Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Laxman Krishnarao Pandit, Iqbal Ahmed Khan i Delhi

Förra året stod Delhi värd för samväldesspelen och ville då visa sig från sin bästa sida med en klassisk musikfestival. Man lade manken till: Shivkumar Sharma öppnade, följd av Rajan & Sajan Mishra; Debu Chaudhuri; Sudha Raghunathan; Ram Narayan; bröderna Gundecha; Bhajan Sopori; Shuhjaat Khan; Rashid Mustafa (tabla, brorson till Thirakwa); Aruna Sairam; Hariprasad; Ajay Chakraborty och Viswha Mohan Bhatt. Puh. Bakom festivalen stod förresten gamla Panchamkaunsbekanta Sheila Dikshit.

Det gick så bra att i år blev det favorit i repris. Startfältet var ett annat – Parween Sultana, Brij Narayan, Ulhas Kashalkar, Kalapini Komkali (Kumar Gandharvas dotter), Nishat Khan, någon flöjt-santoor-jugalbandi, Rashid Khan, och som avslutning Jasraj. Men näst sist sjöng Laxman Krishnarao Pandit (det skulle man ha hört!) och öppnade gjorde Delhis egen Iqbal Ahmed Khan i jugalbandi med Ali Ahmed Hussain på shehnai. En respektabel sång-och-instrument-jugalbandi, så långt vi kunnat höra, närmare bestämt en halvtimmeslång alap.

Det faller en sten från vårt hjärta när LK Pandit sjunger på en festival med så här hög profil, för han verkar gravt undervärderad och vi har bara kunnat få tag på en enda skiva med honom. Hans dotter har fler skivor ute. (Ska det vara så?)

Iqbal Ahmed Khan har vi inte skrivit om på Panchamkauns, så ni vet inte att han är en riktig favorit. För länge sedan gavs han ut på Makar Records sjungande Asavari; i år kom en T Series-skiva som heter Anand Shree där han sjunger ”a very very rare raga of Hindustani classical music”.*†  Gissningsvis heter denna också Anand Shree. Vi ber att få återkomma.

Under tiden kan ni läsa mer om musikfestivalen i Delhi på khyaliya.wordpress.com!

VK

*) Där var vi snälla. I verkligheten står det ”Rare Gaaga”.

†) Vi gillar det, förresten – ”rare ragas” har man ju hört till leda nu; det är dags för lite ”very very rare ragas”!

Epitome of Gwalior Gayaki

pandit-pandit

Album: Epitome of Gwalior Gayaki. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi, harmonium, tabla: ? Innehåll: Puriya (khyal ”Sughara bana”, Sapane main aaye”), Yaman (tarana), Desh (chaturang), Bhairavi (tappa)

■ ■ ■ ■ (■)

Så nära, men ändå så långt borta, som så vanligt i Indien: Krishnarao Shankar Pandit (till vänster ovan och hädanefter KRSP), närmast legendarisk sångare från Gwalior, den mest laddade och magiska av alla skolor, gick ur tiden så sent som 1989 men lämnade inte ifrån sig mer än en handfull inspelningar längre än stenkakans fyra minuter. Hans barnbarn räknar till ungefär två (2) olika LP-skivor.

Sonen Laxman Krishnarao Pandit (till höger ovan och hädanefter LKP) lever troligen fortfarande (sonsonen Tushar Pandit förolyckades 1994*), men den som velat lyssna har inte kunnat hoppas på mer än några utgångna kassetter från årtionden tillbaka.

Nu har vi dock kommit över en CD, Epitome of Gwalior Gayaki, som oerhört nog är precis vad den utger sig för att vara. Läsaren kanske minns vår entusiasm över Jal Balaporia, elev till KRSP:s farbror Sitaram Eknath Pandit? Det LKP sjunger här är i mångt och mycket samma repertoar. Samma makalösa chaturang i Desh blir en helt annan sak framförd av en sångare med rösten i behåll, kompad av mästerlig sarangi – vi trodde aldrig vi skulle säga det, men Balaporias inspelning är överträffad. Där Balaporia hintar noter hit och dit, målar LKP Deshs fantastiska, böljande linje med rösten som pensel. Det är bara chaturangen, bara minuter långt, men vilken bild av ragan. Tappan i Bhairavi är lika bra som Balaporias tappa (Kafi) och Bhairavi (ashtapadi) samtidigt.

Det enda LKP schabblar bort är taranan i Yaman, som sjungs drömskt och kontraproduktivt med flera minuter akar. Bitvis letar sig annan text in i musiken, och vi har ingen aning om vad det är som pågår – kanske är det här Gwaliorskolans omtalade (nåja) ”khyalnuma” – men det spelar ingen roll; det här är Balaporias slagnummer och det är han som visat var skåpet ska stå. Ingen annan version är värd att höra.

Men LKP har något annat istället: ett huvudnummer, en Puriya som inte är av denna världen. Så renlärig Gwalior av en sångare i så bra form har aldrig spelats in med så modern teknik, och minsann går det att höra varför Gwalior är Gwalior – den mest laddade och magiska av alla Indiens skolor. Det här är khyal som det ska låta.

Så rik är LKP:s talim att här inte finns en enda gimmick. Bol-alap och shuddh akar räcker hur långt som helst. Säkert använder han formler, men de är så vackra att det inte ens hörs! Melodin rör sig sömlöst från melismatiska variationer på en enda fras till tAnbazi upp i tredje oktav och tillbaka igen, och för den delen ner till bastoner med verkligt tryck i. En Puriya fullt i klass med den Moinuddin Dagar sjöng för hovet i Mewar, lika underskön på sin Marwaskala. Att sjunga Puriya så här, bländande – en konst som gått förlorad?

För första gången hör vi på den här skivan att nordindisk musik kan närma sig det speciella sydindiska lugnet, som vi identifierade hos nobodyn Raghunath Manet för länge sedan. Vad var det vi skrev?

Manet och Sivaraman sitter bekvämt tillbakalutade och småspelar sig igenom två 40-minutersskivor – utan några stora åthävor, någon tillstymmelse till brådska och helt utan att någonsin rikigt ta i – för en estetisk totalupplevelse …

Utan att säga något annat om Manets skiva och musikalitet – det märks att den är en produkt av ”the heartland of the Hindu faith”, där den här högkulturen är självklar och tryggt kan tas för given. Så här kan inte en nordindier spela.

Men att sjunga gick tydligen. Det måste ha hjälpt att komma från Gwalior: the heartland of khyal vocalism, där den här högkulturen en gång varit självklar, även om den idag inte ens är vid liv. Och med lugn menar vi inte att han ligger på latsidan. Det här är ett lugn som inte har med tempo att göra. Ni kommer att känna igen det när ni hör det.

Eller rättare sagt om. Det är inte så lätt att få tag i den här skivan – det är en mystifik privatpressning, utan skivnummer, utan omslag, utan upphovsman och med, i skrivande stund, imponerande noll träffar på Google. Vi är så innerligt glada att LKP är den anakronism han är – men måste han för den skull samtidigt vara så anakronistisk att han nätt och jämnt finns på skiva?!

VK

*) Tushars syster Meeta får vi anledning att återkomma till.