Trendspaning: sång och sitar

I slutet på förra året släppte ju Times Music två CD kallade Unheard Jugalbandis, där två ungdomar, Debapriya Adhikary och Samanwaya Sarkar, spelar sitar och sjunger: samtidigt, i duett. (I marknadsföringsmaterialet tycker de själva att ”duett” är ett litet ord – de jämför väl med rejälare ”jugalbandi” – men en stor duk att måla på.) Nu ser vi att även Devashish Dey, som ju seglat upp som en riktigt bra sångare, börjat göra en grej av duett med en sitariya, i hans fall någon Ashim Chowdhury.

I andra änden av spektrat kom ju den första Dagarvanidhrupadskivan med veena och sång för fem år sedan, och sedan dess har Wasifuddin och Bahauddin börjat ge konserter så (en finns på CD, som Vedanta) och Bröderna Gundecha börjat sjunga ihop med Pushparaj Koshti (surbahar). Med blandat resultat.

Inget av det här har väl än så länge lett till några storverk, direkt. Men vi tror att det kommer. I södra Indien är det ingen som höjer på ögonbrynen när en vainika brister ut i pallavi, inte ens om hon sjunger hela kritin. I ett globalt perspektiv är det knappast anmärkningsvärt att man sjunger samtidigt som man spelar någon sorts luta. Och för några årtionden hade vi faktiskt på sitarfronten Jamaluddin Bhartiya, som både spelade och sjöng med bravur.

Idag är Bhartiya sorgligt bortglömd (glöden hålls vid liv av sonen Roshan Jamal, som fått ut ett par skivor med riktigt dåligt ljud och oss veterligt inte sjunger), och att sjunga och spela samtidigt förknippas med Vilayat Khan, som gav praxisen dåligt rykte hos alla utom de allra mest devota.* Men vi tror att det kommer. Att spela duett med en sångare kanske inte är en framkomlig väg i modern, livlig musik – det som var så bra med Jamaluddin var ju att han sjöng med i sin egen tAnbazi! – utan i framtiden kommer sitariyorna själva att sjunga.

Inte minst önskar vi det. Inte minst för att vi hört Jamaluddin Bhartiya göra det så bra, och sedan tappat bort den inspelningen.

VK

*) En stor majoritet.