Bihaan Music skapar ännu en mästare

Creation of Maestro

Visst, vi ser att det står ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri”, och vi förstår att det är ett ”heritage album” som uppmärksammar hans œuvre; att det är musiken som ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri” som avses.

Men skivbolaget är Bihaan Music, historierevisionisterna från Kolkata som publicerar luminar efter luminar som väl mycket få lyssnare utanför Bengalen över huvud taget har hört talas om. Varje lokal förmåga framställs som en stormästare. Och den här gången skapas alltså maestron Chinmoy Lahiri; skivan är alltså bokstavligt talat the ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri” på så sätt att det är den som för första gången lanserar honom som en mästare för en bredare publik.

”Creation of Maestro” står också med dubbelt så stora bokstäver som ”Chinmoy Lahiri”. Bihaan Music vet om det.

Throughout his life Pandit Chinmoy Lahiri experimented on different forms and techniques of music … created altogether a new genre of music. To him goes the credit of introducing “Bangla ragapradhan” songs. He created several new ragas like Shyamkosh, Probhati Todi, Gandharika etc.

Tro nu inte att vi vänder oss emot Bihaans metoder. Om ni tycker vi framställer dem som tveksamma är det ni själva som inte accepterar dem. Om ni inte gillar oss – då är det er själva ni inte tål.

RK

11038151_294061714050985_1695699613501964004_o

I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalda studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

Ke Tomare Shikhayeche e Prem

Album: Ke Tomare Shikhayeche e Prem. Sång: Maya Roy. Sarangi: Debashish Haldar. Harmonium: Roopak Dey. Tabla: Dipankar Acharya. Label: Bihaan Music CD-BMC-220. Innehåll: ”Bhalobashibe Bole Bhalobashine” i Khamaj, ”Monere Bujhaye Bolo” i Jhinjhoti, ”Shyam Nagaro He” i Bhairavi och ”Miche Keno Koro Abhiman” i Kafi av Nidhi Babu (Ramnidhi Gupta, 1741-1839), ”Ke Tomare Shikhayeche e Prem” i Surat Malhar och ”Tomar Birohe Jay Jabe Pran” i Kafi av Sridhar Kathak (1816–?), ”Jatane Jatona Bare” i Kafi av Maya Roy själv (född 1939).

■ ■ ■ ■

”Vem förstår, handen på hjärtat, tappa?” skrev lustigkurren JV förra året. Dum fråga – det gör ju Maya Roy i Kolkata, palatsernas stad*, glädjens, broarnas, alla städers stad; Indiens kulturhuvudstad och en av världens trevligaste städer. Där de sköna konsterna skattas högre än finanser. En stad med otroligt djup, otroliga kontraster; med en världsunik koncentration av konstnärer, poeter och författare – ett Paris före första världskriget.

En stad där tusen blommor blommar, och en av dessa blommor är alltså Maya Roy, född 1939 om än på fel sida floden och tappasångerska under gurun Kalipada Pathak – känd för oss enbart för stenkakan ”Pranay Param Ratna” – som var elev till självaste Nidhu Babu (1741–1830). Längre är det inte till tappans legender.

Vi ska inte sticka under stol med att vi inte direkt lyssnat på tappa. Tappa, thumri och ghazal† buntas ju ihop under rubriken ”light music” och det vill man ju inte associeras med, bevare sig väl. För oss är det ”utfyllnadsspår” sist på CD-skivor som vi i princip ondgör oss över men också ibland fastnar för – den mäktiga powertappan i Bhairavi som fyller ut Sulochana Brahaspatis Raga Bilaskhani Todi på Nimbus Records gör sig påmind.

Så låter det inte på Ke Tomare Shikhayeche e Prem. Istället för röstakrobatiken, som ingen annan än Sulochana hade kunnat blåsa liv i (och allra minst Maya Roy vid 70 års ålder), blir tappan ljuv musik. Stark, strålande och driven, som en mer livsbejakande thumri. Istället för att gråta i saknad till döddagar med ”Babul mora” kan man med Mayas tappa ge sig hän både morgon, middag (!) och kväll. Inte för att vi är några större experter – det kåtaste vi varit är fortfarande när vi köpt ett paket rökelse, kom hem och öppnade det och upptäckte att Gud, stickorna är LILA! – men efter att ha lyssnat på den här skivan tycker vi tappan lyckas bättre med shringar-rasan än thumri någonsin gjort för oss. Och då har vi lyssnat på betydligt fler än en skiva thumri.

Nu kanske även din första impuls är att trots detta invända mot ”light music” i allmänhet. Att Maya Roys tappa bara är ”mindre dålig” än thumri, inte bättre. Men gör inte det. Ke Tomare Shikhayeche e Prem är en riktigt bra skiva, med en sångröst i ljuvaste förfall och perfekta insatser på både sarangi, tabla och harmonium. Det dubbla ackompanjemanget, som sänkt mången khyalskiva, är perfekt för sådan här sant maximalistisk musik – och på Bihaans inspelning hör du till och med det sensuella ljudet av tangenter som trycks ner och studsar tillbaka.

Så mycket mer än så kan vi inte komma på att säga om en tappaskiva. Jo, förresten: CD-häftet rymmer på två sidor mer och bättre information om genren än vad som i skrivande stund finns på engelska på internet. Starkt jobbat av Bihaan music, och även om det var roligt att få uppleva den tid då de här kultetiketterna var från Frankrike är det skönt att fortfarande leva i en nutid där de faktiskt är från Indien och Kolkata (Asiens bästa storstad för fotgängare, och ruskigt känd som ”City of Stadiums”, inte att förglömma!). Skönt – som i shringar.

VK

Undvik: Tappa – A Vigorous Expression of Love med samma sångerska (Bihaan Music CD-BMC-188), Debshish Haldar och Ratan Natta på sarangi/harmonium, Sujit Saha på tabla och delvis samma repertoar. Det är nämligen en liveinspelning och därför måste naturligtvis ljudkvaliteten vara under all kritik, trots att den gjordes för bara två år sedan. Det hade aldrig hänt med en västerländsk kultetikett, men det är smällar man får ta.

*) Jo, det heter så! ”Han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser”! Guds ord! Svart på vitt!

†) Och dadra, kajri, jhoola, hori, sawan och chaiti, så ingen besserwisser behöver göra sig besvär i kommentarsfältet.

Allt du vet är fel

Köpande oss några skivor från Bihaan Music i Kolkata idag i ”grodan” ro stötte vi på det här mästerverket från en gigant som gått oss förbi. Swaroney av pandit Vishnu Sewak Mishra, född 1917. Vishnu Sewak Mishra

is the inheritor of ‘Prasuddhu-Monohar gharana’ or ‘Mishra gharana’, one of the most celebrated gharanas of Indian classical music for more than four hundred years.

Ja, där slog de oss på fingrarna – tänk att vi levt och gråtit indisk klassisk musik i så många år i så stor okunskap. Men nu ska det bli slut på vårt jamsande om Gwalior, Agra och Jaipur-Atrauli*. Gwalior och Agra är skuggor: Prasuddhu-Monohar är solen.

Naturligtvis går en sådan skiva inte att recensera. Den representerar mer än fyrahundra års mästerskap. Det enda vi kan göra är bot och bättring.

En annan gayaki som får stryka på fot är den legendariska Kotali. Ni vet, den med (för all del njutbara) Ruchira Panda! (Nej, det är inte roligt att hon heter Panda.) Vi har genom åren då och då återvänt till hennes pressmaterial, där

Sangeetacharya Tarapada Chakraborty, the pioneer of this Kotali gayaki, is the legend adored all over India for his contribution towards [varför inte?] Hindustani classical music

men nu får det vara ett slut. Prasuddhu-Monohar är solen!

JV

*) Och för den delen om Etawah och Dagar-vanit!