En anledning att rösta på Feministiskt initiativ

F!

Insändare i senaste numret av Sruti (september, nr 360).

VK

The Dancer’s Appearance

A few articles on dance and dancers have appeared in Sruti in the recent months. In those articles, mention is not made of general appearance of a dancer.

Dances have visual appeal and hence if the dancers maintain their figure, it would be aesthetically pleasing to the viewers. Dancers generally have to watch their figure so that they appear attractive on stage.

A ballerina in the West who is 5’6″ weighs no more then 105 lbs or so. If the ballerina weighs more than the limit, she is out of luck to dance. Even the dancers in the background in a ballet should conform to the prescribed standards. Of course, there is no need to follow those Western standards in the Indian context.

Still, it is imperative [vilken argumentationstitan] that Indian dancers should strive to stay slim and trim. After a certain stage, a dancer who does not want to continue dancing on stage could take to teaching.

In recent years, dance costumes, pleasant orchestral music, with good lighting and sound systems, have improved – which signify positive trends.

KS Ramanamurthy
Bangalore

Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

chand bibi 2

Häromdagen lyssnade vi på Shujaat Khans italienska album Dil, och upptäckte att det som förpackades som Gurjari Todi i själva verket var raga Jog. Rent skalmässigt, bortsett från allt finlir, kan Gurjari-skalan också vara Jog-skalan om man tänker sig komal dhaivat som shadja istället för shadjan i Gurjari Todi.

gurjari todi

jog

Eftersom raga är så mycket mer än skala är det här ingen tolkningsfråga, utan det är verkligen Jog Shujaat spelar. Hela framförandet bygger på fraser och tonbehandlingar från Jog, som inte har i en transponerad Todi att göra.

SerenityNär vi sedan råkade höra Subroto Roy Chowdhurys Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) insåg vi att var något större på spåren. Subroto spelar även han Jog och kallar det Gurjari Todi. En hel gammal LP-sida Jog under etiketten Gurjari Todi.

Hans Jog firar inga triumfer – den går inte till överdrift à la Shahid Parvez, men bredvid Shujaats är den trist och tråkig. Den öppnar dock våra ögon för den stora konspirationen. Två skivor med Jog förklädd till Gurjari är ingen slump. Och tydligen spänner det över hela det sitaristiska spektrat, från Shujaat Khan – något av en rebell i det nydanande Imdadkhanit – till den gammaldags Subroto Roy Chowdhury, som håller på gamla Senia-traditioner från generationen före sina egna guruer (Birendrakishore Roychowdhury, Radhikamohan Moitra, Bimal Mukherjee). Cosi fan tutte?

Med det i bagaget går vi vidare.

Sitar

Golden Milestones

Vi är fast beslutna att ta reda på vad instrumentalister gjort med Gurjari Todi på skiva genom åren, och den förste vi vill höra är Vilayat Khan. Det var ju han som introducerade Shujaat till ragan. Hans första inspelning av den är en gammal stenkaka på tre och en halv minut, återutgiven på Golden Milestones (Saregama CDNF 150486) – och det är Todi hela vägen. Även om hela kakan äts upp av blixtrande tAnbAzi etablerar han i början med någon enstaka prayoga en dimmig Todi som räcker hela vägen; ett mästerverk till miniatyr.

DuetsDock visar det sig att han också spelat in ragan med shehnai-mästaren Bismillah Khan (Duets, EMI UK ALP 2295, 1967), och redan här – 1967! – har Jog börjat krypa in. När hälften av duon spelar shehnai är bordunen förstås väldigt framträdande, men bitvis är känslan att man lyssnar på en Jog med excentriskt felplacerad bordun. Man får lov att kalla det en blandning av Jog och Gurjari Todi – och det är väl så graha-bheda brukar användas.

Vår ikonoklasm trogna får vi väl också lov att säga att vi aldrig sett poängen med dessa duetter, som det finns så många av, med Vilayat Khan och Bismillah.

Sitar & TablaNästa lamm till rakning är Shahid Parvez på tråkigt döpta Sitar & Tabla (Universal Music, 1995). Det kommer väl knappast som en överraskning att just han spelar Jog i sin Gurjari Todi. Det var ju han som gav modern Jog ett ansikte med Synergy för några år sedan. Till försvar vill vi säga att vi föredrar hans senare excesser – ska det vara så ska det ju vara. På Sitar & Tabla (vilket namn!) är det en mer anonym historia och för den delen också ett litet spår, bara 15 minuter. (Huvudnumret är Malkauns, 21½ minut.) Även i det formatet har han dock klara problem att få musiken i ragan att räcka till, vilket kastar ännu mer ljus på Shujaats bedrift.

Hur som helst: Redan på den här tiden gömde man Jog på sitar bakom etiketten ”Gurjari Todi”. När vi synade Shujaats bluff trodde vi ju att det var vår kampanj mot just Synergy som drivit honom till lönndom: att vi vänt lyssnarna mot Jog på sitar, så när ingen längre vill höra den får man förpacka den under annat namn. Det var förstås fel. Jog förpackades som Gurjari redan innan Synergy var påtänkt. Det är väl helt enkelt någon allmän lust hos sitariyor med elgitarrkomplex att spela den rockiga, bluesiga Jog så fort tillfälle bjuds.

Så verkar det ha gått till här, för Shahid Parvez Jog är inte alls lika genomförd som Shujaat Khans. Här finns faktiskt även en del Todi. Musikern tycks ge efter för en oemotståndlig lockelse.

Mick TaylorAtt det då drabbar även brittiske Mick Taylor är inte svårt att acceptera. Denne Imrat Khan-elev är förstås ett mycket mindre namn än Shahid Parvez, och på hans Classical Sitar (Audiorec ACCD 1042, 2000) finns det stunder där man förstår att det är Gurjari han är ute efter, även om de är färre än de stunder som låter som Jog.

För det mesta är man dock bara förnärmad. Subrotos träiga Jog är ett mästerverk i jämförelse. Visst är det roligt att Mick Taylor kan spela sitar över huvud taget, men för att han skulle få göra en skiva måste ju både han, och hela stora Audiorec, tyckt att han hade något att säga!

Very few musicians outside the Indian sub-continent have ever attempted, let alone become accomplished, at the art of playing Indian classical music. Mick Taylor is one of the few who have excelled to reach the status of solo concert artist, not only in the West, but in India too.

När kolonialherrarnas konstmusik blir global finkultur och den egna motsvarigheten relegeras till ”världsmusik” uppstår ett indiskt mindervärdeskompex som slutar med att man hyllar upp varje västerländskt försök att verkligen tillgodogöra sig den indiska? Kanske. På ett mänskligt plan är det förstås mycket bättre än den rasism som möter kineser som spelar europeisk klassisk musik. På ett musikaliskt plan: kineserna är ju bra, medan Mick Taylors Classical Sitar är en hemsk skiva.

* * *

Med sitaren avverkad är den enda riktiga Gurjari vi hört en stenkaka på tre och en halv minut. Och vi ger oss på saroden.

Sarod

fretlessBrittiske Soumik Datta, elev till Buddhadev Dasgupta, spelar 11 minuter Gurjari Todi på Fretless (Baithak UK; huvudnumret är Jaijaivanti). Inte mycket, men det han spelar är verkligen Gurjari Todi och inte Jog. Pratyush Banerjee, en annan elev till Buddhadev Dasgupta, spelar däremot en halvtimme Jog på Sarod Recital (utgiven av Basss Records med tre ”s”, och omslaget vill vi inte visa).

Ständigt denna Jog. Och Jog som är så svår! En gång fastnar Pratyush i durtreklangen n.gP. Tänker man Gurjari (shadja på Jogs komal gandhar) skulle det motsvara M.N.g. Inget som har i någon av ragorna att göra alltså. Men man undrar om han ens hade tänkt tanken på M.N.g om han faktiskt försökt spela Gurjari Todi. Något som inte alls är för mycket begärt, när det är det han utlyser.

Subah SamayAmjad Alis son Amaan Ali spelar i alla fall Gurjari Todi på Sarod i hela 52 minuter på fullängdaren Subah Samay सुबह समय, (Times Music TDICL 092C). Efter att ha lyssnat igenom så mycket Jog känns det oerhört uppfriskande med någon som verkligen försöker. Och han gör mycket rätt. Någon jhalla stör till exempel inte friden.

Men friden är tyvärr ordet. Nu när vi för en gångs skull lyssnar igenom en hel CD med sarod blir vi påminda om varför vi gör det så sällan. Instrumentet är så tyst att tablan måste hållas nästan ljudlös. Shubhankar Banerjee sitter och småklappar på trummorna alldeles för mycket – ingen skugga på honom, han måste ju, men det är ju raka motsatsen till poängen med instrumentet.

Nå, vi kanske inte gillar sarod men Amaan Ali är verkligen värd ett ”A for effort”. En kapabel musiker som även han ser lockelsen i Jog, men förmår väva den ut och in i sin Todi med måtta. Och poängen med graha-bheda måste väl vara just att visa på det tvetydiga, inte att bara spela Jog och kalla det Gurjari.

Sarangi, flöjt, santoor

saptrangOch det är dags att ge sig på andra instrument.Sarangimästaren Sultan Khan gör en inte besviken. Vi sätter på en skiva han gjorde på Audiorec 1993, Saptrang, med Zakir Hussain – och för första gången på länge strömmar riktig musik ur högtalarna. Sarangin sjunger som en hel kurtisan, och i en halvtimme upprätthåller han Gurjari Todi utan att någonsin leka med raga Jog. Istället är resten av skivan ragamala, där Sultan även sjunger olika kompositioner.

Med öronen inställda på Todi vänder vi oss så till Oreade Music – ”het top new age label in Europa” på holländska. De har gjort en skiva där Hariprasad Chaurasia blåser Gurjari Todi i 43 minuter (konstigt nog efter 21 minuters uppvärmning i Marwa, av alla ragor), kallat den Healing Music for Ayurveda och satt en europeisk fotomodell på omslaget, vilket vi tycker känns som en osannolik händelsekedja.

The undisputed master of the bansuri flute, Hariprasad Chaurasia, has been exploring the farthest reaches of the instrument for more than three decades. With sound as refined as a fine jewel, he plays music that ripples out like a stone in a pristine pond, eventually reaching the outer edge. The music on this CD, with its two long meditative tracks, is meant to create an atmosphere of harmony, peace and health … Through carefully conceived balance between the five elements, these perfectly played sound vibrations are offered as a means of restoring calm to the body, mind and spirit.

Otroligt nog är det 43 minuter oackompanjerad alap. Och 20 av de minuterna må vara jor (en stränginstrumentanpassad form – på flöjt – och om man verkligen vill göra en meditativ skiva med Hariprasad är det väl bara att instruera honom att spela alap-alap utan jor och vips vore det hundra gånger mer meditativt än det här) – men inte en sekund är raga Jog. Hariprasad är flöjtist, vi tycker inte om flöjt, men han kan sin ragadari. Graha-bheda är kanske till och med under hans värdighet.

Ofta önskar vi att Hariprasad Chaurasia varit sångare istället. Många av de begränsningar man kan tycka sig ana i långa inspelningar tror vi hänger ihop med flöjten som instrument, inte med hans melodisinne.

Oreaderna i Oreade Music, förresten, är bergsnymfer i grekisk mytologi (ingen punkt i Nederländerna når ens 350 meter över havet). Så här framställdes de av William-Adolphe Bouguereau 1902:

oreaderna

(Ärligt talat hade vi tänkt grisa in någon tavla med nakna nymfer bara för att lätta upp med kvinnlig fägring, men det här är ju mycket roligare. Det hela ser fantastiskt obekvämt ut.)

Men tillbaka till musiken: dålig sådan den här gången, för nu ska det handla om santoor. Det enda instrument vi verkligen avskyr: ett simpelt hackbräde som inte kan ornamentera, böja eller ens hålla en ton när det är precis just det som musiken går ut på.

A Morning RagaEnligt Murphys lag finns det då så klart hela tre inspelningar av Gurjari Todi att bedöma på instrumentet. Shivkumar Sharma har spelat in en hel fullängdare, A Morning Raga (Navras Records NRCD 0025), med tre kompositioner i roopak och teental. Och det må låta som att vi försöker göra oss lustiga men i någon minut sitter man faktiskt och väntar på att musiken ska börja, när den har börjat. Det kräver koncentration att över huvud taget hänga med i vad det är för ton han försöker rassla vid varje givet tillfälle. Och sådant här lyssnar människor på – i hundratusental!

Nå, på Panchamkauns kan vi minsann lyssna noga om det kniper. Och då hör man lika mycket Jog som Gurjari Todi. Även om man enligt vår mening inte kan spela någon av ragorna på santoor kan man ju ta fasta på var fraserna landar, särskilt i gat.

TimelessOkände förmågan Himangshu Biswas har också spelat in Gurjari på Santoor. Han börjar i Gurjari och hinner på sina korta 15 minuter förföras mer och mer av Jog. Shivkumar-eleven Satish Vyas spelar mer Jog än Gurjari Todi i 20 minuter på en ”Yoga-skiva” som heter Asana – The Awakening.

Det som slår oss när vi för en gångs skull tvingas lyssna på tre skivor med santoor är att Shivkumar Sharma, den mest ansedde musikern, är den mest olyssningsbara. Han har tagit santoorspelet till en helt annan teknisk nivå – en nivå där man låtsas spela långa toner genom en sorts trumvirvel med pinnarna på en och samma sträng. Satish Vyas är inte alls lika bra på detta, och Biswas, vem han nu är, verkar knappt kunna det.

Det är faktiskt bara till Biswas fördel, för när han använder instrumentet som det är byggt för att användas hör man åtminstone vad han spelar. När Shivkumar Sharma använder det som bara han kan, tvärt emot vad det var tänkt, blir det ju aldrig någon klang i strängarna – bara ett evigt rasslande. Så fort den ena pinnen slår an strängen, kommer nästa pinne och slår an den igen innan den hinner klinga, och så vidare: en musikalisk fras hos Shivkumar Sharma är ett tystlåtet rasslande där det gömmer sig en antydan till melodi, och avslutas med bara ett par–tre riktiga toner. Sedan börjar det rassla igen och man får vänta på nästa slutkläm. VK:s abstrakta sitarsyn går inte alls att tillämpa på något som ligger så här långt från musikens väsen.

* * *

Slutsats

Det som kallas Gurjari Todi på skivomslag spelas oftare som Jog än som Gurjari Todi. Vi tycker förstås att vi är väldigt klipska som har genomskådat detta, men ska vi vara ärliga är det så uppenbart att det oroar oss att ingen annan kommenterat det.

För det mesta verkar fenomenet omedvetet. Shujaat Khans Dil låter som en skiva med en plan – han är den enda vi lyssnat på som verkligen får till sin Jog. Vanligare är att artisterna låter sig förföras av Jog och spelar den ogenomtänkt. Jog är ju svår. En begränsad raga, som kräver sin musiker om det ska bli mer än omtugg och banaliteter. Ingen mer än Shujaat lyckas. De som däremot spelar Gurjari utan att krångla till det har äran i behåll.

Men de är, som sagt, inte många. Det är Hariprasad Chaurasia, Amaan Ali och Sultan Khan (vi bortser från Soumik Dattas Gurjari, då den är så kort, en bagatell i sammanhanget).  Är det dagens instrumentalister som slarvar – eller är det så att Gurjari Todi håller på att utvecklas, förlora Todi ang, bli bara en graha-bheda på den allt populärare Jog?

Det ska vi ta reda på, nästa gång, genom att lyssna på sångarna, den verkliga musikens förvaltare.

RK

Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.

Det skadliga pianot

I oktober 2010 är det dags att damma av Sidas piano-skandal från 2004 (skickade pianon till Sydindien som ”bistånd” och sågs som kulturimperialister), eftersom oktobernumret av Sruti har en artikel av pianisten Anil Srinivasan som handlar om just hur det är att vara indier och spela piano.

Vad ledde hans europeisk-klassiska pianoskolning till? En strid ström av fusionskivor med karnatiske sångaren Sikkil Gurucharan. Och hur känns det?

I have fought and continue to fight bitter battles in revisiting the piano in the Indian context … these battles twist a knife deeper into the heart … There are times when I am on stage and I get uncomfortable with what I am playing. But these are the easier situations to face. The most difficult battles are those that I fight with myself, when I sense that my enthusiasm for my instrument and my harmonic arrangement far outweighs my ability to reproduce a melody without compromise.

Som mycket av Anils prosa (till exempel talar han om ”the question of validating the need for these instruments”) förstår man inte exakt vad det betyder, men andemeningen är inte att ta miste på: Han mår dåligt! För att han spelar piano! Stackars Anil Srinivasan!

Nu är det väl ingen som riktigt vet hur det gick med just Sidas pianon (Anils pianism är äldre än så!), men troligen – ta åt er, Sida – har de vid det här laget hunnit traumatisera många sydindier. Och i värsta fall börjar dessa stackars pianister snart göra fusion, så att fler och fler får lida. Kom ihåg, Sida, att fusion är inget oskyldigt nöje: det gör verklig mänsklig skada.

JV

”Where Words Fail”

Töntar: Ganesh–Kumaresh.

Skandal: I februarinumret av Sruti, som vi inte alls fick i februari, skriver fiolduon Ganesh–Kumaresh en debattartikel om att instrumental musik är överlägsen sången. Vi citerar slutet:

If Carnatic music is to be accepted as an art form worldwide, it has to go beyond the religious flavour it offers now. It has to go beyond Rama, Vitthala and Krishna. It has to seek divintiy in the sapta-swara devatas. It has to create spiritual upliftment through production of nada that is non-regional and non-religious. This does not mean atheism. Spirituality is beyond religion and region.

Instrumental music from India is appreciated the world over more than its vocal counterpart for just this reason. It conveys the Indianism, the classicism, the philosophy of what India stands for and what Indian music stands for – without resorting to the magic of the words Hari and Rama … we know that nada and bhakti are profound only when they are beyond words. Where words fail, instrumental music speaks.

Kul att de publicerat det här helvetet under titeln ”Where Words Fail”. Argumentet verkar vara att indisk musik i första hand ska vara för utlänningar och bara i andra hand för indierna själva. Men om nu syftet är att underhålla utlänningar, på utlänningars villkor, kan man inte då lika gärna spela Mozart? Eller kanske indiska kvinnor ska klä av sig och sära?

Nå, någon schabblig altruism kanske det går att hitta i viljan att underhålla utlänningar. Det finns ju fler utlänningar än indier. Men det heter inte att ”gå bortom” Rama, Vitthala och Krishna, tarmgnidare. Det heter att vända dem ryggen. Och det kanske inte betyder ateism, men inte heller hinduism.

Varför de över huvud taget vill hjälpa upp instrumentalmusiken är en bra fråga. För att de själva spelar fiol, förstås – men de är ju redan populära? Populära nog att få vad som helst infört i Sruti. Det riktiga svaret är att de har mindervärdeskomplex, och det förklarar också varför utländsk publik ska hållas för viktigare än inhemsk. Den inhemska är ju indier, precis som Ganesh och Kumaresh.

Och anledningen till mindervärdeskomplexet är att de spelar instrument, vilket till och med de själva innerst inne tycker är underlägset sången.

Slut på bevakningen av dessa karlar.

Värst hittills

I marsnumret av The Atlantic (”jag vet, vi skriver månaden när nästa nummer kommer ut på tidningen så känns den färskare … och, öh, jag jobbar på marknad!”) läser vi, i ren affekt, en artikel om forskarvärldens förhållade till Grateful Dead. Tonen sätts: en forskare, som man förväntas heja på, är tidigt ute:

She became instantly famous, among a small group of scholars, and then, suddenly, among a much larger group of people. One day, without warning, Senator Robert Byrd, the histrionic and prodigiously opinionated West Virginian, gave a speech decrying what he considered an appalling decline in the standards for higher education, and cited Adams’s class as an example.

Nästa stycke – ”Other aspects of the band nevertheless continued to invite academic examination” (vår emfas):

Musicologists showed interest, although the band’s sprawling repertoire and tendency to improvise posed a significant challenge. Lieberman says that fully absorbing the Dead’s music could take years, and he has noted its similarities with South Indian classical music, with its complex notational system and highly formalized four-hour concerts.

”An appalling decline in the standards for higher education”, tycker vi med. För det första har karnatisk musik ingen komplex notation*, särskilt inte jämfört med den europeiska, som Grateful Dead använder. För det andra tycker en musikolog på UCSB att längden på konserterna i sig kan vara en likhet mellan musikformer (och en journalist på The Atlantic reflekterar inte över att det kan betyda att man måste anstränga sig för att hitta likheter). Och för det tredje finns det ingen likhet mellan Grateful Dead och karnatisk musik.

Vad är den här Fredric Liberman för figur? Förutsägbart har han skrivt om zenbuddhism (VAD ÄR DET MED AMERIKANER!?); på hans hemsida kan man läsa utvalda dikter han författat, eller, som amerikanerna säger, ”poem”. Ett heter ”Prufrock Unbound” och använder ordet ”plumeria”. Ett annat återger vi i sin helhet:

As I see it, the only way
to get out of a seamless tree
is gently, through the roots:
then gently slide between the shoots
of grass on the lea:
then finally come out into day.
Were it up to me
(and were it possible)
I think I’d stay
within the tree.

Nå, det rimmar i alla fall!

JV


*) ”Komplex notation” är värsta sortens kolonialism: istället för att se Indien för vad det är, låtsas man att det är precis som Europa fast bättre. Dubbel förminskning: egentliga kvaliteter tigs ihjäl, och man får det att se ut som att man måste hitta på de goda sidorna. Passivt-aggressivt: Men man har ju absolut inte sagt ett ont ord! Amerikanskt. Hoppas han har lååångt att pendla, musikologen.

VK

Raga på svenska: Mystic of the Wood

Album: Raga på svenska: Mystic of the Wood. Sitar: Jerry Johansson. Tabla: Salmaan Raza. Prova Productions PPS 1004. Khamaj, Bhoopali, Asavari, Kalyan, ”Skymningssång” i Bilawal (!)

Heter man Jerrie Johansson i Stockholm är man på sin höjd en smula överviktig, men man är i alla fall söt blond make up-artist på Make Up Store. I Göteborg finns det bara ”goa gubbar”, inga make up-artister; så då stavar man med y, får omdömet ”duktig” av skivbolaget (vad är det – en Jantelagsversion av indiska överdriften ”single-handedly elevated blablabla to classical status”?) och spelar in en egendomligt döpt skiva med egenskriven folktonsfusion.

Vi säger inte att det är en dålig idé.

För det är en så mycket sämre idé att göra en skiva där sådana trudeluttkompositioner spelas igenom varv efter varv utan variationer, utan en enda tAn, utan improvisation, knappt ornamenterat, efter summarisk aochar (knappt ornamenterat) med ett absolut minimum av meend att det inte behöver sägas. Åh, raga som är så fint! På Bangla, Hindi, Sanskrit, Gujarati, Kannada, Konkani, Malayalam, Marathi, Oriya, Punjabi, Tamil och Telugu! Här, på svenska*, är det tveksamt om det ens kan kallas raga.

Gillar ni Anoushka Shankar kommer ni inte att gilla den här skivan. Jerry Johansson är ju ingen pinuppa. Stockholm: i mitt hjärta!

RK

*) Hur kan man döpa någonting till ”på svenska: Mystic of the Wood?” ”Skogens mystiker” heter det på svenska, göteborgare.

Inte för att vi har något emot ”raga på svenska”. Tar det hela på allvar gör ju alla från Stian Grimstad (sitar) till hans excellens Mats Lindberg (surbahar). Och precis som man kunde gissa har de inga skivor ute.


Pressgrannar: ”Han spelar två korta ragor”, skriver Dagens Nyheters Magnus Säll. Öppnade alltså inte ens CD-häftet, där även den oinsatte kan läsa sig till att han spelar fem. (Det är rätt; man ska ge skivorna den uppmärksamhet de förtjänar.) Och åberopar månens fas: ”ett passande soundtrack till den nyfallna snön och fullmånen utanför.” Osvenskt, omanligt!

”Plötsligt känns inte det musikaliska avståndet till Indien så långt [nej, tacka fan] eller gränsen mellan österländskt och västerländskt improviserande så entydigt skarpt” tycker Orkesterjournalens (!) Ulf Thelander. För det första ska det vara ”skarp”; för det andra – finns det ens någon improvisation på skivan?

(Nu tänker du att en tidning som heter Orkesterjournalen handlar om klassisk musik och borde stå för något annat än ren och skär dumhet, men det gör den inte alls, det är en tidning om jazz.)

VK

Folkpartiet godtar fusion

Folkpartiets Maria Lindvall (skolnämnden i Umeå kommun) har i skrivande stund en blogg på Västerbottenskuriren. Idag skriver hon så här (de har ju jazzfestival i Umeå):

Andra och sista volontärmötet inför festivalen i slutet av oktober gick av stapeln ikväll på FH. Idag skulle vi få veta hur puzzlet blivit lagt, få veta vad just jag skulle jobba med under årets festival! Det visade sig att jag vunnit högsta vinst – artistvärd! Helt underbart! Nästan ofattbart vilken tur jag har som har det fina att se fram emot! Nu har nedräkningen börjat på allvar!

Vackert så, men sedan står det ”lyssna på spännande karnatisk / indisk / amerikansk jazz i förväg” och så är det ett Youtubeklipp med något Kinsmen som spelar fusion med Kadri Gopalnath. Nej, det här blir en röst på vänstern!

JV

Harmonium Watch

En skiva med karnatiskt harmonium har kommit ut, på svenska Country & Eastern. Skam går alltså på torra land. Men det här lilla bolaget var först med att ge ut en Rudra-veena/vokal-duett, och måste nog förlåtas ett eller annat karnatiskt harmonium om man också ska få guldkornen. En förmildrande omständighet är att skivan marknadsförs som ”extremt sällsynt”.

På orgeln hör vi en Muthunathesa Bhagavatar, som lyckligtvis genomgående kompas på fiol av sverigevännen K Shivakumar. PS Devarajan trummar. Och något sådant har väl inte spelats in sedan 1968. Men kom ihåg att Keyboard obliges Seshagopalan.

Stora dhrupadkraschen 2008

Album: Temple Voices. Dhrupad: Umakant & Ramakant Gundecha. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha, Manik Munde. Sense World Music 106 (Yaman: chautal ”Pratham sharira”, sooltal ”Murat man bhaye sundara saloni”)

■ ■

Nej, nu får det vara nog! Välvilligt avstod vi från att recensera Bahauddins och Wasifuddins Vedanta, och ännu välvilligare recenserade RK faktiskt de två första skivorna med bröderna Gundecha och Pushparaj Koshti, och hoppades att det skulle gå över. Men istället blir det bara värre. På Temple Voices tar bröderna gimmicken med varsin linje samtidigt längre än någonsin, samtidigt som surbaharen spelar en tredje – och det går inte att tiga längre. Sådan antagonism! Vad är det här? Det är ju motmot allt!

Visst tar det emot att säga det. Dels förstås för att det är de ofelbara bröderna Gundecha. Men dels också för att vi en gång i tiden tyckte så mycket om det. Men då fanns det ju goda skäl: ju mindre man gör det, desto bättre låter det.

Nu har det hela svällt till att även omfatta två trummisar. Det är ju Jasraj-varning. Som tur är väljer Sense att marknadsföra skivan som en ”masterclass”, fast det är en vanlig inspelning – man kan ju hoppas att publiken tror det är nån skum lec-dem, och väljer något annat.

VK

Fusion Watch: gregoriansk dhrupad, måttet rågat

sacred-fusion-dhrupad-and-hildegard

Vänta nu! Varför finns det plötsligt två CD som kombinerar dhrupad med gregoriansk sång?

Inte nog med att new age-dagarvanieleven och låtsasindiskan ”Shanti Shivani” (född i Bayern) gjorde Sacred Fusion tillsammans med någon Anette Cantor 1999 (på ad hoc-etiketten Sacred Fusion Productions), nu har även Ashish Sankrityayan, av alla människor, engagerat sig i frågan och smäller till med Dhrupad & Hildegard (pang på!) på egen ad hoc-etikett – tillsammans med danska ”Dorthe Rose Svastha”, som kanske är Ashish fru, så vi håller tyst.

Det visar sig finnas grader i helvetet: Ashish skiva håller sig till att kombinera just dhrupad och gregoriansk sång (men varför?), medan ”originalet” även väver in fiol, sitar, tabla, shakuhachi (va?) samt något som heter doumbek, utan att detta precis skyltas med på omslaget. Vår slutsats blir att Ashish, i all sin storsinthet, ville visa damerna var skåpet skulle stå. Han må göra fusion, men han är purist!

Som lesbianer måste vi dock tillstå att två klimakteriehäxor kind mot kind i sängen, under titeln ”Sacred Fusion”, med hästlängder slår en tanpura i vilken kyrka som helst. Vänta nu, vi är ju inga lesbianer? Nå, vi har ännu ett äss i ärmen: Sacred Fusion utsågs till ”New Mexico’s best world music album of the year” 1999 av Albuquerque Journal. Oss veterligt har Dhrupad & Hildegard aldrig utsetts av någon till något års bästa någonting någonstans, så vi kryper ner hos klimakteriehäxorna för en helga natt.

Aaaj! En shakuhachi!!

VK

Casual Day Has Gone Too Far

Album: La tradition lyrique du dhrupad 10. Sång: Shivshankar Mukherjee. Pakhawaj: Apurbo Lal Manna. Makar Records MAKCD041 (Jaunpuri, Chhaya Nat, Bageshree)

”The singer develops the raga in a very emotional style, an important characteristic of the Gohar vani.” Ryktet säger att Makar Records drar upp riktlinjer för framtida utgivning på möten uppe i Eiffeltornet, med svepande gester ner över Paris. Det senaste tillskottet, helt okända Shivshankar Mukherjee från Bamaganchi, sjunger dhrupad enligt Tansens gharana. Hans farfar studerade för Nulo Gopal (Allauddin Khans första guru) och hans känslosamma stil …

Nej, nu får det vara nog! För första och enda gången åberopar vi kejsarens nya kläder! När vi spelar indisk klassisk sång för occidentaler får vi ofta reaktioner som ”var har han ont någonstans?”, ”is he serious?” och ”man, that guy is yelling!” Kära vänner: här är skivan som får ärrade mehfilveteraner att reagera likadant. Hans känslosamma still låter faktiskt uteslutande som att han skriker för att han har ont i magen, känslosamt förvisso, men musikaliskt är det en riktigt dålig skiva, troligen Makars sämsta.

Den som inte hört talas om Mukherjee behöver inte känna sig obildad. Var fransmännen hittade honom vet vi inte, men han bodde i en liten by utanför Kolkata, gav aldrig konserter (quelle surprise), var svår att övertala och gick bort ett halvår efter inspelningen. Man kan fråga sig om det är rättvist att dokumentera och ge ut en sångare på sista versen som inte ens uppträder, men man måste också lämna plats för möjligheten att Makar faktiskt tycker att det trots tillkortakommandena hos den döende dandyn blev en bra skiva.

! ! !

Det tycker sannerligen inte vi. Den alldagliga ragadarin har vi hört förr. Här serveras den med mängder av märkliga mohror (MR PMG (!) d->P), dålig andingsteknik och ett uttryck överdrivet över alla bräddar. Vad är Makar Records: a) vinstdrivande, b) konstnärligt betingat, eller c) ett antropologiskt referensfonotek? Utan de senaste tio årens pionjärinsatser hade man varit tvungen att svara antingen c, eller ännu värre inget av ovanstående. För att marknadsföra detta senaste alster drog direktörerna igång en stor polemik om att Tagore skulle ha stulit sina sånger från Mukherjees dhrupadgharana. Vi orkar inte.

Musicians’ Guild i Kolkata har givit ut två skivor med Shivshankars student Satinath Bhattacharya, som representerar sin skola betydligt bättre.

NK

Bade Fateh Ali Khan: The Music of Islam

Album: The Music of Islam, Volume 13: Music of Pakistan. Sång & harmonium: Bade Fateh Ali Khan. Sarangi: NazimAli Khan. Tabla: Ershad Hussain. Swarmandal: Sultan Fateh Ali. Celestial Harmonies 13 153-2 (Bairagi Bhairavi, Puriya Dhanashree, Yaman)

■ ■ ■

Tordönsstämma, gaphals; ett djur som brölar. Alla tre reaktionerna har vi fått när vi spelat den här skivan för folk. Fateh Ali är en ofantligt maskulin sångare, värre än den värsta dhrupadiya, genom större delen av Puriya Dhanasree och rakt igenom hela Yaman är det bara att njuta av gamaktan efter gamaktan. Visst, det är uppvisning, men vi ger det fem stjärn^C^C^C

Den här skivan är gjord av bleeding heart-liberala new age-apor som i ett anfall av politisk korrekthet gjort en hel serie som heter Music of Islam men i sin demokratröstande slentrianrasism helt lyckats avmänskliga de muslimer som spelats in. Namnet Fateh Ali står inte på omslaget; det står inte på ryggen; det står inte på baksidan. Inte heller på CD:n står det, utan man måste ta ut häftet och leta (det står inte ens i början, eller slutet!) innan man ser vem det är en skiva med!

(Att producenten heter David Parsons kan vi dock läsa ut av omslaget. Precis som vi kan bilda oss en uppfattning om honom.)

Nå. Bairagi Bhairavi och början av Puriya Dhanashree är inte riktigt på samma vansinnesnivå, men Fateh Ali är ruskigt effektiv, fullständigt demonisk, även i långsammare partier – lyssna bara på början av badan i Bairagi Bhairavi, där han väser fram ”H” som en stavelse som aldrig verkar ta slut, som får hela verkligheten att liksom hacka till, precis innan tablan kommer in.

Dock är upplägget alap-khyal-tarana, och taranorna sjungs sönder med sargam och akar och nästan ingen tarana över huvud taget. Men Fateh Ali måste vara en av de bästa röster som har spelats in med modern inspelningsutrustning, och eftersom han låter så bra blir det trots dessa avsteg inte olyssningsbart. Fast lite tråkigt är det förstås att man valt tre korta inspelningar i stället för en lång, nu när man ändå ägnade en så välförtjänt musiker en ambitiös produktion.

Så: femstjärnigt, med ett stort och ett litet fel. Vad blir det? Först blev det en fyra, men vi sänkte till en trea. Vi är helt enkelt så jävla sura och arga och det är David Parsons som bär skulden. Här är han, 1977, röker och ”spelar sitar”:

If I can respect and love my instrument, then in return he’ll love me. That means, I’ll be able to express my ideas and views through my instrument and he’ll support me. So this is very, very important. I have to clean my instrument every day. I will keep it in a very clean place. And … when I will practice, naturally, nobody should come, or … should smoke
–––– Nikhil Banerjee, Västtyskland, 1984

Och när vi ändå citerar kan vi väl dra lite om själve Parsons. En enda mening räcker, från Celestial Harmonies sajt:

On the double album Parikrama, he returned, musically at least, to the Himalayas, mixing his sitar and sampled Buddhist chant with some of his deepest, darkest electronic music yet.

VK

PS: Parsons, if you’re here googling yourself – you have produced a CD of Fateh Ali Khan without putting his name anywhere on the cover, spine etc. You didn’t even put it on the CD, or anywhere near the front or back of the booklet. How can you produce CDs called ”The Music of Islam” and at the same time treat Muslim ustads this way? Do you have something … against Muslims?

Gäsp, skandalen

Vad tycker vi egentligen om biståndsskandalen där Sida skickar pianon till Indien så att indier ska kunna spela europeisk musik? Tja. I ett nyhetsbrev från ”Indienspecialisten Empatum, ett konsultföretag som är specialiserat på Indien och Indiens grannländer” numrerat 1/2004 rasar i alla fall en David Ståhl:

Projektet har kritiserats i svenska massmedia, och man har undrat vad västerländsk musik har med u-hjälp att göra. På detta svarar Lena Johansson, chef för Sidas enhet för kultur och medier, och Gunilla von Bahr, rektor för Musikhögskolan, på Sidas hemsida:

”DN och andra väljer att ironisera över ett kultursamarbete som Kungliga Musikhögskolan inlett i Indien. Syftet är att erbjuda undervisning för de allra fattigaste med fokus på unga flickor och handikappade i en efterfrågad musikart som idag inte finns tillgänglig för dessa grupper. Det handlar givetvis inte om att ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen eller konkurrera ut densamma, utan om något som ska komplettera utbudet. Kulturens roll är ju att förändra, föra till och skapa nya kombinationer. Världsmusik är något för alla, även för Indien.”

Jo, det är alldeles riktigt, och Nyhetsbrevet sällar sig inte till dem som kritiserar projektet.

Inte det, nej …

Men däremot har Sida hamnat lite snett i sina motiveringar till engagemanget, och just råkat göra det som Lena Johansson och Gunilla von Bahr förnekar, nämligen att ”ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen”. I Sidas tidning Omvärlden (2/2004) står det att fördjupad kunskap i västerländsk musik ska ge ”bättre självförtroende, demokratiska värderingar och jämlikhet … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är av tradition tillgänglig främst för personer från privilegierade klasser.”

Även Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, försvarar projektet med att säga: ”Vi kan ge andra modeller för hur man undervisar. Där följer vi inte traditionella strukturer utan alla som är intresserade är välkomna, oavsett kast eller religiös och etnisk bakgrund”.

Detta är inte riktigt sant, klassisk musik i Indien har alltid varit ovanligt öppen, särskilt har muslimer av tradition varit framstående i den klassiska nordindiska musiken, trots att den spelas till de hinduiska gudarnas ära. Hur främjar västerländsk musik demokratiska värderingar? Jo, enligt Omvärlden genom att lära indierna att spela efter noter samt att spela i större ensembler, en tradition som Omvärlden tror saknas i Indien. Tydligen känner man inte till indisk folkmusik. Dagens Nyheter skriver i en artikel den 25 mars att Sida anser ”den indiska musiken »tidskrävande och exklusiv« och bara tillgänglig för de privilegierade”. Detta uttalande har emellertid Nyhetsbrevet inte lyckats hitta någonstans.

Det var saxat ur Sidas pressrelease: ”Satsningen ska göra det möjligt för de allra fattigaste att delta i musikundervisning samt ha som mål att människor från alla delar av samhället deltar … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är tidskrävande och exklusiv samt av tradition tillgänglig främst för personer från de priviligierade klasserna.”

Många kanske frestas att ge Ståhl lite rätt: muslimer har verkligen varit kulturbärare i den nordindiska traditionen (se fotnot här), och den nordindiska klassiska musiken har gjort en fascinerande klassresa: för bara hundra år sedan sjöngs den i både hov och horhus, samtidigt som mången brahmin inte ville ta i den med tång.

Men han har inte ens lite rätt, för pianona skickades till södra Indien, till Coimbatore och Bangalore. Och säg den sydindiska klassiska musiker som inte är brahmin. Nej, gör inte det, förresten; vi kan själva komma på flera. Men på var och en av dem går det hundratals brahminer. Sida har en poäng. Och det är ingen ny poäng, och det är ingen kontroversiell poäng, att Indien fortfarande har inslag av kastsamhälle.

Om vi går tillbaka till DN:s artikel vet Stig-Magnus Thorsén, professor i musik och samhälle vid Göteborgs universitet, att berätta att ”ett projekt kan innehålla kulturimperialism även om det efterfrågas av mottagarna”.

– Förhållandet till västerländsk kultur är krångligt i före detta kolonier. De har blivit lärda att västerländsk musik är den bästa.

… medan Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, ”försvarar projektet med att det är indiska musikskolor som har efterfrågat det”. Visst är det knivigt med kulturimperialism, Stig-Magnus. Hur man än vänder sig – antingen talar vi om för indiern att han ska spela Mozart istället för Thyagaraja, eller att han i så fall är en onkel Tom – och det är väl det som är The White Man’s Burden idag; det var bättre förr.

JV