Epitome of Gwalior Gayaki

pandit-pandit

Album: Epitome of Gwalior Gayaki. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi, harmonium, tabla: ? Innehåll: Puriya (khyal ”Sughara bana”, Sapane main aaye”), Yaman (tarana), Desh (chaturang), Bhairavi (tappa)

■ ■ ■ ■ (■)

Så nära, men ändå så långt borta, som så vanligt i Indien: Krishnarao Shankar Pandit (till vänster ovan och hädanefter KRSP), närmast legendarisk sångare från Gwalior, den mest laddade och magiska av alla skolor, gick ur tiden så sent som 1989 men lämnade inte ifrån sig mer än en handfull inspelningar längre än stenkakans fyra minuter. Hans barnbarn räknar till ungefär två (2) olika LP-skivor.

Sonen Laxman Krishnarao Pandit (till höger ovan och hädanefter LKP) lever troligen fortfarande (sonsonen Tushar Pandit förolyckades 1994*), men den som velat lyssna har inte kunnat hoppas på mer än några utgångna kassetter från årtionden tillbaka.

Nu har vi dock kommit över en CD, Epitome of Gwalior Gayaki, som oerhört nog är precis vad den utger sig för att vara. Läsaren kanske minns vår entusiasm över Jal Balaporia, elev till KRSP:s farbror Sitaram Eknath Pandit? Det LKP sjunger här är i mångt och mycket samma repertoar. Samma makalösa chaturang i Desh blir en helt annan sak framförd av en sångare med rösten i behåll, kompad av mästerlig sarangi – vi trodde aldrig vi skulle säga det, men Balaporias inspelning är överträffad. Där Balaporia hintar noter hit och dit, målar LKP Deshs fantastiska, böljande linje med rösten som pensel. Det är bara chaturangen, bara minuter långt, men vilken bild av ragan. Tappan i Bhairavi är lika bra som Balaporias tappa (Kafi) och Bhairavi (ashtapadi) samtidigt.

Det enda LKP schabblar bort är taranan i Yaman, som sjungs drömskt och kontraproduktivt med flera minuter akar. Bitvis letar sig annan text in i musiken, och vi har ingen aning om vad det är som pågår – kanske är det här Gwaliorskolans omtalade (nåja) ”khyalnuma” – men det spelar ingen roll; det här är Balaporias slagnummer och det är han som visat var skåpet ska stå. Ingen annan version är värd att höra.

Men LKP har något annat istället: ett huvudnummer, en Puriya som inte är av denna världen. Så renlärig Gwalior av en sångare i så bra form har aldrig spelats in med så modern teknik, och minsann går det att höra varför Gwalior är Gwalior – den mest laddade och magiska av alla Indiens skolor. Det här är khyal som det ska låta.

Så rik är LKP:s talim att här inte finns en enda gimmick. Bol-alap och shuddh akar räcker hur långt som helst. Säkert använder han formler, men de är så vackra att det inte ens hörs! Melodin rör sig sömlöst från melismatiska variationer på en enda fras till tAnbazi upp i tredje oktav och tillbaka igen, och för den delen ner till bastoner med verkligt tryck i. En Puriya fullt i klass med den Moinuddin Dagar sjöng för hovet i Mewar, lika underskön på sin Marwaskala. Att sjunga Puriya så här, bländande – en konst som gått förlorad?

För första gången hör vi på den här skivan att nordindisk musik kan närma sig det speciella sydindiska lugnet, som vi identifierade hos nobodyn Raghunath Manet för länge sedan. Vad var det vi skrev?

Manet och Sivaraman sitter bekvämt tillbakalutade och småspelar sig igenom två 40-minutersskivor – utan några stora åthävor, någon tillstymmelse till brådska och helt utan att någonsin rikigt ta i – för en estetisk totalupplevelse …

Utan att säga något annat om Manets skiva och musikalitet – det märks att den är en produkt av ”the heartland of the Hindu faith”, där den här högkulturen är självklar och tryggt kan tas för given. Så här kan inte en nordindier spela.

Men att sjunga gick tydligen. Det måste ha hjälpt att komma från Gwalior: the heartland of khyal vocalism, där den här högkulturen en gång varit självklar, även om den idag inte ens är vid liv. Och med lugn menar vi inte att han ligger på latsidan. Det här är ett lugn som inte har med tempo att göra. Ni kommer att känna igen det när ni hör det.

Eller rättare sagt om. Det är inte så lätt att få tag i den här skivan – det är en mystifik privatpressning, utan skivnummer, utan omslag, utan upphovsman och med, i skrivande stund, imponerande noll träffar på Google. Vi är så innerligt glada att LKP är den anakronism han är – men måste han för den skull samtidigt vara så anakronistisk att han nätt och jämnt finns på skiva?!

VK

*) Tushars syster Meeta får vi anledning att återkomma till.

Kuriosa: Shrikant Thackeray

MP3-bloggen Raga Blog lägger upp en hejdundrande gräslig kassett: Indian Classical on Swarmandal (Magnasound C4HI2429, Yaman, Patdeep, Madhuvanti och Bhairavi-dhun) från 1997. Artisten är ingen mindre än Shrikant Thackeray.

Och Shrikant Thackeray är ingen mindre än lillebror till Maharashtras högerextremist Bal Thackeray, Shiv Senas grundare. Shrikants son Raj Thackeray har grundat ett eget och delvis konkurrerande högerextremistparti, ”Maharashtras befrielsearmé”.

Själv har alltså Shrikant, förutom att jobba i Bollywood, spelat in en skiva (kassett) med raga på swarmandal (cittra). Den är fantastiskt dålig, eftersom hela idén är dödfödd (instrumentet passar inte), och vi ger den en stjärna. Han kompas av tabla och, enligt baksidan, harmonium (Magnasound-klistermärket skymmer kompmusikernas namn), men om orgeln spelar mer än bara drone så hör vi den inte.

VK