Deutschland über alles: über alles in der Welt

Det kom ett paket med två skivor och ett brev:

Brev: tysk kundservice

Och en hembränd CDR med en korrigerad version av den ena skivan. Originalet från Swarashree Enterprises i Mumbai hade ingen spårindelning, bara ett långt spår med tre stycken med långa tysta partier emellan, och ett glapp i musiken i första stycket. Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har då läst in den i datorn, tagit bort tystnaden och glappet, delat upp det hela i tre spår och bränt en ny skiva.

Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Tysk kundservice. Så långt utöver det vanliga, så långt över förväntan. Über alles in der Welt.

Vad var det då vi hade köpt?

Swarashree Enterprise i Mumbai har gett ut CD-versioner av ett gäng inspelningar som de hade ute på kassett i Indien 1983. Det är Kumar Gandharva, Zarin Daruwalla, Abdul Halim Jaffer Khan, DV Paluskar, Zia Mohiuddin Dagar, Yeshwantbuwa Joshi och kanske andra. Möjligtvis till och med så sällsynta artister som Chandrashekhar Naringrekar och Padmavati Shaligram. En del av CD-utgåvorna låter bättre än kassetterna, kanske alla.

Vi kom över ZM Dagar och Yeshwantbuwa Joshi.

Yeshwantbuwa Joshi: The Long Lost Cult Singer Reappears!

JJAlbum: Echoes of a Golden Voice. Sång: Yeshwantbuwa Joshi. Sarangi, tabla, harmonium: Ingen uppgift. Innehåll: Hameer (vilambit jhoomra ”Chameli Phuli”, drut teental ”Aaj Ghan Garaj”), Gaud Malhar (”Lade Ladesi”) och Bahar (”Belariyan Phuli”). Label: Swarashree Enterprises YJ001

■ ■ ■

Yeshwantbuwa Joshi är en legend – en av de renlärigaste och bästa sångarna i Gwalior-gharanat, denna urkälla till så mycket musik och till så få skivor med renläriga sångare. Han var elev till Mirashibuwa, som gått i lära hos Balkrishnabuwa Ichalkaranjikar och Vishnu Digambar Paluskar, och för all del även till Agra-mästaren Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas”. Magiska namn alla. Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas” så magiskt att det inte spelar någon roll att han var från Agra.

Yeshwantbuwa Joshi är en legend, ett magiskt namn på en stamtavla med magiska namn. Och det vet vi alla. Men hur många har skivor med honom?

Vi har ärligt talat sett en, och det är den här, urpsrungligen från 1983.

Bara på baksidan står titeln Echoes of a Golden Voice, och där beskrivs han/skivan/repertoaren (oklart) också som ”Epitome of Gwalior Gayaki”. Intressant nog finns det en skiva med Laxman Krishnarao Pandit som heter Epitome of Gwalior Gayaki, som lever upp till namnet och är helt fantastisk, på sätt och vis en bättre skiva än vi trodde fanns.

Hur står sig Yeshwantbuwa Joshis skiva mot LK Pandits?

Den har ett starkt huvudnummer i raga Hameer. Precis som LK Pandit sjunger Yeshwantbuwa mycket ren khyal utan gimmickar, och upplägget med ”Chameli Phuli” och ”Aaj Ghan Garaj” visar effektivt olika aspekter av ragan – bada och chhota som sthai och antara; jämfört med ”Chameli Phuli” drar ”Aaj Ghan Garaj” nästan iväg mot Bilawal och Nand.

Men det upplägget har också en baksida. Vilambit blir något enformig i en begränsad del av Hameer. Inte minst som det i den här stilen är pang på och full fart från första tonen (det som idag kallas vilambit skulle nog Yeshwantbuwa kallat ati-vilambit). Hameer som huvudnummer äger inte samma urkraft som LK Pandits Puriya, långt därifrån.

På det som var B-sidan på kassetten är 15 minuter Gaud Malhar bra och 15 minuter Bahar oengagerande och blir intressant först på slutet. Vilket kommer som en paradox, för dittills har de snabbaste partierna varit de minst lyckade. Yeshwantbuwa sjunger fantastiskt, för full hals, men det betyder också att han försöker undvika att jobba med stämläpparna och då kan han heller inte packa distinkta toner lika tätt som till exempel Bhimsen Joshi. Ändå hettar det till när det går undan i hans Bahar – men det är efter en blek början.

Med två halvtimmar musik istället för en halvtimme och två kvartar hade det kanske blivit en mycket bättre skiva. Som en är nu är den inte så magisk som namnet Yeshwantbuwa Joshi. Det skulle kunna tänkas vara en orättvis förväntning. Kanske är vi dömda att bli besvikna på så magiska namn. Men kom då ihåg att när det väl kom ut en ordentlig skiva med Kesarbai Kerkar var det mycket riktigt den bästa musik vi någonsin hört.

Kom också ihåg att Laxman Krishnarao Pandit har gjort en bättre Epitome of Gwalior Gayaki.

Och att Kumar Gandharva har sjungit in en ”Chameli Phuli” som är Yeshwantbuwa Joshis raka motsats. Kumar Gandharva hade bara en fungerande lunga och kunde bara sjunga kortare fraser, en svaghet i en musikform som bygger på långa fraser. Kumar Gandharva är berömd för att han vände den svagheten till en styrka. Genom att hacka upp musiken i småfraser och injicera tystnad mellan dem skapade han en spänning så tjock att det gick att skära den med kniv. Hameer i Baithak-serien är en av hans mest elektriska inspelningar. Underbara surgubben Kumar Prasad Mukherjee kallade Kumars Gandharvas gayaki för ”melodrama, not drama”. Vi är nog inte större än att vi tycker att Kumars melodrama gör ännu bättre musik av Hameer än Yeshwantbuwas ortodoxa drama. Men vi är inte i Kumar Prasad Mukherjees liga.

Zia Mohiuddin Dagar: Ahir Bhairav & Malkauns

ZMDAlbum: Instrumental – Rudra Veena. Rudra-Veena: Zia Mohiuddin Dagar. Pakhawaj: ingen uppgift. Innehåll: Ahir Bhairav och Malkauns, med dhrupad i båda: ”Hey Jagadish” och ”Jayati Jayati Shri Ganesh”. Label: Swarashree Enterprises UZMD001

■ ■ ■

Den andra skivan vi kom över var Zia Mohiuddin Dagars Ahir Bhairav och Malkauns. En av de rätt sällsynta skivor där han spelar dhrupad och inte bara alap. Inte minst därför ville vi höra den. Lite blev vi besvikna.

Vi har lyssnat rätt mycket på ZM Dagars Rudra-veena genom åren, så i stor utsträckning har vi hört det förut. Det är långt ifrån första gången vi hör hans Malkauns. Musikerskapet är förstås som alltid solitt och effektivt, ragadarin oklanderlig, men nästan hela Malkauns spelas i så högt register att spåret kan betraktas som bortkastat. Ahir Bhairav är betydligt bättre. Det är ingen helgjuten skiva, långt från Zia Mohiuddins storverk, men väl värd en rekommendation för en halvtimmeslång Ahir Bhairav på Rudra-veena.

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna. Vi säger det igen: Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har läst in den defekta skivan med Yeshwantbuwa Joshi i datorn, tagit bort defekterna, och bränt en ny skiva med korrigerad spårindelning. Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Mer om att entusiastiskt fixa till perfekta versioner av defekta skivor läser du här, med tips och praktikfall.

JV

Utkanten av Rudra-veena: Anant Bedekar

Anand Bedekar

Gammal singel: Instrumental Classical. Rudra-veena: Anant Bedekar. Label: EMI 7EPE 1568 (1972). Innehåll: Malkauns (alap/jor)

■ ■ ■ ■

Låt oss börja med att säga att vi inte själva har ett exemplar av denna mycket sällsynta sjutummare med Anant Bedekar på Rudra-veena. Vi har hittat den på en MP3-blogg* och tyckte den kunde vara rolig att ”bedöma”.

Så här sammanfattas kultartisten på rudravina.com:

Born in a family of music lovers, Anant Bedekar also played the sitar and the surbahar. His music, he said, was neither in the dhrupad nor in the khyal style. His expressive playing technique and the singular sound of his been made him an original beenkar at any rate, unjustly condemned to obscurity. In this segment, he plays on a massive instrument made in 1960 by Makanlal Roy in Calcutta.

Och det är samma segment EMI gav ut på EP. Vi gissar att så hemskt många inspelningar inte cirkulerar. Tyvärr.

För Bedekar är bra. Musiken må vara varken dhrupad eller khyal, men vems är det, utom en renlärig dhrupadiyas? Ska man som instrumentalist spela ”khyal” får man väl vara någon riktig Kirana-traditionalist. Om man undrar var han kom ifrån ska han ha varit elev till Laxmanrao Chavan, vars far Balvantrao Chavan var elev till Bande Ali Khan i Gwalior.

Det är all information som finns om Anant Bedekar på internet. Som han framstår här påminner han mest om Asad Ali Khan, med ett jawarisurrande twang på var och varannan ton. Det är ett rent nöje att lyssna på – hade det varit betydligt längre hade det kunnat bli femstjärnigt – men särskilt avvikande låter han inte. Om det musikaliska innehållet finns faktiskt inte jättemycket att säga då det är så litet, och situationen så onormal: en alap och en jor i Malkauns ska sammanfattas på sex minuter var.

Istället kan vi väl reflektera lite, så här mitt i natten, över inspelad musik nu och då. Å ena sidan har vi idag ett enormt överdåd, med timme efter timme av Malkauns i alla tänkbara och obegripliga tappningar bara något musklick bort. Å andra sidan föreställer vi oss automatiskt – ”det var bättre förr” – att det inte fanns så herrans mycket rat bland det man hade att spisa 1972.

Å tredje sidan är en 45-varvare med Anant Bedekar kort. Två gånger sex minuter; den är kort. Å fjärde sidan räcker var och en av de minuterna till att försätta en i precis lika mycket Malkauns som vilken CD som helst. Men till syvende och sist kommer man inte ifrån att 70-talsrasikan fick sitta framför skivspelaren och vända sida var sjätte minut hela kvällen. För det måste väl vara så man lyssnade på Anant Bedekar när det begav sig: på repeat.

RK, NK

*) Det är bara att googla. Så många andra relevanta träffar på Anant Bedekar lär ni inte få.

Om kvinnokroppen, om Indien och Europa

Idag såg vi en särdeles ful skiva. Den heter ”Opera & Classic: 54 Masterpieces” (”classical”, menar de) och ser ut som på bilden här. Den riktigt, riktigt hugade kan kanske klicka upp den i större format. Fy fan.

Den som en gång sett ett så gräsligt skivomslag måste bearbeta upplevelsen. Som jänkarna säger, ”you can’t unsee it” – man måste, för att klara livhanken, på något sätt göra det till sitt. Till något som, på vilket sätt det vara må, var värt att se. En inspirationskälla, i vårt fall. Det tvingade oss att fundera över musikinstrument och nakna, kurviga kvinnokroppar.

I Indisk klassisk musik har vi ju Rudra-veenan, Shivas (Rudras) veena. Även den sägs vara inspirerad av den kvinnliga figuren, eller rättare sagt Parvatis. Så här ser den ut:

Tekniskt sett är fiolen och cellon lutor, medan Rudra-veenan är en stavcittra med två påmonterade resonsanslådor. Dessa kallas tumbor och abstraherar kvinnokroppen till två klot eller cirklar. Allt som allt två cirklar och ett streck. Det krävs minimalt med tankearbete och association för att se likheten mellan cello och kvinna:

(Notera dock den subtila svarta triangeln, som vi tror att många missat!)

Språnget mellan Rudra-veena och kvinna är större, men alls inte omöjligt eller egentligen långsökt:

Jämfört med det slaviska avbildandet i Europa är ju det här rena kubismen. En nivå av konstnärligt gestaltande som Europa inte skulle nå förrän på 1900-talet, men som Shiva själv etablerade i Indien i tidernas begynnelse. Jämför en akademisk tavla med en Picasso:

Rudra-veenans abstraktion har flera fördelar. En är att den kan appliceras på flera sätt. Varsågoda, på Panchamkauns är inget för vulgärt för att pekas ut:

En annan är förstås att den är mer avancerad. Frånsett det avancerade i att den med sin mångtydighet lyckas vara både mer och mindre vulgär på samma gång (den kvinnliga figuren som geometri kontra bröst som klot) – frånsett det måste betraktaren/konsumenten tänka lite för att göra kopplingen; det duger inte bara att ta in. Betraktaren blir delaktig, inte alls olikt det både inkluderande och uppfordrande i den indiska klassiska musiken, där lyssnaren både kan och nästan måste delta på näranog samma villkor som musikern.

Det är sådana här tankekrumbukter det verkliga bottenskrapet tvingar fram. Så hellre ”54 Masterpieces” än ett medelmåttigt skivomslag som bara går in genom ena ögat och ut genom det andra.

ELLER?

VK (text/schizofreni)
JV (illustration)

Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.

Ett sista tabu

Svenska Country & Eastern har släppt den första fullängds-dhrupaden med veena och sång, Fariduddin och Mohiuddin i en Malkauns, och samtidigt den första skivan med Pandit Taranath (dock bara på orgel). Man blir stolt över att vara svensk: vi har distribuerat vad indierna bara kunde skapa ur intet. Ja, sådan är vår makt att när vi åker till Bombay tar vi midnattssolen med oss.

JV