Anoushka Shankar till Uppsala i oktober

2014 var Anoushka Shankar inbokad på Uppsala internationella gitarrfestival men lämnade återbud i sista sekunden: doctor’s orders. Men i år är hon inbokad igen. Den nionde oktober spelar hon på Uppsala konsert & kongress.

Men inte gitarr! Vi skulle bli på direkt dåligt humör om vi gick på sitarfestival och hela kalaset avslutades med någon europé som spelade gitarr. Varför är gitarrfesitvalen så besatt av Anoushka Shankar?

Vilka sitariyor de skulle kunna boka.

VK 

”Återbud: Shankar kommer inte till gitarrfestivalen”

Anoushka Shankar at her east London home

Anoushka Shankar kommer inte till Uppsala Internationella Gitarrfestival. Alldeles nyss meddelande hon att hon måste tacka nej till att komma till Uppsala och inviga årets festival som planerat. Hon är gravid och har av sin läkare avråtts från att åka.

– Jag beklagar djupt att jag måste ställa in min medverkan vid Uppsala Internationella Gitarrfestival. Jag hade sett fram så mycket att få komma till Uppsala och hoppas att det kan bli av i framtiden, meddelar Anoushka Shankar.

För festivalen som äger rum den 8–12 oktober är det ett kännbart avhopp.

– Det är verkligen en mycket tråkig nyhet med tanke på att festivalen är snart och Anoushka Shankar inte bara skulle inviga festivalen, hon är också ett av årets affischnamn. Nu måste vi med kort varsel hitta en ersättare av samma dignitet. Det jobbar vi med för fullt både dag och natt och vi kommer nog att lyckas, säger Klaus Pontvik, Festivalchef.

Så långt pressmeddelandet rakt av.

Vad vi inte förstår är vad hon skulle på festivalen att göra till att börja med. Hon spelar ju inte ens gitarr.

VK

Finns det en symfoni av Ravi Shankar?! undrar du nu

Shankar Symphony

Album: Ravi Shankar Symphony. Sitar: Anoushka Shankar. Orkester: Londonfilharmonikerna. Dirigent: David Murphy. Label: London Philharmonic Orchestra LPO-0060.

■ ■

Förra året kom det ut en skiva med vad som marknadsförs som en symfoni av pandit Ravi Shankar, i en inspelning från 2010. Ända sedan 2010 har detta alltså passerat helt obemärkt (naturligtvis inte bara för oss), men idag får vi lov att gratulera denna utgåva, då den utlöst sitt första utbrott av grävande journalistik. I vilken utsträckning finns det en symfoni av Ravi Shankar?

En snabb googling ger vid handen att Ravi Shankar tecknade ner musik 2010 i indisk notation som sedan ”tolkades” av David Murphy, som dirigerar här, som är elev till Ravi Shankar. Wikipedia källhänvisar detta till ravishankar.org, men därifrån har alla uppgifter om symfonin nu försvunnit. Ravi Shankar levde i 92 år, men webbplatsen lever i nuet. Dock hittar man gott om andra belägg; bland annat skriver Arkiv Musik:

“This was conceived entirely for the Western symphony orchestra, so I had to eliminate the traditional Indian instruments but transfer some of their spirit onto the Western instruments,” Shankar told BBC radio on the day of the premiere. “I wrote it in Indian notation, which David Murphy, who is a student of mine and a wonderful conductor, has interpreted very well.”

Indisk notation är förvisso enklare än europeisk, men tvärt emot vad många tror finns det teoretiskt sett inget som hindrar att man noterar hela symfonin för full orkester på det viset, även om det vore väldigt mycket jobb. Teoretiskt sett finns det heller ingen möjlighet att det är så det har gått till. Ravi Shankar har skrivit teman som hans elev David Murphy har orkestrerat, till det vi hör på skivan – säkert i en viss grad av samarbete med Ravi och Anoushka Shankar, men ändå.

Vem är då den här David Murphy? På hans webbsajt läser vi att han är en violinist och dirigent från Wales, elev till Gustav Meier, Seiji Ozawa och Leon Barzin, som specialiserat sig på Beethoven (”has made some valuable discoveries, particularly in reference to certain peculiarities of Beethoven’s notation”), brittisk musik (enormt suspekt!) … och indo-europeisk fusion. ”David Murphy gave the world Premiere of Samaagam created with Indian sarod legend Amjad Ali Khan. This work was premiered at the St Magnus and City of London Festivals with the Scottish Chamber Orchestra. David and the SCO subsequently toured the UK and India with Samaagam alongside works by Mozart and Beethoven and went into the studio to record the work for Harmonia Mundi/World Village. The critically acclaimed recording was released in 2011” och den har vi inte hört.

David-Murphy-07

Som specialist på det indisk-klassiska var han alltså elev till Ravi Shankar. Han skriver om mästaren på sin webbplats – och då:

Leading Indian musicians have a particularly heightened rhythmic sense. Rather than being constrained by bar-lines they have a system of talas or rhythmic cycles. These talas can range from cycles of 3 beats right up to cycles of 108 beats!

Komplett med utropstecken! Vad är det här för inställning, om man är expert på musik?

1. Vad är det för skillnad på ”bar-lines” och ”rhythmic cycles”? En fyrtakt är också en ”rhythmic cycle”; en tala är också en taktart. Det finns ingen relevant skillnad och inget ”contstraint”.

2. Ska man verkligen vara sådan är en indisk taktart mer begränsande än en europeisk, då den åtminstone i teorin reglerar mer hur man bör behandla varje individuellt taktslag.

3. Att det indiska systemet går upp till 108-takt är fel. Suguna Purushotaman har en skiva i 128-takt. Häng med!

4. Det finns inget som hindrar att du skriver västerländsk musik i 108-takt med västerländsk notation, David Murphy. Du kan ju skriva hur långa takter du vill – till och med längre än 108 slag – så med din egen logik är den västerändska musiken överlägsen.

5. Suguna Purushotaman i all ära, men det finns ingen som använder 108-takt i Indien heller. Världen över förblir allt sådant teoretiska konstruktioner eller i värsta fall – om det tas till praktik – ”egghead music”.

Och vi måste älta punkt ett lite mer, för vi kan inte smälta att en musikteoretiker framställer europeiska taktarter som en begränsning och indiska taktarter, som är samma sak, som något magiskt. Är det oförstånd? Är det oärlighet? Hur som helst är det en otjänst mot den indiska musiken: tar man den inte på allvar, signalerar man att den inte förtjänar att tas på allvar.

Något värre än så anklagar vi ingen för. Men vi vill ändå ta det här tillfället i akt och varna både Murphy och liknande vurmare ännu mer för den typen av formuleringar. För alla försök att framställa den indiska musiken som något annat än musik kan se ut som försök att framställa indiern som något annat än en människa. Och alla försök att framställa indiern som något annat än en människa kan tolkas som försök att framställa indiern som något mindre än en människa.

Med detta sagt, till verket, det vill säga symfonin på skiva. Den låter mest som något från det glada 1800-talet, när indomanin svepte över ett koloniserande Europa. Men inte vad som helst. Säga vad man vill om Delibes Lakmé, men små små bitar av denna opera är den enda orientalism som över huvud taget påminner om hur det låter när en riktig indier gör något indiskt för europeisk orkester. Melodiken låter med europeiska mått mätt exotisk, men torftig, och med indiska mått mätt tungrodd, stelbent och enformig, när den berövas alla melismatiska detaljer för att passas in i orkesterns mall. Genom ungefär hälften går visserligen Anoushkas sitar, med en mer genuint indisk melodik, men den stympas ju i gengäld formmässigt.

Över huvud taget har vi svårt att uppbåda någon entusiasm för sådan här musik, även om den inte låter illa. Vår entusiasm för både indisk och europeisk klassisk musik är inte att ta miste på, men det här är varken eller. Om man är europé, förstår sig på indisk melodik, men aldrig någonsin reflekterat över den – ett osannolikt scenario – kanske sådan här fusion kan skänka perspektiv. Om man inte lyssnat på indisk musik tidigare föreställer vi oss att sådan här fusion avskräcker: den indiska musiken framstår som sämre än den är.

Att det inte finns mer sådant här är nog ett gott tecken. Pandit Ravi Shankar gjorde sin första konsert i genren 1971 och en till 1980. En tredje kom inte förrän 2009. Inga andra jämförbara projekt har väl fått något genomslag att tala om. De flesta tycker som vi, och vill inte höra det.

David Murphy håller inte med. Han jobbar som bäst på en opera med Anoushka Shankar och Amit Chaudhuri (libretto) som ska heta Sukanya, enligt uppgift även den ett koncept av Ravi Shankar. Den är tänkt att ha premiär om mindre än ett år och vi förutspår att den kommer att hyllas vitt och brett av många som vill lyssna på indisk klassisk musik utan att behöva lyssna på indisk klassisk musik.

* * *

Nu har vi fått ihop 1 300 ord och därmed förtjänat oss rätten att sätta in ännu en bild på Anoushka Shankar. Vilket alltid är själva poängen.

Shankar, Anoushka 101

anoushka

Oj, det blev visst två.

Symfonin är modellerad efter fyra ragor: Zila Kafi, Ahir Bhairav, Ravi Shankar-skapelsen Banjara och något som kallas ”DoGa Kalyan”, vilket måste betyda ”Double Ga”: den använder nämligen både komal och shuddha gandhar. Här hade Rajan Parrikar vitsat om att ”Gaga Kalyan” varit ett bättre namn ur marknadsföringssynvinkel, men vi nöjer oss med att konstatera att den här idén är det intressantaste med hela skivan. Den verkar använda komal gandhar istället för rishab:

S g G M P D N S’

Sydlänningarna, som sett, hört och gjort allt, kallar det Nasikabhushani ragam när de sjunger på den skalan. Slagnumret är S:t Thyagarajas ”Maravairi Ramani”, men pandit Ravi Shankars Kalyan låter förstås helt annorlunda. Dubbla varianter av samma swara i nordindisk musik känns som en gammal, gammal idé som ständigt bubblar precis under radarn trots all kolonial-postkolonial standardisering – det intressanta här är att komal ga verkar ersätta rishab. Tänk om detta kätteri är så förbjudet att självaste Ravi Shankar bara kunde få utlopp för det under en avstickare till ett utomindiskt idiom.

intressanta saker

VK, JV, RK

Månadens foto, december 2010: Anoushka Shankar med cello

Anoushka Shankar för Haute Curry

Anoushka Shankar är varumärkesambassadör för ”Haute Curry”, ”a young and funky ethno-fashion brand for today’s young fashion divas. She perfectly matches the brand values and positioning of Haute Curry and her personal style statement mirrors and modernized ethnicity of haute curry’s designs and styles.”

Via Indian Makeup Blog.

Tycker alltid det är konstigt när något betecknas som ”etniskt”.

VK

Anoushka Shankar – naken!

En Junaid Khan har gripits av polis i Mumbai, misstänkt för utpressningsförsök mot Anoushka Shankar – medelst nakenbilder, som förstås kom på villovägar när hon lämnade in sin laptop för reparation (Just det! Inget annat!).

Hundratusen dollar ville Junaid Khan ha betalt för att inte sprida fotona. Detta till trots har Panchamkauns lyckats komma över dem, och efter lång etisk debatt (det vinnande argumentet var Carnegie Hall-skivan) har vi beslutat publicera åtminstone ett:

Läs mer

Två grammyvinnare

Album: Full Circle: Carnegie Hall 2000Sitar: Ravi & Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. Angel 7243 5 57106 2 (Bageshree-ang Kaushi Kanada, Mishra Gara)

Som Alexander Pope sade: A little learning is a dangerous thing. Nästan bättre än ”Rape of the Lock”.

Till exempel finns det gott om utlänningar som lärt sig att indisk musik kan använda toner utanför europeiska skalor, men inte vilka, hur, eller hur det låter. När en indisk musiker helt enkelt är 80 år och spelar falskt försvarar de därför varje misstag med en föreläsning (”det du hör är bara att i indisk musik använder man toner som …”): vilken chans att visa vad de kan om mikrotoner för dumbommar som inget begriper!

Ravi Shankar var 80 år när han spelade in sin sista riktiga skiva, Full Circle, besura i snart sagt varenda fras. Så illa är det faktiskt att här inte minst finns komal och tivra pancham i rikt mått, tyvärr. Den som är något så när inlyssnad kan förstås tolka sig till vad han försöker spela (klurigt nog är det insomnade Bageshree-ang-varianten av Kaushi Kanada som väcks till liv!) i nästan vartenda fall, men här finns också toner som inte alls går att identifiera, både för att de inte liknar någon ton på skalan och för att de spelas isolerat, mellan fraser, utan sammanhang – en egenhet Ravi lagt sig till med på riktigt gamla dagar.

Nå, även perfekt spelat hade det inte blivit någon toppenskiva, för stora delar är duettspel med dottern i banalt, förkomponerat material (den nordindiska skiva som uppvisar flest av Sydindiens sämsta sidor?). Och nu är det ju som sagt inte perfekt spelat, och att böja toner i unison är inte lätt. Att skivan fick en grammis 2002 måste väl ses som en sorts ”lifetime achievement award” – det är hans sista riktiga skiva, men också hans allra sämsta, med hemsk marginal. Frågan är om man verkligen ska göra så med priser. Det ser bara dåligt ut för alla inblandade, och vi tror inte att Ravi Shankar, Bharat Ratna, satt och saknade en tredje grammy.

ornament

Här tänkte vi leta upp någon positiv recension, citera den och avsluta med ”Drink deep! Or taste not the Pierian spring.” Men vi hittade ingen recension som sade särskilt mycket om själva skivan. Så vi vänder oss till en annan grammyvinnare istället: Pierre Boulez Répons, bästa samtida klassiska album år 2000 och den bästa grammyvinnaren någonsin.

När vi även definitionsmässigt var små flickor (eller var vi på den tiden bara en?) läste vi en intervju med Boulez någonstans där han som metafor för sin musik beskrev ett saltvattensakvarium där färggranna fiskar pilar fram och tillbaka bland korallerna. Akvarier fascinerade oss, och vi brukade sitta klistrade framför TV:n när det var naturprogram om fisk, så att en (och fransk – hurra!) tonsättare nu hade komponerat fisk var stora nyheter för lilla oss. Den här musiken bara måste vi höra.

1998 kom den äntligen ut, den skiva som verkligen lever upp till bilden av det färgsprakade akvariet. Mycket har skrivits om ”Répons” sedan dess och det har ofta blivit både intressant och vacker text, men alltid rätt löst kopplat till själva musiken, inte sant? ”Répons” är Boulez vackraste stycke. Det är skamlöst och medvetet vackert. Genom orkesterns blandning av kakafoni och korta, framtidsoptimistiska melodislingor bryter arpeggio efter arpeggio på plingande pianon, harpa, vibrafon, xylofon, klockspel och cimbalom, uppmickat så högt att det skakar öronen. Det är romantisk modernism; helt underbart. För en gångs skull blir ljudet sig självt nog: kompositionen går inte att kritisera, beskriva, intellektualisera eller begripa. Det går bara att lyssna. Detta är dess styrka, medvetna poäng och akvarium.

Det lilla klarinettsolot ”Dialogue de l’ombre double” är också alldeles utsökt. Egentligen är det inget solo utan klarinetten spelar duett med en lätt datormanipulerad inspelning av sig själv (Boulez typiskt dumsmarta sida, som är så lätt att sympatisera med). Klarinetten har ju kommit att bli modernismens instrument nummer ett, och det är skönt att den får – måste – breda ut sig ordentligt för en gångs skull. Här finns inget annat än, hur perverterad den än kan tyckas, melodi. Kanske inte riktigt den sort man alltid drömmer om, men Boulez talar verkligen med en egen röst mitt i kaoset och snart blir man övertygad om dess värde. Att Damiens spelar gudabenådat bör inte glömmas bort – jämför med Pascal Gallois inspelning av arrangemanget för fagott.

VK

Album: RéponsKompositör: Pierre Boulez.
Klarinett: Alain Damiens. Orkester: Ensemble intercontemporain.
Dirigent: Boulez. Deutsche Grammophon 20/21 457 605-2
(”Répons”, ”Dialogue de l’ombre double”)

■ ■ ■ ■ ■

Fullständig avbön om Anoushka Shankar

Bara några timmar efter att vi jamsat oss igenom ännu ett uselt inlägg av hatkärlek till Anoushka Shankar hittade vi en hjärtskärande intervju på VH1:s sonicnet.com:

Indian classical music is most definitely her training, however, and for now, with high school behind her, it’s the real focus of her life. “I love it and it’s my career. But 20 years from now I might not enjoy it as much, in which case I’ll stop.”

She admits that many see her as the keeper of a flame, and “there’s a lot of external pressure on me, people looking for the family tradition to be continued …”

Even with two albums under her belt, she doesn’t feel comfortable yet. One thing missing from her work, as she admits, is improvisation.

Vilket nattsvart mörker, vilket elände, vilken ångest. Förlåt! Det gör ont att läsa det här i ljuset av att de 20 åren bara blev två–tre, efter att ha drivit kampanj mot dig, även om det varit helt i det obskyra. Vi var aldrig en del av problemet, men bara önskan att få vara det var illa nog.

Det enda vi någonsin var var avundsjuka. I vårt vardagsrum, på vår matta, är du alltid välkommen att spela, improviserat eller inte. Och på vårt hjärtas matta spelar du varje kväll, natt och frostnupen morgon.

Och frosten nyper bara utanför fönstret. På vårt hjärtas matta är det varmt.

Av dig.

VK

Pressgrannar: Anoushka Shankar

DEN MINEN – det är den till och med en flicka kan dö för

Nu när vi tuggat oss igenom Anoushka (vilken inledning!), Anourag och mästerverket Live at Carnegie Hall tänkte vi uppmärksamma släppet av 25-åriga Anoushka Shankars första popskiva, Rise, med att se hur Vanligt Folk™ tagit emot den klassiska utgivning som varit. Användargenererat innehåll lämnar vi därhän och koncentrerar oss på folk som verkligen gör anspråk.

Anoushka (1998)

Hur gick snacket när det begav sig?

”Anoushka Shankar is a prime example of how the old ways are changing in Indian music” (Folk Roots Magazine, juli 99).

Argh!

”It cannot be denied that with Anoushka Shankar, a new chapter is being written.” (Brittiska Classic CD samma månad.)

Gaah!

Tom SchulteAll-Music Guide, däremot, skriver om debutalbumet ungefär som vi:

It appears Anoushka, who appears on the J-card in stunning traditional garb but in the booklet in more Western clothes, including white, feathery boas, has chosen compositions that build to multi-note runs. These “sitar leads” are less like the traditional, serene raga collection usually heard from traditional Indian masters and more like the effect gotten by rock guitarists employing sitar for timbre difference. Perhaps it is that she is just choosing a faster tempo on this material, as speed is up to the player in this music tradition.

En själsfrände, fast ändå inte: skillnaden är att han inte tycker att det gör något. Vad bryr sig väl Tom Schulte om sitar! Engagemang lämnar han åt Panchamkauns.

Amazon.com, som ju ska tjäna pengar på att sälja Anoushkas skivor, anlitade en Richard Gehr för att skriva något positivt. Det här är vad de fick:

It’s hard to imagine this record’s release if Anoushka were not the sitar-playing daughter of superstar Ravi Shankar. The package emphasizes Anoushka’s moneyed glamour, with everything from her instrument (one of Dad’s) to the material – five relatively short ragas written by her guru father – a testament to her gene pool. Anoushka’s not a horrible sitar player by any stretch; she’s simply nowhere near as proficient, subtle, or exploratory as most of the younger generation of classical sitarists currently recording.

Wow. Den här skivan verkar det faktiskt vara fler än vi som inte riktigt tagit till hjärtat. Visst kan man förlåta att Gehr blandar ihop ragorna med kompositionerna i dem, när han lyssnar på de flesta unga sitarspelare – fler, till och med, än vi själva mäktar med!

Anourag (2000)

Efter fiaskot med Richard Gehr anlitade brittiska systerbolaget Amazon.co.uk Peter Hunt för att göra reklam för uppföljaren. Det här fick de:

The Shankar name guarantees attention some have argued on a level not commensurate with her playing. Total poppycock. [Men Gud –] The mere newsworthiness of another generation taking the music forward is excuse enough that she merits the attention she is getting.

För oss som aktivt lyssnar på sitarmusik när andan faller på är det dock ingen nyhet att det finns musiker som är yngre än 80, men vi förstår att det egentligen inte är det du menar heller. Mycket riktigt, en back-handed compliment kommer sällan ensam:

Given that she is no south-Indian child prodigy, she acquits herself beautifully.

Vi gissar att Peter Hunt försöker sig på subversion – mellan raderna i en köpt reklamtext vill han skriva vad han egentligen tycker. Men han når inte ända fram. (På temat back-handed compliments har vi också Stacia Proefrock (ett påhittat namn – eller kan man heta så?) på All-Music Guide: ”sitar can take a lifetime to master, but she shows that she is well on her way”.)

På Europasajten classical.net öppnar kritikern Peter Bates med ”you don’t have to understand the intricacies of Indian music to appreciate this CD”, och det går bara inte att låta bli att svara att sådant oförstånd är själva förutsättningen.

Så fortsätter han i samma stil: ”Knowing that Shuddha Sarang is an early afternoon raga or that Puriya Shanashri [sic – och han stavar det genomgående så] is an evening one doesn’t crank up the awe in these performances.” Och det går bara inte att låta bli att svara: Nej, precis.

Det är för enkelt, och man misstänker att Peter Bates är en sådan som lägger stenar i mössor. Men det är ingen fälla. Det kommer ingen klurighet. Han har bara ingen aning om vad han ska skriva. ”A delightfully elaborate style, filled with entrancing slides and whining drones” kommer härnäst, och vad f–n är en whining drone? Är du säker, Bates, på att det inte är tanpuran?

”It’s beguiling the way Anoushka takes a simple melody, and improvises around it. Or the way she moors a piece to a six-note figure,  travels afar and picks up tempo, then returns to it, restating only fragments of the original figure.” En beskrivning så god som någon av hur indisk klassisk musik framförs. Men någon recension av Anourag är det inte.

She is rambunctious during the jhalas (final movement and climax), playing like she’s been doing so fifteen years rather than just nine. Still, she knows restraint, as evident in the too-short Hamsadhwani tabla duet. Here she plays a subdued accompaniment to these two master drummers, who imitate their drums with chattering vocal asides.

Åh. Ibland känns det småaktigt och ovärdigt att fortsätta harva det här med pressgrannar, men att läsa det här stycket är att minnas varför man framhärdar. Sådana guldkorn är helt enkelt för roliga för att försvinna i mediebruset.

Live at Carnegie Hall (2001)

På Fanfaire.com, en ”webbtidning”, skriver en anonym recensent:

As the concert continues, the mood is invariably less somber as the rhythms become livelier and dance-like at times, the melodies more lyrical, and the improvisations are made with greater abandon. The raga Desh, which is a set of two gats in medium and fast tempo, as well as the Bhoopali tabla duet and the raga Mishra Piloo are all performed with dazzling digital dexterity and the gaiety, lightness and delightful playfulness of youth.

”Gaiety” … we wish, så straighta vi är! Och det var bara för detta enda ord vi citerade denna text.

All-Music Guide har den här gången en väldig-positiv-väldigt-dålig Joe Silva på riktig Babu English:

While Anoushka Shankar had already received terrific amounts of press because of her heritage and beauty, the young sitar prodigy’s Carnegie Hall concert in October of 2000 was perhaps one the first true musical milestones of her blossoming career …

The second portion of this raga (the seven-beat gat in rupak), a piece which is traditionally played during the late evening, begins with the tablas figuring more prominently than in the alap.

Och vet ni vad? Vi är säkra på att om man sade åt honom att tablan inte alls är med i alap, att det är det som är själva grejen, skulle han svara ”well, you can’t say that it’s not featuring more prominently, then”. Sådana är de. Sedan följer ett guldkorn à la Peter Bates – de verkar lockas fram av tabladuetterna:

Those challenged by the seemingly free-flowing structures of Indian classical music need only to look to the Bhoopali tabla duet here to discover the sort of delightfully anchoring melody that often seems so elusive to initiates.

Jim Bessman i Billboard 27 oktober 2001 (klart vi läser Billboard!) beskriver tabladuetten som en ”duet between her and her father’s regular tabla players Bikram Ghosh and Tanmoy Bose” och visar att många som skriver om indisk musik faktiskt är idioter. Så raljant är det väl inte – säg någon annan genre där en recensent i Billboard skulle beskriva en duett mellan tre personer.

Peter Bates igen (classical.net) lyckas utan egen förskyllan peka på ett av Anoushkas problem:

Nearly all of her work consists of staccato plucking, with little of the legato whine notable in her father’s recordings from the sixties.

Som på den 100-åriga inspelningen med Barkatullah Khan. Minns du den, Bates? Hon är verkligen gammaldags, den vackra.

VK

Månadens foto, april 2005

Anoushka Shankar i Elle Girl, vårnumret 2002 (så egentligen inte april 2005) Foto: Philippe Bialobos.

Det här är inte månadens foto bara för att det är Anoushka Shankar. Det är månadens foto för att det är Anoushka i ett nötskal. Titta bara: Först bilden, som drar in en, som vanligt, och man börjar läsa …

Nicknames: Anoushka Baboushka, a name she hasn’t escaped since preschool. Also Beenbag, Nanu, Sushi, Pirelli, Naush, Bab and Pampoush.

Åh – Anoushka! Vad gör du med oss? Beenbag!

Sushi! Som i …

Pirelli! Som i …

Och Pampoush! Hårdare har vi aldrig fallit.

(Full disclosure: vi har mejlat med Anoushka på e-postadressen baboushka@internetleverantör.com.)

Favorite Books: The Fountainhead by Ayn Rand and The Giving Tree by Shel Silverstein.

Vad fan? Vi visste väl att det var något fel!

Men kanske?

Place she’d love to visit: Brazil. “I’m dying to see if I have the guts to wear a thong on the beach …”

Och vad i hela helvete.

VK

Anoushka Shankar: Live at Carnegie Hall

Album: Live at Carnegie Hall. Sitar: Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. EMI Angel 34922 (Madhuvanti, Desh, Mishra Piloo)

■ ■ ■ ■ ■

Äntligen en riktig fullträff! Anoushka Shankars sista skiva med klassisk musik, Live at Carnegie Hall, visar henne för första gången precis som vi vill se henne: i närbild, med sitar, i och mot jordfärger – det vackraste som finns, gånger tre. Sminket har också hittat rätt: de näranog omålade ögonen som funkade när man var 17 kanske inte längre är en framkomlig väg, men borta är i alla fall vansinneseyelinern från Anourag. För första gången får vi också se Anoushka ordentligt i rejält med guld. Och blicken, allvaret? Vår girlcrush är total.

Skivan är från 2001, Anoushka var fortfarande ung (20 år) och det märks: det är ett modigt oretuscherat foto. All heder åt Anoushka för att hon får det att fungera – inte bara fungera, utan träffa precis rätt. Det enda negativa man kan säga om den här skivan (utan att lyssna på den) är att den inte finns på LP så att omslaget kunde vara mycket större. Så fruktansvärt vackert är det faktiskt att det är en allvarlig invändning.

Men inte tillräcklig för att dra av en stjärna. Anoushka Shankar är en produkt av CD-åldern – den tid för inte alls länge sedan när en CD i jewelcase med genomskinligt bakstycke kunde andas lyx och flärd. På Live at Carnegie Hall ingöt hon det som få andra.

Typografer: är det någon som fattar grejen med krumeluren vid a:et?

VK

Anoushka Shankar: Anourag

Album: Anourag. Sitar: Anoushka Shankar, Ravi Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. Mrdangam: Bikram Ghosh. Label: Angel 56969. (Shuddha Sarang, Puriya Dhanashree, Yaman Kalyan, Pancham se Gara etc)

■ ■

Favorit i repris: Anoushka Shankar gör en andra skiva med oimproviserande genomspelningar av små Ravi Shankar-kompositioner. Det är svårare att mobilisera någon indignation andra gången, så vi koncentrerar oss på omslaget.

På papperet är det bra. Det torde vara så här alla föreställer sig att Anoushka framlever sitt liv, på mage bland tjusiga kuddar – i mångas fantasi säkert väntade på pålägg, i andras lyssnande på Krishnarao Shankar Pandit, i verkligheten tittande på dyra DVD-boxar med en ask praliner inom räckhåll, på ryggen på en jättesköldpadda.

Ändå fungerar det inte. Ansiktet upptar bara 6 procent av Anourags totala omslagsyta jämfört med 47 procent på debutalbumet! Ett enormt slöseri med plats. Lustigt nog upptar Anoushka själv lika stor del av ytan på båda bilderna – 54 procent (det är sådant här som skrämmer en efter midnatt – inte sammanträffandet utan att man faktiskt räknade ut det) – men det är inte längre bara hennes bästa sida vi får se. Till exempel har hon alldeles för stora händer. Praktiskt när man ska spela sitar, men nu var det väl inte det det skulle handla om?

Att le är inte heller alls förföriskt, vilket drar ner intrycket ytterligare. Och vad finns det att dra på banden åt när man får ett omslag förstört av alldeles för mycket eyeliner?

Till sist: Anoushka torde vara den enda kvinna i världen som ser tjock ut i svart.

VK

PS: Ravi Shankar är själv med och plinkar i avslutande Pancham se Gara. Om det är inte mycket att orda, men det är intressant att det var i just den ragan Ravi själv en gång revolterade mot att tvingas bära en hel kulturell identitet (utomlands) på sina axlar. Revolten finns dokumenterad på portugisiska Sitar Master (Double Platinum 102025), och rekommenderas varmt – vi tror det är det bästa han gjort. Totalfreakout av denna superstenade indier! Han hade åtminstone drillats sedan barnsben av Allaudin Khan, och hade det att falla tillbaka på även i sin mest desperata stund; på något sätt tror vi att det märks.

Sådan taleem hade inte Anoushka, och henne revolt tog sig helt andra uttryck: den här utgivningen, som ändå aldrig fungerade, fasades ut till förmån för ren pop. Ändå vill vi bara krypa ner där bland kuddarna och krama om och spela skivor – Kishori, Vilayat Khan, Bahauddin Dagar! Och sedan, när det nästan blir morgon, tar vi fram de gamla trasiga inspelningarna med Krishnarao Shankar Pandit. Du skulle kunna vara en av oss, Anoushka, men tyvärr är det här the end of days.

Anoushka

Album: Anoushka. Sitar: Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Arup Chattopadhyay. Angel cdc 7243 5 56729 2 6 (Puh! Bairagi, Tilak Shyam, Kirwani, Charukeshi osv)

Visst är jag heterosexuell. Men jag måste säga att jag förstår många svenska mäns dragning till Indien som ett land av vackra kvinnor. Från persiskt bildsköna brahminflickor till speciellt chokladbruna tamilskor med breda, platta näsor och käkpartier av ren urkraft går en obruten linje av bländande skönhet – alltid dekorerad med stora vita eller rödgula blommor, med renaste guld och med gnistrande juveler.

Och vackrast av alla är Anoushka Shankar. Det perfekta ansiktet på framsidan, sängkammarblicken rakt in i kameran, handen som sensuellt smeker halsen, Photoshopglansen i de svimfärdigt bruna ögonen och sminket, tjockt och vackert; på baksidan med sitaren över knät, guld och diamanter runt anklarna, runt halsen, i öronen, i håret, i näsan och mellan ögonen. En spetstopp med silvertråd, draperad i gyllene siden – också själva CD-trycket andas lyx med djupblå arabesk. Issey Miyake-plymerna inuti häftet tar ner denna lyx på jorden och ställer skivan bredvid Notorious Kim i hyllan, men att det är vackert är inget att diskutera.

En gång har vi recenserat Anoushka förut, och tidsbrist och mensvärk drog oss då i polemik med en amerikansk astronom (inte Tholen, även om jag använde lite av hans argumentationsteknik). Våra bråkmejl från julen 2002 är rolig läsning och intressant: mellan raderna verkar det nämligen som om även han tycker att skivan är dålig, och bara gillar att det är en ung snygg tjej som spelar. Vi hoppar in när jag blir sjukt otrevlig:

I personally enjoy the slow alop sections. As for the negative comments posted here, I don’t know what their problem is. I wonder if they even listened to this CD before venting their malicious garbage.

I made the negative review; you’re erroneously presupposing that I have a problem. You, on the other hand, have problems spelling “alap”. And I listened to the CD. Unlike you, I have listened to many hundred other Indian classical CDs with which to compare it.

Han svarar, långrandigt (då är det här ändå en digest):

Ever since I saw Ravi Shankar perform at the Monterrey Pop Festival in 1967, I have been a fan if Indian classical music. I had many vinyl albums by Ravi Shankar and other artists and now I have many CDs. I am not a musician nor do I claim to be an expert on Indian classical music. There’s no requirement that a person must be an expert on the genre before they can post a review. Music, after all, is an art form that is intended for everyone. Whether someone appreciates one kind of music or another or one artist or another is a very personal thing and everyone has a right to their own opinion about whether a particular CD is worthwhile or not. I think you’ll agree with what I said that one of the problems with Anoushka’s music, at least as published on her CDs, is the way she has consistently modified the raga form by shortening the alap to make the raga overall shorter, more jazzy, and more appealing to the general audience.

Regarding her success, yes, the fact she’s a beautiful young woman and the daughter of the most famous Indian musician in the world has undoubtedly helped a great deal. And, yes, I’m quite sure that you’ve heard other sitarists play in person or in your CD collection who are better musicians. But I think you’re being overly critical of Anoushka. An artist who becomes famous and popular isn’t always the most talented or deserving. In fact, I can cite you many examples of untalented musicians who are famous and popular, such as in rap music. There’s also a tendency for purists like yourself to get hung up on the credentials of an artist and whether they’ve “paid their dues”. A good example of this is Andrea Bocelli. Many opera purists claim that he’s not that good, although he’s hugely popular and, to my ear and that or millions of other fans, sounds very good indeed. So, there’s really no accounting for fame. The fact of the matter is that Anoushka is a very competent sitarist and is steadily improving. I saw her again this October with Panditji [!] in Seattle at Benaroya Hall and was once again impressed with her developing virtuosity. You may not agree, but maybe you have never seen her in person. Here’s a comment from an Indian friend of mine named Ravathi:

People in India were really impressed with her when Panditji was accompanied by Anoushka Shankar in February 1999, when she played solo for a brisk composition in South Indian raga Charukesi.

Is everyone in Delhi too stupid to realize that she’s really a lousy sitarist? Yes, I think maybe you are the one with the problem! Also, I think you’re not giving her credit for the fact that, along with her esteemed father, she’s done a great deal to popularize Indian classical music in the West. Of course, her contribution is only beginning as compared to her father’s lifetime achievement, but he’ll soon be retiring from the world stage and she is his chosen successor. You may think that this is just crass commercialism, but I think it’s been very beneficial to the people of India by promoting a better understanding and appreciation of their culture. As a fan of Indian classical music, you should be happy about this, otherwise the music you love might be an obscure and unfamiliar genre in the West.

Finally, I think you need to learn more about proper etiquette in letter writing and how to disagree respectfully with someone. Also, the tactic you chose of attacking the opponent and questioning his credentials rather than addressing the matter of debate, i.e., whether Anoushka is good or not, is a very weak and unconvincing way to win an argument.

Puh! Tur att vi själva är mer kärnfulla, och inte alls vill diskutera Andrea Bocelli:

There’s no requirement that a person must be an expert on the genre before they can post a review.

True … but it’s not a requirement that they like the CD either (!).

Is everyone in Delhi too stupid to realize that she’s really a lousy sitarist?

No – and neither does everyone like her in Delhi (!). Anyway, she is not a ”lousy sitarist” … however:

I think that you’re not giving her credit for the fact that, along with her esteemed father, she’s done a great deal to popularize Indian classical music in the West.

You’re right. That’s not what I’m doing at all. Instead, I’m criticising the way she has presented it. I don’t think she should be exempt from criticism, and probably both views have their respective merits.

As a fan of Indian classical music, you should be happy about this, otherwise the music you love might be an obscure and unfamiliar genre in the West.

!?

Anyway, if it wasn’t for your remarks on my (albeit then anonymous) person (“what their problem is”), we wouldn’t have this situation. Also, if I had read them at another time of the month, I’m sure we wouldn’t have this situation either. After looking at your photo on your web site, you seem like a very nice man and I’m sorry I got so mad at you.

Där vann vi över honom! Vi fick näst intill flörta, men nu är han i alla fall inte så förtjust i Anoushka längre:

Thank you for your very polite and intelligent reply. I’m glad I replied to your first e-mail rather than ignore it. It seems like we don’t really have much of a disagreement. The main thing is that we share a love of Indian classical music. Anoushka does have some issues in the way she has presented it in her CDs so far, particularly Anourag. Hopefully she’ll do some more formal, less commercial compilations in future CDs. I believe she’s a competent musician with moments of virtuosity and other times showing her immaturity as an artist. But, having seen her first at the Womad concert here about four years ago when she was only 18 and then twice over the past two years at Benaroya Hall, I think she is steadily improving and is very serious about the responsibility she’s been given as her father’s heir apparent. Hopefully, with hard work and dedication, she’ll someday approach the stature of her father as a sitarist and composer. That remains to be seen, but she certainly does not disappoint in live performances even now. I also agree that she should not be immune from criticism. You may find it interesting that Anoushka sent me an e-mail about a year and a half ago thanking me for my favorable comments about her Anourag CD. I got a sense that she was relieved that someone finally said something positive about it because most of the comments posted were negative at that point in time. I really think that she pays attention to feedback about her work and is open to criticism.

Since you’re no longer an anonymous person, I’m also sorry that I hurt your feelings with my “what their problem is” comment. You also seem like a nice person and I wish you well.

* * *

Men tillbaka till debutalbumet. Den unga snygga har väl en sitarteknik som är helt okej. En Ravi Shankar-sitar är svårspelad – det är inte bara att böja som på en Vilayat Khan-modell, utan här måste man ta i ordentligt. Visst finns det på Anoushka ett par artefakter som är gränsfall till felspelningar, men det är inte tekniken som saknas. Inte heller är det kardinalfel på ragadari. Materialet är i och för sig till hundra procent Ravi Shankar 1a, med Ravis egen Bairagi och Tilak Shyam och Kirwani som han själv importerat söderifrån – inte melodier där han heller direkt brukar göra plats för något musikaliskt djupsinne. Men Anoushka håller sig alltid inom ramarna.

Nej, det som saknas är improvisatorisk skicklighet. Inte för att upplägget ger tillfälle att visa mycket sådan: Tilak Shyam och Kirwani är 90 procent gatkari, och inte vilken gatkari som helst heller: det är genomkomponerade melodier (av Ravi Shankar) med stark karaktär av snabba skalövningar upp och ner, på sin höjd improviserade genom att långa, färdiga block fogas till större enheter. Inte mer. (Och de trodde inte vi skulle märka något? Det säger en del om vilken publik de siktar på.) Om man tar dem för vad de är är Tilak Shyam trevligast – den påminner om en snirklig tillana med till exempel avsnitt på sju och fem takter med bara snabba trioler (24:8). Alltför intressant eller musikaliskt är det inte, och något släktskap med den lilla aochar hon river av inför var och en finns egentligen inte heller. En skiva med uteslutande sådana små sitarövningar, i samma anda som man gör varnam- och tillanaskivor söderöver, skulle kunna bli riktigt trevlig.

Bairagi däremot har både alap och jor, och de är verkligen dåliga. När jag satte i skivan inför recensionen ville jag gilla henne – så blödig är jag – men det går inte; det är verkligen patetiskt. Inte är det dåligt för en nybörjarelev, men nybörjarelever ska inte göra skivor och inte marknadsföras som superstjärnor. En långsam gat kan hon spela ganska snyggt så länge hon håller sig till den, men improvisationer kring temat klarar hon inte. (Detsamma gäller mellantinget Charukeshi.) En aochar är vad hon har kapacitet för. Under sådana här förutsättningar spelar det ingen roll att Bikram Ghosh smattrar som aldrig förr och är överdådigt inspelad – skivan avslutas med Ravi Shankars ”Pratham Prem” (som en recensent i Indien kallat ”some Piloo-based mish mash” – hej, astronomen) med snabb och melodisk tabladuett.

Eftersom man inte ska sparka på den som ligger – och Anoushka ligger väl framför en hemmabioanläggning i miljonklassen och äter praliner och tittar på dyra DVD-boxar – reproducerar jag inte de fem ”dikter” hon skrivit till CD-häftet. Nej, jag vill att hela recensionen ska läsas i ljuset av att Anoushka Shankar är, eller åtminstone var på Anoushka-tiden, en toppentjej innerst inne, med en genuin kärlek till klassisk musik och ett nyfiket sinne för annat än praliner och parfym. Man blir bara så orolig att framgången stigit henne åt huvudet, så att vi aldrig får de där skivorna av en 45-årig Anoushka Shankar som spelar Malkauns med en timmes alap. Men jag ska köpa alla Anoushkaskivor så länge hon är ung och vacker eller så länge jag fortfarande hoppas.

VK