”Obstinat” framförande av sammansatta ragor, enligt Babanrao Haldankar

Aesthetics of Agra and Jaipur TraditionsI väntan på Deepak Rajas nya bok The Raga-Ness of Ragas läser vi om Babanrao Haldankars Aesthetics of Agra and Jaipur Traditions. Sid 39:

Some singers try to create an emotional appeal in rare ragas and paired ragas (jod raga). But this attempt appears to be a stretched one. It is difficult to appreciate the effect or the content they propose to deliver by obstinately presenting such ragas for an hour or more.

I would like to offer my comments on the paired ragas in this context, especially ragas like Basant Bahar, Basant Kedar and Hindol Bahar, where the two component ragas have dissimilar notes and tonal structures; paired ragas should be sung as if they are one raga. To me this attempt remains a futile exercise. For example, in the paired raga Basant Bahar, except ma and ni none of the other notes have anything in common between them. I fail to understand how the component ragas can be moulded to appear as one raga. And if, by any stretch of imagination, this is possible, then it can be termed as an independent cohesive raga, in which the identity of component ragas is lost. Consequently, no purpose is served by naming such independent ragas as paired ragas, bearing the names of the components. In fact, during the exposition of such ragas made through obstinacy, one experiences neither the depiction of an independent or cohesive raga nor the intellectual play of intermixing of the component ragas. One would wonder if it dawns on such artists that this hybrid presentation carries them nowhere.

Vårt djupt kända råd är: läs mer sånt här. Läs inte bara deskriptiva musikologer som Deepak Raja, utan preskriptiva musiker som Haldankar. Din lyssning blir inte bara bättre av att du kommer fram till egna åsikter, utan din lyssning blir också bättre av ”received opinions”. Du kan aldrig lyssna genom Babanrao Haldankars öron, men lite vill han hjälpa dig på traven.

Och läs fler stilister som kan få ur sig meningar som ”But this attempt appears to be a stretched one.” Livet är väl för kort för att skjuta det på framtiden!

VK

PS: Haldankar fortsätter så här:

At the same time, it must be mentioned that paired ragas like Kafi Kanada and Bageshree Bahar can be presented in a cohesive form. The reason obviously is that the component ragas in these pairs have most of the notes in common. Hence a lay listener does not experience the transition from one component to the other. He enjoys the oneness of the ragas. My comments on both types of paired ragas can be better appreciated by demonstration. The paired ragas which appear to be cohesive and are very popular are Jogkauns and Madhukauns, though the nomenclature of these ragas can be disputed. This is not the case with paired ragas like Anand Bihag and Anand Bhairav which are cohesive and their nomenclature is justified.

Vilken twist. Först förtydligar han, för att vagga in läsaren i falsk trygghet (”At the same time … the oneness of the ragas”). Sedan utlovar han mer förtydligande. Och när han precis visat att han kan förtydliga, är det klart att vi tror honom.

Sedan blir det helt obegripligt. Madhukauns är väl ingen sammansatt raga. (Sammansatt av vad, Malkauns och Madhuvanti? Den är Malkauns med pancham istället för dhaivat. Och visst, Madhuvanti har pancham. Det har så gott som allt annat också.) Och Anand Bhairav är inte särskilt ”cohesive” enligt det synsätt Haldankar precis har redovisat ”have most of the notes in common”. Nand har en lydisk skala, Bhairav en dubbelharmonisk – visst, de har gandhar, pancham och nishad gemensamt, men räcker det, räcker det för att indentifiera Nand? – och Anand Bhairav är bara Bhairav med shuddha dhaivat. I skrivande stund är det oklart om Nand Bhairav över huvud taget är en sammansatt raga.

Skillnaden mellan exemplen i hans ”demonstration” är också att båda är sammanhängande, men nomenklaturen i det ena exemplet kan diskuteras. Vi har inte alls förstått vad det är han menar.

Läs mer sådant här, av det dunkelt tänkta och det dunkelt skrivna, så får du själv fundera. Läser du Babanrao Haldankar får du både ”received opinions” så du klarar dig och tvingas komma fram till dina egna.

Babanrao Haldankar

Album: Musician’s Guild Presents Shrikrishna (Babanrao) HaldankarSång: Babanrao Haldankar. Harmonium: Ajay Joglekar. Tabla: Kishore Pandey, Mangesh Avsare. Label: Musician’s Guild mgcd036a. Innehåll: Bahaduri Todi (”Mahadev Devan Pati” i tilwada), Shree (”Garib nawaz ho khwaja”, ”Ghungharwa baje jhananana”, tritaltarana)

■ ■ ■

När hörde du Bahaduri Todi senast? Gissningsvis var det Mallikarjun Mansurs HMV-LP, eller möjligtvis på konsert (kände du igen den?). Den verklige trålaren kanske har hört Jayashree Patnekars, som gavs ut på kassett av Alurkar Music House någon gång på 90-talet och idag bara finns på ryska MP3-sajter (i 128 kilobit) där man inte kan betala med Paypal. Vi har missat den. En och annan bagatell finns också utgiven – Vijay Sardeshmukh sjunger sockersöta ”Ri Main Kaise ke Jaaun” på Malini Rajurkars Todi Mahotsav, och 20 minuter med Ram Marathe finns ”utgivna” på ett ”MP3-album” genom Swarganga Music Shop.

Som sagt, gissningsvis var det Mallikarjun Mansurs HMV-LP. Och den är från 1969. Vad de allra flesta lyssnare anbelangar har ragan alltså legat för fäfot i 40 år.

Är det då inte fantastiskt att Musician’s Guild givit ut en Bahaduri med underskattade Babanrao Haldankar? Som studerat både Jaipur och Agra och skrivit en läsvärd bok om Aesthetics of Agra and Jaipur Traditions? Och som lyckas med konststycket att ta Mallikarjun Mansurs klassiker, samma ”Mahadev Devan Pati”, och göra den bättre?

Ja, det kräver sin man! Eller, det kräver att man vågar sätta ”klassiker” inom citationstecken och gå upp bara till g istället för m på sam, och det gör Babanrao. Det kan låta obetydligt, och i de stora sammanhangen är det det säkert också. Men Bahaduri Todi är inte de stora sammanhangens raga. Den har ju bara spelats in av två till fyra artister på 40 år.* Och trots att en av dem är självaste Mallikarjun Mansur är det den här ni ska ha.

En storartad Shree på 45 minuter fyller resten av skivan, varav 20 minuter är ren alap. (Här sjunger Babanrao med en student, identitet okänd, som får så mycket utrymme att det måste räknas som duett.) Relativt ostrukturerad sådan, som ibland är alap-alap, ibland jor (men för en gångs skull aldrig jhalla). Från början är det tydligt vad det är som gäller: inte formen, utan ragan; Shree; den uråldriga gudinnemelodin.

Genom alap och vilambit, i nästan 40 minuter, är det tydligt att man lyssnar på en urgammal arketyp. Rötterna går djupt – Shree är bland de allra äldsta ragorna – och vi har ännu en inspelning att lägga till Chand Khans och Laxmanprasad Jaipurwales i den exklusiva högen: Shree som mystisk upplevelse som kan skrämma en halvt fördärvad. Spänningen i uttarangan är olidlig, fallen plötsliga och långa. Någon upplösning är aldrig i sikte; ändå lyckas det hela tiden gå runt, runt i hypnotiska cykler. Och som han sjunger! Ibland vet man inte om det är bol eller akar. Ibland vet man inte det är sång eller mässande, när han rör sig in och ut i parlando. Ibland kan man inte ens svära på att det är en människa man hör. Babanrao har en rätt säregen röst.

Mer sådant här skulle man vilja ha på skiva. Babanrao Haldankar fick fem års Jaipur-talim av Mogubai Kurdikar, men tjugo års Agra av Khadim Hussain Khan. Agrasångare har ett så speciellt förhållande till sina bandisher, och att få höra dem hamra in dem i 20 minuter utan tAnbazi är tyvärr alltför få förunnat. (Just det, Shree sjungs i 40 minuter utan en enda tAn – det är inte precis som att han sår blommor.) Ett av de bästa bevis vi hört på Agras storhet – som levande tradition idag.

Men skivan får ju bara tre stjärnor? Ja, och det beror på ljudet. Några hifi-inspelningar har det här aldrig varit, men något gick också fel vid överföringen till CD. ”Die Musician’s Guild CDs sind leider alle fehlerhaft!” ursäktade sig en tysk distributör/importör – felet består i ett svårbeskrivligt digitalknaster eller -sprak, som inte liknar LP-knaster och inte har något självklart samband med underliggande signal. Vissa skivor förstör det helt; här är det inte så farligt, och det går hela tiden att lyssna. Men felet är så uppenbart digitalt och kan omöjligt ha funnits på bandinspelningen. I den avslutande taranan brakar det ihop totalt, musiken hackar och hela bitar är borta. Avdrag: minst en stjärna.

VK

*) I skrivande stund är vi osäkra på om inspelningen på Todi Mahotsav verkligen är Bahaduri.