Vi har läst TM Krishnas artikel i Caravan om MS Subbulakhsmi

Caravan

Idag bytte TM Krishna profilbild på Facebook. Vilken oerhört ointressant rapportering, tänker du nu, men han bytte till en bild på MS Subbulakshmi. Anledningen visade sig vara oktobernumret av The Caravan, där han skrivit en lång artikel om henne på temat ”India’s Most Misunderstood Musician”.

Vi köpte och läste. Vad skriver han?

Det hela börjar med en obehaglig anekdot. TM Krishna träffar på 80-talet en ung musiker på väg upp, som kallar MS Subbulakshmi för ”1900-talets största bluff”. Han, och många med honom, ser henne som en ren produkt, förpackad och marknadsförd av sin man.

Men det är bakom stängda dörrar, det. Offentligt har artister istället berömt henne, och många imiterat. Men hon har inte fått samma seriösa kritiska granskning som andra musiker. Belackarna ser henne som bara en vacker röst, utan musikalisk substans – dyrkarna ser henne som gudomlig och helt ofelbar.

Det har skrivits mer om hennes klassresa från devadasi till brahmin än om hennes musik. Mycket som skrivits om musiken har varit hagiografiskt, och ”orden har inte räckt till” något mer seriöst. I sin artikel vill TM Krishna se hur sociologi och musik hänger samman – undersöka friktionen mellan det hon valde att göra som mästerlig musiker och det hon tvingades till som kvinna i ett patriarkat.

Och sedan följer förstås en lång biografi över MS Subbulakshmi, devadasidottern som blev skivartist som 10-åring som blev karnatisk sångerska i Madras, som blev filmstjärna som blev gift med en brahmin och blev superstjärna med Meera 1945 och till slut blev den högst dekorerade musikern i Indiens moderna historia.

Men då som en musiker som sjöng lättrepertoar, visserligen med den äran och av egen fri vilja – men som också var tvungen att sjunga lättrepertoar, och gjorde det på bekostnad av den tunga konstmusik hon också ville sjunga.

Hela livet fortsatte hon sjunga tyngre repertoar, men fick inte alls samma applåder för en RTP som för en bhajan. Det var mycket tack vare henne som den karnatiska konserten både fick sådan tonvikt på tukkador och fick så mycket mer väckelsereligiös tonvikt på själva konstmusiken. Hennes man bestämde ofta helt och hållet vad hon skulle sjunga. Han ville ha henne att sjunga ständiga huvudnummer i Shankarabharanam, till den grad att rasikor började tvivla på att hon kunde något annat. Han kunde avbryta henne mitt i en alapana för att hon skulle sjunga en bhajan på hindi för en dignitär norrifrån som måste avvika snart för att hinna med sitt flyg. Och hon hade blivit så stor att det här påverkade bilden av hela den karnatiska musiken.

Pressen var enorm på MS att hela tiden vara perfekt. Allt från frisyr till sari till minsta detalj i konserterna måste sitta som de skulle. Det fick henne att planera sina improvisationer och repa med sina kompmusiker mycket mer än vad som anses accepterat i karnatisk musik. En improvisation ska stiga ned rakt från himlen, och kompmusikerna ska en helst inte ha träffat alls. Musiken ska bara uppstå.

Till saken hör förstås att improvisationer som stiger ner rakt från himlen, med kompmusiker sångerskan aldrig har träffat tidigare, faktiskt hör till vanligheterna i Mylapore. Musiken som uppstår är inte att leka med. Riktigt så vanligt som Subbulakshmis belackare vill låta påskina är det dock inte. Många andra sångare har jobbat med former och planering utan att få någon vidare släng av sleven.

Men här tillåter sig TM Krishna att vara lite kritisk. För honom som modern musiker, skriver han, är det otänkbart att en sångerska av MS Subbulakshmis kaliber lät sig styras av en icke-musiker – en icke-musiker! – på det här sättet. Och repetitionerna med kompmusikerna var inte bara av godo.

Men TM Krishna är ingen belackare. Även han medger att MS Subbulakshmis musik är unik och ojämförlig. Ingen kan anklaga TM Krishna för att inte tro på musikens inneboende potential: även den hårdast kringskurna sångerska kan hitta evigheten i den, om hon bara sluter ögonen. Men vad är det som gör MS Subbulakshmis sång så djupt rörande? Det är svårt att sätta fingret på.

TM Krishna lanserar teorin att det vi hör är sorgen, transmuterad till musikaliskt uttryck, som gör det. Hon var ingen plågad själ, men sorgen fanns där: hon visste att hon inte sjöng på egna villkor, och hon visste att hon aldrig skulle accepteras fullt ut av etablissemanget. Hon visste att medan hon sjöng sin lättrepertoar och sin Shankarabharanam vann DK Pattamal, en tvättäkta brahminska, acceptans på männens villkor med sin kompromisslösa musik.

Han avslutar med att lyssnarna har förenklat Subbulakshmi till antingen ordinär eller gudomlig, men musiken var både och, och allt däremellan. Själva vill vi helt enkelt minnas MS Subbulakshmi som det senare: en av de verkligt stora improvisatörerna i det sydindiska idiomet. Den sprutexplosion av form och variation som karnatisk musik tillåter är för oss mycket större än någon transmuterad sorg och några mänskliga hänsyn. Smaken är som baken, men för oss är det viktigt att det får vara större än mänsklig sorg. Sådan har vi ju själva så det räcker och blir över.

Sammantaget är vi lite besvikna på TM Krishnas artikel. Den är till största delen en ren levnadsteckning, och så länge vi läst om karnatiska musiker har vi läst rena levnadsteckningar, och vi är övertygade om att vi så länge vi lever kommer att matas med rena levnadsteckningar. Krishna gör visserligen lite mer än så – men inte så mycket som vi väntat oss. Han är ju ett av musikens idag skarpaste sinnen, och en av dess mest vältaliga kommentatorer.

En godbit vill vi i alla fall citera för svenska lyssnare:

Ragas such as Shankarabharanam and Kamboji possess the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga. Anthara gandhara can be used as an anchor in the higher octave, especially while rendering the alapana. Using it as a sustained note, an artist can weave multiple phrases, particularily in faster speeds, leading to a theatrical climax. In MS’s music, almost every time, as she ended her dramatic explorations at the anthara gandhara, she sang a final flourish that took her to the pancham in the higher octave. This always won applause.

Poängen är förstås ”the swara known as anthara gandhara, a sharper variety of the swara we sing as ga.” Kritisera inte karnatisk musik för att blanda ihop raga och skala, utan försök sätta er in i den istället. Det kanske inte bara är en utdöd dhrupad som håller någon fana högt.

Och här är en godbit som borde komma alla till del:

Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.
Fab: dansösen T Balaswaraswati och MS Subbulakshmi (ogift) röker i engelsk pyjamas.

Det som fick stryka på foten när MS Subbulakshmi stöptes om till brahminsk hemmafru var en rolig brud, som rökte med brudarna i engelsk pyjamas.

TM Krishnas ständiga genusperspektiv är bara att applådera. Gudinnorna ska veta att det behövs.

”Det går nog inte fem år till innan vi sätter ännu en kvinna på omslaget”

I en lång artikel på Caravans webbplats skriver ”associate editor” Supriya Nair om ”Why It Took The Caravan Five Years to Put a Woman on Its Cover”. Det måste räknas som ett minus att en tidning i Indien kan ges ut i fem år utan en kvinna på omslaget. Men då måste det också räknas som ett plus att de nu har en kvinna på omslaget – och att det i alla fall finns någon som tänker på det, vad hon nu än tänker:

In November 2012, I sat down across from the editor who is now my boss at The Caravan for an interview. He said: “So I hear you have criticisms of how the magazine only puts dudes on its cover? That’s good.”

Mmm. Mycket snack och lite kvinnor på omslaget har det varit sedan november 2012.

A few months after that interview, I breezed in to work, sure that it was only a matter of time before my like-minded colleagues and I achieved our common goal. I was certain we would inaugurate a series of smashing cover stories featuring some of India’s most important and intriguing women. It took us until October 2015 to actually do it.

Det är hur som helst imponerande att tidningen faktiskt talar om det öppet som ett problem.

“Given the disproportionately low representation of women in power (and possibly even discounting that), I think our standards for who would make a good cover were unrealistically high when it came to women,” The Caravan’s former associate editor, Sonal Shah, said. So it was “almost as if every potential candidate had to fulfil all the usual criteria we look for, as well as carry the additional weight of representing all women.”

Ruggigt, men också som sagt imponerande. Nu när isen väl är bruten borde det vara lättare att göra om bedriften i framtiden. En bedrift är precis vad de själva ser det som.

Up to a fairly high level, if not the highest, journalism is significantly less discriminatory to women, and is improving all the time in its coverage of news about gender and sexual minorities.

The Caravan är inte ens någon konservativ tidning. I samma nummer som artikeln om MS Subbulakshmi publiceras ett utdrag ur Siddharth Dubes No One Else: An Outlawed History of Love and Sex, om aids-krisen i Indien på 80-talet. (Siddharth Dube är öppet homosexuell, och det är helt olagligt i Indien. Alltså inte bara att gifta sig med någon av samma kön, utan allt han skriver om är fortfarande helt olagligt.)

Så varför tog det en sådan tidning fem år att sätta en kvinna på omslaget?

… my own neurotic obsession with a woman on the cover …

Att en kvinna i Indien kan se något sådant som en egen ”neurotic obsession” är väl, strukturellt, en del av svaret.

Men det är inte hela svaret. Om vi tittar på karnatiska musiktidningen Sruti är det nästan hälften kvinnor på omslagen. Visst är Indien ett väldigt osvenskt land, men en del av svaret måste också vara att The Caravan är en muppig tidning. Indien må vara ett land där en kvinna kan se viljan att sätta kvinnor på omslaget som en egen ”neurotic obsession” – men Indien är också ett land där en kvinna som ser det som en egen ”neurotic obsession” till viss del får börja ta ansvar för detta själv.

Bäst av allt är ändå att det här diskuteras och stöts och blöts. Det är nästan bättre än musik.

VK

Månadens foto, augusti 2010

Månadens foto augusti 2010 kommer från modern indisk klassisk musiks hovfotograf Raghu Rai, aktuell med fotoboken India’s Great Masters: A Photographic Journey into the Heart of Classical Music (Harper Collins India). Porträtterade är Ravi Shankar, Zakir Hussain, Vilayat Khan, Ali Akbar Khan, Kumar Gandharva, MS Subbulakshmi, Mallikarjun Mansur, Balchander, Alla Rakha, Bismillah Khan, Kishori Amonkar, Hariprasad Chaurasia och Bhimsen Joshi – det fåtal musiker som inte sökt ”underhålla” utan sprida aishvarya rasa (oöversättligt). Och några fler böcker blir det inte, säger han också: någon yngre generation är inte värd att fotografera.

Allt detta rapporterar även The Hindu. Blandad kompott, tycker vi personligen, men ett måste – alla som någon gång försökt få tag i bilder på de här musikerna förstår varför. Några fler böcker behövs kanske heller inte, för just de som inte är värda att fotografera brukar alltid ha gott om pressbilder på internet!

JV

மதுரை சண்முகவடிவு சுப்புலட்சுமி

10 december 2004: Kunjamma död. Detta, mina damer och herrar (damerna den här gången helt klart först), var den allra bästa sångerskan. Denna sannskyldiga Bharat Ratna lämnar efter sig den oförglömliga anekdoten om Gandhiji som beställde ett framförande av sin favorit ”Hari Tuma Haro Janaki Bhir” och när MS inte kunde den bad henne läsa texten från ett papper hellre än att han lät någon annan sjunga, den rivaliserande anekdoten om Nehru som vägrade dela scen med henne med orden ”who am I, the mere prime minister, before the Queen of India?” (som sorgligt nog lever kvar i folkmun i sin bowdleriserade variant, ”the queen of song”) – och, förstås, inspelningar ända sedan hon var tio år. En drottning som regerar i 77 år måste vara världrekord.

Men än större än musiken var MS som person: lika vacker vid 10 och 20 som vid 80 och 87 – vem skulle inte glatt gå i döden för att få reinkarneras så?

Och det säger vi inte för att förringa henne som sångerska, som varje kvinna vet. Ingen annan gjorde heller mer för att förbättra kvinnans villkor där det är som allra viktigast: i den klassiska musiken.

Gråt, men gläds också: vår generation har fått trampa samma jord, samtidigt, som Saraswati inkarnerad. Jorden är gammal, gammal, men minns vad som än går er emot här i livet att den äran har varit ytterst få förunnad.

VK