Western standards in the Indian context.

Still, it is imperative [vilken argumentationstitan] that Indian dancers should strive to stay slim and trim. After a certain stage, a dancer who does not want to continue dancing on stage could take to teaching.

In recent years, dance costumes, pleasant orchestral music, with good lighting and sound systems, have improved – which signify positive trends.

KS Ramanamurthy
Bangalore

Panchamkans läser insändare i Sruti

Nov 2013 wrapperVi får senaste numret av Sruti i brevlådan, hämtar det, slår upp det, och läser en insändare:

I write with reference to the observations of A.R.S. Mani (Sruti 346) that “No other profession is subject to such harsh criticism from every Tom, Dick and Mani. Every rasika here is an enlightened critic!” I have a slightly different take on this.

Yeah!

It is true that while cricket has its Boycott, Chappell and Gavaskar, and while tennis has its Allen, Amritsar and Becker, we generally do not have their counterparts writing reviews of music concerts.

Hmm!

However, just as the sports fan has the sovereign right to adulate or rubbish a sportsperson, I believe every rasika has the sovereign right to applaud or dismiss a musician. Such admiration or criticism need not be based on knowledge, experience or any understanding of the merit of the musician by any objective yardsticks, since enjoyment of music is a highly subjective experience. The consumer is king in the concert hall, as he is in the mall or the stadium.

Yes yes yes!

But things begin to get complicated only when such a rasika begins to fancy himself as some kind of expert, just because he has organised and/or heard n number of concerts and listened to x tapes and CDs, besides browsing some souvenirs and journals of the Music Academy.

What?! What –

The confusion is worse confounded when misguided sections of the media hail the rasika as a “musicologist”, not stopping to realise that such an appellation is an insult to the real musicologists – men of deep erudition and a lifetime of research – of the calibre of Prof. Sambamoorthy, Dr. V. Raghavan, Dr. S. Ramanathan and Dr. S.R. Janakiraman, to name a few.

ASDFGHJKWERTYUIZXCVB

ASDFGHJWKEL^Qa*WE

Grönköpings veckoblad: Sruti 340

srutiInsändarsidorna (”Sruti Box”) i sydindiska Sruti är en ständig källa till häpnad. Bakgrund den här gången: TM Krishna gav en konsert i Bengaluru, ljudsystemet gick i rundgång och Krishna reagerade med att stänga av mikrofonen och ge resten av konserten helaukustiskt.

Och klandrades på insändarsidorna i Sruti 339.

För och emot i Sruti 340:

Artists are to be dealt with on the earthly plane. There must not be any hindrance in their creative fare. Most of them are child-hearted and are spending their precious lifetime appeasing their listeners. They have their own space and it must be honoured by one and all. The organisers at Bengaluru must learn a lesson from this incident.

– B R Kumar, Chennai

Musicians as a class tend to be high strung, TM Krishna more so. He might be well advised to follow the example of greats like Madurai Mani Iyer, who never lost his temper in any concert. Peevish behaviour even under severe conditions is not to be condoned.

– Mohan Ram, by e-mail

Världens suraste insändare

”The black background killed it”. Sruti #332

Bla bla bla Panchamkauns recensenter är så gnälliga, felfinnare bla bla. Okej, då bjuder vi på en insändare ur julinumret av Sruti, den sydindiska tidningen om karnatisk musik (och framför allt dans):

The May issue was a true gem … but the cover design was a disappointment. It was so dull and mournful … The drawing of Ramnad Krishnan was very good, but the black background killed it.

Undertecknat ”Pavithra / by email”. En medborgare med civilkurage, som gör sin plikt, skriver till en tidning och klagar så fort hon inte gillar omslaget.

VK

Glitter & glamour

Idag kom vi så äntligen hem till senaste numret av Sruti i brevlådan och det slog oss plötsligt – ”det slog oss plötsligt”! – hur glamorös den är med sina annonser för silver, siden och svindyra juveler, och hur trista och tråkiga vi är på vår stackars lilla blogg: i bästa fall får man väl se en bild på en 70-åring med surbahar.

Så vi publicerar utan vidare omsvep lite lyxannonser helt redaktionellt:

Den gick i Sruti.

Den också.

En mer vågad annons från Prince, som de knappast skulle köra i Sruti. Valet av modell imponerar något enormt.

Några skönheter från PSR:

Nästa anhalt blir Abirami Silks. Vi har inte hittat några egentliga annonser men via fotostudion Actinic Light har vi fått tag i bildmaterialet till dem:

Så ska det vara i ett hem. Nästa foto fångar VK, av alla människor, i ett drömskt ögonblick, lyssnande på någon släktklenod:

Men VK! En sari utan rutor är som kaffe utan grädde!

Och där togs det musikaliska spåret till sin fulländning. Amirami tänker helt rätt med den här veenan.

Helt rätt tänker också Pothys i Chennai –

– som använder Sudha Ragunathan i sin marknadsföring!!! Åh, Snygg-Sudha, som har ett bildspel med foton på sig själv i (i skrivande stund) 107 olika sarees på sin hemsida.

Så, äntligen finns den där riktiga indisk-klassiska känslan även på Panchamkauns!

RK

PS: Det grämer oss att vi inte hittat en enda annons för salwar kameez, så vi emulerar det med någon katalogbild –

– och avslutar alltså i denna något fåraktiga ton.

Det skadliga pianot

I oktober 2010 är det dags att damma av Sidas piano-skandal från 2004 (skickade pianon till Sydindien som ”bistånd” och sågs som kulturimperialister), eftersom oktobernumret av Sruti har en artikel av pianisten Anil Srinivasan som handlar om just hur det är att vara indier och spela piano.

Vad ledde hans europeisk-klassiska pianoskolning till? En strid ström av fusionskivor med karnatiske sångaren Sikkil Gurucharan. Och hur känns det?

I have fought and continue to fight bitter battles in revisiting the piano in the Indian context … these battles twist a knife deeper into the heart … There are times when I am on stage and I get uncomfortable with what I am playing. But these are the easier situations to face. The most difficult battles are those that I fight with myself, when I sense that my enthusiasm for my instrument and my harmonic arrangement far outweighs my ability to reproduce a melody without compromise.

Som mycket av Anils prosa (till exempel talar han om ”the question of validating the need for these instruments”) förstår man inte exakt vad det betyder, men andemeningen är inte att ta miste på: Han mår dåligt! För att han spelar piano! Stackars Anil Srinivasan!

Nu är det väl ingen som riktigt vet hur det gick med just Sidas pianon (Anils pianism är äldre än så!), men troligen – ta åt er, Sida – har de vid det här laget hunnit traumatisera många sydindier. Och i värsta fall börjar dessa stackars pianister snart göra fusion, så att fler och fler får lida. Kom ihåg, Sida, att fusion är inget oskyldigt nöje: det gör verklig mänsklig skada.

JV