Månadens foto, februari 2014

Kailash Raj: The Sadhika

En akvarell av Kailash Raj till salu för 155 dollar på Exotic India: ”The Sadhika, or the Woman Dedicated to Practising Music”.

Och vad har hon för det?

Exotic India har mobiliserat professor PC Jain (litteratör/estet) och dr Daljeet, ansvarig för Nationalmuseums miniatyrgalleri i New Delhi. De berättar:

Whatever her personal identity, she represents here a sadhika, a female musician who practises music with intrinsic dedication of a devotee more on lines of penance for spiritual elevation. Her portrayal is close to the personification of Todi Ragini, which again represents the Indian cult of the deification of music.

In her simple elegant costume the sadhika has on her face the glow of a penance doer. Her eyes are fixed in void away from all material objects. She is essentially in meditative demeanour and yogic posture, to which her bare feet, untied hair, paucity of ornaments [allt är relativt], absence of make-up [tveksamt!], bare floor and unadorned chamber [nåja] aptly correspond. The position of her feet too is a posture of yoga.

Ja. Det börjar ju bra.

With her fair complexion, proportionate figure with well defined body parts, impressive height, prominent breast and slanting thighs, large eyes, broad forehead, attractive features, round face and thick hair, she is the model of unique beauty.

Så var det alltså ändå det det skulle handla om.

Tavlan ser ju vi också. Inte ska hon måsta skyla sig för att spela lite Rudra-veena i hemmets helgd, men det kan tyckas vara något av en idealiserad kropp, ingen självklar icke-sexuell halvnakenhet. Men tar det emot så mycket att åtminstone försöka både ha kakan och äta den? Att åtminstone avstå från att göra en grej av det vore väl första steget mot att avbilda kvinnliga musiker som musiker först och främst.

VK

Månadens foto, september 2012

Paul McCartney, på en stol, med sitar.

Samtidigt läser vi i Walter Everetts ”The Beatles as Musicians” (Oxford University Press, 1999):

“Love You To” is the first of Harrison’s Hindustani (North Indian) compositions, followed by “Within You Without You” (1967), “The Inner Light”, the Wonderwall soundtrack (both 1968), and other projects with the Radha Krishna Temple and Ravi Shankar. The song is perhaps most important for the Beatles because its change of meter, a normal event for Indian listeners, would have an effect on Lennon’s fully English compositions within weeks …

A bit of detail on the instrumentation, formal procedure, pitch, and rhythmic organization of North Indian music as practiced in this song is in order, due to the important role that Harrison allows it in several of his compositions for the Beatles. Hindustani vocal music traditionally has the singer accompanied by a single melodic instrument (sitar, dilruba, sarod, shehnai or sarangi), a drone (tamboura or harmonium) and drums (tabla); such is the case with “Love You To”. Even in this short – under three minutes – pop tune, elements of Indian structures are followed. The unmeasured thirty-five-second introduction corresponds to the Indian alap, which ends with an establishment of the tempo before the beginning of the song proper, the Indian dhrupad, as it is called in vocal music. As in India, the motives in the dhrupad are developed by improvisatory sections.

Visst kan man finna fel – indisk klassisk musik byter inte alls taktart inom en och samma komposition; sångare kompas inte alls av sitar, dilruba, sarod eller shehnai; harmonium använder man inte för att hålla bordun; och de flesta sånger kallas inte alls för dhrupad – men det är inte därför vi citerar det, utan tvärtom för att det är så roligt att höra någon kalla en Beatleslåt för dhrupad.

Nu kommer lite fler fel – det vi hör i början är ingen swarmandal, utan resonanssträngarna på George Harrisons sitar, och en taktart kan självklart vara längre än sexton slag – men desto mer prat om ”Love You To” som alap och dhrupad och faktiskt ett par insikter man höjer på ögonbrynen åt:

After the svaramandal opening, the tonic (sa=1) is introduced traditionally by the tamboura, droing with an open fifth (pa=5) above. The song’s scale is slowly introduced by the sitar in an unmeasured, improvised melody – the barlines of the Wise edition distract but are convenient for reference – that at first descends from pa to sa, and this pitch is confirmed with a string bend from B♭ in measure 6. The sitar then climbs with faster tempo and increasing rhythmic drive, corresponding to the Indian jor, and concludes with the characteristic motive, bringing the tension to a peak at A-3 before the tabla introduces the pulse in the jhala, which traditionally has the sitar repeat sa on a drone string as in A-1–2).

Outside the ornamental F# of measure 3, Harrison plays in a mode equivalent to his apparently favorite scale, the Dorian mode (here on C). The scale is a major component of the Hindustani pitch system, which classifies hundreds of rags by scale content (ascending and descending), characteristic motives (pakads), typical ornaments (gamaks) and associaions with time of day, season and mood. “Love You To” follows the pitches of the Kafi thata, equivalent to the Dorian mode, and follow typical Hindustani adherence to the upper tetrachord, but no real rags are present.

At A (beginning at 0:35), Harrison and instrumentalists initiate the dhrupad, constrained by the metric system, the tala. Bhagwat, the tabla player, recalls: “George … suggested I play something in the Ravi Shankar style, 16–beats, though he agreed that I should improvise.” Sixteen beats is the greatest possible length for a tala, hundreds of which are classified by their own accent patterns. Phrase patterns normally end on the first cound (sam), representing the Indian cyclic image of time, but this is not evident here. More traditional is the idea of improvisation, as Harrison’s sitar playing answers his singing differently in each verse; note how the sitar motives shown at A were predicted by the alap.

The sitar’s jor motive of A-3 is taken up by the singer at B (0:54), where the meter changes for the first time in a Beatles composition. As in the first two Revolver recordings, ♭VII is expressed as a neighbor to I; following “Tomorrow Never Knows”, this is the song’s only chord change, as its Indian nature precludes any suggestion of harmonic movement. The sitar solo (C, 1:35–1:54) climbs an octave, concluding with the B♭2–C3 bend (C+5) previously heard in the lower octave in the alap, and continues with many rhythmic accents against the regular tala. Following the last verse, the instrumental ensemble improvises again, with the tabla player speeding up (at 2:35) as traditional. Highly unorthodox is the fade-out, as traditional practice would call for a long improvisation at this point which may, perhaps, still exist on the working tape.

Nämligen att ”the sitar motives shown at A were predicted by the alap” (observant!) samt att ”the tabla introduces the pulse in the jhala”: detta sker ju bara i undantagsfall och kan då i vissa av dessa kallas för tar-paran, något mytomspunnet, kanske till och med mytologiskt, som kanske bara bengaliska musikologer vet vad det är. Så fel, alltså, att det blir mer än rätt.

Till sist, George Harrison med sitar:

JV

Månadens foto, augusti 2011

Mycket riktigt: det är sarodspelerskan Sudeshna Bhattacharya mot en bakgrund av röda blommor. (Några botaniker blir vi aldrig, ytterligare en sorg att dränka i swarmandal.)

En av fördelarna med att gå upp i indisk klassisk musik är att man inte längre behöver undertrycka den naturliga allmänmänskliga instinkten att tycka att sådant här är fint. Sedan är det väl här fotot ungefär det enda vi kan blogga just nu utan att göra oss ovänner med ännu fler (koleriska européer som tar sådana här inlägg för ironi är väl redan alienerade), men det är en annan historia.

JV

Månadens foto, juni 2011: Suraya Dagar

I mitten: Suraya Dagar, som spelar genialisk tanpura – den bästa någonsin – på världens bästa dhrupadskiva. Flankerad förstås av de äldre bröderna Dagar. Går det att bli mer fashion?

Via Anthems of the Nations of Luobaniya.

Ovan har bloggaren, tror vi, snyggat till fotot på Suraiya i Photoshop. Bilden är i original ett ganska brutalt hopklipp, som kan beskådas på CD-omslaget här.

Också via Anthems of the Nations of Luobaniya. Världens bästa tanpura spelas av världens snyggaste kvinna – all’s right with the world.

RK

Månadens foto, februari 2011

Nautchbrutta med sitar, Jaipur, någonstans 1900–1910, via Old Indian Photos.

Titta på den sitaren. Och jämför med Anoushka Shankars Hiren Roy:

Sedan kan du komma och säga att det var bättre förr.

Lurad! Det var nämligen bättre förr, visar fler dansöser från Old Indian Photos:

Eller skulle det här vara bättre?!

Tror inte det, va.

Månadens foto, december 2010: Anoushka Shankar med cello

Anoushka Shankar för Haute Curry

Anoushka Shankar är varumärkesambassadör för ”Haute Curry”, ”a young and funky ethno-fashion brand for today’s young fashion divas. She perfectly matches the brand values and positioning of Haute Curry and her personal style statement mirrors and modernized ethnicity of haute curry’s designs and styles.”

Via Indian Makeup Blog.

Tycker alltid det är konstigt när något betecknas som ”etniskt”.

VK

Månadens foto, november 2010

pajasar

pajasar

Jättemånga pajasar på samväldesspelens öppningsceremoni den 3 oktober (så ja, det är fel månad) i New Delhi, med lysdioder i instrumenten.

Jarre med lysande tangenter på sin LAG Magic, Houston 1986. Nedan JV som uppdaterar Panchamkauns med sitt Luxeed-tangentbord och senaste numret av papperstidningen spöklikt i knät:

Tyvärr finns Luxeed-borden fortfarande bara med amerikansk layout, så japp, alla JV:s epistlar är inknackade på svenska på ett amerikanskt tangentbord och det är förstås därför de är så jävla dåliga.

Månadens foto: i Frankrike har man fortfarande Mac OS 9

Den här (aktuella) reklamen för en Chaurasia-sändning använder Chicago. Som följde med Mac-datorer fram till för … tio år sedan. Liksom Jacques Charpentiers 72 Etudes Karnatiques här till höger.

Mer om dessa etyder längre fram. Till dess kan ni läsa Rob Barnetts recension på Music Web, som påstår att Charpentier ”aldrig använder orientaliskt [!] material för enbart lokalfärg [nej, någon sådan blir det ju sannerligen inte], utan är upptagen av musikens substans och betydelse”. Och kallar etydcykeln för ”ett av 1900-talets storverk”.

Månadens foto, augusti 2010

Månadens foto augusti 2010 kommer från modern indisk klassisk musiks hovfotograf Raghu Rai, aktuell med fotoboken India’s Great Masters: A Photographic Journey into the Heart of Classical Music (Harper Collins India). Porträtterade är Ravi Shankar, Zakir Hussain, Vilayat Khan, Ali Akbar Khan, Kumar Gandharva, MS Subbulakshmi, Mallikarjun Mansur, Balchander, Alla Rakha, Bismillah Khan, Kishori Amonkar, Hariprasad Chaurasia och Bhimsen Joshi – det fåtal musiker som inte sökt ”underhålla” utan sprida aishvarya rasa (oöversättligt). Och några fler böcker blir det inte, säger han också: någon yngre generation är inte värd att fotografera.

Allt detta rapporterar även The Hindu. Blandad kompott, tycker vi personligen, men ett måste – alla som någon gång försökt få tag i bilder på de här musikerna förstår varför. Några fler böcker behövs kanske heller inte, för just de som inte är värda att fotografera brukar alltid ha gott om pressbilder på internet!

JV

Saraswati världen runt: Japan

Mellan Takanezawa 高根沢町 och Nasukarasuyama 那須烏山市 på den japanska vischan rullar Japan Rails Karasuyama-linje genom världens mest tågbitna land:

Visst är det vackert? Den som klickar och förstorar kan ana en kvinnofigur i ett runt emblem på fronten. Det är ingen mindre än …

Benzaiten 弁財天, Japans Saraswati! Karasuyama-tågen visar sig nämligen vara dekorerade med den goda lyckans sju gudomligheter. Här finns gudar för ymnighet, långt liv, lycka och rikedom, vid sidan av självklarheter som krig och fiskeri. Och alltså en gudinna: kunskapens, de sköna konsternas, och framför allt musikens. Saraswati.

För icke-japanen är gudomlighet kanske inte det första man tänker på när man ser sådant här, och när man får veta att det faktiskt föreställer en gudinna är det första man tänker att det här är ett sätt att närma sig det gudomliga som bara kan födas i en japansk hjärna. Dock tror vi att det här verkligen är, för japanen – åtminstone kan vara – ett sätt att närma sig det gudomliga. Så främmande är den japanska kulturen och så långt har det gått med gulligheterna.

Men nog om detta, och mer om Benzaiten. För hon är inte som Europas Saraswati någon halvhjärtad motsvarighet – hon är Saraswati, importerad via Kina på 5–6–700-talet genom buddhism i form av översättningar av Suvarnaprabhasa-sutran:

Genom den mäktiga sutran
ska alla levande varelsers
outhärdliga lidande
stillas för eviga tider.

De ska erbjudas skydd
av hela världens väktare,
ministrar och generaler,
tiotals miljarder yakshor,
stora gudinnan Saraswati
gudinnan i Nairanjana,
elementens moder Hariti,
jordens gudinna Drdha,
brahma-konungarna och de
trettiotre himlarnas kungar,
kinnarorsasurors kungar,
liksom garudornas kungar.

De ska komma med härar,
de ska komma ridande,
och alla dagar och nätter
erbjuda levande skydd.

Det var det första japanerna hörde om Saraswati; men mycket mer blev det, och till slut var hon naturaliserad i folktron. De fyra armarna har blivit två, och istället för veena spelar hon en japansk biwa; men det är vår gudinna de har på loket.

Här ser vi henne i sitt sammanhang:

Tyvärr tycker hon visst inte om att åka tåg, men så är hon också den enda kvinnan i sällskapet, och det vet ju alla (japaner) hur bedårande det är när kvinnor inte tycker om att till exempel åka tåg.

De sju avbildas annars vanligtvis åkande något annat, nämligen skeppet Takarabune 宝船, som kommer på nyåret ungefär som tomtens släde på julafton. Och det här gestaltas hur som helst.

Det myller av krampaktigt söta djur som är dagens Japan ter sig gärna magstarkt för utlänningen. Men naturligtvis har japanerna inte alltid avbildat Saraswati som imbecill groda. Ett par träsnitt:

Överst Utagawa Kuniyoshi 歌川国芳 (1797–1861), nedanför Yoshitoshi 芳年 (1839–1892). Här var det skabrösa tablåer över fylleslag, men det spelades inte biwa på något av snitten så vi måste säga att vi föredrar de moderna varianterna. Till och med tigern höll faktiskt en biwa i tassen om man tittade noga.

Till undsättning kommer då Ogawa Haritsu 小川破笠 (1663–1747) med en Benzaiten som är både förklarad och musikalisk:

Liksom Hello Kitty, och det är ju därför det här fascinerar, får vi erkänna:

Man ska naturligtvis inte glömma otaliga statyer i den japanska övärlden:


Men kanske är det dags att stanna upp och tänka efter en stund nu. Saraswati är ju inte bara en alldaglig vainika, utan skönheten på sin spets med både tuttar och midja att dö för. Vilket är egentligen det största avsteget – är det Saraswati som naiv undulat, eller är det sådana här brottarbutchar?

Outgrundligt är det japanska kvinnoidealet. Till och med avklätt är det helt beslöjat:

* * *

Japanerna gillar ju som bekant att klä ut sig också – på cosplay-bron i Harajuku sägs man kunna få syn på ända upp till tre–fyra utklädda japaner om man vet när man ska leta. Inte helt olikt hur Europas adelsdamer målades av som Eυτέρπη tidigare ser vi här en geisha fotograferad som Benzaiten när 1900-talet var ungt, handkolorerad:

Och cosplay-flugan håller i sig:

* * *

Nu har det här varit en lång bildkavalkad, men det är bara för att man blir så innerligt glad. Så innerligt glad som indisk-klassisk lyssnare av att se hur japanerna tagit vår gudomliga vainika till sina hjärtan. Så kavalkaden är inte slut än. Man kan ju till exempel inte låta bli en rund och go gudinna som spelar luta bakom nacken.

svartvit-färg1

Det här sista var från tempelkomplexet Daigo-ji 醍醐寺 i Kyoto. Här finns det otroliga arkitekturskatter, som en femvåningspagod från 900-talet, men den här lilla paviljongen smäller ändå högst: det är stadens enda helgedom till Benzaiten. Väl värd ett besök, om ni är i krokarna.

* * *

Nu vore Japan inte Japan om det inte fanns en anime också. Happy Seven heter den, från 2005, och handlar om skolflickor (precis) som är med i en klubb (precis) där alla har magiska krafter (precis) som baserar sig på någon av den goda lyckans sju. Där är hon, Mahasaraswati:

Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, ja, då står valet mellan den och Aquarian Age, där skolflickan (vad annars?) Yoriko förvandlas till Benzaiten för nattliga strider mot diverse demoner som självklart på dagtid också är vanliga japaner. En förbryllande detalj är att både Benzaiten och Saraswati är med i Aquarian Age.

* * *

Slutligen måste vi uppmärksamma Megami Tensei-spelen, som är nästan lika populära i Japan som Dragon Quest och Final Fantasy och är fullproppade med gudinnor från stora delar av världen (Megami Tensei betyder ”gudinnornas reinkarnation”). Och för den delen gudar:

    

Vishnu, Ardhanari, Indra, Vairocana och doldisen Acharanata. Söta! Men viktigare:

  

Lakshmi, Parvati och Sarasvati. Också söta – men det här häderiet måste Panchamkauns ta avstånd från. Saraswati kan inte få vara med i ett spel med mindre än att hon är den bästa i hela spelet.

JV (MACHIDA 町田市, STORTOKYO)

Fler artiklar om Saraswati världen runt