Vi har läst TM Krishnas artikel i Caravan om MS Subbulakhsmi

Caravan

Idag bytte TM Krishna profilbild på Facebook. Vilken oerhört ointressant rapportering, tänker du nu, men han bytte till en bild på MS Subbulakshmi. Anledningen visade sig vara oktobernumret av The Caravan, där han skrivit en lång artikel om henne på temat ”India’s Most Misunderstood Musician”.

Vi köpte och läste. Vad skriver han?

Det hela börjar med en obehaglig anekdot. TM Krishna träffar på 80-talet en ung musiker på väg upp, som kallar MS Subbulakshmi för ”1900-talets största bluff”. Han, och många med honom, ser henne som en ren produkt, förpackad och marknadsförd av sin man.

Men det är bakom stängda dörrar, det. Offentligt har artister istället berömt henne, och många imiterat. Men hon har inte fått samma seriösa kritiska granskning som andra musiker. Belackarna ser henne som bara en vacker röst, utan musikalisk substans – dyrkarna ser henne som gudomlig och helt ofelbar.

Det har skrivits mer om hennes klassresa från devadasi till brahmin än om hennes musik. Mycket som skrivits om musiken har varit hagiografiskt, och ”orden har inte räckt till” något mer seriöst. I sin artikel vill TM Krishna se hur sociologi och musik hänger samman – undersöka friktionen mellan det hon valde att göra som mästerlig musiker och det hon tvingades till som kvinna i ett patriarkat.

Och sedan följer förstås en lång biografi över MS Subbulakshmi, devadasidottern som blev skivartist som 10-åring som blev karnatisk sångerska i Madras, som blev filmstjärna som blev gift med en brahmin och blev superstjärna med Meera 1945 och till slut blev den högst dekorerade musikern i Indiens moderna historia.

Men då som en musiker som sjöng lättrepertoar, visserligen med den äran och av egen fri vilja – men som också var tvungen att sjunga lättrepertoar, och gjorde det på bekostnad av den tunga konstmusik hon också ville sjunga.

Hela livet fortsatte hon sjunga tyngre repertoar, men fick inte alls samma applåder för en RTP som för en bhajan. Det var mycket tack vare henne som den karnatiska konserten både fick sådan tonvikt på tukkador och fick så mycket mer väckelsereligiös tonvikt på själva konstmusiken. Hennes man bestämde ofta helt och hållet vad hon skulle sjunga. Han ville ha henne att sjunga ständiga huvudnummer i Shankarabharanam, till den grad att rasikor började tvivla på att hon kunde något annat. Han kunde avbryta henne mitt i en alapana för att hon skulle sjunga en bhajan på hindi för en dignitär norrifrån som måste avvika snart för att hinna med sitt flyg. Och hon hade blivit så stor att det här påverkade bilden av hela den karnatiska musiken.

Pressen var enorm på MS att hela tiden vara perfekt. Allt från frisyr till sari till minsta detalj i konserterna måste sitta som de skulle. Det fick henne att planera sina improvisationer och repa med sina kompmusiker mycket mer än vad som anses accepterat i karnatisk musik. En improvisation ska stiga ned rakt från himlen, och kompmusikerna ska en helst inte ha träffat alls. Musiken ska bara uppstå.

Till saken hör förstås att improvisationer som stiger ner rakt från himlen, med kompmusiker sångerskan aldrig har träffat tidigare, faktiskt hör till vanligheterna i Mylapore. Musiken som uppstår är inte att leka med. Riktigt så vanligt som Subbulakshmis belackare vill låta påskina är det dock inte. Många andra sångare har jobbat med former och planering utan att få någon vidare släng av sleven.

Men här tillåter sig TM Krishna att vara lite kritisk. För honom som modern musiker, skriver han, är det otänkbart att en sångerska av MS Subbulakshmis kaliber lät sig styras av en icke-musiker – en icke-musiker! – på det här sättet. Och repetitionerna med kompmusikerna var inte bara av godo.

Men TM Krishna är ingen belackare. Även han medger att MS Subbulakshmis musik är unik och ojämförlig. Ingen kan anklaga TM Krishna för att inte tro på musikens inneboende potential: även den hårdast kringskurna sångerska kan hitta evigheten i den, om hon bara sluter ögonen. Men vad är det som gör MS Subbulakshmis sång så djupt rörande? Det är svårt att sätta fingret på.

TM Krishna lanserar teorin att det vi hör är sorgen, transmuterad till musikaliskt uttryck, som gör det. Hon var ingen plågad själ, men sorgen fanns där: hon visste att hon inte sjöng på egna villkor, och hon visste att hon aldrig skulle accepteras fullt ut av etablissemanget. Hon visste att medan hon sjöng sin lättrepertoar och sin Shankarabharanam vann DK Pattamal, en tvättäkta brahminska, acceptans på männens villkor med sin kompromisslösa musik.

Han avslutar med att lyssnarna har förenklat Subbulakshmi till antingen ordinär eller gudomlig, men musiken var både och, och allt däremellan. Själva vill vi helt enkelt minnas MS Subbulakshmi som det senare: en av de verkligt stora improvisatörerna i det sydindiska idiomet. Den sprutexplosion av form och variation som karnatisk musik tillåter är för oss mycket större än någon transmuterad sorg och några mänskliga hänsyn. Smaken är som baken, men för oss är det viktigt att det får vara större än mänsklig sorg. Sådan har vi ju själva så det räcker och blir över.

Sammantaget är vi lite besvikna på TM Krishnas artikel. Den är till största delen en ren levnadsteckning, och så länge vi läst om karnatiska musiker har vi läst rena levnadsteckningar, och vi är övertygade om att vi så länge vi lever kommer att matas med rena levnadsteckningar. Krishna gör visserligen lite mer än så – men inte så mycket som vi väntat oss. Han är ju ett av musikens idag skarpaste sinnen, och en av dess mest vältaliga kommentatorer.

En godbit vill vi i alla fall citera för svenska lyssnare:

Ragas such as Shankarabharanam and Kamboji possess the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga. Anthara gandhara can be used as an anchor in the higher octave, especially while rendering the alapana. Using it as a sustained note, an artist can weave multiple phrases, particularily in faster speeds, leading to a theatrical climax. In MS’s music, almost every time, as she ended her dramatic explorations at the anthara gandhara, she sang a final flourish that took her to the pancham in the higher octave. This always won applause.

Poängen är förstås ”the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga.” Kritisera inte karnatisk musik för att blanda ihop raga och skala, utan försök sätta er in i den istället. Det kanske inte bara är en utdöd dhrupad som håller någon fana högt.

Och här är en godbit som borde komma alla till del:

Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.
Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.

Det som fick stryka på foten när MS Subbulakshmi stöptes om till brahminsk hemmafru var en rolig brud, som rökte med brudarna i engelsk pyjamas.

TM Krishnas ständiga genusperspektiv är bara att applådera. Gudinnorna ska veta att det behövs.

”Det går nog inte fem år till innan vi sätter ännu en kvinna på omslaget”

I en lång artikel på Caravans webbplats skriver ”associate editor” Supriya Nair om ”Why It Took The Caravan Five Years to Put a Woman on Its Cover”. Det måste räknas som ett minus att en tidning i Indien kan ges ut i fem år utan en kvinna på omslaget. Men då måste det också räknas som ett plus att de nu har en kvinna på omslaget – och att det i alla fall finns någon som tänker på det, vad hon nu än tänker:

In November 2012, I sat down across from the editor who is now my boss at The Caravan for an interview. He said: “So I hear you have criticisms of how the magazine only puts dudes on its cover? That’s good.”

Mmm. Mycket snack och lite kvinnor på omslaget har det varit sedan november 2012.

A few months after that interview, I breezed in to work, sure that it was only a matter of time before my like-minded colleagues and I achieved our common goal. I was certain we would inaugurate a series of smashing cover stories featuring some of India’s most important and intriguing women. It took us until October 2015 to actually do it.

Det är hur som helst imponerande att tidningen faktiskt talar om det öppet som ett problem.

“Given the disproportionately low representation of women in power (and possibly even discounting that), I think our standards for who would make a good cover were unrealistically high when it came to women,” The Caravan’s former associate editor, Sonal Shah, said. So it was “almost as if every potential candidate had to fulfil all the usual criteria we look for, as well as carry the additional weight of representing all women.”

Ruggigt, men också som sagt imponerande. Nu när isen väl är bruten borde det vara lättare att göra om bedriften i framtiden. En bedrift är precis vad de själva ser det som.

Up to a fairly high level, if not the highest, journalism is significantly less discriminatory to women, and is improving all the time in its coverage of news about gender and sexual minorities.

The Caravan är inte ens någon konservativ tidning. I samma nummer som artikeln om MS Subbulakshmi publiceras ett utdrag ur Siddharth Dubes No One Else: An Outlawed History of Love and Sex, om aids-krisen i Indien på 80-talet. (Siddharth Dube är öppet homosexuell, och det är helt olagligt i Indien. Alltså inte bara att gifta sig med någon av samma kön, utan allt han skriver om är fortfarande helt olagligt.)

Så varför tog det en sådan tidning fem år att sätta en kvinna på omslaget?

… my own neurotic obsession with a woman on the cover …

Att en kvinna i Indien kan se något sådant som en egen ”neurotic obsession” är väl, strukturellt, en del av svaret.

Men det är inte hela svaret. Om vi tittar på karnatiska musiktidningen Sruti är det nästan hälften kvinnor på omslagen. Visst är Indien ett väldigt osvenskt land, men en del av svaret måste också vara att The Caravan är en muppig tidning. Indien må vara ett land där en kvinna kan se viljan att sätta kvinnor på omslaget som en egen ”neurotic obsession” – men Indien är också ett land där en kvinna som ser det som en egen ”neurotic obsession” till viss del får börja ta ansvar för detta själv.

Bäst av allt är ändå att det här diskuteras och stöts och blöts. Det är nästan bättre än musik.

VK

En anledning att rösta på Feministiskt initiativ

F!

Insändare i senaste numret av Sruti (september, nr 360).

VK

The Dancer’s Appearance

A few articles on dance and dancers have appeared in Sruti in the recent months. In those articles, mention is not made of general appearance of a dancer.

Dances have visual appeal and hence if the dancers maintain their figure, it would be aesthetically pleasing to the viewers. Dancers generally have to watch their figure so that they appear attractive on stage.

A ballerina in the West who is 5’6″ weighs no more then 105 lbs or so. If the ballerina weighs more than the limit, she is out of luck to dance. Even the dancers in the background in a ballet should conform to the prescribed standards. Of course, there is no need to follow those Western standards in the Indian context.

Still, it is imperative [vilken argumentationstitan] that Indian dancers should strive to stay slim and trim. After a certain stage, a dancer who does not want to continue dancing on stage could take to teaching.

In recent years, dance costumes, pleasant orchestral music, with good lighting and sound systems, have improved – which signify positive trends.

KS Ramanamurthy
Bangalore

Panchamkans läser insändare i Sruti

Nov 2013 wrapperVi får senaste numret av Sruti i brevlådan, hämtar det, slår upp det, och läser en insändare:

I write with reference to the observations of A.R.S. Mani (Sruti 346) that “No other profession is subject to such harsh criticism from every Tom, Dick and Mani. Every rasika here is an enlightened critic!” I have a slightly different take on this.

Yeah!

It is true that while cricket has its Boycott, Chappell and Gavaskar, and while tennis has its Allen, Amritsar and Becker, we generally do not have their counterparts writing reviews of music concerts.

Hmm!

However, just as the sports fan has the sovereign right to adulate or rubbish a sportsperson, I believe every rasika has the sovereign right to applaud or dismiss a musician. Such admiration or criticism need not be based on knowledge, experience or any understanding of the merit of the musician by any objective yardsticks, since enjoyment of music is a highly subjective experience. The consumer is king in the concert hall, as he is in the mall or the stadium.

Yes yes yes!

But things begin to get complicated only when such a rasika begins to fancy himself as some kind of expert, just because he has organised and/or heard n number of concerts and listened to x tapes and CDs, besides browsing some souvenirs and journals of the Music Academy.

What?! What –

The confusion is worse confounded when misguided sections of the media hail the rasika as a “musicologist”, not stopping to realise that such an appellation is an insult to the real musicologists – men of deep erudition and a lifetime of research – of the calibre of Prof. Sambamoorthy, Dr. V. Raghavan, Dr. S. Ramanathan and Dr. S.R. Janakiraman, to name a few.

ASDFGHJKWERTYUIZXCVB

ASDFGHJWKEL^Qa*WE

Grönköpings veckoblad: Sruti 340

srutiInsändarsidorna (”Sruti Box”) i sydindiska Sruti är en ständig källa till häpnad. Bakgrund den här gången: TM Krishna gav en konsert i Bengaluru, ljudsystemet gick i rundgång och Krishna reagerade med att stänga av mikrofonen och ge resten av konserten helaukustiskt.

Och klandrades på insändarsidorna i Sruti 339.

För och emot i Sruti 340:

Artists are to be dealt with on the earthly plane. There must not be any hindrance in their creative fare. Most of them are child-hearted and are spending their precious lifetime appeasing their listeners. They have their own space and it must be honoured by one and all. The organisers at Bengaluru must learn a lesson from this incident.

– B R Kumar, Chennai

Musicians as a class tend to be high strung, TM Krishna more so. He might be well advised to follow the example of greats like Madurai Mani Iyer, who never lost his temper in any concert. Peevish behaviour even under severe conditions is not to be condoned.

– Mohan Ram, by e-mail

Allmänt gnäll

Under rubriken ”Vad gör Spotify med vår musiksmak?” maskinstormar Annina Rabe i dagens SvD:

I en krönika i Sydsvenskan nyligen tecknade Anders Mildner en dyster bild av den framtida kulturutvecklingen. I alla fall var den dyster för oss som tycker att kunskap och kvalitet fortfarande är ledord att hålla fast vid. Så här ungefär: Det kulturella landskapet har förändrats drastiskt och det är idag möjligt att få tillgång till och själv skapa oändligt mycket mer kultur än förr.

I sanning dystert att kreti får tillgång till mer kultur, och desto dystrare att pleti dessutom kan skapa egen! Tänk att en så anstötlig och fientlig kultur- och människosyn fortfarande kan basuneras fritt i rikstäckande media på ett sätt som exempelvis rasism aldrig mer kommer att tillåtas.

Kritiker, redaktörer och förläggare håller på att bli överflödiga, snart behövs inte denna expertis och vägledning alls längre …

Men framför allt är det kulturkonsumenten som förlorar i längden. En kultursmak som enbart bygger på mekaniska Amazon- och Spotify-rekommendationer och inte på att man guidas av personliga röster som faktiskt, hur provocerande det än må låta, kanske kan mer i ett ämne än man själv, blir statisk och förutsägbar – begrepp som borde vara kulturens själva motsats.

Är det något som är en motsats, så är det bilden Rabe målar upp, till den verkliga utvecklingen. Det är ju nu de personliga rösterna faktiskt kommer till tals, när det är möjligt för envar att ”själv skapa oändligt mycket mer”. Det är ju också först nu, i och med den mångfalden av röster, som det faktiskt går att hitta röster som kan mer än en själv i vilket ämne som helst (tidigare var man hänvisad till sådana som Rabe). Hur provocerande det än må låta.

Sådana förvrängningar att man misstänker att det är annat som ligger bakom än omsorg om konsumenten. Kanske tycker man om att tala om för andra vad de ska konsumera – men inte tillräckligt mycket för att fortsätta om det inte går att få betalt. För vill man leka ciceron har det ju aldrig varit så lätt som nu.

Med sådana drivkrafter är det inte mer än logiskt att kultursynen är sådan att man inte kan föreställa sig en ”kultursmak” (o älskade stilism!) som inte bygger på vare sig mekaniska rekommendationer eller personlig vägledning – utan på att man faktiskt lyssnar på musiken och bildar sig en egen uppfattning. Eller, med en välvilligare tolkning, att man någonstans på vägen glömt bort att det är det som är poängen.

VK

Pandit Ravi Shankar, Bharat Ratna, 1920–2012

ravishankar

Till sist har det alltså hänt – den till synes otrytlige Ravi Shankar har gått ur tiden: själva ansiktet i västerlandet på den musik vi älskar och skriver om har han varit, och det har gjort att vi ofta inte orkat. Skriva om honom och hans missförstådda konstnärskap: i väst sedd som den ende, i Indien som den evige tvåan bakom Vilayat Khan; i väst traditionen personifierad, i Indien utanför sitarismens mittfåra och även i sin personliga musikalitet både originell och excentrisk; indisk klassisk musik personifierad bara i ett västerland som aldrig hört talas om Bhimsen Joshi med kolleger. Vilket sorgligt nog gjorde honom till hackkyckling för mången västerländsk rasika som velat bevisa sin bevandring – i själva verket var han ju odiskutabelt en av de verkliga titanerna, om än av annat eller åtminstone mer komplicerat slag än så ofta utmålat.

På hans ålders höst vaknade dock även vi: 2010 gav han ut 48 minuter ”Gangeshwari” i kreddigt dålig inspelning från 1968, och den recenserade vi. Alldeles nyligen gav han ut en nyinspelad (vid 91!) skiva, och den recenserade vi också. Och däremellan uppmärksammade vi mycket som varit osynligt mitt framför näsan på oss sedan 1986 på Ocoras Inde du Nord: Pandit Ravi Shankar. Det är vi tacksamma för i kväll; annars hade skammen varit så mycket större. Stor är den likafullt. Men Ravi Shankar har alltid varit oss lite för stor, från vårt perspektiv, för att skriva om.

Kärleken, om man läst noga, har dock inte varit att ta miste på.

* * *

Ravi Shankar blev 92 år, en ålder då många redaktioner tycker sådant här börjar bli väntat. Dödsrunorna har uppenbarligen varit ganska utmejslade i förväg, världen över. Så har inte vi gjort – hur kan man sjunka så lågt att man skriver en dödsruna över någon som fortfarande är i livet? – och som en självklar följd har vi ingen att publicera. Likadant tänkte Dagens Nyheter, och tog in ett TT-telegram. Det lyder i sin helhet:

Den indiske sitarartisten Ravi Shankar är död. Han blev 92 år.

Han lades in på sjukhus i torsdags och dog på tisdagskvällen i San Diego, USA.

Ravi Shankar var utbildad i klassisk indisk musik. Han väckte stor uppmärksamhet när han turnerade i USA 1957 och blev en länk mellan indisk och västerländsk musik. På 70-talet framträdde han på Woodstockfestivalen och hade stort inflytande på The Beatles.

Han tilldelades Polarpriset 1998 och har vunnit flera Grammys.

Vad säger man? För det är ju under all kritik. Visst är det väl moraliskt riktigt att inte skriva i förväg men med det menar vi ju inte att man inte ska skriva över huvud taget. Och texten i sig, den text som nu finns, tycker vi är direkt dålig. ”Sitarartisten” är ett fult ord, och på ”Ravi Shankar var utbildad i klassisk indisk musik” är väl det enda svaret ”!?” – det lär ju knappast ha stått i någon dödsruna över säg Vladimir Horowitz att han var utbildad i europeisk klassisk musik.

Då är Svenska dagbladet bättre. Deras TT-text är mycket längre och nyanserar bilden av Ravi betydligt. Han citeras som ”förolämpad av tanken på att vår klassiska musik behandlades som något trendigt, vilket är väldigt vanligt i västvärlden”, och smaka på den här slutklämmen:

Ravi Shankar fick även kritik i hemlandet Indien för att ha blandat upp den indiska musiken med så många västinfluenser. I väst hyllades han däremot som sin musikforms äldre statsman och han belönades med det svenska Polarpriset 1998.

Det är ju en insikt värdig Panchamkauns! Ursprungligen undertecknad TT/Spektras kulturchef Mikael Forsell, även om han kanske lånat en del av Allan Kozinns oerhört matiga artikel (2100 ord) i New York Times

Nå, Svenska dagbladet slutar inte där, utan drämmer till med en 440 ord lång kommentar av Anders Q² Björkman på temat ”Ravi Shankar gav oss världsmusiken” – och här på Panchamkauns skulle man ju kunna se rött för mindre, inte minst för att det inte är helt fel. Men poängen är istället att Ravi Shankar ”öppnade våra öron för ett annat musikaliskt språk och fick oss att inte enbart lyssna västerut, utan också österut”. Vackert så. ”Världsmusik” brukar ju betyda något äckligt och helt annat.

Men sedan kommer schibboleten:

Men kanske förstod vi inte alltid det där andra musikaliska språket. Själv minns jag en konsert i Berwaldhallen i slutet av 80-talet. Efter Ravi Shankars inledande stycke applåderade publiken entusiastiskt. Men när sedan nästa komposition sattes igång, förstod alla i konsertsalen att det där första stycket inte hade varit ett stycke – musikerna hade bara stämt sina sitarer.

Argh, denna vandringssägen! Den berättar alla som varit på konsert med Ravi Shankar utan att annars lyssna på indisk klassisk musik. Är den rolig? Det är en sann historia – men det hela hände 1971, på Concert for Bangladesh i New York och inte i Sverige 1989. Är det inte lite Grönköping att försöka få det till att allt händer just i Stockholm … och tro att man inte ska bli påkommen, 2012?

JV, VK, RK

1) ”Ravi Shankar, Sitarist Who Introduced Indian Music to the West, Dies at 92” var den mest klickade artikeln på New York Times webbsajt under tisdagen. Intressant!

2) Quintus.

Världens suraste insändare

”The black background killed it”. Sruti #332

Bla bla bla Panchamkauns recensenter är så gnälliga, felfinnare bla bla. Okej, då bjuder vi på en insändare ur julinumret av Sruti, den sydindiska tidningen om karnatisk musik (och framför allt dans):

The May issue was a true gem … but the cover design was a disappointment. It was so dull and mournful … The drawing of Ramnad Krishnan was very good, but the black background killed it.

Undertecknat ”Pavithra / by email”. En medborgare med civilkurage, som gör sin plikt, skriver till en tidning och klagar så fort hon inte gillar omslaget.

VK

Manose: Suskera – Solo Bamboo Flute

Album: Suskera – Solo Bamboo Flute. Bansuri: Manose Singh. Label: Garuda Records (2002). Innehåll: Yaman, Jog, Bageshree

“While the roots of these ragas lie in the classical North Indian tradition, this playing does not adhere to any specific gharana or aesthetic. Manose plays each piece according to what is in his heart. His experience in a variety of genres, such as jazz, and bluegrass, has also colored his understanding and expression. The results are profound, unique and very beautiful – quite different than the traditional blend of sitar, tabla, and tanpura.”
– Massage Magazine

“For those interested in slower, gentler, but still refreshing musical accompaniment for a workout, meditation, or massage – or purely for one’s own enjoyment – Suskera provides supremely enjoyable renditions of these classical Indian melodies.”
– Mysteries Magazine

“For anyone who loves the sound of the flute, this CD will give you deep satisfaction … Suskera means ‘the sigh’ and that is what you will do when the flute of Manose touches your heart.”
– Natural Beauty & Health

Jaha, nu när vi citerat tre recensioner, av en flöjtskiva, av en ung nepales utan direkt stamtavla, från Massage Magazine (!), Mysteries Magazine (?) och Natural Beauty & Health (!?) tror ni förstås att ni vet vad som komma skall. Vi står i begrepp att göra oss lustiga över kreti och pleti, massörer och flummare, som dristar sig till att försöka recensera den indiska klassiska musik som bara Panchamkauns förstår!

Men så är det inte alls. Det här är citat som används i marknadsföringsmaterialet och vi återger dem här för att vi i stort sett håller med.

Suskera bjuder verkligen, som Mysteries Magazine skriver, på ”slower, gentler” flöjtism. Här finns bara alap, så precis som Massage Magazine skriver är det ”quite different than the traditional blend of sitar, tabla and tanpura” (argumentvurpan att blanda in sitar får man helt enkelt tänka bort) och en skiva med enbart alap är ju faktiskt ”unique”. Massage Magazine har också rätt i att Manose tar ut svängarna ragadariskt. Han är upplärd av någon som studerat med Bismillah Khan (!) men är även ”världsmusiker” som gjort fusion med allt från Nepals rockelit till Deva Premal: riktiga purister har inget att hämta här men är man däremot säker i sin egen ragadari (Yaman, Jog, Bageshree – ingen rocket science direkt!) är det bara roligt att höra Manose gå loss.

Som Natural Beauty & Health skriver, ”for anyone who loves the sound of the flute”. Här blir det på ytan knepigare. Vi brukar ju säga att vi ”inte gillar flöjt”. Men det gäller i första hand den mer pipiga sydindiska flöjten – i nordindisk musik är det vi ogillar hur flöjten används. För inget annat instrument är väl så mycket mer lämpat för alap än för jor-jhalla och gat! Ändå ska även flöjten hela tiden passas in i mallen, som en rund kloss i ett fyrkantigt hål.

För i alap tycker vi ju om bansuri. Vi ”love the sound of the flute”! Suck! Manoses flöjt har rört våra hjärtan.

Okej, skivan är inte hur bra som helst. Varje alap slutar mitt i – han liksom bara slutar spela – istället för att bringas till någon musikalisk avslutning; allt han tar sig för på jakt efter gränserna är inte av godo; och stora delar av Jog är faktiskt riktigt tveksam, som så vanligt med Jog. (Hur kan den vara så populär?)

Men om ni någon gång velat göra allt det där som folk förutsätter att ni gör när ni lyssnar på indisk klassisk musik – släcka ner, tända ljus, tända rökelse och sitta på kuddar och vara harmoniska – då har ni med Suskara för en gångs skull chansen. Vem vill sitta på kuddar och titta på en ljuslåga till Vilayat Khan i 120 kilometer i timmen? Till Kumar Gandharva? Till GNB?

Det går med dhrupad, till en viss gräns. Hos Zia Mohiuddin Dagar och Bahauddin Dagar går det ibland hela skivan igenom. En eller annan perifer figur har väl också gjort en skiva där det går. Nu har Manose, från Nepal, gjort en till. Nio år senare är det fortfarande hans enda klassiska skiva. Några stjärnor är den allt värd, även om det inte är fyra eller fem!

JV

In English: For Our Foreign Readers

From time to time, foreign readers react to our frank reviews. And sure, Sweden is a backwater, the Swede is not as polished as the superpower citizen; our reviews are perhaps not always up to jet-set standards.

But by Swedish standards, they really are quite nuanced. Compare (our English translation, which is accurate, of) this review of a Metallica / Lou Reed CD in a major Swedish daily:

Metallica have finally disappeared up their own assholes for good. The band now wanders the earth like an enormous ass, Lou Reed its rider. This blasphemous combo farts mankind in the face – full throttle!

JV

Fusion Watch: ”Violinist’s premiere honours pudding”

Kala Ramnath uruppförde två stycken av brittiske tonsättaren Max de Wardener med London-symfonikernas stråksektion i London den 7 juli, rapporterar stråktidningen The Strad … under rubriken ”Violinist’s premiere honours pudding”. Tydligen är det ena stycket döpt efter rispuddingen payash.

De Wardener explains that the violinist’s playing was a central influence on the music: “She has a very soulful sound – it’s all about her affinity with the voice.” Ramnath agrees with the composer’s appraisal of her playing.

Bara i Indien! Eller åtminstone inte i Jante-Sverige.

Nu var det i julinumret, en blänkare om en konsert som komma skulle, inte en recension av något som faktiskt uppförts. Vi har letat igenom hela den brittiska pressen och hittar ingen recension. En fusionyttring gick obemärkt förbi.

VK

En riktig mjukstart

På Beachcombing’s Bizarre History Blog, om ”Flexible Glass in Tiberius’ Rome”, läser vi:

Beachcombing has never understood the irrational pleasure of glass. Holding a wine glass in our hands – whatever the content – is surely one of the house’s hidden joys.

Knäppt? Men han har ju en poäng!

På samma sätt skulle man kunna tala om ”the irrational pleasure of tanpura”. (Vad är ett ”rational pleasure” – matematik?) Tanpura som strömmar ur stereon är väl också det ett av husets nöjen (vadå ”hidden”?) – oavsett vad som sjungs eller spelas ovanpå.

Eller?

Det är väl just det hela vår gärning går ut på att ta reda på. Än är vi inte säkra.

Vi är i alla fall tillbaka!

VK

Stoppa pressarna!

Vi avbryter vår eurofebruari, för karnatiska lyssnare är denna februari ändå bara intresserade av en enda sak: Abhishek Raghurams konsert på Music Academy i Chennai den 30 december 2010. Det har inte surrats så mycket om en indisk konsert sedan Shahid Parvez turnerade med Jog och Piloo 2003. Den unge Abhishek (25 år och barnbarn till mrdangamisten Palghat Raghu) underhöll nämligen med en över 30 minuter lång alapana i Todi som lyckades med det omöjliga i sydindisk musik: att så tvedräkt mellan lyssnare och kritiker.

Februarinumret av Sruti (undertecknat ”Sruti Team”):

Abshishek Raghuram’s was one of the most successful concerts of the season, an appreciative audience bursting into frequent and prolonged applause. He did elaborate alapana-s of Madhyamavati and Todi, the main raga of the evening. Innovative, even startlingly original sometimes, the Todi essay had little of the Todi that old-timers know. Judging by the rave reviews everywhere, including cyberspace, the concert was a watershed in the evolution of the aesthetics of Carnatic music. More than the excesses of a young musician’s creativity, it is the listening public’s approval of it that causes concern.

G Swaminathan i The Hindu:

The opening phrases were excruciatingly slow and sedate, embellished with unexpected frills and twists but progressed extremely well. Raghuram elaborated Todi in as many ways as possible. This exercise nearly went for about thirty minutes. But the response was amazing. He got a standing ovation. So any adverse remarks from this scribe will surely be termed blasphemy.

Så istället slår denne fegis ned på att Raghuram sjöng över tiden, trots att det var kvällens sista konsert:

Manodharma is a double-edged sword; it can be used anyway for as long as one wants. That’s the speciality of Indian classical music. Yet, one has to follow certain ethics – musical discipline, aesthetic proportion, logical distribution and time management – when one performs on a prestigious platform. Even veterans try to sum up their music with their eyes on the clock; it is indeed surprising that this aspiring artist seemed to be completely oblivious to it.

Dumheter – som bara förstärker intrycket av ett trist och ogint etablissemang som försöker trycka ned det unga geniet. Sjutton läsare kommenterade innan The Hindu stängde av möjligheten:

Chithra Gopal: What was ultimately delivered by Abhishek will go down in the history of Music Academy.

Deva: Let us be honest to appreciate and accept the good quality of music delivered and not harp on quantity.

Sulochana: I was there for this fantastic concert … The Hindu really needs to change its stagnant reviewers.

Sriram: This young artiste has not been given his due by the media, perhaps because of some vested interests indulging in wire-pulling fearing his emergence. There is definitely a sense of insecurity and fear he has created in the minds of the so-called big-wigs.

Shankar: This is one of the best concerts I have ever heard (and I have listened to a lot of concerts in my lifetime) … Abhishek is so brilliant he becomes a threat to the big-wigs.

Vilvadri Iyer: In the end, people will not remember this landmark concert by this lopsided review or by the exceeded time limit. This concert is an all-time classic in the life of the Music Academy. History will remember it as such.

Udbhav Mareechi: Creative musicians not only deliver the grammatical but usher the listeners into the unknown and hitherto uncharted territories of music and immerse them in the sea of music, and the result is monumental. Abhishek Raghuram is a musician of such calibre and not to be criticised for his non-time-consciousness, because what he delivers is timeless dimensions …

Sailakshmi: I was a part of this momentous concert that has made waves in the history of not just the Music Academy, but Carnatic music. In a rasika’s heart, there dwells the purity and sanctity of music, not time … Abhishek deserves much more than the two historical standing ovations that he got that night.

Madhu Jayaram: He passed with flying colours in the Academy, which is a big stage. I think this is a good opportunity for a leading paper like the Hindu to think about improving the standards of their critics.

Vidhyashree Purushottam: The review is pathetic … the reviewer’s approach to music and concerts reflects how superficial our times are.

Viyaj: This most definitely begs the question as to whether The Hindu Group and family is not actually using its influence on the Chennai music scene in a particularly problematic manner … I was fortunate enough to have access to a very good recording of the concert and it is really beautiful.

Deepak Raghavendra: This was the same elation as when TN Seshagopalan was discovered many years ago, that I saw as a teenager. At that time, no one nit-picked like this. When a genius is discovered, let us celebrate it instead of nit-picking.

Raman: I was fortunate enough to be there to listen to the concert and it was Deva Gaanam – surely, the Lord was listening. Now it is time for all others to listen to Abhishek as well.

Radhakrishnan: I had the opportunity to listen to a recording of this fabulous concert. I agree with everything that previous readers have commented.

Ett par kommentar är mer avvaktande: signaturen Sampat tycker nog ändå att Abhishek kunde presenterat en Todi med större klassicism just på Music Academy, och signaturen ”Madhya Sthayi” manar till måtta: ”do not heap sky-high accolades at this young age”. Ett sista inlägg från signaturen ”Kumar” är uppenbarligen författat av The Hindus redaktion, precis innan de stängde artikeln för kommentarer: ”I think it was a great review by Swaminathan” etc. Det är inte det intrycket som består när man läst alla sjutton, eller för den delen när man läst själva recensionen.

Fast alla kritiker står inte på etablissemangets sida. Deccan Chronicles recensent Sharada Ramanathan är nog mer översvallande än fansen själva:

Abhishek’s performance at the Academy may well go down in history as one of the finest Carnatic concerts ever experienced … Abhishek took the veterans’ proscenium like three veterans rolled into one: He swayed like a spiritual swan [!] as he belted out [sic] kriti after kriti, raga after raga, with the electricity of GNB, the aesthetic sense of Lalgudi and the modulations of Balamuralikrishna.

Fansen på rasikas.org är förstås mer insatta än tidningarnas brödskrivare, och över lag positiva:

Ashoksubra: In my long years of listening, I have not seen this sure-footed exposition in many musicians.

Mahesh3: A futuristic demonstration by Abhishek and Anand with great support by KVG and minimalism by Mysore Srikant gave us a glimpse of how Carnatic music is going to change in the era of technological musicology … his variations, layering and channelling of a zillion different sounds and phrases were just so innovative and out of the box – some breezy, some deeep, much of it foreign with a tinge of traditional to keep everyone clued in – I don’t think any traditional »review« or opinion of such a concert will be proper … what everyone could agree on in the hall is that we are in the presence of genius!

Rajeshnat: He has taken a lot from TNR’s famous Todi recording.

Rsachi: It’s a bit like Krishna without his peacock feather or sambar without tamarind … He has tackled Todi with a strong emphasis on the upper half of the octave and pointedly avoided the Ga such that the raga sounded a lot different from its well-known personality.

KVN_bhakta: A very carefully planned rendition. At every stage he is taking a key pidi and elaborating around it, step by step moving up the octave, showing different shades of each note – with phrases that are angular, oscillated, through brigas, and even Patiala-gharana-like tAns. There is no doubt in my mind that enormous thought and practice went in to the alapana.

Surmulen är bara engelsmannen Nick Haynes (www.mridangam.com): ”I can only say that I wish he had stuck to Kanjira … he will not be the only »genius« on my avoid list”.

Panchamkauns har förstås fått tag på och genomlidit en publikinspelning av nästan hela konserten (den korthuggna RTP:n slutar i fiolsolot). Och visst är den storartad, denna Todi, och visst är den lite okonventionell. Och visst har signaturen Rsachi lite rätt i att det är ont om gandhar. Men lika fascinerande som Abhisheks alapana är överdrifterna det gås till från alla håll. Man förstår att musiken anses ha varit bättre förr, för alla som varit på en riktigt bra konsert vet att det brukar låta så här efteråt och man genuint brukar känna så här efteråt, och förr hade man ju bara dessa euforiska rapporter att gå på, inga inspelningar av konserterna.

Så överdrifterna åt det hållet är inte så konstiga. Det är en storslagen alapana, och den var knappast sämre live än på en publikinspelning där det pratas och käkas nötter bredvid micken. (Som tur är lär den väl komma ut på skiva, som allt annat som händer i närheten av en mikrofon i södra Indien – en soundboardinspelning sägs förresten redan ha läckt ut men sånt kan inte vi få tag i.) Men överdrifterna åt andra hållet? Står verkligen kulturen och faller med att en sångare får ovationer för en okonventionell Todi, ens om det är på en kvällskonsert på Music Academy?

Panchamkauns kan inte ungå intrycket att det handlar om något annat. Det Abhishek Raghuram bevisade den 30 december är inget som har med Todi eller hans egen storhet att göra, utan att även sydindiska lyssnare föredrar lång, utdragen improvisation framför ”repertoar”. Repertoarbitare på både mattor och redaktioner har haft fel i många år – ja, hela Sydindien har haft fel, medan Nordindien haft rätt. Det är förstås inget man bara accepterar när man vill se sig själv som det ”riktiga Indien”, men det är något vi på Panchamkauns alltid misstänkt.

PANCHAMKAUNS TEAM

Pressgrannar: Lars Lovén, SvD

Under rubriken ”Tablaspel med fantastisk variation” skriver Lars Lovén en överraskande vettig recension av Nityanand Haldipurs och Sadanand Naimpallis Stockholmskonsert:

Pandit Nityanand Haldipurs och Pandit Sadanand Naimpallis konsert, som inleder denna den sista kvällen av Indien/Indien-festivalen på Södra teatern, understryker just de komplexa dragen. Tablaspelaren Naimpal reciterar och spelar korta stycken ackompanjerad av endast ett melodium [harmonium]. Han visar upp en fantastisk variation, och för den delen teknik, men med så många korta stycken i olika stilar och med tillhörande förklaringar är det svårt att ta till sig allt.

Mer lättillgänglig och precis lika imponerande i all sin stillsamhet är Pandit Nityanand Haldipurs del av konserten. Haldipur spelar långa, meditativa stycken på bansuri, en bambuflöjt med mjuk ton och en del blåsljud, ackompanjerad av Naimpalli på tablas. Bordunen spelas på en tanpura istället för den elektroniska shruti box som ofta används, vilket ger musiken extra djup och klang.

Visst, det säger inte mycket mer än att Haldipur och Naimpalli har uppträtt och Lovén tyckte det var ganska bra, men det är ju i alla fall inte fel.

Själva skippade vi denna spelning. Vi tycker nämligen inte om flöjt. Att det också skulle vara tablasolo hade vi inte förstått, och kanske hade det inte ändrat något, och hur som helst förblir Sarwar Sabri och Pinky Singh de enda tabliyor vi sett solokonserter med.

Pressgrannar: Pushparaj Koshti sågad!

Stackars Pushparaj Koshti!Kolkata Mirrors Bitan Sikdar sågar Pushparaj Koshtis uppträdande på All-Bengal Music Conference:

Koshti performed raga Madhuvanti. He played alap, jod, jhala and a bandish in ektal (48 beats) [ambitiöst …]. Koshti’s rendition lacked the essential resonance of surbahar. There was nothing new or innovative in his composition. Though the bandish was attractive, yet the strokes of the instrumentalist could not evoke the essential mood of the raga.

Madhuvanti, a short-span raga, however, boasts a good note-combination that reflects from its melody. “Since Madhuvanti is a short-span raga and there is nothing much to improvise, a long recital may often prove to be monotonous,” said Arindam Bose, one from the audience.

“The general audience may not identify a raga or be sound enough about the intricate details of classical music. It, therefore, becomes the performer’s task to make his or her compositions arresting. After all, all we need is renditions which one can enjoy, irrespective of the knowledge of classical music,” said Smarajit Sen, a Sangeet Research Academy scholar, present in the programme.

Svidande kritik! Visst är mycket obegripligt – till och med Smarajit Sens prat om ”the performer’s compositions”, och hade man väntat sig nytt och innovativt i konservativ gammal dhrupad, och vad (om något!) betyder ”boasts a good note-combination that reflects from its melody”? – men att Pushparaj Koshti inte kunde projicera raga-bhava står svart på vitt och kan inte sägas tydligare.

VK