Conversation Piece: National Raga Company of India: Classical Ragas of India

Classical Ragas of India

På en inflyttningsfest i Västerås igår tog värden fram en skiva ur hyllan och frågade: ”Vad är det här?!”

Det kunde vi inte svara på, så vi tog med oss skivan hem. Nu sitter vi här och vänder och vrider på den.

Classical Ragas of India, med ”National Raga Company of India” på Everest Records. Inget utgivningsår anges någonstans.

Av titeln väntar man sig en av två saker: antingen en vanlig klassisk inspelning som fått ett generiskt skivnamn (nordindisk, där fokus ligger på ragorna mer än kompositionerna), eller någon sorts översikt/genomgång/referens med snuttar i många ragor. Låtlistan på baksidan visar att det är fel:

1. A Raga Suite to Sri Guru (02:11)
2. Raga for Tabla (05:00)
3. Kathakali (05:30)
4. Bharata Natyam (04:o7)
5. Gujarat (04:52)
6. Improvisations for Tabla and Vamsa (03:51)

1. Raga for Sitar (04:00)
2. Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love (22:39)

Nu kan man sluta sig till att det hela har med dans att göra: kathakali är en form av dansdrama från Kerala och bharatanatyam är den klassiska nationaldansen, formaliserad på 1900-talet, baserad på dans från Tamil Nadu. Och att det åtminstone paketerats av någon utan ordentliga kunskaper om indisk musik. ”Raga for Tabla” är en absurditet, då tablan inte är ett melodiskt instrument; men man säger heller inte ”Raga for Sitar” då ragan är ett abstrakt ramverk, inte en komposition för ett instrument. Man säger väl heller inte ”improvisations for” över huvud taget, så det är paketerat utan ens normala kunskaper om att skriva om musik. ”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love” måste vara det flummigaste vi tagit upp på Panchamkauns.

Och ”National Raga Company of India” satte vi inom citattecken eftersom man ju direkt hör att det är ett fingerat namn. Inga indiska musiker skulle komma på tanken att kalla sig ”National Raga Company”.

back

På tal om indiska musiker kan man ju undra vilka det är som medverkar på skivan. Det står nämligen ingenstans. Om det inte vore för att det är dansmusik skulle man kunna tro att det var amerikaner som spelade, men sånt spelar inga utlänningar.

En lång baksidestext börjar så här:

A detailed account of the development of Indian music is not possible within the limits of a record sleeve and the reader wishing to delve further into the subject is urged to study the works of – among others – Sambamoorthy, Gosvami, Fyzee-Rhamin and Fox-Strangways.

En svag och negativ inledning som skulle göra sig bättre mot slutet av en text.

Professor P Sambamoorthy låg bakom det första stora referensverket om karnatisk musik, South Indian Music i sex band, i början på 60-talet. O Gosvamis The Story of Indian Music: Its Growth & Synthesis är ännu äldre. Atiya Begum Fyzee-Rahamin skrev, under nom-de-plumet Shahinda, Indian Music eller Music of India redan på 1910-talet, och det tror vi är den bästa boken i högen. Inte bara för att den har mellanrubriker som ”Defects of Musicians”, utan för att den är så gammal att den ger en inblick i en värld före all standardisering – en värld som nu i mångt och mycket är glömd, och som utländska lyssnare allt för sällan får läsa om. Ett perspektiv som behövs nu när indisk-klassiska musiker blivit som folk är mest. The Music of Hindostan av Arthur Henry Fox-Strangways är en bra motvikt: lika gammal, och skriven av en outsider.

Vi rekommenderar varje rasika som inte redan har gjort det att läsa såväl Shahinda som Fox-Strangways. All ensamrätt har förstås förfallit för länge sedan, så båda finns på Internet Archive: bara att ta för sig.

Indian music is founded on a system of ragas (modes) – combinations of notes in the ascending (arohana) or descending (aurohana) scale.

Här reagerar vi på att skribenten varit noga med att inkludera den indiska terminologin arohana/avarohana. Vem sjutton är behjälpt av att veta att det heter så? Och här börjar förstås en kursiveringsfest utan like, tänkte vi först skriva, men sanningen är ju att vi sett dess like alldeles för många gånger. Hädanefter kursiveras vartenda utomengelskt ord varenda gång det skrivs.

As in Western music the octave is divided into seven main notes (svaras) and sub-divided into twenty-two srutis (microtones).

Okej, en sån.

Här fick vi först känslan av att det var en indier som skrev, för att förfäkta de 22 mikrotonerna känns väldigt indiskt. Men all kunskap om indisk musikteori utgår förstås från indier, så en amerikan med osjälvständigt förhållande till musiken och mindre erfarenhet kan ju lika gärna skriva samma sak.

(Fördjupning: En ton på skalan kan vara extra låg eller extra hög i vissa ragor. Och detta försöker en del teoretiker passa in i en mall med 22 mikrotoner. Självklart går det bra att dela upp skalan i 22, men vår ståndpunkt är att en sådan indelning inte har något med den verkliga musiken att göra, såsom den sjungs och spelas. En extra låg ton blir i bästa fall extra låg (och vi vill att den ska vara extra låg!), men hur mycket lägre den blir, det beror på vem som sjunger, dagsform och så vidare, och inte på något 22-tonssystem. Möjligtvis är Dagarvani-dhrupad ett undantag – inget är för omöjligt för den traditionen.)

Within the limits of the ragas there is much scope for improvisation.

Och det är allt som sägs om raga. I den 468 ord långa baksidestexten på skivan Classical Ragas of India. Ragor är ”kombinationer av noter” på skalan uppåt och neråt, och inom de ramarna finns det mycket utrymme för improvisation. Om du inte visste vad en raga var, skulle du förstå det nu, efter den förklaringen?

Other fundamental components are talas – types of rhythm. Talas can consist of various numbers of bars, each being divided into beats of equal or unequal parts.

Det vanliga exotiserandet av indiska taktarter. Antingen är det skribenterna som inte förstår, eller så är det meningen att läsaren inte ska förstå. Om vi skrev så här skulle vi vara rädda för att läsaren uppfattar ”beats of equal or unequal parts” som att musiken är konstig och främmande på något sätt som inte riktigt går att begripa (när det egentligen bara handlar om sätt att teoretisera, tänka på och prata om en rytm som låter (och därmed är) helt normal). När andra skriver så är vi rädda att det är meningen att läsaren ska få den uppfattningen.

The Indian musician – whose arduous training occupies at least six years – masters at least fifty ragas, which provide a rich store of musical formulas suitable for extemporization on a given occasion, enabling musicians to play together without rehearsal.

Bra!

The vina is the oldest of the stringed instruments. Rested on the left shoulder and right knee of the seated player, the seven strings are stopped with the left hand and plucked by the right fingernails. A modern version – also used in this recording – is the gottuvadyam. It is laid on the ground, the strings being touched by the fingers and fingernails, but the notes are produced by sliding a piece of wood on the strings at the upper part of the stem.

Ytterligare ett obligatorium hinns alltså med: uppräknandet och beskrivandet av instrument. Hur mången baksidestext, hur månget CD-häfte – till och med Deepak Raja! Men intressantast här är inskottet ”also used in this recording”. Det är det enda i hela baksidestexten som tyder på att den är skriven med skivan i åtanke. Det absolut enda som sägs om inspelningen för handen är att det ”också” är gottuvadyam med, där ”också” betyder att det även är vanlig Saraswati-veena.

Visst är det mystiskt att det verkar så viktigt att tiga ihjäl vad det faktiskt är på skivan? Ingenstans står det vilka som är inspelade, och spåren har fått intetsägande namn för att obfuskera. En 468 ord lång text nämner knappt att det finns någon inspelning.

Another stringed instrument is the tambura, fitted with four strings plucked by the index finger of the right hand, to provide a harmonic background.

”Harmonic background” är en ovanligt dålig beskrivning av tanpurans bordun. Visst, bordunen består av mer än en ton, så om man redan vet vad en tanpura gör kan man argumentera för att det är klyftigt skrivet. Men om man inte vet vad en tanpura gör får man ingen eller fel uppfattning här.

The flute (vamsa) is a hollow tube of bamboo, giving a low, sweet tone. Indian percussion instruments are numerous and varied, including types of cymbals and drums. Jalra are small cymbals used for accenting rhythms of the Bharata Natyam dances. Another type of cymbal is the large elatalam, to accompany Kathakali dances. Included in the batterie of drums are the mridangam, chenda, maddalam, edakka and timala, the first-named being the most important.

”Batterie” på franska, kursiverat – driver de med oss?

It is a barrel-shaped wooden case with parchment ends, which are adjusted by leather braces and pieces of wood slid into the braces.

Dessa obegripligt onödigt ingående beskrivningar av hur instrument är byggda!

The instrument is played with both hands. The chenda, played with sticks, produces rhythmic accents and changes of mood in Kathakali dances. The interior of the edakka is fitted with a piece of wood which is pressed in the parchment to produce different melodic sounds. The timala is played with both hands on one side. Other instruments are the khol – a percussion instrument mainly used in Manipur (Assam) – the bunghal – a wind instrument used in folk dances of Gujarat, and kansi jorda, resembling cymbals and used in Garba and Rasa (folk dances) in Gujarat. Non-instrumental sounds are jatis (rhythmic syllables uttered during the course of a dance).

Där slutar det, mitt i. Med en massa namn på trummor som läsaren inte kan relatera till någonting; oklart om de är med på skivan.

* * *

Skivbolaget, Everest Records, har en Wikipediasida:

Everest Records was a stereophonic record label based in Bayside, Long Island, started by Harry D. Belock and Bert Whyte in May 1958. It was devoted mainly to classical music.

The idea for starting a label was related by electronics inventor Harry Belock in the February 1959 issue of High Fidelity: “The more of them I heard, the more I felt that nobody had a good stereo library. So I decided to get into the business myself.” The plan was to record repertory that was new to stereo. Belock was very ambitious, and told High Fidelity that “We’re out to surpass Capitol. We’re not shooting marbles.” Belock Instrument Corporation, a manufacturer of precision equipment (particularly missile electronics), was the parent of the Everest label from 1958 to 1960. Everest would issue its recordings on monaural LP (LPBR 6000 series), stereo LP (SDBR 3000 series), and tape.

Classical Ragas of India är alltså SDBR 3217. En stereo-LP. Som det står på omslaget: ”electronically re-recorded to simulate stereo”! Det rimmar illa med herr Belocks högtflygande programförklaring.

Men även om skivbolaget vann viss berömmelse vann Classical Ragas of India ingen alls. Google hittar enbart olika sajter som säljer skivan, biblioteksposter, och olika digitala kataloger där man kan lyssna på den. (Bland annat finns den på Spotify.) Ingen som helst information om vad som döljer sig bakom ”National Raga Company of India”, ”A Raga Suite to Sri Guru” och ”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love”.

Visst skulle vi kunna lyssna på skivan också, men det har vi än så länge undvikit, då det uppenbarligen handlar om sådan musik som blastas förinspelad ur högtalarna på alldeles för hög volym på varenda indisk-klassisk dansföreställning utom en.

Mrinalini Sarabhai och Darpana

Mrinalini_Sarabhai

Det är inte förrän vi vänder oss till Elise Barnetts A Discography of the Art Music of India från 1975 (Society for Ethnomusicology Special Series #3) som vi hittar guld.

1970. SDDR 3217: Classical Ragas of India; The National Raga Company of India.

Mrinalini Sarabhai’s troupe, the Southern India Darpana Company of Dancers and Musicians: Janaki Ramamurthi – vocalist, vina; Ramarao – gottuvadyam; Sankaran – flute; Ramanathan – mrdingam, kohl; Gopal Panicker – chenda, eddaka, maddalam.

Det var det, det! Ett mysterium mindre. Och snart ska vi även få en idé om hur Elise Barnett kunde veta det.

Mrinalini Sarabhai (född 1916 i Chennai) är en legendarisk dansös och koreograf som grundade dansskolan Darpana i Ahmedabad 1949. Vad vi förstår har skolan varit en kraft att räkna med ända sedan dess. Och hennes man Vikram Sarabhai var det indiska rymdprogrammets fader (en jain, precis som bröderna Gundecha).

Så, även om musiken nu utan tvivel är avsedd att ackompanjera dans, verkar det ganska namnkunnigt i den genren. Så varför göms det undan under låtsasnamnet ”Raga Company of India” med obfuskerande spårnamn som ”Raga for Tabla”?

Det enda vi kan komma på är att det handlar om skumraskaffärer. Man vill ge ut musik som någon annan har rättigheterna till, så man hittar på en ensemble och skriver så lite konkret om den som möjligt, så slipper man betala. Sånt som går att göra med musik från ett utvecklingsland på andra sidan jorden. Snyggt, Everest Records. Classy.

Det behövs bara summariska efterforskningar kring Sarabhai på skiva för att se att Classical Ragas of India är en ompaketering av en skiva som heter India Today, med Mrinalini och kathakalimästaren Kavungal Chathunni Panicker som dansar till Darpanas ensemble. Utgiven på Period Records, USA (SPL 750), årtal oklart.

India Today

Om man var så pass insatt, på 70-talet, i indisk-klassisk utgivning i USA att man ställde samman diskografier, då kanske man helt enkelt upptäckte sådant. Vi föreställer oss att varje skiva man fick tag på var en begivenhet; så stor var inte utgivningen på den tiden att sådana skamgrepp kunde passera obemärkta för konnässörer.

SPL750

På baksidan finns en längre och mer ursprunglig version av baksidestexten på Classical Ragas of India. Men för den skull är den inte bättre.

The music of India, inextricably tied with its legends and religious writing, assumes an especially meaningful and beautiful role when it is synthesized with the dance.

Så talar en sann dans-älskare. Inte vi.

Indian music is founded on a system of ragas (modes) – combinations of notes in the ascending (arohana) or descending (aurohana) scale. Individual notes are taken with microtones so that within the limits of the ragas, there is scope for improvisation.

Det här är snarast ännu mer obegripligt och värdelöst än den omskrivna motsvarigheten på Classical Ragas of India.

Another basic component of Indian music are talas – types of rhythm. Talas can consist of various numbers of bars (7, 8, 10, 12, 14, 16 etc.), each being divided into beats of equal or unequal parts. The bar of 16 is divided into equal beats of 4; the bar of 10 is divided into 2, 3, 2, 3. The system of talas involve minute calculations and divisions of beats which make for rich improvisation.

Det här likaså. Det går in på detaljer, men undanhåller att detaljerna bara är exempel som lika gärna skulle kunna se annorlunda ut.

The oldest of the stringed instruments is the vina; it is the best conveyor of melody. Its tones are soft and plaintive rather than full, but its compass is large. Of its seven strings, four pass over the fret, while three shorter ones are placed at the side of the fingerboard and are used as a kind of accompaniment or to mark time. The instrument is played with fingers and finger nails … A modern version of the vina is the gottuvadyam. This lies on the ground while it is played. The strings are touched by the fingers and finger nails, but the notes are produced by sliding a piece of wood on the strings at the upper part of the stem. Unlike the veena, its tone is deep, and it is therefore an excellent companion for that instrument … The tambura (not to be confused with tambour or tabor which are drums) has four strings which are plucked by the index finger of the right hand to provide the classical drone accompaniment. The South Indian tampura is made of jackwood and decorated with ivory.

Här fick de åtminstone med ordet ”drone” istället för ”harmonic accompaniment” som det stod i den omskrivna versionen. Och för första gången ”South India”. Är det så mycket begärt att man någonstans poängterar att allt man skriver handlar om sydindisk musik, inte bara ”indisk”? Särskilt som det är den nordindiska musiken som brukar få stå för ”indisk musik” utomlands.

The flute is a hollow tube of bamboo. Because of its antiquity, it is associated with legends, and especially with Lord Krishna.

Percussion instruments include different types of cymbals and drums. Jalra are small cymbals of gunmetal and iron used to accent the rhythms of the Bharata Natyam dances. The elatalam are large gunmetal cymbals used to accompany Kathakali dances … among the drums are the mridangam, chenda, maddalam, edakka and timala. The most important of these is the mridangam – barrel-shaped and made of wood except for the ends which are parchment. These are adjusted by leather braces and pieces of wood slid into the braces. The mridangam is played with both hands; it is indispensible for realizing tala rhythm in a Kathakali performance. The loudest and largest drum is the maddalam. Its sides rather than its top are struck, and the fingers of the players are covered with caps of cloth. It is generally used to complement the chenda in Kathakali performances … More unusual is the edakka which is played with a stick; in the inside of the drum is a piece of wood which is pressed to the parchment to produce different melodic sounds … in the temples, one hears the timala which is played with both hands on one side.

Other instruments which embellish various local performances are the khol – a percussion instrument mainly used in Manipur (Assam) – the bunghal – a wind instrument like a horn used in folk dances of Gujarat, and kansi joda – which resembe cymbals and are used for Garba and Rasa (folk dances) in Gujarat. Another set of sounds (non-instrumental) are are jatis (rhythmic syllables uttered by a musician in the course of a dance).

Återigen denna fascination för olika slags trummor. Man undrar ju vem som har skrivit det, varifrån det kommer.

”Classical Ragas of India” avmystifierad, spår för spår

”Essän” var väl inte mycket bättre, även om den var längre, men resten av baksidan är imponerande informativ. Med hjälp av informationen här kan vi avmystifiera Classical Ragas of India spår för spår.

”A Raga Suite to Sri Guru” är Muthuswamy Dixitars (1775–1835) ”shrI guruguha tArayAshu maM” i raga Devakriya. En av två klassiska kriti på skivan, och förmodligen det mest lyssningsbara spåret. Det är ju inte en dålig låt. Men det är inte heller någon svit.

”Raga for Tabla” listas här mer sanningsenligt som ”Percussion (original composition)”. En danskomposition av Sarabhai och Panicker. Men man kan ju undra vad det är för poäng med dans på skiva, där man inte ser dansarna utan bara hör trummorna.

”Kathakali” är ett dansnummer om Krishna, med Panicker i huvudrollen. ”Krishna Lila”.

Kathakali drums call the villagers to a performance. A lamp is lit and the play begins … Shri Krishna and his brother, Balarama, are in a forest. The moon lights up trees and meadows. Krishna plays softly on his flute. In nearby Vraya, the serving women hear the music, forget their work, and lose consciousness of the real world. At first, he reproaches them for abandoning their tasks, but when they are hurt by his severity and continue in a state of rapture, Krishna smiles and bids them join him. He dances with them on the banks of the Jamuna River. (As presented on the disc, the drama is abridged. We hear the introduction with its nature-painting and then the action that follows after Krishna smiles. Musicians are stationed on the left; the dancing space is in the center. The jingling sound comes from little bells which the women wear about their ankles and which echo their happiness at the serene conclusion).

Kathakali är lite speciellt. I det idiomet ser Krishna ut så här:

Kathakali

Så så såg det ut. På skivan syns ju inte det, där är det bara en massa ackompanjemang. Idag finns det som ”tur” är DVD, så man kan titta på kathakali hemma. Det vet vi av erfarenhet.

”Bharata Natyam” är en tillana i raga Bihag (och triputa tala), dansad här förstås av Sarabhai.

A pure dance in the Bharata Natyam style; intricate foot rhythms display the dancer in sculpturesque poses. It vividly illustrates the basic precept of Indian classical dancing: Where the hand goes, let the glance follow; where the glance leads, there should the mind follow; where the mind goes, the mood necessarily is evoked; when the mood is present, one has the true flavor (rasa) … The music and vocals are heard on the left; ankle bells signalize the presence of the dancer on the right. The music is a set of variations on a single theme. The entire dance takes a little more than seven minutes; it has been reduced here to a little more than four minutes.

”Gujarat” är ett exmepel på folkdansen ras från Gujarat, som nämndes på så lösa boliner i baksidestexten på Classical Ragas of India.

This folk dance is presented without any cuts. The musicians are grouped together in a central space, and the dancers are given ample room to dance around them.

”Improvisations for Tabla and Vamsa” är inte alls några improvsationer, utan ”pAhimAm shrI” av Maha Vaidyanatha Iyer (1844–1893) i raga Janaranjani. Skivans andra klassiska kriti; den här gången dock på flöjt. Och ackompanjerad på mrdangam, alltså inte tabla.

”Raga for Sitar” är en snutt ur ett dansdrama som här får heta ”The Adventures of Yasovarma” och beskrivs så här:

Unfortunately space does not permit inclusion of all three scenes in this charming story; only the final wedding scene with its pomp and joyousness is presented. In scene 1, prince Yasovarma captures a golden hamsa (a mythical, magical bird) while hunting. Moved by its pleas, he releases it and wins the hamsa’s promise to come to his aid whenever he is in need. In scene 2, he comes upon princess Madanasundari and she prays in the temple with her attendants. He follows her as she and the maidens first pick flowers and then throw a ball to one another. When the ball rolls into a well, he retreives it. He and the princess play with the ball and enjoy each other’s company. Word is brought to her royal brothers of this indiscreet behavior, and the princes attack Yasovarma. Two attempts are made on his life, but in each case the hamsa rescues the prince. In the final scene, Yasovarma proudly escorts his bride to his own kingdom … There is a childlike, fairy-tale quality to this drama, and the music throughout supplies graphic details as when we hear the hooves of the prince’s horse in the forst, the startled fluttering of the hamsa’s wings, or the rhythmic bouncing of the ball as the prince and princess play.

Vi vet inte mer om prins Yasovarma och princessan Madanasundari. Många prinsar och prinsessor måste ha passerat revy under subkontinentens långa historia. Och som om inte det räckte har man säkert hittat på en eller annan därutöver när man skrivit sådana här historier.

(Och någon sitar finns det alltså inte på skivan, det kanske ska poängteras.)

”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love” på 22 minuter är utdrag ur en bharatanatyamuppsättning baserad på ”Gita Govinda” av Jayadeva, en sanskritskald från 1100/1200-talet.

The Gita Govinda by Jayadeva is one of the classics of religious writing in Sanskrit. It tells of the love of Shri Krishna and Radha. It is produced for the first time in the Bharata Natyam technique. In this interpretation, the divine aspect of Radha’s union with her Lord is emphasized. There are three sections, the second of which is omitted on this disc.

The drama opens with a prayer to Krishna chanted by the women friends of Radha. They speak of the beauty of the spring and of Radha’s desire for Krishna – an unsatisfied longing which leads her to search for him everywhere. When Radha enters, the women show her Krishna who is happily diverting himself with other women. Radha is so filled with desire that she cannot be angry with him. She begs her friends to bring Krishna to her side. The sakhis depart to do her bidding, and Radha prepares herself for his coming. The sakhis return and tell her how Krishna speaks of her with longing and desires that she come to him. Radha sets out to meet Krishna in the forest. She begs the clouds, the flowers, and the birds to assist her in finding him. When she cannot find him, she throws away her ornaments finding both them and her beauty worthless. She reproaches Krishna for breaking faith with her. She attempts to poison herself, but her friends restrain her. Just then, they see Krishna with his female companion on the banks of the Jamuna. Radha, her pride vanished, is heavy with passion. Her friends lead her to Krishna. With a slow long look, Radha goes to him, the bells on her ankles marking her progress. Krishna and Radha are united.

* * *

Den mystiska LP:n i Västerås visade sig vara en omstuvning av sydindiska dansskivan India Today (Mrinalini Sarabhai, Kavungal Chathunni Panicker och en ensemble från Sarabhais dansskola), omförpackad för att se ut som en hippie-uppfattning om nordindisk musik. Det är väl inte säkert att det detektivarbetet gör någon människa glad, men vi fick i alla fall slå ett slag för Shahindas Music of India och Arthur Henry Fox-Strangways The Music of Hindostan, många sidor härlig litt från 1910-talet. Om någon läsare får upp ögonen för dem har det väl varit värt det, och då fanns det väl någon mening med att Everest Records betedde sig så här.

Och att ta hem en LP med indisk musik från Västerås, bara för att den fanns, kändes som att vara ung på nytt. En gång i tiden bokade vi gärna en resa till Västerås så fort det fanns en skiva med Balachander där.

Men det bästa av allt var att vi skrev allt det här utan att lyssna på musiken. Spåren är omkastade, gissningsvis för största möjliga obfuskation, men vilket som motsvarar vilket var lätt att se; båda skivorna fanns på Spotify och det var bara att notera vilka spår som var lika långa. Vi har alltså inte lyssnat på en sekund av skivan, och tänker inte göra det heller. Nej, medan vi skrev, googlade, skannade, photoshoppade och läste har vi istället hela tiden lyssnat på musik som inte har ett smack med dans att göra – det här är livet.

JV

TM Krishna: ”A Southern Music”

A Southern MusicTM Krishna har skrivit en bok, där han ger sin syn på karnatisk musik. ”A Southern Music” heter den, bara en sån sak. The Hindus Baradwaj Rangan har en hårtslående intervju, där mästersångaren ifrågasätter, genomskådar, talar klarspråk och skär gordiska knutar som bara han kan från sin plattform av väldig auktoritet och trovärdighet. Att läsa intervjun är att vilja läsa boken.

Några höjdpunkter:

  • We’re so used to looking at things a certain way that we are not able to … ask whether some things need to be altered – not for the sake of change, but for finding more integrity in what we are doing. We need to contemplate on the aesthetic intent of the music as a whole and of every facet within the whole.
  • The important question here is whether the way we present Karnatik music today really focusses on the music or is it just a form of entertainment that includes religious and devotional content.
  • I think the kutcheri has not looked at the music but got stuck in its own success story.
  • An art music presentation has no room for light miscellanies like tukkadas. A kutcheri is not a circus presentation where you need to experience the frown of the lion and the snigger of a clown.
  • If you want to call Karnatik music “devotional music,” then I can’t have this discussion with you. But if you want to treat Karnatik music as a conceptual and aesthetic art music form, then there’s no room for these fillers.
  • I don’t get it when people say “After all the heavy stuff, people need to go home with lighter ragas.”

När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.

Dessutom är hans åsikter inga åsikter: ”Are these TM Krishna’s opinions? No. These are backed by research and study.” Vem kan argumentera mot?

TM Krishna

Vi ska aldrig glömma hur TM Krishna stod ut från en fullmatad musiksäsong i Madras 2011. På konsert efter konsert – med en inrest excentriker i en liten samfällighetslokal i Luz, med tonåriga musikstudenter utomhus i middagshettan, med fixstjärnor på en fullsatt Music Academy – kände man traditionen starkare än ord egentligen kan uttrycka. Gång på gång, och utan undantag, var man ”in the presence of tradition”.

När man hörde TM Krishna var man ”in the presence of greatness”. Det tog inte många sekunder förrän man hörde att han var geniet som skapar morgondagens tradition.

Somliga missförstår sådana formuleringar som att morgondagens tradition redan skulle vara färdig och serveras finslipad på Krishnas konserter. Då kan man bli besviken: i själva verket jobbar han på den, och provar många idéer och infall som aldrig kommer att överleva honom, eller ens innevarande säsong. Enskilda konserter kan därför variera, överraska, till och med misslyckas.

Men så länge som några delar av hans nytänkande slår rot, bär frukt, får vi en bättre musik. Och det är ju något helt annat än att säga att så länge varje del i traditionen överlever, har vi en lika bra musik.

Boken heter A Southern Music och är på 350 sidor på Harper Collins. Kostar du inte på dig en tripp till Chennai denna musiksäsong, så unna dig åtminstone den.

JV

Season 2011: Furstlig underhållning

Sång: Prins Rama Varma av Travancore. Fiol: S Vartadarajan. Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Suresh. Sabha: Naadhabrahmam, Dakshinamurthy Auditorium.

■ ■ ■ ■

När vi började skriva om indisk klassisk musik var det dels för att vi var trötta på texter som förutsatte att läsaren var total novis, dels för att vi ville väcka intresse för denna världens bästa konstform. (Dels med larvet ”En stor sitar från 1869”.) Kanske naivt trodde vi att detta skulle gå att kombinera.

Med åren har vi insett att folket diggar ett mer redovisande skrivande – till och med den redan insatte verkar föredra att idissla – som utgår från att läsaren står som fågelholk medan man går igenom musikhistorisk bakgrund för femtioelvte gången. So mote it be! Södra Indiens klassiska musik är som bekant mer komponerad än Nordindiens och bygger till stor del på en repertoar från en ”treenighet” kompositörer: S:t Thyagaraja (1767–1847), Muthuswami Dikshitar (1775–1835) och Syama Sastri (1762–1827). Att de benämns som ”treenighet”, ett så laddat ord, visar hur centrala de är. Den som vill vara indie kan ju då istället paxa någon av de många lite mer moderna kompositörer som uppförs allt som oftast – och störst av dem är Swathi Thirunal (1813–1846), maharadja av Travancore på Sydindiens västkust; så stor att han är ”den fjärde medlemmen” av treenigheten.*

Maharadja Swathi Thirunal, med son.

Så nog har maharadjan sina fans. Vi har till exempel en vän som gärna lämnar Madras mitt i musiksäsongen och kuskar tvärs över hela Indien med tåg eller till och med buss för att få höra lite mer Swathi Thirunal på en konkurrerande festival i Trivandrum. Att inte ens han förra året var på det klara med att maharadjan har en nu levande ättling som är både furste av Travancore och konsertmusiker – prins Rama Varma – och att det är just han som arrangerar festivalen i Trivandrum – visar väl att denne furste inte direkt förhäver sig. Gissningsvis har han som högadlig sitt på det torra, och behöver inte marknadsföra sig för brödfödan.

Den 14 december ser vi denne furste på gratis-sabhan Naadhabrahmam, som hyr Daxinamurthy Hall på elitskolan PS Senior Secondary, i princip bara runt hörnet från Mylapore-tanken. Säsongens första konsert för oss och bästa möjliga introduktion för jetlaggade resenärer. Prinsen är nämligen ingen highbrow-klassisk mästare på briga, och han vet om det, och tar sina framföranden helt åt andra hållet. Här är varje kriti långsam, mjuk och sagolikt vacker, och sjungs med ett saligt leende på de furstliga läpparna. Rama Varma är alltid smakfull, aldrig tar han sig vatten över huvudet, och som (vågar vi påstå) ingen annan vaggar han in en i hur vacker karnatisk musik kan vara.

Detta trots den ökänt hårtslående Trichy Harikumar på mrdangam. Fursten får det ackompanjemang han vill ha, och visar oss Harikumar från en sida som få torde ha sett. Inte ens den omfattande tanin förtar intrycket: Harikumar och Suresh spelar en kuraippu med ett (1!) slag per takt, en märklig upplevelse.

I Indiens guru-shishya-parampara-kultur kunde man tro att det går en obruten linje av musikalisk skolning från maharadjan till prins Rama Varma, men det gör det inte alls. Han började ta musiklektioner 1983, på eget bevåg, och har sedan 1994 varit elev till Balamuralikrishna. Som ju gjort sig känd som något av en maverick – vilket ger prinsens musik en extra dimension. För här finns inte bara ljuv romantik, utan det underfundiga bubblar nästan alltid under ytan. I kväll smittar det av sig på alla han sjunger med. Det är roligt med karnatisk musik.

Prinsen på skiva: Swathi Veena

AlbumSwathi VeenaVeena: Prins Aswathi Tirunal Rama Varma av Tranvancore. Mrdangam: Ananthakrishnan. Label:  Manorama Music (Heritage Series). Innehåll: ”Alarsara Parithaapam” i Surutti, ”Saaramaina” i Behag, ”Chaliye” i Brindavani, ”Bhogeendra Shaayenam” i Kundalavarali, ”Jamuna Kinare” i Mishrapiloo, ”Kaanthanodu Chennu” i Nilambari, ”Bhaavayaami Raghu Raamam” ragamalika, ”Vishveshwar” i Sindhubhairavi – allt av maharadja Swati Thirunal av Travancore (1813–1846)

■ ■ ■ ■

Till er som inte kunde närvara på Naadabrahma kan vi rekommendera en skiva med prinsen:  Swathi Veena på Manorama Music. Här sjunger han inte utan spelar istället veena; faktiskt ganska sagolik sådan. Å det mest tillbakalutade spelar han åtta spår, det längsta 17 minuter, alla Swathi Thirunal-kompositioner. En hel CD utan ett enda snabbt parti!

Det här, med bara veena och mrdang, blir förstås något helt annat än den uppsluppna stämningen på scen med sång, fiol och halfbench. Här handlar det bara om musiken, inte alls om prins Rama Varma. Kanske är det för att han spelar förfaderns musik: det kommer ju på så sätt att handla om hela hans familj, med automatik i en förlängning också om honom, utan att han behöver sätta någon särskild prägel. Det är knappast en nackdel, och kanske är det just därför han idag är en suverän uttolkare.

Nilambari är till exempel en raga som lovar det allra rundaste. Här sträcker sig potentialen ända ut i det sublima, fast med bara socker. Självklart bor det granne med kitsch. Eftersom det blir så tillintetgörande bra när Nilambari görs rätt blir man allt som oftast besviken, och ragan är som ett lackmuspapper. Prins Rama Varma hanterar den med glans. Eller rättare sagt utan glans: bara lyssna på hur han drar karakteristiska G–>S över greppen på veenan utan att smöra.

* * *

Den enorma styrka den karnatiska musiken har i sin komponerade repertoar – och vad det betyder för musiken – är ett ämne vi får anledning att återkomma till under säsongen. Kanske något paradoxalt är det främst lite större musiker som över huvud taget kan misslyckas, när det ska tolkas om och tas risker och tas ut svängar och improviseras mer våghalsigt: en något så när kompetent musikstuderande kan mycket väl mejsla ut en lysande konsert bara genom att låta materialet tala för sig självt. Så gör också Prins Rama Varma, i en utsträckning som är ovanlig för en så pass senior sångare. Ska du bara ha en skiva med en äkta prins, är det antingen den här eller en halvtaskig europeisk utgåva med pakhawajsolo av Chhatrapati Singh av Bijna som finns att tillgå†, och vad oss anbelangar är valet enkelt.

* * *

Den 14 december är en kall kväll i Madras, och det blåser hårt in genom sidodörren. Daxinamurthy Hall är fylld till brädden. Att säkert ett tiotal är utlänningar borde väl glädja karnatikerna, som ju emellanåt beklagat sig över utlänningarnas förkärlek för ”those Hindustani folks”. Att större delen av dessa tycks studera slagverk oroar dock åtminstone oss.

Apropå takt och ton, förresten: En europeisk (fransk? belgisk?) flöjtstuderande meddelade mrdangam Harikumar att ”he may be a prince, but you are the king!”. Vi har nog aldrig i verkliga livet tidigare hört något så opassande.

STAFF REPORTER

Semmangudi

*) På 1900-talet gavs maharadjans kompositioner ut i tryckt form, sammanställda av sångarlegendaren Semmangudi Srinivasa Iyer. Vissa av dem fanns bevarade i notation, till andra fanns bara poesin kvar, och Semmangudi skrev då ny musik till dessa.

Men: han berättade aldrig vilka, eller hur många, dessa var. Det kanske är ett eller två stycken som är Semmangudi – eller det kanske är allt utom ett eller två stycken. Kanske är det alltid Semmangudi vi hör när vi beundrar maharadjans tonkonst.

Balachander

Konstigt, kan man tycka som utlänning. Och då kommer det strax en annan utlänning som ska visa vilken mycket finare människa han är, och säger att det bara är ett eurocentriskt perspektiv och så här gör man helt enkelt i Indien. Men det var långt ifrån alla indier som ville acceptera Semmangudis fasoner, utan det blev årtiondets skandal i karnatiskt musikliv. Rödast av alla såg dåtidens gosse Ruda, den självlärde veena-avantgardisten Balachander: han var övertygad om att Semmangudi skrivit allting själv, tillskrivit det en gammal kung för att få sina verk att gå till historien – och att Swathi Tirunal Rama Varma, maharadja av Travancore från 1829 till 1846, aldrig hade existerat. »The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”« – följ länken och läs hela hans utläggning, där han jämför det hela med Bofors-skandalen. Ja, det var bättre förr!

†) Masters of Tala på Wergo, framtagen av Peter Pannke. Chhatrapati Singh (som in i det sista kallade sig raja och aldrig ”prince”) var förstås en pakhawajspelare av guds nåde men skivan är bara sisådär: ena hälften är dunderseriöst trumsolo och andra hälften har lehra av någon skum bhajan-ensemble med både surbahar och harmonium.

Balamuralikrishna på bortaplan

Balamuralikrishna

”But how do you explain khayal and Karnatak singers holding joint concerts?”
”Vocal?”
”Yes, like Balamurali and Bhimsen Joshi.”
”This is only for the media, for fame.”

Ja, så svarade Zia Fariduddin Dagar när SR Ramakrishna intervjuade honom i The Music Magazine januari 2001. Men eftersom han i samma intervju slog till med ”ragas are already done, and not even a needle’s eye can come in” bestämde vi oss för att ta det med en nypa salt: Idag har vi lyssnat på just tre sådana duetter mellan Balamurali och Nordens allra största: Bhimsen Joshi och Kishori Amonkar.

Kishori Amonkar

Med Kishori Amonkar på TIPS Industries Vocal Jugalgaan (omslag här – vi vill själva inte se det) är det konstigt nog inte fråga om klyschans ”möte mellan nord och syd”, utan Balamurali är helt enkelt med och sjunger khyal med Kishori Amonkar. Lustigt nog är det ändå ännu mer överkompat än när nord och syd plägar mötas: både harmonium, fiol och Ronu Majumdar av alla människor på flöjt är med och tar aktiv del. Det kan inte ens  Kishoris swarmandal överrösta. Som om inte det vore nog är det både tabla och pakhawaj som dundrar fram ett stolpigt komp bakom vad som i 30 minuter faktiskt är förvånansvärt bra sång. Kishori skapar inte precis någon klassiker, men sjunger ju i princip alltid bra, och Balamurali hänger med bättre än vi trodde. Ja, vi nästan gillar honom som khyaliya.

Drut är nattsvart i jämförelse. Alla kompmusiker tränger sig på, och samtidigt börjar det märkas att Balamurali har bortaplan. S’SS’SS’ SS’SS’SS’ … M S’ M’ S S’ M S MG? Så dåligt kan inte Kishori Amonkar sjunga. Dock dröjer det inte länge förrän Balamurali visat att han faktiskt kan ännu sämre.

En likadan skiva har han gjort med Bhimsen Joshi: På A Jugalbandi (live i London i mitten på 90-talet) sjunger de khyal i raga Bhairav, ackompanjerade av flöjt* och harmonium i en minst sagt rejäl alap på 50 minuter. Så länge de håller sig där kan man inte anmärka på mycket annat än det onaturliga kompet. Det är riktig musik, bitvis trött, bitvis solid, bitvis riktigt känslosam.

Dessvärre kompas deras bandish av näst intill full bench: tabla, mrdangam och ghatam. I ett sådant irrelevant smatter kan ingen khyal frodas, och en skiva som faktiskt kunde varit godtagbar havererar.

När de sjöng duett i Mumbai några år tidigare var det bhajanrepertoar, mer förståndigt. Här är ingen på bortaplan och det överlastade kompet hör genren till. Även här är mer än halva skivan alap, och inte genomdålig sådan. Dessutom, då de inte bara båda är män utan män med rätt lika röster är Bhimsen–Balamurali ett stort steg närmare jugalbandi än Balamurali–Kishoris Vocal Jugalgaan.

But a small step for mankind – backwards. Så länge det finns folk som tycker det är värt CD-priset att höra Bhimsen kompad på mrdangam och tabla samtidigt kan bara planekonomi rädda oss. Det är synd och skam att artister kan vara gudomliga underverk och ändå nedlåta sig till så mycket utan att man blir det minsta förvånad. Och kanske är det att de ändå har hedern i behåll efter sådant här som visar hur stora de faktiskt är.

Men om det här nord-syd-sågande har varit att slå in öppna dörrar har Balamurali även rent karnatiska duetter på skiva att examinera. Vi fastnar för en med käpphästen Raghunath Manet, en sorts vainika med såväl respektabel Karaikudi som ”Veena Dreams”, ”Pondy Dreams” och ”Moon & Moods” bakom sig (och när även de allra största får göra bort sig kan man fråga sig varför inte).

Tja, veena och röst tillsammans har ju en lång tradition. Gärna kvinnoröst. Ett mer tacksamt register. Man spelar alapana, och sjunger pallavi. Att som här ta plats och sjunga bas rakt igenom framförandena blir bara novelty, men så går det när man är diva. Om duetten var tänkt att höja Manets trovärdighet, hade det väl varit bättre att helt enkelt fortsätta spela med supertrummisar och sluta med fusion. Men om tanken bara var att ploja till det och sälja skivor – tja, återigen, om även de allra största får, så varför inte?

För att det färgar av sig på alla utom de allra största, förstås. Frågan är vart den gode doktorn själv ska räknas.

RK

Album: Vocal Jugalgaan – Hindustani. Sång: Kishori Amonkar (även swarmandal) & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: Ronu Majumdar. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Fiol: okänt. Tabla: Kedar Pandit. Pakhawaj: Pradeep Dixit. Label: TIPS Industries TCCD 5109. Innehåll: Puriya Dhanashree (”Kaise din katun”, ”Payaliya Jhankaar”, ashtapadi)

■ ■

Album: A Jugalbandi. Sång: Bhimsen Joshi & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: okänt. Harmonium: Tulsidas Borkar. Tabla: Shasikant Muley. Mrdangam: Muthukrishna Balachander. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Navras Records NRCD 0088. Innehåll: Bhairav

Album: Live in Bombay – December 1991Sång: Bhimsen Joshi & Dr Mangalampalli Balamuralikrishna. Fiol: ?. Harmonium: Tulsidas Borekar. Tabla: Shashikant Muley. Mrdangam: Krishna Balachander? Label: Navras Records NRCD 0022. Innehåll: Darbari Kanada, Malkauns/Hindolam, Bhairavi

■ ■

Album: KarnatikSång, altfiol: Mangalampalli Balamuralikrishna. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Govindarajan. Ghatam: Shankar. Kanjira: Somasumdaram. Label: MK2 Records 8345 106 282. Innehåll: ragam-tanam-kriti ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”raghu vamsa” i kadanakutuhalam av PaTNam Subramanya Aiyyar, ragam-tanam-kriti ”sAmaja vara gamana” i Hindolam av St Thyagaraja, tanam-ragamalikam

*) Vi antar att den här flöjten prompt ska vara med för att Balamuralikrishna betyder ”lilla flöjt-Krishna”; någon riktig anledning finns ju inte.

Jugalbandi upphöjt i två

Album: Jugalbandi. Sång: Malladi Brothers och Gundecha Brothers! Fiol: Embar S Kannan. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha. Mrdangam: MLN Raju. Label: Swathi’s Sanskriti Series SA546 (2 CD). Innehåll: ”gajavadanA karuNA sadanA” i Sriranjani av Papanasam Sivan (1890-1973); ”Shankara suta Ganesha” i Bhoop av bröderna Gundecha; alap-jor-jhalla/ragam-tanam i Abheri/Bhimpalasi samt ”nagumOmu ganalEni” av S:t Tyagaraja (1767–1847) och chautal ”Kunjan Mein Rachyo Raas”; Ragam-tanam-pallavi i Shankarabharanam/Bilawal: ”Sangeethamae Madhuram, Swara Raga Laya Bharateeya”; ”Shankara Girijapati” i Malkauns + mangalam i Hindolam

■ ■ ■

Den 26 augusti 2010 strålade Bröderna Gundecha och bröderna Malladi samman för att samla in pengar till Cancare Foundation med en gemensam konsert – något som toppade allt, knäppare, galnare, större, mer oväntat osv än allt som tidigare gjorts på dagens kicksökande indisk-klassiska scen: en duett mellan två duor; en jugalbandi upphöjt i två!

Och eftersom konserten hölls i Chennai och inte i Bhopal spelades den in och gavs direkt ut på skiva. Och eftersom skivan oss veterligt aldrig har recenserats någonstans …

Nej, vi måste tillstå att det faktiskt är riktigt spännande. Det är inte varje dag man sätter på en skiva och verkligen inte vet vad man kan vänta sig. Tilltaget är ju så pass bisarrt – fyra sångare? – att till och med den mest blasérade blir nyfiken och till och med den mest skeptiska måste höra det.

* * *

Bröderna Malladi öppnar skivan i ensamt majestät: Papanasam Sivans ”gajavadanA” i Sriranjani. Det är så bra, på det där sättet som bara sydindisk sång kan vara: överväldigande, hårtslående, drivet. Bröderna har övat in ett slagnummer, det hörs, och de sätter varenda ton. Effekten är fantastisk. Vi har inte lyssnat alltför mycket på bröderna Malladi, ska tillstås, och vi är imponerade.

De en gång så magistrala Bröderna Gundecha följer detta med en Bhoop. Sedan de för några år sedan utvecklade sin personliga stil, sin personliga twist på dhrupad, där de sjunger var sin melodi samtidigt är de bara en skugga av sina forna jag. Att höra dem så här, i tydlig kontrast mot fantastiska sångare, är att tvingas inse det. Idén fungerar bara sällan, deras alap förlorar sin kraft (när en når höga S för tänkt klimax håller den andre på med något annat en och en halv oktav ned osv). Layakari får numera alltid också mycket spelrum.

Syd–nord: 1–0. Innan de ens börjat sjunga ihop. Men nu är det dags. Vad i hela världen ska de hitta på?

Ragan är Abheri, nordindiska Bhimpalasi för bröderna Gundecha, och det är riktigt vackert. De båda duorna delar upp alap mellan sig, med utfall återigen till bröderna Malladis fördel. Dhrupad-alap är långsam, och utvecklar ragan gradvis över lång tid. Den vinner inte på att delas upp. Karnatisk alapana fungerar inte så – och är ju dessutom redan från första början lika snabb som den snabbaste khyaltanbazi. Varje gång bröderna Gundecha tar över sjunker tempot (såklart), och man kan inte låta bli att undra varför de sjunger lika mycket musik på en minut som bröderna Malladi på fem–tio sekunder. Vi vet svaret, ni vet svaret, men på den här skivan hörs inte svaret. Här hörs bara två sydindiska supersångare som gör kort process. Kompade på fiol, dessutom. Tre mot två. Det finns ju inte en sportmössa.

Syd–nord: 2–0.

Tanam/jor är ingen större framgång för någon av sidorna (fortfarande 2–0 alltså), men i den komponerade delen är det dags igen: bröderna Malladi river av Tyagarajas ”nagumOmu” och äger Abheri totalt. Bröderna Gundechas dhrupad får svårt att hävda sig; den ska följa på deras egen alap, inte på en tour-de-force av två andra sångare. Kritin, däremot, är ju van att stå för sig själv.

Puh. Första skivan är till ända, och Sydindien leder med 3–0. På disk två väntar en 39-minuters RTP i Shankarabharanam/Bilawal, och den här gången kapar bröderna Gundecha tanam och dominerar med ändlös nomtom. Varje gång bröderna Malladi bryter in med lite karnatisk tanam är det efterlängtat, men det är bröderna Gundecha som gör den här improvisationen till sin och vi får lov att kora dem som vinnare, om så bara för att motståndarna får vara med så lite.

Syd–nord: 3–1.

Pallavin, ett specialskrivet pekoral till hyllning av den indiska musiken, är precis som man kunde vänta sig en gräslig kakafoni. För att båda parter ska få glänsa har man övat in partier som sjungs unisont, poängen med formen står verkligen inte att finna, och det bästa är väl allt som S Kannan spelar på fiolen. Hela stycket spelas dessutom med både pakhawaj och mrdangam, inte minst förstås den obligatoriska tanin som är en mycket värre kakafoni än du ens kan föreställa dig. Det är det värsta vi hört på skiva på länge i form av trummad dekadens och man blir på fullt allvar förfärad över kulturskymningen. Hur kan dhrupad, dhrupads fanbärare, stå bakom detta? Något liknande hade aldrig hörts på en skiva med bröderna Dagar, den saken är säker.

Syd–nord: 3½–1, för att mrdangam alltid vinner över andra trummor. Sluresultatet blir 3½–1½ då bröderna Gundecha avslutar med ”Shankara Girijapati” i Malkauns, en av våra favoritlåtar. Dhrupad kompad på fiol – för första gången på skiva? :)

* * *

Vi tror att vi precis har lyssnat på indisk klassisk musiks mest prominenta trainwreck i mannaminne. Det var definitvt sämre live än på skiva, det vittnar de många klippen om; man kan inte undgå att höra dem. Och det är så bisarrt från idé till genomförande, men med så framstående sångare. Det är därför vi ger skivan tre stjärnor i betyg. Musikaliskt förtjänar den det inte; det var bara så galet alltsammans. En hot mess! Dock kan man inte komma ifrån intrycket att dhrupad är underlägsen den sydindiska musiken – och att bröderna Gundecha inte längre är dess främsta, eller ens särskilt representativa, uttolkare.

Att det blir så här är inte konstigt. Det är självklart. En jugalbandi mellan två jugalbandi-par, nord-sydlig fusion, musikens kanske mest olika genrer – det är ju ett jippo anordnat vänner emellan för att dra in pengar till välgörande ändamål och säkert aldrig menat att ta på fullt allvar. Det är dock en perfekt exempel för att illustrera några poänger med jugalbandi.

För det första att nord och syd aldrig någonsin kan mötas eftersom de alltid envisas med att ha med sig var sin trummis, så att ingen ska hamna i underläge. Även den allra störste optimist borde svälja att på de premisserna blir nord-sydlig fusion alltid pannkaka.

För det andra att det ofta är lätt att se varför jugalbandi inte fungerar: de stilar som möts är för olika. Här är det den långsamma dhrupaden som får stå tillbaka för veritabla kaskader av karnatisk tonkonst, och det tjänar inte alls musiken utan inbjuder bara till jämförelse, som dessutom blir orättvis. En sådan jugalbandi är väl oftast alltså till och med moraliskt förkastlig.

Och alla vet ju att jugalbandi, det är av ondo. Men för det tredje: att jugalbandi är en fullt framkomlig väg till Indiens allra största musik. Både bröderna Malladi och bröderna Gundecha har ju gjort storverk. Men då krävs det att musikerna är syskon, eller elever till samma guru.

Eller?

Det är jugalbandivecka på Panchamkauns, på allmän begäran. Vänta er många långa betyg.

VK

Precis, det är klart att man inte ska behandla en jugalbandi som en idrottsmatch. Förlåt!

Stoppa pressarna!

Vi avbryter vår eurofebruari, för karnatiska lyssnare är denna februari ändå bara intresserade av en enda sak: Abhishek Raghurams konsert på Music Academy i Chennai den 30 december 2010. Det har inte surrats så mycket om en indisk konsert sedan Shahid Parvez turnerade med Jog och Piloo 2003. Den unge Abhishek (25 år och barnbarn till mrdangamisten Palghat Raghu) underhöll nämligen med en över 30 minuter lång alapana i Todi som lyckades med det omöjliga i sydindisk musik: att så tvedräkt mellan lyssnare och kritiker.

Februarinumret av Sruti (undertecknat ”Sruti Team”):

Abshishek Raghuram’s was one of the most successful concerts of the season, an appreciative audience bursting into frequent and prolonged applause. He did elaborate alapana-s of Madhyamavati and Todi, the main raga of the evening. Innovative, even startlingly original sometimes, the Todi essay had little of the Todi that old-timers know. Judging by the rave reviews everywhere, including cyberspace, the concert was a watershed in the evolution of the aesthetics of Carnatic music. More than the excesses of a young musician’s creativity, it is the listening public’s approval of it that causes concern.

G Swaminathan i The Hindu:

The opening phrases were excruciatingly slow and sedate, embellished with unexpected frills and twists but progressed extremely well. Raghuram elaborated Todi in as many ways as possible. This exercise nearly went for about thirty minutes. But the response was amazing. He got a standing ovation. So any adverse remarks from this scribe will surely be termed blasphemy.

Så istället slår denne fegis ned på att Raghuram sjöng över tiden, trots att det var kvällens sista konsert:

Manodharma is a double-edged sword; it can be used anyway for as long as one wants. That’s the speciality of Indian classical music. Yet, one has to follow certain ethics – musical discipline, aesthetic proportion, logical distribution and time management – when one performs on a prestigious platform. Even veterans try to sum up their music with their eyes on the clock; it is indeed surprising that this aspiring artist seemed to be completely oblivious to it.

Dumheter – som bara förstärker intrycket av ett trist och ogint etablissemang som försöker trycka ned det unga geniet. Sjutton läsare kommenterade innan The Hindu stängde av möjligheten:

Chithra Gopal: What was ultimately delivered by Abhishek will go down in the history of Music Academy.

Deva: Let us be honest to appreciate and accept the good quality of music delivered and not harp on quantity.

Sulochana: I was there for this fantastic concert … The Hindu really needs to change its stagnant reviewers.

Sriram: This young artiste has not been given his due by the media, perhaps because of some vested interests indulging in wire-pulling fearing his emergence. There is definitely a sense of insecurity and fear he has created in the minds of the so-called big-wigs.

Shankar: This is one of the best concerts I have ever heard (and I have listened to a lot of concerts in my lifetime) … Abhishek is so brilliant he becomes a threat to the big-wigs.

Vilvadri Iyer: In the end, people will not remember this landmark concert by this lopsided review or by the exceeded time limit. This concert is an all-time classic in the life of the Music Academy. History will remember it as such.

Udbhav Mareechi: Creative musicians not only deliver the grammatical but usher the listeners into the unknown and hitherto uncharted territories of music and immerse them in the sea of music, and the result is monumental. Abhishek Raghuram is a musician of such calibre and not to be criticised for his non-time-consciousness, because what he delivers is timeless dimensions …

Sailakshmi: I was a part of this momentous concert that has made waves in the history of not just the Music Academy, but Carnatic music. In a rasika’s heart, there dwells the purity and sanctity of music, not time … Abhishek deserves much more than the two historical standing ovations that he got that night.

Madhu Jayaram: He passed with flying colours in the Academy, which is a big stage. I think this is a good opportunity for a leading paper like the Hindu to think about improving the standards of their critics.

Vidhyashree Purushottam: The review is pathetic … the reviewer’s approach to music and concerts reflects how superficial our times are.

Viyaj: This most definitely begs the question as to whether The Hindu Group and family is not actually using its influence on the Chennai music scene in a particularly problematic manner … I was fortunate enough to have access to a very good recording of the concert and it is really beautiful.

Deepak Raghavendra: This was the same elation as when TN Seshagopalan was discovered many years ago, that I saw as a teenager. At that time, no one nit-picked like this. When a genius is discovered, let us celebrate it instead of nit-picking.

Raman: I was fortunate enough to be there to listen to the concert and it was Deva Gaanam – surely, the Lord was listening. Now it is time for all others to listen to Abhishek as well.

Radhakrishnan: I had the opportunity to listen to a recording of this fabulous concert. I agree with everything that previous readers have commented.

Ett par kommentar är mer avvaktande: signaturen Sampat tycker nog ändå att Abhishek kunde presenterat en Todi med större klassicism just på Music Academy, och signaturen ”Madhya Sthayi” manar till måtta: ”do not heap sky-high accolades at this young age”. Ett sista inlägg från signaturen ”Kumar” är uppenbarligen författat av The Hindus redaktion, precis innan de stängde artikeln för kommentarer: ”I think it was a great review by Swaminathan” etc. Det är inte det intrycket som består när man läst alla sjutton, eller för den delen när man läst själva recensionen.

Fast alla kritiker står inte på etablissemangets sida. Deccan Chronicles recensent Sharada Ramanathan är nog mer översvallande än fansen själva:

Abhishek’s performance at the Academy may well go down in history as one of the finest Carnatic concerts ever experienced … Abhishek took the veterans’ proscenium like three veterans rolled into one: He swayed like a spiritual swan [!] as he belted out [sic] kriti after kriti, raga after raga, with the electricity of GNB, the aesthetic sense of Lalgudi and the modulations of Balamuralikrishna.

Fansen på rasikas.org är förstås mer insatta än tidningarnas brödskrivare, och över lag positiva:

Ashoksubra: In my long years of listening, I have not seen this sure-footed exposition in many musicians.

Mahesh3: A futuristic demonstration by Abhishek and Anand with great support by KVG and minimalism by Mysore Srikant gave us a glimpse of how Carnatic music is going to change in the era of technological musicology … his variations, layering and channelling of a zillion different sounds and phrases were just so innovative and out of the box – some breezy, some deeep, much of it foreign with a tinge of traditional to keep everyone clued in – I don’t think any traditional »review« or opinion of such a concert will be proper … what everyone could agree on in the hall is that we are in the presence of genius!

Rajeshnat: He has taken a lot from TNR’s famous Todi recording.

Rsachi: It’s a bit like Krishna without his peacock feather or sambar without tamarind … He has tackled Todi with a strong emphasis on the upper half of the octave and pointedly avoided the Ga such that the raga sounded a lot different from its well-known personality.

KVN_bhakta: A very carefully planned rendition. At every stage he is taking a key pidi and elaborating around it, step by step moving up the octave, showing different shades of each note – with phrases that are angular, oscillated, through brigas, and even Patiala-gharana-like tAns. There is no doubt in my mind that enormous thought and practice went in to the alapana.

Surmulen är bara engelsmannen Nick Haynes (www.mridangam.com): ”I can only say that I wish he had stuck to Kanjira … he will not be the only »genius« on my avoid list”.

Panchamkauns har förstås fått tag på och genomlidit en publikinspelning av nästan hela konserten (den korthuggna RTP:n slutar i fiolsolot). Och visst är den storartad, denna Todi, och visst är den lite okonventionell. Och visst har signaturen Rsachi lite rätt i att det är ont om gandhar. Men lika fascinerande som Abhisheks alapana är överdrifterna det gås till från alla håll. Man förstår att musiken anses ha varit bättre förr, för alla som varit på en riktigt bra konsert vet att det brukar låta så här efteråt och man genuint brukar känna så här efteråt, och förr hade man ju bara dessa euforiska rapporter att gå på, inga inspelningar av konserterna.

Så överdrifterna åt det hållet är inte så konstiga. Det är en storslagen alapana, och den var knappast sämre live än på en publikinspelning där det pratas och käkas nötter bredvid micken. (Som tur är lär den väl komma ut på skiva, som allt annat som händer i närheten av en mikrofon i södra Indien – en soundboardinspelning sägs förresten redan ha läckt ut men sånt kan inte vi få tag i.) Men överdrifterna åt andra hållet? Står verkligen kulturen och faller med att en sångare får ovationer för en okonventionell Todi, ens om det är på en kvällskonsert på Music Academy?

Panchamkauns kan inte ungå intrycket att det handlar om något annat. Det Abhishek Raghuram bevisade den 30 december är inget som har med Todi eller hans egen storhet att göra, utan att även sydindiska lyssnare föredrar lång, utdragen improvisation framför ”repertoar”. Repertoarbitare på både mattor och redaktioner har haft fel i många år – ja, hela Sydindien har haft fel, medan Nordindien haft rätt. Det är förstås inget man bara accepterar när man vill se sig själv som det ”riktiga Indien”, men det är något vi på Panchamkauns alltid misstänkt.

PANCHAMKAUNS TEAM

Varning för tigern

tiger

Album: Stalwarts – Vintage Recordings of Masters. Sång: Tiger Varadachari. Fiol, mrdangam: ? Label: Rajalakshmi Audio. Innehåll: 11 spår från 5 till 17 minuter på en dubbel-CD.

”Den indiska tigern är ett ädelt djur, som inte äter upp hela familjer!” röt dåvarande ambassadören Sushil Dubey 1998, när skämtpopparen Dr Bombay – en dansk i turban – underhöll Sveriges åtta­åringar med storverk som ”SOS! The Tiger Took My Family”. Sanji Tandan, indiern som hittat på konceptet, måste ha skakat på huvudet. Det vet väl varenda människa att man ska akta sig för tigrar!

Så håll er undan nu när Rajalakshmi Audio ger ut en CD med självaste Tiger Varadachari, som vi trodde var helt oinspelad, men inskriven i historieböckerna som guru till kultsångaren MD Ramanathan. Det är det sämsta vi hört. Tiger sjunger ofattbart dåligt, och det gamla ljudet är tillräckligt bra för att avslöja varenda miss. Att här finns bara missar. Den egendomliga sång­stilen med alldeles för stora gamaka (Tiger var säkert gammal och darrig här, han dog ju på 50-talet) som bara förstärker intrycket att varenda ton är falsk. Säkert hade Tiger kunskap och idéer som hette duga, och vi trodde aldrig att vi skulle höra falsksång av en sådan grad att den hindrade oss från att höra det underliggande musikaliska budskapet men nu har det hänt.

Så här dålig kan inte en legendar ha varit. På diverse forum är konspirationsteoretikerna redan igång. Det var fler än vi som trodde att Tiger var helt oinspelad. Var kommer de här inspelningarna ifrån? Är det i själva verket något annat, som Rajalakshmi ger ut för att svärta ner Tigers minne, eftersom de i stället är lierade med studenter till rivaliserande … ja, ni hör själva. Fast man börjar ju undra.

RK

Vintage Reminiscences

Album: Vintage Reminiscenses. Sång: Mukta (med Sowmya). Fiol: Savitri Satyamurthy. Chitra­veena: Ganesh (Ravikirans kusin). Mr­dangam: Umayalpuram Mali. Car­natica CAR CD 1075 (13 ”padams & javalis”)

■ ■ ■ ■ ■

Vill ni ha något annorlunda idag har vi den perfekta skivan åt er: Vintage Reminiscenses med ena halvan av syskonparet Brinda & Mukta, dotterdöttrar till Veena Dhanammal, Sydindiens största legendar sedan tre­enigheten. Det var väl bara något år sedan gemene man såg Brinda & Mukta som mer eller mindre oinspelade, trots att de omtalas som tidernas största. Sedan dess har det i rask takt dykt upp två CD med Mukta, sex med Brinda, en film där Brinda både sjunger och spelar veena – och nästan en CD med Dhanammal själv. Det var excentriska Arbiter Records i USA, som annars bara ger ut ashkenazijudiska pianister från anno dazumal, som skulle släppa den på etiketten World Arbiter (vilket j–a namn; vad man måste stå ut med!), men efter något dödsfall har projektet lagts på is (man kunde inte färdigställa CD-häftet. Vad  är det här? India Archive?). Samlarna kunde inte vänta, och Dhanammals sten­kakor läckte ut i alla fall.

I det fallet var väl värdet mest historiskt; det hade lika gärna kunnat vara cylindrar. Brindas sex CD-skivor är också de gamla inspelningar, och låter som mycket annat av det arkivmaterial som svämmat fram de senaste åren.

Skivorna med Mukta låter inte som något annat.

De spelades in 1999, när hon var 85 år. Hon har rejält understöd av Somwya, Savitri och Ganesh, men vägrar låta sig bäras av dem hur bra de än kompar. Muktas röstsvaga, skakiga falsksång är överallt på de här skivorna. Men hon vet vad hon vill med den.

Ni har aldrig hört karnatisk musik så inexakt. Ton efter ton slängs iväg ungefär dit den ska, inte mer. Men det görs av en sångerska som har lärt sig konsten så bra som det är mänskligt möjligt. Det mäktiga Dhanammal-banit, när det sjungs så här på sista versen, låter bra precis som belackarna brukar säga. Det går långsamt, som det gör på ålderns öst, och det är gamaka på varenda ton, vare sig hon vill eller inte. Oftast vill hon ju inget hellre, och då hanteras de dessutom så långsamt att musiken blir ännu segare. Varje stycke blir en enda seg, trögrörlig massa från början till slut. Konturlös – men bra. Född 1914, inspelad 1999, utgiven 2006 kan Mukta vara 2000-talets bästa karnatika. Och vi menar inte årtiondet. Den som inte håller med, han kan inte vara klok. Let no such man be trusted. Mark the music!

Lyssna gärna på Classic Kritis (CAR CD 1102), för Mukta var inte dålig på kriti. Men som kritisångerska stod hon inte huvudet högre än mängden – där fanns det många mästare. På padam och javali finns det ingen som klår Dhanammal-banit. Så lyssna inte på Classic Kritis innan du hört Vintage Reminiscenses. (Det gäller att prioritera.) Och inte förrän du lyssnat in dig på karnatisk musik i tio år. Men då.

Och ni får hålla med om att det är mer sympatiskt att spela in en livs levande 85-åring (och ge ut det som ”Vintage Reminiscenses”) än att krama sönder musiken med nyutgåvor av framlidna sångare och lämna de levande att tyna bort. Minst lika bra musik blev det ju också, kan man konstatera.

VK

Den bästa skivan du aldrig hört talas om

Album: Parimalam. Veena: Kalpakam Swaminathan, SR Padmavathy. Mrdangam: ? Label: Swathi’s Sanskriti Series SA324. Innehåll: ”Samugamu” varnam i Nattai av kung Swathi Tirunal, Dikshitars ”Sri Saraswati” (Arabi), ”Thyagaraja Namaste” (Begada) och ”Parimala Ranganatham” (Hamirkalyani), Patnam Subramania Iyers ”Nee Padamule” (Bhairavi) och ”Samayamithe” (javali i Begada) samt Mysore Vasudevacharyas ”Shankari Ninne” i Pantuvarali.

■ ■ ■ ■ ■

Många är de veenaduetter vi med bästa vilja i världen låtit bli att recensera, fast de på papperet varit gudagåvor. Hur många? Tre. Först Doreswamy Iyengar & son på HMV/EMI (Live at Music Acadeny, Madras, 1984), sedan Rajeswari Padmanabhan & Sreevidhya Chandramouli, mor och dotter, på JVC (Music of the Veena II), och sedan Rajeswari igen med Karaikudi Subramanian (adptivbror) på Wergo (Sambho Mahadeva). Alla alltså stora mästare.

3cd

År efter år har vi suttit med de här skivorna och tänkt att det ändå borde gå att säga något positivt. Men när musiken är ornamenterad in i minsta detalj, sällan med rena, raka toner utan det är motsatsen som är poängen, och det är en hel vetenskap hur man ska få instrumenten att surra av övertoner – ja, det är klart att två sådana melodilinjer, som är tjocka, ojämna, och aldrig raka, inte går att bringa i unison. Det är klart att skillnaderna spänner och skallrar mot varandra om man försöker. Hur man än kämpar för att jobba bort det.

Åh, denna envishet att spela mot sina svagheter istället för sina styrkor! Som Bottesini och hans flageoletter på kontrabas! Och om det mot förmodan gick att få två veenor att låta som en, hade det ju räckt med en –

Men de här skillnaderna, som spänner och skallrar – kan man inte vända dem till sin fördel? Jo, men då duger det inte att lämna dem åt slumpen och allra minst att försöka jobba bort dem. Istället behöver man två urstarka tanter som vågar ta varenda kriti rakt in i kaklet och spela så rutorna skallrar. Man behöver Parimalam av Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy.

HJÄLTINNOR. Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy, hennes niece och elev sedan 30 år tillbaka.

Bakom det anonyma, på sin höjd lite småroliga omslaget från Swathi’s Sanskriti Series döljer sig en musikbomb. Tanterna öppnar i en vibrerande Nattai, ”hårdrocksragan”, och gör hårdrocksliknelsen rättvisa i sju minuter. Hela rummet skakar! När de struntar i att försöka snygga till den, och istället drar iväg åt andra hållet, blir tonen från de dubbla veenorna … bred, enorm; svävande, tung och eterisk på samma gång; den vibrerar och varierar in i mikroskopiska detaljer så att även när musiken tas i elefanttempo händer det saker i alla upptänkliga hastigheter på samma gång. I det här sammanhanget är det alldeles underbart varje gång Padmavathys veena stämmer ur sig.

Här finns inget intrikat huvudnummer på tre kvart, utan det spelas låtar, ingen längre än 15 minuter. Sådant har vi  och  vänt oss emot. Men när musikerna inte brinner för att rada upp kritis, vem kan då klandra oss när vi lessnar? Och när Swaminathan och Padmavathy brinner för just det – hur ska vi då kunna klandra dem? När dammet lägger sig (bokstavligt – den här skivan rör upp det!) efter ”Shankari Ninne”, 15 minuter (alapana inräknad) som kändes som en hel vibrerande, skallrande värld, sitter man där och undrar vad det var man precis hörde. Det var Mysore Vasudevacharya. Död 1961. Ett kraftfullt statement av Swaminathan och Padmavathy: trinity, post-trinity – vad är det för skillnad?*

Swaminathans veena har mer manpower än den starkaste Karaikuditant och en universell giltighet som står över till och med Balachander. Vi tar det sista en gång till: hon tar musiken längre bortom tid och rum än Balachander, fast med traditionellt veenaspel. Så ofta har vi tänkt tanken att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik. Sällan har den mäktat med riktigt allt det här.

Vi vet inte riktigt vad vi ska säga om Parimalam. Det låter löjligt att säga att vi tackar den för vårt liv. Men det gör vi. Inte för vårt liv som dricker vatten och andas luft, utan för vårt liv värt att leva – ett liv som lever, dricker och andas gudinnans musik. Hur det gick till och vad exakt det innebär stannar mellan oss och tanterna; men tro oss, det är inget vi bara slänger ur oss.

När ni själva lyssnarParimalam kommer ni kanske att tänka att ”vadå, det här är ju bara en vanlig veenaskiva”. Och visst är det en vanlig veenaskiva. Men det är en riktigt bra vanlig veenaskiva. Rörs ni inte bortom tid och rum av en riktigt bra veenaskiva ska ni kanske fundera på att lägga ner.

Men kom ihåg: vrid upp volymen. Swaminathan är född 1922, men inte främmande för det elförstärkta.

JV

*) Och det från två vainikor i direkt nedstigande guru-shishya-led från självaste Dikshitar! Det vill säga: Följer man deras lärare, lärares lärare osv bakåt kommer man till Mutthuswamy Dikshitar (1775–1875), en av de tre kompositörer från den eran som kallas för Sydindiens ”treenighet” och står så ofattbart högt i kurs att det inte bara är babu English att man valt engelsmännens term för fadern, sonen och den helige ande(n). Alla andra hundratals sydindier som skrivit klassisk musik är bara ”pre-trinity” eller ”post-trinity composers” i mängden. Tills Swaminathan och Padmavathy kommer och visar var skåpet också ska stå, vill säga.

Sommaren 2010, när alla pratar om världsmusik

Tydligen förstör Sydafrika just nu sitt eget fotbolls-VM genom att gå på matcherna och blåsa i var sin öronbedövande plastlur. Ljudet av tusentals PVC-rör dränker allt annat och definierar hela turneringen. Alla pratar om tutan, som fått namnet ”vuvuzela”: spelarna ropar på förbud, Peter Jidhe knäcker en över knät i TV, Fifa-basen Sepp Blatter säger tvärtom att vi inte får europeisera det första afrikanska fotbolls-VM:et. Alla ska ha en åsikt. Sommaren 2010 är för första gången världsmusiken på allas läppar.

På Panchamkauns kan vi ingenting om afrikansk musik (fast vi är förvånade, nu när vi väl hör den, att den bara använder en enda ton), och så mycket som vi gjort oss lustiga över etnolyssnare kan vi inte riktigt ge oss hän åt vuvuzelan. Samtidigt vill vi förstås inte vara utan; vi vill också vara med och ha roligt. Och då sätter vi på det närmaste den indiska klassiska musiken har att erbjuda, nämligen Festival Music of Kerala på japanska JVC World Sounds.

Ditt soundtrack till fotbolls-VM: Festival Music of Kerala

Festival Music of Kerala

Album: Festival Music of KeralaNagaswaram: Murukesha & Ayyapa Kamber. Tavil: Professor Brabhakara Panikkar & Venugopal. Talam: Padmanabhan. Sruti: Ganesan. Label: JVC World Sounds VICG-5350-2. Innehåll (ej listat): ”sAmaja vara gamana” i Hindolam, ”I vasudha” i Shahana och ”nagumOmu ganalEni” i Aberi av Tyagaraja; ”paripAlaya mAm” i ritigowla av kung Swati Tirunal av Travancore; ragamalika ”cinnam shirukkiLiyE” av Subramania Bharati.

■ ■ ■ ■ ■

Just det, ska man närma sig vuvuzelan är det förstås på nagaswaram. Sydindiens blås – alltid mycket mer råbarkat än nordindiernas (och västerlänningarnas) shehnai. Men till fotbolls-VM duger ingen shejk Chinna Moulana eller TN Rajarathnam Pillai. På Festival Music of Kerala spelar inte de namnkunnigaste musikerna, dekorerade med trissor och medaljer, utan en tvättäkta nagaswaram-procession i Thiruvananthapuram 1989. Här om någonstans borde det stå TO BE PLAYED AT MAXIMUM VOLUME. Instrumenten stämmer ur sig, trumsolona dånar och noisejazz-lyssnare erkänner sig besegrade inom ett par minuter. Det här är livet.

De flesta stora skivbolag har velat ha en ”världsmusikserie” på sidan av, och JVC lyckades bättre än de flesta. Från subkontinenten fick man inte bara med sig Festival Music of Kerala, utan bland annat också bröderna Dagar, Rajeswari Padmanabhan och Balachander. JVC gjorde ingen hemlighet av att man blandade folk och klassiskt, och på den här skivan är diamanterna så oslipade att många säkert skulle sortera den spontant i det förra facket. Då och då lyser en alapana igenom, men det som spelas är repertoar oftare än improvisation – och ibland förvånansvärt rakt-upp-och-ner – allting lika spänt, allting lika hårt, allting lika högt och hårtslående.

Men det finns stora skivsamlingar som innehåller mindre raga-bhava än den här skivan! Häftet, skrivet av entusiastiska japaner, rapporterar att professor Panikkar ”constantly stressed that this music is the true classical music of southern India”, och vi är beredda att hålla med. Ska ni bara köpa en nagaswaramskiva kommer det säkert att bli något med Chinna Moulana – men om ni köper Festival Music of Kerala i stället är nog chansen större att ni bara köper en enda nagaswaramskiva. Indien och Afrika spelade boll: Indien vann med 100–noll.

JV

Pressgrannar: Så här recenserades samma skiva i amerikanska Hinduism Today december 1995:

Hold your own Hindu festival! – with the most authentic CD of temple nagaswaram available, perhaps the only one of its kind. There are many studio recordings of nagaswaram – that unmistakeable double-reed horn of South India – but, good as they are, they still sound “canned.” Not this one. Haven’t you wished that someone would record the incredible temple musicians of the South, those that perform as part of the daily regimen, whom you consider yourself lucky to have heard during darshan? That is what JVC has done. All the traditional festival songs are here, performed with delightful poise by mature musicians who demonstrate a subtlety rarely associated with this powerful and challenging instrument. Minor flaws are: though many ragas are presented, they all appear as one track and the ragas, recording site and musicians are not identified. (JVC’s liner notes are not always accurate about India and Hinduism and should be read with discretion.)

Musikerna identifieras dock visst i häftet och även med romaji:

Faktum är att de identifieras även på baksidan, men vi tyckte en sida ur ett japanskt häfte var roligare. Hinduism Today bjuder också på telefonnumret till JVC:s moderbolag Victor Entertainment: 03-3746-5697, vad läsaren nu ska med det till.

Blommor och dekadens

Album: Nataikurinji: Ragam-tanam-pallavi. Sång: TN Seshagopalan. Fiol, mrdangam, ghatam: irrelevant. Label: Charsur Digital Workstation RTP-7.

■ ■

Blir du glad när du läser att Seshagopalan spelat in en RTP med världens bästa pallavi, ”ciranta engalatu nattai kurinji enbar”?  Läs då vidare, eller läs det finstilta på omslaget. ”A three raga Pallavi” står det, inom parentes. Vilka tre då? Nattai, Kurinji, och Natakurinji, så klart.* Och det är inte bara pallavin, utan såväl ragam som tanam tas i alla tre.

Hur är man skapt om man tycker det är fyndigt, hur är man skapt om man tycker det är insiktsfullt, hur är man skapt om man tycker det är att föredra?

Ragorna blandas friskt. Usch! Charsurs RTP-serie, som ser så bra ut på papperet, är ännu sämre än vi trodde. Här finns väl inte en enda skiva utan gimmickar. Och alla har de gjorts av riktigt bra musiker, som mycket väl skulle kunna bära en kysk RTP i 80 minuter och göra ljuv musik av varenda sekund.

Kanske är vi ett problem på spåren: att Sydindiens inspelningsiver och översvämmade skivmarknad tvingar även namn som Seshagopalan till lustifikationer för att synas i bruset. Hah! Det vore för enkelt.

Sanningen är mer mystisk. Kurinjiland, som det sjungs om i pallavin, har fått sitt namn från den rara blomman som täcker bergssluttningarna i Tamil Nadu. Den blommar bara vart tolfte år, och färgar Kurinji ljusblått.

Neelakurinji (Strobilanthes kunthiana) på Tamil Nadus bergssidor

Den 5 april 2003 var vi i Amsterdam och såg Sreevidhya Chandramouli. Hon översatte den här pallavin, till holländarnas fromma: ”this great land I come from, we call it Kurinji … it is a hilly region, known for its romance and the lush green that surrounds it.” De var rörda till tårar. Nåja, tänkte vi, holländare är ju fjollor. Hon sjöng och spelade den i gott och väl en halvtimme; vi var rörda till tårar. Trots alla hundratals sena nätter med ett århundrades bästa inspelningar står sig nog den kvällen som den största musikupplevelse vi någonsin haft.

Det är världens bästa pallavi, men den blommade 2003; inte förrän 2015 är det dags igen. Seshagopalans krumbukter lämnar oss oberörda. För krumbukter är det. Till och med i den överlastade karnatiska musiken kan ”less” vara ”more”.

Under andra omständigheter skulle vi aldrig påpeka det, men tanam börjar med en smula falsksång. Kom ihåg att ”keyboard obliges Seshagopalan”.

VK, known for my romance
and the lush green that surrounds me

*) Natakurinji är inte en sammansättning av Nattai och Kurinji utan de liknande namnen är en ren tillfällighet.

Bladet från munnen

Ranjani–Gayatri

Länge kunde mången nordindiska, där hon sneglade avundsjukt ner på det karnatiska musikundret, åtminstone trösta sig med att på skiva var det hennes sort som regerade. Men med de senaste årens enorma, systematiska utgivning av karnatisk musik, inte minst på överväldigande Rajalakshmi Audio (Coimbatore), där den dessutom tar extra plats i sina överdimensionerade pappförpackningar, känner nog en och annan nordindiska att det enda hanterbara är att börja recensera hela musikerskap.

Hwæt: Först ut, och säkert sist, i denna nyordning är systerparet Ranjani & Gayatri – vackrast på Indiens alla konsertmattor sedan färgfotots intåg. Till vår hjälp har vi en serie monstruösa utgåvor från just Rajalakshmi Audio: Madrāsil Mārgazhi 2003Mādrasil Mārgazhi 2004 (vardera 3 CD), Mādrasil Mārgazhi 2005, Mādrasil Mārgazhi 2006, Pādāravindam, Ambujam (vardera 2 CD) och Un Thiruvadi Charanam (3 CD).

Utöver dessa finns med de vackra systrarna, bara på Rajalakshmi Audio, singelalbumen ParamānandamSamaanamSaravanabhava och Thendral – dessutom har vi förstås en December Season 2001 på Charsur Digital Workstation (2 CD).

Ni kan ju tänka er hur mycket repertoar som ryms på alla dessa CD; man blir alldeles matt. Men med så många CD måste det ju även finnas, någonstans, en hel del musik. Och den skulle vi leta reda på.

Nu har uppmärksamma läsare noterat att systrarna, så vackra de är, avviker från vårt sångerskeideal. Istället för tanter är det snygga tjejer, vilket brukar betyda kvitter istället för sång; glitter istället för gravitas. Men ska det vara, så ska det vara! Två snygga tjejer är bättre än en. Vi har minsann försökt förut, men det var först med Ranjani & Gayatri det sade klick.

Dock är man förstås beredd vid det här laget på att bli besviken på ”girl power”. Antingen blir det som hos Spice Girls synonymt med bara ”girl” (man nöjer sig med att vara allmänt dålig och låtsas att det är ”power”), eller så gör någon gubbe sig rolig och sätter etiketten på 70-åringar – som mer än skämt faller det platt. Och båda alternativen förminskar just tjejer så det svider i skinnet. Men Ranjani & Gayatri är girl power på riktigt. Visst kvittrar de, visst är det fjäderlätt konfetti som singlas högt där uppifrån, men det är för en gångs skull konfetti med självklar auktoritet. Väsenskild från en 50-årings; det här är musik på tjejers villkor. Kompmusiker och publik hålls i schack, inte i betuttning, och inte med häxskrämsel utan med genuin respekt. Inte för att systrarna kvittrar högst eller snabbast eller sötast. De bara kvittrar bäst. För det är faktiskt också det en konst.

En trippel-CD från Rajalakshmi Audio i sitt pappmonster.

Visst hjälper det att systrarna på de skivor vi lyssnat på (tidigare var de violinister) är ungefär mellan 25 och 35, till och med däröver på de senast inspelade. Även om rösterna bara djupnar och blir bättre genom karriären var de inte ens i början särskilt vassa. Tjejer istället för flickor: till och med soniskt njutbara.

Men det här var en väldig massa lovord om något som är behäftat med enorma problem. Den myllrande repertoaren som fyller de här skivorna över alla bräddar sjungs aldrig med eld, aldrig ens med glöd, bara som timslånga genomgångar. Så det gäller att sovra.

Vi börjar med att gallra bort de alster som innehåller i princip bara repertoar. Saravanabhava, Thendral och Samaanam går bort, och allra mest Paramāndanam med sitt undermåliga ljud. Det som återstår är de imposanta fullkonserterna, även de förstås späckade med repertoar (tack så j–a mycket, Araikudi!), men åtminstone bitvis är de väl värda varje rasikas öra. Ofta har de dubbla huvudnummer: Mādrasil Mārgazhi 2003 har Suddhananda Bharathis ”Thukkiya Thiruvadi” i Shankarabharanam med 20 minuters alapana, och en RTP i Hindolam med 20-minuters ragam–tanam. Mādrasil Mārgazhi 2004 har kung Swati Tirunals ”Krupala Payala” i Charukeshi med åtminstone 15 minuters alapana och en RTP i Kanada, 20-minuters ragam–tanam även här. Mādrasil Mārgazhi 2005 har S:t Thyagarajas ”Etavunara” i Kalyani med 18 minuters alapana. Mādrasil Mārgazhi 2006 har Shyama Sastris ”Kamakshi” i Bhairavi med alapana på minst en kvart och en RTP i Kalyani med 20 minuters ragam–tanam. Pādāravindam (som också ståtar med kanjira!) har ”Gati Niye” i Todi (hela skivan är komponerad av Ambujam Krishna) med 15 minuters alap – då är hela spåret 50 minuter. Charsurs December Season 2001 har Papanasam Sivans ”Kapali” i Mohanam med 18 minuters alapana. Och Un Thiruvadi Charanam, slutligen, har Ramaswamy Sivans ”Ananda Natesa” i Todi med 17 minuters alapana och Gopalakrishna Bharathis ”Thiruvadi Charanam” i Kamboji, 53 minuter lång med 20 minuters alapana.

Å ena sidan ett autistiskt rabblande, å andra sidan flera timmar musik som du bara inte får missa. Det är i manOdharman systrarna blommar (även om huvudnumren på Padaravindam och Un Thiruvadi Charanam är värda att höra i sin helhet), det är här de sjunger musik istället för repertoar.

Men det är också här två snygga tjejer blir bättre än en.

För aldrig har vi hört maken till den sociala interaktion som präglar improvisationen på de här skivorna. Att snart sagt varenda fras får ett ”shabash” säger inte ens hälften. Ranjani och Gayatri älskar varandra, och det hörs – det inte bara suckas, utan det smackas så det stänker – de kysser musiken, kysser örat, sitter säkert och kastar slängkyssar till varandra på mattan – och det stönas så det står härliga till. Långt ifrån alla dessa stön sitter i lyssnaren öra. Det stönas de facto när Ranjani & Gayatri är på mattan. Violinisten, nästan alltid HN Bhaskar med sin mustasch, får lika mycket beröm även han, lika mycket uppmärksamhet*, och slagverkarna kan knappt röra en muskel utan att få ett eller två ”balé”, en slängkyss och ett – fjäderlätt – stön i örat, med halvslutna, målade ögon.

Som sagt, musik på tjejers villkor. Systrarna älskar varandra, och de bygger upp varandra, aktivt och medvetet, fras för fras, minut efter minut. (Inget av detta kärleksfulla suckande, kyssande och stönande är någonsin suggestivt, inte alls – och det är förstås precis då det blir verkligt suggestivt.) Och ta oss fan om inte violinisten, så mustaschprydd han är, även han blir bättre av denna kvinnliga touch. (Och touch är ordet.) Men också: När ni och vi sitter på konsert och säger ”shabash” är det för att sångerskan är bra; när en pondustant säger ”shabash” till sin 20 år yngre violinist är det också för att hon är bra – en väl tilltagen dimension av ”den här komplimangen räknas eftersom den kommer från mig, som är mycket bättre”, som känns tydligt även när det är Ranjani–Gayatri som öser beröm. Det här är tjejer som tar plats. Genom att vara just det.

Apropå just det: Nu har ni precis läst 1100 ord där kontentan var att gå direkt på konsertinspelningarna och koncentrera sig på huvudnumren. Hade vi behövt skriva ett enda tecken för att ni skulle begripa det? Nej. Men om det kan få en enda greppbräderunkare, pensionärskonnässör, eller helt enkelt vanlig hederlig rasika att lyssna en smula på Ranjani–Gayatri – att älska tjejer, då är ingen ansträngning för stor.

VK

Mādrasil Mārgazhi 2003 (3 CD): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2004 (RACDV0597–8, 3 CD [!]): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2005 (2 CD): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2006 (RACDV07220, 2 CD): ■ ■ ■
Padaravāndam (RACDV06181, 2 CD): ■ ■ ■ ■
Ambujam (RACDV05112,113): ■ ■ ■
Un Thiruvadi Charanam (RACDV0307, 3 CD): ■ ■ ■ ■

Paramānandam (RACDV0434): ■ ■
Samaanam (RACDV07243): ■ ■
Saravanabhava (RACDV05107): ■ ■
Thendral (RACDV0476): ■ ■

December Season 2001 (Charsur CDWL053D, 2 CD): ■ ■ ■

… med reservation för att det ska lyssnas bara på huvudnumren, och kanske skummas efter alapana här och där. Om inte ens den här generationen musiker själva entusiasmeras av repertoar, varför ska repertoaren då fortsätta bestämma?


*) Urskillningslöst? Vet hut! Lyssna på 16:45–17:02 i Kambojialapanan på Un Thiruvadi Charanam, när han fiskar efter mer genom att avsluta en fras för mycket med samma P-M-G som precis fått så fint beröm: tystnaden gör nästan ont.

KV Narayanaswamy: The Classic Vintage

Album: The Classic Vintage. Sång: KV Narayanaswamy, med Padma Narayanaswamy. Fiol: VV Subramaniam. Mrdangam: Palghat Raghu. Navras Records 1501 (Shankarabharanam: alapana + Dixitars ”akSaya liHNga vibhO”)

■ ■ ■ ■ ■

Tack vare den moderna inspelningsutrustningen kommer Sydindiens musikliv att stå enat kring samma saker som idag om tio, hundra och om tusen år: Semmangudi var bäst; Kunjamma var bäst. Tack vare samma utrustning har vi också många dussin trippel- och kvadrupel-CD med artister som inte var bäst, men väldigt bra – hela långa konserter, i varje upptänklig ljudkvalitet, späckade med repertoar.

Sådant tröttar ut. Då är det skönt att drömma sig tillbaka: tillbaka upp i norra Indien, där ett album fortfarande klockar in under åttio minuter och nästan inte innehåller någon repertoar över huvud taget. Så att man orkar med att inte bara lyssna utan också smälta det man hört.

Vilken lycklig slump, då, att nordindierna på Navras Records på en av sina avstickare söderöver (det har i skrivande stund blivit ett knappt 50-tal) fått till precis en sådan skiva! Sydländskt omslag*, sydländsk titel – The Classic Vintage – nordländskt format men sydländsk musik när den är som bäst.

Riktigt så sköna för öronen som KV Narayanaswamys sammetsröst var aldrig Semmangudi eller den vassa Subbulakshmi. På The Classic Vintage smeks dessutom sammeten av frugan, med sin kvinnliga fägring, den värms av VV Subramaniams fiol och den packas in och vaggas av Palghat Raghus mrdangam. Och det i Shankarabharanam! Som grädde på moset stämt i C. Titta, Terry Riley, här ska skåpet stå.

Tolv minuter är alapana och lite mindre än en halvtimme kritin med improvisationer, men inte en variation är större än absolut nödvändigt. Och så arton minuters trumsolo som avslutning. Lugnt och stilla, i C, i nästan en timme. Så mycket musik, och ändå känns det som att man lyssnat på tanpuror i sextio minuter. Det är förstås precis så det ska vara. Det här är The Classic Vintage, det här är The Old Gold, och då är det också världens bästa musik, och då spelar det ingen roll att det inte är Semmangudi eller Subbulakshmi. Det är lika bra som DK Pattamals Le chant de raga, fast bättre.

RK


*) De gör så gott de kan, Navras, men autentiskt sydländskt blir det inte med Verdana.

JV

Harmonium Watch

En skiva med karnatiskt harmonium har kommit ut, på svenska Country & Eastern. Skam går alltså på torra land. Men det här lilla bolaget var först med att ge ut en Rudra-veena/vokal-duett, och måste nog förlåtas ett eller annat karnatiskt harmonium om man också ska få guldkornen. En förmildrande omständighet är att skivan marknadsförs som ”extremt sällsynt”.

På orgeln hör vi en Muthunathesa Bhagavatar, som lyckligtvis genomgående kompas på fiol av sverigevännen K Shivakumar. PS Devarajan trummar. Och något sådant har väl inte spelats in sedan 1968. Men kom ihåg att Keyboard obliges Seshagopalan.

Mokkapati Nagaswara Rao

Gammal LP: Reflets de l’IndeVeena: Mokkapati Nagaswara Rao. Label: Barclay 920320T. Innehåll: ”Ramabhakti Samrajaya” i Shuddhabangala, ”Paraku ni Kelara” i Keeranavali och ”Nidu Caranamule” (med ragam–tanam) i Simhendramadhyamam av S:t Thyagaraja, ”Raghuvamsa” (Katanakuthulam) av Patman Subramania Iyer

■ ■ ■ ■

Mokkapati Nagaswara Rao från Andhra studerade veena för bland andra Ravikirans farfar innan han flyttade till Paris och spelade in skivor som den här, otadliga i sin anspråkslöshet. Med den säkerhet, det lugn och den trygga förvissning som bara sydindiern kan uppbringa (och som kommer fram som allra tydligast på veena – och att spela helt oackompanjerat hjälper säkert) spelar han igenom styckena i långsamt, mycket behagligt tempo; anslaget är varken lätt eller tungt någonstans; det är 40 minuter utan en enda åthäva.

Och varför inte? Visst kan man vara en vettvilling, som Balachander – musiken tål det – men man kan lika gärna låta musiken tala helt och hållet för sig själv. Det om något tål den. Vad finns det för kritikern att skriva? Det är ”Raghuvamsa” precis som den ska spelas, samt tre klassiker av S:t Thyagaraja.

Dottern, Vijayashree Mokkapati, bor i USA och spelar inte in en enda skiva. Spelar veena, helt enkelt. Säkert betydligt bättre än många som har både ära och en och annan slant av det. Hennes doktorsavhandling heter Modal Action: an Indo-European Perspective in Gregorian Chant och den vore kul att läsa.

JV