”Meanderings” Watch

Vad är nu det här? »”Meanderings” Watch«? Jo, när vi listade våra bästa skivtitlar häromveckan (VK:s, RK:s, JV:s) slogs vi av att det inte fanns några skivor som hette ”Meanderings”. När vi skojar om det här namnskicket brukar vi nämligen alltid exemplifiera med ”Mellifluous Meanderings”, en skiva som alltså ännu inte finns. Men titeln är så bra den kan bli. Kärnfull, med två babu-English-ord och inget mer; rytmisk, ligger bra i munnen; uppenbarligen formulerad med långa, ovanliga ord som högsta prioritet; och orientalisk – i västerländsk kultur (som ju givit upphov till det engelska språk som används) är väl ”meanderings” närmast negativt värdeladdat. Vi trodde var fjärde skiva skulle heta något med ”meanderings”, men det närmaste vi kom var albumspåret ”Mystic Meanderings” på fusionskivan Mozart Meets India (bubblare på VK:s lista).

RK hittade ju annars superbubblaren Meandering Pastures of Memories (fundera på det – ”meandering pastures”!), som är en bok om kathak-dans av padmashree Shovana Narayan. Här reproducerar vi omslag och inledning, som ni med fördel kan hoppa över:

Every individual is endowed with multiple characters, multiple identities and facets. In respective journeys of life, each one of us though seems to meander from one facet to another, yet there is a latent string of continuity namely that of an eternal quest. At this phase of life, one does not know how long is the remaining journey to the infinite sea where one can lie down and nestle in its bosom. Beginning with a somber journey through the bubbliness of childhood the river of life steers its way serenely through many valleys. On encountering boulders on the way, sometimes it spreads mirthful sprays in an apparent bid to cloak revealing thoughts, and sometimes it allows itself to slide down gently allowing visibility to the troubling boulders. It inhales the fragrance of meadows, it carries salts and minerals …

Vid det här laget undrar ni kanske vad vi håller på med. Vi rapporterar helt enkelt om hur man använder ordet ”meanderings” i indiskt kulturliv. Som instrumentbutiken JAS Musicals i Middlesex skriver på sin hemsida: ”Like the meandering course of the holy Ganges, Indian classical music, in spite of many outside influences, has remained as a grand, pristine, and scintillating example of the heavenly harmony.” Wow, ”meandering” och ”scintillating” – en annat favorit – i samma mening!

Även nationalsporten cricket är ”meandering”, enligt Shashi Tharoor i New York Times 23 mars 2007:

Cricket is better suited to a country like India, where a majority of the population still consults astrologers and believes in the capricious influence of the planets … the possibility that five tense, hotly contested, occasionally meandering days of cricketing could still end in a draw seems derived from ancient Indian philosophy, which accepts profoundly that in life the journey is as important as the destination.

Och det smittar: ”The meandering and improvisational guitar workouts of bands such as the Grateful Dead, Cream and The Jimi Hendrix Experience were directly influenced by Indian musical practices”, skriver Rehan Hyder i Brimful of Asia: Negotiating Ethnicity on the UK Music Scene (Ashgate, 2004). De flesta läsare torde väl hålla med om att meandering-engelska är en mer positiv kraft än den äckliga akademiska jargong som föder ”negotiating ethnicity”?

Äsch, nog med sådana här exempel! Det finns ju en blogg som heter just ”Mellifluous Meanderings”, som handlar just om indisk klassisk musik! Och den hade vi kunnat börja med, men då hade vi inte gjort ämnet rättvisa. Bara tre inlägg dock, sedan debuten oktober förra året. Men det senaste heter i gengäld ”Meditative Maniragu”.

Vi nämnde ju ”scintillating” också – Scintillating Simhanandanam med Suguna Purushotaman toppade VK:s lista. Den lilla ön Bali i Indonesien (stor som Vänern) är ju det enda hinduismen lyckats kolonisera utanför sin egen subkontinent. Och där har man också ”Scintillating Sounds”, enligt Lyrichord LLST 7305: Scintillating Sounds of Bali, med inspelningar från 1974 och omslag här till höger.

Besynnerligt, inte sant? Varför kommer man på tanken att använda ord som ”scintillating”, om det inte är för att allitterera? Det finns en Scintillating Sounds of the Santoor med Shivkumar Sharma som inte hittade in på våra listor, men också en Scintillating Sounds of Nadaswaram med Rajaratnam Pillai. Tänker man verkligen att ljuden … scintillerar?

Men tillbaka till ”meanderings”. Som vi skrev häromdagen har vi sträckläst djurbloggen Dave Hone’s Archosaur Musings, och det var väl där någonstans vi hittade det som satte igång oss på det här meanderspåret. Arkosaurier är alltså en grupp djur som omfattar krokodiler, dinosaurier, flygödlor och några andra utdöda dinosauriesläktingar, och som väl alla vet vid det här laget härstammar fåglar från dinosaurierna och räknas också in i Archosauria. Men någonstans i läsningen stötte vi på den närmast omöjligt bakvända crank-teorin BCF, ”Birds Came First”, lanserad av en George Olshevsky:

BCF accepts the close relationship between dinosaurs and birds, but argues that, merely given this relationship, it is just as likely that dinosaurs descended from birds as the other way around …

BCF  has not found acceptance among professional paleontologists. It was only published twice, once in a magazine, Mesozoic Meanderings, which Olshevsky himself produced, and once in the popular-science magazine Omni.

Så mycket webbnärvaro har inte George Olshevsky, men googlar vi på ”Mesozoic Meanderings” hittar vi istället dinosaurieentusiasten Frank Galefs webbsidor, som varnar att ”I may also have something to say about the way we torture paleo-political correctness to call birds dinosaurs”, och under rubriken Mesozoic Meanderings innehåller underrubriken ”Pounderous Ponderings”.

Nu är vi trötta och lämnar er med denna geologiska karta från 40-talet över Mississippis floddal:

Via Cult & Paste, där den finns i mycket större storlek.

JV, RK

Liten ordlista

Mellifluous, honungsflytande.
Scintillating, gnistrande, tindrande.

Pressgrannar: Anoushka Shankar

DEN MINEN – det är den till och med en flicka kan dö för

Nu när vi tuggat oss igenom Anoushka (vilken inledning!), Anourag och mästerverket Live at Carnegie Hall tänkte vi uppmärksamma släppet av 25-åriga Anoushka Shankars första popskiva, Rise, med att se hur Vanligt Folk™ tagit emot den klassiska utgivning som varit. Användargenererat innehåll lämnar vi därhän och koncentrerar oss på folk som verkligen gör anspråk.

Anoushka (1998)

Hur gick snacket när det begav sig?

”Anoushka Shankar is a prime example of how the old ways are changing in Indian music” (Folk Roots Magazine, juli 99).

Argh!

”It cannot be denied that with Anoushka Shankar, a new chapter is being written.” (Brittiska Classic CD samma månad.)

Gaah!

Tom SchulteAll-Music Guide, däremot, skriver om debutalbumet ungefär som vi:

It appears Anoushka, who appears on the J-card in stunning traditional garb but in the booklet in more Western clothes, including white, feathery boas, has chosen compositions that build to multi-note runs. These “sitar leads” are less like the traditional, serene raga collection usually heard from traditional Indian masters and more like the effect gotten by rock guitarists employing sitar for timbre difference. Perhaps it is that she is just choosing a faster tempo on this material, as speed is up to the player in this music tradition.

En själsfrände, fast ändå inte: skillnaden är att han inte tycker att det gör något. Vad bryr sig väl Tom Schulte om sitar! Engagemang lämnar han åt Panchamkauns.

Amazon.com, som ju ska tjäna pengar på att sälja Anoushkas skivor, anlitade en Richard Gehr för att skriva något positivt. Det här är vad de fick:

It’s hard to imagine this record’s release if Anoushka were not the sitar-playing daughter of superstar Ravi Shankar. The package emphasizes Anoushka’s moneyed glamour, with everything from her instrument (one of Dad’s) to the material – five relatively short ragas written by her guru father – a testament to her gene pool. Anoushka’s not a horrible sitar player by any stretch; she’s simply nowhere near as proficient, subtle, or exploratory as most of the younger generation of classical sitarists currently recording.

Wow. Den här skivan verkar det faktiskt vara fler än vi som inte riktigt tagit till hjärtat. Visst kan man förlåta att Gehr blandar ihop ragorna med kompositionerna i dem, när han lyssnar på de flesta unga sitarspelare – fler, till och med, än vi själva mäktar med!

Anourag (2000)

Efter fiaskot med Richard Gehr anlitade brittiska systerbolaget Amazon.co.uk Peter Hunt för att göra reklam för uppföljaren. Det här fick de:

The Shankar name guarantees attention some have argued on a level not commensurate with her playing. Total poppycock. [Men Gud –] The mere newsworthiness of another generation taking the music forward is excuse enough that she merits the attention she is getting.

För oss som aktivt lyssnar på sitarmusik när andan faller på är det dock ingen nyhet att det finns musiker som är yngre än 80, men vi förstår att det egentligen inte är det du menar heller. Mycket riktigt, en back-handed compliment kommer sällan ensam:

Given that she is no south-Indian child prodigy, she acquits herself beautifully.

Vi gissar att Peter Hunt försöker sig på subversion – mellan raderna i en köpt reklamtext vill han skriva vad han egentligen tycker. Men han når inte ända fram. (På temat back-handed compliments har vi också Stacia Proefrock (ett påhittat namn – eller kan man heta så?) på All-Music Guide: ”sitar can take a lifetime to master, but she shows that she is well on her way”.)

På Europasajten classical.net öppnar kritikern Peter Bates med ”you don’t have to understand the intricacies of Indian music to appreciate this CD”, och det går bara inte att låta bli att svara att sådant oförstånd är själva förutsättningen.

Så fortsätter han i samma stil: ”Knowing that Shuddha Sarang is an early afternoon raga or that Puriya Shanashri [sic – och han stavar det genomgående så] is an evening one doesn’t crank up the awe in these performances.” Och det går bara inte att låta bli att svara: Nej, precis.

Det är för enkelt, och man misstänker att Peter Bates är en sådan som lägger stenar i mössor. Men det är ingen fälla. Det kommer ingen klurighet. Han har bara ingen aning om vad han ska skriva. ”A delightfully elaborate style, filled with entrancing slides and whining drones” kommer härnäst, och vad f–n är en whining drone? Är du säker, Bates, på att det inte är tanpuran?

”It’s beguiling the way Anoushka takes a simple melody, and improvises around it. Or the way she moors a piece to a six-note figure,  travels afar and picks up tempo, then returns to it, restating only fragments of the original figure.” En beskrivning så god som någon av hur indisk klassisk musik framförs. Men någon recension av Anourag är det inte.

She is rambunctious during the jhalas (final movement and climax), playing like she’s been doing so fifteen years rather than just nine. Still, she knows restraint, as evident in the too-short Hamsadhwani tabla duet. Here she plays a subdued accompaniment to these two master drummers, who imitate their drums with chattering vocal asides.

Åh. Ibland känns det småaktigt och ovärdigt att fortsätta harva det här med pressgrannar, men att läsa det här stycket är att minnas varför man framhärdar. Sådana guldkorn är helt enkelt för roliga för att försvinna i mediebruset.

Live at Carnegie Hall (2001)

På Fanfaire.com, en ”webbtidning”, skriver en anonym recensent:

As the concert continues, the mood is invariably less somber as the rhythms become livelier and dance-like at times, the melodies more lyrical, and the improvisations are made with greater abandon. The raga Desh, which is a set of two gats in medium and fast tempo, as well as the Bhoopali tabla duet and the raga Mishra Piloo are all performed with dazzling digital dexterity and the gaiety, lightness and delightful playfulness of youth.

”Gaiety” … we wish, så straighta vi är! Och det var bara för detta enda ord vi citerade denna text.

All-Music Guide har den här gången en väldig-positiv-väldigt-dålig Joe Silva på riktig Babu English:

While Anoushka Shankar had already received terrific amounts of press because of her heritage and beauty, the young sitar prodigy’s Carnegie Hall concert in October of 2000 was perhaps one the first true musical milestones of her blossoming career …

The second portion of this raga (the seven-beat gat in rupak), a piece which is traditionally played during the late evening, begins with the tablas figuring more prominently than in the alap.

Och vet ni vad? Vi är säkra på att om man sade åt honom att tablan inte alls är med i alap, att det är det som är själva grejen, skulle han svara ”well, you can’t say that it’s not featuring more prominently, then”. Sådana är de. Sedan följer ett guldkorn à la Peter Bates – de verkar lockas fram av tabladuetterna:

Those challenged by the seemingly free-flowing structures of Indian classical music need only to look to the Bhoopali tabla duet here to discover the sort of delightfully anchoring melody that often seems so elusive to initiates.

Jim Bessman i Billboard 27 oktober 2001 (klart vi läser Billboard!) beskriver tabladuetten som en ”duet between her and her father’s regular tabla players Bikram Ghosh and Tanmoy Bose” och visar att många som skriver om indisk musik faktiskt är idioter. Så raljant är det väl inte – säg någon annan genre där en recensent i Billboard skulle beskriva en duett mellan tre personer.

Peter Bates igen (classical.net) lyckas utan egen förskyllan peka på ett av Anoushkas problem:

Nearly all of her work consists of staccato plucking, with little of the legato whine notable in her father’s recordings from the sixties.

Som på den 100-åriga inspelningen med Barkatullah Khan. Minns du den, Bates? Hon är verkligen gammaldags, den vackra.

VK