Vilayat Khan: Khamaj

Album: Raga Khamaj. Sitar: Vilayat Khan. India Archive Music IAMCD 1065

När tidernas störste sitariya Vilayat Khan gick ur tiden 2004 recenserade vi hans ambitiösa Immortality Project på India Archive Music. Utom två CD: Enayatkhani Kanada, som vi helt enkelt glömde, och Khamaj, som redan i CD-häftet varnar för att den är ”so encyclopedic in scope that it can only be fully appreciated by followers or serious students of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Det har gått mer än sex år och vi har fortfarande inte kommit på något att säga om det ogenomträngliga magnumopuset.

Ska vi se vad Todd Michael McComb skriver på medieval.org?

Om Bhairavi:

The Raga Bhairavi is often used as a showpiece, and that is the case here. Many liberties are taken, with an overall capricious mood.

Om Shree:

This may be, considering production quality and everything, the best performance Vilayat Khan has put on record. It is not so strange as the others in the series, and quite chilling. Before this, although the production quality was certainly setting a standard, the previous Vilayat Khan recordings asked as many questions as they answered. This rendition certainly answers a question [Vilken då, Todd?!], and by extension raises the stature of the others in the series.

Om Sanjh Saravali:

This is Vilayat Khan’s own raga, performed very slowly. It presents something of a sphynx for the listener. Whether this is a groundbreaking innovation in the development of Hindustani music, or simply bizarre, is difficult to say.

Om Enayatkhani Kanada, som vi glömde – vi kan i förbigående säga att vi inte håller med:

This is Vilayat Khan’s own raga. Although not a standard raga, this is one of the most enjoyable recordings in the series. The Darbari family works well for Vilayat Khan, and here we have his own style in both performance and raga specifics. Whether others take up this raga remains to be seen, but it is quite successful here.

Om Marwa/Puriya/Sohini:

Except for the fact that it uses three different ragas in sequence, this is a rather straightforward performance for this series. Immediately enjoyable, and a haunting Marwa–Puriya sequence that leaves one wanting more.

Om Jaijaivanti:

This is one of Vilayat Khan’s most rhetorical performances, and a tough nut to crack. It has been very tempting for me to remove it from the list [Todd listar skivor han rekommenderar], principally on account of its sometimes-rambling character, but ultimately I find that it hangs together and is stimulating. It is not at all a dull performance, and is thought-provoking. I cannot ask for more than that.

Om Bhankar:

This is certainly one of Vilayat Khan’s most intellectual presentations, and an interpretation to ponder for some time. The raga itself is not usually attempted by less experienced musicians, and takes some work to truly grasp. Vilayat Khan goes on to give a tour-de-force interpretation which makes no concessions. This is a recording which steadily grows on me.

Och då, slutligen, om Khamaj:

Comments forthcoming.

Och så har det stått sedan 90-talet. Todd har våra sympatier.

Vad är det då som är så konstigt med denna Khamaj? Tja. Den är sannerligen ”encyclopedic in scope”. Fraser nöts och upprepas in absurdum, med variationer så små att man måste vara en ”follower or serious student”. Vanliga lyssnare har inget större utbyte. Vilayat gör klart och tydligt att han inte spelar för vanliga lyssnare den här gången. Det är ingen underhållning, direkt.

Att skriva så riskerar att locka mer än det avskräcker. Vem vill inte höra den skiva som ska vara för svår för att uppskatta? Vi kunde själva inte motstå den. Men nu har vi lyssnat på den i sex års tid och vi börjar kunna motstå den. Vi var inte på jakt eftet någon easy listening för sex år sedan, och på den punkten har väl inte mycket ändrats, så när vi skriver att skivan är för svår för lekmannen så menar vi det. När Deepak Raja skriver i CD-häftet att skivan är för svår för lekmannen, då menar han det.

Men därmed inte sagt att den är olyssningsbar! Att den är ”för svår” betyder inte att den är för svår att lyssna på, den är bara för svår för att riktigt uppskatta. Vi har inte satt något betyg på den (och inget är ens ”forthcoming”), men om vi hade dristat oss skulle det inte blivit speciellt högt.

Tracklistan: alap, mini-jor, mini-ati-jor, mellanspel, ati-jor & ulta jhalla, epilog. Jhalla (och, inte långt därifrån, ati-jor) som spelas för att inte underhålla. För ”serious students or followers of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Vi andra får ha den att kredda oss med.

VK

Vilayat Khan odödlig

The Shining Sun of Sitar.
The Shining Sun of Sitar.

Död den 13 mars 2004, omgiven av nära och kära. Eller hur var det? Många spaltmeter har skrivits om Vilayat Khans ändå ganska okända privatliv. Som instrumentalist var han utan överdrift i en klass för sig; att han trots detta ibland led brist på erkännande var han stolt och bitter över på samma gång. När han väl fick utmärkelser tog han inte emot dem; när konkurrenter fick dem blev han rosenrasande. Inte ens den egna familjen kunde han hålla sams med. Men efter mars 2004 är allt detta glömt, eller koms på sin höjd ihåg med ett kärleksfullt leende på läpparna. Så snabbt anekdoterna bleknar bort intill minnet av hans musik!*

Vi har tittat närmare på de skivor som framtida lyssnare, på gott och ont, kommer att döma Vilayat Khan efter – professionellt inspelade på utländskt bolag som gav Vilayat själv full kontroll över produktion och repertoar. The Immortality Project är det informella namnet på en ambitiös serie på India Archive Music i New York:

En anledning till att vi som lyssnare gång på gång återvänder till Vilayat Khan är hans unika förmåga, när han verkligen koncentrerar sig, att presentera materialet helt utan det bagage av känslor som tynger ner varje raga. Vi har länge varit mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om. Naturligtvis kan inte all musik vara på det viset, men Vilayat erbjuder ett perspektiv som alltid är intressant, och som i de sentimentala melodier vi vanligtvis har svårt att ta till oss – eftersom vi arbetar så hårt med att skära bort de bitarna ur vårt eget liv – är särskilt värdefullt.

Som ni kommer att märka klarar vi inte själva av att skriva som Vilayat spelar: särskilt inte så här kort efter hans död. Men det bjuder vi på.

VK

*) Ja, att bli ihågkommen både för anekdoter och lika klart lysande musik krävde sin man. :P

JV