Rajan & Sajan Misra: Théâtre de la Ville, Paris 2004

Album: Chant Khyal. Sång: Rajan & Sajan Mishra. Harmonium: Kanta Prasad Mishra. Tabla, nedstämd å det härligaste: Subhen Chatterjee. Naive TH360104 (Malkauns; Kaushik Dhwani, Darbari)

■ ■ ■

Nu när vi kommit in på riktig jugalbandi har VK gottat sig åt Nazakat & Salamat Ali (gissningsvis för att Radio Pakistan på allvar jämfört dem med Tansen), medan vi fått tilldelat oss bröderna Rajan & Sajan Mishra – tvivelsutan för att Rajan Parrikar kallade dem ”the ho-hum Mishra Brothers” när nätet var ungt. Trogna vårt credo och modus operandi gick vi på det längsta framförande vi kunde hitta: 64 minuter Malkauns på en fransk utgåva, som också har en 40-minuters Kaushik Dwani (dubbel-CD).

Och vi gjorde det med förutfattade meningar. Bröderna Mishra kommer från Benares, en stad berömd för thumri och annan mer lättviktig sångkonst, men inte för khyal. (Se Deepak Rajas ”Benares: Culture? Yes. Gharana of Vocalism? Doubtful.”) En skiva som heter From the Ghaats of Benaras har visserligen fått fem stjärnor av Panchamkauns, men den lokalpatrioten har ändå hjälpt sin Benarestaleem (Pashupati Nath Mishra) på traven med Agra och Gwalior hos pandit Mukund Kalvint (student till SN Ratanjankar och Rajabhaiya Poonchwale).

Så inte bröderna Mishra: de är uppväxta och upplärda i en familj av sarangispelare från Benares, som gissningsvis ackompanjerat gråhåriga divor och mulliga fjollor i århundraden av kittlande thumri – det är bara Rajan & Sajan som tagit steget över till khyal, som ju faktiskt ställer andra krav. Och klassisk sång från Benares hade vi en bestämd uppfattning om hur det skulle låta: lättviktigt, snyggt i några minuter, men helt utan resurser att bära en hel storkhyal genom 30 minuters improvisation och dessutom med varenda raga marinerad i shringar, även när det inte passar. Ho-hum.

Men på denna franska utgåva kom våra fördomar på skam. På en konsert i Paris 2004 sjöng bröderna Mishra en Malkauns som absolut höll i mer än en timme. Det hörs att de kommer från Benares: vilambit för dem är långa toner med små utbrott av ornament emellan, och det är långt ifrån stenhård vistar och avancerad merukhand; så visst, det här är inte Amir Khan. Men en poäng med indisk klassisk musik som vi allt som oftast försöker lyfta fram är att man inte behöver vara Amir Khan. Raga-bhava går att framkalla med relativt enkla medel, och då har vi inga klagomål. Att sjunga Malkauns är ingen tävling; det handlar bara om att försätta lyssnaren i Malkauns.

Nu är Malkauns en av de allra lättaste ragorna att göra detta i, så bröderna har spelat sina kort rätt. Nog har de sina mindre lyckade fraser som nästan bryter förtrollningen – ibland är det riktigt nära! – men Malkauns tål det. Den svidande vackra Kaushik Dhwani är inte svår att lyckas med, den heller. Faktum är att den också håller hela vägen.

Skivan avslutas med ”A very short composition in rag Darbari; someone wants to listen.” Vi gillar’t.

JV

Undvik: 60 minuter Chayya Nat på en Taj Heritage Series Swar Shikhar, det näst längsta vi hittade. Denna krävande raga klarar inte Benaresstilen – inte i en hel timme. Skivan genomsyras av nödlösningar som oktavsprång, upprepningar av fraser i olika oktaver, frasbyggen på bara två toner in absurdum och faktiskt en hel del rena misslyckanden i ragadari. (Malkauns är lättare att navigera, och får mindre sånt; och det den ändå får tål den starka arketypen bättre.) Och tanbazin här ska vi inte ens tala om – det är Jasraj-varning. Kul med gamaka men här måste man vara synsk för att förstå vilka toner de avser att sjunga, något som spetsfundigheter åsido aldrig är ett problem i deras Malkauns.

58 minuter Darbari på Swar Utsav 2000 lyckas bättre, men inte lika bra som Malkauns.

कॆसरबाई कॆरकर

Album: Alladiya Gharana: Surashree Kesarbai volym 1–4. Sarangi, tabla: ? Label: Sangeet Kendra SK 016–019 (Jaijaivanti; Malkauns, Bhairavithumri; Bilawal-ka-prakar, Gandhari; Khat, Kafi)

Ju bättre, ju äldre och ju mer historisk en inspelning är, desto mindre gör det att ljudkvaliteten är i toaletten. Knastriga stenkakor från 30-talet, och ännu äldre inspelningar som nästan bara består av brister, har vi alla satt på piedestal. Men de är ju så korta, de glimtarna av svunna tider. När en inspelning är uppe i 48 minuter, orkar man med då? Orkar man med plink-tabla och överstyrd sång i 48 minuter – även om det är de bästa 48 minuter khyal som någonsin sjungits för en bandspelare?

Det är en samvetsfråga, upp till var och en.

Nu för tiden är det dock ingen hypotetisk fråga, för Sangeet Kendra har givit ut en serie med fyra inspelade konserter med ingen mindre än Kesarbai Kerkar, en av tre sångerskor som gör anspråk på att ha varit hela norra Indiens bästa – någonsin. Och den börjar med en Jaijaivanti som är just 48 minuter lång, överstyrd, och så bra som khyal någonsin kommer att bli. Så den moderna rasikan måste ta ställning.

Så länge det förblev en hypotetisk fråga var det ju lätt att kokettera med att man skulle lyssna på vilket plåtburk-och-tråd-helvete som helst om sången var tillräckligt bra. Ställd inför fullbordad CD måste vi erkänna att just överstyrd distortion är den störning just vi personligen har svårast för. Om nu någon är intresserad. Fakta i målet är dock bara att ljudet kunde varit bättre, men aldrig musiken.

Men om khyal inte kan bli bättre, är en annan fråga huruvida den kanske åtminstone kan bli lika bra? Även den allra mest konservative, med alla upptänkliga invändningar mot Kishori Amonkar som helhet, torde tillstå att det i hennes stora produktion finns mer än fyra CD med så här bra Jaipurgayaki – trodde vi innan vi hört Kesarbais Bilawal på volym 3. Nu måste svaret bli att vi uppriktigt sagt inte vet. Det här är ruskigt bra. Bokstavligt talat. Skrämmande bra. Det kan absolut vara det bästa vi hört.

En tredje fråga är ju förstås om de här titanerna från anno dazumal* verkligen vinner på att komma ut på fullängdare. Vill man verkligen höra att de var människor de också, och inte de sagofigurer vi hört berättas om? Vill man verkligen ha en så här tydlig bild av hur deras gayaki lät i verkligheten?

I många fall är det också en samvetsfråga, men inte här, efter denna Bilawal. Ska ni bara ha en skiva med Kesarbai Kerkar (varför det?) är det den som gäller, volym tre. Där är ljudet bäst – naturligtvis hörs det att det är en gammal inspelning, men den är inte helt förstörd och genom 31 minuter mystifik Bilawal-ka-prakar är det aldrig någonsin överstyrt. Sämst är Malkauns, som till stor del upptas av något som närmar sig en kvinnlig version av gamaktAnbazi som är mycket jobbig att lyssna på, särskilt i det usla ljudet. Skulle man våga sig på en betygssättning är det fyra, tre, fem och fyra stjärnor på de respektive volymerna. Men – we’re so not worthy.

Ett bestående intryck av att lyssna igenom fyra CD med Kesarbai Kerkar är vilken fantastisk uppfinning Jaipur-Atrauli-gharanat är. Alladiya Khans uppfinning. Denna renhet i musiken: obändig övertygelse att det räckte med bara shuddh akar, och denna Einstein-hjärna innanför turbanen som räknade ut vad som behövdes för att klara av det. Och så dessa kvinnor sedan, som tog över. För Kesar kostade det en smärre förmögenhet (Seth Vitthaldas sådan) att få gå i lära hos honom; för luspanka Mogu satte Kesar och hennes rika finansiärer sånär stopp. Men de sjöng båda två som gudinnor. Naturligtvis heter det att Alladiya själv var en hästlängd mer avancerad än någonsin hans elever, men där är vi övertygade om att det beror på att han inte finns inspelad.

RK

*) Kesarbai gick ur tiden 1977. I Indisk inspelingshistoria gör det tyvärr att hon tillhör anno dazumal. På den tiden var dock en hel del upp till artisterna själva – Kesarbai tillhör samma generation som Allaidyas son Manju, som aldrig spelade in minsta trudelutt trots att hans toppstudent Mallikarjun Mansur redan gjort 30 skivor när de knöt bandet, och samma inspelningsfientliga garde.

Khyaliya bole

Album: Raga Malkauns. Sång: Ajoy Chakraborty. Harmonium: Jyoti Goho, Ajoy Chakraborty. Tabla: Samar Saha. Label: India Archive Music IAMCD1004. Innehåll: Malkauns, thumri i Mishra Bhairavi

■ ■ ■ ■ ■

Det är inte alls svårt att få fem stjärnor här. Det behövs bara lite sunt förnuft.

Ajoy Chakraborty må vara en utskälld sångare, kritiserad för falsksång och bristande originalitet. Men Malkauns kräver inget finlir med intonationen och passar honom som hand i handske; de meend som behövs utför han mer än väl. Visst finns det i stort sett inget på skivan som tål att jämföras med, säg, Omkarnath Thakur, men det finns heller inget dåligt, även om vi må ha hört allt förut. En gång får han en dålig idé till avslutning på en fras, och ett par gånger börjar han fel och tvingas hacka upp frasen i korta stycken i stället för att hålla ihop den, men det är också allt.

Genom 35 minuter av traditionella ”Koeliya bole” och 19 av Bade Ghulam Ali Khans ”Aye pi more mandirava” serverar han genomtrevlig Patialakhyal med hur mycket sargam och akar som helst – aldrig dåligt, och till och med på ett par ställen med rejäla Nikhil Banerjee-intervall (det enda goda som sprungit ur tantrakari). När gamaka är inblandade sjungs de med självklar kompetens. Den som vet vilka bastoner Ajoy kan ta och blir besviken i vilambit får sitt lystmäte i slutminuterna när han tar både sargam och akar ända dit ner (!) – mums! Det vet jag inte om vi hade hört förut.

Att inget går snett är desto mer imponerande eftersom tempot på slutet är halsbrytande. Inget vi inte hört förut, men det är ju Malkauns – så bra att vi genast vill höra det igen! Nej, den som håller sig för god för Chakraborty är en kicksökare som för länge sedan lämnat raga-bhava bakom sig. Precis sånt här fotfolk är det vi behöver för att hålla oss varma i väntan på nästa Omkarnath Thakur.

VK

PS: Skönt att höra en sångare göra något relevant med det (men varför?) obligatoriska utfyllnadsspåret. Ajoy Chakraborty har sjungit in en visserligen överflödig Bhairavi, fast med drag av Malkauns betonade. Men även om det inte är några skällsord om vi kallar honom torrboll och tråkmåns, är det epitet som lämpar sig sämre för thumri. DS

Annapurna Devi: Malkauns

Rajan Parrikar lägger upp en 28-minuters Malkauns av Annapurna Devi (!!!), komplett med gat och tabla – tydligen ”played before Maharaja Brijnath Singh of Maihar at the request of Allaudin Khan”, läckt ”thanks to Bombay collector KM”, och enligt ryktet ursprungligen från Ravi Shankars egna samlingar. Mycket brus och brum, mycket tutande bilar och elände, men också mycket daad och en hel del surbahar.

Annapurna Devi är alltså Allaudin Khans dotter och Ravi Shankars exfru, ett äktenskap som kanske havererade för att hon var märkbart bättre än honom (dessutom spelade hon surbahar, ett manligare instrument än hans sitar), som allt sedan en skilsmässa för länge, länge sedan låst in sig i en lägenhet i Bombay, där hon bara ger privatlektioner, inga konserter.

Givetvis låg det mycket romantik i att kunna tro att en inlåst människospillra var världens bästa musiker. Det vågade man tro för att man var så säker på att ingen någonsin skulle få höra henne – det enda man hade att gå på var hennes egna elever, som förstås var odelat positiva – och fantasin om Annapurna bara växte för varje år som gick. När det till slut läckte ut en kort Manj Khamaj var vi många som blev förvånade.

Den var till och med bättre än vi föreställt oss. Inte minst var den betydligt bättre än allt annat som spelats in på instrumentet.

I själva verket har nog Annapurna Devi levt ett någorlunda normalt liv, omgift och allt, även om det inte varit konsertmusikerns. Och för det mesta har hon nog spelat musik inom ramarna för det mänskligt möjliga, som till exempel denna Malkauns. Den är bra, men inte det bästa som spelats in. Men hellre en kvinna vid sunda vätskor som bara spelar bra än en surbahargudinna som lider helvetets alla kval.

Inspelningen av Manj Khamaj går dock inte att tänka bort. Kvinnor inte bara kan, kvinnor är bäst.

VK

Kumar Gandharva: Baithak

Album: Baithak Volume 1–4. Sång: Kumar Gandharva. Harmonium: Govindrao Patwardhan. Tabla: Suresh Achrekar, Vasant  Achrekar (volym 4). Music Today CDA93011–14 (Bhimpalasi, Shuddha Shyam, Bhoopali; Shree; Hamir; Malkauns, Panchamkauns).

4 ×  ■ ■ ■ ■ ■

”För en gångs skull blir drömmen verkligehet”, skrev JV om Kishori Amonkars Malhar-projekt:

Sex gånger lever Kishori fullständigt upp till våra högsta ideal om den statiska musiken, som varken utvecklas eller stegras, och som om inte det var svårt nog lyckas hon dessutom fyra gånger göra skön musik av det. Hennes gudomliga inspiration är raka motsatsen till all systematisk vistar; så här bra kan hon bara sjunga när hon inte strävar mot någonting i hela världen. Men det har krävts ett helt liv av strävan för att komma dithän, och det ger sannerligen framtida generationer något att sträva efter. De kommer aldrig att nå fram.

Ja, gick in i studion och satte sex varianter av samma raga, det gjorde aldrig Kumar Gandharva. Men Music Today har gjort det näst bästa, och pressat upp en serie förstklassiga liveinspelningar där Kumar breder ut sig i fyra ragor: Bhimpalasi, Shree, Hamir och Malkauns. Och som han sjunger med sin enda lunga – korta, korta fraser mellan lång, kompakt tystnad – känns de fyra timmarna som många fler. För från allra första tonen är spänningen så påtaglig att man kan skära den med kniv. Föreställ er inte att ni sitter och spänner er i 55 minuter genom godmodiga Hamir, för då kommer ni väl inte ens att våga sätta Shree i spelaren och trycka på play, och det vore verkligen synd och skam.

Kumarns särpräglade stil är beundrad med rätta, men av fel skäl. Jämt ska det betonas hur unik-men-ändå-rotad-i-traditionen den är, som om handikappet bara var en gåva som tvingade honom att bli enbart en nydanare. Men handikappet var ett handikapp: det tvingade honom till en stil där inte bara varje fras räknas, utan hela framförandet står och faller med varje fras. Det var därför det havererade så totalt när han inte var i form. Och det är därför vi ska beundra honom: att väga varje ögonblick på guldvåg en hel timme i sträck klarar bara den allra störste. Gissa varför nydanaren inte fått några efterföljare.

Det mycket försiktiga ackompanjemang som alla sångare förtjänar men så sällan får, var i Kumar Gandharvas fall en absolut nödvändighet. Här hade till och med en Zakir Hussain kunnat höra att less is more. Inte minst därför är det ett sådant odelat nöje att lyssna på Kumarns skivor. Achrekar och Patwardhan spelar förstås perfekt – orgeln kompar tampuran mer än sången, och tablan spelar theka.

Shudda Shyam och Bhoopali på volym 1 upptar bara 20 minuter. Bhimpalasi är alltså 40 minuter lång, en rejäl genomkörare. Shree får en traditionell behandling med bada i ektal, chhota i teental och tarana på slutet. I Hamir däremot drar han ner på tempot efter två chhotor och i Malkauns gör han precis som han vill: vilambit, drut, madhyalaya, drut, drut igen och madhyalaya i Panchamkauns utan paus. Det är inte ens hela publiken som gillar det. För oss är det naturligtvis en favorit.

Ja, vi har gott om favoriter på de här fyra skivorna. Precis som man skulle kunna tro gör taranan i Shree nästan outhärdligt mycket intryck, som avslutning på spänningens jätteraga av spänningens stormästare. Inspelningen av Hamir är helt enkelt otrolig. Och denna timma med Malkauns-Panchamkauns är något av det mest visionära vi stött på inom de klassiska konsterna, väl i klass med Kishori eller Vilayat Khan när de är som allra, allra bäst och utan deras skyddsnät. JV blev besviken på en och en halv av Kishoris Malhar-CD, men Baithak-serien lyssnar vi igenom utan att bli besvikna på en enda ton. Det borde du också göra; varje rasika borde ha den; bättre än så här blir det inte.

VK

PS: Kumars Maestro’s Choice-volym (CDA-04021) är helt plockad från den här serien: större delen av vilambit i Bhimpalasi, taranan i Shree, och bitar av Malkauns (inklusive Panchamkauns) i omstuvad ordning. Taranan i Shree, större delen av Hamir och chhotan i Bhimpalasi har också paketerats som Etched in Time (CDA-07101).

Ett sista tabu

Svenska Country & Eastern har släppt den första fullängds-dhrupaden med veena och sång, Fariduddin och Mohiuddin i en Malkauns, och samtidigt den första skivan med Pandit Taranath (dock bara på orgel). Man blir stolt över att vara svensk: vi har distribuerat vad indierna bara kunde skapa ur intet. Ja, sådan är vår makt att när vi åker till Bombay tar vi midnattssolen med oss.

JV

Klurig recension

Album: ”Music from India”. Sitar: ”Ram Chandra”. ”Laserlight Digital” 15 439 (”Bhairav”, ”Malkauns”)

■ ■ ■

På bara ett par sekunder sitter vi kappraka upp i sängen och spetsar öronen. Det här är den bästa Malkauns vi hört på sitar! Det hela är mycket märkligt: Chikarin utnyttjas hårt, men i regelbunden, fast rytm, så att hela alap blir som en långsam jor; ofta hinner tonen dö helt innan nästa slår natten på käften; då och då, mellan chikari­slagen, spelas en anspråklös ton ur Malkauns. Vanligtvis är den tystare än chikarin, ofta helt isolerad, och i princip aldrig böjd. En liten vivadifras mitt i inspelningen (nNS’), annars är det frugalt, asketiskt, rigoröst.

Detta kallar Ram Chandra ”dhrupad”. Han ska vara elev till Wahid Khan, Vilayat Khans farbror, och till Hafiz Ali Khan, och det känns som att det lika gärna skulle kunna vara ett aprilskämt man går på som en mästermusiker man aldrig har hört talas om. När vi hör talas om dhrupad på sitar tänker vi på Ravi Shankar i storhetsvansinne eller Pushparaj Koshti i Dagarvanibeenbaj, men Chandra har hittat ett sätt att närma sig även på sitar de här ragorna, de här allra största och tyngsta, de som traditionellt kräver en rejäl mansröst. Pregnansen hittar han i det extremt avskalade; som i benhård japansk estetik.

Eller är det så att han helt enkelt spelar som en nybörjarelev? Att han helt enkelt är en sådan elev?

I så fall är det talande att inte Ravi Shankar, inte Ni­khil Banerjee, inte Vilayat Khan kan spela vare sig Malkauns eller Bhairav bättre än en förstaårsstudent. Snart sagt alla andra ragor, ja, och även de här snyggare, ja, och mer avancerat, men mindre Bhairav, mindre Malkauns; sitar har utvecklats i minst tre riktningar, alla fel. Ram Chandras märkliga skiva, med Taj Mahal på om­slaget och ragornas namn i hypersanskrit (smaka på ”Malakosha”), blir kanske inget vi kommer att spela så värst många gånger, men nog blir den food for thought.

VK

Ashok Pathak: Ancient Court Raga Traditions

Album: Ancient Court Raga Traditions. Surbahar: Ashok Pathak. Label: Arbiter Records World Aribter 2003. Innehåll: Malkauns, Bageshree

■ ■ ■

Vi hade hört Ashok Pathak förut. Han är från Kolkata, men är nu NRI i Holland (?) och vi hade bara hört honom på The Colourful World of Ashok Pathak, en skiva vi närmast skämdes för. Varför köpte vi då Ancient Court Raga Traditions? Om sanningen ska fram hittade vi den på HMV-komplexet på 5th Avenue, och det var så roligt att hitta en skiva med Ashok Pathak från Kolkata i New York att vi inte kunde motstå frestelsen.

Någon större ragadariupplevelse är väl inte Bageshree som den serveras av Ashok Pathak. Men det är snyggt – det är riktigt, riktigt snyggt. Det är så långsamt och så lugnt, med mycket bas och mycket melodi, och precis så soft som man någonstans trots allt ändå tycker att namnet Pathak förpliktigar till. Inte förrän efter 17 minuter kommer första mohran.

Till och med vi kan tycka att det blir lite väl borgerligt i längden, när han skimrar med bordunsträngarna över en konstpaus i sin easy listening-alap. Men borgerligt är det sista man kan säga om hans outhärdliga jhalla; bara Mustafa Raza på vichitraveena är värre, och han ser åtminstone ut som en seriefigur. Något så intensivt entonigt spelat utan minsta finess – man ropade precis åt oss att sänka volymen, och vi blev inte det minsta stötta.

Som om inte själva oljudet vore nog knåpar han fram en ”melodi” i bakgrunden, en parodi på Bageshree. Detta vardagsmästerverk totalhavererar alltså mitt i.

Men det är Malkauns som är huvudnumret. Och han slår an första tonerna som ett huvudnummer. Och han överraskar direkt i tarafpartiet – annorlunda är ordet – och inleder en riktigt bra Malkauns.

I stort sett spelar han som Balaram Pathak, men har lagt till mer vibrato. Tekniskt sett är det absolut för mycket av den varan, men det är ändå på något sätt vackert. Jor är han bra på, i jhalla är han helt olyssningsbar, men det är ändå en skiva som leder till en total omvärdering.

Arbiter Records hade lovat att ge ut Veena Dhanammal under 2003. Istället blev World Arbiter 2003 Ashok Pathak, med över hövan pretentiös titel. Men varför inte? Han är åtminstone vid liv och har glädje av det.

VK