Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

Dhrupad: Call of the Deep

Film: Dhrupad: Call of the Deep (2004). Av: Ashish Sankrityayan. Med: Rahim Fahimuddin Dagar, Ashish Sankrityayan. Webbplats: www.dhrupad-film.de

■ ■ ■

Någonstans mellan hemvideo och dokumentär hittar vi Call of the Deep, en kärleksfull 73-minutersfilm av dhrupadstudenten Ashish Sankrityayan som nu kommit ut på DVD. I ändlösa tagningar från Fahimuddin Dagars vardagsrum får vi följa en odramatisk gandabandan-ceremoni, en ständigt nickande Ashish, en mästare som sitter i pälsmössa och driver med andra sångare – och, en helt annan mästare i maläten T-shirt som demonstrerar den vackraste dhrupad som tänkas kan.

Till Ashish heder finns här inget romantiserande av en dhrupad på utdöende, ingen uråldrig sångkonst som kämpar i uppförsbacke i storstadslarmet. I stället får vi ett säkert oavsiktligt mystifierande av det dagarska hushållet, genom ögonblickskorta glimtar av ett bedårande persongalleri: det lilla barnbarnet (vems?) som inte förstår uppskatta gammgubben, fyra–fem unga damer i ständiga kafferep, trädgårsmästaren som fraktar gräsklipparen på pakethållaren, en solande katt och (till mästarens uppgivna förtret) skällande hund. Men samband, sammanhang? Aldrig. Förmodligen av ren tur har Ashish med sin hemgjorda klippning fått till en riktigt sevärd historia – faktiskt ännu bättre än en konsert hade varit filmad rakt upp och ned.

Till slut får vi följa Fahimuddin till en festival i Udiapur, där han sjunger lättrepertoar om Ali. Klipp till studenten som på sjunde dagen kastar sin röda tråd i floden; chockklipp till Indiens vackraste blinda fakir som tar emot en allmosa. Och klipp till en gudinnestaty medan Fahimuddin reciterar en bön till Gauri. Men denna envisa religiösa dubbelmoral är också det enda som kan gå tittaren på nerverna. Även om den inte är lika bra som Mani Kauls Dhrupad från 1983 är Call of the Deep klart bättre än Ian Hardys Singing Between Two Worlds från häromåret, och får en stenhård rekommendation: så bra att SVT hade kunnat visa den på 80-talet, innan de lade ner public service-arbetet och försökte sig på det hopplösa tutt-TV utan vare sig tuttar eller arsle.

JV