Dholak: Ghulam Jaffer Khan

Album: Dholak. Dholak: Ghulam Jaffer Khan. Lehra: Sarvar Khan, sarangi. Sense World Music 108 (teental)

■ ■

Tänk att det fanns ett instrument som inte ens fått sin enda skiva av exotica, under de 40 år som gått i Europa – och att det inte var sursringaren! Sense World Music nöjde sig inte med att ge ut sammanlagt 11 skivor med ogenomträngligt och kanske osäljbart tablasolo (varav tre dubbel-CD), utan en skiva med dholak hann de med också.

Dholak är en så kallad ”barrel drum” som mrdangam och pakhawaj, men med slamrigare och ihåligare sound, som ni hört hundra gånger i lättare genrer från filmi till qawwali. I klassisk musik används den inte, så det här är en sådan där hjärtknipande historia där en ensam artist ”has single-handedly elevated his instrument to classical status”, som indierna älskar. Ghulam Jaffer Khan från Sauli utanför Ayodhya studerade tabla men brann hela tiden för sin dholak och hittade sätt att anpassa tablakompositioner och tablaspel till den. Sorgligt nog gick han bort kort efter den här inspelningen – Saptakfestivalen 2006 – och faktiskt låter han på rösten långt från kry.

I 20 minuter spelar han däremot förhållandevis njutbar pehskar, qaida och tabla-gat. Sarvar Khan kompar på sarangi, och skivan är inte dålig. Sedan höjer de tempot och skivan havererar som musikupplevelse.

I de första 20 minuterna är nämligen Sarvar Khans lehra i vändor på 14½ sekund. Det här kallar de vilambit, lågt tempo. Inför det 28 minuter långa spår som följer höjs tempot i praktiken bara med 10 procent – men lehran byts till en 3½-sekundersslinga. Rena tortyren, och vi förstår för vårt liv inte varför det inte hade gått att spela en fyra gånger längre lehra.

Det har varit tablavecka på Panchamkauns, med temat ”kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla?”, men nu tänkte vi vidga vyerna. Kan man lyssna på en skiva med dholaksolo om man inte spelar någon trumma över huvud taget? Svaret är nej – inte en hel, men väl en halv. Det här är oss veterligt den enda dholakskiva som finns med klassiska pretentioner, och den är lyssningsbar till ungefär 50 procent. Två stjärnor är det lägsta betyg vi kan förmå oss att dela ut till en så behjärtansvärd och framliden entusiast – men varför skulle du över huvud taget köpa en orange skiva med koncentriska cirklar på omslaget som heter Dholak? Är du så pass intresserad av slagverk har du väl för länge sedan hört den; annars kommer du aldrig att göra det.

RK

Världens dyraste tablaskiva

Album: Solo Tabla Recital. Tabla: Shahbaz Hussain. Lehra: Ilyas Khan, sarangi. Label: Newcastle University. Innehåll: 2 × teental, chartal ki sawari.

■ ■ ■

År 2005, för att få upp kvaliteten på landets akademiska utbildning, drog Higher Education Funding Council for England igång ett jätteinitiativ där man upprättade 74 ”centers for excellence in teaching and learning” (CETL) och pumpade in sammanlagt 315 miljoner pund i dem som femåriga projekt.

Nu när vi skriver 2011 står vi äntligen med facit: de här 315 pundmiljonerna – 3,3 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde – resulterade inte i fler än två indisk-klassiska CD-skivor. Det var CETL:et för ”music and inclusivity” vid Newcastle-universitetet som fick ut en med Bhimsen Joshi-eleven Vijay Rajput, Twilight Raags of North India, samt Solo Tabla Recital med Shahbaz Hussain. Den senare har vi lyssnat på idag.

Tablavecka på Panchamkauns, alltså, om någon hade missat det. Vi undersöker om man över huvud taget kan lyssna på obegripligt tablasolo när man inte själv spelar tabla. Och det är inte första gången. I flera dagar har vi nu lyssnat på bara tablasolo (vi spelar ju inte de här skivorna bara en gång!), och när vi hörde Shahbaz Hussain trodde vi för ett ögonblick att vi hade vant oss.

För i mångt och mycket är Solo Tabla Recital, ur lekmannens synvinkel, samma skiva som The Majestic Tabla of Swapan Chaudhurisom vi skrev om förra året – tre eller fyra spår utan indelning, markering eller förklaring av kompositionerna, oantastlig sarangilehra och ingen livligt påhejande publik som ger extra atmosfär. Ändå dömde vi den gången ut The Majestic Tabla för att den inte erbjöd tillräcklig ingång, och liknade Swapan vid ”en maskin” som bara smattrar på outtröttligt och ogenomskinligt, medan vi tyckte dagens skiva var riktigt bra och att ingen ingång behövdes.

Så vi grävde upp The Majestic Tabla igen för observation. Och det är faktiskt stor skillnad. Swapan hinner med att spela betydligt mer tabla än Shahbaz Hussain och det är inte bara för att hans skiva är 20 minuter längre – han proppar den full med virtuositet. För studenten och konnässören är det säkert att föredra men för den vanlige lyssnaren erbjuder Solo Tabla Recital en större musikupplevelse. Och alltså inte bara för att den är 20 minuter kortare.

Vem är då denne Shahbaz Hussain, som lyckats göra en bättre tablaskiva åtminstone för slölyssnaren än självaste Swapan Chaudhuri? Inte vem som helst, förstås. Han är engelsman, baserad i Rochdale, född 1979 och upplärd av Faiyaz Khan (Delhi), Shaukat Hussain (Punjab) och Zakir Hussains illustre pappa, Alla Rakha. Han kompar de flesta, han gjordes till hedersmedborgare i Lahore på All-Pakistan Music Conference 2008 – kort sagt, han är en av sin generations största. En vitt och brett erkänd traditionalist som alltid sätter repertoar före showmanship. Och vi hade aldrig hört talas om honom. Det här har vi googlat ihop på fem minuter.

Men vi är å andra sidan inga större tablalyssnare. Nu verkar Shahbaz Hussain ha blivit helt knäpp och satt ihop en fusion-grupp med bland annat John Ball på santoor, men på Solo Tabla Recital var han i sitt esse. Kanske är det utbildningssammanhanget som gör att han spelar så lugnt och nästan demonstrerande, men i allra största delen av skivan är det musikalisk tabla med gudabenådad ton i ett tempo som går att hänga med i och mer begär vi faktiskt inte, även om det låter så ibland. I alla fall inte när det spelas till Ilyas Khans sarangi. Blir det fler tablaveckor i framtiden hoppas vi att det finns fler skivor som den här: en transcendental musikupplevelse, fast på tabla. Sämre har man spenderat 1,65 miljarder skattekronor.

RK

Ännu mer tabladuett med Alla Rakha och Zakir Hussain

AlbumShared MomentsTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Navras Records NRCD 9003 (teental).

■ ■ ■

Efter gårdagens besvikelse – både på oss själva och på skivorna – när vi inte kunde höra något av värde i två jugalbandiskivor med världens största tablaspelare känns det lika bra att fortsätta försöka. En liveupptagning på Navras, Shared Moments, håller fram en värmande handduk.

Den gör inte om något av misstagen från oaptitliga Together och Maestro’s Choice, det medges. Här är Sultan Khan så oändligt mycket mer än en metronom: han ser till att hans lehra också är musik, den är svidande vacker, och han låter den leva med i musiken med variationer och reaktioner på det trummisarna spelar. (Och som de spelar – åtta minuter in i en skiva med Zakir Hussain är det fortfarande mycket långsamt, och det kan väl aldrig någonsin tidigare ha hänt?) Båda har också stämt till shadja, som sig bör, och tydligen gör det en viss sus att båda får spela med den ton och den tabla de är vana vid.

Fjorton minuter in är det långt ifrån långsamt, men det är en oerhört långsam lehra det smattras ovanpå, och Sultan Khan är så melankolisk att man nästan inte kan hålla tårarna borta. En egendomlig skiva. Tabla med Zakir Hussain, och direkt vilsam att lyssna på i över trettiofem minuter. Och samtidigt gråtmild.

Lyriskt som Drums of India är det inte. Tio–tolv minuter snabb teental lyckas även de lämna oss märkligt tomma. Ett molande vemod är allt vi känner. Men det är inte direkt dåligt. Inte förrän det avslutas med något som döpts till ”tani avartanam”, den sydindiska termen för trumsolo, och som vi därför (eftersom det här är nordindisk musik och inte sydindisk!) misstänker är nio minuter otraditionella pajaskonster (snabbt och slamrigt är det i alla fall, och plötsligt blir här också lehran en pina!), men Shared Moments – en inspelning som varken låter eller känns som vi trodde – får i alla fall tre stjärnor i betyg.

Det är tablavecka på Panchamkauns och vi frågar oss i vanlig ordning om man kan lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla. Eller, det har vi väl sett för länge sedan att det går utmärkt. Tabladuetterna däremot verkar ha svårt att nå upp till samma höjder. Fortfarande är Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra på Makar Records den enda fullträff vi hört, och den kan du då inte lyssna på för det har flutit mycket vatten under broarna sedan den över huvud taget gick att få tag i.

RK

PS: En ej oäven skiva med Zakir och Allarakha är annars Tabla Tradition, som inte innehåller någon duett över huvud taget utan det bästa från Zakirs lyriska Drums of India (vilambit teental och punjabi dhamar) samt en orelaterad inspelning av fadern, med harmonium. Men ibland vore det skönt att brinna, gråta och leva för en musikform där den här sortens rumsterande återutgivning och ompaketering inte är legio.

Mer tabladuetter: Alla Rakha & Zakir Hussain

Alla Rakha & Zakir Hussain - Maestro's ChoiceAlbumMaestro’s ChoiceTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Music Today CDA-91013 (matta tal, jaital, tal pashto – 9-, 7½- och 7-takt). 

AlbumTogetherTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Bayshore/Magnasound CDHN0176 (chartal ki sawari, teental, rupak tal – 11-, 16- och 7-takt).

■ ■

I går nämnde vi som exempel på tablasolotraditionens oförklarlighet att 11-takten par excellence, ashta mangal, är döpt efter siffran åtta. Ska vi vara ärliga är väl inte ashta mangal någon taktart par excellence över huvud taget. Men hör på det här, då. Dagens 11-takt till recension, chartal ki sawari, är döpt efter siffran fyra. Panchamkauns ”förklarar”:

Indiska taktarter är mer konkreta än europeiska. En 11-takt är inte bara 11, som i Europa – det är därför det finns olika 11-takter. Chartal ki sawari ska inte jämföras med 11/8-takt utan är 2/8+2/8+2/8+2/8+3/16+3/16-takt och inget annat.* Det där såg oerhört knöligt ut, så vi illustrerar det i äkta europeisk notation, man är väl allmänbildad:

Även om alla vet hur en vanlig 4/4-takt noteras kanske det där ser ovant ut för många. Men, det förekommer.

Indiska taktarter är ännu mer konkreta än så, för var och en av dessa indelningar är antingen tali eller khali – ”klappad” eller ”tom”. När man räknar takten klappar man på vissa taktslag (tali), och på de ”tomma” kan man till exempel vifta lite diskret med handen i tomma intet. Det är därför chartal ki sawari är döpt efter siffran fyra. Namnet betyder ”fyrklappsritten”.

Är ni beredda på poängen?

Chartal ki sawari har inte fyra klappar. Den har fem. Den är indelad i sex delar, och man klappar på alla utom den tredje; den är khali. Chartal ki sawari är en 11-takt, indelad i sex, där man klappar fem gånger, och den är döpt efter siffran fyra.

TogetherTablavecka på Panchamkauns: vilket utbyte har man, som icke-tablaspelare, av alla de tablasolon som olika skivbolag tycker att man ska köpa? Efter gårdagens försök med Sharda och Visnhu Sahai är vi nu framme vid Indiens ojämförligt största tabladuo: Allarakha med sonen Zakir Hussain. Vi har lyssnat igenom två duetter, dels i Maestro’s Choicie-serien på Music Today (den första Maestro’s Choice, när åtminstone nästan alla som figurerade var mästare) och en skiva på Magnasound som heter Together, eller möjligtvis ”A Tribute to Masters from the Same Musical Family, Performing Together, Upholding the Best Traditions of Hindustani Classical Music”.

Att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är som att lyssna på en enda jättelång skiva. De skulle kunna vara inspelade i samma session. Båda spelas till lehran av Sultan Khans sarangi. Och något som vi tyckte var så knasigt att vi till och med gjorde oss lustiga över det när vi stötte på det på en annan av Zakirs duoskivor, med lillebror Fazal Qureshi – att trummorna är stämda olika – är tydligen regel snarare än undantag i denna tradition.

Men att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är också en skräckupplevelse: man blir rädd för sig själv när man inser att man förstår Lyle Wachowski på India Archive Music som producerar sina tablaskivor utan lehra. På Maestro’s Choice får man lyssna på en fem sekunder lång melodislinga som upprepas i 27 minuter – och mot slutet har tempot höjts så pass att den bara är fyra sekunder lång. Sedan följer 21 minuter med en melodi som lovar runt, med en längd på hela nio sekunder, men håller tunt, då den förbyts i en snutt som klockar in under femsekundersstrecket. På Together är den ena slingan fem–sex sekunder lång, den andra börjar under fyra och slutar på två och halv.

Ska vi orka med det här? Vi som älskar sarangilehra, vi som dömer ut skivor så fort vi hör ett harmonium – men vi klarar inte mer! Makar Records tabladuo, Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, framstår allt mer som en vinnare. Sarangin trakteras där av Santosh Kumar Mishra, och det 37 minuter långa huvudnumret börjar med den vackraste alap och en lehra som är hela tjugo sekunder lång. Och när tempot höjs spelar han inte bara samma sak snabbare: han byter. Och varierar sina slingor. Både som en goodwillgest till lyssnaren och som daad till trummisarna. Och tablorna är stämda i unison. Ni vet, som tablasolo låter.

Allarakha är borta sedan länge och Zakir Hussain är världens störste tabliya, och just därför känns det helt okej att rekommendera en annan tabladuett istället. Det som inte alls känns lika bra är att Makar Records också är borta sedan länge, och med dem skivan – den går absolut inte att få tag på över huvud taget i skrivande stund, i någon form. Men om ni prompt ska höra en tabladuett är det den ni ska ha. Annars finns det väl annat ni kan ta er för.

RK

*) Tja, nämnaren har vi såklart valt på måfå. Det hade lika gärna kunnat stå 2/4+2/4+2/4+2/4+3/8+3/8, men det hade blivit en väldigt lång takt i det europeiska modellen och vi hoppas ni förstår poängen.

Tabla från Varanasi: Sharda & Vishnu Sahai

Album: Gurukul. Tabla: Sharda & Vishnu Sahai. Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Sense World Music CD040 (teental)

■ ■

Med utgångspunkten ”kan man lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla?” har vi i tablagenren kunnat dela ut låga betyg med sällsynt gott samvete. Det har gått för fort för lekmannen, det har varit harmoniumlehra som inte lagt sig vinn om att bjuda in lyssnaren, eller taktarterna har varit för knepiga och solot otillräckligt begripliggjort och paketerat. Har vi inte kunnat ta till oss en skiva har vi alltid kunnat antyda att den är ”för bra”, att det är oss det är fel på.

Med Gurukul, en Sense-utgåva vi glömde den gången, med Benaresmästaren Sharda Sahai och sonen Vishnu, är det svårare. CD-häftet håller Sense höga standard och förklarar vad som spelas på vart och ett av de många spåren. Det är live från Saptak i Ahmedabad, med Ramesh Mishra på sarangi. Och senast gillade vi ju tabladuett.

Men vi måste nog våga oss på att tycka att den här skivan faktiskt är dålig. Duetten tar ofta formen av unison, något som bara blir otajt smattrigt, och frågan är om inte trummorna är lite dåligt samstämda också. Det spelas snabbt och mycket över ett i grund och botten makligt tempo och framför allt spelas det hela tiden dundrande hårt. Spelet känns otydligt – mången bol är bara ljudet av fingrar som glider över trumskinn på väg till nästa – flera gånger effektsökande (tablan slås an för hårt – eller för lätt; någon gång tror vi att den ska fås att låta som ett tåg) – och musiken ibland närmast omusikalisk. Smattrande skov av maskingevärstabla placeras ut mellan pauser över den långa taktarten, men byggena går inte att följa och förstå; helt plötsligt är ett avsnitt bara slut utan att man märkt av någon upplösning.

Spirit of BenaresSharda Sahai är dock kalif av Benarasgharanat och en av norra Indiens mest aktade tabliyor, så vi kan inte bara såga honom hur som helst. Vi fortsätter våra efterforskningar på soloskivor med både fadern och sonen: The Spirit of Benares respektive The Benares Touch.

På Audiorecs The Spirit of Benares får kalifen visa vad han går för i teental (16), rupak (14) och ektal (12) till ljudet av den obligatoriske Ramesh Mishra. Audiorec är väl något av en joker i tablasoloutgivningen men presterar ett överraskande informativt CD-häfte, och i ensamt majestät är Sharda klart bättre än på Gurukul. Vi kommer dock inte ifrån att hans renläriga Benares-stil är oerhört hårtslående och fortfarande tröttar ut oss som förstår så lite. Det dånar om Spirit of Benares. Audiorec visar sig ha betydligt fler släpp med Sharda Sahai, men vi orkar inte.

The Benares TouchSonens The Benares Touch är utgiven på scientologernas etikett ARC Music, och det känns ju verkligen sådär att stödja denna organisation ekonomiskt men vad gör man inte. Hälften spelas i teental, hälften i 11-takten ashta mangal*, men hela skivan spelas till harmoniumlehra och så kan vi döma ut den som underhållning för lekmannen. Orgeln ligger visserligen lågt i mixen, men det är ju med lehran man ska hålla takten och 11-takt är inte lätt. Här kan man lyssna i 30 minuter utan att pricka en enda sam. The Benares Touch är inte precis insmickrande och till hälften obegriplig.

Sharda Sahai är dock kalif av Benarasgharanat och en av norra Indiens mest aktade tabliyor, och Vishnu Sahai är hans son och tronföljare, så vi kan inte bara såga dem hur som helst. Så det är tur att vi inte förstår tablasolo. Det är oss det är fel på; men också dig.

AlbumThe Spirit of Benares.
Tabla: Sharda Sahai. Lehra: sarangi (Ramesh Mishra).
Audiorec Classics ACCD 1044 (teental, rupak, ektal)

■ ■

AlbumThe Benares Touch.
Tabla: Vishnu ”Sanju” Sahai. Lehra: harmonium.
ARC Music EUCD1638 (ashta mangal, teental)

*) En illustration så god som någon av tablasolotraditionens obegriplighet: 11-takten par excellence är döpt efter siffran åtta.

Rent lyrisk tabla: Zakir Hussain: Drums of India

Album: Drums of India. Tabla: Zakir Hussain. Lehra: sarangi. RPG CDNF 150229 (teental, matta, punjabi dhamar)

■ ■ ■

Va? En sagolik lehra på sarangi i behagligt  tempo, och Zakir Hussains tabla sjunger med bättre än många sångare! Sjunger med underbar ton, begripligt, med omkväm, varierat och strukturerat – det har blivit så vedertaget att skälla på Zakir, och han har straffat ut sig så mycket med olika divalater (åtminstone enligt alla rykten som går, som det är vedertaget att inte ifrågasätta), att vi blir rikigt förvånade att det är så allt igenom musikaliskt och genuint lyssningsbart. Det här är vacker tabla. Kanske den mest lyriska vi hört.

Vi börjar 2011 med en ny tablavecka på Panchamkauns – vi lyssnar på och recenserar tablasolo – och frågan är som vanligt om man kan lyssna på de här skivorna även om man inte själv spelar tabla. Först ut är Zakir Hussains gamla Drums of India från RPG 1999, en skiva där det inte ens står vem som spelar sarangi. När tablasolo inte erbjuder någon ingång för lekmannen till vilka olika kompositioner som spelas – pauser, spårindelning, CD-häfte – blir vi ibland besvikna, men så här lyrisk tabla går inte att bli besviken på. Sällan eller kanske aldrig har vi hört nordindiskt trumsolo som behöver den ingången mindre. Om hela skivan fortsatt så här hade den varit ett mästerverk. Och det hade den säkert kunnat göra, för Zakir Hussain, världens störste tabliya, måste väl ha repertoar i taktarternas taktart som räcker till en hel CD.

Men Drums of India är inget mästerverk, utan denna fantastiska teental räcker bara i 15–16 minuter. En niotakt, matta tal, tar vid, som inte alls går att lyssna på. I vår älskade teental var en vända 20 sekunder lång – lehran är en melodislinga på 20 sekunder. I matta tal är den bara fyra sekunder. En fyrasekundersslinga som upprepas gång på gång på gång i nästan 10 minuter driver förstås lyssnaren till vansinne; frågan är varför Zakir Hussain inte begripit det. Han är väl en sådan tablanörd att melodin inte är annat än en metronom för honom, för insnöad för att kunna se det utifrån.

Skivan, som nu egentligen är förlorad, fortsätter med punjabi dhamar tal,  en lite knöligare taktart – 14 slag – och här blir Zakir också mer lurig gentemot takten. Det lönar sig att hålla räkningen, även om det kräver viss ansträngning. Roligare lyssning än mattan, men går inte på långa vägar upp mot den fantastiska första kvarten i teental. När han återvänder till fyrtakten på slutet är det för rent uppvisningstrummande i stressat tempo, men Drums of India måste trots allt få tre stjärnor för en kvart av den vackraste tabla vi någonsin hört.

RK

Tabla: den skimrande

Album: Thirakwa (Bombay 1964). Tabla: Ustad Ahmedjan Thirakwa. Lehra: sarangi. Label: Simla House 002. Innehåll: teental (16-takt)

■ ■ ■ ■

Det finns ett 10-minuterssolo i ektal från en privatkonsert i Pune 1964 som är roligt att spela för folk som aldrig hört tablasolo. Chansen finns nämligen att de frågar ”är det en kille som spelar allt det här?!”, och då kan man slå tillbaka med ”nej, det är en 70 år gammal gubbe – med Hitlermustasch!”.

Tablavecka på Panchamkauns, alltså – på temat ”kan man lyssna på tablasolo utan att själva spela tabla?” – och nu har vi hunnit fram till den Hitlermustaschen: ustad Ahmedjan Thirakwa (1892–1976), en av alla dessa tabliyor från 1900-talets början/mitt som kreddigt anses som ännu bättre än de bästa moderna. Eller, han är inte bara en av dem, utan den allra störste. Ryktet säger att han var den första som gav solokonsert för allmänheten: han skulle kompa en sångare som inte dök upp, och underhöll publiken bäst han kunde. Ryktet säger också att han var så förtjust i sina trummor att han låg och spelade tabla på dödsbädden, in i det sista.

Bekvämt eller sorgligt nog går han inte att höra på skiva i så stor utsträckning, åtminstone inte som solist. Den enda fullängdaren är egentligen Thirakwa, som amerikanske tablaspelaren Ray Spiegel gav ut på sin Simla House-etikett kring år 2000: en knapp timme från Bombay, också 1964. Någon spårindelning med förklaring är det inte tal om, men ljudet är i alla fall långt över förväntan för en gammal privatinspelning.

Och där har vi ägget: den allra största behållningen är att det är en privatinspelning, en privatkonsert, att man får vara med när en liten, riktigt insatt publik sitter tätt inpå den allra störste och ger massor av daad. En lustig känsla i tablasolo: själv begriper man i princip aldrig vad det är de uppskattar. Påfallande ofta markerar alla en sam som Thirakwa själv knappt rör vid.

21½ minut är vilambit, där själva tablan aldrig går särskilt långsamt. (Lugn och vilsam tabla är säkert en modern uppfinning för galleriet, men när det gäller tabla är vi alla galleriet.) Något Divine Rubato hinner Thirakwa inte mer än antyda, vilket i och för sig känns nog så sofistikerat. Sedan följer 21½ minut vilambit och madhyalaya med annan tabla, sju minuter madhyalaya och 11 minuter drut.

Om Thirakwa har någon särställning som tabliya måste man själv spela tabla för att förstå den. Någon överljudshastighet är det hur som helst inte fråga om, och man riskerar ingen utmattning. Dock är det spelat för folk som kan tabla – kompositionerna dras inte ut över några fem–sex minuter utan avlöser varandra snabbt. Men stämningen är oslagbar, och det är främst för atmosfären vi rekommenderar skivan.

Vid det här laget har ni säkert noterat det nästan overkligen fula omslaget. När vi beställde skivan direkt från Simla House lade Ray Spiegel med en stor affisch med samma motiv i paketet – i flera exemplar.

RK

På senare år har Spiegel även kommit ut med The Genius of Thirakwa, en samling restaurerade stenkakor från 30- och början av 40-talet. Ljudet är efter omständigheterna fantastiskt, liksom CD-häftet av Swapan Choudhuri, men det är ju ändå stenkakor: 16 treminutersspår utan inbördes samband. Säkert intressant för tablastudenten som vill studera mästaren, men för lekmannen är det ingen idé att hålla på och lyssna på gamla stenkakor med just tabla. Dock vore det en mycket bättre affisch.

Tabla: The Outliers

Tablavecka på Panchamkauns: kan man lyssna på tablasolo utan att själv spela tabla? Ibland, ibland inte, har det visat sig. Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och har idag kommit fram till fyra skivor vi valt att recensera i grupp som ”The Outliers”:* Dynamic med Kumar Bose, Master Drummer of India med Sarvar Sabri, The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri och Essence of Rhythm med Zakir Hussain.

Med tio (eller fler?) tablasoloskivor, varav tre dubbel-CD, torde Sense World Music ha någon sorts rekord. Först ut var faktiskt Kumar Boses Dynamic, med 82 minuter teental live från Saptakfestivalen i Ahmadabad 2001. Det här var innan Sense började producera som India Archive Music, med varje komposition på ett eget spår med förklarande text i CD-häftet, så den okunnige får ingen vägledning. Dessutom får både kunnig och okunnig såväl sarangi som harmonium i öronen, vilket räcker för att avfärda skivan. En gång i tiden hade det inte räckt, men inte minst Sense själva har ju gjort den obsolet – vill man höra Kumar Bose, finns hans Live from Darbar Festival 2006 som är en trevligare ingång och även en bättre inspelning.

På scientologiska ARC Music i Tyskland finns Master Drummer of India med Sarvar Sabri, till dags dato den ende tabliya som vi faktiskt sett en solokonsert med. Han är son till sarangimästaren Sabri Khan och elev till Bundu Khan (Ajrara), och ger sig här på dennes 15-takt Bundukhani, 14-takten Farodust, 6-takten dadra och den obligatoriska 16-takten, teental. Tyvärr gör han det kompad med harmonium, så det här går inte att lyssna på med mindre än att man känner att man måste.

Swapan Chaudhuri har däremot sarangi på sin Majestic Tabla, från dansösen Shefali Nags Chhanda Dhara-etikett som gav ut älskvärda, jättefula indiska klassiska skivor i Stuttgart på 90-talet och tyvärr inte längre finns. Han har sarangi, men han börjar med 11-takt, vilket är en smula magstarkt, även om det följs upp med 16 och 14. För oss är den här skivan helt ogenomtränglig. Studioinspelat tablasolo med bara fyra långa spår ger ingenting att hänga upp lyssningen på. På en liveskiva hade man märkt när en komposition är slut och en ny tar vid. Här spelar han bara på som en maskin. Lyssna hellre på hans Live from Darbar Festival 2006 – och kom för guds skull ihåg att det är pakhawaj, inte tabla, som är majestätisk!

Zakir Hussains Essence of Rhythm vet vi inte vad vi ska säga om. En hel skiva med bara femtakter (5, 10, 15) som på Amazon recenserats så här:

He demonstrates ways and methods to play off of odd timed cycles of 10, 12 [fel], and 15 beats – rather than the old favorites of 4, 8, or 16 (which everyone feels comfortable in). He takes these, and incorporates tukras and qaidas of teentaal and keherwa [16 respektive 8] and shows how to confuse even the beat itself – he places four over five, eight over fifteen, 32 over six, 49 and a half over nine, 20 and three quarters over three and a third … and unless you are locked into the lehra, you will trip over yourself trying to find the one.

Det där låter inte som något man vill lyssna på som icke-trummis, även om vi misstänker att siffrorna är gripna ur luften. Det är mer, dessutom: på ett spår spelar Zakir duett med brodern Fazal Qureshi, men på övriga spelar han duett med sig själv, dubbeltrackat. Och den ena tablan är stämd till madhyam.

Ja, man undrar ju verkligen hur det ter sig, livet som Zakir Hussains brorsa.

Men så illa som det ser ut på papperet låter det inte. Zakir Hussain är säkert världens bästa tablaspelare, och det vore konstigt om det inte märktes: världens allra bäste måste ju någonstans också vara musiker; ibland kan man höra det. Duettupplägget gör lyssningen varierad och åtminstone något mer begriplig, och alldeles för fort går det inte hela tiden. Men ofta.

Man kan tycka att man borde ha åtminstone en soloskiva med världens bäste tablaspelare, och att det borde finnas en hel del att välja på utan gimmickar som duett-med-sig-själv. Men så värst många finns det faktiskt inte (och inget enskilt solo som är längre än en halvtimme – det här vore värt en hel insinuant polemik, om man vore elak), och nu var det den här vi hade. För oss som inte själva spelar tabla ger den bara en svag mersmak.

RK

Album: Dynamic. Tabla: Kumar Bose.
Lehra: både harmonium och sarangi.
Label: Sense World Music 002A/B (2 CD).
Innehåll: Teental (16-takt)

Album: Master Drummer of India. Tabla: Sarvar Sabri.
Lehra: harmonium. Label: ARC Music EUCD 1138.
Innehåll: Bundukhani (8½=15-takt), Farodust (14-takt),
teental, dadra (6-takt)

Album: The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri.
Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Label: Chhanda Dhara SNCD 71093.
Innehåll: Asta Mongal (11-takt), teental, ada chautal (14-takt)

Album: Essence of Rhythm. Tabla: Zakir Hussain, Fazal Qureshi.
Lehra: sarangi (Sultan Khan, ogint listad som Zakir själv).
Label: Emarcy/Polygram 536 943-2. Innehåll: Tal-posta (5-takt),
Pancham Sawari (15-takt), jhaptal (10-takt)

*) Det finns en bok av Malcolm Gladwell som heter så, som vi inte har läst. Vi läste The Lost World of Hindstani Music istället – gör det du också!

Tabla: svepande gester

Tablavecka på Panchamkauns, på temat ”kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla?” Tillfällen finns det gott om, i alla fall – det har inte minst brittiska Sense World Music sett till. Nyss tipsade vi om deras storartade livedubblar från Darbar 2006. Men de har också en hel serie med mindre kända tabliyor som får en studioinspelad CD var. Generöst – för en utomstående betraktare är det obegripligt att ett skivbolag som rimligtvis försöker tjäna pengar producerar sex CD ogenomträngligt smatter med artister som knappast säljer på namnet, Rimpa Siva undantagen.

Men det är för en utomstående betraktare, det. För ett skivbolag som gått upp i den här musiken är det en självklarhet att man kör tills pengarna tar slut, och det enda som räknas är att hinna få ut så många skivor som möjligt. Det förstår varje rasika.

Som tablasolo är hela serien antagligen riktigt, riktigt bra, men bara tablaspelare kan veta säkert. Den vanliga lyssnaren, visade det sig, hade inte lika mycket att hämta.

* * *

Yogesh Samsi (Sense 061) är son till Panchamkauns-favoriten Dinkar Kaikini, och har gått i lära i 23 år hos Zakir Hussains pappa Alla Rakha, men det hjälper inte när man gör tablaskivor med harmoniumlehra. Tablaspelare är väl så vana att de inte ens hör eländet längre, men för vanliga lyssnare är orgeln verkligen olyssningsbar. Det är ingen ide att plåga sig när det finns så många mer lättlyssnade skivor. Samsi spelar teental (16-takt) och deepchandi (14-takt). Harmoniumlehra har också Partha Sarathi Mukherjee (Sense 082) från Benaresgharanat, som spelar teental rakt igenom. Ingen av de här skivorna erbjuder en musikalisk upplevelse för lekmannen.

Det gör inte Rimpa Siva heller (Sense 065, teental och 10-takten jhaptal) – hennes är kanske den allra snabbaste skivan i serien, och orgelns korta slingor gör genom sista tredjedelen ett rent psykotiskt intryck. Ändå är den historisk – den första tablasoloskivan av en kvinna – och värd att både ha och stödköpa. Men knappast att höra. Rimpa spelar Farrukhabad med enorm bravur, alldeles för snabbt för den som ingenting begriper, och den enda behållningen blir hennes bedårande ungflickspardhant. Ett särfall. Hon är fortfarande bara lite över tjugo, och vi får hoppas att hon lugnar ner sig.

Vijay Ghate (Sense 089, teental), ofantligt dålig med sångerska som sjunger lehra, har JV redan hunnit döma ut. Kvar är Subhankar Banerjee (Sense 063, teental och ada chautal (14-takt)) och Akram Khan (Sense 064, teental), med sarangi av Ramesh Mishra respektive Murad Ali. De enda skivorna i Tabla-serien som har någon rimlig chans att också fungera som vanlig musik.

Här får man nog vara krass och säga att Subhankar Banerjee spelar Farrukhabad-stil, precis som Anindo Chatterjee, och det vore tjänstefel att köpa den här före Anindos dubbelt så långa, femstjärniga liveskiva. Anindo är en av Indiens allra största, och även om vi förstår att fler än han måste äta så kan de inte räkna med att tjäna till brödfödan på att sälja soloinspelningar till lekmän. Men den är inte dålig, skivan.

Akram Khan däremot spelar Ajrara-stil, och kan fungera bra som komplement till Anindo. Han är en gudabenådad tabliya och en av sin generations två–tre bästa sitarkompare – det är han som är så in i minsta detalj perfekt på hela Vilayat Khans Immortality Project – som solist rejält individualistisk, med stor övervikt på bayan, tablans bastrumma. Bitvis låter det som att han spelar ett annat instrument än alla andra i serien.

* * *

Ingen av trummisarna i Sense Tabla Series har det lugn och det musicerande som bara kan födas ur lugnet som Anindo Chatterjee hade på Darbar 2006. Det känns inte som en serie för vem som helst, även om produktion och CD-häften håller Sense vanliga höga standard och verkar göra uppriktiga försök att tilltala gemene man. Det lyckas inte. Ska vi rekommendera en, blir det den säregne, basmullrande Akram Khan. Ska vi rekommendera två, blir den andra antingen Subhankar Banerjee, som gjort en riktigt bra skiva, eller Rimpa Siva. Fler kan vi inte rekommedera, och egentligen inte dessa heller.

RK

Tabla: Darbar Festival 2006

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Anindo Chatterjee. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 092 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Swapan Chaudhuri. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 091 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Kumar Bose. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 090 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■

Tablavecka på Panchamkauns: Kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla? är frågan. Och nu närmar vi oss svaret. Sense World Music spelade in de tre (hinduiska! :) stormästare som var i Leicester i mars 2006, för en jättefestival till minne av Gurmit Singh Virdee (en spelare som tydligen ”gjort mycket” för tabla i Storbritannien): Anindo Chatterjee (Farrukhabad), Swapan Chaudhuri (Lucknow) och Kumar Bose (Benares).

Anindo, Swapan och Kumar Bose är tre tabliyor som brukar kritiseras hårt. Det är inte för att de är dåliga, utan för att de är bra – det vill säga för att de har hög profil. De företräder alla tre olika tablastilar, vilket gör dem till måltavlor för varandras anhängare, och det är tre andra stilar än Zakir Hussains, världens mest berömde tabliya; världens mest berömde drar förstås till sig de mest råbarkade fansen, så därifrån blir kritiken extra hård. I just deras fall visar all kritik bara hur bra de spelar.

På det hela taget är det här troligen de bästa tablaskivor som kommer att göras under överskådlig framtid. Tre dubbel-CD, inspelade live med allt vad det innebär (mästarna sitter i första raden på varandras konserter), med Ramesh Mishras undersköna sarangilehra på alla tre; och alla också producerade precis som India Archives, med 29, 16 och 39 spår, som förklaras i CD-häftena; ofta står även vem som skrivit kompositionerna. Som tablasolo måste det här vara suveränt, även om vi inte har en aning (man måste vara tablaspelare för att kunna avgöra det) – som musik träffar åtminstone Anindo mitt i prick.

Hela Anindos första CD hålls i behagligt tempo, det där behagliga tempot där tabasolo har chansen att bli musik istället för smatter. Hans inledande peshkar varieras i över en kvart. Det är det här som gör skivan så bra: på första CD:n spelas bara nio kompositioner, som vänds och vrids på i flera minuter var. Tema och variationer inom tabla kanske inte heller är något varje lyssnare kan förstå, men det är något ingen lyssnare behöver förstå, för det undermedvetna tar hand om den saken och allt man hör är musik.

På andra CD:n öppnas skattkistan, och det urartar till 30-sekunderssnuttar (flera kompositioner per spår). Nu får man inte längre lugn och ro som lyssnare, även om tablastudenterna säkert imponeras, inspireras och underhålls kungligt. Men vi ger Anindo fem stjärnor ändå, och en femstjärnig tabla-CD för priset av två är väl inte så illa?

Swapan Choudhuri gör ett på papperet bättre framträdande, med långa stycken även på CD två. Trots det ger vi honom inte fem stjärnor. Varför vet vi inte riktigt, men vi gillar inte hans spel fullt så mycket. Det är hårdare, och stressar oss en smula. Hans Rubato är långt ifrån lika Divine. Han pratar lite mer. Det känns ovant att inte kunna formulera en bättre kritik än så, så han får sina fyra stjärnor.

Om Kumar Boses CD är inte mycket att säga, inte med våra perspektiv. Han spelar inte för någon lekmannapublik, utan här handlar det om att visa vad han kan. Då han kan så mycket vill han också visa många kompositioner och spelsätt, och så fort musiken kommit igång stoppas den upp igen för lite lec-dem (ej på engelska). Som dödliga lyssnare kan vi inte ge hans skiva mer än tre stjärnor.

Ramesh Mishra (mitten) får ta emot en Sangeet Natak Akademi Award 2008 av Pratibha Patil (Indiens president, henne känner du väl igen! Till höger akademins ordförande Ram Niwas Mirdha.) – och det var han väl värd, efter att ha kompat alla dessa tablasolon!

Tillsammans säger de här skivorna allt som behöver sägas om rytm i tablasolo: sex CD med tre av de allra största, som alla bara spelar teental, 16-takt. Polyrytmiken är helt osynliggjord: Anindo spelar i sex minuter i kvintoler (”khand jati”), men då är det också bara femmor i sex minuter och inte en enda fyra; allt man hör är att han byter tempo och spelar femtakt. Ju förr du lägger ner din gymnasiala fascination för polyrytmer och lustig taktart, och lyssnar på Anindo Chatterjee Live from Darbar Festival 2006, desto bättre.

RK

PS: Tänk dock på hur du lyssnar. En skiva där dussinet spår på 1:30 går i varandra gör sig inte så bra i alla MP3-spelare, utan ”gapless” är A och O.

RK

Tabla: India Archive Music

NizamuddinAlbum: Ustad Nizamuddin Khan. India Archive Music IAMCD 1014.
Vilambit/drut/vilambit teental (16-takt)

■ ■ ■

Album: Bhai Gaitonde. India Archive Music IAMC 1034.
Vilambit & drut teental, vilambit jhaptal (10-takt)

■ ■ ■

Bhai Gaitonde

Tablavecka på Panchamkauns: kan man över huvud taget lyssna på tablasolo om man inte spelar tabla? Två försök med äldre generationens tabliyor kommer från India Archive Music i New York. Den mycket berömde Ustad Nizamuddin (1927–2000) framställs på omslaget (”khalifa!”) som en riktig gharanedar, men häftet vet berätta att ”unusually, Nizamuddin Khan omits reference to his gharana”, ”hails from one of the most confusing blood and student lineages” som ”defies precise classification”, och att ”it is never precisely clear who learnt from whom and for how long”. Det handlar om doldisgharanat Laliyana, ”not widely recognized in India”, avknoppat från Farrukhabad under sent 1800-tal. Samma andas barn är Suresh Gaitonde (född 34), som studerade med Vinayakrao Ghangrekar, elev till Subrai Ankolekar, elev till Munir Khan Laliyana.

Gaitonde var vid inspelningstillfället 60 år, Nizamuddin hade lyckats bli 64, trots mycken alkohol och även andra droger. Där Gaitonde har The Divine Rubato, har Nizamuddin (som i sin krafts dagar var oerhört kraftfull) i alla fall rubato i rikt mått. Vid ett tillfälle glömmer han bort kompositionen, och hans son, som är med i studion, får recitera den.

Det är här det skulle ha kunnat bli en riktigt bra skiva. Men det är det inte. All ambiens och atmosfär är borttagen, man får vrida upp volymen för att höra sonen; det enda som spelats in är tablan, kliniskt ren.

Just det, det enda som spelats in. Lyle Wachovsky, mannen bakom India Archive Music, hatar nämligen lehra och har låtit Nizamuddin spela in helt oackompanjerad. Det är direkt fel, för så låter inte tablasolo; det vi hör här är abstraktion, inte konkretion – ett amerikanskt påhitt marknadsfört som indisk klassisk musik. Visst kan man experimentera, men man kanske inte ska göra det på Nizamuddin. Vad värre är: På Gaitondes skiva kan man höra ekot av en lehra om man inte lyssnar på riktigt låg volym. Hur kan man göra en skiva på det här viset!? Vi har aldrig sett någon bild på Lyle Wachovsky, så för vår inre syn har han en trägök som kommer ut ur pannan och säger koko.

Som tablasolo är det säkert ändå fantastiskt, men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Utan lehra blir det för torrt och för enformigt för lekmannen. I början sväljer man det, men efter 20–30 minuter är man utmattad. Och att bli berövad chansen att höra hur det lät, uppleva hur det var där och då, känns som en provokation. Med en hes sarangi, som kanske stannat upp när Nizamuddin glömde bort sig, och mästarens pratande och skrattande med sonen uppmickat, hade det blivit ett charmigt dokument. Nu ger det bara ett onödigt dåligt intryck av en av tablans verkliga stormästare; India Archive borde skämmas.

Men det finns det som väger upp. Där Makars tabla-CD hade fem spår, har de här 46 respektive 40. Just det: varje komposition ligger på ett eget spår, och förklaras i CD-häftet. Fantastiskt lärorikt är det, men nu var det inte det det skulle handla om, så vi ger dem tre stjärnor var. Skivorna är roligare att ha och kredda sig med än att lyssna på.

RK

”La tradition du khyâl au tabla”


Album: La tradition du khyâl au tabla 1. Tabla: Kishore Kumar Mishra & Ram Kumar Mishra. Lehra: Santosh Kumar Mishra (sarangi). Label: Makar Records MAKCD034. Innehåll: Vilambit teental (16-takt), madhyalaya jhaptal & ektal (10 & 12), drut rupak (7), drut & atidrut teental.

■ ■ ■ ■

Den här veckan handlar det alltså om tablaskivor på Panchamkauns – huruvida det går att lyssna på tabla om man inte själv spelar. Och vi förnekar oss inte: insomnade Makar Records tabla-CD, sedan några år omöjlig att få tag i, är vår favorit (trots en vansinnig titel – ”khyal på tabla”?). Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, från Calcutta respektive Benares, spelar trots detta Benares- respektive Delhi-stil och är inte släkt, inte heller med Santosh Kumar Mishra, som står för minst en av de fem stjärnorna. För i bakgrunden går hela tiden de vackraste lehror som någonsin hörts på skiva – i Khamaj, Madhukauns, Kalavati, Shivaranjani och Charukeshi.*

Över detta spelar tabliyorna ut sitt register, med både tydligt och vackert sound. I långsam teental (åtminstone hälften av skivan) är det hypnotiskt och bitvis nästan osedligt. Båda trummisarna behärskar The Divine Rubato.

Och mycket av det som gör skivan bra är förstås att det är två trummisar, som turas om att spela var sin komposition. Det är musikalisk och dansant spelglädje – ja, den typen av skiva där de fyller i slutet på varandras solon och redan första varvet i en chakradar slår så hårt på trummorna att man tror att de ska flyga iväg – men det går inte överstyr. Ibland blir Santosh Kumar till och med så uppjagad att han improviserar små dansanta variationer på sin lehra.

Som tablasolo är det här säkert fantastiskt. Men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Konsten är rejält ogenomskinlig. Som tablaskiva för lekmannen är det inte perfekt – därtill går det i stora stycken för fort – men väl värt att ha, om det mot förmodan går att få tag på. (Sörj inte – det finns fler.)

RK

*) Knasigt: lehran i jhaptal är bakvänd, 3-2-3-2 i stället för 2-3-2-3.

Tabla, bortom fyrverkerierna?

Erkänn, du kan ingenting om tabla! Tablasolo, tycker du, är det bara andra tablaspelare som lyssnar på, samt möjligtvis några oborstade jävlar som bara gillar när det går fort.

Vi förstår dig. Vi kan inte heller skilja en peshkar från en qaida från en chakradar (vi känner inte ens igen en rela). Och med det perspektivet har vi lyssnat igenom några tabla-CD vi hade liggande, för att se vilka som möjligen kan vara att rekommendera.

Går det ens att lyssna på tabalsolo? Indisk rytm har rykte om sig att vara ”komplicerad”, något som för en västerlänning är lätt att missförstå. Det första man tänker på är kanske taktarterna: visst är fem-, sju- och niotakt vanligare i Indien än i Västeuropa, men inte, i norra Indien, jättevanliga. Och taktarter på elva, tretton med flera större primtal har drag av gimmick och ”egghead music” där precis som här.

På de 17 CD vi lyssnat igenom den här veckan är det 16-takten som dominerar. Den finns på alla skivor utom en. På varannan skiva är den den enda som spelas. Näst vanligast är femtakterna (5, 10, 15), som spelas sju gånger; 7- och 14-takt spelas sex gånger; 6- och 12-takt två gånger. En gång listas en femtontakt som 8½-takt (8½/8=15/16), ett indiskt skrivsätt som ser krångligare ut än det är för utlänningen, åtminstone om denne skolkade från matematiken i mellanstadiet.

När rytm ska vara ”komplicerad” tänker man också gärna på polyrytmer – att man till exempel spelar 11 jämnt fördelade slag där takten har 8. Sådant förekommer, men ofta i snabb hantering där det bara blir ett smatter för lyssnaren, och bidrar inte mycket till det samlade intrycket. Tablans matematik handlar ofta istället om långa figurer med annan indelning än taktarten (att man till exempel spelar 9-takt genom ett antal 16-takter) som ändå fås att gå jämnt ut på ettan.

Så det komplicerade ligger inte främst i det vi skulle kalla rytmen utan i det vi skulle kalla musiken. De olika slagen på tablan kombineras på sinnrika sätt till trummornas egen melodi, och ofta på ett sätt som för tankarna till IQ-tester (”vilken figur följer logiskt efter de här tre?”). Tabasolo går till största delen ut på att spela inlärda kompositioner, som finns i olika kategorier, varav flera är uppbyggda på just det sättet, och variera dem enligt olika (improviserade?) regelsystem, på det sättet, i realtid.

Utan dessa kompositioner skulle ingen trummis kunna sträcka ut ett solo över en hel timme med bibehållen musikalitet – inte så snabbt som tabla spelas. För snabbt går det. För icke-tablaspelaren är det ofta ett problem. Har man inte lärt sig ”tänka tabla” hinner man inte med, och musiken försvinner i smattret.

Med detta i åtanke hugger vi in. Män och djurhudar:

Gammal tabla: Mahapurush Mishra

Gammal LP #1Indian DrumsTabla: Mahapurush Mishra. Lehra: Ali Abkar Khan (sarod). Label: Connoisseur Society CS-1466 (1966). Innehåll: Rupak, Teental, Dadra, Keherwa, Jhaptal

Gammal LP #2The Transcendental TalTabla: Mahapurush Mishra. Lehra: Ali Abkar Khan (sarod). Label: Connoisseur Society CM-2001 (1967). Innehåll: Rupak, Ektal, Sitarkhani

Nästa veckas tema här på Panchamkauns ska bli tabasolo för dig som inte gillar tablasolo. Som uppvärmning har vi lyssnat på två riktigt tidiga tablaskivor för icke-tablalyssnare, som kom ut på Ali Akbar Khans Connoieusseur Society i USA 1966–67, med solon av Mahapurush Mishra. Som vanligt på Connoisseur Society är det jazzmannen Nat Hentoff som skrivit baksidestexten. Här får vi veta att hans ”kärleksaffär” med indisk musik började 25 år tidigare – cirka 1940; Hentdoff måste varit en riktig pionjär! Och man kan inte låta bli att tycka synd om honom när han skriver att ”recordings of it were hard to come by” och om ”such few live performances as were then available”. Särskilt när han i andra stycken visar sig så sympatisk:

One reason for this serenity is the extraordinary melodic subtlety in Indian improvisation. Put in spatial terms the image I have is of a line stretching out in intricate permutations to the horizon and beyond. The listening experience gives me an illusion of endlessness, and when all else is so unyieldingly finite, this illusion makes for serenity.

Vi kunde skrivit det själva. Vi har skrivit det själva! (Här också.)

Mindre vanligt är lehran, som Ali Akbar Khan spelar på sarod. Visst är det bussigt av en sådan stjärna att ställa upp och kompa, men samtidigt lite elakt, eftersom sarodens perkussiva ton skjuter skivorna i sank. Kontrasten till trummorna är för liten; plink och plonk kan aldrig bilda ljudmatta; som lyssnare dras man automatiskt till melodin istället för Mahapurush Mishra. Sida B på Indian Drums börjar också med att Ali Akbar spelar ”Greensleeves” på sin sarod, och där stängde vi av skivan, för gott.

Istället ska vi minnas Mahapurush Mishra som ackompanist, och som solist för sida B på The Transcendental Tal: 20 minuter i Sitarkhani (16-takt) där Ali Akbar tar en mer aktiv roll och flera gånger spelar loss ur sin lehra. Istället för solo blir det en säregen halvduett, och det var precis vad tablasolo med sarod behövde.

Vi har inte satt något betyg på de här skivorna, och skälet är faktiskt att Mahapurush dotter brukar vara ute och googla sin pappa och vi inte vill att hon ska behöva se några låga betyg.

JV

Undvik till varje pris: Vijay Ghates skiva i Sense World Musics Tabla Series, apropå olidlig lehra. Här sjungs den, av någon Gayatri Shankar, och John Ball skriver att:

The use of a vocalist to keep the lehara is a rare phenomenon first introduced by Suresh Talwalkar, serving to heighten the musicality of the tabla solo experience.

Nej! Det var roligt när Suresh gjorde det, John – ett ”lustmord”, som när kufiske Shamsuddin Faridi lät sonen drona på sitar i stället för tanpura. Det är inte roligt när man upprepar ett skämt två gånger.