Fenomenet TM Krishna: därför är han Sydindiens mest intressanta musiker

TM Krishna

Klockan nio på morgonen den 23 december går ridån upp på Sri Krishna Gana Sabha i Chennai, och där sitter TM Krishna och hans violinist RK Sriramkumar på scen; bakom dem varsin tanpura.

Ingen trummis. En konsert utan trumma. Än en gång ställer TM Krishna karnatisk musik på huvudet genom att utmana något element i en extremt konservativ form.

Krishna öppnar med slagnumret ”O Rangasayee” i Kamboji – och vi har aldrig hört något så vackert. Utan mrdangam är musiken ytterligt lågmäld, långsam, innerlig och naken. Kompositioner uppenbarar sig som aldrig förr, tydligare, vackrare.

Improvisationerna är snarare främmande. Mycket mer oförutsägbara än vanlig karnatisk alapana; vi har aldrig en aning om vart de ska ta vägen härnäst. Den karnatiska musiken är en musik vi tycker mycket om, och i sina bästa stunder tänker vi oss att den borde kunna göra intryck även på dem som inte gör det. Här transcenderar den sannerligen totalt. Vi tänker att alla borde höra den här konserten. Samtidigt är intrycket så apart, i ett så konservativt sammanhang, att vi är rädda att publiken ska gå i protest, särskilt när Sriramkumar får problem med ljudet.

Det gör den inte.

När ridån gått ner igen stryker vi alla andra planer från programmet. Konserter saknas verkligen inte, men vi vill inte höra dem. Varför ska vi lyssna på en massa inövat smatter, när musik kan vara så här?

* * *

TM Krishna, född 1976 och lärjunge till legendaren Semmangudi Srinivasa Iyer, är med god marginal dagens mest intressanta karnatiska musiker. Det är tack vare flera faktorer i samverkan som han fascinerar så.

1. Han är den enda karnatiska musiker som är kontroversiell på riktigt. Där andra rör upp ”kontrovers” genom att dra över tiden en smula eller ha för yvigt kroppsspråk på scen, ifrågasätter och utmanar TM Krishna precis allting.

Under musiksäsongen 2010 tog han timeout, gav inga konserter utan bara lyssnade och tänkte på vad han hörde. Året efter kom han tillbaka med en ny musik. Idag är ingen av Krishnas konserter den andra lik, och inte heller särskilt lik någon annan karnatisk konsert. Invanda former ställs helt på huvudet.

I ett sammanhang som fokuserar hårt på tre kompositörers musik, och där själva konsertformatet följer en fast mall till punkt och pricka, är TM Krishna unik. Han saknar motstycke. Som Ezra Pound sade: ”make it new” – och varje ord räknas: nytt görs det med besked; det görs genom medvetet tankearbete; och det som görs nytt är ”it”: musiken är fortfarande karnatisk.

2. Han välkomnar debatt, och diskuterar gärna allt han ifrågasätter och förändrar. Det exploderade med hans bok A Southern Music 2013, och har hela tiden fortsatt, med frågestunder, debattartiklar, föreläsningar och tv-paneler. Detta alltså på en musikscen som väldigt ogärna tar offentlig debatt. Om en konsert ska recenseras i Chennai, räcker det med att lista den repertoar som framfördes.

(En anekdot från en frågestund den 26 december 2014 i Raja Annamalai Hall kan illustrera hur unik TM Krishna är i det avseendet. Här gör han sig tillgänglig och svarar på publikens frågor om allt mellan himmel och jord. Med sig på scen har han sina vanliga vapendragare RK Sriramkumar (fiol) och K Arun Prakash (mrdangam).

Någon frågar Krishna vad han skulle vilja ändra på (om något) för att förskjuta balansen mer åt kompmusikernas håll, så dessa får mer att säga till om och musiken blir mer av ett samarbete. Krishna bollar vidare frågan till Sriramkumar och Arun Prakash, som båda ger rena standardsvar i stil med att ”i karnatisk musik är vår roll att ackompanjera sångaren” istället för att svara på frågan – boilerplate, rakt av. Inte ens Krishnas egna medbrottslingar kan alltså tänka sig att ta någon som helst debatt – inte ens i ett forum och ett sammanhang som anordnats för just detta!)

3. Krishna är inte bara villig att diskutera, utan också förhållandevis bra på det. Han är vältalig och resonerande, med genomtänkta, underbyggda åsikter. Han säger vad han tycker och har inget tålamod med diplomatiskt snicksnack. En modern humanist med sunt förnuft som tilltalar den moderna lyssnaren.

4. Han är enormt populär – så uppenbarligen finns det ett uppdämt behov av allt detta på den konservativa sydindiska musikscenen. Hans konserter är alltid fullsatta. Sri Krishna Gana Sabha den 23 december var inget undantag. Den karnatiska musiken har stått stilla länge. Det finns ett uppdämt behov av musik som går att relatera till utan att den måste låta som allt annat.

Och den vanliga rasikan i biljettkön saknar sannerligen inte åsikter. Det kan vi dessutom alla se varje dag på webbforum, om än inte i The Hindu. Så det finns också ett uppdämt behov av en åsiktsmaskin som Krishna som vågar och orkar vara kontroversiell offentligt. Att han får på pälsen för det ska gudarna veta.

Som vi ser hänger allt ovanstående ihop. Han är nyskapande, kontroversiell, genomtänkt, kommunicerande och populär. Varje bit behövs för att det ska fungera.

TM Krishna

Nästa gång vi ser TM Krishna sjunger han med Karaikudi Mani på mrdangam på Narada Gana Sabha den 25 december 2014. De inbitna rasikorna, som sett Krishna sju gånger tidigare bara i december månad, välkomnar Manis aktiva spel. Vi tycker att Mani och Krishna som är så väldigt olika musiker drar för mycket åt olika håll; Mani vill explodera och Krishna vill tona ner. De tycker istället att Mani tillför nytt blod där samspelet mellan Krishna och vanliga trummisen Arun Prakash börjat fastna i rutiner. De luttrade och inbitna rasikorna tycker att hans sång är blekare än vanligt. Själva stryker vi alla vidare planer, igen. Den här konserten har inte mycket gemensamt med den förra vi såg – men precis allt tycks oss earth-shattering, mind-expanding, barrier-breaking &c. Återigen, varför ska vi sabha-hoppa mellan en massa inövat smatter när musik också kan vara så här? När – märk väl – karnatisk musik kan vara så här?

* * *

Vad som är så kontroversiellt med Krishnas åsiktsbatteri och musikaliska nydaning får vi anledning att återkomma till framöver. För nu tänkte vi ta konsekvenserna av det intryck han gör, och skriva mindre om annan karnatisk musik ett tag och mer om TM Krishna. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning via CD-skivor, för det mesta som finns utgivet är från före 2011. Hans programförklaring A Southern Music blir nog snarare en lämplig utgångspunkt.

JV

Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

Janaki Rangarajan

Ibland kan en människa på scen framstå som larger than life. Bokstavligt talat större. Den scennärvaron har Janaki Rangarajan på Södra Teatern den 28 september, på 2014 års Stockholm Sangeet Conference: det är som att det är en monumental staty som fått liv och dansar bharatanatyam framför oss.

Med det menar vi inte att hon är två meter lång, eller att elda på kontroversen kring ”weight control in ballerinas”. Vi menar att ett människa på scen ibland kan framstå som bokstavligt talat larger than life: ett huvud blir ett större huvud, med större ansikte, större ögon; en hand blir en större hand; och så vidare hela vägen. Då det är så fasligt lätt att bli missförstådda på internet har vi tagit oss friheten att illustrera detta med en infograf:

Bharatanatyam: längre, tjockare, större.

Och det är alltså figur 3 som avses. Det är en effekt som får en att sätta sig rakt i stolen, så att säga. Vi har nog bara sett den hos rockstjärnor förut.

Att Janaki Rangarajan har den stjärnstatusen är inte att ta miste på. Vi som brukar tjata om att vi inte gillar dans – och så sitter vi här och gillar inte bara dans, utan en hel lång koreografi på temat Svadhinabhartruka ur Gita Govinda som framförs nästan helt och hållet sittande på golvet. När vi tjatar om att vi inte gillar dans kanske det ibland handlar om att vi inte kan ett dyft om dans, och vi förstår inte vad som händer här, men vi vet att vi sitter trollbundna och följer varje handrörelse, varje huvudrörelse, varje ögonrörelse med blicken. Från början, till slut. Vill knappt ens blinka.

Så ska vi sent omsider sammanfatta våra intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014 gör Janaki Rangarajan ett av de största. Den andra höjdpunkten är sarangimästaren Kamal Sabri, som med stor auktoritet drar igång en imponerande alap i raga Patdeep. Ingen kan undgå att höra att instrumentet är gjort för musiken: varje fras och varje ton kan göras hur långa som helst, så långa som den musikaliska idén behöver, och Kamal Sabri drar full nytta av det.

Från denna eteriska öppning tar han och Suranjana Ghosh på tabla oss på en resa över magisk, mycket långsam matta tal, via ektal och teental till en explosiv urladdning bortom Patdeep. Kamal Sabris tAnbazi är helt otrolig (och sarangi är av allt att döma ett mycket svårspelat instrument), och vi får mycket av den, men till slut spelar han bortom även den – sarangin blir rytm mer än melodi.

Två musiker som inte är vana att spela ihop men som improviserar tillsammans och har roligt på scen; en konsert av det slaget som lär ha varit fantastisk PR för indisk musik på 60-talet när hippies väntade sig att bli strukna medhårs av någon meditativ guru men istället fick rena uppvisningar av Ravi Shankar och Ali Akbar Khan.

Det måste kännas bra för arrangörerna att satsa på att få hit två storstjärnor och få så full utdelning. Vi får hoppas att dagens stockholmare tar intryck och börjar gilla indisk klassisk musik precis som 60-talets hippies i USA. Själva börjar vi ju nästan gilla dans.

* * *

Sarod är ett instrument vi inte precis har kärleksbombat genom åren. Redan 2004 tyckte vi det var för tyst för att kunna ackompanjeras av tabla, att trummorna måste hållas tillbaka för mycket och inte kommer till sin rätt, och på den vägen har det varit – senast i fjol var det samma ljud i skällan.

För två år sedan spelade K Sridhar på Stockholm Sangeet Conference, och då svalde vi med hull och hår. I år är det Sudeshna Bhattacharya, som inte har samma tur. Vi upptäcker ännu ett problem med sarodens svaga ljudstyrka: den är inte bara svår att kompa utan svår att micka upp. Tonen är dynamisk, med svagt sustain och mycket kraftigare attack. För att få fram hela tonen kan man behöva vräka på så högt i högtalarna att attacken blir olidlig för öronen. På årets Sangeet Conference förtar det tyvärr intrycket av Sudeshna Bhattacharyas Bhimpalasi. Under sådana förutsättningar känns en jhalla som ett kok stryk.

Abhijit Banerjee hade flugit in för att kompa, vilket vi tror uppskattades. Tjusigt solo och flott jhaptal av en stor tabliya.

* * *

Vi lämnar SSC 2014 med en bild på kvällens konferencier, som kanske inte presenterade sig men också gjorde stort intryck.

Konferenciern

En norrman, lät det som, med glimten i ögat.

JV

Stockholm Sangeet Conference 2013 i bilder

Max Dahlstrand har tagit bilderStockholm Sangeet Conference 2013, som vi publicerar med gusto då våra egna bara blev ett svart blurr:

2013-09-29_17-43-10_L1000840-1

Stockholms konferencier: Kalle Mossige Nordheim. Heter du inget liknande så jobba på det. Vi har svårt att tänka oss något mer angeläget. (Hon må ha tvingats till vissa longörer, men det är väl inget mot de longörer man frivilligt ger sig in i på indiska scener.)

2013-09-29_15-36-19_L1000803

Kishore Ghosh på Pakhawaj, Suranjana Ghosh på tabla, Faiz Karizis son på fingercymbaler och Faiz Karizi på harmonium. Det här var en underhållande programpunkt där inte ens de mindre insnöade kunde undgå att se att Suranjana tog ynglingens fingercymbaler och visade hur den slipstenen dras.

2013-09-29_15-53-08_L1000807

Devika Rao, kuchipudi.

Tvärtemot vad somliga kanske tror har vi på Panchamkauns gott om åsikter om klassisk dans. Dessa förblir förbehållna en inre krets.

2013-09-29_17-11-14_L1000833

Hugo Widén (tabla), Shipra Nandy (sång), Stian Grimstad och KG Westman (sitar). Har du ingen frisyr som liknar Hugo Widéns så jobba på det. Han behöver bara komma in i ett rum så slår man ner blicken skamsen.

2013-09-29_18-23-04_L1000847

Madhuri Chattopadhyay spelar nordindisk fiol.

2013-09-29_20-07-50_L1000871

Uday Bhawalkar sjunger dhrupad med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj. Att vi fick höra det här i Stockholm! Så enastående musik! Vilken stor, stor, stor, stor musiker. Större har det aldrig varit på Stockholm Sangeet Conference och det är bara att både gratulera och tacka.

JV

I dansens virvlar

Där fick vi så vi teg: efter allt vårt knot om dans hit och dans dit öppnade Hanna Manilla från Finland och Birju/Kishan Maharaj-eleven Quincy Charles kvällspasset på årets Sangeet Conference i Stockholm, nu på Södra Teatern, med lysande kathak. Charles slänger komposition efter komposition på tabliyan Debashish Mukherjee* tills denne måste utbrista åt publiken att ”this is without rehearsal!” – inte, gissar vi, för att skryta utan för att det blir så bra att han knappt kan tro det själv. Manilla har rejäl utstrålning, Charles enorm – och i motsats till instrumentalister som K Sridhar och Sanjay Guha som inte direkt framhäver sig själva (och ju dessutom börjar med alap) tar han scenen i besittning direkt: han är flamboyant, han är virtuos på ett självklart sätt, han är pang på rödbetan, och publiken är eld och lågor. Han är en suverän dansör och mer än någonsin känns det nog för hela publiken som att Sangeet Conference i lilla Stockholm fått besök från den stora världen.

Detta alltså från oss, som väl aldrig trott vi skulle se dans som någon höjdpunkt i något sammanhang.

Men vi börjar från början, fyra timmar tidigare: Banashri Bose Harrison har varit Sverigeambassadör i mindre än en månad, men ser ut att vara den bästa på länge. Hennes invigningstal är inte bara kort utan till och med bra: ”… shows that the people of Sweden also appreciate the feelings behind this music”; ”Thank you for your love for India and thank you for your love for Indian music.”

Mer behövs väl inte! Och mer får det väl inte heller vara!

K Sridhar: Shanmukhapriya

(Vi ber om ursäkt för kvaliteten på våra foton. Vi vet faktiskt inte hur det kunde vara så omöjligt att fotografera.)

Först ut är Sverigevännen K Sridhar, som spelar sarod men har gått i lära hos Zia Mohiuddin Dagar. Och hans alap är verkligen inte som någon annan sarodiyas. Dhrupad-rötterna hörs i både alap, jor och jhalla (och vilken mäktig gamak-jor!), även om saroden med sin korta ton inte är optimal: man får helt enkelt vänja sig vid att han spelar mot instrumentet, inte med det. Sådant har vi och  vänt oss mot (med viss truism, kan tyckas) men eftersom vi personligen inte gillar sarod (se så få skivor vi recenserat!) blir Sridhar på det här sättet en av de sarodiyor vi helst lyssnar på. Man får spetsa öronen när han broderar ut en nästan helt avklingad ton med vänsterhanden, men det är väl inte för mycket begärt att man som rasika spetsar öronen.

I gat får vi se en helt annan sida av Sridhar. Det är som att nu har han spelat bara melodi ett tag: nu ska det bli bara rytm. Direkt drar han med sig Debashish Mukherjee i en improviserad layakari som är helt otrolig, präglar hela framträdandet med ett självklart mästerskap och mynnar ut i en sawal-jawab som för en gångs skull får ta plats. Imponerade rakt igenom, och helt otippat, i alla fall av oss. Men förstås: ett så här uppenbart samspel torde vara det allra bästa sättet att underhålla i ett främmande land där publiken inte har en aning om vad det är man spelar.

Med en annan trummis än Debashish Mukherjee hade det dock kunnat gå betydligt mindre bra. Han har så vacker ton och kan spela så fjäderlätt – hur mycket han spelar blir det aldrig för mycket. Det är alltid ett nöje att lyssna på honom.

Efter Sridhar dans.

Stian Grimstad & KG West: Hemavati

Mittenpasset bjöd på mer dans (fusion: kathak och odissi!) samt Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi. Vilket redan opåsett ju är ett enormt uppsving från förra årets lustmord där fem spelade sitar på scen samtidigt.

Faktum är att det är första gången vi hör KG West utom just i den ensemblen (till vardags spelar han gitarr och sitar i bandet Siena Root) och han är en positiv överraskning. Stian Grimstad vet vi ju kan spela. Här tar de sig an ”rag Hemavant” som vi inte hört talas om, men som måste vara sydindiska Hemavati. En vänlig själ påpekar att de precis som Sridhar plockat upp en raga söderifrån med shuddha re, komal ga och tivra ma – en kombination som saknas i nordindisk musik. Ett mystiskt tema för kvällen.

Nu är det klart att det här inte är Vilayat Khan. I dubbel bemärkelse: Wests guru (konferensen listar guruer i år) är Rabindra Goswami från Varanasi, vars stil och guru Amiya Devi vi inte kan placera, och Grimstads är Ravi Shankar-eleven Gaurav Mazumdar. Men för att vara lokal sitar är det verkligen inte illa. Och efter ett lyckat framträdande med lokal sitar känns det ogint att panchamkaunsa om vilken detalj som var mer kontra mindre bra. Istället kan vi lyfta på hatten även för Hugo Widén på tabla: stadig theka från början till slut, inga överdrifter, och ändå i detta lyhörd och responsiv: vi tror att det mer än en gång hade kunnat bli farligt om inte Widén gjort något så enkelt som att gå från forte till piano, precis när det behövdes.

Sanjay Guha: Kaushi Kanada

Avslutade Stockholm Sangeet Conference 2012 gjorde Sanjay Guha med mer Ravi Shankar-sitar. Och det med den äran. En alap i Kaushi Kanada av det slaget som fångar oss redan med första frasen – efter några minuter är vi så hänförda att vi inte vet om det är en vivaditon han slänger in ett par gånger, eller om han får en av tonerna på skalan att låta så ny och främmande. Vackert är det i alla fall.

I gat kompas han av Sveriges egen Suranjana Ghosh. Men innan Sanjay och Suranjana går på har det ju dansats intensiv kathak så publiken skrek och spontanapplåderade, och duellerats med ghunghro mot tabla – fungerar verkligen lågmäld sitar direkt efter en sådan urladdning? Flera gånger känner vi nästan att det blir för rytmiskt, för underhållande i denna seriösa raga – men det går fort över. Och avslutande Bhairavi är så smäktande att skam den som har ett öga torrt.

* * *

Störst var nog ändå Sanjay Guhas alap. Och precis som K Sridhar har han påannonserat sin alap som en ”short alap”. Och det är ju just det som är problemet med ett sådant här program: att varje framförande måste hållas så kort. Tyvärr är nog det något vi i Stockholm måste leva med (underlaget räcker knappast till mer än en eftermiddag–kväll, och det behöver väl vara lite antal på programpunkterna om det ska kallas och kännas konferens) och vi får hoppas att musikerna har förståelse; det är ju verkligen över förväntan att vi fått både Sridhar, Sanjay Guha och Quincy Charles ända hit.

Skojiga missöden i år: Sridhars skor var borta när han skulle av scen; Quincy Charles tog mikrofonen från Debashish Mukherjees tabla helt utan omvsep; konferencier’n kom med blommor till Quincy Charles innan han dansat färdigt (”Oh, but I’m not finished! Was it that bad?”), mikrofonen ramlar upprepade gånger ner på Suranjana Ghoshs tabla (okej, det är inte det minsta skojigt, men hon hanterar det med gott mod) – och invigningens oljelampa går inte att tända.

Ändå blev den tänd, och årets Stockholm Sangeet Conference blev den bästa någonsin.

JV

*) I en tidigare felskrivning stod det Debashish Bhattacharya här. Debashish Bhattacharya är en hårfager gitarrist från Tollygunge. Det ber vi om ursäkt för.

Season 2011: Furstlig underhållning

Sång: Prins Rama Varma av Travancore. Fiol: S Vartadarajan. Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Suresh. Sabha: Naadhabrahmam, Dakshinamurthy Auditorium.

■ ■ ■ ■

När vi började skriva om indisk klassisk musik var det dels för att vi var trötta på texter som förutsatte att läsaren var total novis, dels för att vi ville väcka intresse för denna världens bästa konstform. (Dels med larvet ”En stor sitar från 1869”.) Kanske naivt trodde vi att detta skulle gå att kombinera.

Med åren har vi insett att folket diggar ett mer redovisande skrivande – till och med den redan insatte verkar föredra att idissla – som utgår från att läsaren står som fågelholk medan man går igenom musikhistorisk bakgrund för femtioelvte gången. So mote it be! Södra Indiens klassiska musik är som bekant mer komponerad än Nordindiens och bygger till stor del på en repertoar från en ”treenighet” kompositörer: S:t Thyagaraja (1767–1847), Muthuswami Dikshitar (1775–1835) och Syama Sastri (1762–1827). Att de benämns som ”treenighet”, ett så laddat ord, visar hur centrala de är. Den som vill vara indie kan ju då istället paxa någon av de många lite mer moderna kompositörer som uppförs allt som oftast – och störst av dem är Swathi Thirunal (1813–1846), maharadja av Travancore på Sydindiens västkust; så stor att han är ”den fjärde medlemmen” av treenigheten.*

Maharadja Swathi Thirunal, med son.

Så nog har maharadjan sina fans. Vi har till exempel en vän som gärna lämnar Madras mitt i musiksäsongen och kuskar tvärs över hela Indien med tåg eller till och med buss för att få höra lite mer Swathi Thirunal på en konkurrerande festival i Trivandrum. Att inte ens han förra året var på det klara med att maharadjan har en nu levande ättling som är både furste av Travancore och konsertmusiker – prins Rama Varma – och att det är just han som arrangerar festivalen i Trivandrum – visar väl att denne furste inte direkt förhäver sig. Gissningsvis har han som högadlig sitt på det torra, och behöver inte marknadsföra sig för brödfödan.

Den 14 december ser vi denne furste på gratis-sabhan Naadhabrahmam, som hyr Daxinamurthy Hall på elitskolan PS Senior Secondary, i princip bara runt hörnet från Mylapore-tanken. Säsongens första konsert för oss och bästa möjliga introduktion för jetlaggade resenärer. Prinsen är nämligen ingen highbrow-klassisk mästare på briga, och han vet om det, och tar sina framföranden helt åt andra hållet. Här är varje kriti långsam, mjuk och sagolikt vacker, och sjungs med ett saligt leende på de furstliga läpparna. Rama Varma är alltid smakfull, aldrig tar han sig vatten över huvudet, och som (vågar vi påstå) ingen annan vaggar han in en i hur vacker karnatisk musik kan vara.

Detta trots den ökänt hårtslående Trichy Harikumar på mrdangam. Fursten får det ackompanjemang han vill ha, och visar oss Harikumar från en sida som få torde ha sett. Inte ens den omfattande tanin förtar intrycket: Harikumar och Suresh spelar en kuraippu med ett (1!) slag per takt, en märklig upplevelse.

I Indiens guru-shishya-parampara-kultur kunde man tro att det går en obruten linje av musikalisk skolning från maharadjan till prins Rama Varma, men det gör det inte alls. Han började ta musiklektioner 1983, på eget bevåg, och har sedan 1994 varit elev till Balamuralikrishna. Som ju gjort sig känd som något av en maverick – vilket ger prinsens musik en extra dimension. För här finns inte bara ljuv romantik, utan det underfundiga bubblar nästan alltid under ytan. I kväll smittar det av sig på alla han sjunger med. Det är roligt med karnatisk musik.

Prinsen på skiva: Swathi Veena

AlbumSwathi VeenaVeena: Prins Aswathi Tirunal Rama Varma av Tranvancore. Mrdangam: Ananthakrishnan. Label:  Manorama Music (Heritage Series). Innehåll: ”Alarsara Parithaapam” i Surutti, ”Saaramaina” i Behag, ”Chaliye” i Brindavani, ”Bhogeendra Shaayenam” i Kundalavarali, ”Jamuna Kinare” i Mishrapiloo, ”Kaanthanodu Chennu” i Nilambari, ”Bhaavayaami Raghu Raamam” ragamalika, ”Vishveshwar” i Sindhubhairavi – allt av maharadja Swati Thirunal av Travancore (1813–1846)

■ ■ ■ ■

Till er som inte kunde närvara på Naadabrahma kan vi rekommendera en skiva med prinsen:  Swathi Veena på Manorama Music. Här sjunger han inte utan spelar istället veena; faktiskt ganska sagolik sådan. Å det mest tillbakalutade spelar han åtta spår, det längsta 17 minuter, alla Swathi Thirunal-kompositioner. En hel CD utan ett enda snabbt parti!

Det här, med bara veena och mrdang, blir förstås något helt annat än den uppsluppna stämningen på scen med sång, fiol och halfbench. Här handlar det bara om musiken, inte alls om prins Rama Varma. Kanske är det för att han spelar förfaderns musik: det kommer ju på så sätt att handla om hela hans familj, med automatik i en förlängning också om honom, utan att han behöver sätta någon särskild prägel. Det är knappast en nackdel, och kanske är det just därför han idag är en suverän uttolkare.

Nilambari är till exempel en raga som lovar det allra rundaste. Här sträcker sig potentialen ända ut i det sublima, fast med bara socker. Självklart bor det granne med kitsch. Eftersom det blir så tillintetgörande bra när Nilambari görs rätt blir man allt som oftast besviken, och ragan är som ett lackmuspapper. Prins Rama Varma hanterar den med glans. Eller rättare sagt utan glans: bara lyssna på hur han drar karakteristiska G–>S över greppen på veenan utan att smöra.

* * *

Den enorma styrka den karnatiska musiken har i sin komponerade repertoar – och vad det betyder för musiken – är ett ämne vi får anledning att återkomma till under säsongen. Kanske något paradoxalt är det främst lite större musiker som över huvud taget kan misslyckas, när det ska tolkas om och tas risker och tas ut svängar och improviseras mer våghalsigt: en något så när kompetent musikstuderande kan mycket väl mejsla ut en lysande konsert bara genom att låta materialet tala för sig självt. Så gör också Prins Rama Varma, i en utsträckning som är ovanlig för en så pass senior sångare. Ska du bara ha en skiva med en äkta prins, är det antingen den här eller en halvtaskig europeisk utgåva med pakhawajsolo av Chhatrapati Singh av Bijna som finns att tillgå†, och vad oss anbelangar är valet enkelt.

* * *

Den 14 december är en kall kväll i Madras, och det blåser hårt in genom sidodörren. Daxinamurthy Hall är fylld till brädden. Att säkert ett tiotal är utlänningar borde väl glädja karnatikerna, som ju emellanåt beklagat sig över utlänningarnas förkärlek för ”those Hindustani folks”. Att större delen av dessa tycks studera slagverk oroar dock åtminstone oss.

Apropå takt och ton, förresten: En europeisk (fransk? belgisk?) flöjtstuderande meddelade mrdangam Harikumar att ”he may be a prince, but you are the king!”. Vi har nog aldrig i verkliga livet tidigare hört något så opassande.

STAFF REPORTER

Semmangudi

*) På 1900-talet gavs maharadjans kompositioner ut i tryckt form, sammanställda av sångarlegendaren Semmangudi Srinivasa Iyer. Vissa av dem fanns bevarade i notation, till andra fanns bara poesin kvar, och Semmangudi skrev då ny musik till dessa.

Men: han berättade aldrig vilka, eller hur många, dessa var. Det kanske är ett eller två stycken som är Semmangudi – eller det kanske är allt utom ett eller två stycken. Kanske är det alltid Semmangudi vi hör när vi beundrar maharadjans tonkonst.

Balachander

Konstigt, kan man tycka som utlänning. Och då kommer det strax en annan utlänning som ska visa vilken mycket finare människa han är, och säger att det bara är ett eurocentriskt perspektiv och så här gör man helt enkelt i Indien. Men det var långt ifrån alla indier som ville acceptera Semmangudis fasoner, utan det blev årtiondets skandal i karnatiskt musikliv. Rödast av alla såg dåtidens gosse Ruda, den självlärde veena-avantgardisten Balachander: han var övertygad om att Semmangudi skrivit allting själv, tillskrivit det en gammal kung för att få sina verk att gå till historien – och att Swathi Tirunal Rama Varma, maharadja av Travancore från 1829 till 1846, aldrig hade existerat. »The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”« – följ länken och läs hela hans utläggning, där han jämför det hela med Bofors-skandalen. Ja, det var bättre förr!

†) Masters of Tala på Wergo, framtagen av Peter Pannke. Chhatrapati Singh (som in i det sista kallade sig raja och aldrig ”prince”) var förstås en pakhawajspelare av guds nåde men skivan är bara sisådär: ena hälften är dunderseriöst trumsolo och andra hälften har lehra av någon skum bhajan-ensemble med både surbahar och harmonium.

Liveblogg: Stockholm Sangeet Conference 2011

15:00 – Stämplar in på Musikmuséet på utsatt starttid. Och Stockholm Sangeet Conference 2011 har långt ifrån börjat. Soundcheck med Shipra Nandy. Betalande åskådare i lokalen: uppskattningsvis fem. Men maten börjar dukas upp (de vanliga samosorna), liksom en vinbar – förra årets Sangeet Conference serverade ingen alkohol, så för den alkoholiserade delen av Panchamkauns (hick) ser årets konferens ut att bli den bästa på minst tolv månader.

Startfältet är dock radikalt annorlunda från 2010. Det vi minns från då är Stian Grimstad (sitar) med Moa Danielson på tabla, samt slidegitarristen Manish Pingle influgen från Indien. I år väntar vi på självskrivna namn som Suranjana Ghosh och Shipra Nandy, samt en sydindisk flöjtist, en himla massa dans och så kvällens snackis. Mer om denna senare. De enda som snackar om den nu är vi – några andra är ju inte här.

15:15 – Ljuskedjorna på plats. Så även ett tjugotal åskådare!

20111015-152118.jpg

15:30 – Ooh. En surbaharspelare av rang sätter sig i tredje raden, utan att något sus går genom vår okultiverade publik. Ambassadören håller samtidigt kvällens (redan) tredje tal. Senast vi mötte en indisk ambassadör hade hon hyrt in Jasraj till en bröllopsfest. Hellre då det här; mycket hellre!

15:45 – En bhajan in i Shipra Nandys uppträdande kan vi konstatera att museet lyckats ordna en riktigt osvensk konsertupplevelse, där musiken bara är ett av många starka ljudintryck. Något prasslar, något ramlar med ett brak, något skriker och något har Downs syndrom. Men på scen är det också något som spelar väldigt underhållande tabla, och det är Debashish Mukherjee. Man kanske borde lyssna mer på musik där en aktivt musicerande tabla är något entydigt positivt. Man kanske borde ha lite roligare.

15:50 – Knappt hade vi skrivit detta förrän vi bokstavligt talat fick en skrikande unge i knät. Instant karma.

16:00 – I pausen visas även bilder på barn. Vi ser i baren att schemat har lagts om, så att indiska musiker går på sist (men Nandy först?). Efter några minuter Odissidans till förinspelat skval kan vi alltså vänta oss kvällens stora snackis: inte mindre än fem sitariyor ska upp på scen samtidigt i vad som enligt källor nära en av sitariyorna ska vara en ”jugalbandi mellan två jugalbandipar” plus en ”dark horse”. Panchamkauns väntar med spänning och tar kvällens första glas rött. Första, alltså, i hela publiken.

16:15 – Och njuter av dansen.

20111015-162009.jpg

På allvar. Fint med Odissi. I publiken nu: säkert hundra.

16:45 – Å ena sidan, nu är vårt tålamod slut. Vi vet egentligen vad vi tycker men eftersom vi inte förstår oss på dans säger vi ingenting. Å andra sidan: det står massor av människor med sitarer och prylar vid scenkanten och väntar på att det ska ta slut – kunde de verkligen inte väntat backstage?

17:15 – Nu är de på scen allihop och stämmer. Fem sitarer! Varav en Rikki Ram! Once in a lifetime!

Här fick vi äntligen med alla på samma foto: Stian Grimstad; Kalle Mossige Norheim och KG Westman med Ravi Shankar-sitarer; Håkan Almkvist och Tomas Larsson. (Mossige Norheim – där ett efternamn att verkligen avundas.) På tabla både Hugo Widén och Moa Danielson, för ju fler som spelar sitar, desto fler ska ju också kompa. Allt detta resultar i Bhairavthatvarianten av raga Vibhas, sägs det. Och förstås hundraprocentigt olidligt. I skrivande stund fem sitarer i ”unison” som spelar lehra bakom en tabladuo.

17:35 – Nu när de fått hålla på ett tag kan vi väl medge att det bara är till åttio procent olidligt, fast resterande 20 procent håller inte Spitzenklasse. De tar en vända var, men med väldigt lite manöverutrymme – för varje vända är snart så kort att de inte har möjlighet att göra något, och ska ha en lika lång mukhda. Musiken … den händer bara inte, i allt detta omtugg. Fem sitariyor på scen varav säkert tre hade kunnat ge en riktigt bra konsert på egen hand: Varför?

I publiken talas det om att det är som en musiklektion. Som på en musikskola i Indien. Men ska det inte vara som på en konsert? Det hade vi velat. Den 1 december ska Stian Grimstad och Moa Danielson spela på samma museum utan alla dessa andra. Ett hett tips.

17:50 – Nu: pardhant från Danielson. Välkommen omväxling i det här uppträdandet.

18:00 – Precis som man kunde gissa rev denna tour-de-force ner öronbedövande applådåskor. Men de otaliga keruberna i publiken är otröstliga. Alltid nåt.

18:20 – Nu kathak till levande musik av Stian Grimstad och Debashish Mukherjee. Ambassadören har gått, surbaharspelaren har gått – men det kanske är nu det börjar?

18:25 – Debashish Mukherjee klagar på medhörningen. Förstås. Det hör till skrået. Eller så är det bara vi som inte kan glömma Zakir Hussains uppror för fem år sedan.

18:30 – Debashish Mukherjee tar nu ut sin frustration över medhörning och mix i en sadistisk sawal-jawab med, eller snarare mot, dansösen. Bäst hittills.

20111015-183634.jpg

18:55 – Det var bra dansat. Debashish Mukherjee avslutar med ett imponerande tablasolo, kanske för att han strax följs av tablasolo och vill visa vem som är boss.

19:00 – Nu har inte mindre än tre par tabla burits upp på scen. Suranjana Ghosh ger inte slaget förlorat.

20111015-190516.jpg

Spelet kan börja. Till förinspelad lehra.

19:20 – På harmonium. Men Suranjana Ghosh är boss. Vilken solotabla! Gott och väl fem minuter utan markerad sam och ändå känner man sig genuint musicerad. Ingenting förstår vi av tablasolo, men ändå känner vi oss genuint underhållna. Det här är kvällens höjdpunkt, utan egentlig konkurrens. Och tack vare oss får hon kvällens första trefaldiga ovation – det är hon väl värd, inte minst för att hon spelar själv och inte låter studenterna ta över.

Surbaharspelaren är tillbaka. Kanske även ambassadören?

Nu väntar det som påannonserats som ”kvällens höjdpunkt”: sydindisk flöjt. Flöjt åsido, hur kan man vara så hjärtlös att man kallar nästa nummer för ”kvällens höjdpunkt” när kvällens höjdpunkt fortfarande är kvar på scen?

20:15 – Vi tror bestämt att den sydindiske trummisen bad att få sänka sin medhörning. Vi är officiellt avväpnade.

20111015-223346.jpg

21:30 – Ja, dålig var hon inte, Shantala Subramanyam på flöjt. Även om vi inte gillar flöjt, och suckade av lycka varje gång hon brast ut i någon fras demonstrerande sång. Men karnatisk musik är så mycket mer än solisten – och karnatisk musik har en så hög lägstanivå, tekniskt och underhållningsmässigt. Man kan vara trygg i att det aldrig blir direkt dåligt – och i princip varje framträdande innehåller musikaliska guldkorn. Här fick vi kvällens enda alap(ana), och den var så vacker, i Simhendramadhyamam. Men vilka spelade hon med?

Ingen skugga ska falla på oss för att vi inte har koll på det, trots att vi satt bara någon meter ifrån dem. Det har nämligen inte stått marknadsfört någonstans (och det serverades ju vinglas efter vinglas för att vi inte skulle kunna komma ihåg påannonsen!) – i pressreleasen kallas de bara ”två eminenta medmusiker som spelar fiol och den sydindiska trumman mridingam”. Namn är tydligen fortfarande något många indier saknar.

Extra tydligt blir detta komplex av vad man nu ska kalla det när en eminent svensk musiker som spelar det nordindiska trumparet tabla går fram och buffar på denne eminente sydländska trummis och säger att nu måste han sluta, för nu är tiden ute – det hade aldrig hänt Roland Pöntinen, om man säger så – och Shantala Subramanyam efter avbrutet framträdande sticks till en papperslapp att läsa upp: det är en konsertannons, något där det ska spelas ”more Indian classical music”. ”It is tabla and sarod.” Men vem som ska spela, det får vi inte veta.

* * *

Missförstå oss inte. Visst är vi glada, kanske gladare än de flesta, att det arrangeras en sådan här konferens i detta indierfattiga land, och visst är vi imponerade att det arrangeras idag och inte på 70-talet när en generation hippies varit i Indien och sitaren var i var mans händer. Och stolta över att kunna räkna oss till dem som hört två kvinnor spela tabla på en och samma kväll utan att det varit på temat ”female percussion”. (Och vad vi än tycker om dans är vi lättade att ingen arrangör den här gången gick upp på scen och sade ”Jag hatar dans!”, vilket har hänt i Stockholm, dock inte på Sangeet Conference.)

Men vi tycker ändå att det hade kunnat vara bättre än så här. Även med det råmaterial som stod till buds hade det kunnat bli bättre än så här. Vi saknar verkligen ett seriöst framträdande med sitar, och att flyga in kvällens höjdpunkt från Indien och sedan stoppa henne i förtid, det måste ha kunnat undvikas. Visst, det är säkert hårda regler här i Sverige. Regler är dock bara regler om de reglerar hur man straffas om man bryter mot dem – om man kan dra över tiden på Musikmuséet utan kännbara återverkningar var det här kvällen man skulle göra det, måste vi säga. Och blir man bötfälld om man drar över tiden på Musikmuséet … ja, då måste det gå att börja i tid. Då måste det gå att planera bättre.

Vi är inte så naiva att vi inte vet att sådant här hör till konsertsammanhanget. Vi har väl aldrig varit på något evenemang som börjat på utsatt tid, och ju fler som ska spela, desto sämre fungerar det. Men det är huvudnumret som blir lidande, det som ligger sist, vilket är så bakvänt; och de här klagomålen hör då också till; de är en självklarhet.

Det som inte är en självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i Stockholm, och på det hela taget är vi oerhört tacksamma.

JV

Stoppa pressarna!

Vi avbryter vår eurofebruari, för karnatiska lyssnare är denna februari ändå bara intresserade av en enda sak: Abhishek Raghurams konsert på Music Academy i Chennai den 30 december 2010. Det har inte surrats så mycket om en indisk konsert sedan Shahid Parvez turnerade med Jog och Piloo 2003. Den unge Abhishek (25 år och barnbarn till mrdangamisten Palghat Raghu) underhöll nämligen med en över 30 minuter lång alapana i Todi som lyckades med det omöjliga i sydindisk musik: att så tvedräkt mellan lyssnare och kritiker.

Februarinumret av Sruti (undertecknat ”Sruti Team”):

Abshishek Raghuram’s was one of the most successful concerts of the season, an appreciative audience bursting into frequent and prolonged applause. He did elaborate alapana-s of Madhyamavati and Todi, the main raga of the evening. Innovative, even startlingly original sometimes, the Todi essay had little of the Todi that old-timers know. Judging by the rave reviews everywhere, including cyberspace, the concert was a watershed in the evolution of the aesthetics of Carnatic music. More than the excesses of a young musician’s creativity, it is the listening public’s approval of it that causes concern.

G Swaminathan i The Hindu:

The opening phrases were excruciatingly slow and sedate, embellished with unexpected frills and twists but progressed extremely well. Raghuram elaborated Todi in as many ways as possible. This exercise nearly went for about thirty minutes. But the response was amazing. He got a standing ovation. So any adverse remarks from this scribe will surely be termed blasphemy.

Så istället slår denne fegis ned på att Raghuram sjöng över tiden, trots att det var kvällens sista konsert:

Manodharma is a double-edged sword; it can be used anyway for as long as one wants. That’s the speciality of Indian classical music. Yet, one has to follow certain ethics – musical discipline, aesthetic proportion, logical distribution and time management – when one performs on a prestigious platform. Even veterans try to sum up their music with their eyes on the clock; it is indeed surprising that this aspiring artist seemed to be completely oblivious to it.

Dumheter – som bara förstärker intrycket av ett trist och ogint etablissemang som försöker trycka ned det unga geniet. Sjutton läsare kommenterade innan The Hindu stängde av möjligheten:

Chithra Gopal: What was ultimately delivered by Abhishek will go down in the history of Music Academy.

Deva: Let us be honest to appreciate and accept the good quality of music delivered and not harp on quantity.

Sulochana: I was there for this fantastic concert … The Hindu really needs to change its stagnant reviewers.

Sriram: This young artiste has not been given his due by the media, perhaps because of some vested interests indulging in wire-pulling fearing his emergence. There is definitely a sense of insecurity and fear he has created in the minds of the so-called big-wigs.

Shankar: This is one of the best concerts I have ever heard (and I have listened to a lot of concerts in my lifetime) … Abhishek is so brilliant he becomes a threat to the big-wigs.

Vilvadri Iyer: In the end, people will not remember this landmark concert by this lopsided review or by the exceeded time limit. This concert is an all-time classic in the life of the Music Academy. History will remember it as such.

Udbhav Mareechi: Creative musicians not only deliver the grammatical but usher the listeners into the unknown and hitherto uncharted territories of music and immerse them in the sea of music, and the result is monumental. Abhishek Raghuram is a musician of such calibre and not to be criticised for his non-time-consciousness, because what he delivers is timeless dimensions …

Sailakshmi: I was a part of this momentous concert that has made waves in the history of not just the Music Academy, but Carnatic music. In a rasika’s heart, there dwells the purity and sanctity of music, not time … Abhishek deserves much more than the two historical standing ovations that he got that night.

Madhu Jayaram: He passed with flying colours in the Academy, which is a big stage. I think this is a good opportunity for a leading paper like the Hindu to think about improving the standards of their critics.

Vidhyashree Purushottam: The review is pathetic … the reviewer’s approach to music and concerts reflects how superficial our times are.

Viyaj: This most definitely begs the question as to whether The Hindu Group and family is not actually using its influence on the Chennai music scene in a particularly problematic manner … I was fortunate enough to have access to a very good recording of the concert and it is really beautiful.

Deepak Raghavendra: This was the same elation as when TN Seshagopalan was discovered many years ago, that I saw as a teenager. At that time, no one nit-picked like this. When a genius is discovered, let us celebrate it instead of nit-picking.

Raman: I was fortunate enough to be there to listen to the concert and it was Deva Gaanam – surely, the Lord was listening. Now it is time for all others to listen to Abhishek as well.

Radhakrishnan: I had the opportunity to listen to a recording of this fabulous concert. I agree with everything that previous readers have commented.

Ett par kommentar är mer avvaktande: signaturen Sampat tycker nog ändå att Abhishek kunde presenterat en Todi med större klassicism just på Music Academy, och signaturen ”Madhya Sthayi” manar till måtta: ”do not heap sky-high accolades at this young age”. Ett sista inlägg från signaturen ”Kumar” är uppenbarligen författat av The Hindus redaktion, precis innan de stängde artikeln för kommentarer: ”I think it was a great review by Swaminathan” etc. Det är inte det intrycket som består när man läst alla sjutton, eller för den delen när man läst själva recensionen.

Fast alla kritiker står inte på etablissemangets sida. Deccan Chronicles recensent Sharada Ramanathan är nog mer översvallande än fansen själva:

Abhishek’s performance at the Academy may well go down in history as one of the finest Carnatic concerts ever experienced … Abhishek took the veterans’ proscenium like three veterans rolled into one: He swayed like a spiritual swan [!] as he belted out [sic] kriti after kriti, raga after raga, with the electricity of GNB, the aesthetic sense of Lalgudi and the modulations of Balamuralikrishna.

Fansen på rasikas.org är förstås mer insatta än tidningarnas brödskrivare, och över lag positiva:

Ashoksubra: In my long years of listening, I have not seen this sure-footed exposition in many musicians.

Mahesh3: A futuristic demonstration by Abhishek and Anand with great support by KVG and minimalism by Mysore Srikant gave us a glimpse of how Carnatic music is going to change in the era of technological musicology … his variations, layering and channelling of a zillion different sounds and phrases were just so innovative and out of the box – some breezy, some deeep, much of it foreign with a tinge of traditional to keep everyone clued in – I don’t think any traditional »review« or opinion of such a concert will be proper … what everyone could agree on in the hall is that we are in the presence of genius!

Rajeshnat: He has taken a lot from TNR’s famous Todi recording.

Rsachi: It’s a bit like Krishna without his peacock feather or sambar without tamarind … He has tackled Todi with a strong emphasis on the upper half of the octave and pointedly avoided the Ga such that the raga sounded a lot different from its well-known personality.

KVN_bhakta: A very carefully planned rendition. At every stage he is taking a key pidi and elaborating around it, step by step moving up the octave, showing different shades of each note – with phrases that are angular, oscillated, through brigas, and even Patiala-gharana-like tAns. There is no doubt in my mind that enormous thought and practice went in to the alapana.

Surmulen är bara engelsmannen Nick Haynes (www.mridangam.com): ”I can only say that I wish he had stuck to Kanjira … he will not be the only »genius« on my avoid list”.

Panchamkauns har förstås fått tag på och genomlidit en publikinspelning av nästan hela konserten (den korthuggna RTP:n slutar i fiolsolot). Och visst är den storartad, denna Todi, och visst är den lite okonventionell. Och visst har signaturen Rsachi lite rätt i att det är ont om gandhar. Men lika fascinerande som Abhisheks alapana är överdrifterna det gås till från alla håll. Man förstår att musiken anses ha varit bättre förr, för alla som varit på en riktigt bra konsert vet att det brukar låta så här efteråt och man genuint brukar känna så här efteråt, och förr hade man ju bara dessa euforiska rapporter att gå på, inga inspelningar av konserterna.

Så överdrifterna åt det hållet är inte så konstiga. Det är en storslagen alapana, och den var knappast sämre live än på en publikinspelning där det pratas och käkas nötter bredvid micken. (Som tur är lär den väl komma ut på skiva, som allt annat som händer i närheten av en mikrofon i södra Indien – en soundboardinspelning sägs förresten redan ha läckt ut men sånt kan inte vi få tag i.) Men överdrifterna åt andra hållet? Står verkligen kulturen och faller med att en sångare får ovationer för en okonventionell Todi, ens om det är på en kvällskonsert på Music Academy?

Panchamkauns kan inte ungå intrycket att det handlar om något annat. Det Abhishek Raghuram bevisade den 30 december är inget som har med Todi eller hans egen storhet att göra, utan att även sydindiska lyssnare föredrar lång, utdragen improvisation framför ”repertoar”. Repertoarbitare på både mattor och redaktioner har haft fel i många år – ja, hela Sydindien har haft fel, medan Nordindien haft rätt. Det är förstås inget man bara accepterar när man vill se sig själv som det ”riktiga Indien”, men det är något vi på Panchamkauns alltid misstänkt.

PANCHAMKAUNS TEAM

Månadens foto, juni 2010

Stian Grimstad och Moa Danielson på Stockholm Sangeet Conference 2010 på Münchenbryggeriet, spelande Shiv Kalyan eller liknande Rare Raga™ som man inte förstod hälften av (i skarp kontrast såldes en CD med – Piloo). Vi vet inte när vi hörde bättre sitar i Sverige senast. Grimstad och Danielson går under artistnamnet Poorva Express och ni följer dem här.

Gitarristen Manish Pingle demonstrerar varför inget kan spelas efter Bhairavi.

I demonstrationen, gissar vi, ingick inte bara själva Bhairavi utan även den storfrasiga Jog med mycket SgS han precis hade spelat.

Men när man väl får en konsert i Stockholm med ljuskedjor på scenen kan man inte precis klaga på att det saknas blommor och girlanger. Och faktiskt ligger där ju en ros bredvid Manish Pingle. Missa inte Stockholm Sangeet Conference 2011!

Kändisspotting: En gube på första raden var faktiskt kusligt lik Ajoy Chakraborty.

Liveblogg: Darbar Festival 2010: det våras för … layakari?

Oh! Nu har vi då sett bröderna Gundecha avsluta påskaftonens begivenheter på Darbarfestivalen i London, med Ravishankar Upadhyaya på pakhawaj. De sjöng en lång Bhoopali – lite sent på kvällen för vår smak, och inte en raga som direkt visar en hel festival var skåp ska stå – med alap–jor–jhalla på rutin och slentrian, showig och tråkig. Såväl Kushal Das som Anindo Chatterjee gick mitt i föreställningen.

Men vad gjorde väl det, när ”Tu hi Surya, Tu hi Chandra” sedan sjöngs med en evighet av layakari där inte bara sångare utan även trummis och för en gångs skull publik hade genuint trevligt? Det ligger långsiktig planering bakom hela bröderna Gundechas karriär. Dhrupad togs till ruinens brant av skrikig, antagonistisk layakari, och smektes tillbaka på agendan av brödernas sammetsröster och bandishgayaki. När comebacken är fullbordad för de tillbaka layakarin i modern (populär!) dhrupad, och de gör det bra.

Fast det är klart. Live fungerar även misslyckad layakari, som är helt dödfödd på skiva – det är roligt att se musiker klanta till det och skratta åt sig själva. Det såg vi många gånger i kväll. Vi hade inte gissat att det här inte skulle bli festivalens bästa konsert, men den äran gick istället till Veena Sahasrabuddhe, nine marks lady.

* * *

Så, vad blir Rajhesh Vaidhyas ”twist” i morgon bitti? Vi skulle vilja gå dit och se efter, men JV har rymt med en förtidspensionerad investmentbankir till Covent Garden och vi måste se till att han kommer till rätta.

RK, VK

Liveblogg: Darbar Festival 2010: kändisspotting

Nina Wadia, känd från BBC
Nina Wadia, känd från BBC

Kändisspotting: Nina Wadia (Goodness Gracious Me!EastendersNamaste London) tänkte se Shivkumar Sharma på söndagkvällen (inte vi), men läste också söndagmorgonens program för en väninna:

Carnatic Veena with a Difference [skratt]

Wake up to Sunday morning ragas from South India with a twist. [skratt]

Rajhesh [skratt], undoubtedly one of South India’s most intriguing and technically beguiling artists, plays his veena, improvised with amplified strings, with blistering speed and a dash of innovation. [skratt]

Rajheeesh [gapskratt, nu så att de nästan gråter!] is not only a renowned musician in India but also on the stages in Europe …

VK

Liveblogg: Darbar Festival 2010

Ah! Sakuran blommar i Hyde Park, glad påsk och Darbarfestival på King’s Place, även om engelsmännen nu beslutat skriva allsköns egennamn utan apostrof. Sällan har vi väl hört bättre än Veena Sahasrabuddhes Ahir Bhairav på påskaftonsmorgonen! Fullsatt var det inte den tiden på dygnet, men vi som var där kommer att glöda i veckor av den här konserten. Som avslutades med nationalsången – mer sånt. What a great lady; nine marks lady.

Även om vi fick lära oss att Shuddha Sarang inte förmår följa upp Ahir Bhairav.

Och sedan fick vi stryk av Kushal Das.

Kushal Das är verkligen en av dagens allra bästa sitarspelare, med en övermänsklig melodisk fantasi. Han kan väva fraser längre än någon annan – till slut blev en så lång att publiken brast ut i en spontan ovation och han var tvungen att avsluta sin vilambit. Det var då han klev fram till Panchamkauns utsända och klådde upp oss efter noter, bistådd av Satjayit Talwalkar på tabla.

Så kändes det i alla fall att bli utsatt för deras enorma slam-bang-druta, längre än alap och vilambit tillsammans och allt med våld och yra. Konserten har redan skrivit festivalhistoria, det märks i vartenda skrymsle, men för stackars oss blir sånt här på tok för hektiskt.

Kanske har Deepak Raja lite rätt när han oroar sig för santoorens framfart? Att detta aparta instrument skulle sätta spår i musiken i stort kändes otänkbart, men Kushal Das har lagt sig till med något märkligt lätt, ultrasnabbt shreddande som härmar de små hamrarnas studsande på hackbrädet. Riktigt oroväckande, men förhoppningsvis bara en hyllning till Shivkumar Sharma som precis föreläst, som alltid i fårakläder.

Till kvällspasset klädde Anindo Chatterjee upp sig till tänderna och ledde Ravishankar Upadhyaya på pakhawaj (en av dagens allra bästa) och Neyveli Venkatesh på mrdangam (alla mrdangamspelare är i klass med de bästa på pakhawaj och tabla*) i en genuint underhållande trumtrio. I första raden satt nämligen, från höger till vänster, Jyotsna Srikanth (fiol), Satyajit Talwalkar, Kushal Das, Sanju Sahai, Tofail Ahmed, Pinky Singh, Rajhesh Vaidhya (veena, lustigt nog med väldigt bra plats), bröderna Gundecha, Veena Sahasrabuddhe, hennes man, och Sunil Kant Gupta (flöjt). Ingen publik kunde ha varit med mer på noterna. Mest entusiastisk var Rajhesh Vaidhya, som sånär flög ur stolen, med bröderna Gundecha på god andraplats.

Och på tredje raden satt vi, bredvid en 20-årig tjej med turban och skägg. Sagolikt! Sikher rakar sig ju som bekant inte alls (är det kanske så, VK, att alla kvinnor egentligen har skägg …?). Och skäggiga damen studerar musik, fick vi veta. Vi hoppas det går bra. Riktigt bra. För om indisk klassisk musik får en skäggig dam som affischnamn, då kan Kaliyuga stå där med skägget, om uttrycket tillåts, i brevlådan.

Nu väntar vi på bröderna Gundecha.

JV, RK

*) Och Neyveli i stärkt och kritvit khadi slog Anindos designerprål med hästlängder. Priset för bästa sari måste nog gå till Veena Sahasrabuddhe. What a lady, nine marks lady!

DN sågar Karaikudi Mani

Om man inte är fusionmusiker med förkärlek till ständiga taktartsbyten eller galen i karnatisk musik är en konsert med Karaikudi R Mani helt enkelt en ovanligt svårsmält upplevelse. Manis medmusiker, på sydindisk flöjt och elmandolin, lättar upp resan genom de rytmiska tala-cyklerna med sina ofta unisona melodier.

Det är DN:s Anoushka Shankar, Nanushka Yeaman, som sett Karaikudi Mani live på ett otrevligt Kulturhus:

Men de största räddarna i nöden är mästarens kvinnliga släktingar […?] Rajeswari och Vayavashi Sainath (mor och dotter) som inleder med betydligt mer själfull dans. Pedagogiskt presenterar de stilarna odissi och bharathanatyam, den förra (från östra Indien) utmärkt av mer böljande rörelser och den senare (sydindiska) av raka linjer. I de bästa stunderna känns det som om någon av karaktärerna från Ramayana-eposet kommit till liv och dansat ur boken.

Däremot får vi inte se den fusion av jazz och klassisk indisk dans som modern experimenterat med. Det blir heller inget livemöte mellan dansare och musiker vilket garanterat hade gett musiken en välbehövlig vitamininjektion. [Ja, jo, nja, nej …] Kvällens sista stycke är betydligt mer medryckande och ger en bitterljuv föraning om hur det hade kunnat låta om ensemblen inte fastnat i abstrakta teknikuppvisningar.

Kvällens sista stycke, det var samma tillana–mangalam som 2001. Inget helkvällsmaterial, direkt, och visst brukar vi ofta göra oss roliga över vanligt folk™ som skriver om indisk klassisk musik. Och visst är det en både tråkig och dålig text. Men även om det brister i detaljerna blir det för en gångs skull rätt i stort. Även bland karnatikagalningar är det få förunnat att kunna smälta Manis övermänskliga matematik. Det som behövs är dock inte mindre trummor (Manis melodiker är väl tyvärr alltid utvalda för att inte distrahera) – utan mer. Mångdubbelt mer! På Nalen 2001 hade Mani sällskap av Purushottams kanjira, Ghatam Suresh och en morsingspelare, och ur så mycket mer virtuositet uppstod ljuv musik. Såsom det plägar göra så fort man har en kanjira på mattan. Vi skickar Nanushka en gammal bootleg som bevis.

JV

Mer välvillig är Lena Andrén på något som heter Dansportalen:

Trots att konserten med guru Karaikudi R Mani och ensemblen Sruthi Laya saknade såväl sångare (verken har alltid text) och dansare fanns dessa konstarter ändå närvarande i musiken och hos de tre musikernas handrörelser. Det var mycket suggestiv upplevelse som under sin höjdpunkt tog min uppmärksamhet så fullständigt att jag för en stund befann mig i ett absolut nu.

VK

I rampljuset: Sreevidhya Chandramouli

Världens bästa människa, Sreevidhya Chandramouli, stolt dotterdotterdotter till en av veenabröderna Karaikudi, gav i dagarna två konserter i Washington DC: i går på Library of Congress, i förrgår på Kennedy Center. Den senare en riktig fullträff – från inledande Natakurinji till en suverän, oändlig tani av Poovalor Sriji, fick vi oss till livs det här tillbakalutade, avslappnade småspelandet som bara just kvinnor i Karaikudi-stil klarar av, och som går rakt in i hjärtat.

Som ni ser var det också inramat som en riktig konsert:

Spelningen i Library of Congress var något helt annat. För det första ingick den i konsertserien ”homegrown” (vad skulle det vara – roligt?), aviserad som ”South Indian classical music from Oregon”. För det andra pratades den sönder och samman av först en tant, sedan en farbror, sedan av såväl Sreevidhya som Sriji allt eftersom farbrorn påbjöd. Det skulle berättas vad en veena var, hur många band det är på halsen, vad ett trumskinn är osv – det vanliga: allt utom det som skulle kunna tänkas vara intressant. Efter gott och väl en halvtimme in i programmet sade farbrorn (och det här är ordagrant citerat), ”melody, in this case provided by the voice and veena, rhythm, provided by the drum”. När det handlar om indisk musik är tydligen inget för banalt för att förklaras. Det slutade, innan det riktigt hade börjat, med att Sreevidhya fick välja ett kortare huvudnummer ”since we are running out of time”, och säkert undrade fler än vi varför man baxat en veena, en mrdangam och två tanpuror till Library of Congress bara för att prata en massa goja.

Och för det tredje såg det hela ut så här:

Visst ska man sitta på golvet. Men det behöver ju inte vara direkt otrevligt!

Säkert bär allt detta skulden för att även den musikaliska biten, i den mån den hanns med, blev ett riktigt fiasko. En hel låt förstördes av rundgång, det sjöngs vid något tillfälle lite fel – och i huvudnumret gick en sträng på veenan. Fattades bara – både Sreevidhya och Sriji hade lagt försvarligt med krut på att berätta hur ”lynniga” instrumenten var, hur mycket de måste pysslas om, hur ofta de måste stämmas.

Usch vad maten var dålig, och så var det för lite också! Nej, det är tur att det drabbade världens bästa människa. Sreevidhya Chandramouli räddar sådana här kvällar bara genom att vara där och charma. Det vi fick se var det sämsta av det bästa inom karnatisk musik, men ingen kan ha gått därifrån missnöjd; vi vågar gissa att var och en gick därifrån värmd i själ och hjärta.

RK

Ghulam Hassan Shagan: Stockholm 2001

Sång: Ghulam Hassan Shagan. Harmonium: Qadir Shagan. Tanpura: Mazhar Shagan. Tabla: Sajjat Ali. Privatpress (Bhoopali – bada, chhota, tarana)

■ ■ ■

Pakistans nationalskatt har börjat turnera på gamla dagar. För gam­mal är han; 110 år såg han ut som på Södra Teatern, kritvit, genomskinlig och halvblind och kunde knappt gå själv. Och det var riktig pakistansk konsert-stämning: scenen full av råskinn, urdu i publiken, smaklös show­off-tabla och en sångare som faktiskt sjöng på kolonialtiden.

Halva spelningen har nu kommit ut på skiva, avspelad från italienska frimurarlogen P2. ”The first half was not broadcast as scheduled” står det på omslaget, men vi hörde den när den sändes – låter som att någon helt enkelt glömt att spela in första delen.

Hur som helst slipper vi på det viset Sajjat Alis tablasolo med jawab/sawal. I stället får vi en lustig Bhoopali som både är vacker och dålig. Gammelmanssång är det sannerligen: somliga kan ju sjunga hur falskt som helst och ändå projicera bhava överallt, och en sådan sångare är Ghulam Hassan Shagan, men här tänjer han verkligen på gränserna. Hela tiden ska han ge sig in i kraftmätnings­tihaier med Sajjat Ali som han aldrig kan vinna, och det slutar oftast med att han bara antyder den sista frasen med grymtningar medan Ali (perverst) dundrar hem ännu en sam.

Hur man än beskriver sådant låter det nog som ganska dålig khyal. Men ingen som satt på första raden på Södra Teatern den där kvällen skulle komma på tanken att klaga. Sällan har väl en sångare varit så gammal och så be­dårande toksöt. Och vi vill påstå att det också märks på inspelningen, även om det är svårt att övertyga om det i skriven text. För fler galna upptåg blir det – till exempel avslutar han en gullig tarana med att sjunga med munnen stängd: länge, men inte väl. Som pandasminkat fornminne har han något visst som gör att man förlåter sådana lustifikationer och blir beredd att förlåta ännu mycket mer, om det skulle behövas. I 40 mi­nuter är det nämligen högklassig Bhoopali-stämning, och då är det verkligen svårt att klaga – men så har han också god hjälp av sönernas mer på­litliga röster och Qadirs ofelbara, stabila bruksharmonium.

VKGHS