Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.

Chandrashekhar Naringrekar: full upprättelse

Omslaget: mind-expanding, barrier-breaking

Album: Pt. Chandrashekhar Naringrekar (Surbahar). Surbahar: Chandrashekhar Naringrekar. Ragini Sutra 200401 (Bhoop, Bhoopeshwari, Kaunsi Kanada)

■ ■ ■ ■

Hade Chandrashekhar Naringrekar levt idag, hade han varit kulthjälte à la Pushparaj Koshti. Men han började sina dhrupadstudier hos familjen Dagar redan 1956, långt före sin tid, och förde en tynande tillvaro med en konstart som ännu inte fått sin revival. Under större delen av karriären fanns det knappast plats på scen för fler än familjens egna mästare. Och när han väl gavs ut på utländskt bolag, troligtvis den första dhrupadskivan med surbahar och pakhawaj, slutade det med pannkaka. Sagan var inte rolig.

Som en skänk från ovan kommer nu Bahauddin Dagars etikett Ragini Sutra med en liveinspelning från Schweiz 1994 (efter 38 års lärotid!) och återupprättar denne mästare, om än postumt. Bredvid Chandrashekhars makalösa Bhoop framstår bröderna Gundechas och Pushparaj Koshtis som rena cirkusmusiken; det här är en seriös behandling av en raga som är så god som någon för lyssnare som ser Indien som mer än exotik. Chandrashekhar följer upp med en Bhoopeswhari, och man vill ställa sig upp och jubla åt första komal dhaivat. Ska vi vara ärliga var det precis det vi gjorde.

Denna första halva hade räckt som upprättelse, men Chandrashekhar bara fortsätter, i en halvtimmes Kaunsi Kanada. Har ni hört en Kaunsi Kanada i Dagarvani förut? Nej, just det. Det är inte bara en bra skiva, det är ett måste: tre ragor som absolut inte spelats in på det här sättet av någon annan mästare.

Precis: Chandrashekhar Naringrekar var en mästare, och nu hörs det. Dock spelar inte Maruti Venkatesh Kurdekar pakhawaj den här gången heller – snacka om att gå troll! – även om han står på omslaget; här vankas det bara alap. Man frågar sig verkligen varför de två alltid listas tillsammans utan att spela ihop. Om man inte visste bättre, kunde man …

* * *

Förutom de här två riktiga skivorna lämnar Chandrashekhar bara efter sig, oss veterligen, en knastrig Kirwani-alap på en gammal samlings-LP (Hindustani, CBS 63519 (1969), där han samsas med bland andra Sabri Khan och en jaltarang) och någon kassett som heter Mauj eller Sitar Rag aur Tal som vi hört en gång, där han spelar snutt-sitar på temat ”x ragor i y talor” (och en renommésnyltande sitariya som spelar in under namnet pandit Chandrashekhar). Det är då för väl att han nu kan bli ihågkommen för hur han lät, inte för hur han misslyckades, stoppades undan eller spelade sitar.

RK

Dhrupad: rak och rund

Han har precis slagit igenom, men Ashish Sankrityayan är ingen nybörjare. Det ligger 20 års dhrupadstudier bakom skivor som nysläppta Raga Jaijaiwanti. Den är hans första med full dhrupad (han gav tidigare ut en ren alap i Puriya) och etablerar honom direkt som en icke-Dagar-dagarvanisångare på högsta nivån.

Uday Bhawalkar däremot har många år som skivartist bakom sig och har precis sjungit in Shree för andra gången, nu för Legendary Legacy. Det är en helt annan sångare, en helt annan musik än den minst tio år äldre versionen på Nimbus. I stället för generisk Dagarvani är det Indiens långsammaste meend, Indiens långsammaste vistar, och raka toner som hålls i 25 sekunder (ingen överdrift) – toner som skulle vara ren show i vilken annan genre som helst. I dhrupad är de själva själen, och Bhawalkar har den med besked.

Utan att det egentligen händer ett melodiskt jota frammanar han en hetsig och obehaglig farbror Shree, långt bättre än för tio år sedan, men det är fortfarande en av de allra svåraste ragorna han brottas med. En hetsig alap går an, men hets har förstört så mycket dhrupad, och även 2000-talets Bhawalkar visar sig snubbla på mållinjen. Lyssna hellre på hans egenutgivna Yaman, en raga där han är helt hemma och allt faller på plats. Vad kunde väl passa bättre för Indiens långsammaste meend?

Återvänder vi till Ashish Sankrityayan är hans personliga stil Bhawalkars raka motsats. Om Uday jobbar med den raka (om än lätt diagonala) linjen, är ingen annan dhrupadiya så rund i sitt uttryck som Ashish. Det är underbart att höra hur varje rörelse upp och ned i ragan tar formen av en liten kurva, alltid upp lite högre eller ned lite lägre än den slutar, och hur varje cirkelbåge understryks av en dynamisk puls som de flesta andra saknar. Från långsammaste alap till snabbaste jhalla är det bara gradskillnad, och det kan knappast sägas om någon annan sångare efter möjligtvis de äldre bröderna Dagar. Stor sångkonst; och Jaijaivantin blir lugn och händelserik på samma gång där Bhawalkars Shree blir långsam men hetsig.

Sin dhrupad sjunger han med unge Dalchand Sharma på pakhawaj. Som Asad Ali brukar säga: pakhawajspelare råder det ingen brist på – och här visar Sharma att den nya generationen är med på noterna: dhrupad vinner på att bli lugnare, att spela på sina styrkor och inte mot sina svagheter – ett softare komp står inte att finna. Vi kan faktiskt inte finna ett enda fel med inspelningen. Det är fem stjärnor.

Precis som Bhawalkars Yaman. Det här är två solister som bara oförtjänt står i skuggan av bröderna Gundecha.

I samma veva lyssnar vi på Bhawalkars Vrindibani Sarang som just kommit ut på Musician’s Guild. Som det brukar heta på den etiketten: ”A restored live recording, hence not of studio quality”. Vilket på en så här modern upptagning mest yttrar sig i en herrans massa reverb. Uday sjunger jhalla med pakhawaj på både Shree och Yaman, och så även här – i allt övrigt en finfin inspelning, men efter så här mycket trummad jhalla börjar vi bli trötta. Det håller på för länge, det är showboatande! Fyra stjärnor till Musician’s Guild, och synd för dem att vi lyssnade på den sist.

VK

Rich Heritage: Parampara
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Legendary Legacy CD-29 (Shree, Shahana)
■ ■ ■ ■

Yaman
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Musicians Guild Presents: Uday Bhawalkar
Pakhawaj: Manik Munde
Brindivani Sarang (sooltal ”Tum Rab Tum Saheb”)
■ ■ ■ ■

Raga Jaijaiwanti
Ashish Sankrityayan med Dalchand Sharma
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Raga Puriya
Ashish Sankrityayan, oackompanjerad
Privatpress
■ ■ ■ ■

Det närmaste avbön vi kommit

Album: Raga Bihag • New York 2000
Sång: Wasifuddin Dagar
Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma
Raga Records RAGA-223 (Bihag: chautal ”Sunder hon gayee”)

■ … ■ ?

Vi vet inte vad som flög i oss, men plötsligt satte vi på New York 2000 med Wasifuddin Dagar, en sångare vi inte lyssnat på sedan ungefär år 2000 men ofta kallat både det ena och det andra. Och ta i trä, den var riktigt bra. Wasifuddin var inte alls så nasal, skrikig och forcerad som vi kom mindes honom. Tio års dhrupadlyssnande – och inte vilka tio år som helst, utan just de tio år när marknaden exploderade, varenda sångare gav ut massor, nya stjärnor tändes och varenda avart sattes under lupp – hade helt enkelt givit oss nya öron. Allt var förlåtet, vi bestämde oss för att börja lyssna på Wasifuddin, gladde oss åt att det fanns så mycket material, till och med planerade vem som skulle få recensera vad.* Och den här recensionen skulle göra avbön.

I 40 minuter var det verkligen bra. Nu har det i nio minuter varit outhärdligt. Vi hade ju glömt vad det är som är fel med Wasifuddin. Han kan inte sjunga jhalla för fem öre, och det är extra jävligt just eftersom hans alap är så bra. Det är helt enkelt inte hederligt att sjunga så. Det är inte reko.

Visst har man för länge sedan tröttnat på Bröderna Gundechas nomtomnynnande, som väl nu för tiden tar upp lejonparten av deras skivor. Wasifuddin skakar sönder både röst och melodi – tänk Gokulotsav Maharaj (som ju också lurar en med sina starka sidor, sedan är det klippt) fast värre: det är inte bara musikaliskt förkastligt utan låter förfärligt också. Han är verkligen så skrikig, så forcerad, så nasal som vi minns honom. Precis som vi minns honom är han familjens svarta får.

RK

*) Inte ens i vår värsta hänryckning tänkte vi sträcka oss till den CD-box han sägs ha gjort, vi lovar!

Fusion Watch: gregoriansk dhrupad, måttet rågat

sacred-fusion-dhrupad-and-hildegard

Vänta nu! Varför finns det plötsligt två CD som kombinerar dhrupad med gregoriansk sång?

Inte nog med att new age-dagarvanieleven och låtsasindiskan ”Shanti Shivani” (född i Bayern) gjorde Sacred Fusion tillsammans med någon Anette Cantor 1999 (på ad hoc-etiketten Sacred Fusion Productions), nu har även Ashish Sankrityayan, av alla människor, engagerat sig i frågan och smäller till med Dhrupad & Hildegard (pang på!) på egen ad hoc-etikett – tillsammans med danska ”Dorthe Rose Svastha”, som kanske är Ashish fru, så vi håller tyst.

Det visar sig finnas grader i helvetet: Ashish skiva håller sig till att kombinera just dhrupad och gregoriansk sång (men varför?), medan ”originalet” även väver in fiol, sitar, tabla, shakuhachi (va?) samt något som heter doumbek, utan att detta precis skyltas med på omslaget. Vår slutsats blir att Ashish, i all sin storsinthet, ville visa damerna var skåpet skulle stå. Han må göra fusion, men han är purist!

Som lesbianer måste vi dock tillstå att två klimakteriehäxor kind mot kind i sängen, under titeln ”Sacred Fusion”, med hästlängder slår en tanpura i vilken kyrka som helst. Vänta nu, vi är ju inga lesbianer? Nå, vi har ännu ett äss i ärmen: Sacred Fusion utsågs till ”New Mexico’s best world music album of the year” 1999 av Albuquerque Journal. Oss veterligt har Dhrupad & Hildegard aldrig utsetts av någon till något års bästa någonting någonstans, så vi kryper ner hos klimakteriehäxorna för en helga natt.

Aaaj! En shakuhachi!!

VK