Några sista reflektioner kring Gurjari Todi

BGAK

Nu när vi lyssnat igenom femtioelva sångare och instrumentalister som spelat in Gurjari Todi, för att höra om de verkligen framför Gurjari eller istället (via graha-bheda på komal dhaivat) raga Jog, som Shujaat Khan, är vi tillbaka än en gång för några sista reflektioner. (Hela historien hittar ni i tidigare epistlar.) Signaturen Divakar kommenterade:

Missed Bade Ghulam Ali’s classic Gurjari Todi, short, no alap but it is a classic.

Och det är sant – det finns väl hur många inspelningar som helst av varierande längd och kaliber som vi hade kunnat gå igenom. (Dock inte av Bade Ghulam Alis kaliber: den torde han vara ensam om i historien.)

Amir Khan har en sagolik insjungning. Givetvis sjunger han Gurjari och inte Jog. Venaktesh Kumar likaså. Nazakat & Salamat Ali har någonstans en tarana i Gurjari, som däremot får anstrykning av Jog. Mycket skalövningar från komal dhaivat till komal dhaivat. Jasrajs inspelning från 1984 (kom ut 2011 på Sony Musics Masterworks from the NCPA Archives) är inte dålig, men även den drar mot Jog när det börjar gå undan.

Outgivna inspelningar i Gurjari Todi finns det hur många som helst och vi orkar inte beröra några. Men Bade Ghulam Ali Khan? Han är enastående. Sångkonst på en nivå som inte längre finns på denna jord. Vida bättre än någon Todi vi lyssnat på här.

HMV Introduces Jagdish PrasadMen inte sjunger han sin Gurjari utan Jog, inte! Massvis av fraser som slutar på d M d – det vill säga S n S, om man tänker Jog. Betydligt värre på den punkten är gharanabrodern Ajoy Chakraborty. BKAG-eleven Jagdish Prasad klarade sig bättre på sin gamla LP: HMV Introduces Pandit Jagdish Prasad (HMV/EMI India ESCD 2806, 1978) med ”Naine Matware Tore” och Nizamuddin på tabla.

Gud vad vi är trötta på Jog och Gurjari Todi. Det här lade vi till mest så att vi inte ska bli anklagade för att plocka körsbär. Överlag är det sångarna som sjunger Todi och instrumenalisterna som fingrar på Jog – men vi får tillstå att även en sångare kan förföras, och även i viss mån den allra störste.

Eller kanske står Bade Ghulam Ali Khan, om någon, snarare över sådana hänsyn. Han får sjunga vad han vill, kalla det vad han vill. Vi – alla – ska bara tacka och ta emot.

RK

Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

chand bibi 2

Häromdagen lyssnade vi på Shujaat Khans italienska album Dil, och upptäckte att det som förpackades som Gurjari Todi i själva verket var raga Jog. Rent skalmässigt, bortsett från allt finlir, kan Gurjari-skalan också vara Jog-skalan om man tänker sig komal dhaivat som shadja istället för shadjan i Gurjari Todi.

gurjari todi

jog

Eftersom raga är så mycket mer än skala är det här ingen tolkningsfråga, utan det är verkligen Jog Shujaat spelar. Hela framförandet bygger på fraser och tonbehandlingar från Jog, som inte har i en transponerad Todi att göra.

SerenityNär vi sedan råkade höra Subroto Roy Chowdhurys Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) insåg vi att var något större på spåren. Subroto spelar även han Jog och kallar det Gurjari Todi. En hel gammal LP-sida Jog under etiketten Gurjari Todi.

Hans Jog firar inga triumfer – den går inte till överdrift à la Shahid Parvez, men bredvid Shujaats är den trist och tråkig. Den öppnar dock våra ögon för den stora konspirationen. Två skivor med Jog förklädd till Gurjari är ingen slump. Och tydligen spänner det över hela det sitaristiska spektrat, från Shujaat Khan – något av en rebell i det nydanande Imdadkhanit – till den gammaldags Subroto Roy Chowdhury, som håller på gamla Senia-traditioner från generationen före sina egna guruer (Birendrakishore Roychowdhury, Radhikamohan Moitra, Bimal Mukherjee). Cosi fan tutte?

Med det i bagaget går vi vidare.

Sitar

Golden Milestones

Vi är fast beslutna att ta reda på vad instrumentalister gjort med Gurjari Todi på skiva genom åren, och den förste vi vill höra är Vilayat Khan. Det var ju han som introducerade Shujaat till ragan. Hans första inspelning av den är en gammal stenkaka på tre och en halv minut, återutgiven på Golden Milestones (Saregama CDNF 150486) – och det är Todi hela vägen. Även om hela kakan äts upp av blixtrande tAnbAzi etablerar han i början med någon enstaka prayoga en dimmig Todi som räcker hela vägen; ett mästerverk till miniatyr.

DuetsDock visar det sig att han också spelat in ragan med shehnai-mästaren Bismillah Khan (Duets, EMI UK ALP 2295, 1967), och redan här – 1967! – har Jog börjat krypa in. När hälften av duon spelar shehnai är bordunen förstås väldigt framträdande, men bitvis är känslan att man lyssnar på en Jog med excentriskt felplacerad bordun. Man får lov att kalla det en blandning av Jog och Gurjari Todi – och det är väl så graha-bheda brukar användas.

Vår ikonoklasm trogna får vi väl också lov att säga att vi aldrig sett poängen med dessa duetter, som det finns så många av, med Vilayat Khan och Bismillah.

Sitar & TablaNästa lamm till rakning är Shahid Parvez på tråkigt döpta Sitar & Tabla (Universal Music, 1995). Det kommer väl knappast som en överraskning att just han spelar Jog i sin Gurjari Todi. Det var ju han som gav modern Jog ett ansikte med Synergy för några år sedan. Till försvar vill vi säga att vi föredrar hans senare excesser – ska det vara så ska det ju vara. På Sitar & Tabla (vilket namn!) är det en mer anonym historia och för den delen också ett litet spår, bara 15 minuter. (Huvudnumret är Malkauns, 21½ minut.) Även i det formatet har han dock klara problem att få musiken i ragan att räcka till, vilket kastar ännu mer ljus på Shujaats bedrift.

Hur som helst: Redan på den här tiden gömde man Jog på sitar bakom etiketten ”Gurjari Todi”. När vi synade Shujaats bluff trodde vi ju att det var vår kampanj mot just Synergy som drivit honom till lönndom: att vi vänt lyssnarna mot Jog på sitar, så när ingen längre vill höra den får man förpacka den under annat namn. Det var förstås fel. Jog förpackades som Gurjari redan innan Synergy var påtänkt. Det är väl helt enkelt någon allmän lust hos sitariyor med elgitarrkomplex att spela den rockiga, bluesiga Jog så fort tillfälle bjuds.

Så verkar det ha gått till här, för Shahid Parvez Jog är inte alls lika genomförd som Shujaat Khans. Här finns faktiskt även en del Todi. Musikern tycks ge efter för en oemotståndlig lockelse.

Mick TaylorAtt det då drabbar även brittiske Mick Taylor är inte svårt att acceptera. Denne Imrat Khan-elev är förstås ett mycket mindre namn än Shahid Parvez, och på hans Classical Sitar (Audiorec ACCD 1042, 2000) finns det stunder där man förstår att det är Gurjari han är ute efter, även om de är färre än de stunder som låter som Jog.

För det mesta är man dock bara förnärmad. Subrotos träiga Jog är ett mästerverk i jämförelse. Visst är det roligt att Mick Taylor kan spela sitar över huvud taget, men för att han skulle få göra en skiva måste ju både han, och hela stora Audiorec, tyckt att han hade något att säga!

Very few musicians outside the Indian sub-continent have ever attempted, let alone become accomplished, at the art of playing Indian classical music. Mick Taylor is one of the few who have excelled to reach the status of solo concert artist, not only in the West, but in India too.

När kolonialherrarnas konstmusik blir global finkultur och den egna motsvarigheten relegeras till ”världsmusik” uppstår ett indiskt mindervärdeskompex som slutar med att man hyllar upp varje västerländskt försök att verkligen tillgodogöra sig den indiska? Kanske. På ett mänskligt plan är det förstås mycket bättre än den rasism som möter kineser som spelar europeisk klassisk musik. På ett musikaliskt plan: kineserna är ju bra, medan Mick Taylors Classical Sitar är en hemsk skiva.

* * *

Med sitaren avverkad är den enda riktiga Gurjari vi hört en stenkaka på tre och en halv minut. Och vi ger oss på saroden.

Sarod

fretlessBrittiske Soumik Datta, elev till Buddhadev Dasgupta, spelar 11 minuter Gurjari Todi på Fretless (Baithak UK; huvudnumret är Jaijaivanti). Inte mycket, men det han spelar är verkligen Gurjari Todi och inte Jog. Pratyush Banerjee, en annan elev till Buddhadev Dasgupta, spelar däremot en halvtimme Jog på Sarod Recital (utgiven av Basss Records med tre ”s”, och omslaget vill vi inte visa).

Ständigt denna Jog. Och Jog som är så svår! En gång fastnar Pratyush i durtreklangen n.gP. Tänker man Gurjari (shadja på Jogs komal gandhar) skulle det motsvara M.N.g. Inget som har i någon av ragorna att göra alltså. Men man undrar om han ens hade tänkt tanken på M.N.g om han faktiskt försökt spela Gurjari Todi. Något som inte alls är för mycket begärt, när det är det han utlyser.

Subah SamayAmjad Alis son Amaan Ali spelar i alla fall Gurjari Todi på Sarod i hela 52 minuter på fullängdaren Subah Samay सुबह समय, (Times Music TDICL 092C). Efter att ha lyssnat igenom så mycket Jog känns det oerhört uppfriskande med någon som verkligen försöker. Och han gör mycket rätt. Någon jhalla stör till exempel inte friden.

Men friden är tyvärr ordet. Nu när vi för en gångs skull lyssnar igenom en hel CD med sarod blir vi påminda om varför vi gör det så sällan. Instrumentet är så tyst att tablan måste hållas nästan ljudlös. Shubhankar Banerjee sitter och småklappar på trummorna alldeles för mycket – ingen skugga på honom, han måste ju, men det är ju raka motsatsen till poängen med instrumentet.

Nå, vi kanske inte gillar sarod men Amaan Ali är verkligen värd ett ”A for effort”. En kapabel musiker som även han ser lockelsen i Jog, men förmår väva den ut och in i sin Todi med måtta. Och poängen med graha-bheda måste väl vara just att visa på det tvetydiga, inte att bara spela Jog och kalla det Gurjari.

Sarangi, flöjt, santoor

saptrangOch det är dags att ge sig på andra instrument.Sarangimästaren Sultan Khan gör en inte besviken. Vi sätter på en skiva han gjorde på Audiorec 1993, Saptrang, med Zakir Hussain – och för första gången på länge strömmar riktig musik ur högtalarna. Sarangin sjunger som en hel kurtisan, och i en halvtimme upprätthåller han Gurjari Todi utan att någonsin leka med raga Jog. Istället är resten av skivan ragamala, där Sultan även sjunger olika kompositioner.

Med öronen inställda på Todi vänder vi oss så till Oreade Music – ”het top new age label in Europa” på holländska. De har gjort en skiva där Hariprasad Chaurasia blåser Gurjari Todi i 43 minuter (konstigt nog efter 21 minuters uppvärmning i Marwa, av alla ragor), kallat den Healing Music for Ayurveda och satt en europeisk fotomodell på omslaget, vilket vi tycker känns som en osannolik händelsekedja.

The undisputed master of the bansuri flute, Hariprasad Chaurasia, has been exploring the farthest reaches of the instrument for more than three decades. With sound as refined as a fine jewel, he plays music that ripples out like a stone in a pristine pond, eventually reaching the outer edge. The music on this CD, with its two long meditative tracks, is meant to create an atmosphere of harmony, peace and health … Through carefully conceived balance between the five elements, these perfectly played sound vibrations are offered as a means of restoring calm to the body, mind and spirit.

Otroligt nog är det 43 minuter oackompanjerad alap. Och 20 av de minuterna må vara jor (en stränginstrumentanpassad form – på flöjt – och om man verkligen vill göra en meditativ skiva med Hariprasad är det väl bara att instruera honom att spela alap-alap utan jor och vips vore det hundra gånger mer meditativt än det här) – men inte en sekund är raga Jog. Hariprasad är flöjtist, vi tycker inte om flöjt, men han kan sin ragadari. Graha-bheda är kanske till och med under hans värdighet.

Ofta önskar vi att Hariprasad Chaurasia varit sångare istället. Många av de begränsningar man kan tycka sig ana i långa inspelningar tror vi hänger ihop med flöjten som instrument, inte med hans melodisinne.

Oreaderna i Oreade Music, förresten, är bergsnymfer i grekisk mytologi (ingen punkt i Nederländerna når ens 350 meter över havet). Så här framställdes de av William-Adolphe Bouguereau 1902:

oreaderna

(Ärligt talat hade vi tänkt grisa in någon tavla med nakna nymfer bara för att lätta upp med kvinnlig fägring, men det här är ju mycket roligare. Det hela ser fantastiskt obekvämt ut.)

Men tillbaka till musiken: dålig sådan den här gången, för nu ska det handla om santoor. Det enda instrument vi verkligen avskyr: ett simpelt hackbräde som inte kan ornamentera, böja eller ens hålla en ton när det är precis just det som musiken går ut på.

A Morning RagaEnligt Murphys lag finns det då så klart hela tre inspelningar av Gurjari Todi att bedöma på instrumentet. Shivkumar Sharma har spelat in en hel fullängdare, A Morning Raga (Navras Records NRCD 0025), med tre kompositioner i roopak och teental. Och det må låta som att vi försöker göra oss lustiga men i någon minut sitter man faktiskt och väntar på att musiken ska börja, när den har börjat. Det kräver koncentration att över huvud taget hänga med i vad det är för ton han försöker rassla vid varje givet tillfälle. Och sådant här lyssnar människor på – i hundratusental!

Nå, på Panchamkauns kan vi minsann lyssna noga om det kniper. Och då hör man lika mycket Jog som Gurjari Todi. Även om man enligt vår mening inte kan spela någon av ragorna på santoor kan man ju ta fasta på var fraserna landar, särskilt i gat.

TimelessOkände förmågan Himangshu Biswas har också spelat in Gurjari på Santoor. Han börjar i Gurjari och hinner på sina korta 15 minuter förföras mer och mer av Jog. Shivkumar-eleven Satish Vyas spelar mer Jog än Gurjari Todi i 20 minuter på en ”Yoga-skiva” som heter Asana – The Awakening.

Det som slår oss när vi för en gångs skull tvingas lyssna på tre skivor med santoor är att Shivkumar Sharma, den mest ansedde musikern, är den mest olyssningsbara. Han har tagit santoorspelet till en helt annan teknisk nivå – en nivå där man låtsas spela långa toner genom en sorts trumvirvel med pinnarna på en och samma sträng. Satish Vyas är inte alls lika bra på detta, och Biswas, vem han nu är, verkar knappt kunna det.

Det är faktiskt bara till Biswas fördel, för när han använder instrumentet som det är byggt för att användas hör man åtminstone vad han spelar. När Shivkumar Sharma använder det som bara han kan, tvärt emot vad det var tänkt, blir det ju aldrig någon klang i strängarna – bara ett evigt rasslande. Så fort den ena pinnen slår an strängen, kommer nästa pinne och slår an den igen innan den hinner klinga, och så vidare: en musikalisk fras hos Shivkumar Sharma är ett tystlåtet rasslande där det gömmer sig en antydan till melodi, och avslutas med bara ett par–tre riktiga toner. Sedan börjar det rassla igen och man får vänta på nästa slutkläm. VK:s abstrakta sitarsyn går inte alls att tillämpa på något som ligger så här långt från musikens väsen.

* * *

Slutsats

Det som kallas Gurjari Todi på skivomslag spelas oftare som Jog än som Gurjari Todi. Vi tycker förstås att vi är väldigt klipska som har genomskådat detta, men ska vi vara ärliga är det så uppenbart att det oroar oss att ingen annan kommenterat det.

För det mesta verkar fenomenet omedvetet. Shujaat Khans Dil låter som en skiva med en plan – han är den enda vi lyssnat på som verkligen får till sin Jog. Vanligare är att artisterna låter sig förföras av Jog och spelar den ogenomtänkt. Jog är ju svår. En begränsad raga, som kräver sin musiker om det ska bli mer än omtugg och banaliteter. Ingen mer än Shujaat lyckas. De som däremot spelar Gurjari utan att krångla till det har äran i behåll.

Men de är, som sagt, inte många. Det är Hariprasad Chaurasia, Amaan Ali och Sultan Khan (vi bortser från Soumik Dattas Gurjari, då den är så kort, en bagatell i sammanhanget).  Är det dagens instrumentalister som slarvar – eller är det så att Gurjari Todi håller på att utvecklas, förlora Todi ang, bli bara en graha-bheda på den allt populärare Jog?

Det ska vi ta reda på, nästa gång, genom att lyssna på sångarna, den verkliga musikens förvaltare.

RK

Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.

Vad gör man inte för att få höra en khyal med Priyanka Mallik?

Album: In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India. Sång: Premkumar, Prashant, Nishant & Priyanka Mallik. Tabla, pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Celestial Harmonies 13267-2. Innehåll: Durga (ektal ”Devi Durge Bhavani”), Gurjari Todi (ektal ”Para karoge kaba mori”,  ”Tuma sanga lagi ratna”), Bilaskhani Todi (teental ”Jagata Janani Ambe”), Adana (sooltal ”Triveni kalindi Sarasvati” av Swami Haridas (1500-tal)), Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani” – som ”Dayani Bhavani”!).

■ ■ ■ ■

Familjen Dagar, dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft, hade sin utländske förkämpe i fransmanen Alain Daniélou redan på 50-talet. Han tog dem till Europa, bokade turnéer och spelade in skivor, och det hela har gett upphov till det äckliga memet i Europas indisk-klassiska kotteri att ”Europa räddade dhrupad från att dö ut” – underförstått att man räddade all indisk klassisk musik och nästan inte underförstått alls The White Man’s Burden. Nu när världen kopplats upp mot internet är inte längre Indien ett sagoland som ett fåtal europeiska resenärer kan måla upp valfri bild av efter egna syften, utan indiernas egna röster hörs ända hit. Idéer om etnomusikologen som frälsare blir allt svårare att vidmakthålla – men så sent som 1995 ondgjorde sig Peter Pannke i en festskrift till Daniélou över att det idag är etnomusikologen som är utrotningshotad och inte längre musiken.

Peter Pannke, en förkämpe av senare generation, har en egen familj med dhrupadsångare att förfäkta: Familjen Mallik. Alla deras skivor utom ungefär två* är inspelade av honom. De kommer från Darbhanga i Bihar och härstammar från bröderna Radhakrishna och Kartaram som dök upp vid hovet på 1790-talet i värsta Bihartorkan och lyckades framkalla regn med ett framförande av raga Malhar. En tacksam maharadja förlänade dem stora ägor och efternamnet Mallik (markägare), gjorde dem till hovsångare och på den vägen är det. Ett släktträd hämtat ur Dhrupad: Tradition and Performance in Indian Music av Ritwik Sanyal & Richard Widdess, klicka för åtminstone viss förstoring:

Dilettanter som vi är blir vi alltid lika förvånade när vi tittar på släktträd – den här gången för att Vidur Mallik inte är nära släkt med ”The King of Dhrupad” (lokalt epitet) Ram Chatur Mallik. Den ene härstammar från Radhakrishna, den andre från Kartaram. Vidur är inte mer än femmänningsbarn till Ram Chatur.

Hur som helst är det familjen Dagar som är dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft. Folk vill gärna höra andra traditioner, men mest som exotika; man brukar inte vilja ha en fortsättning och familjen Mallick, som vill vara mer än så, har det inte lätt. I Tyskland har de i alla fall Peter Pannke – men i Sveriges indisk-klassiska ankdamm är det värre. Flera rasikor kallar dem till exempel för ”Mupparna”. En annan brukar roa sig med att tillämpa Karl Andersson teori om ”generationernas förfall” på familjen.

”Generationernas förfall” handlar inte alls om vad man skulle kunna tro, utan om hur människan blir till synes tjusigare och tjusigare för varje släktled. Den bygger på två idéer: att varje generation har unika drag, och att ungdom är skönhet. När vi ser oss omkring, och ser människor av olika generationer, är de unga vackra och de äldre anskrämliga. Dessa äldre sågs förstås som vackra när de en gång var unga, men det ser vi inte idag ens om vi tittar på gamla bilder. Det enda vi ser, även på gamla foton, är den generationens drag, som vi lärt oss förknippa med ålderdom och förfall – i våra ögon ser dåtidens läckerbitar redan i ungdomens blomma ut som gamla vrak.

De två generationer som sjunger på den här skivan är som sagt inte så nära släkt med Ram Chatur Mallik, men han får ändå illustera den äldsta generation vi minns idag:

Så såg han ut på baksidan av Masters of Raga, Wergo SN 1076-50 (en CD vi inte recenserat för att han sjunger Vinod, Sindura och Paraj och det förstår vi oss inte på). Nästa generation, och näst-nästa, får illustreras av Vidur respektive sonen Premkumar Mallik:

Så såg de ut i inlägget bakom CD:n på Secret Colours (Shalimar Records SHLMR 7775), där de sjunger khyal istället för dhrupad. Nu ser vi tydligt att medan Ram Chatur Mallik ser ut som en vanlig gammal gubbe har Vidur Mallik en annan charm, och Premkumar Malllik är rent ut sagt en riktigt stilig karl. På den här Youtube-videon ser han ut som rena filmstjärnan:

Och bakom honom skymtar dottern Priyanka Mallik:

Och nu har vi genom att stega oss fram genom generationerna i familjen Mallik gått från den alldaglige Ram Chatur till Indiens snyggaste sångerska i mannaminne. Naturligtvis är det fusk, eftersom varje generation också är yngre på de bilder vi använt, och eftersom tjejer i allmänhet är snyggare – men det är ändå sådant Sveriges rasikor tycker att de kan roa sig med när det handlar om familjen Mallik.

Äh, vad fan, ”Sveriges rasikor” … det var vi.

Men när vi såg Youtubevideon med Priyankaen Madhuvanti på sex minuter – fastnade skrattet i halsen. I familjen Mallik har det alltid varit tjocka, hesa röster som gällt (90-talets Vidur sjöng som monsunmuller och ökentorka) och vi har flera gånger känt att de förställer sig i jakten på någon sorts ideal. Men aldrig har vi hört en indisk-klassisk artist förställa rösten som denna kvinna. Hon trycker ner den så djupt du kan tänka dig, hon sjunger så beslöjat att det är ett skrik och en viskning på samma gång – och det fungerar. Vi är inte mer än människor. Det här måste höras. När vi såg den videon tänkte vi att vi skulle göra vad som helst för en skiva med henne.

Nu har vi hittat den. På In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India sjunger Premkumar Mallik både khyal och dhrupad med sina tre barn och vi vågade inte ens öppna CD-häftet för att läsa oss till hur stor roll Priyanka hade fått på den. Vi bara satte skivan i spelaren och hoppades på det bästa.

En Durga slog emot oss. En aochar i omisskänlig Mallik-stil: yviga röster överallt som sjunger i mun på varandra, tjockt, dimmigt, spretigt, jordigt, gutturalt – och med en entusiasm inför musiken som aldrig går att ta fel på. Men det var bara mansröster. ”Devi Durge Bhavani”, började de efter två minuter. ”Jagata Janani Maharani.” Vi lyssnade. Efter sju och en halv minut hade tAnbazin blivit så snabb att bara fadern klarade av den. De två sönerna framhärdade i alla fall i försök efter misslyckat försök, och vi tittade på klockan.

Inom tolv minuter var Durgan slut, och luften fylldes av blytung tanpura. Så här lät det inte nyss! Tanpuran för det som komma skulle surrade och dånade med allt från shadja till nishad … och så kom rösten vi väntat på.

Hjälp! Det är hon! Det är hon! En 26 minuter lång Gurjari med Priyanka Mallik! Gurjari Todi, som dessutom är så vacker! I två minuter höll vi andan genom en hes och spänd alap. Gradvis sjönk det in att ja, hon skulle faktiskt sjunga ensam – precis som vi önskat oss. Så kom från ingenstans en salva maskingevärseld uppför skalan, och BOOM! så hade hon slagit till med en S’d på första tablaslaget och en stor khyalupplevelse var igång.

Hon sjunger verkligen ensam: Premkumars harmonium från Durga tiger stilla. Det är denna kusliga röst som både viskar och spricker, på samma gång ansträngd, svag och urstark, ensam mot denna feta högspänningstanpura och en jättetabla som dånar som åska. I 26 minuter. Tills tAnbazin står som spön i backen, med rösten så förvrängd att vi inte har en aning om vad hon sjunger.

Det är klart att hon gör det i Gurjari Todi, där det väl är stört omöjligt att misslyckas – ragan är så stark att man har gratis bhava. Och det är klart att det är för denna röst, denna röst som hänför oss så som vi gärna bortser från en och annan Jasraj-formel istället för improvisation. Och det är klart att rösten är förställd. Vill du klaga så går det.

Vill du istället ha en stark musikuppelvelse är det bara att lyssna. Det är väl ändå det som är poängen.

När fadern ska följa upp detta kraftprov med en Bilaskhani blir det nästan parodiskt. En stor, stark karl med enormt käkparti som nästan grymtar för att låta manligare än en flicksnärta på 50 kilo. Och som behöver hjälp av ett harmonium för att kunna sjunga.

Räddar skinnet gör han först i skivans enda dhrupad: en 1500-talsvers av Swami Haridas om Triveni som han sjunger, tillsammans med sönerna, i Adana. Tre mansröster med pakhawaj är självklart mäktigt, men det står trots allt klart att Priyanka stulit showen. Hon återvänder för avslutande ”Bhavani Dayani”, där alla fyra sjunger för full hals. Det är toner, fraser, odödliga Bhairaviprayogor överallt – det yviga, spretiga Mallikfyrverkeriet av röster och entusiasm – men inte ens fyra personer starkt når det upp till Vidur Malliks insjungning på Makar Records, som skrämde oss halvt från vettet när det begav sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt. Ganska läskigt är det allt.

Efter 72 minuter har vi så hört ”Devotional Songs from North India” till Durgas ära, till Bhavanis, till Gangas, till Yamunas och till Saraswatis. Men Priyanka har istället sjungit om Krishna. Det gör bara skivan ännu bättre. Den är ojämn men väl värd fyra stjärnor – vi vill återigen ifrågasätta fenomenet felfinnande lyssning, och istället bejaka och dyrka gudinnan: Priyanka Malliks insats, sett till helheten, är femstjärnig.

VK & JV

*) De enda vi kan komma på på rak arm är Vidur Malliks La tradition lyrique du dhrupad 1 på Makar Records och Abhaynarayan Malliks Gauhar på Ninaad Records. Och som släktträdet visar är Abhaynarayan ganska långt ifrån den gren av familjen Pannke brukar producera.