Fusion watch: den här gången rent osedligt

Stringing EchoesÄntligen finns det en skiva med Nalini Vinayak (elev till Ravi Shankar-studenten Janardan Mitta och enligt egen pressrelease den enda kvinna som spelat sydindisk klassisk musik på sitar*) i samarbete med kinesiska guzhengmästarinnan Deng Haiqiong 邓海琼! Och varför rapporterar vi om det, när det låter så förskräckligt? Jo, för att omslaget så tydligt visar instrumenten i full färd med en alldeles egen fusion. Anette Cantor och ”Shanti Shivanis” sänggång på Sacred Fusion 1999 ligger i lä.

Den upphetsade köper på tribad^C^C^C tribaldisorder.com.

VK

*) Man undrar om det verkligen kan vara sant.

Panchamkauns äventyr; Panchamkauns i tryck; Panchamkauns på Swedbank

Vi läste precis pin­färska Bögarnas värsta vän: Historien om tidningen Destroyer, Karl Anderssons kontro­versiella gaytidning som skulle föra tillbaka den Vackra pojken på agendan. Detta gick sådär, eller rättare sagt inte alls – de nära 200 sidorna berättar i viss detalj hur RFSL, Stockhom Pride, nazister, ”HBT-programmen i SR och SVT”, barn­ombuds­mannen, Karl Anderssons vänner, tabloidpressen, Ecpat, sexradikaler i en doktorsavhandling, vänster- och höger­skribenter och allsköns bloggare, konstnärer och kuratorer samt inte minst de egna läsarna tog avstånd från tidningen under de fyra år den gavs ut, 2006 till 2010.

Betalningslösningar på internet stod för sin beskärda del av antagonismen. Först vägrade 2Checkout befatta sig med Karl, sedan Paypal, sedan Kagi, sedan svenska Samport; konkurrenten Dibs godtog tidningen (som alltid höll sig inom lagens ramar!), men det gällde då också att hitta en inlösande bank.

Nordea och SEB ville inte ha med tidningen att göra; inte heller Skandiabanken; inte heller Danske bank; inte heller norska Teller, som misstänkte att Karl bedrev olaglig handel under Destroyers flagg (ja, det vore ju strategiskt):

Jag hade nu avverkat hälften av de svenska inlösenbankerna … om det fortsatte så här skulle jag inte hitta något sätt att låta läsaren köpa tidningen med kreditkort. Det i sin tur skulle innebära tidningens död, eftersom jag var beroende av inkomsterna för att trycka upp nya nummer.

När jag kontaktade Swedbank och deras inlösenavdelning Babs [!] bytte jag strategi. Jag satte upp en webbshopp som jag kallade Ilovemags.com, där jag sålde ett antal udda men kreddiga tidskrifter. I sortimentet hade jag bland annat konsttidskriften C Magazine från Toronto, vars chefredaktör jag träffat i Prag året innan, och Panchamkauns, ett fanzine om indisk klassisk musik som en vän gjorde. I shoppen sålde jag också den smala franska gaytidningen Kaiserin och finska Kasino A4 som jag själv varit intervjuad i. Och Destroyer. Tanken var alltså att Destroyer skulle vara en i mängden. I mitt första mejl till Swedbank skrev jag: ”Jag kommer att sälja smalare tidningar och fanzine med inriktning mode/musik/konst/gay.”

Detta visade sig vara rätt strategi.

En strategi som innehåller Panchamkauns är sällan fel! Och i det sammanhanget kunde den fördömande läsekretsen fortsätta köpa tidningen i ett och ett halvt år.

I januari 2010 får Karl ett mejl av sin bankman, som utan större omsvep än ”hoppas att allt är bra” ber honom ringa upp.

När jag ringde upp honom förklarade han att jag ju varit kund i ett och ett halv år nu, att Babs regelbundet genomför slumpmässiga stickprov för att kontrollera sina kunder, och att jag valts ut till ett sådant. I proceduren ingick att de kontrollerade att webbshoppen fortfarande uppfyllde de tekniska kraven och så vidare, men också att kunden skickade in några exempel på varorna som såldes i shoppen, så att Babs kunde kontrollera dessa. Min bankman bad mig således skicka några tidningar till honom.

Jag tyckte att förfrågan var väldigt konstig. Sitter de på Babs kontor och inspekterar DVD-spelare, cyklar, gröna teer, böcker och allt vad man kan tänkas sälja i sin webbshopp? Vore inte en sådan inspektion bättre att göra innan man tecknar avtal med kunden, istället för genom ett ”stickprov” ett och ett halvt år senare? Vad trodde man att man skulle hitta? Och varför var det min bankman som hörde av sig till mig istället för Babs själva, som var de som jag haft all kontakt med angående shoppen sedan den öppnades?

Jag sade givetvis att jag skulle skicka några tidningar, men bad att få lite tid på mig eftersom jag inte hade några ex av Dik Fagazine i lager eftersom den skickas direkt från redaktionen i Warszawa när någon beställer den. Det var ingen brådska, förklarade bankmannen. Han sa också att  jag skulle få tillbaka alla tidningar efter att de blivit granskade, och föreslog att jag skulle lägga med ett svarskuvert. Två veckor senare, när jag fått försändelsen från Warszawa, skickade jag det senaste numret av Dik Fagazine,  Destroyer respektive Panchamkauns till Swedbank.

Till saken hör att Karl har detta som vi brukar kalla ”zest for life”: för att retas med sina negativa läsare har han placerat en Epcat-banner på tidningens hemsida. Epcat är en kristen organisation som vill bekämpa barnsexhandel med hjälp av allt från filmvisning om barnsexturism på långflygningar (nej tack!) till webbfilter; säga vad man vill om detta, men många av Karls läsare vill nog inte att någon barnsexhandel ska bekämpas över huvud taget. Få ser hur som helst det roliga i Karls tilltag. Allra minst Epcat själva:

Jag ringde upp min bankman och frågade rakt ut om jag blivit föremål för det samarbete som jag visste att Swedbank hade med Epcat. Han svarade att ”det kan mycket väl vara så”, men sade att han inte visste eftersom det var Babs som bett honom vidarebefordra tidningarna till dem. Så jag ringde Babs. En kvinna lyssnade andäktigt när jag berättade om att jag valts ut för Babs stickprov och skickat in några exempel på de varor jag sålde så att de skulle kunna kontrollera dem. Hon sade att hon aldrig hört talas om något liknande och att de aldrig gjorde så. Jag bad att få tillbaka tidningarna när de granskats. Hon lovade kolla upp saken.

I slutet av maj 2010 ringde jag upp igen och fick prata med samma trevliga tjej i kundtjänsten. Mina tidningar hade nu varit på granskning i mer än  tre månader. Hon lovade fråga den ansvariga vad anledningen till granskningen var. Efter vårt telefonsamtal fick jag ett mejl från henne:

När dina tidningar kommer tillbaka till dig med posten, kommer du även att få ett brev med förklaringen till denna granskning.  Det var beskedet jag kunde få fram just nu.

Tidningarna kom två arbetsdagar senare – de måste ha postat dem samma dag som jag ringde. Men kuvertet innehöll inte det utlovade brevet. Så jag ringde igen, och fick en stund senare följande meddelande:

Som inlösare av korttransaktioner är Swedbank Card Services AB skyldiga att följa varumärkesföreningarna Visa och MasterCards regelverk. Vilket bland annnat kräver att vi granskar och/eller besöker våra kunder som vi ingått avtal om kortinlösen med.

I detta fall gäller det en kund som säljer och tar betalt via internet, vilket betyder att vi behöver ta del av det material som kunden säljer. Kunderna är slumpmässigt utvalda inom bestämda kortmiljöer och branscher.

I denna kunds fall har det tagit lång tid, vilket förklaras genom sjukdom och underbemanning.

Här har vi det nummer av Panchamkauns som Swedbank inte ville skiljas från:

JV

Manvendra Singh Gohil: full upprättelse

Prins Manvendra Singh Gohil av Rajpipla invigningstalar på Stockholms Pride-festival, och Mats Strandberg-affären kan äntligen förklaras avslutad: prinsen har fått full upprättelse.

Kort kronologi över Mats Strandberg-affären:

Ordningen återställd!

RK

Mats Strandberg Watch: slutar på QX

Mats Strandberg, som kallade maharadjan av Rajpipla för ”Indiens kung” i QX för tre månader sedan, har nu slutat som krönikör för tidningen. Panchamkauns kampanj ger resultat! ”Jag tror att få tidningar har så engagerade läsare som QX”, skriver han i avskedsspalten:

Det är lite som att skriva för Sveriges enda rikstäckande lokaltidning. Ni har åsikter, och ni framför dem, och oavsett om ni klappat mig verbalt eller verbalt klappat till mig har de flesta varit välformulerade och genomtänkta och det har glatt mig att jag överlag verkar ha smarta läsare. Många har inspirerat, några har irriterat, men det hade aldrig varit samma sak utan er. Så tack för det.

Varsågod!

RK

”Indiens kung och drottning”

Pressgrannar: Mats Strandberg, 31 år och har gått i svensk skola, tror att Indien har ett kungahus i septembernumret av QX:

Just ABC har också sänt en intervju med Manvendra Singh Gohil, den enda sonen till Indiens kung och drottning. Prinsen är den första öppet homosexuella kungligheten, men har blivit förskjuten av sin familj. I Indien tros 80% av de homosexuella männen vara gifta med kvinnor, och tabubeläggandet har lett till en ökning av hiv och aids. ”Jag kom ut för att visa att även en kunglighet kan vara gay. Jag vill få människor (i Indien) att diskutera homosexualitet”, sa prinsen bland annat.

För helvete, Mats, han är prins av Rajpipla – idag en stadskommun, under storhetstiden stort som Närke. Indien har inget kungahus; presidenten heter Pratibha Patil och premiärministern Manmohan Singh. Senaste kungen hette Louis Mountbatten och det var 1947.

RK

Fusion Watch: gregoriansk dhrupad, måttet rågat

sacred-fusion-dhrupad-and-hildegard

Vänta nu! Varför finns det plötsligt två CD som kombinerar dhrupad med gregoriansk sång?

Inte nog med att new age-dagarvanieleven och låtsasindiskan ”Shanti Shivani” (född i Bayern) gjorde Sacred Fusion tillsammans med någon Anette Cantor 1999 (på ad hoc-etiketten Sacred Fusion Productions), nu har även Ashish Sankrityayan, av alla människor, engagerat sig i frågan och smäller till med Dhrupad & Hildegard (pang på!) på egen ad hoc-etikett – tillsammans med danska ”Dorthe Rose Svastha”, som kanske är Ashish fru, så vi håller tyst.

Det visar sig finnas grader i helvetet: Ashish skiva håller sig till att kombinera just dhrupad och gregoriansk sång (men varför?), medan ”originalet” även väver in fiol, sitar, tabla, shakuhachi (va?) samt något som heter doumbek, utan att detta precis skyltas med på omslaget. Vår slutsats blir att Ashish, i all sin storsinthet, ville visa damerna var skåpet skulle stå. Han må göra fusion, men han är purist!

Som lesbianer måste vi dock tillstå att två klimakteriehäxor kind mot kind i sängen, under titeln ”Sacred Fusion”, med hästlängder slår en tanpura i vilken kyrka som helst. Vänta nu, vi är ju inga lesbianer? Nå, vi har ännu ett äss i ärmen: Sacred Fusion utsågs till ”New Mexico’s best world music album of the year” 1999 av Albuquerque Journal. Oss veterligt har Dhrupad & Hildegard aldrig utsetts av någon till något års bästa någonting någonstans, så vi kryper ner hos klimakteriehäxorna för en helga natt.

Aaaj! En shakuhachi!!

VK

Anoushka Shankar: Live at Carnegie Hall

Album: Live at Carnegie Hall. Sitar: Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. EMI Angel 34922 (Madhuvanti, Desh, Mishra Piloo)

■ ■ ■ ■ ■

Äntligen en riktig fullträff! Anoushka Shankars sista skiva med klassisk musik, Live at Carnegie Hall, visar henne för första gången precis som vi vill se henne: i närbild, med sitar, i och mot jordfärger – det vackraste som finns, gånger tre. Sminket har också hittat rätt: de näranog omålade ögonen som funkade när man var 17 kanske inte längre är en framkomlig väg, men borta är i alla fall vansinneseyelinern från Anourag. För första gången får vi också se Anoushka ordentligt i rejält med guld. Och blicken, allvaret? Vår girlcrush är total.

Skivan är från 2001, Anoushka var fortfarande ung (20 år) och det märks: det är ett modigt oretuscherat foto. All heder åt Anoushka för att hon får det att fungera – inte bara fungera, utan träffa precis rätt. Det enda negativa man kan säga om den här skivan (utan att lyssna på den) är att den inte finns på LP så att omslaget kunde vara mycket större. Så fruktansvärt vackert är det faktiskt att det är en allvarlig invändning.

Men inte tillräcklig för att dra av en stjärna. Anoushka Shankar är en produkt av CD-åldern – den tid för inte alls länge sedan när en CD i jewelcase med genomskinligt bakstycke kunde andas lyx och flärd. På Live at Carnegie Hall ingöt hon det som få andra.

Typografer: är det någon som fattar grejen med krumeluren vid a:et?

VK