Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.

Imdadkhani Watch: intervju med Shujaat Khan räddad för eftervärlden

shujaatVarför inte? Vi återpublicerar en Kavita Chhibber-intervju med Shujaat Khan från Little India 2004, som rörde upp riktiga flamewars när den kom; idag är den borta från nätet. Helt odiplomatiskt pratar han om Vilayat och Shahid Parvez, och helt ohagiografiskt om sig själv!

Läs mer