Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av stora musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK

Pressgrannar: Pushparaj Koshti sågad!

Stackars Pushparaj Koshti!Kolkata Mirrors Bitan Sikdar sågar Pushparaj Koshtis uppträdande på All-Bengal Music Conference:

Koshti performed raga Madhuvanti. He played alap, jod, jhala and a bandish in ektal (48 beats) [ambitiöst …]. Koshti’s rendition lacked the essential resonance of surbahar. There was nothing new or innovative in his composition. Though the bandish was attractive, yet the strokes of the instrumentalist could not evoke the essential mood of the raga.

Madhuvanti, a short-span raga, however, boasts a good note-combination that reflects from its melody. “Since Madhuvanti is a short-span raga and there is nothing much to improvise, a long recital may often prove to be monotonous,” said Arindam Bose, one from the audience.

“The general audience may not identify a raga or be sound enough about the intricate details of classical music. It, therefore, becomes the performer’s task to make his or her compositions arresting. After all, all we need is renditions which one can enjoy, irrespective of the knowledge of classical music,” said Smarajit Sen, a Sangeet Research Academy scholar, present in the programme.

Svidande kritik! Visst är mycket obegripligt – till och med Smarajit Sens prat om ”the performer’s compositions”, och hade man väntat sig nytt och innovativt i konservativ gammal dhrupad, och vad (om något!) betyder ”boasts a good note-combination that reflects from its melody”? – men att Pushparaj Koshti inte kunde projicera raga-bhava står svart på vitt och kan inte sägas tydligare.

VK

Stora dhrupadkraschen 2008

Album: Temple Voices. Dhrupad: Umakant & Ramakant Gundecha. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha, Manik Munde. Sense World Music 106 (Yaman: chautal ”Pratham sharira”, sooltal ”Murat man bhaye sundara saloni”)

■ ■

Nej, nu får det vara nog! Välvilligt avstod vi från att recensera Bahauddins och Wasifuddins Vedanta, och ännu välvilligare recenserade RK faktiskt de två första skivorna med bröderna Gundecha och Pushparaj Koshti, och hoppades att det skulle gå över. Men istället blir det bara värre. På Temple Voices tar bröderna gimmicken med varsin linje samtidigt längre än någonsin, samtidigt som surbaharen spelar en tredje – och det går inte att tiga längre. Sådan antagonism! Vad är det här? Det är ju motmot allt!

Visst tar det emot att säga det. Dels förstås för att det är de ofelbara bröderna Gundecha. Men dels också för att vi en gång i tiden tyckte så mycket om det. Men då fanns det ju goda skäl: ju mindre man gör det, desto bättre låter det.

Nu har det hela svällt till att även omfatta två trummisar. Det är ju Jasraj-varning. Som tur är väljer Sense att marknadsföra skivan som en ”masterclass”, fast det är en vanlig inspelning – man kan ju hoppas att publiken tror det är nån skum lec-dem, och väljer något annat.

VK

Sense ger ut Pushparaj Koshti

Nu kan vi ta bladet från munnen, för den är äntligen offentlig: Sense World Music ger ut Pushparaj Koshti, ett fullfjädrat dhrupaduppförande av Desh, på surbahar, med Manik Munde. Det här är den första riktiga dhrupadskivan som görs på surbahar – först Makars bootleg, sedan den med sophinken, och nu tredje gången gillt. Vilken upprättelse för ett instrument sönderkramat av tjurnackade amerikaner som säger ”awesome” och ”cool”; och man hoppas att de tröttnar nu (fast de har ju alltid Rudravinan).

JV

Så ska det låta … tror vi

600x600

Album: Surbahar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Sense World Music 103 (Desh)

■ ■ ■ ■ … ■ ?

Till att börja med är Pushparaj Koshti värd all beundran för att han får det att låta så lätt. Och då menar vi inte bara att handskas med det stora, bökiga som vore det en sitar*, utan att trolla fram nästan en timmes melodi ur Desh. Det är dubbelt så långt som någon dhrupadiya tidigare vågat sig på, och med en rörligare jor och jhalla än någonsin någon sångare. På så många sätt är det faktiskt en perfekt skiva.

Ska man vrida ner den sista stjärnan, får man, som så ofta, gå till jhallan. Det finns instrument som låter mycket värre i jhalla (även om den här surbaharen låter illa nog), men inget av dem är så ljuvligt i alap, och hur Koshti än spelar finns det tydligen ingen väg runt jhallans förbannelse. För den delen låter inte heller trumman, när den väl kommer, riktigt lika bra som vi vant oss vid från Sense.**

Men desto intressantare är att Munde gör något han aldrig gjort på skiva förut: han plockar fram ”the divine rubato”. Oerhört sällsynt på pakhawaj; om det på mrdangam kännetecknar högsta nivån, och på tabla kännetecknar riktigt ålderstigna trummisar på India Archive Music, känns det bara overkligt att höra en så stor, tung trumma halta så. Som en ofärdig elefant, men med sådant driv framåt. Det är inte alls självklart något positivt.

Samtidigt – eller, rättare sagt 45 minuter tidigare – är det något overkligt även med Koshtis intonation. Alla som försökt spela på ett så lågt stämt instrument vet hur nära det är till den falska tonen. Precis så nära är det ofta här. Nu när Dagarvanin de senaste åren ”tagit ton” ordentligt, och stärkta av framgån­garna börjat hävda dhrupadteori vart man än vänder sig – eller vad sägs om att till och med shadjan i olika ragor kan (ska!) läggas olika i förhållande till tanpurashadjan, courtesy of Ashish Sankrityayan – är man skrämd till acceptans. Låter det inte lite konstigt? Men det är ju Pushparaj Koshti!

Det är väl så här det ska låta då … tror vi! Men inte var det den första fullfjädrade dhrupadskivan på surbahar: såväl en kvinna som en amerikan hann före.** Fast det är naturligtvis den bästa (och både hon och han lär skriva under på att det är med jättemarginal), den enda som marknadsförs och distribueras aktivt, den första från ett stort namn som och den enda som blir en snackis. Så glädjande då att både Munde och Koshti vågat ta ut svängarna ordentligt.

RK

*) Vänta er ingen Annapurna-hastighet! Det här är en produkt av Indiens långsammaste guru.

**) Shubha Shankarans Resurrecting a Raga (skivdebuterande Hans-Shree) med Mohan Shyam Sharma, respektive Steve Landsbergs Windows to the Heart: (Bilaskhani Todi plus Gaud Sarang) med Phillip Hollenbeck, vem han nu är. Landsberg är i alla fall student till Mush­taq Ali Khan. Mushtaq Ali bar svarta solglas­­ögon och spelade som den sista seniyan; Landsberg döper sina dhru­pad­­spår till ”Rotating in Union”. Men han var först.

 

Sång & strängaspel

300x300Det var inte längre sedan än hösten 2005 som alla spärrar brast, när svenska Country & Eastern gav ut en Malkauns med Zia Mohiuddin och Fariduddin Dagar från 1968. Idag sitter vi här med Vedanta och två nya skivor med bröderna Gundecha och Pushparaj Koshtis surbahar … och kliar oss i huvudet.

Att det är en gimmick som gått överstyr är väl en tanke som vid det här laget slagit de flesta. Säkerligen de allra flesta som hört Gurupath: Raga Bhoopali. En lättraga som knappast håller för 74 minuter, och är så enkel att harmonisera i att alla tre ska vara igång samtidigt snart sagt hela tiden. Det är bara i allra långsammaste början samt ett och annat crescendo långt in i chautal som det fungerar respektive tänder till – i övrigt är det rätt gräsligt, särskilt när de nått höjdtoner i alap och en ansträngd surbahar ska matcha dem fras för fras.

Hur ska det då inte låta på syster-CD:n Raga Faridi Todi, där det är stört omöjligt att ens hitta en harmoni?* Men till vår glada överraskning har de insett detta, och mejslar ut ett värdigt framförande där alla tre hela tiden har långa solon. Surbaharen fungerar så mycket bättre när den får spela på egna villkor, och man tycker inte längre synd om Pushparaj. Hans jor är mäktig, hans dhrupad vilsam, tonen mycket mjukare än Bahauddins been på Vedanta.

Det här är svårt att skriva om, det har de sett till: familjen Dagar brukar insistera på att det inte är jugalbandi och att ingen kompar någon annan. Men i bröderna Gundechas och Koshtis Todi känns detta namnlösa för första gången som en framkomlig väg – inte till de stora mästerverken, men till helt okej musik, något som de väl gärna kan få syssla med om de har lust.† Kanske kommer en dag när en surbahar eller been vågar bryta med formalia (flämt!) och lägga sig en oktav under sångstämman.

Och en ljusglimrande tangent i det som har samma no-trade-status i kretsen kring familjen idag som sådana här inspelningar hade före 2005: rent instrumentala duetter med Pushparaj och Bahauddin: allt tvivel är bortblåst: de kommer också att ges ut.

RK & NK

Album: Gurupath: Raga Bhoopali. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Sundaram SR-CD-6-2007 (chautal ”Too hi Surya too hi Chandra”, soolfakta ”Shankar sut Ganesh”)
■ ■

Album: Gurupath: Raga Faridi Todi. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Sundaram SR-CD-6-2007 (chautal ”Nayak ho dhruvapad ke”, sooltal ”Gurupath ko karo dhyan”)
■ ■ ■ (■)

*) ”Many kalakars in the north talk of making a new raga. Ragas are already done, and not even a needle’s eye can come in!”, sade Fariduddin i en intervju i The Music Magazine 2001. Och nu en Faridi Todi, känd från denna enda inspelning, på skalan SrgGMdnS.! Just det, en Todi med komal nishad och både shuddha och komal gandhar! Vilken slump att den, som måste vara så urgammal, är döpt efter någon annan som också hette Farid och aldrig spelats in förrän här!

†) Kan man inte få en ny Jamaluddin Bhartiya, kanske det här är det näst bästa. VK