Eurofebruari: När Bach uppfann raga

Eurofebruari på Panchamkauns: vi undersöker den europeiska klassiska traditionens förhållande till Indien genom orientalism och postmodernism. Vi gör till och med ansats till kronologisk behandling (även om vi började med 1800-talets mehfilkultur) och man skulle kunna tro att historien börjar med Purcells halvopera The Indian Queen (1695), men det gör den inte alls; där handlar det om indianer. Liksom i Jean-Phillippe Rameaus Les Indes galantes (1735), som dock har en bihandling i Persien men nära skjuter ingen hare.

Istället börjar den därmellan med Bachs sex sviter för oackompanjerad cello, som kom till mellan 1717 och 1723 och sedan låg för fäfot fram till 1900-talet. En 13-åring hittade noterna i en lumpbod i Barcelona och idag tornar de upp sig över all annan cellorepertoar som något av det bästa som skrivits inte bara för instrumentet utan för alla instrument.

Det är något sympatiskt över det – något indiskt. Fast i Indien är det ju gamla texter man återupptäcker, skriver ny melodi till och låtsas som ingenting.

Men det är mer än så som är indiskt över den här musiken. Det finns ingenting liknande i europeisk klassisk musik: två timmar ren, ensam melodi. Skriven av harmonins och kontrapunktens mästare. Trots att han byggt in ett skelett av harmoni i själva melodin, går det inte att komma ifrån att det verkligen bara är en enda linje, och när ett geni som Bach konfronteras med att skriva den sortens musik får han samma idé som andra genier fått före honom: raga. Sviterna är små underverk av igenkänning. Fraser kommer tillbaka och varieras, påminner om varandra utan att egentligen likna – och verkar till slut helt enkelt vara uppbyggda enligt samma regler.

Det fina i kråksången är att det sker på tre nivåer: inom varje dans, inom varje svit och inom samlingen som helhet; lite som att lyssna på komposition efter komposition i sex olika prakar av en och samma raga. Naturligtvis haltar jämförelserna, men något är det – raga, raganga – som går igenom alla sex.

Ska vi rekommendera några inspelningar måste det bli dem vi själva levt med i många år och alltid återkommer till. Konsensus kring sviterna på skiva börjar och slutar med holländaren Anner Bylsma (född 1934), som spelat in dem två gånger. Inspelningarna är rejält olika – den första, från 1979, är maskulin, hastig, excentriskt fraserad med rå, aggressiv ton. För lyssnare som växt upp med sammetscello är det överraskande hårt och jordigt. Det beror på att Bylsma spelar ”historiskt informerat”, det vill säga han försöker skala bort 1800-talets romantik och tekniska landvinningar och spela som på Bachs tid. Och tydligen spelade man på Bachs tid utan krusiduller men med en helvetes jävla stråkföring. Det var den första inspelningen av sviterna på ett historiskt instrument (Matteo Goffriller, 1695), och säkert delvis därför är Bylsmas första inspelning den högst aktade version av Bachs cellosviter som finns på skiva.

Skiva, förresten – senast den kom ut på CD var såvitt vi vet Sony Classical SB2K60880 1999, en utgåva som tyvärr inte lockar några köpare med vare sig bystig 1700-talsblondin i olja eller klärobskyrfoto på cellist och instrument, utan istället skrämmer iväg med gräsliga bildbyråblommor. Bylsma spelade in sviterna igen på 90-talet i en långsam, nedtonad version, på en Stradivarius, och även den kom såvitt vi vet senast ut på Sony Classical, ful som stryk, med en gammal målning på bara 18 procent av omslaget. En fantastisk skiva det också, dock, åtminstone om man först hört den tidigare.

Helhjärtat lyriske amerikanen Ralph Kirshbaum (född 1946) (Virgin Classics 7243 5 61609 2 7, 1994) är en annan favorit, på en Domenico Montagnana från 1729 som låter alldeles underbart. Kirshbaum är inte helt historiskt ”informerad”, men inte heller bakom flötet. Hans inspelning är stämd i moderna A 440 Hz och han spelar med närmast neurotiskt vibrato (inte politiskt korrekt!), men i stråkföringen blandar han fritt mellan gammalt och nytt och han improviserar egen utsmyckning på upprepade partier.

Dessutom sitter Kirshbaum och flåsar bakom sin cello, och det hörs på skivan. Att detta retar många lyssnare är ett argument så gott som något. Vi som är vana vid familjen Dagars harklingar låter oss knappast störas.

Majestätiske Jaap ter Linden (född 1947), en annan holländare (Harmonia Mundi HMX 2907346.47, 1997), spelar en Carlo Bergonzi-cello från 1720-talet och i den sjätte sviten, som kräver ett femsträngat instrument, en oerhört gammal Amati från kanske till och med före 1600. Ljudet i de här instrumenten är så lysande att vi rekommenderar skivan bara för det – han ser i alla fall till att vi får mycket av det: ingen gillar ljudet av Jaap ter Lindens cello så mycket som Jaap ter Linden själv. Han låter sig förföras av det och sänker tempot till gränsen för vad vi står ut med. Hade han spelat ännu långsammare hade vi kallat honom en tempoclown. Men det gör vi inte. Det är en av de bästa inspelningar vi vet. Även han flåsar förresten ikapp musiken.

Hese, luftige Peter Wispelwey (född 1962) är en annan holländsk favorit (Channel Classics CCS 12298), men är det verkligen bara holländare som spelat in de här sviterna till belåtenhet? Och judar (Kirshbaum)? Nästan, men vi kan väga upp med östterikaren Heinrich Schiff (EMI Classics 7243 5 74179 2 1, 1985) som ibland spelar överraskande snabbt med kort frasering, och för det svenska kynnet Torleif Thedéen (BIS CD-803/804, 1995–1999) som är majestätisk och ornamental på samma gång och där det behövs mest kraftfull av alla vi hört.*

(Konstigt nog tycker vi att stormästaren Mstislav Rostropovich, när han väl spelade in sviterna, sågade sig igenom dem utan större inspiration. Hans skiva är i våra öron inte stort bättre än Yo-Yo Mas. Och då är det illa. Yo-Yo Ma är nämligen asiat, och då spelar det ingen roll hur bra han spelar för han är dömd på förhand inom europeisk klassisk musik. Se där, ännu en parallell med den indiska situationen.)

Vi rekommenderar alltså inte Bylsma eller någon av de här andra skivorna: vi rekommenderar Bylsma och alla de här skivorna. Och det bara för att komma fram till poängen. Eftersom det här är cellons kärnrepertoar och enda riktiga solorepertoar är inspelningarna legio, och nya cellister känner förstås att de måste sätta sin egen prägel. En ny inspelning får inte bli för lik det som redan finns, då faller den snart i glömska. Här finns så mycket att lyssna efter – inte bara vilket tempo var och en väljer i varje stycke, om det är en modern eller antik cello eller om den spelas historiskt eller romantiskt, utan hur mycket och åt vilka håll musikerna avviker från metronomrytmen och hur mycket de betonar den långa linjen kontra fraser i fraser, och hur detta förhåller sig till de olika stämmorna som Bach bakat in i samma melodi. Ingen bra inspelning är den andra lik över huvud taget.

Européer improviserar

När så många spelar in samma repertoar och försöker skilja sig från varandra, och bara har sin cello att spela med, är det inte så konstigt att det dyker upp musiker som verkligen tar ut svängarna. Om du tilltalas av det skrovliga och hårda i Bylsma har han nyligen fått en uppföljare i amerikanen George Neikrug (två separata CD från Garyn Studios) som tagit det både ett och två steg längre. Här får cellon både raspa och gnissla, ända till kakafoni, och det är inte varje ton som träffar där den ska – men genom skorrandet lyser en acceptabel tolkning och den våldsamma behandlingen är nästan löjligt effektiv. När man lyssnar på Neikrug kommer man på sig själv med att tänka att så här roligt får man inte ha – det här måste vara en dålig inspelning, eftersom den är så rolig att lyssna på. Släpp de tankarna och bara vrid upp volymen. Och lyssna så länge du orkar, tills falskspelet bryter ner dig. Brr, vilken skiva.

Israelen Yehuda Hanani på Eroica är i princip så excentrisk det kan bli om man ändå ska hålla sig till cello – tänk pizzicato! – men missförså oss inte: det roliga är inte att han är ”excentrisk”; det roliga är att han är så ojämn. Inte nog med att man har svårt att hålla sig för skratt när man hör hans variationer i vissa repriser: saraband efter saraband tuggas också igenom pliktskyldigast som rena vedsågningen utan inlevelse eller finess – mitt bland spelglädje och dansans som vi inte hört maken till i sviterna på år och dag.Vad är det som är så roligt med det då? Jo, att det kvittar! Hananis högstanivå är så hög att även en missad chans – varje missad chans, och visst, de är många – bjuder på ett magiskt ögonblick. En ton, en fras, en hel dans faller platt, men även i sin besvikelse ler man så ögonen tåras.

Det vi hör är också tåget som går för excentriska tolkningar av sviterna. Det räcker nu. Som om det inte var tillräckligt svårt för en ny cellist att gripa sig an mästerverket redan, med så många förstklassiga inspelningar som mutar in hela tolkningsutrymmet! Senast till rakning är väl Kinas Jian Wang 王健 (rakning verkar inte behövas) och Danmarks Truls Mørk. Hanani får dem att låta som skollärare.

Vad ska en stackars cellist göra när det tåget har gått? Tja – improvisera! Tidigt ute var amerikanen Frederick Zlotkin, som doktorerat på sviterna. Redan på 70-talet lyckades han få ut en LP med sina tolkningar, som var rikligt utsmyckade efter Zlotkins eget huvud. Mottagandet blev inte översvallande, och det blev ingen CD-utgåva förrän Zlotkin tog saken i egna händer och började sälja den på CDR. Här intervjuas han av Erik Friedlander:

My first contact with ornamentation came about in 1967, when I was a student at Tanglewood. I had the great pleasure of working with Igor Kipnis, a magnificent harpsichordist who was the first one who permitted me to add a few embellishments to the continuo part in Bach’s “Musical Offering” Trio Sonata. About ten years later, I did a great deal of work with Anthony Newman, who also encouraged and educated me about ornamentation possibilities. I recorded his cello sonata for Cambridge Records and told him that I was interested in recording the Bach Cello Suites at that time. He strongly recommended I consider doing the first recording with full ornamentation. During this time frame I also gave many performances with harpsichordist Kenneth Cooper, who has a wonderful feel for spontaneous ornamentation. Ken became my consultant and worked with me assiduously in preparing and recording the Suites – it was a magnificent collaboration.

Do you make a distinction between ornamentation and improvisation?

The semantics can be cumbersome, but I don’t think that ornamentation is truly improvisatory, at least for me. I believe that ornamentation falls into 3 categories: First, there are certain ornaments that I always do; these are figured out in advance, and if I feel convinced that they work and work well, I will nearly always do them. Then there is a second level that I would classify as “possible”. These are ornaments that are always floating around in my imagination, even when I’m just playing the music in my mind. They often evolve and seem to have a life of their own. Finally, there are ornaments that just seem to happen – they are not planned and sometimes they are just accidents, but accidents that work. If they are particularly interesting to me when they happen, I may even develop them, spontaneously, in live performance. Perhaps they could be classified as somewhat improvisatory.

Man får intrycket av en något handikappad tradition, men det tjänar väl ingenting till att hänga upp sig – det intressanta är att Zlotkin flyttade gränserna för hur mycket man kunde få ett uppförande att handla om cellisten istället för Bach. I det sammanhanget är det ingen mening med att han ska sitta och improvisera i realtid.

Why do you think there have been so few cellists (are there any?) who have followed your lead in this area?

Forgive any arrogance on my part, but there are not that many cellists who can play the suites, certainly not all of them. They are incredibly difficult works, especially in live performance. This is a prerequisite, for sure – don’t try ornamenting until you can play the text! When I recorded my ornamented version, I became aware of a paradox: When it comes to Bach, people try very hard to be“purists”. At the same time, inasmuch as we know that ornamentation was commonplace for Baroque performers, playing this music without ornamentation is “impure”! I think that one of the major reasons that only a few other cellists have attempted to ornament the Suites is that it feels safer for them: “I’m playing the text, how can you argue with that?” “Who are you, to try and improve upon Bach?” I think performers would do well to add a little danger by trying to do what the composer intended the performer to do – ornament.

Jo, några sådana cellister finns det allt:

Ryskan Tanya Anisimova står för den allra friaste inspelningen av sviterna: här finns hela albumspår av improvisation och ett par rejäla kadenser mitt i musiken. Tyvärr är det inte alltid särskilt bra och vi kan bara rekommendera skivan (inte olikt Zlotkins 70-talsartefakt) som motpol till idén att den här sortens musicerande är otänkbart i genren, inte som riktig lyssing. Gissa vad Anisimova mer har ägnat sig åt? Just det – ”Mystical, melodious and virtuosic array of original works and improvisations in a Middle-Eastern style for cello with voice, piano, string quartet, and string orchestra. Genre: World: World Fusion.” Eh, nej; nej tack. Sufi Soul heter skivan. De är verkligen hermetiska, de här suferna, som till varje pris verkar vilja stöta bort vettiga människor från sin tro med fånig världsmusik.

Annat är det med Gavriel Lipkind (ännu en israel), som inte gör ett sympatiskt intryck på omslaget men vinner över oss med storimprovisatoriska tolkningar av alla sex sviterna på tre mäktiga CD-skivor. Det här är inte ”historiskt informerat”, det här är informerat av Lipkind själv. Här ser man framför sig en publik som säger ”wah” och ”shabash” till vartenda ornament – och sedan inser man att man ju redan är den där publiken själv, även om det bara är stereon man jublar åt.

Tolkningarna är även i övrigt svulstiga, pompösa, bombastiska, romantiska in absurdum. Inget krut sparas när det gäller att få instrumentet att låta så sinnligt och vulgärt som möjligt. En tung motvikt till Bylsmas stringenta grottande. Det är inte comme il faut, det är inte politiskt korrekt, det är inget flickor ur fina familjer skulle lyssna på – det är en skiva man skäms över. Inte minst som han plockar så billiga poänger i vissa variatoner. Men det är så skönt att höra en billig poäng mitt i den helige Bach – åh, det är skönt att skämmas.

* * *

Vi tror som sagt att indisk-klassiska vurmare tycker alldeles för mycket om en nidbild av europeisk klassisk musik, där anonyma robotar i frack stirrar på sina notblad och slaviskt reproducerar varenda prick – varken mer eller mindre. Publiken, hundratals, sitter kappraka i ryggen i obekväma stolar i stelnad andakt. Under pianissimo kan man höra en knappnål falla. Kompositören, kreativiteten, är död sedan länge; orkestern är i det närmaste en automat som styrs av partiturets pianorulle.

I kammarmusiken är det inte så – här finns ingen dirigent som kan trakassera musikerna till underkastelse. Improvisationen, standardrepertoaren som gemensam referensram och den enskilde musikern som genuin kreativ kraft lever, inte minst i den mest melodiska repertoaren. Nu kanske det inte är någon större idé att sätta sig och lyssna på Lipkind förrän man verkligen tillskansat sig alla sex sviterna som referensram, så vi måste rekommendera några år först med våra favoriter Bylsma, ter Linden, Wispelwey, Kirshbaum, Schiff och Thedéen. Vi inser att det är ett idiotiskt råd som ingen kan förväntas följa. Men vad ska vi göra?

JVVK

*) Självklart finns det fler bra inspelningar: du blir knappast missnöjd med Fournier, Beschi, Gendron, Harrel, eller för den delen Bylsmas elev Tanya Tomkins, om du bara kan lyssna på cello när det är en snygg tjej som spelar. Däremot avråder vi starkt från tempoclownerna Misha Maisky, Vito Paternoster och Paolo Beschi – de flesta vi fortfarande inte nämnt är medelmåttiga; stora musiker självklart men ändå att jämföra med jättar.

How Ultimate Blandness Must Rule & Command

Barnboksförfattaren Douglas ”R” Hofstadter når ett lågvattenmärke i att tala om Bach, i en intervju med en Tal Cohen:

I don’t pay all that much attention to who is performing … for me most top-notch performers sound very similar. There are of course subtle differences between great performers, but what counts most for me is the composer’s sequence of notes and harmonies, and that’s always there, just about perfectly. Small variations on how the notes and harmonies are produced can have small effects, but that’s all. Classical music is about the profound meanings put there by the composer, not about subtle tweaks on it brought out by the performer.

”At least that’s how I see it”, lägger han till, storsint.

RK