Något vi gillar bara på papperet: ”melharmoni”

kala-43

Redan för tusen år satte den europeiska musiken flerstämmigheten i system, medan den indiska förblev enstämmig. Där den europeiska melodin ligger ovanpå avancerade byggen av sekvenser av treklanger (och så vidare), ligger den indiska melodin ovanpå en enda ton – som ligger fast, och aldrig byts ut genom hela framförandet. Den indiska musiken ”byter aldrig ackord”, för det finns inget ackord att byta.

Europa byggde alltså teori för harmonisk utveckling, och ackord i relation till varandra – något som helt saknas i indisk musik. Indierna koncentrerade sig på melodin istället, och tog den till en annan nivå. Ingen europé kan undgå att höra att klassisk indisk melodik är mycket mer detaljerad och intrikat än den europeiska: som filigran kontra kakelsättning. Ovana lyssnare kan se det som besvärligt och distraherande, men brukar kunna vänja sig.

Det är dock inte allt.

För europén kan väl melodi formas antingen helt fritt, eller med hänsyn till underliggande harmonik. Att melodin ska lyda under egna regler (raga), som inte har med harmoni att göra, är ett främmande koncept i Europa, i musikhistorisk tid: så främmande att det kan vara svårt att upptäcka. Europén har lätt att se indisk musik som en rudimentär yttring, melodi utan harmoni – och ser då helt enkelt inte den främmande dimensionen i indisk melodik, eftersom hen saknar koncepten. (Ibland får vi intrycket att till och med en del européer som faktiskt lyssnar aktivt på indisk musik missar detta, och därför ser musiken som händelselös och ”meditativ”.)

Aldrig mötas de två

Hur som helst gör de här grundläggande skillnaderna att de två sätten att musicera egentligen inte går att kombinera. Det är därför vi så ofta tar avstånd från ”fusion”. ”Fusion is confusion”, som de ortodoxa säger i Indien. Idéer som ”konsert för sitar och orkester” bär ingen vidare frukt, för om sitaren ska spela något genuint indiskt behövs det ingen orkestral flerstämmighet och om orkestern ska spela något genuint europeiskt passar det inte med indiskt sitarspel ovanpå. (Och om sitaren istället ska spela något europeiskt är det ju ingen fusion, och om orkestern ska spela något indiskt behövs det ingen orkester utan räcker med ett instrument.) Någon gång har vi lyssnat på sådant och det har allt som oftast varit Ravi Shankar inblandad. Bra har det aldrig varit.

Ändå har den indiska musiken fascinerat europeiska kompositörer från Debussy till Jacques Charpentier, och fått utstå mycken appropriering genom åren. När Ravi Shankar drog ihop något symfoniskt projekt var det en kompromiss som inte gjorde någon glad; när europeiska kompositörer och musiker med tveksam ragadari ger sig på att använda ”raga” är det ofta rent renommésnylt, som ska få upphovsmannen att verka märkvärdig medan det gör våld på källmaterialet.

Det är inte undra på att en och annan indier har fått nog.

Ravikirans ”melharmoni”

I södra Indien finns det en fantastisk musiker som heter Ravikiran, som gått från klarhet till klarhet till något riktigt oklart. Han kom fram som chitravina-virtuos och kallades Chitravina Ravikiran, men ger sedan länge konserter även som sångare. Parallellt har han ofta samarbetat med utländska musiker i olika former av fusion, som vi bojkottat med sedvanlig schvung.

Ur dessa samarbeten sprang kanske viljan att göra något jämförbart på mer indiska villkor. 2005 lanserade han konceptet ”melharmoni”. Idag har han en hel webbplats för att marknadsföra det – melharmonymusic.com. Där beskriver han det som ”An award-winning [förstås!] concept that takes into cognizance the approaches and aesthetics of Eastern and Western systems”, och ”harmony anchored on rules of highly evolved melodic systems”.

”Harmony anchored on rules of highly evolved melodic systems”?

För en gångs skull är det alltså det europeiska som får finna sig i att formas efter indiska regler.

Tillsammans med kompositionsprofessorn Robert Morris skrev Ravikiran redan 2005 en artikel om ”Ravikiran’s Concept of Melharmony: An Inquiry into Harmony in South Indian Ragas” och fick den publicerad i Oxford University Press Music Theory Spectrum.

Under namnet ”Slidestrings” har, tror vi, Ravikiran själv skapat och skrivit större delen av en Wikipedia-sida. En bråkdel:

Hierarchy of notes. Arabhi ragam uses a simple sequence: CDFGAC – CBAGFEDC. But B and E are employed only fleetingly in this raga, which eliminates several chord options including CEG (in any permutation). However, careful choices such as FAD (rather than DFA) can make the melody come alive since all three notes are dominant in this raga …

The above … do not imply that melharmony is limited in scope.

Jo, det gör det ju med besked.

Hur ”melharmonisera” Arabhi ragam i C när de enda noter som står till buds är C, D, F, G och A?

Med ackorden Dm, F, Csus4 och Gsus4?

Delvisa C9 och G9 (CGD/GDA)?

Visst är det flerstämmigt, men harmoni kan vi inte kalla det.

Ju mer vi sätter oss in i melharmonin, desto mer får vi intrycket att den är en indisk revansch på all eländig fusion som gjorts på europeiska villkor. Nu går det istället att göra eländig fusion på indiska villkor, som gör våld på den europeiska musiken. På papperet måste vi applådera sådana tilltag; de är roliga. Men någon gång måste vi också växa upp. Och fråga oss: Är det verkligen det världen behöver – ännu mer eländig musik?

JV

Finns det en symfoni av Ravi Shankar?! undrar du nu

Shankar Symphony

Album: Ravi Shankar Symphony. Sitar: Anoushka Shankar. Orkester: Londonfilharmonikerna. Dirigent: David Murphy. Label: London Philharmonic Orchestra LPO-0060.

■ ■

Förra året kom det ut en skiva med vad som marknadsförs som en symfoni av pandit Ravi Shankar, i en inspelning från 2010. Ända sedan 2010 har detta alltså passerat helt obemärkt (naturligtvis inte bara för oss), men idag får vi lov att gratulera denna utgåva, då den utlöst sitt första utbrott av grävande journalistik. I vilken utsträckning finns det en symfoni av Ravi Shankar?

En snabb googling ger vid handen att Ravi Shankar tecknade ner musik 2010 i indisk notation som sedan ”tolkades” av David Murphy, som dirigerar här, som är elev till Ravi Shankar. Wikipedia källhänvisar detta till ravishankar.org, men därifrån har alla uppgifter om symfonin nu försvunnit. Ravi Shankar levde i 92 år, men webbplatsen lever i nuet. Dock hittar man gott om andra belägg; bland annat skriver Arkiv Musik:

“This was conceived entirely for the Western symphony orchestra, so I had to eliminate the traditional Indian instruments but transfer some of their spirit onto the Western instruments,” Shankar told BBC radio on the day of the premiere. “I wrote it in Indian notation, which David Murphy, who is a student of mine and a wonderful conductor, has interpreted very well.”

Indisk notation är förvisso enklare än europeisk, men tvärt emot vad många tror finns det teoretiskt sett inget som hindrar att man noterar hela symfonin för full orkester på det viset, även om det vore väldigt mycket jobb. Teoretiskt sett finns det heller ingen möjlighet att det är så det har gått till. Ravi Shankar har skrivit teman som hans elev David Murphy har orkestrerat, till det vi hör på skivan – säkert i en viss grad av samarbete med Ravi och Anoushka Shankar, men ändå.

Vem är då den här David Murphy? På hans webbsajt läser vi att han är en violinist och dirigent från Wales, elev till Gustav Meier, Seiji Ozawa och Leon Barzin, som specialiserat sig på Beethoven (”has made some valuable discoveries, particularly in reference to certain peculiarities of Beethoven’s notation”), brittisk musik (enormt suspekt!) … och indo-europeisk fusion. ”David Murphy gave the world Premiere of Samaagam created with Indian sarod legend Amjad Ali Khan. This work was premiered at the St Magnus and City of London Festivals with the Scottish Chamber Orchestra. David and the SCO subsequently toured the UK and India with Samaagam alongside works by Mozart and Beethoven and went into the studio to record the work for Harmonia Mundi/World Village. The critically acclaimed recording was released in 2011” och den har vi inte hört.

David-Murphy-07

Som specialist på det indisk-klassiska var han alltså elev till Ravi Shankar. Han skriver om mästaren på sin webbplats – och då:

Leading Indian musicians have a particularly heightened rhythmic sense. Rather than being constrained by bar-lines they have a system of talas or rhythmic cycles. These talas can range from cycles of 3 beats right up to cycles of 108 beats!

Komplett med utropstecken! Vad är det här för inställning, om man är expert på musik?

1. Vad är det för skillnad på ”bar-lines” och ”rhythmic cycles”? En fyrtakt är också en ”rhythmic cycle”; en tala är också en taktart. Det finns ingen relevant skillnad och inget ”contstraint”.

2. Ska man verkligen vara sådan är en indisk taktart mer begränsande än en europeisk, då den åtminstone i teorin reglerar mer hur man bör behandla varje individuellt taktslag.

3. Att det indiska systemet går upp till 108-takt är fel. Suguna Purushotaman har en skiva i 128-takt. Häng med!

4. Det finns inget som hindrar att du skriver västerländsk musik i 108-takt med västerländsk notation, David Murphy. Du kan ju skriva hur långa takter du vill – till och med längre än 108 slag – så med din egen logik är den västerändska musiken överlägsen.

5. Suguna Purushotaman i all ära, men det finns ingen som använder 108-takt i Indien heller. Världen över förblir allt sådant teoretiska konstruktioner eller i värsta fall – om det tas till praktik – ”egghead music”.

Och vi måste älta punkt ett lite mer, för vi kan inte smälta att en musikteoretiker framställer europeiska taktarter som en begränsning och indiska taktarter, som är samma sak, som något magiskt. Är det oförstånd? Är det oärlighet? Hur som helst är det en otjänst mot den indiska musiken: tar man den inte på allvar, signalerar man att den inte förtjänar att tas på allvar.

Något värre än så anklagar vi ingen för. Men vi vill ändå ta det här tillfället i akt och varna både Murphy och liknande vurmare ännu mer för den typen av formuleringar. För alla försök att framställa den indiska musiken som något annat än musik kan se ut som försök att framställa indiern som något annat än en människa. Och alla försök att framställa indiern som något annat än en människa kan tolkas som försök att framställa indiern som något mindre än en människa.

Med detta sagt, till verket, det vill säga symfonin på skiva. Den låter mest som något från det glada 1800-talet, när indomanin svepte över ett koloniserande Europa. Men inte vad som helst. Säga vad man vill om Delibes Lakmé, men små små bitar av denna opera är den enda orientalism som över huvud taget påminner om hur det låter när en riktig indier gör något indiskt för europeisk orkester. Melodiken låter med europeiska mått mätt exotisk, men torftig, och med indiska mått mätt tungrodd, stelbent och enformig, när den berövas alla melismatiska detaljer för att passas in i orkesterns mall. Genom ungefär hälften går visserligen Anoushkas sitar, med en mer genuint indisk melodik, men den stympas ju i gengäld formmässigt.

Över huvud taget har vi svårt att uppbåda någon entusiasm för sådan här musik, även om den inte låter illa. Vår entusiasm för både indisk och europeisk klassisk musik är inte att ta miste på, men det här är varken eller. Om man är europé, förstår sig på indisk melodik, men aldrig någonsin reflekterat över den – ett osannolikt scenario – kanske sådan här fusion kan skänka perspektiv. Om man inte lyssnat på indisk musik tidigare föreställer vi oss att sådan här fusion avskräcker: den indiska musiken framstår som sämre än den är.

Att det inte finns mer sådant här är nog ett gott tecken. Pandit Ravi Shankar gjorde sin första konsert i genren 1971 och en till 1980. En tredje kom inte förrän 2009. Inga andra jämförbara projekt har väl fått något genomslag att tala om. De flesta tycker som vi, och vill inte höra det.

David Murphy håller inte med. Han jobbar som bäst på en opera med Anoushka Shankar och Amit Chaudhuri (libretto) som ska heta Sukanya, enligt uppgift även den ett koncept av Ravi Shankar. Den är tänkt att ha premiär om mindre än ett år och vi förutspår att den kommer att hyllas vitt och brett av många som vill lyssna på indisk klassisk musik utan att behöva lyssna på indisk klassisk musik.

* * *

Nu har vi fått ihop 1 300 ord och därmed förtjänat oss rätten att sätta in ännu en bild på Anoushka Shankar. Vilket alltid är själva poängen.

Shankar, Anoushka 101

anoushka

Oj, det blev visst två.

Symfonin är modellerad efter fyra ragor: Zila Kafi, Ahir Bhairav, Ravi Shankar-skapelsen Banjara och något som kallas ”DoGa Kalyan”, vilket måste betyda ”Double Ga”: den använder nämligen både komal och shuddha gandhar. Här hade Rajan Parrikar vitsat om att ”Gaga Kalyan” varit ett bättre namn ur marknadsföringssynvinkel, men vi nöjer oss med att konstatera att den här idén är det intressantaste med hela skivan. Den verkar använda komal gandhar istället för rishab:

S g G M P D N S’

Sydlänningarna, som sett, hört och gjort allt, kallar det Nasikabhushani ragam när de sjunger på den skalan. Slagnumret är S:t Thyagarajas ”Maravairi Ramani”, men pandit Ravi Shankars Kalyan låter förstås helt annorlunda. Dubbla varianter av samma swara i nordindisk musik känns som en gammal, gammal idé som ständigt bubblar precis under radarn trots all kolonial-postkolonial standardisering – det intressanta här är att komal ga verkar ersätta rishab. Tänk om detta kätteri är så förbjudet att självaste Ravi Shankar bara kunde få utlopp för det under en avstickare till ett utomindiskt idiom.

intressanta saker

VK, JV, RK

Billboard-listan toppas av … Hamsadhwani?!

För första gången någonsin, vågar vi påstå, ligger idag två rader sydindisk Hamsadhwani högst upp på den anrika Billboard-listan, i form av ”We Are Young” – ett samarbete mellan New York-popparna Fun och Janelle Monáe i frack. Vägen dit har varit allt annat än rak.

”We Are Young” släpptes redan för ett halvår sedan och nosade på listan i december förra året. Den debuterade på plats 53, men sedan gick det bara utför. Hoppet måste ha tänds ånyo när populära musikalserien Glee plockade upp låten strax därefter – men trots att Glee-versionen klättrade ända till plats 12 på Billboard-listan gjorde det noll och intet för Funs egen försäljning.

Räddningen blev en bilreklam som visades under Superbowl i februari – reklamplatsernas reklamplats. Här fick över etthundra miljoner amerikaner (!) höra refrängen, Hamsadhwani inkluderad, och försäljningen tog fart. Snabbt hoppade ”We Are Young” från 89:e till 63:e plats, sedan till plats 41, sedan snabbt högre och högre tills den låg på tredje plats efter Adeles ”Set Fire to the Rain” och ettan ”Stronger” med Kelly Clarkson. Men efter den pallplaceringen föll ”We Are Young” tillbaka till en sjätteplats – bara för att studsa upp till ännu en tredjeplacering och nu alltså ända upp till #1.

Nu är förstås ”We Are Young” ingen ”vAtApi gaNapatim”, utan det är två rader som är Hamsadhwani – varken mer eller mindre. En ensam rad Hindolam eller Shankarabharanam skulle inte märkas (kan man ens tala om det?), men en så speficik raga som Hamsadhwani lämnar ingen karnatiker oberörd i det här sammanhanget. Refrängen:

Tonight
We are young
So let’s set the world on fire
We can burn brighter
Than the sun

– det är första raden (”Tonight”) som slår an ragan.

N|S’ P GPG

Refrängen upprepas direkt, och andra gången med mer Hamsadhwani:

N|S’ P GPG, RSRS

Rytmen i frasen förstärker det indiska intrycket:

– en frasering som verkligen sticker ut i genren, liksom fler rader i refrängen (”Than the sun”) sticker ut med sin detaljrikedom.

Hela gruppen – Jack Antonoff, Andrew Dost och Nathaniel Ruess – står som upphovsmän till detta lilla stycke Hamsadhwani, tillsammans med producenten. Och vilken slump att producenten heter Jeffrey Bhasker, son till den indiske borgmästaren Ravi Bhasker i Socorra, New Mexico.

New York Times berättar på sitt styltiga sätt hur Bhasker och Ruess träffades i baren:

Mr. Bhasker invited Mr. Ruess to his room to hear some Beyoncé tracks he had been working on. Slightly tipsy and feeling inspired, Mr. Ruess belted out the chorus for “We Are Young,” an unfinished song that had been rattling around his head.

“I was kind of blown away,” Mr. Bhasker recalled. “He sings me the song, and I immediately booked a studio for the next day.”

Det är klart. Panchamkauns har sökt både Fun och Bhasker för en kommentar, hittills utan framgång.

JV

Fusion watch: den här gången rent osedligt

Stringing EchoesÄntligen finns det en skiva med Nalini Vinayak (elev till Ravi Shankar-studenten Janardan Mitta och enligt egen pressrelease den enda kvinna som spelat sydindisk klassisk musik på sitar*) i samarbete med kinesiska guzhengmästarinnan Deng Haiqiong 邓海琼! Och varför rapporterar vi om det, när det låter så förskräckligt? Jo, för att omslaget så tydligt visar instrumenten i full färd med en alldeles egen fusion. Anette Cantor och ”Shanti Shivanis” sänggång på Sacred Fusion 1999 ligger i lä.

Den upphetsade köper på tribad^C^C^C tribaldisorder.com.

VK

*) Man undrar om det verkligen kan vara sant.

Fusion Watch: ”Violinist’s premiere honours pudding”

Kala Ramnath uruppförde två stycken av brittiske tonsättaren Max de Wardener med London-symfonikernas stråksektion i London den 7 juli, rapporterar stråktidningen The Strad … under rubriken ”Violinist’s premiere honours pudding”. Tydligen är det ena stycket döpt efter rispuddingen payash.

De Wardener explains that the violinist’s playing was a central influence on the music: “She has a very soulful sound – it’s all about her affinity with the voice.” Ramnath agrees with the composer’s appraisal of her playing.

Bara i Indien! Eller åtminstone inte i Jante-Sverige.

Nu var det i julinumret, en blänkare om en konsert som komma skulle, inte en recension av något som faktiskt uppförts. Vi har letat igenom hela den brittiska pressen och hittar ingen recension. En fusionyttring gick obemärkt förbi.

VK

Fusion is confusion

Saim Thevenet, Pitbulls in the Nursery

Den ”fusion” som är ”confusion” när det gäller indisk klassisk musik brukar ofta kombinera det indiska med traditionell musik från någon annan del av världen, eller kanske i något fall jazz. Bland rättrogna lyssnare är det en ständig tävling att tycka så illa om detta som möjligt. Vårt personliga rekord torde ha satts när vi letade upp en lämplig Youtubevideo och kommenterade ”Please realize that fusion is not an innocent pastime. It genuinely hurts people”.

Idag har vi istället lyssnat på franska dödsplutonen Pitbulls in the Nursery, som spelar teknisk dödsmetall: närmare bestämt deras första (hittills enda) fullängdare: Lunatic från 2006 (Black Lotus Records BLRCD110). Omslaget är renlärigt men i dödsens absolut sämsta konvention, med monster och ”cyber” om vartannat, logotypen är ju så ynklig att man omöjligt kan tro att det ska spelas döds över huvud taget och man ska för den delen kanske inte heller döpa sig efter kamphundar. Faktiskt lovar inget gott hittills, om uttrycket tillåts.

En låt heter ”Monkey’s Masturbation”. Den börjar så här:

Monkeys are always ready to masturbate their brains
Monkeys are famous, monkeys are vicious
There are too many monkeys
Look at what they want to make of you

Samhällskritik alltså, med de hexagonalas karaktäristiska grepp om det engelska språket.

Monkeys are smart but stay shit
I think you can realize it
They’re good looking but they suck
They let you down so don’t give it up

Ja, vad säger man? Vi kommer i alla fall inte på något.

Och när man lyssnar på teknisk döds förstår man ju verkligen varför svartmetallarna ville starta upp en punkigare genre där det var viktigare att vara ute och mörda och bränna vitekrist än att slipa på taktartsbytena i replokalen. Här är det sådant teknikfokus att döden själv får stå tillbaka för något som närmar sig generellt muso-rockande (även i produktionen!); musikerskapet imponerar alltid, förstås, men inte musiken.

Så varför har vi genomlidit ”Monkey’s Masturbation” i Panchamkauns namn? Jo, skivan har ett tio minuter långt ”hidden track” efter sista låten, där gitarristen Saim Thevenet tar upp sin sitar och spelar en förvånansvärt fin aochar i raga Marwa. Efter tre minuter kommer övriga dödskrigare in och fusionen är ett faktum. Soft, trist och väldigt ometalliskt till en början, och Marwa är inte längre mer än en skala (fraserna återvänder hela tiden till S). Och när det till sist ska manglas vet bandet inte riktigt vad de ska göra bakom en så framträdande melodi. Se själva:

Kanske inte så mycket att rapportera om, men det är den hårdaste sitarfusion du lär få uppleva i första taget och roligt att höra att eländet för en gångs skull gör våld på även den europeiska yttringen, inte bara på den indiska.

Som kuriosa tänkte vi nu nämna Rudra, en pluton renrasiga indier från Singapore som menar sig spela ”vedisk metall”. Sedan mitten på 90-talet har de fått ur sig sex släpp där renset varvas med vediskt mässande samt diverse mellanspel av tablasolo, flöjt &c. En av skivorna heter The Aryan Crusade (Trishul Records TR 001, 2001) – nordbor, tycker tydligen Rudra, är till för att skoja med.

Så värst mycket krieg är det väl inte att uppträda i charmörfrisyr och lila tröja, och de vediska inslagen är också en ren studioprodukt så om liveakten Rudra har vi nog ingenting att säga. Här har vi dock haft möjlighet att bedöma en hel karriär och inte bara en enstaka skiva, och faktiskt har Rudra blivit stadigt bättre. Debutens taffliga halvdöds har med åren svärtats till en slamrig gröt som inte kan framhäva någon instrumentalteknik, men någon nordiskt acceptabel metall har de aldrig spelat. Därtill är deras dödsdyrkan ofta på tok för durstämd. Och det inte bara för att de hämtar inspiration ur en vedisk ljudvärld: några av medlemmarna tjänstgör på sidan av i melodiska dödsplutonen Kaliyuga och ett par andra är i new age-kretsar.

”Life metal”, skulle vi föraktfullt säga i Sverige. Och Rudra själva skulle väl hålla med.

JV

Amelia Cunis karriär

Vem vet hur vi prioriterar, men Sveriges nationaldag 2011 har vi i alla fall ägnat åt att kontemplera och rita diagram över Amelia Cunis karriär. 

Italienskan Amelia Cuni kan man väl säga är Europas enda dhrupadsångerska – en av en liten handfull kvinnor i hela världen som gett sig på denna manliga genre. Och det gjorde hon med stor seriositet: Hon bodde i Indien i mer än tio år och gick i lära hos både Vidur Mallick och Fahimuddin Dagar, såväl som Dilip Chandra Vedi (elev till Bhaskarbuwa Bakhale och Talwandidhrupadiyan Uttam Singh).

Ändå ser hennes karriär ut som i diagrammet ovan. Det är förstås inte nio dhrupadskivor av varierande kvalitet, utan två dhrupadsläpp som tornar upp sig över ett elände av ”världsmusik”. Att europeiska musiker som skolar sig indisk-klassiskt återvänder hem och gör ”världsmusik” hör ju till vanligheterna (och mer om detta nedan); det fascinerande med Cuni är att hon så kompromisslöst gjort både och.

* * *

Det börjar nästan ofattbart gräsligt med Monsoon Point (New Earth Records 9504), ett samarbete med en tysk ”sitarspelare” som kallar sig ”Al Gromer Khan”. Dhrupad med syntmattor – hela 55 minuter dhrupad med syntmattor – och inte ens om man accepterar tanken på dhrupad med syntmattor är det bra gjort. Någon sammanhållen alap är det inte fråga om, bara fraser här och där, och skivan kan kanske till och med gå till historien som ett av Europas största svek mot den indisk-klassiska traditionen: båda två är ju faktiskt klassiskt utbildade, men Cuni behandlar traditionen som grab-bag och Gromer, eller vad han nu ”heter”, ägnar den inte ens en tanke.

Den första kvinnliga dhrupadskivan …

Album: Morning MeditationSång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Hic sunt leones (Var? Var?) HSL 014. Innehåll: Shuddha Todi, Nat-Bhairav

■ ■ (■)

Kanske skämdes även hon när hon hörde Gromerkhans slutmix, för strax därefter gav hon ut en renlärig dhrupadkonsert: Shuddha Todi och Nat-Bhairav på Morning Meditation. Skivan är inspelad live i Bombay och Cuni uppträder efter konstens alla regler: jor i tre hastigheter, reciterar mantran, till och med poserar under hakkorsbanér i CD-häftet som den goda italienska hon är. Publiken uppskattar det mer än vi – en jämn oktavmeend river ned applådåskor – men det är inte dåligt; framför allt är det långt ifrån dåligt för att vara en kvinna i en traditionellt manlig genre och ännu mindre för en utländsk kvinna. Faktum är att det var första gången en kvinna över huvud taget sjöng dhrupad på skiva.

På 90-talet var utbudet så begränsat att varje dhrupadsläpp antog proportioner som kan te sig obegripliga idag. Morning Meditation har inte riktigt kunnat stå emot tidens tand, men bortglömd är den inte heller: Navras Records har plockat upp den och den går numera att köpa som NRCD 0144.

Vilket uppsving! Efter denna ojämna början kom så hemskheterna i strid ström. Minst dålig var Danza d’amore (New Earth Records), som åtminstone tog avstamp i dhrupad: här sjöngs det dhrupad med italienska texter ackompanjerat på basfiol och flöjt (bansuri). Den som aldrig hört harmonisk-tänkande europiska klassiska musiker försöka ackompanjera modal indisk melodi kanske inte kan föreställa sig hur dåligt det fungerar … men man kan tycka att Cuni & Co borde märkt det under inspelningens gång. På Drumming Breath (NO-CD CDNO 24) samarbetar hon med maken Werner Durand (”världsmusiker”) och slagverkerskan Marika Falk, eller rättare sagt hon har några kortspår av dhrupad mot syntmatta på en i övrigt precis lika dålig skiva med trummor och flöjt. Ashtayama (Amiata ARNR 0299) är ett om möjligt ännu sämre hopklipp av flera dhrupadinspelningar på samma gång signerat duon Cuni/Durand, och därefter lånade hon sig till ambient-elektronikern Alio Die på Apsaras (Projekt Records 126).

… en definitiv inspelning …

Album: John Cage: Solo for Voice 58: 18 Microtonal RagasSång: Amelia Cuni. Elektronika: Werner Durand. Slagverk: Federico Sanesi, Raymond Kaczynski. Label: Other Minds OM 1010-2

Med allt förtroende på det viset förverkat gör så Cuni helt om och siktar på den moderna europeiska (tja, amerikanska) konstmusiken. Solo #58 från John Cages experimentella ”Sångböcker” 1970, ”18 mikrotonala ragor”, är faktiskt inte ointressant; för Cage begrep sig på raga bättre än de flesta västerlänningar. Han lärde sig om konceptet redan på 40-talet, komplett med tids- och känsloteori, och i Solo 58 instrueras sångaren att tänka på morgon, eftermiddag eller kväll med ”recent pleasures or beauties noticed”.

2007 sjöng Amelia Cuni in 18 Microtonal Ragas för amerikanska minimalistetiketten Other Minds. Skivan har ingenting med indisk-klassisk raga att göra annat än på ett högst abstrakt och teoretiskt plan. Amelia tänker säkert på både morgon, kväll och ”recent beauties”, men nu är det ju inte så att man automatiskt känner A när man hör intervallet B, utan poängen med raga är väl istället att man ska kunna ragan för då är man som lyssnare med och deltar i musikskapandet till och med på en improviserad konsert, och då hör man inte bara det som sjungs just nu utan i någon mån också allt man hört förut i samma raga och en hel del som skulle kunna ha sjungits nu med tanke på vad som sjöngs för en sekund sedan men inte gör det och upplevelsen går bortom en tjusig melodi och blir hur stor som helst. (Här är ”rare ragas” ett mindre problem än man skulle kunna tro – ofta har de i alla fall rejält med beröringspunkter med bekant melodik och skillnaderna blir en poäng i sig.)

Cages nyskrivna ”ragor”, för att vara övertydlig, fungerar inte så; här finns inget att relatera till över huvud taget, det har han sett till. Vi saxar ur CD-häftet:

Cage’s ragas challenge the performer to experiment with this very concept of “tuning=mood” outside the traditional and habitual Indian tuning system. The combination of odd and unusual pitches or pitch sequences (such as a slightly flat octave or microtonal clusters) leads to unprecedented raga-bhavas. In the score of Solo 58, Cage instructs the singer to “think either of the morning, the afternoon or the evening, giving a description or account of recent pleasures or beauties noticed”, openly referring to the classical theory of rasa. However, he gives his contribution to the discussion by, characteristically, abandoning any traditional model and leaving the interpreter free to find his own associations. Moreover, he clearly diverges from the classical Indian approach by directing the singer to focus on the memory of personal experiences. The resulting friction between the individualistic western attitude to “describe pleasures and beauties noticed” and the more impersonal treatment of emotions embedded in the raga tradition encourages further speculations.

The experimental and anarchistic approach to ragas in the Song Books seems in fact to lead to a re-assessment of the correspondence between rasas and given intervals or modes. As chance selected intervals that are deeply dissonant to the Indian ear (such as a flat octave or a very high fourth) come into play, rasas become much less classifiable and standardized, lending unexpected colourings and hues to Cage’s microtonal ragas. His approach allows the singer to draw on his/her own experiences,  and combine them with the discipline of performance to foster the growth of unheard-of and unpredictable rasas.

No matter how eccentric and displacing the raga-bhavas in the performance of Solo 58 may turn out, I experience them as an admirable affirmation of the concept of raga and Indian symbolic thought. The resulting process of re-evaluation has led me to the conclusion that even “experimental” ragas may take on a meaningful shape and be effectively evoked. When creativity is consciously aimed at establishing a mood, a Stimmung, this becomes a “demonstration of our capacity to feel” (Edwin Gerrow, in Rowell 1992). Musical components and procedures fall into place guided by a one-pointed will, and no other purpose is apparent except liberation from constraints (moksha).

Cuni har en poäng (modell större) i att ”ours was the first performance of Solo for Voice 58 by a singer of raga music”. Fler lär det inte bli. Vid det här laget har Amelia Cuni, med tio års dhrupadstudier, bakom sig fem new age-album som spottar på dhrupad, en definitiv inspelning av ett stycke västerländsk konstmusik, och bara en enda dhrupadskiva.

Men det som fascinerar med Cuni är ju som sagt att hon vid det här laget ändå har denna enda dhrupadskiva. Ett alltför vanligt facit vore en räcka new age-krumbukter och ingenting annat. Och det beklämmande med den sortens musiker är att de menar väl. Det är av respekt för den indisk-klassiska traditionen som de vägrar göra renläriga inspelningar – de känner sig otillräckliga bredvid indiska mästare och väljer att göra fusion och new age för att inte göra våld på traditionen. Det sorgliga är förstås att fusion och new age visar så mycket mer ringaktning för traditionen än, säg, en dålig sitarskiva. Vet de inte hur många dåliga sitarskivor som spelas in varje år … av indier i Indien?

Detta gäller dock inte Cuni. Hon spelar in dhrupad; till nöds. Varför då så sällan?

Jo, enligt vad vi hört från mycket säker källa (för en gångs skull lite skvaller!) är det de europeiska dhrupad-fansen Cuni inte gillar. Maken, Werner Durand, så ”världsmusiker” han är, övertalar henne att sjunga dhrupad trots dess diggare och lyckas alltså bara ibland. Det här är ju oerhört. Om man inte tål dhrupadfans, hur man då fördra new age- och världsmusiklyssnare?*

… och skåpet där det ska stå

Album: Ocean of Colours. Sång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Navras Records NRCD 0220. Innehåll: Desi (alap-jor-jhalla & chautal), dhamar i Hindol, Shankara (”Hara Hara Mahadeva”)

■ ■ ■ (■)

2009 lyckades så äntligen Werner Durand övertala frun att spela in en ny skiva oförvanskad dhrupad. Ocean of Colours (NRCD 0220) kom ut på Navras Records som en hyllning till gurun Vidur Mallik (1935–2002). Och så fick vi till slut skivan som visar att både kvinnor och utlänningar kan sjunga dhrupad med den äran. Huvudnumret, Desi, är ett 35 minuter långt underverk av mästerlig intonation och de långa, jämnt flytande meend som är det som sticker ut mest i form av individuell stil. En dhamar i Hindol kanske inte håller hela vägen, men det är ett tappert försök med mycket djärva portamenton, som man inte alls har tråkigt när man lyssnar på.

Och den avslutande Shankara (”Hara Hara Mahadeva”) träffar absolut mitt i prick. En lugn och sansad insjungning som kompletterar Siyaram Tiwaris bindgalna hojtande med den äran. Vi tycker Vidur Mallick hade kunnat vara stolt över en sådan tribut.

Cuni må ha spelat in mycket smörja, men som dhrupadsångerska har hon bara blivit bättre med åren. Lite väl slipat och tillrättalagt, måhända, men med sina klara, vackra kvinnoröst borde hon kunna vara en bra ambassadör för genren istället för att göra parodi. Att vi inte har fler sådana här skivor förblir en gåta; förhoppningvis är Ocean of Colours inte den sista.

Men den har redan följts upp – med Already Awake in the Night (ini.itu 1101), ännu en skiva med dhrupad på syntmattor. Som tur är släppt bara på LP i begränsad upplaga. Jösses Amelia, vad håller du på med?!

RK (grafik: JV)

*) Och det är just för att Cuni gett upp hoppet om dhrupadfans som vi dristar oss till att kritisera henne till denna milda grad. Hon tycker ju redan att vi är dumma i huvudet!

Det skadliga pianot

I oktober 2010 är det dags att damma av Sidas piano-skandal från 2004 (skickade pianon till Sydindien som ”bistånd” och sågs som kulturimperialister), eftersom oktobernumret av Sruti har en artikel av pianisten Anil Srinivasan som handlar om just hur det är att vara indier och spela piano.

Vad ledde hans europeisk-klassiska pianoskolning till? En strid ström av fusionskivor med karnatiske sångaren Sikkil Gurucharan. Och hur känns det?

I have fought and continue to fight bitter battles in revisiting the piano in the Indian context … these battles twist a knife deeper into the heart … There are times when I am on stage and I get uncomfortable with what I am playing. But these are the easier situations to face. The most difficult battles are those that I fight with myself, when I sense that my enthusiasm for my instrument and my harmonic arrangement far outweighs my ability to reproduce a melody without compromise.

Som mycket av Anils prosa (till exempel talar han om ”the question of validating the need for these instruments”) förstår man inte exakt vad det betyder, men andemeningen är inte att ta miste på: Han mår dåligt! För att han spelar piano! Stackars Anil Srinivasan!

Nu är det väl ingen som riktigt vet hur det gick med just Sidas pianon (Anils pianism är äldre än så!), men troligen – ta åt er, Sida – har de vid det här laget hunnit traumatisera många sydindier. Och i värsta fall börjar dessa stackars pianister snart göra fusion, så att fler och fler får lida. Kom ihåg, Sida, att fusion är inget oskyldigt nöje: det gör verklig mänsklig skada.

JV

VK svär

Både tuttar och djur på omslaget – ändå är VK missnöjd!

I vår serie ”Fusions skurkar” har turen nu kommit till László Hortobágyi, Ungern. Sedan 1988 har han (Ungern är ett land av bokhandlare, som ser mellan fingrarna med sådant) själv givit ut över 20 CD med sin ”Gāyan Uttejak Orchestra”, allt från ”Chill Out” till ”6th All-India Music Conference” (spår, axplock: ”Krti-Baroque”, ”Tremor-Dei”, ”Horto-ki Darbāri Yin-rasa”).

Ni vet hur det låter. Ni har hört det förut. Men Hortobágyi har ett äss i rockärmen. Han har ett credo:

Modern industrial societies … are totally reorganizing the world. All traditional cultures … are doomed to extinction. There’s a real possibility that traditional cultures will expire before they can enter ”world-culture” circulation. Bearing this in mind, Lāszlō Hortobāgyi [sic! sic!] set up the ”Gāyan Uttejak Society”.

Ah! Traditional cultures may expire before they can enter world-culture circulation. Bearing this in mind, Hortobágyi dedicated his life to the parody and travesty of the one extra-European culture that had in fact entered world-culture circulation – why in the name of Iesu to the power of hell-bent fuck brought this oaf us from bondage?!

VK

Månadens foto, oktober 2007

Japp: Imrat Khan med en ”imratguitar” som han hittat på tillsammans med sin elev Todd Mosby:

Fråga inte oss hur det funkar, vad poängen är, eller varför de ser helt olika ut. Todd Mosby spelar på denna kreation jazz med viss indisk inspiration, eller när något faller på ”indisk musik” med kraftig amerikansk brytning.

Det senare spelar också Teed Rockwell, på annan amerikansk knasgitarr:

Han tycks inte ha någon särskild guru men har tagit lektioner av Salamat Ali, Habib Khan, K Sridhar, Laxmi Ganesh Tewari och Ali Akbar Khan. Och skrivit i olidliga India Currents istället för att bara ha en anonym blogg – så törstar den amerikanske hippien efter pengar och världslig ära.

Det vi ser ovan är hans mästerverk Hindustani Ragas på ”Elefunt Music” (det blir bara bättre och bättre!), ett lustmord på Bhimpalasi. Debashish Bhattacharya recenserar honom – fem stjärnor – på cdbaby.com:

I am immensly happy to see Teed’s progress over the years in understanding the root of the Indian traditional art of ragas. This album particularly has impressed me a lot; I can see he has chosen a long way for his musical journey (not a shortcut). I wish him all the very best, and hope this album will lead him in the right path … Thank you Teed for your respect and service to raga music.

Hm, Debashish … de där stjärnorna är till för att sätta betyg med.

Matthew Grassos specialbyggda gitarr – klicka för förstoring och häpna över den krångliga greppbrädan, specialbyggd för ”indisk intonation”: snacka om att jobba hårt för att missa poängen!

När vi läser Rockwells insatser i India Currents finns där en lång recension av något ännu värre i samma genre, nämligen The Five Deadly Talas av en Matthew Grasso, som spelar en annan specialbyggd gitarr. Läs, förundras:

How could he even consider playing Indian music on nylon strings? They’re essentially impossible to bend. This means no microtonal sruti, which are as essential to Indian music as spices are to Indian food. I had spent hours choosing the gauges and alloys of my metal strings, had vehement arguments on this topic with my luthier, Mark Warr, and practiced diligently to make sure I bent those strings in ways that wouldn’t wound each raga. How could Grasso just walk away from this challenge?

I was bothered even more by his decision to create almost all new ragas for his first Indian CD [!!!], and to play in the most unusual talas he could find. Why create new ragas when no one has yet interpreted the hundreds of traditional ones on his brand-new instrument? And didn’t he realize that the real rhythmic challenge in Hindustani music is to follow the 4/4 of tintal through a cascade of fives, sevens, and nines, which arrives triumphantly on the first beat of the cycle? The complicated tals he had chosen, such as 4½, or 6+3½, forced the tabla player to do little more than mark the beat, and made it difficult for Grasso to do significant cross-rhythms against the beat.

Thus spake my artistic conscience, until my critical conscience came to the rescue. Once I stopped comparing his decisions to mine, I was gradually able to appreciate his music on its own terms. Grasso has a deep mastery of a variety of styles I have studied only briefly …

Grasso has also successfully dealt with the unique intonations of Indian music, despite his relatively sparse use of sruti. After ten years of playing Hindustani music in the Western tempered tuning system [!!!], he commissioned luthier Scott Richter to build him an instrument that could both play in Indian intonation and have a greater range and resonance.

Denne Grasso måste ju rimligtvis vara en av de mest meningslösa musiker som utger sig för att verka i indisk-klassiskt idiom. Ändå ska Rockwell inte bara sjunka under sin egen ända ner till dennes nivå – han vill ha beröm för det också! Så långt över ån går den amerikanske hippien efter vatten. Recensionen inleds med en programförklaring:

There is nothing worse, in my opinion, than a critic who judges a work of art by what s/he thinks the artist ought to have done. If a critic has an idea for a work of art that is different from the artist’s, the critic ought to create that work herself, not criticize the artist for refusing to perform the critic’s fantasies.

Herregud, han är som ett barn. (Och finns det verkligen ”nothing worse”? Folkmord?) Till råga på allt är rubriken ”Different Strokes for Different Folks”.

Såväl Rockwell och Grasso har studerat för Ali Akbar Khan (det är förstås därför recensionen var positiv), och Mosby uppenbarligen med Imrat Khan. Det är nog inte bra för indiska musiker att flytta till USA: You don’t change the Devil; the Devil changes you. Om Matthew Grasso vill vi bara säga att det spelar ingen roll om gitarren är stämd på något godtyckligt valt sätt som sedan kallas indiskt (det finns inte en indisk intonation – du gick väl inte på den enkla?): så länge dina toner är raka har de inget med indisk klassisk musik att göra, oavsett hur de är stämda.

Och till alla inblandade vill vi säga att som hippies har ni ingenting att sätta emot Peter Pringle, som spelar synth-theremin … med halsen på sin Kanhai Lal-surbahar. Put that in your pipes and smoke it.

RK, VK

Fusion Watch: gregoriansk dhrupad, måttet rågat

sacred-fusion-dhrupad-and-hildegard

Vänta nu! Varför finns det plötsligt två CD som kombinerar dhrupad med gregoriansk sång?

Inte nog med att new age-dagarvanieleven och låtsasindiskan ”Shanti Shivani” (född i Bayern) gjorde Sacred Fusion tillsammans med någon Anette Cantor 1999 (på ad hoc-etiketten Sacred Fusion Productions), nu har även Ashish Sankrityayan, av alla människor, engagerat sig i frågan och smäller till med Dhrupad & Hildegard (pang på!) på egen ad hoc-etikett – tillsammans med danska ”Dorthe Rose Svastha”, som kanske är Ashish fru, så vi håller tyst.

Det visar sig finnas grader i helvetet: Ashish skiva håller sig till att kombinera just dhrupad och gregoriansk sång (men varför?), medan ”originalet” även väver in fiol, sitar, tabla, shakuhachi (va?) samt något som heter doumbek, utan att detta precis skyltas med på omslaget. Vår slutsats blir att Ashish, i all sin storsinthet, ville visa damerna var skåpet skulle stå. Han må göra fusion, men han är purist!

Som lesbianer måste vi dock tillstå att två klimakteriehäxor kind mot kind i sängen, under titeln ”Sacred Fusion”, med hästlängder slår en tanpura i vilken kyrka som helst. Vänta nu, vi är ju inga lesbianer? Nå, vi har ännu ett äss i ärmen: Sacred Fusion utsågs till ”New Mexico’s best world music album of the year” 1999 av Albuquerque Journal. Oss veterligt har Dhrupad & Hildegard aldrig utsetts av någon till något års bästa någonting någonstans, så vi kryper ner hos klimakteriehäxorna för en helga natt.

Aaaj! En shakuhachi!!

VK

Bade Fateh Ali Khan: The Music of Islam

Album: The Music of Islam, Volume 13: Music of Pakistan. Sång & harmonium: Bade Fateh Ali Khan. Sarangi: NazimAli Khan. Tabla: Ershad Hussain. Swarmandal: Sultan Fateh Ali. Celestial Harmonies 13 153-2 (Bairagi Bhairavi, Puriya Dhanashree, Yaman)

■ ■ ■

Tordönsstämma, gaphals; ett djur som brölar. Alla tre reaktionerna har vi fått när vi spelat den här skivan för folk. Fateh Ali är en ofantligt maskulin sångare, värre än den värsta dhrupadiya, genom större delen av Puriya Dhanasree och rakt igenom hela Yaman är det bara att njuta av gamaktan efter gamaktan. Visst, det är uppvisning, men vi ger det fem stjärn^C^C^C

Den här skivan är gjord av bleeding heart-liberala new age-apor som i ett anfall av politisk korrekthet gjort en hel serie som heter Music of Islam men i sin demokratröstande slentrianrasism helt lyckats avmänskliga de muslimer som spelats in. Namnet Fateh Ali står inte på omslaget; det står inte på ryggen; det står inte på baksidan. Inte heller på CD:n står det, utan man måste ta ut häftet och leta (det står inte ens i början, eller slutet!) innan man ser vem det är en skiva med!

(Att producenten heter David Parsons kan vi dock läsa ut av omslaget. Precis som vi kan bilda oss en uppfattning om honom.)

Nå. Bairagi Bhairavi och början av Puriya Dhanashree är inte riktigt på samma vansinnesnivå, men Fateh Ali är ruskigt effektiv, fullständigt demonisk, även i långsammare partier – lyssna bara på början av badan i Bairagi Bhairavi, där han väser fram ”H” som en stavelse som aldrig verkar ta slut, som får hela verkligheten att liksom hacka till, precis innan tablan kommer in.

Dock är upplägget alap-khyal-tarana, och taranorna sjungs sönder med sargam och akar och nästan ingen tarana över huvud taget. Men Fateh Ali måste vara en av de bästa röster som har spelats in med modern inspelningsutrustning, och eftersom han låter så bra blir det trots dessa avsteg inte olyssningsbart. Fast lite tråkigt är det förstås att man valt tre korta inspelningar i stället för en lång, nu när man ändå ägnade en så välförtjänt musiker en ambitiös produktion.

Så: femstjärnigt, med ett stort och ett litet fel. Vad blir det? Först blev det en fyra, men vi sänkte till en trea. Vi är helt enkelt så jävla sura och arga och det är David Parsons som bär skulden. Här är han, 1977, röker och ”spelar sitar”:

If I can respect and love my instrument, then in return he’ll love me. That means, I’ll be able to express my ideas and views through my instrument and he’ll support me. So this is very, very important. I have to clean my instrument every day. I will keep it in a very clean place. And … when I will practice, naturally, nobody should come, or … should smoke
–––– Nikhil Banerjee, Västtyskland, 1984

Och när vi ändå citerar kan vi väl dra lite om själve Parsons. En enda mening räcker, från Celestial Harmonies sajt:

On the double album Parikrama, he returned, musically at least, to the Himalayas, mixing his sitar and sampled Buddhist chant with some of his deepest, darkest electronic music yet.

VK

PS: Parsons, if you’re here googling yourself – you have produced a CD of Fateh Ali Khan without putting his name anywhere on the cover, spine etc. You didn’t even put it on the CD, or anywhere near the front or back of the booklet. How can you produce CDs called ”The Music of Islam” and at the same time treat Muslim ustads this way? Do you have something … against Muslims?