God morgon: Imrat Khan

Album: Lalitā. Surbahar: Imrat Khan. Water Lily Acoustics WLA-ES-26-CD (Lalit, alap-jor-jhalla)

■ ■ ■ ■

”His intervallic leaps are breathtaking and effortless, and his strummed note clusters cause clouds of harmonic partials to fill the air above his instrument”. Va?! Ja, det här var en av skivorna som The Wire rekommenderade i sitt indisk-klassiska knäck ”Raga Riches” i februari 2000. Tio år senare vaknar Panchamkauns (bokstavligt talat) till Imrat Khans Lalitā.

Några ”breathtaking intervallic leaps” är det så klart inte fråga om – det har bara Nikhil Banerjee kommit undan med, i en jor i Todi, undangömd på en CD som heter Classical Heritage of India eller något liknande – och inte heller några ”strummed  note clusters”. Dock är det lätt att höra hur ett avant-magasin kunde fastna för skivan. Imrats alap är makalös, hans jor riktigt bra, och jhallan så fullständigt urspårad och kakafonisk att det liknar ingenting.

Men, säger du nu! Kakafonisk jhalla är väl inget nytt på skiva! Minns bara Mustafa Raza på vichitra-veena! Ja och nej, säger vi då: en surbahar-jhalla med Imrat Khan är på ett helt annat sätt någonting i hästväg. Den är mer varierad i sin kakafoni än Mustafa Razas hela skivproduktion, och ut och in driver hela tiden samma musikalitet och virtuositet som gör hans alap så makalös. Hur lite man än står ut, hur besviken man än blir, så har man aldrig tråkigt. Det är knappast någon slump att The Wire rekommenderade just Lalitā, för det är den jhalla vi hört som bäst kombinerar freakout med (i någon mån) musik och den stämmer ur sig och innehåller en mycket märkbar omstämning av instrumentet. Vi tog oss igenom hela, men vi är proffs. Den oskyldiga läsaren kanske inte ska försöka det, som man säger, hemma.

Men Imrats alap är i alla fall 24 minuter lång och förtjänar såväl proffsets som amatörens öra. Lyssnar man på storebror Vilayat vänjer man sig fort vid chikarin (alla utom Keith Erskine), de ”rytmsträngar” som hackar upp melodilinjen i en strid men orytmisk puls – eftersom de, på Vilayats sitar, ligger i närheten av melodilinjen och oftast i alla fall i samma oktav; med tiden flyter de ihop till ett ”sound” för lyssnaren. På Imrats surbahar ligger de ibland två oktaver över melodin. Utan pardon drar Imrat igång en bassträng och mejslar ut en hel fras på den genom att bara böja med vänsterhanden – och klipper den med chikarin. Vissa fraser får fortsätta tills tonen klingat ut, men många klipps mitt i: Imrat knäpper inte bara på chikarin utan ser verkligen till att stoppa melodisträngen också.

Det var förstås det här som lät som ”intervallic leaps” i The Wires öron för tio år sedan. De hörde chikarin som en del av melodin! För oss som är mer vana vid den här musiken är det stört omöjligt – lika otänkbart som att man skulle zappa mellan kanalerna på TV:n och uppfatta alla olika snuttar som en sammanhängande film – och vi skulle aldrig kommit på tanken om inte The Wire hade skrivit det. Men även för oss som är vana ställer Imrats kompromisslösa Etawah-surbahar musiken på sin spets. Den blir abstrakt och främmande. Mystisk, men på samma gång klinisk – ännu en av de där indisk-klassiska upplevelserna där man blir påmind om att vägen till hjärtat går genom hjärnan. Och extra bra är det i Lalit, en raga med ett problematiskt förhållande till grundtonen. Tonvikten ligger på komal rishab, komal dhaivat, och både shuddha och tivra madhyam, men det chikarin hamrar in är förstås shadja. Put that in your pipe and smoke it, Erskine, för att tala som du förstår.

Direkt efter denna Lalit kan du spela första halvan av Ajmer på samma bolag, så finurligt uträknat är det. Här bjuder mysfarbrorn på 26 minuter alap, utan jor-jhalla, i Alhaiya Bilawal (en durskala – glöm Lalits intrikata krångel!), strålande ljus och luftig med mycket spel i de högre oktaverna. Andra halvan är sitar-gat i påhittade ”Imratkauns” och den behöver du faktiskt inte spela alls; det behövde faktiskt inte han heller; men vi behöver inte gnälla på den när det finns två så bra alap att lyssna på. Vi behöver bara tacka och ta emot.

Ska man gnälla kan man tänka sig att göra det på ljudet, eftersom Water Lily Acoustics är ett uttalat audiofilbolag och därför förtjänar en känga varje gång tillfälle ges. Men ljudet är inte sämre än att det vore småaktigt, det också. Man blir på bra humör av Imrat Khans bästa stunder på skiva.

VK

Album: Ajmer.
Surbahar & sitar: Imrat Khan. Tabla: Shafaatullah Khan.
Label: Water Lily Acoustics WLA-ES-17-CD. Innehåll: Alhaiya Bilawal, alap på surbahar; sitar-gat i ”Imratkauns”

■ ■ ■

Santosh Kumar Nahar: The Golden Bow

Album: The Golden Bow. Fiol: Santosh Kumar Nahar. Tabla: Shabbir Hussain (Delhi). Sense World Music SWMCD 030 (Yaman, Nat-Bhairav, tappa i Kafi, Mand, Bhairavi)

■ ■ (■)

”Santosh Kumar Nahar is fast emerging as one of the most exciting young violinists of North Indian classical music” inleder Sense World Music sin marknadsföring av den här skivan. I konkurrens med vem? Just det.

Själv inleder Santosh med en 25 minuters Yaman, inte alls rakt igenom lyckad, varav nio minuter i drut. Resten av spåren är över på 5–10 minuter var. Inga försök görs alltså att tvinga fiolen till lång vilambit, eller ännu värre alap-jor-jhalla, och frågan är om den hade klarat det. Vi vet ärligt talat inte om vi hört det göras – om någon nordindisk violinist lyckats hålla vårt intresse genom musikens matigare delar.

I den snabba sydindiska musiken passar fiolen perfekt, men i den nordindiska kan man inte låta bli att tänka på sarangin, med alla dess bordunsträngar, och känna att något saknas: just det – själva ljudet av musiken. Nordindien har ännu inte utvecklat ”an emotional response system towards the violin and the melodies it unleashes”, sade Santosh Nahar i The Tribune 10 juni 2006. Tyvärr hade han rätt. Till dess långa, tunna linje – ofta rak – känns den bubblande tablan malplace.

Men i snabba delar av skivan fungerar det bättre, och faktiskt är han en spännande ung violinist! Även om det i vissa stycken trampas vatten duggar idéerna tätt runt nästa hörn, med otippade om än publikfriande vägar genom ragan. Hade han hela skivan igenom spelat som i långsam Yaman, i Mand och i delar av Nat-Bhairav hade det blivit tre stjärnor – men det hade det blivit också om han spelat det här på annat än just fiol, eller om vi hunnit utveckla något ”emotional response system towards the violin”.

Titeln måste vara en dålig ordvits som anspelar på den gyllene trädgrenen som lyser väg genom underjorden i Vergilius Aeneid, känd på engelska som ”the Golden Bough”, men om man uttalar ”bow” som ”bough” betyder det oss veterligt inte stråke och man kan ju bli på dåligt humör för mindre. Dessutom är det ingen ordvits om det inte är någon vits med det – det räcker ju inte med att två ord är lika, det ska vara roligt också.

RK

Polemik mot RK:s dumheter

”One of the most exciting young violinists of North Indian classical music” – i konkurrens med vem? Med Johar Ali Khan från Patiala, förstås! Den som gillar släktträd kan ju begrunda hans lättfattliga:
Med honom, som inte alls påminner om Patialastjärnor som BGAK och Ashiq Ali – man tänker snarare Agra – finns inte mindre än 7 CD med magstark fusion, tydligen en klassisk skiva på okända etiketten AVT, och så en 63 minuters Lalit från holländska VPRO. Som börjar, utan en sekunds tanpura, med ett M,dN,dN, som känns precis som ett P,DS,DS. Inte heller denna violoninist är utan idéer.

Men där Santosh Nahars skiva är ett riktigt smörpaket blir Johar Alis Lalit nästan aggressivt svårlyssnad. Under fem minuters mäktig aochar i Dagarvanitempo slås man av hur lätt det kan vara att spela raga – det är bara att stapla prayogor, så kommer varenda Lalit lyssnaren har i huvudet lydigt till undsättning och vackert så – men när tablan sedan kommer in är det med ett solo som räcker i över två minuter, och det var den stämningen, det.

Sådana solon återkommer ofta genom hela skivan, och mellan dem spelar Johar Ali ut sina sista idéer om Lalit. Det tar inte hela timmen. När det är klart ser han sig fri att slå ner på enskilda toner och såga dem precis hur länge som helst; han gör faktiskt detta så många gånger att man hinner sluta reagera. En egendomlig, antagonistisk skiva som vi egentligen inte tycker är bra men ändå inte kan låta bli att lyssna på. Det här är långt ifrån första gången vi hör den, men rekommenderar den gör vi inte.

(Dessutom, RK, om det inte låter som ”The Golden Bough”, och inte på något sätt kan fås till humor – kan man inte öppna för möjligheten att det faktiskt inte är någon ordvits?)

VK

Album: Raga Lalit. Fiol: Johar Ali Khan.
Tabla: Rafiuddin Sabri. VPRO CD EW 0173 / Samarkand
Records SAMCD9008 (live i Paris klockan fyra på morgonen)

(■) ■ ■