Äntligen lite Rampur!

Album: Gharana: Rampur Sahaswan. Sång: Ghulam Sadiq & Ghulam Abbas Khan. Sarangi: Kamal Sabri (för Ghulam Sadiq). Harmonium: Sajjad Ahmad Khan (för Ghulam Sadiq), Amit Gokhale (för Ghulam Abbas). Tabla: Ballu Khan Warsi & Sudhir Pandey (för Ghulam Sadiq), Ghulam Sultan Niyazi (för Ghulam Abbas). Label: Nupur Audio NMI-410. Innehåll: Bairagi, tarana i Yaman, bhajan i Mishra Kirwani; Bihag, Puriya-Kalyan, thumri.

■ ■ ■

I tidernas begynnelse trodde vi att Rampur-Sahaswan (hädanefter ”Rampur”!) var ett gharana vilket som helst – Gwalior, Agra, Kirana, Jaipur, Patiala, Prasuddhu-Monohar. Men nej: det är ett gharana på undantag. Det har i princip bara Rashid Khan på dagens konsertmattor (en sångare som vi konstigt nog inte skrivit om) och ska kanske snarare jämföras med smågharanor som Delhi, Bhendibazar och Shamchaurasi. Förutom det visserligen stora namnet Rashid Khan har vi exakt tre skivor med Sulochana Brahaspati*, och någon stenkaka med Nissar Hussain har man väl hört; länge har det varit allt.

Den här veckan har vi dock fått tag i en maffig utgåva från Nuipur Audio: Gharana: Rampur Sahaswan, med Ghulam Sadiq Khan och sonen Ghulam Abbas på var sin CD. Ghulam Sadiq är elev och som vi förstår det svärson till Mushtaq Hussain Khan, som också var Sulochana Brahaspatis Rampur-guru. Ett släktträd kanske vore på sin plats, eftersom JV lagt några timmar på att rita det:

Click to embiggen! Släktträdet visar förstås bara en liten del av alla söner och döttrar.

Mushtaq Hussains svärfar Inayat Hussain gifte sig med dottern till Haddu Khan, hovsångare av Gwalior, och tyngre kan det ju inte bli. Gissningsvis blev Gwaliorinflytandet då så starkt att till exempel Deepak Raja helt kan strunta i Rampur när han går igenom dagens khyalgharanor.

Och något finns det helt klart hos Ghulam Sadiq Khan som påminner om Gwaliorveteraner som Ghulam Hassan Shagan. Denne har ju plägat krumbukta sig med rösten – vi minns en konsert i Stockholm där han sjöng med stängd mun – och det här uppvisandet av tillkrånglad sångteknik är något vi starkt förknippar med den gamla världen; denna gläjde funnen i själva hantverket och inte bara i melodins abstraktion. Ghulam Sadiq sjunger ofta och länge med något som påminner om Indrakishore Mishras baklängesgamaka: Det är svårt att beskriva, men det är långsam tAnbazi där rörelsen från ton till ton blir viktigare än själva tonerna; där tonen ibland inte ens tas, och där den definitvt aldrig tas på taktslaget. Det är sångteknik av den sorten som präglar ett helt framträdande.

En fördel med detta är att det avviker så mycket från gängse praxis att det automatiskt blir underhållande att lyssna på. En nackdel är att man faktiskt inte alltid förstår vad han sjunger, och en annan är att det är så avvikande att det inte går att knyta ihop med resten av sången. Men allt detta åsido spänner Ghulam Sadiqs akrobatik från det musikaliskt obegripliga ända upp till det musikaliskt mästerliga. Sonen, på skiva två, inleder mycket långsammare i en nästan dhrupadinfluerad Bihag, men glädjande nog visar det sig att han håller denna tradition vid liv, närmast identiskt.

Vad märkligare är sjunger de gärna på det här sättet även i snabbt tempo. Där tycker vi inte att det passar, och kliar oss i huvudet.

Allt som allt är Gharana: Rampur Sahaswan blandad kompott. Faderns bhajan känns som ren utfyllad, sonens mininummer i Puriya-Kalyan som en besvikelse (men hans thumri bra!) – och fadern ger sig i kast med vår favorittarana i Yaman; inte det säkraste sättet att hålla sig väl med oss. För att göra en lång historia kort har Jal Balaporia sjungit in den rakt av, utan krusiduller, som tarana mår bäst av, och en rad andra sångare har misshandlat den på ett eller annat sätt. Vanligast är att man strykt antaran. Ghulam Sadiq imponerar lite genom att faktiskt sjunga hela texten, men fyller ut med så mycket akar att det inte längre fungerar som tarana.

Det kan inte bli mer än tre stjärnor, även om sonen är bättre än vi trodde. Han har en förmåga att sjunga utanför boxen och ända in i drut växla ner i riktigt långsamt tempo, där han flyter ovanpå tablan i långa, höga, extatiska toner. Kanske en sufisk extas? Bihag sjungs med text om Ali.

Och då måste vi också få ett och annat sagt om trestjärniga khyalskivor. Det finns nog läsare som inte vill lyssna på en skiva med lägre betyg än fyra – ”livet är för kort”, ”det finns så mycket bra musik” etc. Dessa läsare gillar nog egentligen inte khyal. Trestjärnig khyal är inte dålig musik.

Sulochana Brahaspati: La tradition lyrique du khyal 3

Vi hade en grand old time när vi hörde den. Men det kanske allra bästa med Gharana: Rampur Sahaswan var att den fick oss att vilja lyssna på en av våra favoritskivor igen: Sulochana Brahaspati på Makar Records. Inspelad 1994, när hon fyllde 60 år, och så bra som khyal kan bli.

Sulochana sjunger inte mycket som Ghulam Sadiq och Ghulam Abbas. Men lite: rörelsen från ton till ton är viktigare här också än själva tonerna, men inte bara i tAnbazi utan i sävlig bol-alap, där den är så långsam att den kan omfatta utvikningar till andra toner. När tonen aldrig nås när man tror blir det en spänning i musiken som är få förunnad; varje ton som en bågsträng: eller

like a blade
bent point to scabbard to evade
my homing shaft

på mer än ett sätt: linjen spänns verkligen till bristningsgränsen och studsar tillbaka.

TAnbazin är istället ofta en enda lång meend, upphackad som en eftergift till rytmen. Och om det fungerar. Hon får det att fungera i 70 minuter Bhairav. Ragornas herre. Det är precis så vi vill ha det – det slår två ragor plus utfyllnad vilken dag som helst. Det vore oförskämt att säga att inte alla indiska klassiska musiker kan bära Bhairav i 70 minuter. Men det går inte att komma ifrån att få har gjort det på skiva.

Det är en tung raga, och tunga texter: först om Rama, sedan om ॐ, sedan om anahata-nada; minst två av dem av maken Acharya Brahaspati. På tabla kompar Dayam Ali Qadri, och på sarangi självaste Sabri Khan. Vi får aldrig glömma hur bra de här gamla skivorna från Makar Records var.

Ja, den är faktiskt ännu bättre: alltsammans nästan försvinner bakom en obarmhärtigt högt mixad tanpura, så att hur snabbt det än går står det helt stilla. Just det: precis sånt larv som vi vände oss emot i The Wires ”recension” av Pran Nath. För där var det helt enkelt inte sant.

Här är det bortom sant och falskt. Och självklart beror det mer på Sulochana än på tanpura och produktion. Man kan inte önska mer i livet, i världen, än att en skiva ska vara så här bra. Gharana: Rampur Sahaswan växte i och med att den fick oss att spela den.

Album: La tradition lyrique du khyal 3. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sabri Khan. Tabla: Dayam Ali Qadri. Makar Records MAKCD005 (Bhairav: alap, vilambit ektal, madhyalaya jhaptal och drut teental)

■ ■ ■ ■ ■

VK

*) Men vi vet att hon har gjort en fjärde: Poorvi och Surdasi Malhar, på Virgin Records. Har ni den så hör för all del av er.

”La tradition du khyâl au tabla”


Album: La tradition du khyâl au tabla 1. Tabla: Kishore Kumar Mishra & Ram Kumar Mishra. Lehra: Santosh Kumar Mishra (sarangi). Label: Makar Records MAKCD034. Innehåll: Vilambit teental (16-takt), madhyalaya jhaptal & ektal (10 & 12), drut rupak (7), drut & atidrut teental.

■ ■ ■ ■

Den här veckan handlar det alltså om tablaskivor på Panchamkauns – huruvida det går att lyssna på tabla om man inte själv spelar. Och vi förnekar oss inte: insomnade Makar Records tabla-CD, sedan några år omöjlig att få tag i, är vår favorit (trots en vansinnig titel – ”khyal på tabla”?). Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, från Calcutta respektive Benares, spelar trots detta Benares- respektive Delhi-stil och är inte släkt, inte heller med Santosh Kumar Mishra, som står för minst en av de fem stjärnorna. För i bakgrunden går hela tiden de vackraste lehror som någonsin hörts på skiva – i Khamaj, Madhukauns, Kalavati, Shivaranjani och Charukeshi.*

Över detta spelar tabliyorna ut sitt register, med både tydligt och vackert sound. I långsam teental (åtminstone hälften av skivan) är det hypnotiskt och bitvis nästan osedligt. Båda trummisarna behärskar The Divine Rubato.

Och mycket av det som gör skivan bra är förstås att det är två trummisar, som turas om att spela var sin komposition. Det är musikalisk och dansant spelglädje – ja, den typen av skiva där de fyller i slutet på varandras solon och redan första varvet i en chakradar slår så hårt på trummorna att man tror att de ska flyga iväg – men det går inte överstyr. Ibland blir Santosh Kumar till och med så uppjagad att han improviserar små dansanta variationer på sin lehra.

Som tablasolo är det här säkert fantastiskt. Men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Konsten är rejält ogenomskinlig. Som tablaskiva för lekmannen är det inte perfekt – därtill går det i stora stycken för fort – men väl värt att ha, om det mot förmodan går att få tag på. (Sörj inte – det finns fler.)

RK

*) Knasigt: lehran i jhaptal är bakvänd, 3-2-3-2 i stället för 2-3-2-3.

Ingen miasma

Album: La tradition du khyâl au sarangi: Moradabad gharana
Sarangi: Sabri Khan
Tabla: Dayam Ali Qadri (Thirakwas nevö!)
Label: Makar Records MAKCD011 (Puriya Dhanashree)

■ ■ … ■ ?

Så har vi äntligen, sent omsider, åratal efter konkursen &c, kunnat lägga vantarna på Makar Records La tradition du khyâl au sarangi med Sabri Khan. Vilken känsla att få sprätta upp plasten kring en Makar-CD igen – flera år sedan sist, och otroligt många år sedan första gången – nästan så man skulle gjort en unboxing-video.

Och det första som slår en är vilket strålande ljud fransmännen har fångat. Så här vill vi verkligen minnas Makar Records, och så här vill vi verkligen höra sarangi i huvudet. Vi har aldrig hört en så vacker inspelning. Vilken ton Sabri Khan tydligen hade – en muslimsk skärpa istället för Ram Narayans hindu-miasma.

Det andra som slår en är att alap tar slut. Direkt.

Så vill vi i och för sig också höra sarangi i huvudet: rakt igenom khyal utan dhrupadpretentioner. En muslimsk skärpa, som sagt, istället för Naryanans miasma. Som står stolt i sitt sammanhang, istället för att sträva mot något annat. Men ju längre vi lyssnar … skulle man höra det här i huvudet, skulle man bli tokig. Det som avhandlas är Puriya Dhanashree, inte precis harmonisk musik, och Sabri Khan tar ut svängarna. En stor del av skivan tillbringas i snabbt tempo, där han, låter häftet meddela (och det stämmer faktiskt), bland annat spelar 42 över 32. Som lyssnare är man helt överkörd, och för att hålla denna tour-de-force på banan tar han till vartenda knep i boken. Och då menar vi: varenda formulaisk fras som går att vrida och vända, varenda förkomponerad tan, varenda skala upp och ner. På något sätt lyckas han samtidigt betona varenda dissonans som finns i ragan in absurdum, hittar hela tiden en mer halsbrytande twist, en större melodisk chock, ett brötigare oljud. Det är inte alls behagligt att lyssna på, men även om man kliar sig i huvudet över varför måste man beundra att han gör det. Nej, det är inte perfekt (och det ska gudarna veta att intonationen på den här skivan dömdes ut både här och där när det begav sig), men även om det är en bra bit ifrån är det beundransvärt nära. Som teknisk prestation vore det imponerande även på mer lättspelade instrument.

Men som musik är det så galet att det hade behövts en Vilayat Khan för att blåsa odödlighet i det. När sydindisk musik är over the top böjer den hela verkligheten – när nordindisk musik är over the top är det bara en massa zickzack, och det är sannerligen inget för ens den näst bästa. Vi kliar oss i huvudet över vår sista Makar-CD. Makar Records, ni var bättre än så här. Men samtidigt inte.

JV

Mystico!

Album: La tradition lyrique du khyâl 8. Sång: Chhannulal Mishra. Sarangi: Santosh Kumar Mishra. Tabla: Vinod Lele. Label: Makar Records MAKCD027. Innehåll: Gurjari Todi, Mishra Desh ki thumri, Khamaj ki Chaiti, Kafi ki Holi

■ ■

Kraschen i Roswell, Loch Ness-odjuret, yeti och bigfoot: listan kan göras lång. Gör man den tillräckligt lång kommer man förr eller senare fram till Chhannulal Mishras skiva på Makar Records. Mysteriet har stötts och blötts sedan 1997 i regntunga förorter över fina teer i kopp efter kopp, på lantliga promenader mot den allt lägre sommarsolen, i nattliga datahallar och på kaotiska flygplatskaféer som säljer Häagen-Dazs Jaipur Mystery*.

Frågan, om någon nu fortfarande undrar, är förstås varför den är så dålig.

För Mishra får onekligen in en hel del ”boltâns, sargamtâns & âkârs endiablés”, som Makar skriver; Kirana med viss framgång. Riktigt bra ragadari i Kafi avslutar det märkliga programmet. Själva repertoaren spänner över smakfull till enastående ― lyssna på chotan i Gurjari Todi ― och behandlas med respekt och tryck i antarorna. Inga bortschabblade taranor stör friden. Här finns inte ens något harmonium att klaga på; sarangin trakteras till och med nästan extra trevligt med mycket kärvt anslag av Santosh Kumar Mishra.

Ändå tar det aldrig fart. Vi vet inte vad som fattas, men diverse teorier har lanserats under åren. Först, och den tog emot att lansera, trodde vi att han var bengal, för det vet ju alla att bengaler inte kan sjunga och maharaster inte kan spela (annat än positiv), men sedan såg vi att han var från Benares, så det gick inte (även om vi inte förstår varför den staden ska ligga i Uttar Pradesh?). Makars tablasound var misstänkt ett tag: det ringer i dayan och boomar i bayan, visserligen välstämt, men väl obalanserat och artificiellt. Men hur mycket vi än försökte tänka bort tablan i experiment efter experiment blev musiken inte bättre; och Makar har flera skivor som blivit klassiker trots det trumsoundet. En fjärde teori hade att göra med Thakur Jaidev Singh, som tydligen undervisat Mishra, men det förklarade ingenting: vi vill förstå mekanismen, vad som pågår, hur det går till, hur han är dålig. Det gör vi inte.

Så skivan med litet s kvarstår. Amatörmässigt frilagd mot Makars svarta bakgrund tittar den godmodige brahminen upp, med ringar på vänster lång- och ringfinger och allmogeblommig swarmandal i famnen. En söt man med pussmun och bindi. Men hans leende är mystiskt som Mona Lisas, och innanför det gåtfullt nattsvarta döljer sig ett conversation piece utan like: CD:n är som en artefakt från en annan dimension. Visst måste detta ha krävt respektabelt med skaparkraft. Men det skulle aldrig falla oss in att rekommendera den här skivan. Och vi skulle så gärna vilja veta varför.

VK

*) Ni skulle kallat den Kirana Mystery! Det finns inget Jaipur Mystery! Men vad kan man vänta sig av ett företag som kallar sig ”Häagen-Dazs”?

Indrakishore, Shrikant och äventyret med kungens chaturang

MAKCD014
Outsider art:
La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani)Sång: Indrakishore Mishra. Pakhawaj: Shrikant Mishra. Label: Makar Records MAKCD014. Innehåll: Bageshree (chautal av Shyam Das, jhaptal, sooltal av Sadarang, tarana), Pancham (chaturang av maharadja Ananda Kishore Singh av Bettiah)

■ ■

Ta av er stringtrosorna och piercingarna, ungdomar, så ska ni få höra!

För länge, länge sedan, när tant VK var ung – innan marknaden svämmats över med bengaliska Goharvanisångare* – så var det Bettiahgharanat som var the other, de som sjöng dhrupad utan att vara vare sig Dagarvani eller Darbhanga. Utanför allt som var etablerad god och dålig smak, sjöng Indrakishore Mishra precis som han ville på ett franskt skivbolag och tant VK visste inte vad hon skulle tycka. Hon var minsann inte så gammal på den tiden.

Men hav har flutit under broarna sedan tant VK inte visste vad hon skulle tycka. Den 21 april 2004 gick modernismen definitvt över i postmodernism i och med släppet av La tradition lyrique du dhrupad 10, på samma franska bolag: Shivshankar Mukherjee, Gohar vani. Gohar! Vi gav upp – och sommaren samma år normaliserades Indrakishore Mishra slutgiltigt med utgivning på India Archive Music. Efter elva strapatser och åtta vedermödor kan man äldre och visare se tillbaka på La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani) med ett överseende, nästan kärleksfullt leende och sätta sig ned, regnsäsongen 2006, och sammanfatta sina intryck som om det var den enklaste sak i världen.

Så, även om Mishra fått se sig slagen i fråga om outsiderfaktor står han sig fortfarande väl vad gäller att sjunga oaptitligt. Mukherjee är absolut värre – det är inte tu tal om den saken – men Mishra kommer aldrig att bli lättsmält och är för det mesta fortfarande inte trevlig, inte för fem öre. En av de bättre av Makars många förstklassiga inspelningar avslöjar varenda skavank i rösten, när han hojtar fram melodin på högsta volym från första till sista sekund. Det är synd att han sjunger så skrikigt, för melodiskt är det bitvis bättre än det låter; hans alap är så enkel-men-effektiv som dhrupad gärna får vara.

Det som mer än något annat markerar exotismen är hans världsunika nomtom, som Makar också slog på stora trumman för: ”alap in ulta gamakas”, en sorts baklängesgamaka som han kan göra i varje hastighet och troligen är ensam om i världen, om inte annat när det går riktigt sakta. Det kan nog inte poängteras tillräckligt hur mycket intrycket av detta korta avsnitt dominerar lyssningsupplevelsen, hur mycket skivan tas över av ren röstakrobatik. Och det är inte med bästa i vilja i världen något positivt.

Men om en annan sångare hade gjort den här skivan hade den varit en riktig fullträff. Det medges. Tre aldrig tidigare inspelade dhrupader i Bageshree, där särskilt den sista i sooltal av självaste Sadarang är en riktig juvel som bara väntar på att bli slipad. Shrikant gör sitt bästa med trumman, men det räcker inte långt när man har en sångare som faktiskt sjunger så illa att gamak reduceras till vibrato (jämför Gokulotsav Maharaj) och inte gör minsta ansats till konstnärlig behandling av materialet. Att texten är viktig vill dhrupadiyor gärna betona, men att höra den sjungas ska gärna gå utanpå att läsa den på pränt. Så inte här, och för en sådan behandling håller inte ens den store Sadarang.

För det krävs ett ännu tyngre namn.

Till undsättning kommer nämligen kungen, maharaja Ananda Kishore Singh av Bettiah själv, ridande på Shrikant Mishras hovelefant! Med en odödlig chaturang i raga Pancham: den sångare finns inte som kan ta död på en komposition av den här kalibern! Och skam vore väl om inte både sångare och trummis lyfter sig ett snäpp (respektive ytterligare ett) och levererar en med råge värdig avslutning. Och det är så skönt. För nu slipper man tycka synd om Indrakishore Mishra – en sympatisk man har räddat ansiktet och behöver inte skämmas. Tårarna skulle rinna, om ragan medgivit det.

I juni 2004 normaliserades alltså Indrakishore slutgiltigt med en utgåva på India Archive Music. Då var det olyssningsbara Chandrakauns, men det var en tio år bättre sångare som sjöng in den. La tradition lyrique du dhrupad 3 var aldrig någon bra skiva. Tvärtom, den är och förblir usel. Men den är inte enstjärnig. En enstjärnig skiva har inte 13 minuter försonande drag – ännu mindre 13 minuter av kungar, för kungar.

VK

*) Tre skivor, två sångare. Det är i sanning mäktigt, Goharvanit.

Casual Day Has Gone Too Far

Album: La tradition lyrique du dhrupad 10. Sång: Shivshankar Mukherjee. Pakhawaj: Apurbo Lal Manna. Makar Records MAKCD041 (Jaunpuri, Chhaya Nat, Bageshree)

”The singer develops the raga in a very emotional style, an important characteristic of the Gohar vani.” Ryktet säger att Makar Records drar upp riktlinjer för framtida utgivning på möten uppe i Eiffeltornet, med svepande gester ner över Paris. Det senaste tillskottet, helt okända Shivshankar Mukherjee från Bamaganchi, sjunger dhrupad enligt Tansens gharana. Hans farfar studerade för Nulo Gopal (Allauddin Khans första guru) och hans känslosamma stil …

Nej, nu får det vara nog! För första och enda gången åberopar vi kejsarens nya kläder! När vi spelar indisk klassisk sång för occidentaler får vi ofta reaktioner som ”var har han ont någonstans?”, ”is he serious?” och ”man, that guy is yelling!” Kära vänner: här är skivan som får ärrade mehfilveteraner att reagera likadant. Hans känslosamma still låter faktiskt uteslutande som att han skriker för att han har ont i magen, känslosamt förvisso, men musikaliskt är det en riktigt dålig skiva, troligen Makars sämsta.

Den som inte hört talas om Mukherjee behöver inte känna sig obildad. Var fransmännen hittade honom vet vi inte, men han bodde i en liten by utanför Kolkata, gav aldrig konserter (quelle surprise), var svår att övertala och gick bort ett halvår efter inspelningen. Man kan fråga sig om det är rättvist att dokumentera och ge ut en sångare på sista versen som inte ens uppträder, men man måste också lämna plats för möjligheten att Makar faktiskt tycker att det trots tillkortakommandena hos den döende dandyn blev en bra skiva.

! ! !

Det tycker sannerligen inte vi. Den alldagliga ragadarin har vi hört förr. Här serveras den med mängder av märkliga mohror (MR PMG (!) d->P), dålig andingsteknik och ett uttryck överdrivet över alla bräddar. Vad är Makar Records: a) vinstdrivande, b) konstnärligt betingat, eller c) ett antropologiskt referensfonotek? Utan de senaste tio årens pionjärinsatser hade man varit tvungen att svara antingen c, eller ännu värre inget av ovanstående. För att marknadsföra detta senaste alster drog direktörerna igång en stor polemik om att Tagore skulle ha stulit sina sånger från Mukherjees dhrupadgharana. Vi orkar inte.

Musicians’ Guild i Kolkata har givit ut två skivor med Shivshankars student Satinath Bhattacharya, som representerar sin skola betydligt bättre.

NK

Vi är fans av Nasiruddin Saami

Album: La tradition lyrique du khyâl 10. Sång: Nasiruddin Saami. Sarangi: Ghulam Ali. Tabla: Fateh Mohammad Khan. Makar Records MAKCD037 (Multani, Adana)

■ ■ ■ ■ ■

Tänk er en lång meend: en steglös glidning neråt över skalan. Tänk er sedan att man istället gör den i flera steg – att man stannar till ett ögonblick på olika toner på vägen innan man glider vidare längre ner. Och tänk er sedan ett mellanting, där man inte vet om glidningen är steglös eller stegvis. Nu börjar det bli bra. Tänk er nu att det finns en glidande skala mellan det steglösa och det stegvisa, där en riktig mästare kan lägga sig var han vill och röra sig fritt fram och tillbaka på den skalan inom samma långa meend. En sådan supermeend sjunger Nasiruddin Saami, och då kan det inte vara roligt att heta Ghulam Ali och kompa honom på sarangi. Genom hela skivan imponerar Ghulam Ali med sitt både kreativa och följsamma komp men på hans sarangi blir samma meend bara en stegvis banalitet. Sådan är Nasiruddin Saami: han ställer imponerande musiker i total skugga.

La tradition lyrique du khyâl 10 är en fantastisk khyalinspelning – som börjar med 15 minuter ren, konservativ dhrupad. Nasiruddins alap är extremt långsam, och över den vilar en spöklik skönhet. Någon basröst har han inte alls, och hans höga, spända toner ger musiken en nästan outhärdlig nerv: vi blir rädda – för Multani. Multani!

Vad är det här för otrolig sångare? ”Delhi gharana”, står det på omslaget, men Nasiruddin bor ju i Pakistan. Kopplingen till Delhigharanat i själva Delhi – Iqbal Ahmed Khan med flera – verkare inte närmare än att han härstammar från en elev till deras historisk-mytologiske urfader Amir Khusro. I texthäftet är han nära förknippad med Qawwal-gharanat, men ändå sjunger han ren khandarvanidhrupad i femton minuter. Shuddha bani kallas det i Pakistan: ”den rena stilen”. Vi vet inte varför det låter så här – varför det låter så här fantastiskt och kusligt – utan traditionen är väl höljd i norra subkontinentens sedvanliga dunkel, men det är bara att tacka och ta emot.

Sarangi i dhrupad-alap rynkar man ju gärna på näsan åt, men unge Ghulam Ali lyckas med konststycket att spela dubbelt så mycket som Nasiruddin sjunger och ändå kännas som en bergfast tanpura. Den är verkligen stark, den här skivan. Den är förhäxande.

Inte minst för att khandarvanirysaren aldrig accelererar till någon jor–jhalla, så att det summa summarum är ännu långsammare än dhrupad. Plötsligt tar det bara slut:

m, P, N, S’, grS’!

En fascinerande storkhyal har börjat. Med en shadja som aldrig vill ta slut. I stunder av koketterande har vi kanske någon gång råkat efterlysa att tablaspelare ska spela theka, men här tycker vi nästan synd om Fateh Mohammad; vi har aldrig hört khyal så långsam och samtidigt så sparsmakad, och det vore omöjligt för honom att spela något annat än theka. På sparlåga. Kraftigt strypt låga. En ektal och en teental av Tanras Khan gås igenom på detta nästan smärtsamma sätt och Nasiruddin går från klarhet – som den supermeend vi nämnde – till en tungrodd gamaktAnbazi som vi inte alls vet om den är bra över huvud taget, men så långt in i framförandet har han för länge sedan vunnit över oss. Där är vi redan fans av Nasiruddin Saami.

RK

La tradition lyrique du dhrupad 1

Album: La tradition lyrique du dhrupad 1. Sång: Vidur Mallik. Pakhawaj: Anandkumar Mallik. Makar Records MAKCD002 (Bairagi Bhairav, Nand, Shahana, Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani”)

■ ■ ■

Vidur Mallik har en av de mest anmärkningsvärda rösterna i Indien idag. En gammaldags röst, full av ökentorka, monsunmuller och översvämningskatastrofer; han har dessutom alltid sjungit som en mycket gammal man. Han är hindu, men sjunger som en muslim. Man kan mycket väl lyssna igenom en skiva med honom, fastna i rösten och undra efteråt vad det egentligen var han sjöng.

Han har kallats pompös och pretentiös. Ett bisarrt bevis på att han kan skratta åt sig själv – ett hopp mitt i alap ner från hans mest plågade höga shadaj till djupaste kharaj – lämnar en eftersmak bara av det perplexa. Ändå har familjen Mallik blivit en sorts slasktratt inom dhrupad; även här uppträder det typiska triolsvänget från Bihar som Dagarvani-snobbarna ser sig för fina för. Och i stället för lång, sammanhållen avhandling föredrar de småplock. Här sjunger han tre gånger Bairagi Bhairav samt en dhamar i vardera Nand och Sahana Kanada och dhrupad i Bhairavi.

Sådana här skivor där en eller annan sångare ”öppnar skattkistan” och presenterar en rad gamla kompositioner blir sällan så bra som de ser ut på papperet. Det behövs mer alap för att blåsa liv i sångerna. I stället försöker han nu mjölka ut det sista ur varje nummer genom allsköns improvisationer i olika hastigheter; så mycket att han ofta tar sig vatten över huvudet. Och vad är det här nomtom in tre tempi, som alla ska göra nu för tiden? Annat var det förstås när farfar var ung – det är onödigt svårt, och här hänger inte delarna samman på något naturligt sätt. Partiet känns hopklistrat, och man får snarast bilden av att han disponerar tiden med klocka. Dessutom tonas musiken ned efter alap, vilket är B. Varenda tonåring med PC kan klippa ihop det, så varför inte skivbolaget?

Slutintrycket blir att han fyller sin improvisation med vackra fraser som inte riktigt hänger ihop – det finns inte lika mycket vistar eller annan följbar utveckling som hos många andra. Rösten fascinerar dock så mycket att man till stor del kan bortse från invändningar.

Bäst är dhamarerna i Bairagi Bhairav och Nand (som för övrigt är enda spåret där Anandkumar Mallik på pakhawaj bitvis håller spelet på en rimlig nivå), och framför allt avslutande ”Bhavani Dayani” – för en gångs skull som den ska sjungas, och Bhatkhande framstår som allt annat än bitterljuv. Bhairavi är Den Fruktansvärda, men har alltför ofta sjungits som Den Ordinära: det här är en av få inspelningar från senare år som verkligen lyckats skrämma oss, och vi rekommenderar skivan helhjärtat om inte annat bara för den.

VK

Old Folks Boogie

”Om du sätter på radion idag sjunger nio av tio bara i vilambit ektal även om det är skrivet i tilwada, adachautal, sawai och så vidare. Tempot är också nere på nästan bara hälften av originalet. Vi har behållit originalet.”
– Jal Balaporia blir intervjuad av Shivani Saxena

Album: La tradition lyrique du khyâl 4. Sång: Jal K Balaporia. Bakgrundssång: Ramesh Panchal. Tabla: Dilip Deshmukh. Label: Makar Records MAKCD012. Innehåll: Yaman (vilambit tilwada, ”langarvA turaka jina chhuvo”, ektal tarana), Desh (vilambit tilwada, trital chauturang), Kafi (trital tappa), Bhairavi (ashtapadi i tal pashto)

■  ■  ■  ■  ■

Det här är skivan som får en att slänga av sig hörlurarna på kontoret och ropa ”Fan vad jag älskar pensionärer!” Inget harmonium, ingen sarangi, bara Jal Balaporias torrt knarrande, lite darriga gammelmansröst, och tyst i bakgrunden hans student; Dilip Deshmuks relativt enkla tabla och en dränkande tanpura – som efter ungefär en kvarts vilambit, först i Yaman och sedan i Desh, brister ut i det som är skivans verkliga raison d’être – de snabba numren. Jal Balaporia har en fantastisk repertoar med Gwalior-kompositioner – här levererar han till exempel en chaturang i Desh med härlig text om ragan (”atikomala”) – och ljudet när han anstränger sig för att uttala så tydligt det bara går in i vansinnestempo är bland det ljuvligaste vi hört på skiva: ett löfte om att det kan vara helt okej att åldras.

Men Yaman är ändå större. Det börjar redan i vilambit när han med N (R)G R N-D-P kommer med nya fräscha idéer om vad Yaman kan vara. Det här gör bara de riktigt stora: smäller till med fraser som man direkt registrerar som Yaman, men som inte låter som något man hört förut, och som man aldrig skulle kommit på om man så fick tusen år på sig. (Detta fortsätter främst i taranan – vi skulle vilja se den lyssnare som inte blir förvånad över att det här faktiskt är Yaman.) Balaporias prestation är en av tre sådana vi hört, tillsammans med Nikhil Banerjee i Todi (undangömt på någon utgången Musican Heritage of India-volym, överstyrt så det förslår) och Kishori Amonkar i Nand (outgiven).

Tappan i Kafi kan man hoppa över (är det ens en tappa?). Tvärt emot vad man kan tro är gamla sångare ofta bäst i snabbt material: rösten är för darrig för de riktigt långa tonerna. Trots dessa sätter vi fem stjärnor. Vilambit i Desh, Yaman och Bhairavi (där han sjunger en ashtapadi) lyses nämligen upp så starkt av feststämningen i drut och tarana att alla problem är som bortblåsta. Till och med Panchal som försvinner bakom tanpuran och ett litet trainwreck i taranan i Yaman vänds till något positivt. En av de allra bästa skivor Makar givit ut och den mest värdefulla.

Vad vi vet blev det här Balaporias enda inspelning. Helt oerhört! En sådan ”Gwalior stalwart”!

JV

Panchamkauns varnar för : Rashid Khans försök till samma tarana, på Romantic Raga (Music Today CDA 95031). Han som skulle vara en generations stora hopp – och så ger han upp innan han ens kommer till antaran? Samma misstag gör Amanat & Fateh Ali Khan på tjusiga Raag se ghazal tak från EMI Pakistan. Tarana, som vi tror att alla en gång behärskade, framstår mer och mer som ett mästarprov.

Update: Krishnarao Shankar Pandits son, Laxman Krisharao Pandit, har repriserat stora delar av den här skivan på en obskyr inspelning – inklusive taranan! Läs mer här.

Chandrashekhar Naringrekar

Album: La tradition du dhrupad au surbahar. Surbahar: Chandrashekhar Naringrekar. Pakhawaj: ? (Maruti Venkatesh Kurdekar listad – se nedan!). Makar Records MAKCD001 (Yaman Kalyan, Jaijaivanti, Nandeshwari)

Här är den, den heliga Graal för alla exotiskt lagda utländska samlare och nostalgiska indier: dhrupad på surbahar med pakhawaj. Här börjar våra tokiga franska vänner sin idiosynkratiska utgivning – det här är MAKCD001.

Chandrashekhar var en av ZM Dagars äldsta och närmaste studenter (ingift i familjen) och därför är det både förvånande och beklämmande att skivan inte är bättre. Efter en helt och hållet medelmåttig jor och jhalla och en riktigt trevlig alap utför han och hans trummis vad som måste vara den mest spektakulära tågurspårning som fångats på skiva i klassisk musikhistoria. Det tar dem mer än en minut att synkronisera sig någorlunda*, och även om de slutför gat (varför inga omtagningar? det är ändå inte samma tagning som alap) blir det aldrig bra. Tåget kör vidare på sidan av spåret en ganska lång sträcka, och det blir en ytterst knackig åktur – när det väl kommer upp på rälsen igen är det illa skadat.

Men han spelar också Jaijaivanti, i kortare form utan jor. Asad Ali Khans ”Jaya Malrani” är den måttstock som varje annan dhrupad i Jaijaivanti mäts med: det som spelas här når inte ens 0,5 Jaya Malrani. Programmet avslutas med ovanliga raga Nandeshwari utan pakhawaj, en menlös och en klen tröst.

Det är tur att surbaharen har den utblommade romantiker dess ton så väl behöver i Imrat Khan, och att klassicister som familjen Dagar och Asad Ali Khan har sin bin. (Trots allt bor det en liten romantiker i Chandrashekhar Naringrekar, som mest får utlopp i hans planlösa hantering av cikaristrängarna i alap, men även i vissa jorfraser: lyssna till exempel kring 18:10!) Men det är också synd att Chandrashekhars surbahar låter så illa – som en oproffsig och lite trasig bin, som att den skulle gå sönder när som helst. Det är synd att inspelningen är lite sämre än Makars senare standard, och det är synd att både surbahar och pakhawaj blivit lidande.

Men den som hittar sin heliga Graal blir kanske automatiskt besviken. Precis som i de gamla Graalromanerna är det kanske själva sökandet som är poängen? På vägen hittar man ett hembyggt instrument här, en mytomspunnen pakistanier där, och alldeles säkert mängder av musik som är bättre än den här.

VK

*) tAl gayA to bAl gayA, lekin sur gayA to sir gayA ;)

Bahauddin Dagar: sydindiska ragor

Album: La tradition du dhrupad à la Rudravina 2. Rudraveena: Bahauddin Dagar. Makar Records MAKCD023 (Kanakangi, Ragavardhani)

■ ■ ■ ■ ■

Man blir så innerligt glad. Inte för att Bahauddin är någon musikalisk gamäng direkt – tvärtom – och det är just det: för att sonen för en gångs skull är lika bra som fadern. ZM Dagar är död, men Bahauddins spel går inte att skilja från hans.

Här plockar han fram pappans repertoar av sydindiska ragor. Spelade så här är de ibland svåra att känna igen, för familjen Dagars tempo är så långsamt att de gamaka som behövs dras ut över en eller två sekunder och blir något helt annat. Men det är ingen kritik, det är beröm för ett nytt indiskt uttryck, originellt men ändå traditionellt. För det går inte att kritisera den här skivan. Det är en perfekt dhrupad-inspelning, och bland det bästa vi hört från familjen. Jhallan går aldrig till överdrift, utan i var och en av de 70 minuterna flyter man omkring ostört på jätteinstrumentets lugna böljor.

Skivan är inspelad utomhus, troligtvis på Bahauddins altan eller i trädgården runt familjens gurukul. Det är helt tyst. Då och då kvittrar en liten fågel.

VK