Animals as Leaders ”Temtping Time” på sitar

Rishabh Seen spelar Animals as Leaders ”Tempting Time” på sitar.

Det är inte ofta vi bryr oss om att skriva om hur sitar används i västerländsk musik, men det här tyckte vi var något utöver det vanliga och dessutom var det gjort av en indisk sitariya på eget bevåg.

Här är ”Tempting Time” med Animals as Leaders-gitarristen Tosin Abasi:

Här är en Vachaspati med Rishabh Seen och hans pappa Manu Seen:

Manu Seen är från Jalandhar i Punjab och son till Lacchman Singh Seen ”of the Punjab gharana”. Vi har aldrig tidigare hört talas om ett Punjabgharana som spelar sitar; hur som helst blev han senare elev till Shahid Parvez.

JV

Sitar som provocerar

”Skräckklassikern” The Reptile från 1966.

Mr och Mrs Spalding har bjudit hem sig till Dr Franklin, en osympatisk teolog som forskar på ”the primitive religions of the East”. Doktorn tvingar sin dotter (Jacqueline Pearce) att spela sitar för gästerna – ”Anna is an accomplished musician. Quite brilliant, in fact” – och hon börjar (mitt) i Yaman.

Men hypnotiserad av doktorns ”malajiske” betjänt byter hon strax till Bhairav, och då blir doktorn vansinnig och slår sönder instrumentet.

Nattetid förvandlas Anna till ett orm-monster och biter ihjäl grannarna. Och det är ”betjänten” som förhäxat henne. Dr Franklin är bara en bricka i spelet.

The Reptile

Det kan vi avslöja eftersom behållningen inte är handlingen utan Don Banks musik. Ni kan gott se filmen bara för att höra den.

JV

Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK

I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalda studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

Vi fortsätter frossa i den allra sista explosionen av œuvre från Ravi Shankar

DVD: Tenth Decade in Concert: Live in Escandido. Sitar: Ravi Shankar, Parimal Sadaphal. Flöjt, kanjira (!): Ravichandra Kulur. Tabla: Tanmoy Bose, Samir Chatterjee (även tabla tarang). Innehåll: Yaman-Kalyan (alap & jor med tabla), Khamaj (vilambit & madhyalaya teenal), trum- och konnakol-orgie, uppvisning av ”goonga-sitar”, ragamala.

Image

På framsidan: Ravi Shankar. (Av någon anledning en bild från 60-talet – heter det ”Tenth Decade” är det väl tionde decenniet som är poängen.) På baksidan: ett foto på Ravi på scen, ett på Tanmoy Bose, och ett på Ravi med filmaren/producenten Alan Kozlowski.

DVD:n är inplastad när vi hittar den på Folk & Rock i Malmö och vi köper den utan att blinka.

Och som av en händelse är det bara inuti – där vi inte kan läsa det i förväg! – det medges att det medverkar även en flöjtist, en sitarstudent och hela två–tre trummisar!

Image

Av framsidan och baksidan att döma var det ju en normal konsert med Ravi Shankar, ackompanjerad på tabla av en individ och så gärna tanpura, men inte ens det hade vi egentligen krävt.

Fler märkligheter från insidan, undertecknade av Ravi Shankar själv:

”This concert in Escondido, California in 2011 was unusual in that I was not feeling very well” …

”Parimal Sadaphal, a senior sitar student of mine, also assisted me on the sitar. Unfortunately, I didn’t give him much chance to play!” …

”The taal vadhya used midway through the set was a sheer novelty” …

”we hear unusual rhythmic sounds that Tanmoy produced by slapping his own cheeks” …

”The new sound technique which I’ve been experimenting with the last few years, goonga sitar (gagging the sonority of the strings with a piece of cloth) produces a very exciting percussive-melodic lines” (sic).

Image

Jösses. Vi som varit så sugna på att se den, då senaste studiealbumet The Living Room Sessions Part 1 varit så bra, i lika delar trots och tack vare allt som hör hög ålder och ”late style” till. På ålderns höst blev Ravi Shankar en odiskutabelt extrem sitariya (väl det sista han skulle ses som i okritisk västerländsk fandom!), som tagit falskspel och melodisk förenkling från svagheter till styrkor, och tveklöst transcenderat (i positiv bemärkelse – vi lovar) den indisk-klassiska musiken. (Mer om detta här.)

Image

Den känslan infinner sig här bara i Khamaj, där Ravi spelar mycket vackert, med stor mystik. Där slutar det positiva vi har att säga. Och det negativa har väl upphovsmannen själv redan sagt. Antingen är det rent larv på scen, eller så mycket musicerande att någon musik av värde inte kan uppstå i händerna på Ravi Shankar, 91. Som den gjorde med besked när samme Ravi Shankar, 91, spelade in sina Living Room Sessions i normalt format.

Nå. Vi lyssnar på indisk klassisk musik: ett livslångt kryssande mellan sitar-och-flöjt-jugalbandi, indo-europeisk fusion, tarana med tanbazi, skalövningar, allsköns plojinstrument och form före funktion. Däremellan står faktiskt den indiska klassiska musiken att finna – storslagen eller lågmäld, primal eller konstfärdig – så avarterna är lätta att skaka av sig.

Utom experimentet med ”goonga-sitar”. Ravi Shankar dämpar strängarna med tygbitar för en kortare, mindre indisk-klassisk ton: över ån, efter vatten, för att få sitaren att låta som en swarmandal. Ju mindre som sägs om det desto bättre, rent etiskt, men ur konsumentupplysande synpunkt måste det ändå nämnas.

Vill du höra Ravi Shankar finns det ingen anledning att köpa den här DVD:n. Det finns hur mycket annat som helst att lyssna på: från 60-talsklassiker som Three Ragas och In Concert till 80-talsinspelningen på Ocora. Vill du ha en sitar-DVD kan vi verkligen rekommendera Raga Sudha Rasa, där Nikhil Banerjee spelar Maluha Kalyan i episka trekvart. Och vill du höra den sene Ravi Shankar i sin prydno ska du lyssna på hans Living Room Sessions. Tenth Decade in Concert: Live in Escondido duger bara till att damma spindelväven av din indignation med, om denna mot förmodan skulle ha falnat.

Nu är ju det inte direkt fy skam, det heller, men vi skulle som vanligt hellre vilja höra mer bra musik.

JV, RK

Modern arkeologi. Redan Bortglömda CD. Vilayat Khans Bilaskhani Todi på Music Today

Alap

Album: Alap. Sitar: Vilayat Khan. Label: Music Today CDA98011. Innehåll: Bilaskhani Todi – alap-jor-jhalla.

■ ■ ■ ■

Det finns en magnifik jor-jhalla utan alap i Bilaskhani Todi av Vilayat Khan, som valsar runt på diverse utgåvor. Du kanske har hört den. 2003 kom den ut på The Best of Vilayat Khan (blå serien) tillsammans med Kedar Bhankar; 2007 kom den ut igen på Etched in Time, på svart CD, tillsammans med korta Mand Bhairav, Piloo och Rageshwari. Som Bilaskhani Todi betraktad är den bland det bästa vi hört, stillande hela världen i ett förklarat icke-skimmer men med ett driv framåt som sällan är Bilaskhani förunnat; som Vilayat Khan-inspelning kan den mäta sig med hans allra bästa i The Immortality Project och med Yaman på Evergreen Ragas. Den är inte så finslipad som Vilayat ibland kunde vara, utan det här är en människa, en musiker som improviserar; för lyssnare som gillar sitar är det omåttligt vackert. Som musikalisk helhet torde den vara en modern klassiker.

Men det är och förblir bara en jor-jhalla. Var är Vilayats alap?

Jo, det visar sig att på 90-talet hade Music Today en serie som hette just Alap – man gav ut Vilayat Khan, Amjad Ali och av alla människor CR Vyas. Amjad Ali spelade Kirwani och Jaijaivanti, en halvtimme var. CR Vyas, ingen större alapkonstnär, sjöng i sex ragor, aldrig ens en kvart. Vilayat Khan fnös väl åt detta, kavlade upp ärmarna och spelade in det han spelade in oftare och bättre än någon annan nordindisk musiker: en tour-de-force. Hans alap-jor-jhalla i Bilaskhani Todi tar upp hela skivan och är strax över en timme lång. Kassettformatet fick sätta gränsen; faktum är att hans jhalla tonar ut.

Ändå ger vi den fem stjärnor. Det är bland det bästa vi hört på instrumentet.

Trots det står den idag inte att finna. Ur det fysiska sortimentet är den sedan länge utgången, och till de stora digitala katalogerna har den inte hittat. På Spotify och iTunes finns till exempel bara jor-jhallan från Etched in Time.

Lyckligtivs är internet fortfarande större än så; vill du höra Vilayats framställning i sin helhet går den att strömma på både Music India Online och Raaga.com. Till slut hittade vi den även för nedladdning i Nokias Windows 8-app Mix Radio. En mp3-fil i hög kvalitet för några futtiga kronor. Det kändes på samma gång triumfatoriskt, efter långt letande, och ovärdigt. Appen är redan avinstallerad men det är sällan vi rekommenderar något varmare än så här.

Bilaskhani Todi är en raga Vilayat Khan spelat in flera gånger. På A Rare Genius spelar han den pregnant på surbahar. Vi är övertygade om att vi recenserat denna skiva, men recensionen är borta – hur som helst är det en tolkning som har större betydelse för surbaharen än för ragan. Bilden av Bilaskhani är delvis en annan. Om möjligt är den ännu tommare på känslor, och det sätter skräck i oss – när man skalat bort alla känslor vill vi förstås tro att det är klart, att det räcker så, men Vilayats Bilaskhani på surbahar antyder att det går att skrapa vidare, och därinunder finns det saker som skrämmer. (Förstås.) Det är inte en av Vilayats mest berömda inspelningar, men vi älskar den. Trots ett vibrato – ett vibrato! – som ingen skulle komma undan med om han inte hette Vilayat Khan. Att A Rare Genius inte är mer omtalad visar väl bara på Vilayats storhet – när vem som helst annan spelar in på surbahar blir det ett statement som kräver uppmärksamhet; Vilayat Khans sitarism är den enda som är större än så.

Häromåret gav Sony ut en annan Bilaskhani Todi av Vilayat, i serien Masterworks from The NCPA Archives där NCPA är National Centre for Performing Arts. Det är en liveinspelning från 1976 som möjligen hade varit värd att tycka till om om inte denna monumentala antimonumentala studioinspelade ribbsättande alap-jor-jhalla redan fanns på skiva. På oklippta liveinspelningar framstår Vilayat Khan verkligen i all sin mänsklighet, och det tåget, menar vi nog, har redan gått.

Tyvärr finns inte riktigt Vilayats monumentala antimonument att höra idag. Vi skulle gärna se att den gjordes tillgänglig i sin helhet. Den är så bra att vi lyssnat på den inte bara morgon utan även middag och kväll. Den är så bra att när vi lyssnar på den finns det ingen morgon, middag eller kväll; det finns ingen tidsteori och ingen Bilaskhani Todi. Få musiker kan transcendera som Vilayat Khan och på få inspelningar har han transcenderat som på denna Bilaskhani.

JV

Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.

Så vill vi att du lyssnar på sitar

Image

Att all indisk klassisk musik utgår från sången är bla bla bla allom bekant. Musiken står i ragans tjänst, ragan i bhavans, och ragan har sitt ursprung, sin hela tillvaro, sitt acme och apex, sin Castor och Pollux osv i vad en mänsklig röst kan sjunga. Och hur.

Ett instrument som sitaren med sin korta ton och begränsade meend må vara aldrig så poulärt – men hittills har du tänkt på det som en samling avsteg från idealet: en inte alltid hundraprocentigt önskvärd samling avsteg från ett ideal som dessutom bara är ett skivbyte bort. Sitariyan är då i ditt huvud antingen en misslyckad sångare som får låta sig nöja med att härma, eller dummerjöns som må vara aldrig så världsberömd och välrenommerad men på något plan inte begriper vad han håller på med, hur du nu fått det att gå ihop i ditt eget huvud. Eller, för all del, om du är Deepak Raja, en radikal ikonoklast som i sammansvärjning med andra instrumentalister jobbar aktivt för att frigöra musiken från traditionella referensramar.

Sluta med det. Och ge sitariyan lite mer kredit. Den riktigt stora meenden kan han inte ta, och när han tar de mindre klingar hans melodi snabbt av, och fast han böjer en ton så utdöende att du måste spetsa öronen räcker den inte ens i närheten av så länge som sångarens – en samling avsteg från idealet som han är mycket väl införstådd med, och räknar med att du också förstår dig på. När han knäpper på chikarin är det inte utan insikt i att sångare inte har chikari – och även här räknar han med din normalbegåvning. Du och han kan faktiskt, och bör, enas om att det han spelar inte är otillräcklig approximation utan abstraktion. Han räknar med att det är därför du är där och lyssnar.

En abstraktare bild av ragan och därför på sitt vis mer sofistikerad. Abstraktion är sofistikerad! Inget för barbarer som måste skrivas på näsan med breda penseldrag, utan förbehållet den förfinade rasikan. En rasika som kan vara du. Och klätt i sådana ord måste det väl ändå locka?

När han tittar på sin greppbräda och spelar något som inte ligger bra i munnen på en sångare, som kanske inte ens går att sjunga, är det inte för att agitera mot sång och raga. Visst vet han att hans linje spänner mot takt och ton – men det är inte för att slå sönder underliggande kultur, utan för att fira att både du och han har och delar denna underliggande kultur. Utan den hade inte linjen spänt. Utan den hade han spelat något annat.

Det är ett extra lager av abstraktion mellan melodi och bhava, men det är för en sofistikerad lyssnare. Vägen till människans hjärta går genom hjärnan, och det du och han delar är en kultur som inte ryggar tillbaka därinför – vad är väl då detta extra lager? Det är ju vägen som är mödan värd.

Nu invänder vän av ordning, eller kanske den kroniskt ostädade JV, att i så fall kan man lika gärna lyssna på exempvis santoor, eller ”Raga on Key Board”* – instrument där avstegen är fler och större, för vad är väl några extra lager för den mänskliga hjärnan som är en så fantastisk skapelse. Att vi föreslår en ”slippery slope”. Men det självklara motargumentet är att en sådan ”slippery slope” också leder till att man lika gärna kan lyssna på en dålig skiva och tänka på en bra, eller för den delen inte lyssna på någon musik alls: för det räcker att man har den i huvudet. JV argumenterar alltså redan in absurdum och inte grundat i intressanta realiteter, och för sådana sofismer betackar vi oss förstås.

Däremot är det riktigt att ett sofistikerat lyssnande på indisk klassisk musik även öppnar för sarod, hur trist den än kan låta. Santoor och harmonium tror vi däremot-däremot inte är tillgängliga som seriös musik för någon normalbegåvad lyssnare; den sortens extrema abstraktion kräver ett genius som aldrig blir Panchamkauns förunnat.

Image

Album: Praatah. Sitar: Budhaditya Mukherjee. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Navras Records NRCD 9021. Innehåll: Miyan ki Todi (alap-jor-jhalla & drut teental), Basant Mukhari (vilambit & drut teental)

■ ■ ■ ■

Skivan som föranlett det här heter Praatah och sitariyan Budhaditya Mukherjee. Vi tycker den kombon kan vara värd fyra stjärnor. Men detta med viktiga förbehåll.

På en skala från ett till fem, där sitarsinspelning vägs mot sitarinspelning, borde tre stjärnor vara den genomsnittliga sitarskivan. I praktiken är den genomsnittliga sitarskivan en tvåa, men det kan inte fås att framgå i betygspraxis. Med fyra stjärnor ser därför Praatah bättre ut än en halvtaskig skiva i Vilayat Khans ”Immortality Project” med tre stjärnor, och den skillnaden, om den ens finns, är betydligt mindre än en stjärna. Den gången ville vi väl poängtera hur högt Vilayat kunde flyga. För skivor som hans Shree och Bhairavi finns det inte stjärnor på himmelen så det räcker, så när vi bara kunde ge dem fem gav vi därför tre stjärnor åt det som bara med hans mått mätt är mediokert. Hela Etawah-gharanat är svårt att recensera och sätta betyg på idag – en Aftab-ye-Sitar har lämnat fältet bränt. Stora artister som vi skulle se live med glasartad blick, och minnas så länge vi lever, kan vi höra på skiva och få dåligt samvete för att vi inte lyssnar på ustad Vilayat Khan istället.

Nära och kära vet att sådant tar emot: attityder som riskerar att hämma själva musiklivet. Vi ser ingen utväg ur detta hörn vi målat in oss i, annat än långa utläggningar varje gång, och därför recenserar vi hellre annat.

VK

PS: I ärlighetens namn kan man ha mycket tråkigare än att skåda vår egen navel.

*) En äkta LP. JV har den.

Ravi Shankar, nyinspelad vid 91

Sitar: Ravi Shankar. Tabla: Tanmoy Bose. Label: East Meets West 0001006. Innehåll: Malgunji (vilambit teental & jhaptal), thumri i Khamaj och Kedar, ”raga Satyajit”

■ ■ ■ ■

Den mycket gamle Ravi Shankar fortsätter ge ut skivor på sin egen etikett, East Meets West, som han startade 90 år gammal. (Läs programförklaringen här – den är inte dålig.) Nyss var det 48 minuter från 1968 i kreddigt dålig inspelning, och nu är det nyinspelat – han var nästan 92 år vid tillfället, och ”invited his long-time tabla accompanist, Tanmoy Bose, to his home in Encinitas, California for an informal recording session. Over four days in Shankar’s living room, they recorded seven different ragas”. Här är nu 17 minuter Malgunji, 19 minuter Khamaj, 5 minuter (!?) Kedar och 11½ minut ”raga Satjayit” (på Ahirbhairav-skalan – kan behövas efter så mycket shuddha re och ga).

Och det första intrycket är att det här är verkligen informellt. Vi går rakt på gat i Malgunji, och det tar några sekunder att enas om ett tempo. Sedan spelar Ravi Shankar löst och ledigt ovanpå det som bara han kan, mer och mer med åren.

Just åren kan man väl inte bortse ifrån, när en musiker är över 90. Det var länge sedan nu som Ravi Shankar kunde spela tonsäkert. Han böjer hit, han böjer dit, men inte längre exakt dit, och han börjer även dit och dit och … dit? Men det som skar så i hjärtat när det började dyka upp i hans spel, det kittlar nu istället hjärnan när det helt har tagit över. Bitvis, och det är stora bitar, är antydningarna fler än de toner som verkligen tas.

Ett annat ålderstecken finner vi i melodiken, som alltid varit enkel och återhållsam hos Ravi Shankar men nu är närmast destillerad. Desto mer uppenbart som han nu mest spelar i behaglig vilambit. Komplexiteten, i den mån den finns, måste ligga i de gamaka som bara blir underligare och underligare. Ravi har alltid haft ett väldigt personligt angreppssätt på musiken (som JV skrev, ”varje raga en liten Marwa”), och på ålderns höst får man lov att kalla honom en extrem sitariya.

Så vårt första intryck är inte det bästa, utan det är enkla ragaskisser och falskspel.

Men när vi går ut för att köpa grönsaker märker vi att vi inte kan sluta sjunga Malgunji. Det går inte. Vi får den inte ur huvudet.

Så vi inser att allt det här som är så lätt att se som svagheter också är styrkor hos den 91-årige Ravi Shankar. Styrkor så tillvida att det engagerar lyssnaren, ”generates work on part of the rasika”. Då vill man höra skivan igen, och igen. Och nästa gång vi lyssnar är intrycket ett annat. Ravi Shankars melodik är gripbar för nybörjaren men växer med lyssnaren. Ju mer man hört av ragan, desto mer hör man av ragan när Ravi spelar den, både i hans spel och i sitt eget huvud.

Och: I nordindisk klassisk sång är det idégodset som är huvudsaken, inte hur det låter: en sångare får lika gärna ha dålig sångröst, bara han har något att sjunga. Ja, ju sämre röst han har, desto finare är man som lyssnare och desto mer kan man kokettera. För oss som tar konsekvenserna betyder ju det också att det viktiga hos en sångare som Krishnarao Shankar Pandit inte är att han tar tonen rätt, utan att man förstår vilken ton han försöker ta. Och om det ska gälla Krishnarao Shankar Pandit måste det rimligtvis också gälla Ravi Shankar på sitar.

Som lyssnare blir man dubbelt engagerad. Som RK skulle säga: en ”bugg” har blivit en ”feature”. Ravi Shankar sitter hemma i vardagsrummet och småspelar med Tanmoy Bose, ofta mer fel än rätt, och det blir stor konst.

* * *

Tanmoy Bose kompar precis som vi vill ha det, och Ravi Shankars sitar, i alla fall inspelningsmässigt, har aldrig låtit bättre. The Living Room Sessions Part 1 går inte att sammanfatta, men Ravi Shankar har i alla fall lyckats göra en skiva som är bättre än genomsnittet inom nordindisk instrumentalmusik – om än väldigt annorlunda – och gjort det vid 91 års ålder. Även riktiga blåbär (som i Europa så ofta lyssnar på just Ravi Shankar) borde ha något att hämta, för ragadari åsido, betraktat som musik i allmänhet, är det fascinerande och exotiskt. Man måste vara ett riktigt blåbär för att inte höra konsten i det här: det alltigenom mänskliga, det transcendentala, och det mystiska. Glatt överraskade ser vi fram emot del två, som utlovats i höst.

VK

Internationella bokveckan: sitarer med tre tumbor

Internationella bokveckan”? Vilket larv, då ska väl inte vi vara sämre!

Tvärtom ska vi vara bättre, och inte pliktskyldigt gå igenom varenda bok i hyllan som har en sida 52, oavsett vad där står. Ett sådant sömnpiller som vi inte tänkte rada upp hittar vi i ”The Madras Quartet: Women in Karnatak Music” av Indira Menon (Roli Books, New Delhi, 1999): ”The Trinity, as has already been mentioned, made art music accessible to all – men, women and even children.”

Att vi har ett indisk-klassiskt CD-häfte med mer än 52 sidor är väl ändå lite roligt, även om meningen i fråga inte är att hänga i gran. Skivan är Rajeswari Padmanabhans & Karaikudi Subramaniams ”Śambhō Mahādēva”: en äcklig kolonialistutgåva från tyska Wergo där artisterna inte nämns med namn på omslaget utan det istället står ”Vīṇā / South India”. Sid 52 är notexempel, det lade tyskarna tid på, men det finns som tur (?) är faktiskt fem meningar och den femte lyder ”Notenbeispiel 14 (bei 2’54”): ragam Bēgaḍa, ciṭṭai-svarams, die ersten 4 āvartams”. Karaikudi Subramaniams doktorsavhandling ”South Indian Vina Tradition and Individual Style” (Wesleyan University, 1985) har vi också: ”Tracing our way backwards through the maze of historical names it is obvious that the vina has steered its way through complex stages before reaching the present status.”

Nog nu om skribenterna som har svårt att få till det i mening fem på sid 52.

* * *

Vi hoppar till kursiveringsfesten ”Hindustani Music in the Twentieth Century” av Wim van der Meer (Martinus Nijhoff Publishers, Haag, 1980):

Moreover, her idea of khayāl is rather stereotyped: A vilambita ektāla followed by a druta tīntāla, or similar arrangement, which is really a very modern development.

För att åh, polemik! Det värmer ju. Synderskan i fråga är Bonnie Wade (”Khyāl: A Study in Hindustani Classical Vocal Music”, doktorsavhandling, UCLA 1971 eller 1975), som inte bara har fel om khyal utan även om dhrupad. Hon argumenterade nämligen så här: Khyal kan börja direkt med kompositionen, i ett högt register. Eftersom ur-genren dhrupad börjar i lågt register och bygger upp till höga Sa, gör khyal avsteg från den indiska traditionen. Ergo har khyal tagit intryck av qawwali, som har sina rötter i Persien.

Hur sågar då Wim van der Meer detta? Jo: dels kan dhrupadiyor sjunga en vandana i högt register inför alap (äsch!), dels kan första frasen i en dhrupad-alap spänna över en hel oktav. Bonnie Wades kunskap om dhrupad, fnyser han i en fotnot på sid 52, ser ut att bygga enbart på bröderna Dagar.

Så, vad är det för dhrupad-alap som börjar med en fras som spänner över en hel oktav? Vi har själva inte hört den, men Wim van der Meer har ett exempel. ”Music example x shows this, the full octave from Ga to ga is used”.

Raga Hindol, i C. (Höga gandhar, E, nås alltså i slutet på rad ett och låga gandhar i början på andra raden.) Vem är det som sjunger? Ja, ju mer vi gräver ser det ut som att det är Wim van der Meer själv. Han åberopar alltså en inspelning av sig själv för att visa att Wade har fel. Way to go. Nu är vi färdiga med den här boken.

Bonnie Wades doktorsavhandling byggdes så småningom ut till ”Khyal: Creativity within North India’s Classical Music Tradition” (Cambridge, 1984). Femte meningen på sid 52 är ”Chandrakant is principal of the family’s Shankar Gandharva Vidyalaya in Lashkar”: en genomgång av Krishnarao Shankar Pandits avkomma. Chandrakant är alltså bror till helt fantastiske LK Pandit.

* * *

The Dawn of Indian Music in the West” av Peter Lavezzoli (Continuum, London, 2006):

But when given the choice, Ali Akbar favored the sarod.

Man kunde tro att han var nödd och tvungen, då sarod var pappa Allauddins mesta instrument, men han fick välja själv (och har alltså inget att skylla på, till skillnad från somliga sarodiyor som inte ska behöva skylta här med att de egentligen inte vill spela instrumentet).

* * *

Sitar and Sarod in the 18th and 19th Centuries” av Allyn Miner (Motilal Banarsidass, Delhi, 1997) är helt klart den allra bästa bok om sitar och sarod som instrument som någonsin kommer att skrivas, och vi rekommenderar den varmt. Sid 52 gör ingen besviken:

Drawings in the ”Naghmah-i sitar” and the ”Sarmaya-i ’ishrat” portray a number of sitars with three tumbas (Beg 1876:43) (Figures 29 and 31).

Tre tumbor?! Hade du en aning om det, är du en sann rasika. Figur 29 och 31:

”They were used in some extent into the 20th century”, fortsätter texten. Och mycket riktigt: The Met har ett exemplar i samlingarna, från tidigt 1900-tal, donerad av Alice Getty:

Det här var det värsta. Vem blir först med att bygga en modern sitar med tre tumbor? Helt utan att skoja till det tycker vi det vore den bästa gimmicken i mannaminne. Tillåt oss lite Photoshop:

* * *

Two Men and Music” av Janaki Bakhle (Permanent Black, Ranikhet, 2005) – en av de bättre titlar vi sett (männen är Bhatkhande och Vishnu Digambar Paluskar):

They took seriously the colonial charge that music needed to be religious, notated and national, publishing a number of notated compositions and pedagogical texts.

”They” är inte Bhatkande och Paluskar utan ”a flurry of native writers” som lyssnat på kolonialherrarna. Först på Sir William Jones, och sedan på många efter-apare som höll med Jones om att indisk musik var ”Hindoo” till sin natur, det vill säga religiös och nationell (?), men saknade hans förståelse för både hinduismens komplexitet och subkontinentens (nu den så kallade nationens) historia. Dock, tack vare dem, via denna indiska ”flurry”, kunde ”upper-caste, middle-class women – not all women, by any means” för första gången lära sig musik i hemmet.

Det är väl bara att bita huvudet av skammen och gå till nästa volym.

Det är ju ”Bhatkhande’s Contribution to Music” av Sobhana Nayar (Popular Prakashan, Bombay, 1989):

The second important episode relates to his collection of compositions belonging to Rampur gharana.

I sig rätt trist – men låter oss återge anekdoter! Det handlar om Bhatkhandes berömda insamlande av kompositioner, och utspelar sig i en tid, inte allt för länge sedan, när kompositioner var hårt hållna hemligheter som på fullt allvar kunde ges i hemgift.

Den första viktiga episoden, om vi börjar med den (under underrubriken ”His Shrewdness”) börjar med att Bhatkhande presenteras för Ashiq Ali, en fanbärare för ett Jaipur-gharana som vi inte riktigt har koll på efter Manarang, son till självaste Sadarang. I Ashiq Alis huvud finns gharanats ovärderliga sångskatt, känd som ”Kothiwal”, sångernas hus. Men Ashiq Ali är pank. Skuldsatt. Så han går med på att sälja kompositioner till Bhatkhande, som utan skrupler inte bara skriver ner dem utan till och med spelar in dem på grammofonskivor. Detta alltså i en tid när inte ens en sådan fanbärare som Ashiq Ali själv har tillåtelse att på något sätt nedteckna de kompositioner han lärt sig – så fort de finns i fysisk form kan de ju komma i orätta händer.

Så Ashiqs far Muhammed Ali blir ursinnig. ”He lost no time in reaching Bombay … he was furious. Bhatkhande managed this situation by surrendering himself to the old ustad as his pupil and pacified him by profuse apologies. The ustad’s anger was assuaged” … okej, det här var den sämsta anekdot vi någonsin hört. Vilket västgötaklimax!

Vi provar nästa. Nu gäller det alltså kompositioner från Rampur-gharanat. Vid den här tiden styrs Rampur av nawab Hamid Ali, själv amatörmusiker av viss rang, som har som hovsångare något så overkligt som Wazir Khan: en tvättäkta ättling till Miyan Tansen. Wazir Khan sitter alltså inne med kompositioner från Tansen själv – alltings början – som han säkert är ensam om i hela Indien.

Detta utövar förstås oemotståndlig lockelse på Bhatkhande. Men hur ska han sneaka till sig dem? Jo, han ordnar en audiens hos furst Hamid själv, ”through a common friend” (som man gör), och ser till att bli upptagen som elev till fursten, inte till hovsångaren. Efter lite lärotid kan han så manipulera sin guru till att helt enkelt beordra Wazir Khan att sjunga ut, och så var det med det. Och om den här anekdoten var bättre än den förra, så var det bara mycket lite.

Nej, det finns tydligen gränser för vad man kan dramatisera. Det blev ett västgötaklimax på hela den internationella bokveckan; men ”västgötaklimax” har initialerna V och K så särskilt fördömande kan vi inte vara.

VK

Liveblogg: Stockholm Sangeet Conference 2011

15:00 – Stämplar in på Musikmuséet på utsatt starttid. Och Stockholm Sangeet Conference 2011 har långt ifrån börjat. Soundcheck med Shipra Nandy. Betalande åskådare i lokalen: uppskattningsvis fem. Men maten börjar dukas upp (de vanliga samosorna), liksom en vinbar – förra årets Sangeet Conference serverade ingen alkohol, så för den alkoholiserade delen av Panchamkauns (hick) ser årets konferens ut att bli den bästa på minst tolv månader.

Startfältet är dock radikalt annorlunda från 2010. Det vi minns från då är Stian Grimstad (sitar) med Moa Danielson på tabla, samt slidegitarristen Manish Pingle influgen från Indien. I år väntar vi på självskrivna namn som Suranjana Ghosh och Shipra Nandy, samt en sydindisk flöjtist, en himla massa dans och så kvällens snackis. Mer om denna senare. De enda som snackar om den nu är vi – några andra är ju inte här.

15:15 – Ljuskedjorna på plats. Så även ett tjugotal åskådare!

20111015-152118.jpg

15:30 – Ooh. En surbaharspelare av rang sätter sig i tredje raden, utan att något sus går genom vår okultiverade publik. Ambassadören håller samtidigt kvällens (redan) tredje tal. Senast vi mötte en indisk ambassadör hade hon hyrt in Jasraj till en bröllopsfest. Hellre då det här; mycket hellre!

15:45 – En bhajan in i Shipra Nandys uppträdande kan vi konstatera att museet lyckats ordna en riktigt osvensk konsertupplevelse, där musiken bara är ett av många starka ljudintryck. Något prasslar, något ramlar med ett brak, något skriker och något har Downs syndrom. Men på scen är det också något som spelar väldigt underhållande tabla, och det är Debashish Mukherjee. Man kanske borde lyssna mer på musik där en aktivt musicerande tabla är något entydigt positivt. Man kanske borde ha lite roligare.

15:50 – Knappt hade vi skrivit detta förrän vi bokstavligt talat fick en skrikande unge i knät. Instant karma.

16:00 – I pausen visas även bilder på barn. Vi ser i baren att schemat har lagts om, så att indiska musiker går på sist (men Nandy först?). Efter några minuter Odissidans till förinspelat skval kan vi alltså vänta oss kvällens stora snackis: inte mindre än fem sitariyor ska upp på scen samtidigt i vad som enligt källor nära en av sitariyorna ska vara en ”jugalbandi mellan två jugalbandipar” plus en ”dark horse”. Panchamkauns väntar med spänning och tar kvällens första glas rött. Första, alltså, i hela publiken.

16:15 – Och njuter av dansen.

20111015-162009.jpg

På allvar. Fint med Odissi. I publiken nu: säkert hundra.

16:45 – Å ena sidan, nu är vårt tålamod slut. Vi vet egentligen vad vi tycker men eftersom vi inte förstår oss på dans säger vi ingenting. Å andra sidan: det står massor av människor med sitarer och prylar vid scenkanten och väntar på att det ska ta slut – kunde de verkligen inte väntat backstage?

17:15 – Nu är de på scen allihop och stämmer. Fem sitarer! Varav en Rikki Ram! Once in a lifetime!

Här fick vi äntligen med alla på samma foto: Stian Grimstad; Kalle Mossige Norheim och KG Westman med Ravi Shankar-sitarer; Håkan Almkvist och Tomas Larsson. (Mossige Norheim – där ett efternamn att verkligen avundas.) På tabla både Hugo Widén och Moa Danielson, för ju fler som spelar sitar, desto fler ska ju också kompa. Allt detta resultar i Bhairavthatvarianten av raga Vibhas, sägs det. Och förstås hundraprocentigt olidligt. I skrivande stund fem sitarer i ”unison” som spelar lehra bakom en tabladuo.

17:35 – Nu när de fått hålla på ett tag kan vi väl medge att det bara är till åttio procent olidligt, fast resterande 20 procent håller inte Spitzenklasse. De tar en vända var, men med väldigt lite manöverutrymme – för varje vända är snart så kort att de inte har möjlighet att göra något, och ska ha en lika lång mukhda. Musiken … den händer bara inte, i allt detta omtugg. Fem sitariyor på scen varav säkert tre hade kunnat ge en riktigt bra konsert på egen hand: Varför?

I publiken talas det om att det är som en musiklektion. Som på en musikskola i Indien. Men ska det inte vara som på en konsert? Det hade vi velat. Den 1 december ska Stian Grimstad och Moa Danielson spela på samma museum utan alla dessa andra. Ett hett tips.

17:50 – Nu: pardhant från Danielson. Välkommen omväxling i det här uppträdandet.

18:00 – Precis som man kunde gissa rev denna tour-de-force ner öronbedövande applådåskor. Men de otaliga keruberna i publiken är otröstliga. Alltid nåt.

18:20 – Nu kathak till levande musik av Stian Grimstad och Debashish Mukherjee. Ambassadören har gått, surbaharspelaren har gått – men det kanske är nu det börjar?

18:25 – Debashish Mukherjee klagar på medhörningen. Förstås. Det hör till skrået. Eller så är det bara vi som inte kan glömma Zakir Hussains uppror för fem år sedan.

18:30 – Debashish Mukherjee tar nu ut sin frustration över medhörning och mix i en sadistisk sawal-jawab med, eller snarare mot, dansösen. Bäst hittills.

20111015-183634.jpg

18:55 – Det var bra dansat. Debashish Mukherjee avslutar med ett imponerande tablasolo, kanske för att han strax följs av tablasolo och vill visa vem som är boss.

19:00 – Nu har inte mindre än tre par tabla burits upp på scen. Suranjana Ghosh ger inte slaget förlorat.

20111015-190516.jpg

Spelet kan börja. Till förinspelad lehra.

19:20 – På harmonium. Men Suranjana Ghosh är boss. Vilken solotabla! Gott och väl fem minuter utan markerad sam och ändå känner man sig genuint musicerad. Ingenting förstår vi av tablasolo, men ändå känner vi oss genuint underhållna. Det här är kvällens höjdpunkt, utan egentlig konkurrens. Och tack vare oss får hon kvällens första trefaldiga ovation – det är hon väl värd, inte minst för att hon spelar själv och inte låter studenterna ta över.

Surbaharspelaren är tillbaka. Kanske även ambassadören?

Nu väntar det som påannonserats som ”kvällens höjdpunkt”: sydindisk flöjt. Flöjt åsido, hur kan man vara så hjärtlös att man kallar nästa nummer för ”kvällens höjdpunkt” när kvällens höjdpunkt fortfarande är kvar på scen?

20:15 – Vi tror bestämt att den sydindiske trummisen bad att få sänka sin medhörning. Vi är officiellt avväpnade.

20111015-223346.jpg

21:30 – Ja, dålig var hon inte, Shantala Subramanyam på flöjt. Även om vi inte gillar flöjt, och suckade av lycka varje gång hon brast ut i någon fras demonstrerande sång. Men karnatisk musik är så mycket mer än solisten – och karnatisk musik har en så hög lägstanivå, tekniskt och underhållningsmässigt. Man kan vara trygg i att det aldrig blir direkt dåligt – och i princip varje framträdande innehåller musikaliska guldkorn. Här fick vi kvällens enda alap(ana), och den var så vacker, i Simhendramadhyamam. Men vilka spelade hon med?

Ingen skugga ska falla på oss för att vi inte har koll på det, trots att vi satt bara någon meter ifrån dem. Det har nämligen inte stått marknadsfört någonstans (och det serverades ju vinglas efter vinglas för att vi inte skulle kunna komma ihåg påannonsen!) – i pressreleasen kallas de bara ”två eminenta medmusiker som spelar fiol och den sydindiska trumman mridingam”. Namn är tydligen fortfarande något många indier saknar.

Extra tydligt blir detta komplex av vad man nu ska kalla det när en eminent svensk musiker som spelar det nordindiska trumparet tabla går fram och buffar på denne eminente sydländska trummis och säger att nu måste han sluta, för nu är tiden ute – det hade aldrig hänt Roland Pöntinen, om man säger så – och Shantala Subramanyam efter avbrutet framträdande sticks till en papperslapp att läsa upp: det är en konsertannons, något där det ska spelas ”more Indian classical music”. ”It is tabla and sarod.” Men vem som ska spela, det får vi inte veta.

* * *

Missförstå oss inte. Visst är vi glada, kanske gladare än de flesta, att det arrangeras en sådan här konferens i detta indierfattiga land, och visst är vi imponerade att det arrangeras idag och inte på 70-talet när en generation hippies varit i Indien och sitaren var i var mans händer. Och stolta över att kunna räkna oss till dem som hört två kvinnor spela tabla på en och samma kväll utan att det varit på temat ”female percussion”. (Och vad vi än tycker om dans är vi lättade att ingen arrangör den här gången gick upp på scen och sade ”Jag hatar dans!”, vilket har hänt i Stockholm, dock inte på Sangeet Conference.)

Men vi tycker ändå att det hade kunnat vara bättre än så här. Även med det råmaterial som stod till buds hade det kunnat bli bättre än så här. Vi saknar verkligen ett seriöst framträdande med sitar, och att flyga in kvällens höjdpunkt från Indien och sedan stoppa henne i förtid, det måste ha kunnat undvikas. Visst, det är säkert hårda regler här i Sverige. Regler är dock bara regler om de reglerar hur man straffas om man bryter mot dem – om man kan dra över tiden på Musikmuséet utan kännbara återverkningar var det här kvällen man skulle göra det, måste vi säga. Och blir man bötfälld om man drar över tiden på Musikmuséet … ja, då måste det gå att börja i tid. Då måste det gå att planera bättre.

Vi är inte så naiva att vi inte vet att sådant här hör till konsertsammanhanget. Vi har väl aldrig varit på något evenemang som börjat på utsatt tid, och ju fler som ska spela, desto sämre fungerar det. Men det är huvudnumret som blir lidande, det som ligger sist, vilket är så bakvänt; och de här klagomålen hör då också till; de är en självklarhet.

Det som inte är en självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i Stockholm, och på det hela taget är vi oerhört tacksamma.

JV

Inde du nord: Pandit Ravi Shankar

gamla omslaget

Album: Pandit Ravi Shankar. Sitar: pandit Ravi Shankar. Tabla: Kumar Bose. Label: Ocora C 558674 (Inde du nord). Innehåll: alap-jor-jhalla & tar-paran i Puriya-Kalyan, vilambit & drut teental i Poorvi-Kalyan, dhun ”Man Pasand” (keherwa/teental)

■ ■ ■ ■

Om man försöker smälla VK på fingrarna slutar det bara med att man måste recensera en massa material. Hon skrev att Ravi Shankar aldrig spelade in längre än 25 minuter, vi letade upp åtta exempel, och idag satte vi så Pandit Ravi Shankar från Ocoras Inde du nord-serie i spelaren – med det ursprungliga omslaget, när Ocora hade en grafisk profil; det nuvarande till höger: idag har de en ”grafisk profil” – och högg in på en legendar vi inte lyssnat på på länge.

Här finns alltså en Puriya-Kalyan på 31 minuter, följd av en Poorvi-Kalyan på 21, som man frestas att tolka som en sammanhållen enhet. Här finns också en sitarstil som väcker minnen till liv: istället för motpolen Vilayat Khans lättrörliga kringelkrokar ett tungrott beenbaj där det tar emot att böja tonen mer än en gång och längre än ett par steg, och istället för gharanabrodern Nikhil Banerjees långa bastoner i alap ett ständigt staccatospel med spattiga hopp och överraskande klipp, en våldsam attack på snart sagt varenda ton. I stället för melodiken hos vem som helst en nästan okynnig vilja att sabotera allt med en plötslig meend upp till det nästan falska. Hårdhänt drar han ljud ur instrumentet, och lyssnaren får aldrig vila. Varje raga en liten Marwa. Ja, han hade sannerligen ett eget sätt att se på musik.

Dock är beenbajet (för beenbaj är det, noga utmärkt som ”the Senia beenkar gharana style” i häftet) inte riktigt så tungrott som vi minns det. Men desto mer kuriöst: mitt emellan Imrat Khans khyal-inspirerade ornamentalism och Dagarvanits subtila mikrotonalitet känns Ravi Shankar, när vi lyssnar på honom idag, plötsligt som en udda fågel. Om vår första reaktion är ”var det inte mer än så?”, är vår andra ”vänta nu, det kanske inte behövs mer än så”. Att spelsättet är gammaldags, det märks. Att det kan tråka ut moderna lyssnare, det förstås. Men att det ändå finns något där, det anas åtminstone.

Hur den en gång såg ut på LP kan vi väl också visa

Ju längre skivan går, desto mer rytmisk blir den. Ravis sätt att se på musik var mer rytmiskt än andra sitariyor och det märks i spelets alla aspekter. Efter 13 minuter av allt mindre melodisk alap och 7 minuter jor som logisk vidareutveckling kommer så en fullständig överraskning: en 10 minuter lång tar-paran med Kumar Boses bastabla! Tar-paranen som vi brukar göra oss lustiga över, antyda att den inte finns på riktigt – och så har den varit mitt framför ögonen på oss sedan 80-talet: på megakändisen Ravi Shankars mest anspråksfulla inspelning, på en europeisk skiva. Ja, det är inte lätt att hålla reda på allt.

Vid det här laget har Pandit Ravi Shankar ingen likhet kvar med det Ravi Shankar spelade till vardags. Det är också nu vi bestämmer oss för att den är värd fyra stjärnor. Det är så imponerade kompromisslöst – långa sträckor håller sig inom bara tre toner – att det får vem som helst att längta småborgerligt efter melodi. Varför det finns sådan här musik förstår vi egentligen inte, men för den som gör det tror vi att här finns mycket att hämta. Det är i alla fall smått unikt på skiva, och Kumar Bose är, ta i trä, riktigt njutbar som pakhawaj.

Efter denna motvalls-tour-de-force kommer en mystisk Poorvi-Kalyan i vilambit teental svävande som skymningsdimma över ängarna. Ravi har fått sitt lystmäte av 17 minuter ren rytmik, och svävar ovanpå rytmen, fri, i en sagolik gat. Poorvi-Kalyan, Poorvi med shuddha dhaivat (mer eller mindre hans egen skapelse), är genialisk för att lösa upp spänningarna från Puriya-Kalyans Marwaskala.

På det en riktigt bra drut som urartar i jobbig jhalla. Kan ett framförande bli mer perfekt? Vi förstår VK:s kritik av Ravis snuttifiering –

Vilayat Khan spelade in sina första stenkakor som 9-åring; när LP-skivan kom spelade han in hela LP i samma raga, och när CD:n kom var hans inspelningar 80 minuter. (Banerjee tyckte över huvud taget inte om att spela in.) Ravi Shankar började också på 78-varvare, och när LP:n och sedan CD:n kom blev också hans inspelningar längre – men inte mycket.

– men samtidigt har Ravi alltid varit berömd för just det, hur skickligt han kondenserade och destillerade en raga först till stenkakans fem minuter, sedan till LP-sidans tjugo. Här har han kondenserat hela sitt musikerskap till 50 minuter: traditionstyngd beenbaj, med obskyr tar-paran, i en traditionell raga, plus en egen raga med vilambit (bra!), drut (förhållandevis bra) och påfrestande jhalla. Allt är med, utom avarterna.

* * *

Ravi Shankar är en artist man inte minst som utlänning verkligen måste förhålla sig till, och det är svårt. Världens bästa sitarspelare var han inte, men det är mycket som är intressant med honom: dels torde han vara världens mest tungfotade synonym till sus och dus, dels stod han i traditionella stunder en bra bit utanför den mittfåra man alltför lätt förutsätter att han var med om att plöja upp. Båda aspekterna kommer fram på Ocoras Pandit Ravi Shankar som på få andra skivor.

JV

Masters in Sync, volym 1 och 2

Album: Masters in Sync I. Label: Music Today. Innehåll: raga Shanti Prerna (?!) med Hariprasad Chaurasia & Shivkumar Sharma (flöjt/santoor), Alla Rakha & Zakir Hussain i tabladuett, Maru Bihag med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai).

AlbumMasters in Sync IILabel: Music Today. Innehåll: Mishra Bhairavi med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai), Piloo med Shahid Parvez & Faiyaz Khan (sitar/fiol), Gorakh Kalyan med Vishwamohan Bhatt  & Ronu Majumdar (gitarr/flöjt), Jhinjhoti med Budhaditya Mukherjee & Bhajan Sapori (sitar/santoor), bhajan med Sultan Khan & U Srinivas (sarangi/mandolin)

Som Panchamkauns hackkyckling har undertecknad ålagts att recensera två erbarmliga jugalbandiskivor med den fåniga titeln ”Masters in Sync”. Hur tar man sig ens an en sådan uppgift? Jo, först sätter man lägsta betyg på hela eländet, en stjärna, och sedan lyssnar man igenom skivorna och tar reda på varför.

Hariprasad Chaurasia och Shivkumar Sharma är då behjälpliga, med en raga de kallar Shanti Prerna (”frid/inspiration”). Det här är dess enda inspelning och vi förstår den inte. Mukhdan i större delen av framförandet är (N)S’ M* P, staccato, och den sätter stark prägel på upplevelsen. Men även om man bortser från att det som spelas är en obefintlig raga är det som allmän musik betraktat väldigt dåligt: det är enformigt, ointressant, andefattigt och oändligt långt. Spåret är drygt trettio minuter men känns som det dubbla.

Hariprasad dominerar totalt; Shivkumar Sharma är helt uträknad. Man kan säga att han kompar flöjten. Ändå anpassar sig Hariprasad till honom genom att spela en förfärlig massa staccato, mot poängen med sitt instrument. Och båda spelar av någon anledning länge mycket tyst, vilket är svårt att kompa på tabla. Vi hittar inget förmildrande att säga om spåret, och det är ingen jugalbandi.

Nästa spår är åtta och en halv minuter tabladuett i tal Pashto från Alla Rakhas och Zakir Hussains Maestro’s Choice-skiva. Tabladuett är väl inte det den nordindiska publiken vill höra när man lockar dem med jugalbandi? Det man vill ha är ”melodi”; ju sämre desto bättre. Här tycker vi att Music Today är oärliga.

Avslutar första volymen gör Amjad Ali Khan och Bismillah Khan med en Maru Bihag. På de här hemska skivorna har Music Today ganska konsekvent listat musikerna i fel ordning, den juniore före den seniore, men i fallet Amjad Ali må det vara hänt eftersom han så totalt överskuggar nestorn.

Deras spelstilar är inte kompatibla. Amjad Alis kantiga, tvärkastiga tantkari går tvärt emot Bismillas långa, böljande linje och är så pass mycket snabbare att Bismillah inte hinner utveckla något i sina vändor; ofta spelar han bara mukhda åt Amjad Alis improvisationer. Som bara till 50 procent är försök att spela seriös musik. Bara vid rena pajaskonster applåderar publiken.

Bismillah Khan tycks ha tekniska problem med rörblad – toner som kommer ut fel, toner som inte kommer ut alls – och frågan är om han helt enkelt var för senior på den här inspelningen? Vi vet inte. Det är inte någon av Amjad Alis bästa prestationer och det är ingen jugalbandi. Framför allt är det inte så vi vill minnas Bismillah Khan.

Det behöver vi inte heller, för volym två bjuder på en Mishra Bhairav med samma sättning. Med tonvikt på ”Mishra”. Direkt urartar det nu till melodisk tävling, på Amjads initativ – han spelar ren freeform och slänger in en och annan prayoga, och Bismillah sopar banan med honom. Inte en enda fras ur hans shehnai är sämre än något från Amjad Alis sarod, och allt är fantasifullt utan att förlora Bhairavi. Amjad jobbar med kvantitet i stället: Spåret är 22 minuter långt och Bismillah Khan spelar sin sista ton vid 14-minutersstrecket.

Nå, ska man vara ärlig upptas alla återstående minuter utom en av trumsolo. Vi blir inte ens förvånade. Efter idogt lyssnande på tablasolo är vi fortfarande inga experter men har i alla fall hört betydligt bättre än så här. Och varför är det fler än en trummis?

Shahid Parvez och Faiyaz Khan (violinist från Bhendibazar-gharanat) tar vid med en Piloo som faktiskt låter bra men tonar ut innan den hinner börja (8½ minut). Istället blir det Gorakh Kalyan från Vishwa Mohan Bhatt och Ronu Majumdar – den mest lättviktiga musik vi någonsin hört i indisk form. Den är helt bankrutt, på en nivå där musikerna turas om att upprepa en fras på två–tre toner upp och ner för skalan, helt identiska. Rekommenderas verkligen till LIGHT MUSIC LOVERS, LIGHT MUSIC FANS och inte minst till THOSE WHO ARE FOND OF LIGHT MUSIC. 

Här vet vi inte vad vi ska säga. De kanske inte är våra favoriter, men de kan ju bättre.

Budhaditya Mukherjee och Bhajan Sopori (santoor!) är näst sist ut med en överraskande Jhinhjoti. Från första början ett spännande sound, där Budhadityas sylvassa sitar nästan försvinner i en gnistrande vass santoor, och Sopori vägrar konsekvent att underordna sig. Hans instrument är ju ett hackbräde som inte vunnit allmänt erkännande i genren för att det är fundamentalt opassande i teori och praktik medan Budhadityas är den världsberömda sitaren, supervirtuos är han också, men det stoppar inte Bhajan Sopori! Om han så bara kan dra pinnarna fram och tillbaka över strängarna som om han spelade swarmandal så gör han det – mycket. Och han hamrar på sin santoor! Budhaditya spelar för glatta livet och Sopori har bestämt sig för att svara upp. Han är i sanning en virtuos. Ibland hör vi två santoorer! Han är fantastisk – på något vi inte gillar.

Men det är första gången vi har roligt på Masters in Sync-skivorna. Det underhåller, men bara för att det är så konstigt. Att Budhaditya gjort detta ligger honom inte i fatet. Det är första gången vi hör Sopori, och vi kultförklarar honom på stående fot.

Dock är det inte tu tal om att det är enstjärnigt, vi kunde inte ens lyssna på hela spåret (15 minuter). En bhajan avslutar, med den mycket udda kombinationen sarangi och sydindisk el-mandolin, Sultan Khan och Mandolin Srinivas: de spelar varannan rad och visst, de har i alla fall en melodi att spela (ett ord man inte kunnat tillämpa överallt på dessa skivor) men det är ju bara en uppvisning i hur trist en el-mandolin låter. Ljudet av sarangi är ju världens vackraste – i dess närhet kan ingen mandolin spelas. Tonas barmhärtigt ut efter bara fyra minuter.

* * *

Vilket elände! Men inget av instrumenten här är det andra tillräckligt likt för att det ska fungera. Det är för olika spelstilar som möts. (Undantaget är förstås tabladuetten, men den tycker vi inte hör hemma på en sådan här skiva över huvud taget.) Ibland är skillnaderna till och med så stora att det inte kan kallas jugalbandi, då inte ens några av instrumentens största stjärnor kunde överbrygga klyftan och hitta några lika villkor.

Vi vet att musik kan beröra. Vi vet att musik kan förändra liv, tända känslor, släcka ut – visa dig mysterierna. Det gör, kort och gott, inte musiken på Masters in Sync.

JV

*) Teevra madhyam.

Fusion is confusion

Saim Thevenet, Pitbulls in the Nursery

Den ”fusion” som är ”confusion” när det gäller indisk klassisk musik brukar ofta kombinera det indiska med traditionell musik från någon annan del av världen, eller kanske i något fall jazz. Bland rättrogna lyssnare är det en ständig tävling att tycka så illa om detta som möjligt. Vårt personliga rekord torde ha satts när vi letade upp en lämplig Youtubevideo och kommenterade ”Please realize that fusion is not an innocent pastime. It genuinely hurts people”.

Idag har vi istället lyssnat på franska dödsplutonen Pitbulls in the Nursery, som spelar teknisk dödsmetall: närmare bestämt deras första (hittills enda) fullängdare: Lunatic från 2006 (Black Lotus Records BLRCD110). Omslaget är renlärigt men i dödsens absolut sämsta konvention, med monster och ”cyber” om vartannat, logotypen är ju så ynklig att man omöjligt kan tro att det ska spelas döds över huvud taget och man ska för den delen kanske inte heller döpa sig efter kamphundar. Faktiskt lovar inget gott hittills, om uttrycket tillåts.

En låt heter ”Monkey’s Masturbation”. Den börjar så här:

Monkeys are always ready to masturbate their brains
Monkeys are famous, monkeys are vicious
There are too many monkeys
Look at what they want to make of you

Samhällskritik alltså, med de hexagonalas karaktäristiska grepp om det engelska språket.

Monkeys are smart but stay shit
I think you can realize it
They’re good looking but they suck
They let you down so don’t give it up

Ja, vad säger man? Vi kommer i alla fall inte på något.

Och när man lyssnar på teknisk döds förstår man ju verkligen varför svartmetallarna ville starta upp en punkigare genre där det var viktigare att vara ute och mörda och bränna vitekrist än att slipa på taktartsbytena i replokalen. Här är det sådant teknikfokus att döden själv får stå tillbaka för något som närmar sig generellt muso-rockande (även i produktionen!); musikerskapet imponerar alltid, förstås, men inte musiken.

Så varför har vi genomlidit ”Monkey’s Masturbation” i Panchamkauns namn? Jo, skivan har ett tio minuter långt ”hidden track” efter sista låten, där gitarristen Saim Thevenet tar upp sin sitar och spelar en förvånansvärt fin aochar i raga Marwa. Efter tre minuter kommer övriga dödskrigare in och fusionen är ett faktum. Soft, trist och väldigt ometalliskt till en början, och Marwa är inte längre mer än en skala (fraserna återvänder hela tiden till S). Och när det till sist ska manglas vet bandet inte riktigt vad de ska göra bakom en så framträdande melodi. Se själva:

Kanske inte så mycket att rapportera om, men det är den hårdaste sitarfusion du lär få uppleva i första taget och roligt att höra att eländet för en gångs skull gör våld på även den europeiska yttringen, inte bara på den indiska.

Som kuriosa tänkte vi nu nämna Rudra, en pluton renrasiga indier från Singapore som menar sig spela ”vedisk metall”. Sedan mitten på 90-talet har de fått ur sig sex släpp där renset varvas med vediskt mässande samt diverse mellanspel av tablasolo, flöjt &c. En av skivorna heter The Aryan Crusade (Trishul Records TR 001, 2001) – nordbor, tycker tydligen Rudra, är till för att skoja med.

Så värst mycket krieg är det väl inte att uppträda i charmörfrisyr och lila tröja, och de vediska inslagen är också en ren studioprodukt så om liveakten Rudra har vi nog ingenting att säga. Här har vi dock haft möjlighet att bedöma en hel karriär och inte bara en enstaka skiva, och faktiskt har Rudra blivit stadigt bättre. Debutens taffliga halvdöds har med åren svärtats till en slamrig gröt som inte kan framhäva någon instrumentalteknik, men någon nordiskt acceptabel metall har de aldrig spelat. Därtill är deras dödsdyrkan ofta på tok för durstämd. Och det inte bara för att de hämtar inspiration ur en vedisk ljudvärld: några av medlemmarna tjänstgör på sidan av i melodiska dödsplutonen Kaliyuga och ett par andra är i new age-kretsar.

”Life metal”, skulle vi föraktfullt säga i Sverige. Och Rudra själva skulle väl hålla med.

JV

Jamaluddin Bhartiya: Two Ragas

Dessa europeisk-utgivna indisk-klassiska skivor med sina psykedeliska omslag! #@&!?傻屄

Album: Two Ragas. Sitar: Jamaluddin Bhartiya. Tabla: Rashid Jamal.* Label: Opus 3 8004 (1980) (Nat-Bhairav, Sindu Bhairavi)

■ ■ ■

Förra året trendspanade vi om sång och sitar – fler och fler sångare och sitarspelare beblandar sig i ”jugalbandi”. (Vilken överdrift – det handlar egentligen om att någon enstaka faktiskt gör det som tidigare var otänkbart gimmickry.) Huvudsaken var i alla fall en förhoppning om att man snart skulle komma att sjunga samtidigt som man spelade. I Sydindien är ju sådant inga konstigheter, och, som VK hittade ett korn, ”i ett globalt perspektiv är det ingen som höjer på ögonbrynen för att man sjunger samtidigt som man spelar någon sorts luta”.

Och framför allt hade vi en sådan sitariya en gång: Jamaluddin Bhartiya. Det cirkulerar en privatinspelning med honom, monumental, 45 minuter Patdeep, där han sjunger med i såväl alap som jor–jhalla, och naturligtvis i gat, inklusive tanbazi. Den är storartad. Länge har vi velat höra mer med honom, och nu har vi gjort det.

Experten och världsmusikbloggaren Bolingo som har hur många sällsynta indiska skivor som helst har lagt upp en ripp av Jamaluddin på svenska Opus 3, från 1980, även om inspelningen är av en konsert i Holland. Till vår förtret sjunger han inte en ton. Det var tydligen inte som banbrytare han ville bli ihågkommen.

Men till vår förtjusning – och det är ju verkligen alltid nåt – spelar han alldeles sagolikt.

Kaktusträdgården utanför Sailana gamla slott.

Jamaluddin var elev till Ravi Shankar, men det är bara början. Eller slutet. Dessförinnan tog han sånglektioner av självaste Amir Khan, och hans pappa Abdulqadar Khan var hovmusiker i Sailana. Vad i helvete är Sailana för hov, undrar du nu, och Sailana ligger mellan Bhopal och Ahmedabad och var som furstestat (1730–1948) att jämföra med en mellanstor svensk kommun. Det enda Sailana över huvud taget är känt för är kaktusar: de har Indiens äldsta kaktusträdgård. (Hur gammal? Cirka 50 år.) Och VK har inte varit där. Tsk. Tsk.

Jamaluddin spelar i alla fall inte snarlikt Ravi Shankar, och inte snarlikt någon annan heller. Det må vara honom han brås på mer än Nikhil Banerjee, men det är en makalös gayaki-ang helt utan Ravis tantkari, och det finns ett lugn på den här skivan som vi inte hört maken till; Ravi Shankar känns hispig och spänd i jämförelse. På muso-språk kanske man kan säga att Jamaluddin har ett ”häng” som är få förunnat. Det är fantastiskt släpigt spelat utan att komma i otakt. Den enda vi kan jämföra med är faktiskt Pushparaj Koshti.** Och en melodik som gärna bryter av mer invecklade fraser med något riktigt inställsamt. Smör-sitar som fungerar! Han spelar en Nat-Bhairav och en Sindhu Bhairavi, och vi försökte jämföra med Ravi Shankar i samma ragor, men det enda vi hittade med gurun var gamla stenkakor. Har han verkligen inte spelat in dessa i mer än tre och en halv minut?

Kanske är det den här skillnaden i kynne som gjorde den rastlöse, drivne Ravi Shankar till världsstjärna och dömde Jamaluddin Bhartiya, lugn och nöjd, till salig glömska. Men om publiken i gemen varit mer musikalisk hade det kanske varit tvärtom.

Opus 3 är ett svenskt audiofilbolag, grundat 1976 och aktivt än idag. Vi har inte sett någon annan indisk skiva från dem, men här har de verkligen gjort skäl för epitetet – sitaren låter enormt stor och detaljerad, med bara precis på gränsen till för mycket reverb, och lyckas hävda sig mot en förfärlig tanpura utan minsta sustain som tuggar ostinato å det absolut tydligaste. Nu blev det lite väl mycket fokus på denna stackars flicka, för hon lyckas bara störa några sekunder i början av varje spår – sedan är man ett med sitaren i Opus 3:s mäktiga ljudbild.

Och ändå har skivan bara tre stjärnor, som det sorgliga hopklipp den är. Just när Jamaluddins alap firar triumfer tonas den ut bryskt och klipps rakt in i vilambit. Klipp och toningar i gat är legio. Vi lurade ändå på att ge den fyra stjärnor, men så kom vi ihåg att Jamaluddin faktiskt inte sjunger, som vi bespetsat oss på.

Bolingo berättar om en annan utgåva på holländska Space Records, men vi har gett upp hoppet om att han ska sjunga där. Dock hoppas vi på en icke-hopklippt presentation. Och det tror vi att vi får också, om vi någon gång får tag i skivan – men realister som vi är gissar vi att ljudet kommer att vara betydligt sämre.

JV

PS: Han som gjort Opus 3:s omslag, som vi lyckats låta bli att svära över i hela vår recension, heter Eric Carlstedt. Hej Eric. Så här 21 år senare, fattar du hur creddigt det hade varit om du skrivit på framsidan vilka de två ragorna var?

*) Jamaluddins son (detta nämns inte på skivan). Han har även en bror, Roshan Jamal, som spelar sitar. Oss veterligt sjunger inte  han – heller.

**) Som ju också han spelat med sångare.