Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Balamuralikrishna på bortaplan

Balamuralikrishna

”But how do you explain khayal and Karnatak singers holding joint concerts?”
”Vocal?”
”Yes, like Balamurali and Bhimsen Joshi.”
”This is only for the media, for fame.”

Ja, så svarade Zia Fariduddin Dagar när SR Ramakrishna intervjuade honom i The Music Magazine januari 2001. Men eftersom han i samma intervju slog till med ”ragas are already done, and not even a needle’s eye can come in” bestämde vi oss för att ta det med en nypa salt: Idag har vi lyssnat på just tre sådana duetter mellan Balamurali och Nordens allra största: Bhimsen Joshi och Kishori Amonkar.

Kishori Amonkar

Med Kishori Amonkar på TIPS Industries Vocal Jugalgaan (omslag här – vi vill själva inte se det) är det konstigt nog inte fråga om klyschans ”möte mellan nord och syd”, utan Balamurali är helt enkelt med och sjunger khyal med Kishori Amonkar. Lustigt nog är det ändå ännu mer överkompat än när nord och syd plägar mötas: både harmonium, fiol och Ronu Majumdar av alla människor på flöjt är med och tar aktiv del. Det kan inte ens  Kishoris swarmandal överrösta. Som om inte det vore nog är det både tabla och pakhawaj som dundrar fram ett stolpigt komp bakom vad som i 30 minuter faktiskt är förvånansvärt bra sång. Kishori skapar inte precis någon klassiker, men sjunger ju i princip alltid bra, och Balamurali hänger med bättre än vi trodde. Ja, vi nästan gillar honom som khyaliya.

Drut är nattsvart i jämförelse. Alla kompmusiker tränger sig på, och samtidigt börjar det märkas att Balamurali har bortaplan. S’SS’SS’ SS’SS’SS’ … M S’ M’ S S’ M S MG? Så dåligt kan inte Kishori Amonkar sjunga. Dock dröjer det inte länge förrän Balamurali visat att han faktiskt kan ännu sämre.

En likadan skiva har han gjort med Bhimsen Joshi: På A Jugalbandi (live i London i mitten på 90-talet) sjunger de khyal i raga Bhairav, ackompanjerade av flöjt* och harmonium i en minst sagt rejäl alap på 50 minuter. Så länge de håller sig där kan man inte anmärka på mycket annat än det onaturliga kompet. Det är riktig musik, bitvis trött, bitvis solid, bitvis riktigt känslosam.

Dessvärre kompas deras bandish av näst intill full bench: tabla, mrdangam och ghatam. I ett sådant irrelevant smatter kan ingen khyal frodas, och en skiva som faktiskt kunde varit godtagbar havererar.

När de sjöng duett i Mumbai några år tidigare var det bhajanrepertoar, mer förståndigt. Här är ingen på bortaplan och det överlastade kompet hör genren till. Även här är mer än halva skivan alap, och inte genomdålig sådan. Dessutom, då de inte bara båda är män utan män med rätt lika röster är Bhimsen–Balamurali ett stort steg närmare jugalbandi än Balamurali–Kishoris Vocal Jugalgaan.

But a small step for mankind – backwards. Så länge det finns folk som tycker det är värt CD-priset att höra Bhimsen kompad på mrdangam och tabla samtidigt kan bara planekonomi rädda oss. Det är synd och skam att artister kan vara gudomliga underverk och ändå nedlåta sig till så mycket utan att man blir det minsta förvånad. Och kanske är det att de ändå har hedern i behåll efter sådant här som visar hur stora de faktiskt är.

Men om det här nord-syd-sågande har varit att slå in öppna dörrar har Balamurali även rent karnatiska duetter på skiva att examinera. Vi fastnar för en med käpphästen Raghunath Manet, en sorts vainika med såväl respektabel Karaikudi som ”Veena Dreams”, ”Pondy Dreams” och ”Moon & Moods” bakom sig (och när även de allra största får göra bort sig kan man fråga sig varför inte).

Tja, veena och röst tillsammans har ju en lång tradition. Gärna kvinnoröst. Ett mer tacksamt register. Man spelar alapana, och sjunger pallavi. Att som här ta plats och sjunga bas rakt igenom framförandena blir bara novelty, men så går det när man är diva. Om duetten var tänkt att höja Manets trovärdighet, hade det väl varit bättre att helt enkelt fortsätta spela med supertrummisar och sluta med fusion. Men om tanken bara var att ploja till det och sälja skivor – tja, återigen, om även de allra största får, så varför inte?

För att det färgar av sig på alla utom de allra största, förstås. Frågan är vart den gode doktorn själv ska räknas.

RK

Album: Vocal Jugalgaan – Hindustani. Sång: Kishori Amonkar (även swarmandal) & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: Ronu Majumdar. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Fiol: okänt. Tabla: Kedar Pandit. Pakhawaj: Pradeep Dixit. Label: TIPS Industries TCCD 5109. Innehåll: Puriya Dhanashree (”Kaise din katun”, ”Payaliya Jhankaar”, ashtapadi)

■ ■

Album: A Jugalbandi. Sång: Bhimsen Joshi & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: okänt. Harmonium: Tulsidas Borkar. Tabla: Shasikant Muley. Mrdangam: Muthukrishna Balachander. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Navras Records NRCD 0088. Innehåll: Bhairav

Album: Live in Bombay – December 1991Sång: Bhimsen Joshi & Dr Mangalampalli Balamuralikrishna. Fiol: ?. Harmonium: Tulsidas Borekar. Tabla: Shashikant Muley. Mrdangam: Krishna Balachander? Label: Navras Records NRCD 0022. Innehåll: Darbari Kanada, Malkauns/Hindolam, Bhairavi

■ ■

Album: KarnatikSång, altfiol: Mangalampalli Balamuralikrishna. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Govindarajan. Ghatam: Shankar. Kanjira: Somasumdaram. Label: MK2 Records 8345 106 282. Innehåll: ragam-tanam-kriti ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”raghu vamsa” i kadanakutuhalam av PaTNam Subramanya Aiyyar, ragam-tanam-kriti ”sAmaja vara gamana” i Hindolam av St Thyagaraja, tanam-ragamalikam

*) Vi antar att den här flöjten prompt ska vara med för att Balamuralikrishna betyder ”lilla flöjt-Krishna”; någon riktig anledning finns ju inte.

Inspelningshistorien är kantad av fullständigt monumentala skivserier med nordindiska musiker: Bhimsen Joshi, Legends

AlbumLegends (5 CD). Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium, tabla: olika. Label: RPG Music CDNF 150377–150381. Innehåll: Lalit, Todi, Asavari Lalit Bhatiyar; Gaud Sarang, Sur Malhar, Madhuvanti, Marwa; Marwa Shree (!), Puriya, Yaman-Kalyan, Shuddha Kalyan; Durga, Shuddha Kedar, Tilak Kamod, Kalashree; Malkauns, Darbari/Suha, Miyan ki Malhar (och thumri och bhajan)

■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■

Bhimsen Joshi har precis* gått bort, den störste av de största i inspelad tid. Som tur är blev denne gigant, för en gångs skull, så populär man kan begära, så högt dekorerad man kan bli i Indien (Bharat Ratna) – och så inspelad man kan hoppas. Vi har länge velat skriva om någon av hans rejäla CD-serier. Nu tar vi chansen. Legends på Saregama/RPG Music samlar gamla utgångna LP-inspelningar från Bhimsens glansdagar på fem CD.

Smaka på uppställningen: här finns Asavari, Lalit, Lalit Bhatiyar (!), Todi, Gaud Sarang, Multani, Sur och Mian Malhar, Shuddha och Yaman Kalyan, Marwa, Marwa Shree (!!), Puriya, Durga, Kedar, Tilak Kamod, Malkauns och Darbari Kanada, om än inte i den ordningen (mer om detta senare). Mycket musik på fem CD-skivor, och det beror förstås på att varje spår är en gammal LP-sida på 15–20 minuter.

Egentligen är det mot våra principer att över huvud taget rekommendera gamla LP-inspelningar av nordindisk musik, som är gjord för att vara så mycket längre. Men Bhimsen Joshi är bra mycket större än våra principer. Bhimsen är större än tiden: det finns inte en raga på de här skivorna som inte känns tre gånger så lång som den egentligen är.

Och till skillnad från andra monumentala serier med Bhimsen Joshi är alltsammans taget i studio. Inspelningarna spänner från tidigt 60-tal till tidigt 80-tal, och kvaliteten från bra till godkänd – bara Yaman-Kalyan är en aning överstyrd, i övrigt är det bara att njuta av Bhimsens röst. Rösten! Tänk att en så stor sångare i norra Indien för en gångs skull begåvades inte bara med ragadari utan med en röst som alltid var så mjuk och varm! Varje ton den rösten tog blev till en hel melodi. Bhimsens 19 storkhyal på de här skivorna är som balsam för öronen.

Något balsam för själen är det dock inte. Det här är större än så: det är indisk klassisk sång.

Allra störst kanske LP-utgivningarnas Bhimsen är i de mer mystiska morgon- och skymningsragorna: Asavari, Lalit, Todi, Marwa, Puriya. När Bhimsen sjunger vilambit här är alla känslor som bortblåsta. Samma effekt har Vilayat Khan fått fram, när han spelat som bäst, och bröderna Gundecha. Men Bhimsen är ändå större. Han har bemästrat detta utsläckande, där allting blir så nytt och främmande, så fullständigt att han vågar sig på att pröva det, testa gränserna. Kan man kanske framkalla bara en smula känsla? Ja – Bhimsens Marwa och Puriya blir bara aldrig så lite kusliga, bara aldrig så lite mystiska, bara aldrig så lite obehagliga. Det här är verkligen en stor musiker – större än de största.

I en raga som Sur Malhar får man istället outgrundliga mysterier upptryckta rakt i ansiktet. Bhimsen måste ha invigt många lyssnare i sådant. Vilken pedagog som helst kan få dig att förstå musiken; vilken bra musiker som helst kan få dig att tycka om den. Vilken stormästare som helst kan uppenbara dess mysterier – för en engagerad rasika. Bhimsen hade kunnat uppenbara dem för ett vedträ.† Och det utan stora åthävor. Verkliga mysterier krumbuktar sig ju inte.

Du tänker kanske inte på Bhimsen Joshi – suputen, bildrullen, business class-flygaren – som någon mystiker, och det var han inte heller. Men han sjöng den här musiken som ingen annan. Det är förstås den som är mystisk, inte han. Inte sångaren, utan sången.

Allt detta får man på dessa fem CD och dessutom förstås det som Bhimsen kanske är mest känd för: fullständigt outtömlig tAnbazi i övermänsklig hastighet och i fraser som aldrig vill ta slut. När Bhimsen var på mattan, och hade kommit upp i varv, forsade tonerna ur munnen på honom i så strida strömmar att inget annat går att jämföra. Han var som ett ymnighetshorn. Men här kunde det ärligt talat ibland börja handla om sångaren snarare än sången, och det är ännu en anledning att omfamna dessa gamla LP-spår, för i studion hann han aldrig komma upp i riktigt de varvtalen förrän det var dags att stoppa bandet. Visst, på konsert kunde han fortsätta och bli ännu bättre än så här – men det som fångats på de här skivorna räcker. Det är ju redan bättre än alla andra sångare. Hur skulle det då kunna behöva bli ännu bättre?

Volym 1 är Bhimsens morgnar. Lalit (från ECLP 2264, 1961), Miyan ki Todi (från EALP 1280, 1963), Asavari (väldigt tidig morgon – från ECLP 5010, 1968) och Lalit Bhatiyar (från EASD 1501, 1971).

Volym 2 är tänkt, antar vi, till det tyskarna kallar ”Was vom Tage übrig blieb”. Här samsas Gaud Sarang för tidig eftermiddag (från ECLP 1515, 1973) med monsunmelodin Sur Malhar (från Sangeet Amrit, ECSD 2879, 1981), eftermiddagens gigant Multani (från EALP 1321, 1967) och där är vi redan framme vid Marwa, skymningsväsendet, hämtad från ECLP 5010 (1968).

Volym 3 tar vid direkt med Bhimsens kraftprov Marwa Shree (Sangeet Amrit), fortsätter med en Puriya (EASD 1513, 1973), en Yaman-Kalyan som vi inte har en aning om var de hämtat och en Shuddha Kalyan från ECLP 2264 (1961). Kväll, rakt igenom.

Och kväll är det vidare rakt igenom även Volym 4. En Durga (EASD 1513, 1973) inleder – ingen favorit på Panchamkauns – men Bhimsen har en superbandish i rockärmen: ”Chatur Sugara Balamawa” i drut teental. Vilken mukhda:

mPm PDD, P DP [RS]

Varsågod, den bästa rad vi hört i Durga. En Shuddha Kedar (ECSD 2858, 1980) fortsätter, och en Tilak Kamod, hämtad från någon skiva från 1975 eller 1977; vi vet inte. Kvällen avslutas med Kalashree, hämtad från EASD 1501 (1971).

Volym 5 är skivan för långt in på natten. Här sjungs Malkauns (ECLP 2276, 1962) och Darbari/Suha (EALP 1328, 1968), men sedan en Miyan ki Malhar, från okänd gammal LP, som hamnat alldeles för sent på natten. Serien avslutas som sig väl trots allt bör i thumri (Mishra Gara och Jogiya) och med slagnumret ”Jo Bhaje Hari ko Sada” i odödlig Bhairavi.

Synpunkter på detta? Ja, det har vi. Volym 1 borde naturligtvis ha börjat med Asavari och avslutats med Todi. Att det finns en människa på RPG Music som kan motstå frestelsen att lägga Lalit och Lalit Bhatiyar efter varandra är för oss en gåta. Sur Malhar och Miyan ki Malhar må vara svåra att placera, men det måste gå att lägga dem bättre än före Multani och efter Darbari. Shuddha Kalyan efter Yaman-Kalyan istället för tvärtom – vad var tanken där?

Det kan tyckas småaktigt att klaga på spårens inbördes ordning. Men det är inte det. Tidsteori är något vi försöker ta på allvar, ivrigt motarbetade av våra antagonister på RPG Music, men då är skivorna i Legends-serien stört omöjliga att bara sätta i en CD-spelare och lyssna på från början till slut. Som tur är finns det väl få som fortfarande lyssnar på musik på det sättet.

Naturligtvis kan inte detta påverka betyget på så bra inspelningar med en artist som var större än tiden själv. Däremot leker vi med tanken på att sänka betyget på Volym 3, där en storslagen Marwa Shree avlsutas med en tarana i ren Marwa. Bhimsen hade förstås ingen förståelse för tarana, utan behandlar den lika vårdslöst som allt annat i det här tempot: som en mukhda för sin tAnbazi. Taranans förfall är en av våra stora käpphästar, och just det här känns som ett ”missed opportunity”. Bhimsen hade väl ingen sportmössa att sjunga en god tarana men han hade kunnat sjunga en vanlig minikhyal istället.

Allt annat på Legends är dock värt fem stjärnor, och betydligt bättre än mycket vi skriver om här, även somligt vi ger fem stjärnor. Det är just därför vi inte skrivit mer om Bhimsen Joshi. Vad ska man säga om honom? ”Bhimsen is a prodigy – unique – a divine miracle” är redan upptaget. När man tar till de överord som krävs om dessa allra största sångare ser man bara ut som en posör. Idag är det vår tur att se ut som fåntrattar som stämmer in i hyllningskören. Men det bjuder vi på. Jämfört med Bhimsen Joshi är vi kretiner, och du med. Men lyssnande på Bhimsen Joshi är vi bortom sådana hänsyn. Och du med.

ANONYM YNKRYGG

*) Nåja.

†) I de flesta av Bhimsens dödsrunor har du läst att han älskades av lekmannen lika mycket som rasikan, och då är det lätt att tänka att det var hans särsklassiga virtuositet som tilltalade massorna. Gör inte det. Som Panchamkauns dödsruna förklarar: Bhimsen kunde förtrolla vem som helst även med sparsmakad vilambit.