Deutschland über alles: über alles in der Welt

Det kom ett paket med två skivor och ett brev:

Brev: tysk kundservice

Och en hembränd CDR med en korrigerad version av den ena skivan. Originalet från Swarashree Enterprises i Mumbai hade ingen spårindelning, bara ett långt spår med tre stycken med långa tysta partier emellan, och ett glapp i musiken i första stycket. Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har då läst in den i datorn, tagit bort tystnaden och glappet, delat upp det hela i tre spår och bränt en ny skiva.

Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Tysk kundservice. Så långt utöver det vanliga, så långt över förväntan. Über alles in der Welt.

Vad var det då vi hade köpt?

Swarashree Enterprise i Mumbai har gett ut CD-versioner av ett gäng inspelningar som de hade ute på kassett i Indien 1983. Det är Kumar Gandharva, Zarin Daruwalla, Abdul Halim Jaffer Khan, DV Paluskar, Zia Mohiuddin Dagar, Yeshwantbuwa Joshi och kanske andra. Möjligtvis till och med så sällsynta artister som Chandrashekhar Naringrekar och Padmavati Shaligram. En del av CD-utgåvorna låter bättre än kassetterna, kanske alla.

Vi kom över ZM Dagar och Yeshwantbuwa Joshi.

Yeshwantbuwa Joshi: The Long Lost Cult Singer Reappears!

JJAlbum: Echoes of a Golden Voice. Sång: Yeshwantbuwa Joshi. Sarangi, tabla, harmonium: Ingen uppgift. Innehåll: Hameer (vilambit jhoomra ”Chameli Phuli”, drut teental ”Aaj Ghan Garaj”), Gaud Malhar (”Lade Ladesi”) och Bahar (”Belariyan Phuli”). Label: Swarashree Enterprises YJ001

■ ■ ■

Yeshwantbuwa Joshi är en legend – en av de renlärigaste och bästa sångarna i Gwalior-gharanat, denna urkälla till så mycket musik och till så få skivor med renläriga sångare. Han var elev till Mirashibuwa, som gått i lära hos Balkrishnabuwa Ichalkaranjikar och Vishnu Digambar Paluskar, och för all del även till Agra-mästaren Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas”. Magiska namn alla. Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas” så magiskt att det inte spelar någon roll att han var från Agra.

Yeshwantbuwa Joshi är en legend, ett magiskt namn på en stamtavla med magiska namn. Och det vet vi alla. Men hur många har skivor med honom?

Vi har ärligt talat sett en, och det är den här, urpsrungligen från 1983.

Bara på baksidan står titeln Echoes of a Golden Voice, och där beskrivs han/skivan/repertoaren (oklart) också som ”Epitome of Gwalior Gayaki”. Intressant nog finns det en skiva med Laxman Krishnarao Pandit som heter Epitome of Gwalior Gayaki, som lever upp till namnet och är helt fantastisk, på sätt och vis en bättre skiva än vi trodde fanns.

Hur står sig Yeshwantbuwa Joshis skiva mot LK Pandits?

Den har ett starkt huvudnummer i raga Hameer. Precis som LK Pandit sjunger Yeshwantbuwa mycket ren khyal utan gimmickar, och upplägget med ”Chameli Phuli” och ”Aaj Ghan Garaj” visar effektivt olika aspekter av ragan – bada och chhota som sthai och antara; jämfört med ”Chameli Phuli” drar ”Aaj Ghan Garaj” nästan iväg mot Bilawal och Nand.

Men det upplägget har också en baksida. Vilambit blir något enformig i en begränsad del av Hameer. Inte minst som det i den här stilen är pang på och full fart från första tonen (det som idag kallas vilambit skulle nog Yeshwantbuwa kallat ati-vilambit). Hameer som huvudnummer äger inte samma urkraft som LK Pandits Puriya, långt därifrån.

På det som var B-sidan på kassetten är 15 minuter Gaud Malhar bra och 15 minuter Bahar oengagerande och blir intressant först på slutet. Vilket kommer som en paradox, för dittills har de snabbaste partierna varit de minst lyckade. Yeshwantbuwa sjunger fantastiskt, för full hals, men det betyder också att han försöker undvika att jobba med stämläpparna och då kan han heller inte packa distinkta toner lika tätt som till exempel Bhimsen Joshi. Ändå hettar det till när det går undan i hans Bahar – men det är efter en blek början.

Med två halvtimmar musik istället för en halvtimme och två kvartar hade det kanske blivit en mycket bättre skiva. Som en är nu är den inte så magisk som namnet Yeshwantbuwa Joshi. Det skulle kunna tänkas vara en orättvis förväntning. Kanske är vi dömda att bli besvikna på så magiska namn. Men kom då ihåg att när det väl kom ut en ordentlig skiva med Kesarbai Kerkar var det mycket riktigt den bästa musik vi någonsin hört.

Kom också ihåg att Laxman Krishnarao Pandit har gjort en bättre Epitome of Gwalior Gayaki.

Och att Kumar Gandharva har sjungit in en ”Chameli Phuli” som är Yeshwantbuwa Joshis raka motsats. Kumar Gandharva hade bara en fungerande lunga och kunde bara sjunga kortare fraser, en svaghet i en musikform som bygger på långa fraser. Kumar Gandharva är berömd för att han vände den svagheten till en styrka. Genom att hacka upp musiken i småfraser och injicera tystnad mellan dem skapade han en spänning så tjock att det gick att skära den med kniv. Hameer i Baithak-serien är en av hans mest elektriska inspelningar. Underbara surgubben Kumar Prasad Mukherjee kallade Kumars Gandharvas gayaki för ”melodrama, not drama”. Vi är nog inte större än att vi tycker att Kumars melodrama gör ännu bättre musik av Hameer än Yeshwantbuwas ortodoxa drama. Men vi är inte i Kumar Prasad Mukherjees liga.

Zia Mohiuddin Dagar: Ahir Bhairav & Malkauns

ZMDAlbum: Instrumental – Rudra Veena. Rudra-Veena: Zia Mohiuddin Dagar. Pakhawaj: ingen uppgift. Innehåll: Ahir Bhairav och Malkauns, med dhrupad i båda: ”Hey Jagadish” och ”Jayati Jayati Shri Ganesh”. Label: Swarashree Enterprises UZMD001

■ ■ ■

Den andra skivan vi kom över var Zia Mohiuddin Dagars Ahir Bhairav och Malkauns. En av de rätt sällsynta skivor där han spelar dhrupad och inte bara alap. Inte minst därför ville vi höra den. Lite blev vi besvikna.

Vi har lyssnat rätt mycket på ZM Dagars Rudra-veena genom åren, så i stor utsträckning har vi hört det förut. Det är långt ifrån första gången vi hör hans Malkauns. Musikerskapet är förstås som alltid solitt och effektivt, ragadarin oklanderlig, men nästan hela Malkauns spelas i så högt register att spåret kan betraktas som bortkastat. Ahir Bhairav är betydligt bättre. Det är ingen helgjuten skiva, långt från Zia Mohiuddins storverk, men väl värd en rekommendation för en halvtimmeslång Ahir Bhairav på Rudra-veena.

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna. Vi säger det igen: Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har läst in den defekta skivan med Yeshwantbuwa Joshi i datorn, tagit bort defekterna, och bränt en ny skiva med korrigerad spårindelning. Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Mer om att entusiastiskt fixa till perfekta versioner av defekta skivor läser du här, med tips och praktikfall.

JV

Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Mer Rampur – mer Sulochana Brahaspati!

Album: Raga Bilaskhani Todi. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sultan Khan. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Nimbus Records NI 5305. Innehåll: Vilambit ektal ”Tohe sada niharun”, madhyalaya jhaptal”Damaru naad gunje nanche purari” (Acharya KCD Brahaspati), drut ektal ”Sajana more aaye”; tappa ”Ai najaaron di baharaan” i Mishra Bhairavi

■ ■ ■ ■

Efter succén med herren Bhairav på Makar Records (vilken skiva!) fortsätter vi lyssna på de andra skivor vi har med förbisedda Rampursångerskan Sulochana Brahaspati, och först ut är en Bilaskhani Todi på brittiska Nimbus från 1992. Här kompad av inga mindre än Sultan Khan och Anindo Chatterjee. Makar skrev i sitt häfte att hon aldrig sjunger med annat än de allra bästa, och det verkar stämma. Sultan Khan är precis lika bra som Sabri Khan. Anindo är Anindo.

Ur Sulochanas mun kommer en fruktansvärt uppgiven och tungsint version av Bilaskhani, som aldrig försöker snudda det bitterljuva, utan pressar hårt uppåt mot den intensiva smärtan i sorgen – antingen är det höga toner som stångar sig mot taket, eller djupdykningar mot golvet. De ger inte upp, och de kommer aldrig igenom. Tolkad så här blir Bilaskhani Todi en hemsk sorgesång, närmast jobbig att lyssna på.

Nå, det hör väl faktiskt till. Det är inte därför vi ger den fyra stjärnor istället för fem, utan för att den bitvis, i första halvan av vilambit, kan tyckas gå på tomgång. Hon vet inte alltid vart hon ska; det är aldrig dåligt men det är inte som hennes Bhairav en självklar, auktoritär tolkning av en stor raga.

Dessutom är den bara 55 minuter lång, mot Bhairavs 70. Men utfyllnadsspåret, en tappa i Bhairavi, är å andra sidan en av våra verkliga favoriter. Vi är väl inga större tappakännare, och det här har inga likheter med tappa som vi är vana att höra den, men det imponerar på oss. Tonerna kommer som ur ett maskingevär, helt utan romantisk touch men desto mer överväldigande – och vilken hantering av Mishra Bhairavi: aldrig har vi hört den med så mycket teevra Ma. Hela tiden spelar Anindo Chatterjee ett komp som är för enkelt för att ens kallas theka. Spåret är överjordiskt.

Och till skillnad från Makar Records mästerverk kanske den här skivan fortfarande går att få tag i?

Så till nästa utgåva, också den europeisk: Rãga pour la saison des pluies, en enorm Miyan ki Malhar, en timma och tio minuter, på franska Ades. Även här med Sultan Khan, och nu med Zakir Hussain på tabla – man får verkligen intrycket att Indiens bästa stått på kö för att få spela med Sulochana. Eller, rättare sagt, det är väl mer än ett ”intryck” – tre sådana här skivor ställer det bortom tvivel. Och vi förstår dem. Hon är så bra. Men då förstår vi inte varför hon fått så lite uppmärksamhet, och varför vi sett så få skivor med henne.

Miyan ki Malhar, alltså – inget ryschande och pyschande med Rare Ragas™ här inte. Bara de största är goda nog. Malhar, med sitt spel kring olika höga sjuor, är som gjord för hennes meendkhyal, och man blir sannerligen inte besviken. Det som inleder Rãga pour la saison des pluies är utan tvekan den bästa khyal-alap i Malhar vi någonsin hört. Och Sulochanas röst är djupare än någonsin. Som en sammetslen Gangubai.

Det enda problemet är egentligen Zakir Hussain, som faktiskt är en för aktiv tabliya för Sulochanas moderna ati-vilambit. Så långsamt kan i och för sig ingen spela theka, och det är ett problem, men både Dayam Ali Qadri och Anindo Chatterjee löste det bättre. Zakir spelar över, i våra öron. Han spelar sin tabla som ett piano. Pianots effekt uteblir (förstås) – tablans likaså.

Det är en väldigt bra skiva, men precis som Makar Records La tradition lyrique du khyal 5 går den dessvärre sedan länge inte att få tag på. Som kuriosa kan vi berätta att den också kommit ut som tredje CD i sällsynta franska boxen Raga Sessions (Accord 472 731-2) med Hariprasad Chaurasias Ragas du Nord & du Sud (Puriya-Kalyan & Jansanmohini) och Sultan Khans Raga du début de la nuit (Yaman) som CD ett och två. Zakir spelade tabla på alla skivorna.

AlbumRãga pour la saison des pluiesSång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sultan Khan. Tabla: Zakir Hussain. Ades Records 176237 (Miyan ki Malhar: alap, vilambit, madhyalaya & drut)

■ ■ ■ ■ (■)

* * *

Det var tyvärr allt vi hade med Sulochana Brahaspati. Vilken sångerska! Hon är en av de bästa vi hört. Och på alla tre skivorna sjunger hon riktigt, riktigt bra kompositioner av sin framlidne make, Acharya Brahaspati, som var allmän pandit i Rampur och även lärde henne mycket om musik.

Den enda skiva, förutom de här tre, vi ens har hört talas om är Swar Shodh: Live in Ayodhya 2002 på Virgin Records, där hon sjunger Purvi och Surdasi Malhar. Om ni sett den, om ni har den, vill vi gärna veta det.

Just det, en Hare Krishna-skiva finns det också. Med hakkors och ”Sulochana” felstavat på omslaget. Och en helt absurd utgåva, där 20 minuter natt-eller kvällsraga plus ett tablasolo av Zakir samsas med lite barockmusik. Vi har inte beställt någon av dem.

VK

Äntligen lite Rampur!

Album: Gharana: Rampur Sahaswan. Sång: Ghulam Sadiq & Ghulam Abbas Khan. Sarangi: Kamal Sabri (för Ghulam Sadiq). Harmonium: Sajjad Ahmad Khan (för Ghulam Sadiq), Amit Gokhale (för Ghulam Abbas). Tabla: Ballu Khan Warsi & Sudhir Pandey (för Ghulam Sadiq), Ghulam Sultan Niyazi (för Ghulam Abbas). Label: Nupur Audio NMI-410. Innehåll: Bairagi, tarana i Yaman, bhajan i Mishra Kirwani; Bihag, Puriya-Kalyan, thumri.

■ ■ ■

I tidernas begynnelse trodde vi att Rampur-Sahaswan (hädanefter ”Rampur”!) var ett gharana vilket som helst – Gwalior, Agra, Kirana, Jaipur, Patiala, Prasuddhu-Monohar. Men nej: det är ett gharana på undantag. Det har i princip bara Rashid Khan på dagens konsertmattor (en sångare som vi konstigt nog inte skrivit om) och ska kanske snarare jämföras med smågharanor som Delhi, Bhendibazar och Shamchaurasi. Förutom det visserligen stora namnet Rashid Khan har vi exakt tre skivor med Sulochana Brahaspati*, och någon stenkaka med Nissar Hussain har man väl hört; länge har det varit allt.

Den här veckan har vi dock fått tag i en maffig utgåva från Nuipur Audio: Gharana: Rampur Sahaswan, med Ghulam Sadiq Khan och sonen Ghulam Abbas på var sin CD. Ghulam Sadiq är elev och som vi förstår det svärson till Mushtaq Hussain Khan, som också var Sulochana Brahaspatis Rampur-guru. Ett släktträd kanske vore på sin plats, eftersom JV lagt några timmar på att rita det:

Click to embiggen! Släktträdet visar förstås bara en liten del av alla söner och döttrar.

Mushtaq Hussains svärfar Inayat Hussain gifte sig med dottern till Haddu Khan, hovsångare av Gwalior, och tyngre kan det ju inte bli. Gissningsvis blev Gwaliorinflytandet då så starkt att till exempel Deepak Raja helt kan strunta i Rampur när han går igenom dagens khyalgharanor.

Och något finns det helt klart hos Ghulam Sadiq Khan som påminner om Gwaliorveteraner som Ghulam Hassan Shagan. Denne har ju plägat krumbukta sig med rösten – vi minns en konsert i Stockholm där han sjöng med stängd mun – och det här uppvisandet av tillkrånglad sångteknik är något vi starkt förknippar med den gamla världen; denna gläjde funnen i själva hantverket och inte bara i melodins abstraktion. Ghulam Sadiq sjunger ofta och länge med något som påminner om Indrakishore Mishras baklängesgamaka: Det är svårt att beskriva, men det är långsam tAnbazi där rörelsen från ton till ton blir viktigare än själva tonerna; där tonen ibland inte ens tas, och där den definitvt aldrig tas på taktslaget. Det är sångteknik av den sorten som präglar ett helt framträdande.

En fördel med detta är att det avviker så mycket från gängse praxis att det automatiskt blir underhållande att lyssna på. En nackdel är att man faktiskt inte alltid förstår vad han sjunger, och en annan är att det är så avvikande att det inte går att knyta ihop med resten av sången. Men allt detta åsido spänner Ghulam Sadiqs akrobatik från det musikaliskt obegripliga ända upp till det musikaliskt mästerliga. Sonen, på skiva två, inleder mycket långsammare i en nästan dhrupadinfluerad Bihag, men glädjande nog visar det sig att han håller denna tradition vid liv, närmast identiskt.

Vad märkligare är sjunger de gärna på det här sättet även i snabbt tempo. Där tycker vi inte att det passar, och kliar oss i huvudet.

Allt som allt är Gharana: Rampur Sahaswan blandad kompott. Faderns bhajan känns som ren utfyllad, sonens mininummer i Puriya-Kalyan som en besvikelse (men hans thumri bra!) – och fadern ger sig i kast med vår favorittarana i Yaman; inte det säkraste sättet att hålla sig väl med oss. För att göra en lång historia kort har Jal Balaporia sjungit in den rakt av, utan krusiduller, som tarana mår bäst av, och en rad andra sångare har misshandlat den på ett eller annat sätt. Vanligast är att man strykt antaran. Ghulam Sadiq imponerar lite genom att faktiskt sjunga hela texten, men fyller ut med så mycket akar att det inte längre fungerar som tarana.

Det kan inte bli mer än tre stjärnor, även om sonen är bättre än vi trodde. Han har en förmåga att sjunga utanför boxen och ända in i drut växla ner i riktigt långsamt tempo, där han flyter ovanpå tablan i långa, höga, extatiska toner. Kanske en sufisk extas? Bihag sjungs med text om Ali.

Och då måste vi också få ett och annat sagt om trestjärniga khyalskivor. Det finns nog läsare som inte vill lyssna på en skiva med lägre betyg än fyra – ”livet är för kort”, ”det finns så mycket bra musik” etc. Dessa läsare gillar nog egentligen inte khyal. Trestjärnig khyal är inte dålig musik.

Sulochana Brahaspati: La tradition lyrique du khyal 3

Vi hade en grand old time när vi hörde den. Men det kanske allra bästa med Gharana: Rampur Sahaswan var att den fick oss att vilja lyssna på en av våra favoritskivor igen: Sulochana Brahaspati på Makar Records. Inspelad 1994, när hon fyllde 60 år, och så bra som khyal kan bli.

Sulochana sjunger inte mycket som Ghulam Sadiq och Ghulam Abbas. Men lite: rörelsen från ton till ton är viktigare här också än själva tonerna, men inte bara i tAnbazi utan i sävlig bol-alap, där den är så långsam att den kan omfatta utvikningar till andra toner. När tonen aldrig nås när man tror blir det en spänning i musiken som är få förunnad; varje ton som en bågsträng: eller

like a blade
bent point to scabbard to evade
my homing shaft

på mer än ett sätt: linjen spänns verkligen till bristningsgränsen och studsar tillbaka.

TAnbazin är istället ofta en enda lång meend, upphackad som en eftergift till rytmen. Och om det fungerar. Hon får det att fungera i 70 minuter Bhairav. Ragornas herre. Det är precis så vi vill ha det – det slår två ragor plus utfyllnad vilken dag som helst. Det vore oförskämt att säga att inte alla indiska klassiska musiker kan bära Bhairav i 70 minuter. Men det går inte att komma ifrån att få har gjort det på skiva.

Det är en tung raga, och tunga texter: först om Rama, sedan om ॐ, sedan om anahata-nada; minst två av dem av maken Acharya Brahaspati. På tabla kompar Dayam Ali Qadri, och på sarangi självaste Sabri Khan. Vi får aldrig glömma hur bra de här gamla skivorna från Makar Records var.

Ja, den är faktiskt ännu bättre: alltsammans nästan försvinner bakom en obarmhärtigt högt mixad tanpura, så att hur snabbt det än går står det helt stilla. Just det: precis sånt larv som vi vände oss emot i The Wires ”recension” av Pran Nath. För där var det helt enkelt inte sant.

Här är det bortom sant och falskt. Och självklart beror det mer på Sulochana än på tanpura och produktion. Man kan inte önska mer i livet, i världen, än att en skiva ska vara så här bra. Gharana: Rampur Sahaswan växte i och med att den fick oss att spela den.

Album: La tradition lyrique du khyal 3. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sabri Khan. Tabla: Dayam Ali Qadri. Makar Records MAKCD005 (Bhairav: alap, vilambit ektal, madhyalaya jhaptal och drut teental)

■ ■ ■ ■ ■

VK

*) Men vi vet att hon har gjort en fjärde: Poorvi och Surdasi Malhar, på Virgin Records. Har ni den så hör för all del av er.

Flowering Buds: Kaivalya Kumar

Album: Flowering Buds: Sadhana. Sång: Kaivalya Kumar. Tabla: Kishor Pandey. Harmonium: Vishwanath Kanhere. Label: Legendary Legacy ADO-5. Innehåll: Bilaskhani Todi, Sohini, Suha Kanada + Nirgunibhajan

■ ■ ■

Kohinoor of Kirana Gharana! Angel of Swaras! Intellectual Performer*; Vertur of God! Son of a Legend; Lovable Person! Youngest Ever Commander over Taal & Laya! Adorable & Pleasant Personality! Kind & Generous to Spectators! Undisputed Emperor of Melody! Master of Mellifluous Voice! A performer in Constant Demand … Real Resident of Swarasangam!

Vem är det? Kaivalya Kumar förstås! K för Kohinoor of Kirana, A för Angel of Swaras, I för Intellectual Perfomer osv. Det är så han marknadsför sig, och överdrivet självförhärligande är förstås mer regel än undantag i nordindisk klassisk musik och vi ondgör oss då och då över detta men här kan man ju inte värja sig. Det är så mycket att man måste dra på mun, utan ironi. Och vad tusan – dålig är han ju inte.

I fjol visste vi inte vem han var, när vi läste om honom i Deepak Rajas Khyal Vocalism: Continutity Within Change. Men nu skulle vi lyssna på neo-Kirana, och då gick det som tur var att få tag i en skiva med honom: Sahdhana i Legendary Legacys Flowering Buds-serie. Han är en riktig gharanedar (något han själv förstås påpekar i termer som ”fullblod”), sonson till en student till ustad Abdul Karim Khan, och har en sällsynt lättlyssnad och lättrörlig röst. Och han har gjort en skiva om än inte utan harmonium, så i alla fall med orgeln lågt i mixen. Det tar en halvtimme innan vi reagerar på den.

Men när vi nu lyssnar på Neo-Kirana jämför vi allt med Balakrishnabuwa Kapileshwari, utan pardon. Och där är Kohinoor of Kirana, Angel of Swaras, inte i närheten. I hans allra bästa stunder kan man tänka att allt som skiljer honom från dåtidens mästare är ljudkvaliteten och det aktiva tablakompet. Men allt som oftast hör man att – knappast.

Även en långsam gammal Kiranasångare kunde hålla spänningen uppe med små utbrott av mikrotanbazi ända från första minuten, men det fanns en mystik i deras vilambit som Kumar Gaurav saknar. Och den mystiken kommer inte från historiens dimslöjor, utan från lugnt och långsamt musicerande. Det som kanske inte var Kirana från början – Abdul Karim Khans stenkakor rymde ingen lång vilambit, så det går inte att säga – men det som i alla fall sägs ha varit med ända från hans svåger Abdul Wahid. Det som definitivt har varit med så länge vi kunnat göra det rättvisa på skiva.

Han pratar med Deepak Raja om att kompensera för Kiranas svagheter:

Especially in vilambit laya, we are inclined to make the rhythm almost irrelevant. Without disturbing the essential melodic fluidity of Kirana vocalism, I try to allow the poetry and the rhythm a bigger role in the communication of the emotionality of the raga.

Och det kan låta behjärtansvärt, men i praktiken betyder det en snabbare, hetsigare musik; om inte metronomiskt snabbare så med ett fokus på denna metronomiska hastighet som förr inte fanns i Kirana. Det är främst därför vi ger Sadhana tre stjärnor istället för fyra. En del föredrar säkert snabbare musik, vi gör det inte. Det är väl ingen smaksak? Långsam musik visar en detaljerna i världen och verkligheten, så nära att man kan ana sprickor i illusionen. Långsam musik drar fram kusliga väsen ur skuggorna; man kan nästan ana dem. Och ni vill hellre lyssna på tabla med en sångare ovanpå?

JV, VK

*) Nog är han en Intellectual Performer! Det var säkert Abdul Karim också, men han lät det inte prägla intrycket.

Månadens foto, oktober 2011

En kanadensiska omdöpt till Shree Rani Madalsa sjunger en Meera-bhajan i Miraj 1987.

På tabla hennes guru Chandrakant Kapileshwari, son till Balakrishnabuwa Kapileshwari – en elev till självaste Abdul Karim Khan. Idag är Madalsa förstås en gammal fusionhippie, de ska alla den vägen vandra verkar det som, men det är ett fint foto. Tydligen ur lokaltidningen.

I samband med detta har vi lyssnat på en av gurun Chandrakants få inspelningar: Chandrakant heter den, från 1983. Och det visar sig att gurun är en smörsångare av nästan västerländska proportioner. Han tar sig an Abhogi Kanada med äkta vibrato: håller långa toner raka ett par sekunder och låter dem sedan vibrera mer och mer. Det är vi inte vana vid från indisk klassisk musik. Det lilla vi hört av fadern, den store men tyvärr inte idag berömde Balakrishnabuwa Kapileshwari, visar att han inte alls använde vibrato på det här sättet, utan istället specialiserade sig på att framkalla effekter med gamaka. Kanske är det verkligen ett medvetet occidentaliserande av Chandrakant, för han tycks ha sett det som sin uppgift att göra för indisk sångkonst vad Ravi Shankar gjorde för sitaren. Vad det lider drabbas dock även snabba passager, och då går tanken inte till västerländsk smörsång.

Hur som helst är det alltid skönt att höra en skiva där sångaren inte ackompanjeras, annat än på tabla (och kanske, som här, swarmandal). Vi ska hädanefter lyssna på mer Kirana som är Kirana och inte Bhimsen Joshi.

Album: Chandrakant. Sång: Chandrakant Kapileshwari. Tabla: Amrit Pal Jabbal. Label: Forever One Productions (egen etikett). Innehåll: Abhogi Kanada (ektal ”Banara Rangileko”, teental ”Kaise Guna Gaoon Tero”), Hamsadhwani (drut teental ”Rangilo Mahi Sajanava”), Jogiya (abhang ”Nishidini Deva Abhanga Rangawa”)

Rajan & Sajan Misra: Théâtre de la Ville, Paris 2004

Album: Chant Khyal. Sång: Rajan & Sajan Mishra. Harmonium: Kanta Prasad Mishra. Tabla, nedstämd å det härligaste: Subhen Chatterjee. Naive TH360104 (Malkauns; Kaushik Dhwani, Darbari)

■ ■ ■

Nu när vi kommit in på riktig jugalbandi har VK gottat sig åt Nazakat & Salamat Ali (gissningsvis för att Radio Pakistan på allvar jämfört dem med Tansen), medan vi fått tilldelat oss bröderna Rajan & Sajan Mishra – tvivelsutan för att Rajan Parrikar kallade dem ”the ho-hum Mishra Brothers” när nätet var ungt. Trogna vårt credo och modus operandi gick vi på det längsta framförande vi kunde hitta: 64 minuter Malkauns på en fransk utgåva, som också har en 40-minuters Kaushik Dwani (dubbel-CD).

Och vi gjorde det med förutfattade meningar. Bröderna Mishra kommer från Benares, en stad berömd för thumri och annan mer lättviktig sångkonst, men inte för khyal. (Se Deepak Rajas ”Benares: Culture? Yes. Gharana of Vocalism? Doubtful.”) En skiva som heter From the Ghaats of Benaras har visserligen fått fem stjärnor av Panchamkauns, men den lokalpatrioten har ändå hjälpt sin Benarestaleem (Pashupati Nath Mishra) på traven med Agra och Gwalior hos pandit Mukund Kalvint (student till SN Ratanjankar och Rajabhaiya Poonchwale).

Så inte bröderna Mishra: de är uppväxta och upplärda i en familj av sarangispelare från Benares, som gissningsvis ackompanjerat gråhåriga divor och mulliga fjollor i århundraden av kittlande thumri – det är bara Rajan & Sajan som tagit steget över till khyal, som ju faktiskt ställer andra krav. Och klassisk sång från Benares hade vi en bestämd uppfattning om hur det skulle låta: lättviktigt, snyggt i några minuter, men helt utan resurser att bära en hel storkhyal genom 30 minuters improvisation och dessutom med varenda raga marinerad i shringar, även när det inte passar. Ho-hum.

Men på denna franska utgåva kom våra fördomar på skam. På en konsert i Paris 2004 sjöng bröderna Mishra en Malkauns som absolut höll i mer än en timme. Det hörs att de kommer från Benares: vilambit för dem är långa toner med små utbrott av ornament emellan, och det är långt ifrån stenhård vistar och avancerad merukhand; så visst, det här är inte Amir Khan. Men en poäng med indisk klassisk musik som vi allt som oftast försöker lyfta fram är att man inte behöver vara Amir Khan. Raga-bhava går att framkalla med relativt enkla medel, och då har vi inga klagomål. Att sjunga Malkauns är ingen tävling; det handlar bara om att försätta lyssnaren i Malkauns.

Nu är Malkauns en av de allra lättaste ragorna att göra detta i, så bröderna har spelat sina kort rätt. Nog har de sina mindre lyckade fraser som nästan bryter förtrollningen – ibland är det riktigt nära! – men Malkauns tål det. Den svidande vackra Kaushik Dhwani är inte svår att lyckas med, den heller. Faktum är att den också håller hela vägen.

Skivan avslutas med ”A very short composition in rag Darbari; someone wants to listen.” Vi gillar’t.

JV

Undvik: 60 minuter Chayya Nat på en Taj Heritage Series Swar Shikhar, det näst längsta vi hittade. Denna krävande raga klarar inte Benaresstilen – inte i en hel timme. Skivan genomsyras av nödlösningar som oktavsprång, upprepningar av fraser i olika oktaver, frasbyggen på bara två toner in absurdum och faktiskt en hel del rena misslyckanden i ragadari. (Malkauns är lättare att navigera, och får mindre sånt; och det den ändå får tål den starka arketypen bättre.) Och tanbazin här ska vi inte ens tala om – det är Jasraj-varning. Kul med gamaka men här måste man vara synsk för att förstå vilka toner de avser att sjunga, något som spetsfundigheter åsido aldrig är ett problem i deras Malkauns.

58 minuter Darbari på Swar Utsav 2000 lyckas bättre, men inte lika bra som Malkauns.

Bröderna Ali: Amanat & Fateh

Lyss! Vi ha sport om bröderna Ali, Nazakat & Salamat – hur gick det för de andra bröderna Ali vi nämnde, Amanat & Fateh?

Tja, något liknande Nazakat–Salamats tretimmarskonsert finns nog inte bevarat med dem – en spelades in sommaren 1970, men banden försvann i ett inbrott – och vi har inte haft möjlighet att höra så mycket annat heller. Bilden ovan är från CD-utgåvan av EMI Pakistans Raag se ghazal tak, med kassettomslaget utdraget i sidled: en av de bästa bilder vi sett på indisk klassisk musik: ingen kan hålla en tanpura som Fateh Ali Khan.

Som namnet avslöjar innehåller Raag se ghazal tak både ragor och ghazal, fyra av de sistnämnda samt Malkauns och Yaman i 12–13-minutersutförande. Yaman, ja – även de här bröderna Ali sjunger vår favorittarana, men inte heller de har hela kompositionen, som vi redan avhandlat här. Denna tarana verkar ha varit en välbevarad Gwaliorhemlighet. I övrigt sjunger de väldigt bra, de är en äkta jugalbandi, med magisk ragadari, men man vill ha mer än 13 minuter av den. En vacker skiva med fin ghazal för den som gillar det (Patialatraditionen var synnerligen rik på både ghazal och thumri), men inte ett relevant dokument av brödernas klassiska sång.

Ett annat släpp på EMI Pakistan, inte betitlat mer än ”Ustad Amanat Ali / Ustad Fateh Ali” (och med skralare omslag också!) innehåller Bairagi Bhairav, Jaijaivanti, Gunkali och Malkauns – 16, 8, 8 respektive 15 minuter. Mer än så har vi inte hittat på marknaden idag. Det är som med Nazakat & Salamat: utgivningen är inte i någon som helst paritet med deras storhet, kanske för att de allesammans är från Pakistan, där den klassiska musiken inte behandlats med samma varma handduk som i Indien.

Precis som i fallet Salamat–Nazakat dog en av bröderna ganska ung. Här var det Amanat som föll ifrån, och Fateh uppträdde därefter inte på flera år. Glädjande nog kom han tillbaka i stor stil som soloartist; bland annat finns han på skiva här.

Gammal LP: Raag Darbari & Sakh

Darbari Sakh

Gammal LP: Raag Darbari & Sakh. Sång: Amanat & Fate Ali Khan. Sarangi: Hamid Hussain. Tabla: Wajeed Hussain. Label: EMI Pakistan ALPC12

■ ■ ■ ■

Men tillbaka till jugalbandin. Den här inspelningsstrategin med fyra ragor på en LP har som tur är inte varit allenarådande på EMI Pakistan genom åren; det gjordes bättre LP med bröderna Ali, som oss veterligt tyvärr inte blivit återutgivna. En sådan är Raag Darbari & Sakh från 1970, med just Darbari på ena sidan (vilambit ektal, drut teental, tarana) och på andra sidan vilambit ektal, drut jhaptal och tarana i Sakh.

Sakh? Baksidestexten:

It is a seven-note raag of the family of Sakhs. The fourth and the seventh are flat and the rest of the notes are sharp. Structually and even emotionally it is close to Rageshree.

För vår del hör vi ingen som helst skillnad på det här och Rageshree*, men ”the family of Sakhs”? En tradition man skulle vilja veta mer om, helt klart, om det är mer än ett missförstånd.

Hur som helst, det här är både ett och två steg närmare en representativ bild av hur bröderna Ali lät på mattan. Deras 15–20-minutersvilambitar känns dubbelt så långa (ett säkert tecken på att man hör en bra vilambit!) och ragadarin är suverän. Det finns många artister idag man skulle kunna jämföra med för kontrast: att kunna fixera raga-bhava så här utan att någonsin dra uppmärksamheten till hantverket … det hörs att det här har 40 år på nacken – i positiv mening. Snacka om old gold.

Patiala har rykte om sig som en flashig stil, ibland på ragans bekostnad. Men det här är ingen flashig eller ens utåtriktad khyal: även när det hettar till är det en introvert upplevelse att höra denna gamla LP, ända ut i taranorna. Amanat & Fateh Ali khan sällar sig till TD Janorikar, Jal Balaporia, Pran Nath och för den delen deras Patialakollega Ajay Chakrabarty i kategorin torrbollar vi älskar att höra. Den upphetsning som märks på utsidan är inte äkta upphetsning.

Och de enda gångerna man över huvud tänker på att det är två sångare är när de tar några toner samtidigt. Och även då tar man för givet att det är en sångare som sjunger två toner samtidigt; det är inget konstigt med det. Such is jugalbandi.

VK

*) Eller? Strax före 16-minutersstrecket öppnar de mot nya vyer, tycker vi, i Rageshree. Är det Sakh vi hör? Rageshree är ingen raga vi kan på våra fem fingrar.

PS: Vi erkänner villigt att vi inte har den här gamla LP:n från Pakistan. Men till rasikans fromma har den MP3-bloggats här på Anthems for the Nation of Luobaniya.

Bröderna Ali: Nazakat & Salamat

Album: Sham Chaurasi Gharana volym 1, 2, 3. Sång, swarmandal: Nazakat & Salamat Ali Khan. Sarangi, tabla: okänt. Label: Sangeet Kendra SK 012, 013, 014. Innehåll: Yaman (vilambit jhoomra ”saajan garavaa”; tarana, drut teental ”e rii baalamavaa aaye”, tarana igen); Adana (madhyalaya teental ”atal rahilo raaj tero”), thumri i Mishra Pahadi (”saiyan bina ghar soona”) och Bhairavi (”more nain lagegi barasaan re”)

■ ■ ■ ■ (■) (volym 1)
■ (volym 2)
■ ■ ■ (volym 3)

När en stackars rasika hör ordet ”jugalbandi” idag tänker hon på shehnai och sarod i ohelig duett*, men så har det inte alltid varit. Khyal kan ha haft jugalbandi redan från början, med Sadarang och Adarang (och inom dhrupad har ju familjen Dagar länge uppträtt två och två), och i modern tid har Pakistan närt två omåttligt populära jugalbandipar, både kända som bröderna Ali: först Nazakat & Salamat Ali Khan från Shamchaurasi, med eget gharana, och sedan Patialasångarna Amanat & Fateh Ali Khan. Vi tar oss an de förstnämnda i vår jugalbandivecka: jugalbandi som det ska vara.

Så här ser de ut, de anonyma skivorna – precis som alla andra skivor i Sangeet Kendras Baithak-serie

Nazakat & Salamat Ali (1932–1983 respektive 1934–2001)** företrädedde alltså Shamchaurasi-gharanat, känt för exakt noll andra sångare utom Salamats söner Sharafat och Shafqat. Men det är inget publicitetsstunt; deras förfäder sjöng dhrupad i Punjab och faktiskt var Nazakat & Salamat de första som växlade över till khyal; även fadern Vilayat var dhrupadiya. Det hörs i deras sång.

Sangeet Kendra i Ahmedabad har som vanligt en gammal tretimmarskonsert utgiven på skiva, rättare sagt som vanligt på tre separata skivor, och ingenstans framgår det för den totalt oinvigde att de hör ihop (eller någon annan info över huvud taget). Och dyrkande gudar, vad ljudet är dåligt den här gången också.

Men dyrkande gudar, vilken Yaman.

Vi har sällan hört något mer exemplariskt, mer magiskt, mer musikaliskt. I tjugo minuter bara böljar allt – allt! – mellan D och G. Det lilla pentakordet blir hela ens värld! Vilka sångare, vilka sannskyldiga mästare: snart har man ingen aning om de hela tiden hittar nya variationer eller sjunger samma sak gång på gång; det spelar ingen roll; man vill aldrig att det ska ta slut; det här är nirvana. Yaman, ragornas raga!

Och det utan att komma till madhyam. Madhyam som är Yaman! Minut efter minut är man säker på att just den här frasen leder till madhyam, men den gör det inte … ja, ni förstår säkert vad det känns som utan att vi behöver vara plumpa. Det är så laddat att man till slut tror varenda gandhar är en madhyam. I just det avseendet har vi nog aldrig hört något jämförbart.

Men hur tar man sig ur en sådan uppbyggnad? Vilken madhyam i de 14 världarna skulle kunna vara förtjänt av den? Ingen, förstås, så vad gör man? Jo, man smyger in en liten madhyam mitt i en fras och låtsas som ingenting. Och så vidare. Ingen vulgär klimax; spänningen löses upp i Yamans böljor. Det här är nirvana. Iskalla ustads.

Ja, så håller det på. I 35 minuter av bara akar. Och 35 minuter mer varierad sång därefter, som fortfarande är lika bra. Sällan hör man sångare som får varje fras att räknas så mycket – även om det så är samma fras flera gånger i rad. Sham Chaurasi Gharana vol 1 är femstjärning khyal om vi någonsin hört det.

Om volym 2 är inte mycket att säga; den innehåller bara återstoden av Yaman. De öppnar med vår favorit-tarana – men har bara öppningsraderna, inte hela kompositionen – och följer upp den med en småkhyal. (Otänkbart idag, eller skulle åtminstone generera rubriker.) Det är Salamat som är virtuosen, berömd för sin blixtsnabba tanbazi – och nog är den snabb, men det är ett trick: han sjunger oftast i kvartstempo mot musiken med varje ton upphackad i fyra. Linjen är alltså sällan riktigt snabb, även om musiken är det. Särskilt magiskt är inte detta så här på skiva med fasansfull ljudkvalitet årtionden senare. Allt är inte dåligt, men vi har precis hört mångdubbelt bättre, i samma raga.

Andra bullar vankas på volym 3. Salamat var berömd inte bara för sin tanbazi, utan för sin layakari också, och Adanan här måste ha varit något i hästväg även för honom. Han är utan överdrift som den värste instrumentalist. En lika stor bedrift som deras vilambit i Yaman, fast i andra delen av spektrat – inte vår del, men det är ändå ett äventyr att höra den.

Och jugalbandin då? Tja. Det är en helt annan musikupplevelse att höra två bröder som sjungit tillsammans hela livet än två musiker som tussas ihop av sensationslystnad. Det finns nog inte ett enda ögonblick på de här skivorna där deras respektive insatser inte bildar en sammahållen enhet. Det är meningslöst att jämföra; meningslöst att kalla Kadri Gopalnath och Ronu Majumdar för ”jugalbandi”.

* * *

world network pakistanMer från bröderna Ali finns på såväl World Network 20: Pakistan (WDR 55.837), Darbari och Rageshree med kristallklart ljud, som The Unparallelled Maestros (Saregama CDNF 150653), Abhogi och Gawoti. Båda är bra khyalskivor, men ingen visar på mästerskap som övergår allt förstånd. Efter att ha hört en sådan Yaman kan vi inte uppbåda mycket entusiasm för dem; inte idag.

Men ljudet är ju så dåligt på den gamla konsertutgåvan? Ja – men det gör underverk för självkänslan att lyssna igenom en hel skiva med dåligt ljud och lyckas njuta av det. På Sham Chaurasi Gharana vol 1 har du chansen.

Unparallelled MaestrosVK

*) Man har till och med börjat spela jugalbandi med jaltarang. Vi har hört shehnai, flöjt, sitar och Manjusha Kulkarnis sångröst tampas med vattenskålarna, och om ni söker på internet ska ni också finna (gör inte det).

**) Salamat drabbades av en stroke (på mattan!) 1978, och på hans många soloskivor efter broderns bortgång, eller skivor tillsammans med sina söner, är han tyvärr bara en skugga av sitt forna jag.

Balamuralikrishna på bortaplan

Balamuralikrishna

”But how do you explain khayal and Karnatak singers holding joint concerts?”
”Vocal?”
”Yes, like Balamurali and Bhimsen Joshi.”
”This is only for the media, for fame.”

Ja, så svarade Zia Fariduddin Dagar när SR Ramakrishna intervjuade honom i The Music Magazine januari 2001. Men eftersom han i samma intervju slog till med ”ragas are already done, and not even a needle’s eye can come in” bestämde vi oss för att ta det med en nypa salt: Idag har vi lyssnat på just tre sådana duetter mellan Balamurali och Nordens allra största: Bhimsen Joshi och Kishori Amonkar.

Kishori Amonkar

Med Kishori Amonkar på TIPS Industries Vocal Jugalgaan (omslag här – vi vill själva inte se det) är det konstigt nog inte fråga om klyschans ”möte mellan nord och syd”, utan Balamurali är helt enkelt med och sjunger khyal med Kishori Amonkar. Lustigt nog är det ändå ännu mer överkompat än när nord och syd plägar mötas: både harmonium, fiol och Ronu Majumdar av alla människor på flöjt är med och tar aktiv del. Det kan inte ens  Kishoris swarmandal överrösta. Som om inte det vore nog är det både tabla och pakhawaj som dundrar fram ett stolpigt komp bakom vad som i 30 minuter faktiskt är förvånansvärt bra sång. Kishori skapar inte precis någon klassiker, men sjunger ju i princip alltid bra, och Balamurali hänger med bättre än vi trodde. Ja, vi nästan gillar honom som khyaliya.

Drut är nattsvart i jämförelse. Alla kompmusiker tränger sig på, och samtidigt börjar det märkas att Balamurali har bortaplan. S’SS’SS’ SS’SS’SS’ … M S’ M’ S S’ M S MG? Så dåligt kan inte Kishori Amonkar sjunga. Dock dröjer det inte länge förrän Balamurali visat att han faktiskt kan ännu sämre.

En likadan skiva har han gjort med Bhimsen Joshi: På A Jugalbandi (live i London i mitten på 90-talet) sjunger de khyal i raga Bhairav, ackompanjerade av flöjt* och harmonium i en minst sagt rejäl alap på 50 minuter. Så länge de håller sig där kan man inte anmärka på mycket annat än det onaturliga kompet. Det är riktig musik, bitvis trött, bitvis solid, bitvis riktigt känslosam.

Dessvärre kompas deras bandish av näst intill full bench: tabla, mrdangam och ghatam. I ett sådant irrelevant smatter kan ingen khyal frodas, och en skiva som faktiskt kunde varit godtagbar havererar.

När de sjöng duett i Mumbai några år tidigare var det bhajanrepertoar, mer förståndigt. Här är ingen på bortaplan och det överlastade kompet hör genren till. Även här är mer än halva skivan alap, och inte genomdålig sådan. Dessutom, då de inte bara båda är män utan män med rätt lika röster är Bhimsen–Balamurali ett stort steg närmare jugalbandi än Balamurali–Kishoris Vocal Jugalgaan.

But a small step for mankind – backwards. Så länge det finns folk som tycker det är värt CD-priset att höra Bhimsen kompad på mrdangam och tabla samtidigt kan bara planekonomi rädda oss. Det är synd och skam att artister kan vara gudomliga underverk och ändå nedlåta sig till så mycket utan att man blir det minsta förvånad. Och kanske är det att de ändå har hedern i behåll efter sådant här som visar hur stora de faktiskt är.

Men om det här nord-syd-sågande har varit att slå in öppna dörrar har Balamurali även rent karnatiska duetter på skiva att examinera. Vi fastnar för en med käpphästen Raghunath Manet, en sorts vainika med såväl respektabel Karaikudi som ”Veena Dreams”, ”Pondy Dreams” och ”Moon & Moods” bakom sig (och när även de allra största får göra bort sig kan man fråga sig varför inte).

Tja, veena och röst tillsammans har ju en lång tradition. Gärna kvinnoröst. Ett mer tacksamt register. Man spelar alapana, och sjunger pallavi. Att som här ta plats och sjunga bas rakt igenom framförandena blir bara novelty, men så går det när man är diva. Om duetten var tänkt att höja Manets trovärdighet, hade det väl varit bättre att helt enkelt fortsätta spela med supertrummisar och sluta med fusion. Men om tanken bara var att ploja till det och sälja skivor – tja, återigen, om även de allra största får, så varför inte?

För att det färgar av sig på alla utom de allra största, förstås. Frågan är vart den gode doktorn själv ska räknas.

RK

Album: Vocal Jugalgaan – Hindustani. Sång: Kishori Amonkar (även swarmandal) & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: Ronu Majumdar. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Fiol: okänt. Tabla: Kedar Pandit. Pakhawaj: Pradeep Dixit. Label: TIPS Industries TCCD 5109. Innehåll: Puriya Dhanashree (”Kaise din katun”, ”Payaliya Jhankaar”, ashtapadi)

■ ■

Album: A Jugalbandi. Sång: Bhimsen Joshi & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: okänt. Harmonium: Tulsidas Borkar. Tabla: Shasikant Muley. Mrdangam: Muthukrishna Balachander. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Navras Records NRCD 0088. Innehåll: Bhairav

Album: Live in Bombay – December 1991Sång: Bhimsen Joshi & Dr Mangalampalli Balamuralikrishna. Fiol: ?. Harmonium: Tulsidas Borekar. Tabla: Shashikant Muley. Mrdangam: Krishna Balachander? Label: Navras Records NRCD 0022. Innehåll: Darbari Kanada, Malkauns/Hindolam, Bhairavi

■ ■

Album: KarnatikSång, altfiol: Mangalampalli Balamuralikrishna. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Govindarajan. Ghatam: Shankar. Kanjira: Somasumdaram. Label: MK2 Records 8345 106 282. Innehåll: ragam-tanam-kriti ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”raghu vamsa” i kadanakutuhalam av PaTNam Subramanya Aiyyar, ragam-tanam-kriti ”sAmaja vara gamana” i Hindolam av St Thyagaraja, tanam-ragamalikam

*) Vi antar att den här flöjten prompt ska vara med för att Balamuralikrishna betyder ”lilla flöjt-Krishna”; någon riktig anledning finns ju inte.

Med originell stamtavla

Album: Bliss. Sång (och mycket swarmandal): Samaresh Chawdhury. Harmonium: Moinak Das. Tabla: Soumen Sarkar. Label: Audiorec Classics. Innehåll: Todi (”Ay kartar sabkau”, ”Ka bidh paaon”), Kukubh Bilawal (”Ab to bhayi banvari”, ”Bhor bhayi tab aaye sajanva” av Vishwanath Rao Ringe ”Tanarang” (1922–2005)), Nand (”Hajhun na aaye balama” också av Tanarang, ”Man phir phir jaat”)

■ ■ ■

Morgonragor: ska man vakna eller sova vidare? Nose to the grindstone, eller sova vidare? Erection at all times, eller sova vidare? Man ska sova vidare, förstås, din perverse fan. Och då ska det spelas swarmandal, så allt blir en enda sömnig dimma.

Sällan har det spelats så mycket swarmandal som på den Todi som öppnar Samaresh Chawudhurys Bliss och sällan har det sjungits bättre Todi. Tonträffen är total: tempot slår precis mitt i prick, så långsamt det går att göra med gott samvete, och trummorna – vilket geni, denna Soumen Sarkar! – är knappt där. Tempot gör den tjocka linjen trögflytande som en Rudra-veena, bromsar världen till stillastående och fixerar lyssnaren: Chawdhury utnyttjar det till fullo med Todis atikomal gandhar, som inte bara är en sänkt ton utan en uppsjö av möjligheter att sänka, höja och sänka mer. Spelet mellan r och g hyptnotiserar, och en så enkel sak som ett fall från S till N blir svindlande, avgrundsdjupt.

Samtidigt är förstås linjen khyalskt lättrörlig, och även det utnyttjar Chawdhury med melodiskt skarpsinne och fantasi. Oförutsägbar improvisation och utsökt intonation i en swarmandaldimma så tjock att harmoniet låter som en sarangi – och då och då, föredömligt självständigt, slänger han in en och annan gamaktAn i förtid. Även den är trög som sirap. Todi är en raga som ofta blir väldigt bra, men ändå sällan så här.

* * *

gokulutsavji
Hans helighet Gokulutsavji Maharaj

En sångare vi aldrig recenserat men ibland använder som liknelse är den Krishnamedvetne och vackert målade Gokulutsav Maharaj, som själv kallar sig ”the most accomplished Indian classical vocalist of khyal and dhrupad” men inte kan sjunga en drut om det så gäller livet. Varje gång vi återvänder till Maharaj som metafor lyssnar vi på honom igen för att kontrollera att vi inte överdriver, och det gör vi inte. Varje gång är hans drutor till och med sämre än vi minns dem. Varje fras är en parodi på gamaktAn.

Och det sorgliga är förstås att Maharaj i vilambit sjunger riktigt bra. Ni anar väl vartåt det barkar: vi tvingas gripa efter liknelsen även här. Chawdhury sjunger visserligen inte drutor lika dåligt som Maharaj, men sjunger vilambit bättre. Skillnaden mellan vilambit och drut är som natt och dag: tempot, som både var en magi i sig själv och en förutsättning för Chawdhurys sätt att förtrolla melodin, är ju ett annat och intonationen är ett minne blott när var och varannan ton skakas sönder. Lite improvisatorisk skicklighet finns väl kvar, men man vill faktiskt inte höra den. Inte när det nyss var så mycket bättre.

Någon gång ska vi få sova vidare, men inte idag.

* * *

Varför är det då så här med Maharaj och Chawdhury? Tja. Gokulutsav Maharaj är väl mer eller mindre självlärd (”in his youth, Gokulotsavji was tutored by pandit Moreshwar Rao Golvelkar”) och Samaresh Chawdhury är son till Amaresh Chandra Chawdhury (som studerade för Tansens sista ättling Dabir Khan) men hans guru sedan 1984 är Ravi Shankar. Som ju spelar sitar och inte sjunger. Ibland är lösningen så enkel att man knappt vill tro det: de brister i sångteknik för att de inte fått tillräckligt med sånglektioner.

Ändå är Samaresh Chawdhury en imponerande sångare man vill höra mer av, och mer finns också utgivet, men man vet hur det kommer att låta. Varför är den indiska konstmusiken så inrutad att även en musiker som inte är bra på drut måste framföra drut – till skada både för sig själv och för publiken? Den ende som mer än någon enstaka gång vågade bryta med konventionen var Zia Mohiuddin Dagar, som föredrog alap och bara i undantagsfall spelade gat, och just de fotspåren har sonen Bahauddin än så länge valt att inte följa. Om hysteriska europeer kunnat utveckla sin konstmusik ända till Scelsi och Ferneyhough, borde väl några lugna och sansade indier kunna bilda avant-garde för vilambit utan drut. Är det verkligen för mycket begärt?

VK, JV

Ram Deshpande: Utsaah

Album: Utsaah. Sång: Ram Deshpande. Harmonium, tabla: Seema & Vishwanath Shirodkar. Legendary Legacy CD40 (Shuddha Sarang, Bhimpalasi)

■ ■ ■

En sångare vi brukar ha svårt att ta till oss är Ulhas Kashalkar. (Tyvärr är ju inte han vilken sångare som helst, utan allmänt ansedd som modern khyals allra bäste; men gissningvis är han lite för bra, för highbrow för vår folkliga smak.) Nu har vi försökt närma oss honom via hans elev Ram Deshpande, som har en CD ute i Legendary Legacys Rich Heritage-serie. Och ”rich heritage” betyder i det här fallet inte bara Ulhas Kashalkar, utan även kultsångarna Yeshwantbuwa Joshi (Gwalior) och Babanrao Haldankar står bakom.

En torr och tråkig början i Shuddha Sarang är visserligen lyssningsbar men inte allt för mycket mer. Vi är på väg att skriva av Deshpande som ännu en sångare vi lär få svårt att ta till oss, men så händer något när vilambit växlar över till drut (till Vishwanath Shirodkars studsande tabla).

Det brukar heta att vem som helst kan sjunga och spela fort; att långsamt tempo kräver en bättre musiker (och alap en mästare). Vi brukar inte hålla med – vi tycker så mycket om långsam musik och tappar lätt intresset av denna tvångsmässiga stegring. (Dessutom måste det ju rimligtvis vara svårare att improvisera i snabbt tempo och denna självklarhet tycker vi oss få bekräftad mer eller mindre hela tiden.) Men i fallet Ram Deshpandes Sarang kanske det ligger något i visdomsorden: det tänder till rejält när han kommer igång med tAnbazin och skivan är med ens riktigt medgörlig. Han marknadsförs som ”a fine blend of Gwalior, Jaipur and Agra” och faktiskt, det ligger något även i det.

Så när det är dags för Bhimpalasi är man med på noterna. Och han sjunger den från första början med en helt annan pondus. Borta är den oengagerade känslan från förra vilambit och även om man kanske inte direkt hänger på varje ton är man i alla fall tillräckligt intresserad av den – det hade varit oantastligt live; på skiva på en översvämmad skivmarknad kan det inte riktigt hävda sig; det är inte kolossalt individualistiskt och inte alltid överraskande; men inte tusan är det dåligt.

Dock: Han jobbar med en mukhda på temat g, g R S, S; men det är Bhimpalasi och shadjan på sam blir varje gång RSnS eller SRSnS. Ett gyllene tillfälle att då och då dra till med ett rakt g R S, S istället, och låta Bhimpalasi bara i denna lilla detalj stå tillbaka för allmänmänskliga behov, sunt förnuft och, ja, musik – men inte en enda gång gör han det. Hela spåret igenom förblir dennna längtan otillfredsställd. En oroväckande regelstyrd musiker.

VK

Inspelningshistorien är kantad av fullständigt monumentala skivserier med nordindiska musiker: Bhimsen Joshi, Legends

AlbumLegends (5 CD). Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium, tabla: olika. Label: RPG Music CDNF 150377–150381. Innehåll: Lalit, Todi, Asavari Lalit Bhatiyar; Gaud Sarang, Sur Malhar, Madhuvanti, Marwa; Marwa Shree (!), Puriya, Yaman-Kalyan, Shuddha Kalyan; Durga, Shuddha Kedar, Tilak Kamod, Kalashree; Malkauns, Darbari/Suha, Miyan ki Malhar (och thumri och bhajan)

■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■

Bhimsen Joshi har precis* gått bort, den störste av de största i inspelad tid. Som tur är blev denne gigant, för en gångs skull, så populär man kan begära, så högt dekorerad man kan bli i Indien (Bharat Ratna) – och så inspelad man kan hoppas. Vi har länge velat skriva om någon av hans rejäla CD-serier. Nu tar vi chansen. Legends på Saregama/RPG Music samlar gamla utgångna LP-inspelningar från Bhimsens glansdagar på fem CD.

Smaka på uppställningen: här finns Asavari, Lalit, Lalit Bhatiyar (!), Todi, Gaud Sarang, Multani, Sur och Mian Malhar, Shuddha och Yaman Kalyan, Marwa, Marwa Shree (!!), Puriya, Durga, Kedar, Tilak Kamod, Malkauns och Darbari Kanada, om än inte i den ordningen (mer om detta senare). Mycket musik på fem CD-skivor, och det beror förstås på att varje spår är en gammal LP-sida på 15–20 minuter.

Egentligen är det mot våra principer att över huvud taget rekommendera gamla LP-inspelningar av nordindisk musik, som är gjord för att vara så mycket längre. Men Bhimsen Joshi är bra mycket större än våra principer. Bhimsen är större än tiden: det finns inte en raga på de här skivorna som inte känns tre gånger så lång som den egentligen är.

Och till skillnad från andra monumentala serier med Bhimsen Joshi är alltsammans taget i studio. Inspelningarna spänner från tidigt 60-tal till tidigt 80-tal, och kvaliteten från bra till godkänd – bara Yaman-Kalyan är en aning överstyrd, i övrigt är det bara att njuta av Bhimsens röst. Rösten! Tänk att en så stor sångare i norra Indien för en gångs skull begåvades inte bara med ragadari utan med en röst som alltid var så mjuk och varm! Varje ton den rösten tog blev till en hel melodi. Bhimsens 19 storkhyal på de här skivorna är som balsam för öronen.

Något balsam för själen är det dock inte. Det här är större än så: det är indisk klassisk sång.

Allra störst kanske LP-utgivningarnas Bhimsen är i de mer mystiska morgon- och skymningsragorna: Asavari, Lalit, Todi, Marwa, Puriya. När Bhimsen sjunger vilambit här är alla känslor som bortblåsta. Samma effekt har Vilayat Khan fått fram, när han spelat som bäst, och bröderna Gundecha. Men Bhimsen är ändå större. Han har bemästrat detta utsläckande, där allting blir så nytt och främmande, så fullständigt att han vågar sig på att pröva det, testa gränserna. Kan man kanske framkalla bara en smula känsla? Ja – Bhimsens Marwa och Puriya blir bara aldrig så lite kusliga, bara aldrig så lite mystiska, bara aldrig så lite obehagliga. Det här är verkligen en stor musiker – större än de största.

I en raga som Sur Malhar får man istället outgrundliga mysterier upptryckta rakt i ansiktet. Bhimsen måste ha invigt många lyssnare i sådant. Vilken pedagog som helst kan få dig att förstå musiken; vilken bra musiker som helst kan få dig att tycka om den. Vilken stormästare som helst kan uppenbara dess mysterier – för en engagerad rasika. Bhimsen hade kunnat uppenbara dem för ett vedträ.† Och det utan stora åthävor. Verkliga mysterier krumbuktar sig ju inte.

Du tänker kanske inte på Bhimsen Joshi – suputen, bildrullen, business class-flygaren – som någon mystiker, och det var han inte heller. Men han sjöng den här musiken som ingen annan. Det är förstås den som är mystisk, inte han. Inte sångaren, utan sången.

Allt detta får man på dessa fem CD och dessutom förstås det som Bhimsen kanske är mest känd för: fullständigt outtömlig tAnbazi i övermänsklig hastighet och i fraser som aldrig vill ta slut. När Bhimsen var på mattan, och hade kommit upp i varv, forsade tonerna ur munnen på honom i så strida strömmar att inget annat går att jämföra. Han var som ett ymnighetshorn. Men här kunde det ärligt talat ibland börja handla om sångaren snarare än sången, och det är ännu en anledning att omfamna dessa gamla LP-spår, för i studion hann han aldrig komma upp i riktigt de varvtalen förrän det var dags att stoppa bandet. Visst, på konsert kunde han fortsätta och bli ännu bättre än så här – men det som fångats på de här skivorna räcker. Det är ju redan bättre än alla andra sångare. Hur skulle det då kunna behöva bli ännu bättre?

Volym 1 är Bhimsens morgnar. Lalit (från ECLP 2264, 1961), Miyan ki Todi (från EALP 1280, 1963), Asavari (väldigt tidig morgon – från ECLP 5010, 1968) och Lalit Bhatiyar (från EASD 1501, 1971).

Volym 2 är tänkt, antar vi, till det tyskarna kallar ”Was vom Tage übrig blieb”. Här samsas Gaud Sarang för tidig eftermiddag (från ECLP 1515, 1973) med monsunmelodin Sur Malhar (från Sangeet Amrit, ECSD 2879, 1981), eftermiddagens gigant Multani (från EALP 1321, 1967) och där är vi redan framme vid Marwa, skymningsväsendet, hämtad från ECLP 5010 (1968).

Volym 3 tar vid direkt med Bhimsens kraftprov Marwa Shree (Sangeet Amrit), fortsätter med en Puriya (EASD 1513, 1973), en Yaman-Kalyan som vi inte har en aning om var de hämtat och en Shuddha Kalyan från ECLP 2264 (1961). Kväll, rakt igenom.

Och kväll är det vidare rakt igenom även Volym 4. En Durga (EASD 1513, 1973) inleder – ingen favorit på Panchamkauns – men Bhimsen har en superbandish i rockärmen: ”Chatur Sugara Balamawa” i drut teental. Vilken mukhda:

mPm PDD, P DP [RS]

Varsågod, den bästa rad vi hört i Durga. En Shuddha Kedar (ECSD 2858, 1980) fortsätter, och en Tilak Kamod, hämtad från någon skiva från 1975 eller 1977; vi vet inte. Kvällen avslutas med Kalashree, hämtad från EASD 1501 (1971).

Volym 5 är skivan för långt in på natten. Här sjungs Malkauns (ECLP 2276, 1962) och Darbari/Suha (EALP 1328, 1968), men sedan en Miyan ki Malhar, från okänd gammal LP, som hamnat alldeles för sent på natten. Serien avslutas som sig väl trots allt bör i thumri (Mishra Gara och Jogiya) och med slagnumret ”Jo Bhaje Hari ko Sada” i odödlig Bhairavi.

Synpunkter på detta? Ja, det har vi. Volym 1 borde naturligtvis ha börjat med Asavari och avslutats med Todi. Att det finns en människa på RPG Music som kan motstå frestelsen att lägga Lalit och Lalit Bhatiyar efter varandra är för oss en gåta. Sur Malhar och Miyan ki Malhar må vara svåra att placera, men det måste gå att lägga dem bättre än före Multani och efter Darbari. Shuddha Kalyan efter Yaman-Kalyan istället för tvärtom – vad var tanken där?

Det kan tyckas småaktigt att klaga på spårens inbördes ordning. Men det är inte det. Tidsteori är något vi försöker ta på allvar, ivrigt motarbetade av våra antagonister på RPG Music, men då är skivorna i Legends-serien stört omöjliga att bara sätta i en CD-spelare och lyssna på från början till slut. Som tur är finns det väl få som fortfarande lyssnar på musik på det sättet.

Naturligtvis kan inte detta påverka betyget på så bra inspelningar med en artist som var större än tiden själv. Däremot leker vi med tanken på att sänka betyget på Volym 3, där en storslagen Marwa Shree avlsutas med en tarana i ren Marwa. Bhimsen hade förstås ingen förståelse för tarana, utan behandlar den lika vårdslöst som allt annat i det här tempot: som en mukhda för sin tAnbazi. Taranans förfall är en av våra stora käpphästar, och just det här känns som ett ”missed opportunity”. Bhimsen hade väl ingen sportmössa att sjunga en god tarana men han hade kunnat sjunga en vanlig minikhyal istället.

Allt annat på Legends är dock värt fem stjärnor, och betydligt bättre än mycket vi skriver om här, även somligt vi ger fem stjärnor. Det är just därför vi inte skrivit mer om Bhimsen Joshi. Vad ska man säga om honom? ”Bhimsen is a prodigy – unique – a divine miracle” är redan upptaget. När man tar till de överord som krävs om dessa allra största sångare ser man bara ut som en posör. Idag är det vår tur att se ut som fåntrattar som stämmer in i hyllningskören. Men det bjuder vi på. Jämfört med Bhimsen Joshi är vi kretiner, och du med. Men lyssnande på Bhimsen Joshi är vi bortom sådana hänsyn. Och du med.

ANONYM YNKRYGG

*) Nåja.

†) I de flesta av Bhimsens dödsrunor har du läst att han älskades av lekmannen lika mycket som rasikan, och då är det lätt att tänka att det var hans särsklassiga virtuositet som tilltalade massorna. Gör inte det. Som Panchamkauns dödsruna förklarar: Bhimsen kunde förtrolla vem som helst även med sparsmakad vilambit.

Vad gör man inte för att få höra en khyal med Priyanka Mallik?

Album: In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India. Sång: Premkumar, Prashant, Nishant & Priyanka Mallik. Tabla, pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Celestial Harmonies 13267-2. Innehåll: Durga (ektal ”Devi Durge Bhavani”), Gurjari Todi (ektal ”Para karoge kaba mori”,  ”Tuma sanga lagi ratna”), Bilaskhani Todi (teental ”Jagata Janani Ambe”), Adana (sooltal ”Triveni kalindi Sarasvati” av Swami Haridas (1500-tal)), Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani” – som ”Dayani Bhavani”!).

■ ■ ■ ■

Familjen Dagar, dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft, hade sin utländske förkämpe i fransmanen Alain Daniélou redan på 50-talet. Han tog dem till Europa, bokade turnéer och spelade in skivor, och det hela har gett upphov till det äckliga memet i Europas indisk-klassiska kotteri att ”Europa räddade dhrupad från att dö ut” – underförstått att man räddade all indisk klassisk musik och nästan inte underförstått alls The White Man’s Burden. Nu när världen kopplats upp mot internet är inte längre Indien ett sagoland som ett fåtal europeiska resenärer kan måla upp valfri bild av efter egna syften, utan indiernas egna röster hörs ända hit. Idéer om etnomusikologen som frälsare blir allt svårare att vidmakthålla – men så sent som 1995 ondgjorde sig Peter Pannke i en festskrift till Daniélou över att det idag är etnomusikologen som är utrotningshotad och inte längre musiken.

Peter Pannke, en förkämpe av senare generation, har en egen familj med dhrupadsångare att förfäkta: Familjen Mallik. Alla deras skivor utom ungefär två* är inspelade av honom. De kommer från Darbhanga i Bihar och härstammar från bröderna Radhakrishna och Kartaram som dök upp vid hovet på 1790-talet i värsta Bihartorkan och lyckades framkalla regn med ett framförande av raga Malhar. En tacksam maharadja förlänade dem stora ägor och efternamnet Mallik (markägare), gjorde dem till hovsångare och på den vägen är det. Ett släktträd hämtat ur Dhrupad: Tradition and Performance in Indian Music av Ritwik Sanyal & Richard Widdess, klicka för åtminstone viss förstoring:

Dilettanter som vi är blir vi alltid lika förvånade när vi tittar på släktträd – den här gången för att Vidur Mallik inte är nära släkt med ”The King of Dhrupad” (lokalt epitet) Ram Chatur Mallik. Den ene härstammar från Radhakrishna, den andre från Kartaram. Vidur är inte mer än femmänningsbarn till Ram Chatur.

Hur som helst är det familjen Dagar som är dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft. Folk vill gärna höra andra traditioner, men mest som exotika; man brukar inte vilja ha en fortsättning och familjen Mallick, som vill vara mer än så, har det inte lätt. I Tyskland har de i alla fall Peter Pannke – men i Sveriges indisk-klassiska ankdamm är det värre. Flera rasikor kallar dem till exempel för ”Mupparna”. En annan brukar roa sig med att tillämpa Karl Andersson teori om ”generationernas förfall” på familjen.

”Generationernas förfall” handlar inte alls om vad man skulle kunna tro, utan om hur människan blir till synes tjusigare och tjusigare för varje släktled. Den bygger på två idéer: att varje generation har unika drag, och att ungdom är skönhet. När vi ser oss omkring, och ser människor av olika generationer, är de unga vackra och de äldre anskrämliga. Dessa äldre sågs förstås som vackra när de en gång var unga, men det ser vi inte idag ens om vi tittar på gamla bilder. Det enda vi ser, även på gamla foton, är den generationens drag, som vi lärt oss förknippa med ålderdom och förfall – i våra ögon ser dåtidens läckerbitar redan i ungdomens blomma ut som gamla vrak.

De två generationer som sjunger på den här skivan är som sagt inte så nära släkt med Ram Chatur Mallik, men han får ändå illustera den äldsta generation vi minns idag:

Så såg han ut på baksidan av Masters of Raga, Wergo SN 1076-50 (en CD vi inte recenserat för att han sjunger Vinod, Sindura och Paraj och det förstår vi oss inte på). Nästa generation, och näst-nästa, får illustreras av Vidur respektive sonen Premkumar Mallik:

Så såg de ut i inlägget bakom CD:n på Secret Colours (Shalimar Records SHLMR 7775), där de sjunger khyal istället för dhrupad. Nu ser vi tydligt att medan Ram Chatur Mallik ser ut som en vanlig gammal gubbe har Vidur Mallik en annan charm, och Premkumar Malllik är rent ut sagt en riktigt stilig karl. På den här Youtube-videon ser han ut som rena filmstjärnan:

Och bakom honom skymtar dottern Priyanka Mallik:

Och nu har vi genom att stega oss fram genom generationerna i familjen Mallik gått från den alldaglige Ram Chatur till Indiens snyggaste sångerska i mannaminne. Naturligtvis är det fusk, eftersom varje generation också är yngre på de bilder vi använt, och eftersom tjejer i allmänhet är snyggare – men det är ändå sådant Sveriges rasikor tycker att de kan roa sig med när det handlar om familjen Mallik.

Äh, vad fan, ”Sveriges rasikor” … det var vi.

Men när vi såg Youtubevideon med Priyankaen Madhuvanti på sex minuter – fastnade skrattet i halsen. I familjen Mallik har det alltid varit tjocka, hesa röster som gällt (90-talets Vidur sjöng som monsunmuller och ökentorka) och vi har flera gånger känt att de förställer sig i jakten på någon sorts ideal. Men aldrig har vi hört en indisk-klassisk artist förställa rösten som denna kvinna. Hon trycker ner den så djupt du kan tänka dig, hon sjunger så beslöjat att det är ett skrik och en viskning på samma gång – och det fungerar. Vi är inte mer än människor. Det här måste höras. När vi såg den videon tänkte vi att vi skulle göra vad som helst för en skiva med henne.

Nu har vi hittat den. På In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India sjunger Premkumar Mallik både khyal och dhrupad med sina tre barn och vi vågade inte ens öppna CD-häftet för att läsa oss till hur stor roll Priyanka hade fått på den. Vi bara satte skivan i spelaren och hoppades på det bästa.

En Durga slog emot oss. En aochar i omisskänlig Mallik-stil: yviga röster överallt som sjunger i mun på varandra, tjockt, dimmigt, spretigt, jordigt, gutturalt – och med en entusiasm inför musiken som aldrig går att ta fel på. Men det var bara mansröster. ”Devi Durge Bhavani”, började de efter två minuter. ”Jagata Janani Maharani.” Vi lyssnade. Efter sju och en halv minut hade tAnbazin blivit så snabb att bara fadern klarade av den. De två sönerna framhärdade i alla fall i försök efter misslyckat försök, och vi tittade på klockan.

Inom tolv minuter var Durgan slut, och luften fylldes av blytung tanpura. Så här lät det inte nyss! Tanpuran för det som komma skulle surrade och dånade med allt från shadja till nishad … och så kom rösten vi väntat på.

Hjälp! Det är hon! Det är hon! En 26 minuter lång Gurjari med Priyanka Mallik! Gurjari Todi, som dessutom är så vacker! I två minuter höll vi andan genom en hes och spänd alap. Gradvis sjönk det in att ja, hon skulle faktiskt sjunga ensam – precis som vi önskat oss. Så kom från ingenstans en salva maskingevärseld uppför skalan, och BOOM! så hade hon slagit till med en S’d på första tablaslaget och en stor khyalupplevelse var igång.

Hon sjunger verkligen ensam: Premkumars harmonium från Durga tiger stilla. Det är denna kusliga röst som både viskar och spricker, på samma gång ansträngd, svag och urstark, ensam mot denna feta högspänningstanpura och en jättetabla som dånar som åska. I 26 minuter. Tills tAnbazin står som spön i backen, med rösten så förvrängd att vi inte har en aning om vad hon sjunger.

Det är klart att hon gör det i Gurjari Todi, där det väl är stört omöjligt att misslyckas – ragan är så stark att man har gratis bhava. Och det är klart att det är för denna röst, denna röst som hänför oss så som vi gärna bortser från en och annan Jasraj-formel istället för improvisation. Och det är klart att rösten är förställd. Vill du klaga så går det.

Vill du istället ha en stark musikuppelvelse är det bara att lyssna. Det är väl ändå det som är poängen.

När fadern ska följa upp detta kraftprov med en Bilaskhani blir det nästan parodiskt. En stor, stark karl med enormt käkparti som nästan grymtar för att låta manligare än en flicksnärta på 50 kilo. Och som behöver hjälp av ett harmonium för att kunna sjunga.

Räddar skinnet gör han först i skivans enda dhrupad: en 1500-talsvers av Swami Haridas om Triveni som han sjunger, tillsammans med sönerna, i Adana. Tre mansröster med pakhawaj är självklart mäktigt, men det står trots allt klart att Priyanka stulit showen. Hon återvänder för avslutande ”Bhavani Dayani”, där alla fyra sjunger för full hals. Det är toner, fraser, odödliga Bhairaviprayogor överallt – det yviga, spretiga Mallikfyrverkeriet av röster och entusiasm – men inte ens fyra personer starkt når det upp till Vidur Malliks insjungning på Makar Records, som skrämde oss halvt från vettet när det begav sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt. Ganska läskigt är det allt.

Efter 72 minuter har vi så hört ”Devotional Songs from North India” till Durgas ära, till Bhavanis, till Gangas, till Yamunas och till Saraswatis. Men Priyanka har istället sjungit om Krishna. Det gör bara skivan ännu bättre. Den är ojämn men väl värd fyra stjärnor – vi vill återigen ifrågasätta fenomenet felfinnande lyssning, och istället bejaka och dyrka gudinnan: Priyanka Malliks insats, sett till helheten, är femstjärnig.

VK & JV

*) De enda vi kan komma på på rak arm är Vidur Malliks La tradition lyrique du dhrupad 1 på Makar Records och Abhaynarayan Malliks Gauhar på Ninaad Records. Och som släktträdet visar är Abhaynarayan ganska långt ifrån den gren av familjen Pannke brukar producera.

Maa Durga: 29 minuter

AlbumDeep ki jyot jare re. Sång: Kumar Gandharva. Harmonium, tabla: ? Label: Venus Special VCDSP-315. Innehåll: Durga, Adana, Dhan Basanti + ytterligare något udda som inte står listat

■ ■ ■

Som av en slump har vi sparat det mest lovande till sist i vårt oplanerade Durgatema: Kumar Gandharva, 29 minuter, på Venus Records Deep ki jyot jare re (släppt 2005). Kumar Gandharva är mest lovande av tre skäl.

För det första hans särpräglade sångstil. Kumar var handikappad och hade blivit av med ena lungan, så han kunde inte sjunga de långa fraser som takt och ton kräver i khyal. Istället sjöng han korta, upphackade fraser med långa pauser (han är den indiska musiker som bäst utnyttjat anahata nAda) – sjöng mindre än alla andra, vilket ju borde passa en liten raga.

För det andra ställde detta honom i viss mån utanför traditionen. För många var han en favorit och inte minst en frisk fläkt, men för andra var han bara en handikappad som envisades med att göra våld. Och har man i någon mån hamnat utanför traditionen är det lättare att pröva nya vägar. Kumar blev en experimentatör, och det passar ju bra när ragan i våra öron har utrymme för förbättring.

För det tredje är Kumar Gandharva helt enkelt den bästa musiker som oss veterligt tagit sig an Durga i någon större omfattning, med ganska god marginal.

Vilka galet fula omslag man ibland tvingas visa upp

Och vi hade rätt! Jämfört med allt annat vi hört är Kumars insjungning en fullträff. Han sjunger kanske inte så mycket mindre än en vanlig sångare alla gånger men nog gör det skillnad. När andra upprepar sig och nöter småfraser i ragan är det störande, men Kumar är vi vana att höra på det sättet; det är så han bygger spänning. Han är van att sjunga med små medel och fastnar aldrig i direkta dumheter som till och med en gigant som Hariprasad Chaurasia gjorde i denna svåra raga.

Och för att hålla det intressant har han bestämt sig för att Durgas madhyam går att böja neråt, nästan ända ner till komal gandhar. Och vi är ju ändå inte precis galna i denna raga, så varför inte? Det blev inte sämre.

Efter en av Lalith Raos mindre lyckade insatser, efter två försök av Hariprasad Chaurasia och efter att RK recenserat santoor på Panchamkauns framstår Deep ki jyot jare re som en riktigt, riktigt bra skiva. Vi tror att den kan behöva sättas i perspektiv, så vi ger den tre stjärnor – det som inte är Durga är ojämnt och oslipat, och det som är Durga är ju i alla fall Durga – men det är tre starka stjärnor. Just nu känns det som att vi hellre vill höra Kumar Gandharva sjunga telefonkatalogen än att höra någon annan framföra Durga. Är det sångaren och inte ragan? Vi vet inte. Det var ju i alla fall Durga han sjöng.

JV