Desh på sitar – ett argument för virtuositet, och Etawah

Nu är sommaren här, och det är dags att ge sig ut på landet. Och på landet är det bara en melodi som gäller, och det är Desh, vars själva namn betyder just landet. I all sin enkelhet går den SRMPNS uppåt på skalan och SnDPMGRS nedåt – skjuter i höjden med höga hopp över G och D, och med hög nishad, och singlar neråt över varje ton med särskild tonvikt på fallet från R till n, den låga nishad, till och med extra låg i ortodox Desh. Denna bedårande lilla melodi (en så kallad kshudra raga, ”liten raga”) har mest använts i lättare genrer, för att runda av konserter, men sattes på klassicismens karta 2008 när Pushparaj Koshti tog sig an den i dhrupad, norra Indiens tyngsta genre.

Sedan dess har vi lyssnat mer på Desh. I khyal blir den knappast bättre än Jal Balaporias tappning, även om Ganpati Bhat har en bättre cheez – men vi hade ju hela fyra sitar-CD med fullskalig Desh: varför inte jämföra dem?

När man lyssnar på fyra sitarskivor i rad, fyra olika sitarspelare, hör man helt andra saker än när man spelar dem en och en. Prova det någon gång – fyra skivor i samma raga, en raga ni kan på era fem fingrar.

* * *

AlbumThe SitarSitar: Vilayat Khan. Tabla: Sabir Khan. Nataraj Music CD NM 007

■ ■ ■ ■ ■

Vi börjar där sitar både börjar och slutar: Vilayat Khan. Diverse inspelningar av Desh har cirkulerat på internet, men det är nog inte alla som vet att en till och med kom ut på LP i Tyskland på 80-talet, återutgavs på CD på 90-talet, och sedan snart försvann när Nataraj Music gick i konkurs. Det är den vi lyssnat på: The Sitar, med Sabir Khan (kalif av Farrukhabad) på tabla. En suverän inspelning, där varenda fras, varenda ton – när man ens kan tala om separata toner – bubblar av liv; varenda ton från strängarna sjunger Desh, så in i minsta detalj perfekt. Ett intryck som slår emot en från första sekund, och kommer att prägla hela genomlyssningen, inte bara av Vilayats egen skiva utan av alla de vi spelar igenom.

Vilayat Khan var med all rätt stolt över den spelstil han själv skapade, hans så kallade gayaki ang, den ”vokala stilen”. Vilayats vänsterhand böjde tonerna nästan lika lekande lätt, lika otvunget som någonsin sångrösten. Som Deepak Raja skriver (inte bara författare utan elev till Vilayats elev Arvind Parikh):

The classification distinguishes his music from the tantkar anga (the idiom of the plucked instruments) which was performed on the sitar until the era of his father, Ustad Enayet Khan …

Vilayat Khan’s melodic sculpture swung sharply towards khayal style phrasing involving melodic continuity over two or more intervallic transitions. This was a major change from the staccato intonation and single-transition phrasing patterns of the traditional sitar idiom.*

Anhängare av konkurrerande stilar invänder gärna att varje indisk instrumentalist strävar efter att emulera det sjungna. Reginald & Jamila Massey i The Music of India (Kahn & Averill 1993) hittar ett korn:

The Indian musician-composer, for that is what every Indian musician really is, seeks unity and eschews diversity, which may be distracting. His aim is to reveal the purity of each note and to bring out the full flavour of the bhava, mood, or rasa, emotional state, he is trying to create. To this end he does not consciously use harmony. For him, two or more notes played together serve only to obscure the purity of each single note; instead he plays gamaks, grace notes, which are very close to the main note on either side. He never plays a bare, unadorned note but embellishes it with a slide in either direction. This is contrary to Western practice where portamento is avoided – curiously enough for the same reason, that is, purity.

”He never plays a bare, unadorned note” … Vilayat Khan lever upp till det idealet. Frågan är hur bra övriga lyckas.

* * *

AlbumRaga DeshSitar: Debu Chaudhuri.
Tabla
: Shafaat Ahmed Khan. India Archive Music IAM CD 1002

■ ■ (■)

Plats i CD-spelaren för Debu Chaudhuri, åtminstone på papperet elev till Mushtaq Ali Khan, som företräder ett helt annat sätt att spela sitar. Mushtaq Alis pappa Ashiq Ali gick i lära hos Barkatullah Khan, elev till Amrit Sen – Sen som i Seniya, ättling i rakt nedstigande led till 1500-talets fixstjärna Miyan Tansen. Som Deepak Raja skrev spelade man fram till helt nyligen i tanktar anga: Barkatullah Khan spelade in en cylinder strax efter år 1900 där han knappt böjer en enda ton.

Och det gör inte Debu Chaudhuri här heller, i varje fall inte om man jämför med Vilayat Khan. Spelad för sig kan det här (Raga Desh, India Archive Music IAM CD 1002) låta som en helt normal och riktigt bra sitarskiva. Men direkt efter Vilayat Khan hör man den inte så.

Långa, raka toner får ligga blickstilla tills de klingat ut. Och när strängen böjs känner man i hela öronen hur tungt och trögt det är. Chaudhuri får ta i ordentligt; när Vilayat Khan slagit an en ton kan han böja den till vilken fras som helst, spela hela melodier utan att alls röra handen i sidled, men Debu Chaudhuri böjer mest från en ton till en annan – närliggande.

I en annan raga kan detta likaväl fungera. Hans Raga Lalit på samma bolag (IAM CD 1020) är riktigt mäktig. Men Desh kommer till dagens lyssnare från de romantiska lättgenrerna, som är ännu mer snabbrörliga, blommiga och ornamenterade än något traditionellt sitaridiom. Desh på sitar behöver Vilayat Khans virtuositet.

Och varför kommer Desh från de romantiska lättgenrerna? Troligen för att det anses svårt att ta fram tillräckligt med material ur den för en fullskalig klassisk behandling. Debu Chaudhuri har rejäla problem: tihaierna är legio, trumsolona står bara tätare och tätare ju längre skivan går, och många gånger får man finna sig i att en eller möjligtvis två noter nöts om och om igen in absurdum. Detta sträcks ut över anmärkningsvärda 75 minuter – en halvtimme längre än Vilayat Khan, men det är inte ens hälften så mycket musik.

* * *

AlbumPandit Nikhil BanerjeeSitar: Nikhil Banerjee.
Tabla: Anindo Chatterjee. Amigo AMCD 905

■ ■ ■ ■ ■

Nej, saknar man Vilayats extrema handlag behöver man rejält med annat för att väga upp. Då sätter vi vårt hopp till Nikhil Banerjee, som ju spelar Maihar-stilen, den största konkurrenten till Vilayat Khans Etawah. Banerjee var, precis som Ravi Shankar (som vi inte kunde hitta någon Desh av substans med) elev till sarodspelaren Allauddin Khan, men drillades till skillnad från Shankar ”in the sitar style of Nawab Kutubudaulla Bahadur of Lucknow”, vem det nu var – Allauddin var även han elev till en av Tansens ättlingar, precis som Debu Chaudhuris stilistiske förfader Barkatullah.

Dock var Banerjee, precis som Ravi Shankar, en långt större musiker än Chaudhuri. Det han må ha förlorat på gungorna kunde han ta igen på rejäl alap i beenbaj: med bassträngar på sitaren (som Vilayat Khan saknar) kunde han spela som på en enorm Rudra-veena och ryta fram de mest intrikata melodier i mycket sakta mak. I denna låga oktav var tonen så böjlig att man lika gärna kunde kalla den flytande.

Men tji får vi, på denna CD (Pandit Nikhil Banerjee, svenska Amigo AMCD 905). Banerjees alap är över på en kvart; jor på fyra minuter. Nio minuter senare är även vilambit slut. Återstående 26 minuter tillbringas i halsbrytande tempo. Och varenda en av de minuterna späckas med fraser av ett slag som Debu Chaudhuri bara spelar en handfull av på hela sin CD.

Just det: som Debu Chaudhuri spelar. För Banerjee spelar inte som Vilayat Khan. I fråga om böj och ornament är han inte ens i närheten. Där Vilayat i sin gayaki-iver kan låta lite otydlig, är Nikhil Banerjee distinkt, vilket vi tror svarar för en stor del av hans popularitet hos västerländska lyssnare som inte vet hur ragorna går (det vill säga inget får lämnas åt fantasin) – och där Vilayat är flytande och vokal, är Banerjee omisskänligt instrumental. Skillnaden är som natt och dag. Ragan frammanar han med pointillism. Men den firar triumfer.

För det här är tantkari när det är som bäst – som allra bäst. Det han förlorar på gungorna tar han igen på samma gungor! Man tror inte det är sant när han blåser på med en fras till, och en fras till, och en fras till i samma överljudsfart. Han är som en trollkarl som bara står och rycker, så fort han kan, kanin efter kanin ur hatten och kastar dem all världens väg – i 26 minuter som tar andan ur en. Ragadarin är inte bara oklanderlig, den är direkt övermänsklig. Skivan är riktigt, riktigt bra, och har du ingen aning om vad det här ”Desh” är för någonting är den säkert bättre än Vilayat Khans. Att den är inspelad i Konserthuset i Stockholm gör ju inte saken sämre.

* * *

kushal-das-deshAlbumRaga Desh / Mishra PahadiSitar: Kushal Das.
Tabla: Abhijit Banerjee. Peshkar CD PCD9906

■ ■ ■

Den fjärde och sista Desh vi hittat hör till en yngre generation. Kushal Das är den kanske främsta av dagens postmoderna sitarspelare, och har studerat för till exempel Sanjoy Bandopadhyay, som själv blandat talim från alla håll och kanter som finns att tillgå i Bengalen.

Kushal Das stora idol är dock Nikhil Banerjee, och om den här skivan är inte mycket annat att säga än att den låter som en något mindre briljant version av honom. Spelet är långt smidigare än Debu Chaudhuris, men ändå: i 20 minuter alap och 17 minuter jor hör man att den här stilen inte riktigt förmår blåsa liv i Desh i samma utsträckning som Vilayat Khan. Kanske hade Banerjee själv förmått det, kanske inte, kanske var det därför han avstod – men hur som helst hör man det bara vid en direkt jämförelse. På sina egna meriter är det en bra skiva, även om Das är den enda av våra sitariyor som faktiskt haltar lite i ragadari (som S, RGGS, RGGS, RGGS, 02:25 in i vilambit), och även om det hela slutar i ett helt odramatiskt trainwreck.

På sina egna meriter en bra skiva, men bredvid Vilayat Khan står den sig slätt. Bara under Vilayats vänsterhand hör vi ragan som den ska låta, som den sjungs och definieras. Att det är den riktiga Desh är inget löst tyckande, utan på det skriver Kushal Das utan vidare under; så gjorde även på sin tid Nikhil Banerjee; troligen även Debu Chaudhuri. Nikhil Banerjees skiva må visa att det finns vägar runt detta enorma tekniska hinder – men också att de är minst lika svårframkomliga: vi tror inte någon sitariya kommer att göra om bedriften inom överskådlig framtid.

* * *

DESH FÖR PENGARNA. Här ser vi hur långt Debu Chaudhuri spelar. Vilayat Khans CD är kortast, men ändå bäst. Slöläsaren kan tro att det ligger något i att Desh är en ”liten raga”. Men nej: på sina 45 minuter packar Vilayat mer än dubbelt så mycket musikaliskt innehåll som Chaudhuri på sina 75. En ”liten raga” är en svår raga, stor bara för de bästa.

Inte vill man ge sig in i de ”sitar wars” som alltid rasar kring Etawah-stilens eventuella överlägsenhet. Men att lyssna på fyra inspelningar i följd av en välbekant raga öppnade öronen på oss, ordentligt.

a-tribute-to-my-father-my-guruVi ville gärna se om fler från samma skola kunde upprepa bedriften. Det enda vi hittade som både passade och var intressant var en inspelning med Budhaditya Mukherjee (spelar han Etawah? Se gharanaträd och diskussion här), som spelade Desh på surbahar 1997 på A Tribute to My Father, My Guru (EMI RPG CDNF 1 50154-5, 2 CD), tio år före Pushparaj Koshti. Det är en fristående alap på en kvart – men mycket riktigt: det är en kvart av ljuvaste Desh. Precis som Vilayat Khan har Mukherjee gjort sig känd som supervirtuos, och även han kan spela en Desh från vidderna – hans ton är så följsam att man glömmer strängarna; han hade lika gärna kunnat rita upp melodin fritt i luften.

Nu kan man tro att vi istället för att kora Vilayat Khan som vinnare ska kora hela hans gharana. Men det finns bara en vinnare här, och det är Desh. Vilayat är inte bäst för att han uppfyller några godtyckligt uppsatta kriterier utan för att han spelar bäst Desh: mest Desh. Sommaren är här, syrenen utslagen: vänta inte, utan ge er ut på landet och sup in och sjung denna vackra, vackra raga.

VK, RK, JV

*) Ustad Vilayat Khan: The Orthodox Revolutionary, till exempel på medieval.org.

Tabla: India Archive Music

NizamuddinAlbum: Ustad Nizamuddin Khan. India Archive Music IAMCD 1014.
Vilambit/drut/vilambit teental (16-takt)

■ ■ ■

Album: Bhai Gaitonde. India Archive Music IAMC 1034.
Vilambit & drut teental, vilambit jhaptal (10-takt)

■ ■ ■

Bhai Gaitonde

Tablavecka på Panchamkauns: kan man över huvud taget lyssna på tablasolo om man inte spelar tabla? Två försök med äldre generationens tabliyor kommer från India Archive Music i New York. Den mycket berömde Ustad Nizamuddin (1927–2000) framställs på omslaget (”khalifa!”) som en riktig gharanedar, men häftet vet berätta att ”unusually, Nizamuddin Khan omits reference to his gharana”, ”hails from one of the most confusing blood and student lineages” som ”defies precise classification”, och att ”it is never precisely clear who learnt from whom and for how long”. Det handlar om doldisgharanat Laliyana, ”not widely recognized in India”, avknoppat från Farrukhabad under sent 1800-tal. Samma andas barn är Suresh Gaitonde (född 34), som studerade med Vinayakrao Ghangrekar, elev till Subrai Ankolekar, elev till Munir Khan Laliyana.

Gaitonde var vid inspelningstillfället 60 år, Nizamuddin hade lyckats bli 64, trots mycken alkohol och även andra droger. Där Gaitonde har The Divine Rubato, har Nizamuddin (som i sin krafts dagar var oerhört kraftfull) i alla fall rubato i rikt mått. Vid ett tillfälle glömmer han bort kompositionen, och hans son, som är med i studion, får recitera den.

Det är här det skulle ha kunnat bli en riktigt bra skiva. Men det är det inte. All ambiens och atmosfär är borttagen, man får vrida upp volymen för att höra sonen; det enda som spelats in är tablan, kliniskt ren.

Just det, det enda som spelats in. Lyle Wachovsky, mannen bakom India Archive Music, hatar nämligen lehra och har låtit Nizamuddin spela in helt oackompanjerad. Det är direkt fel, för så låter inte tablasolo; det vi hör här är abstraktion, inte konkretion – ett amerikanskt påhitt marknadsfört som indisk klassisk musik. Visst kan man experimentera, men man kanske inte ska göra det på Nizamuddin. Vad värre är: På Gaitondes skiva kan man höra ekot av en lehra om man inte lyssnar på riktigt låg volym. Hur kan man göra en skiva på det här viset!? Vi har aldrig sett någon bild på Lyle Wachovsky, så för vår inre syn har han en trägök som kommer ut ur pannan och säger koko.

Som tablasolo är det säkert ändå fantastiskt, men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Utan lehra blir det för torrt och för enformigt för lekmannen. I början sväljer man det, men efter 20–30 minuter är man utmattad. Och att bli berövad chansen att höra hur det lät, uppleva hur det var där och då, känns som en provokation. Med en hes sarangi, som kanske stannat upp när Nizamuddin glömde bort sig, och mästarens pratande och skrattande med sonen uppmickat, hade det blivit ett charmigt dokument. Nu ger det bara ett onödigt dåligt intryck av en av tablans verkliga stormästare; India Archive borde skämmas.

Men det finns det som väger upp. Där Makars tabla-CD hade fem spår, har de här 46 respektive 40. Just det: varje komposition ligger på ett eget spår, och förklaras i CD-häftet. Fantastiskt lärorikt är det, men nu var det inte det det skulle handla om, så vi ger dem tre stjärnor var. Skivorna är roligare att ha och kredda sig med än att lyssna på.

RK

New York, New York


India Archive Music i New York har, trots enstaka avstickare till sarod, shehnai, sarangi, och, kors i taket, khyal, dokumenterat sitarkulturen från alla håll och kanter sedan tidigt 90-tal. När de sommaren 2005 ger sig på dhrupad, gör de det med besked. I den första given finns två jokrar (Shamsuddin Faridi, Indirakishore Mishra) och två kungar – låt oss säga att Asad Ali Khan var spader kung och Bahauddin Dagar var hjärter, för tyvärr är det väl ingen som blir klöver kung på att spela been, orättvisa värld. Bahauddin spelade en Puriya-Kalyan som omedelbart går till historien som bland det bästa som spelats in på instrumentet; Todi enligt Asad Ali, något som på papperet är så bra det kan bli, visade sig mera tveksam.

Det kanske inte är en skiva som direkt går av för hackor, det medges. Men tänker man Jaijaivanti när man hör namnet Asad Ali blir man lätt besviken på denna svårgenomträngliga Todi. Uppsluppen repertoar, som Jaijaivanti, passar perfekt för en så tungsint musiker, som kan bli lite väl tröglyssnad i mer allvarsamma ragor. Darbari, Asavari, Poorvi och Jogiya, som Asad Ali tidigare spelat in, är förvisso fantastisk musik, men då är det kortare framföranden, utan allra utförligaste jhalla. Förutom Nimbus Jaijaivanti är denna Todi det längsta vi har med honom. Det spelas jhalla med besked, även inom padan; i Jaijaivantis glädjerus är man beredd att svälja det. Inte riktigt här.

Så går också CD-häftena i sedvanlig India Archive-stil. Deepak Raja används, och mycket utrymme viks åt Asad Alis intrikata ”strokework”. Häftet till Bahauddin Dagars Puriya-Kalyan kommer åtminstone så nära att man höjer på ögonbrynen att kritisera Bahauddins mer avslappnade inställning. För oss ter sig det här direkt tveksamt. Asad Ali Khan öppnar gudabenådat med en av de innehållsrikaste enskilda noterna i skivhistorien, spelar en makalös, kantig, spretig alap och förlorar sig sedan i jhallans och monotonins små vindlingar; den mytomspunna (kanske till och med mytologiska, börjar man misstänka) tar-paranen tas upp i texten på lagom luddiga boliner, och det förblir oklart i vilken utsträckning begreppet går att tillämpa på det som spelas den här gången också. Bahauddin flyter fram den ljuvligaste Puriya-Kalyan man kan tänka sig, absolut exemplariskt, med långsamma meend och fjäderlätt jor-jhalla, toppar med en elefantparad till pada kompad av en Manik Munde i toppform som borde bilda skola för hur en pakhawaj ska användas bakom en been, går aldrig över styr ens det minsta och får som tack en avvaktande text om hur han söker ett eget uttryck. Den som gärna ser samband som inte finns kan i det ljuset se användandet av Bahauddins eget helt normala uttalande om att han inte skulle spela offentligt om Zia Mohuddin fortfarande var i livet som skuggan av åtminstone en gummikniv som viftas i en riktning inte diametralt motsatt från den mot den Dagarska ryggtavlan.

Kära kritiker – sluta?

Att en elev inte ska vara en kopia av gurun är en utmärkt tumregel, men inte elfte Guds bud. I vissa särfall kanske man ska vara glad att eleven, i unga år, är en så exakt kopia av en så enastående guru. Är det så mycket att se där inne, i munnen på given häst? Är det inte dags att sätta sig ner och lyssna på hur musiken faktiskt låter istället? Varför spelar man ett klassiskt instrument i norra Indien – för dess egen skull, eller för ragans? Här har vi en skiva som dokumenterar med all önskvärd tydlighet hur många slags minimal variation det finns i det snabba, entoniga spelet på en nordindisk been. I melodin finns fraser och avsnitt som sprakar elektriskt av skönhet, i början hårt dragna åt fullständigt hypnotisk Gurjari, men det är inte de som ringer i öronen när de 75 minuterna är slut. Här har vi en annan skiva där en musiker underkastar allt annat ragadarin, och till och med inom ramen för denna underkastar melodisk display och briljans (som han sparar till mindre kända ragor – lyssna bara på sydindiska Kanakangi) raga-bhavan. Vi ger dem fyra respektive fem stjärnor, men vi har en känsla av att ni skulle göra tvärtom.

I skrivandets affekt (och nu vet vi att vi är orättvisa, men det är i jakten på försoning) känns faktiskt inte ens det fyrstjärniga betyget helt självklart på denna Todi. Men vi har hittat den perfekta motvikten: en gammal utgåva i Music Todays gula Dhrupad-serie, där Bahauddin själv spelar Todi näst intill lika mjukt som Puriya-Kalyan. Dock är trumman så dåligt inspelad (tänk The Colourful World of Ashok Pathak) att padan känns olyssningsbar, och skivan inte kan få mer än en trea. Dock, en alap att vakna till, med meend efter meend utan tanke på något annat (”vi spelar inte jhalla” ska Bahauddin ha sagt på en konsert i Salt Lake City, till mormonernas fromma) och Bahauddins ljuvligaste spel i lägsta oktav; en raga som man nästan inte märker där den växer fram ur surrande tanpura.

Men jämför vi Todi-skivorna känner vi ändå att Dagars meditationer inte har alla svaren. Få lyssnare är lika lugna av naturen som Bahauddin (pappan, Zia Mohiuddin, sägs ha gjort allt i ultrarapid, inte bara spelat musik), och det finns mycket att upptäcka i Asad Alis djärva dhrupad på första halvan av skivan. Nog är det något visst med spader kung! Fyra stjärnor till en Todi i kärvaste laget. Och råkar ni själva spela been är det femstjärnigt.

* * *

Det är inte allt i India Archives tjocka häften vi tycker om att ge gliringar åt men ändå alltid slukar med stort intresse. Den här gången får artisterna själva berätta om svårigheterna med att hitta en publik som vill höra instrumentet och elever som vill lära sig – träningen är omänsklig: först lär man sig sjunga dhrupad, sedan måste man bemästra sitaren, först sedan får man hålla i en been, som är strängad annorlunda och tvärtom. Det är makalös musik vi lyssnat på, men blir vi den sista generation som får vara med om sådant här i nyinspelning? Kali, i all sin vishet, tycks ha bestämt vart utvecklingen ska ledas: Han är den som gläds åt den moderna sitar-och-tabla-kulturens buller och bång, och där finner Bahauddin förmodligen sin överman.

RK, JV, VK

Album: Raga Miyan ki Todi. Been: Asad Ali Khan.
Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma.
India Archive Music IAMCD 1080

■ ■ ■ ■

Album: Raga Puriya-KalyanRudra-veena:
Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Manik Munde.
India Archive Music IAMCD 1077

■ ■ ■ ■ ■

Album: DhrupadRudra-veena: Bahauddin
Dagar. Pakhawaj: Sanjay Agle.
Music Today CDA97016 (Miyan-ki-Todi)

■ ■ ■