Traveler’s Todi: dhrupad på dragbasun och didjeridoo

Stuart Dempster

Album: Traveler’s Todi. Trombon: Greg Powers. Mässingsdidjeridoo: Stuart Dempster. Innehåll: Todi (alap-jor-jhalla). Label: Pran. Betyg: ?

Traveler’s TodiMannen på bilden, med luren i hugg, är Stuart Dempster, och kanske är luren en ”mässingsdidjeridoo”. Det ser i alla fall ut som att det skulle kunna vara en, och det är hur som helst en sådan han spelar, istället för tanpura, på CD:n Traveler’s Todi från 2010 där han ackompanjerar en Greg Powers som spelar ”dhrupad på trombon”.

Traveler’s Todi är vår vattentäta ursäkt varje gång vi ligger på latsidan med vår bevakning. För hur ska vi kunna uppbåda någon entusiasm för en kulturform där det faktiskt har gjorts en skiva med dhrupad på trombon?

Men bilden är från omslaget till en skiva som heter On the Boards som Stuart Dempster släppte 1983. Så när han ackompanjerade Greg Powers trombondhrupad var han i 70-årsåldern, och det är något förmildrande med den omständigheten. Rage, rage against the dying of the light.

Denne trombonist Greg Powers har lärt sig dhrupadens sköna konst av inte bara hedersknyffeln Jeff Lewis utan också direkt av indierna i form av Uday Bhawalkar, Zia Fariduddin Dagar och Bahauddin Dagar. Indier gillar ju exotiska instrument och de tyckte väl det var kul att höra sin dhrupad så förflyttad, och på någon sorts papper går det att förstå tanken med trombonen. Den har ju inga fasta positioner. Tonen går att båda böja och flytta.

Men det är på papperet, det. Och i viss mån i långsam alap. Att höra en jor-jhalla på trombon är att dö en smula; instrumentet är på tok på tok för trögspelat. Vi är inga monster, men det ligger verkligen något i att skivan har förgiftat för oss; om Greg Powers nu har suttit vid Fariduddins fötter måste han ju ha upplevt Todis mysterier, och måste väl ändå själv också tycka att det är festligt att hans skiva över huvud taget finns snarare än att den verkligen är bra, ställd bredvid guruernas egna.

Vi är väldigt kluvna till Traveler’s TodiÅ ena sidan är det raga Todi – heligare blir det inte – som spelas på trombon. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik, och visst är det omisskännligen Todi. Vi brukar inte avkräva anspråkslösa musiker något ragadariskt djup. Men musiken mäktar sannerligen inte med trombon. Så å ena sidan är det klart över gränsen.

Å andra sidan the things we do for culture. Stuart Dempster är född 1936 och här satt han 2010 och spelade mässingsdidjeridoo bakom en dhrupad-trombonist, cirkelandandes i 40 minuter. Han sägs ha introducerat didjeridoon i Amerika – rätt åt dem – och nog passar den väl så bra som tanpura bakom mässingsblåsmelodi. Och Greg Powers har utverkat stipender och bosatt sig i Indien, bara för att lära sig spela dhrupad på dragbasun. Det fascinerar och det förmildrar på något sätt, hur skivan än låter.

* * *

En välsjungen raga Todi är en av de största upplevelser en kan ha som människa. Vi tror vi slutar där, för klokare blir vi inte. Och sannerligen inte av Traveler’s Todi.

VK

Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK

Utkanten av Rudra-veena: Anant Bedekar

Anand Bedekar

Gammal singel: Instrumental Classical. Rudra-veena: Anant Bedekar. Label: EMI 7EPE 1568 (1972). Innehåll: Malkauns (alap/jor)

■ ■ ■ ■

Låt oss börja med att säga att vi inte själva har ett exemplar av denna mycket sällsynta sjutummare med Anant Bedekar på Rudra-veena. Vi har hittat den på en MP3-blogg* och tyckte den kunde vara rolig att ”bedöma”.

Så här sammanfattas kultartisten på rudravina.com:

Born in a family of music lovers, Anant Bedekar also played the sitar and the surbahar. His music, he said, was neither in the dhrupad nor in the khyal style. His expressive playing technique and the singular sound of his been made him an original beenkar at any rate, unjustly condemned to obscurity. In this segment, he plays on a massive instrument made in 1960 by Makanlal Roy in Calcutta.

Och det är samma segment EMI gav ut på EP. Vi gissar att så hemskt många inspelningar inte cirkulerar. Tyvärr.

För Bedekar är bra. Musiken må vara varken dhrupad eller khyal, men vems är det, utom en renlärig dhrupadiyas? Ska man som instrumentalist spela ”khyal” får man väl vara någon riktig Kirana-traditionalist. Om man undrar var han kom ifrån ska han ha varit elev till Laxmanrao Chavan, vars far Balvantrao Chavan var elev till Bande Ali Khan i Gwalior.

Det är all information som finns om Anant Bedekar på internet. Som han framstår här påminner han mest om Asad Ali Khan, med ett jawarisurrande twang på var och varannan ton. Det är ett rent nöje att lyssna på – hade det varit betydligt längre hade det kunnat bli femstjärnigt – men särskilt avvikande låter han inte. Om det musikaliska innehållet finns faktiskt inte jättemycket att säga då det är så litet, och situationen så onormal: en alap och en jor i Malkauns ska sammanfattas på sex minuter var.

Istället kan vi väl reflektera lite, så här mitt i natten, över inspelad musik nu och då. Å ena sidan har vi idag ett enormt överdåd, med timme efter timme av Malkauns i alla tänkbara och obegripliga tappningar bara något musklick bort. Å andra sidan föreställer vi oss automatiskt – ”det var bättre förr” – att det inte fanns så herrans mycket rat bland det man hade att spisa 1972.

Å tredje sidan är en 45-varvare med Anant Bedekar kort. Två gånger sex minuter; den är kort. Å fjärde sidan räcker var och en av de minuterna till att försätta en i precis lika mycket Malkauns som vilken CD som helst. Men till syvende och sist kommer man inte ifrån att 70-talsrasikan fick sitta framför skivspelaren och vända sida var sjätte minut hela kvällen. För det måste väl vara så man lyssnade på Anant Bedekar när det begav sig: på repeat.

RK, NK

*) Det är bara att googla. Så många andra relevanta träffar på Anant Bedekar lär ni inte få.

I utkanten av surbahar: Kartick Kumar

Beyond Surbahar

Album: Beyond Surbahar. Surbahar: Kartick Kumar. Label: RPG CDNF 150788. Innehåll: Bilaskhani Todi, Yaman, Abhogi Kanada

■ ■ (■)

I vårt projekt ”Utkanten av surbahar” där vi lyssnar på surbahar utanför mittfåran har vi avverkat renlärigt Senia-beenbaj och surbahar-jugalbandi från Benares. Den här gången skymtar vi väl ändå mittfåran där borta någonstans, när vi sätter Ravi Shankar-eleven Kartick Kumars Beyond Surbahar i CD-spelaren.

(Det är alltså samme Kartick Kumar som är pappa till Niladri ”el-zitar” Kumar, och samme Kartick Kumar som satt upp en konsert för tio sitarer och en annan för 31 stycken.)

CD-häftet beskriver hur han kom att börja spela surbahar:

After playing a sitar concert at Miraj in the early seventies, pandit Kartick Kumar chanced upon an old surbahar which had not been used for a long time. He tuned it to check its quality and was persuaded to play on it, resulting in an impromptu concert at the nearby tomb of ustad Abdul Karim Khan, as an homage to the great ustad. By the time the highly evocative recital ended in the early hours of the morning, the audience comprising of connoiseurs and some of the famed instrument makers of Miraj were in tears of joy. So moved by the divine music were those craftsmen that, unbeknownst to the artists, they laboured for a year thereafter to lovingly craft a beautiful surbahar, and presented it to panditji in Mumbai wtih conviction that he was born the play and do justice to the instrument.

En fin historia, som får anses bekräftad av den Bilaskhani Todi som inleder Beyond Surbahar. Inspelad live under banyanträdet vid Matrimandirtemplet i Auroville klockan halv fem på morgonen i maj 1976. En Todi som börjar bra – och fortsätter himlastormande. När Kartick Kumar ger sig hän på bassträngen låter det som fjärran åskmuller.

En naturkraft.

Det är som när man hörde Imrat Khan för första gången, eller ZM Dagars Rudra-veena.

Stor, stor surbahar från en musiker som tydligen gjort sig känd på instrumentet för etablissemanget i Miraj, men inte på skiva.

Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.
Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.

Denna magiska Todi räcker i en halvtimme. Ett till huvudnummer finns det på skivan, en Abhogi Kanada från en konsert i Mumbai 1987, men det finns ju varken på kartan eller i verkligheten att någon ska kunna göra samma musikaliska intryck i Abhogi Kanada som Kartick Kumar gjorde i Bilaskhani Todi 1976. Alla ragor har inte den potentialen. Många inspelningar har vi lyssnat på genom åren, men det är inte många som gjort så stort intryck på oss.

Ändå får Beyond Surbahar inget högt betyg. Den präglas av dålig ljudkvalitet (även om det kunnat vara värre!) och den blir en sådan skiva man rekommenderar bara för ett enda spår.

En rekommendation är det likafullt.

Och man måste fråga sig varför Kartick Kumar, som spelat gudabenådad surbahar sedan 70-talet, spelat in sitarskiva efter sitarskiva men när det väl kommer ut en skiva där han spelar surbahar är det ett hopplock av problematiska liveinspelningar från 1976 till 1994. Om det nu var det här han föddes till att spela hade han väl någon enda gång kunnat göra det i en studio.

JV

I utkanten av surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra

Shivnath & Deobrat Mishra

Album: Rare Instruments: Surbahar. Surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra. Pakhawaj: Ankit Parikh. Label: ASA Music ASA-MCD-G040. Innehåll: Jaijaivanti (alap-jor & dhamar), Chandrakauns (chautal & sooltal)

■ ■

Under etiketten ”I utkanten av surbahar” lyssnar vi just nu på surbahar-inspelningar utanför mittfåran – som inte har med Imrat Khan att göra, som inte är en världsberömd sitariya som tar upp surbaharen, som inte är Dagarvanidhrupad. VK fick lyssna på Santosh Banerjee, som tydligen var bra.

Vad fick vi på mahognybordet? Rare Instruments: Surbahar, med far-och-son-duon Shivnath & Deobrat Mishra.

Rare Instruments – SurbaharShivnath Mishra är från Varanasi, född in i Benares-gharanat, verkar ha tagit sånglektioner som liten och på kanske eget initiativ börjat spela sitar. Deobrat Mishra är hans son, född 1976, som han lärt upp. De turnerar som jugalbandi-duo med var sin sitar.

Men på den här skivan spelar de alltså var sin surbahar. Länge trodde vi att en jugalbandi med Bahauddin Dagar på Rudra-veena och Pushparaj Koshti på surbahar skulle ges ut på skiva – ingen sådan har oss veterligt släppts officiellt – men två surbaharer i duett har aldrig ens föresvävat oss.

Och så kommer det, från Varanasi!

I Varanasis egna ögon har Benaresgharanat gjort sig känt för allt från dhrupad till thumri. Men för utomstående är Benares känt för thumri och annan jämförbar, romantisk sångkonst: sirligt, maximalistiskt, pang-på-poemet: raka motsatsen till den långsamma vistar vi väntar oss på surbahar.

Ändå tar alltså två Benares-representanter upp ett av landets tre–fyra tyngsta instrument* och mycket riktigt blir det en konstig skiva.

Ändå är den länge inte förarglig. När alap är tio minuter och jor 17 fruktar vi det värsta, men rakt igenom dessa 27 minuter spelar de varannan harmlös vända glad-Jaijaivanti, där särskilt jor med sin studsande rytm blir en riktigt oväntad upplevelse. Det vi saknar är förstås det ragadariska djup vi är bortskämda med på surbahar, och som hela instrumentet väl bokstavligt talat måste vara gjort för. Här får Jaijaivanti en enklare behandling som vi ändå, när jor klingar ut, leker med tanken på att ge tre stjärnor.

Vi håller fast vid den en bra bit in i gat. Ibland känns deras romantiska touch som precis vad en surbahar-gat behöver. Men det ska räcka i tolv minuter, och det gör det inte. Till slut får vi också det oväsen vi alltid fruktar när instrument ska bilda jugalbandi.

Till deras försvar ska dock sägas att de nästan hela skivan håller sig från att spela melodi båda samtidigt. I det avseendet har vi hört få bättre genomförda duetter.

En halvtimme Chandrakauns följer upp: en chautal och en sooltal. Bitvis finns här naturligtvis en viss charm, men hade vi velat höra gat hade vi valt en sitarskiva.

Det kan tyckas orättvist att jämföra med sitarskivor, precis som det kan tyckas orättvist att jämföra med legendarer som Imrat Khan. Samtidigt: vad ska man jämföra med? Det finns inga andra skivor där två musiker som specialiserat sig på ett annat idiom, i andra änden av skalan, tar upp ett instrument och ägnar större delen av tiden åt det det är minst lämpat för.

När skivan heter ”Rare Instruments: Surbahar” får vi intrycket att den är tänkt att representera instrumentet. Det gör den inte. Men vi är rädda att den är alldeles för representativ för instrumentet som det spelas utanför mittfåran – den ”utkant av surbahar” vi satt oss framför stereon för att utforska. VK hade tur som fick tag på en så bra skiva.

RK

*) Ska man räkna den mytomspunna dhrupad-rababen?

I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalda studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

State of the Sursringar 2014: Chris Doddridge ute på Bandcamp

Sursringar & Surbahar

Digitalt album: Sursringar + Surbahar. Surbahar, sursringar: Chris Doddridge. ”Label”: Bandcamp. Innehåll: Alap & jor i Ahir Bhairav på surbahar, alap i Jhinjhoti på sursringar.

Hur går det med sursringar? är en fråga vi ställt oss då och då. Ett instrument som ligger nära det ultimata vad gäller såväl exotica som dhrupad – och ändå har det legat för fäfot sedan inspelningsteknikens begynnelse, i en genre som ständigt jagar nya klanger och angreppssätt.

För två år sedan gjorde vi en stor genomgång under rubriken State of the Sursringar 2012 och kom fram till att det var på Youtube det hände – ”förvånansvärt många” sursringar-spelare publicerar sig där, skrev vi, och lyssnade på Joydeep Ghosh, Arnab Chakrabarty och Chris Doddridge från England.

Sedan dess har någonting faktiskt hänt. Nej, det är inte India Archive Music som återuppstått och gjort en CD med Jody Stecher. Och det är inte Bihaan Music som grävt upp någon okänd förmåga. Nej, det är ingen annan heller som gjort någon CD med surbahar, CD:ns saga är ju nästan all, och ingen hipster har oss veterligt gjort en LP.

Men Chris Doddridge följer med sin tid och har publicerat sig på Bandcamp. Sursringar + Surbahar heter det digitala albumet, och innehåller Ahir Bhairav på surbahar, 40½ minut, och Jhinjhoti på sursringar, 20 minuter.

 
Youtube-kommentarerna läser vi att man rippat ljudet från hans sjuminutersvideo och olovandes börjat sälja det som MP3 på Amazon. Tsk, tsk, och det var i alla fall inte vi. Men om det fick honom att släppa hela inspelningen på Bandcamp, då är det svårt att fördöma.

JV

Vi fortsätter frossa i den allra sista explosionen av œuvre från Ravi Shankar

DVD: Tenth Decade in Concert: Live in Escandido. Sitar: Ravi Shankar, Parimal Sadaphal. Flöjt, kanjira (!): Ravichandra Kulur. Tabla: Tanmoy Bose, Samir Chatterjee (även tabla tarang). Innehåll: Yaman-Kalyan (alap & jor med tabla), Khamaj (vilambit & madhyalaya teenal), trum- och konnakol-orgie, uppvisning av ”goonga-sitar”, ragamala.

Image

På framsidan: Ravi Shankar. (Av någon anledning en bild från 60-talet – heter det ”Tenth Decade” är det väl tionde decenniet som är poängen.) På baksidan: ett foto på Ravi på scen, ett på Tanmoy Bose, och ett på Ravi med filmaren/producenten Alan Kozlowski.

DVD:n är inplastad när vi hittar den på Folk & Rock i Malmö och vi köper den utan att blinka.

Och som av en händelse är det bara inuti – där vi inte kan läsa det i förväg! – det medges att det medverkar även en flöjtist, en sitarstudent och hela två–tre trummisar!

Image

Av framsidan och baksidan att döma var det ju en normal konsert med Ravi Shankar, ackompanjerad på tabla av en individ och så gärna tanpura, men inte ens det hade vi egentligen krävt.

Fler märkligheter från insidan, undertecknade av Ravi Shankar själv:

”This concert in Escondido, California in 2011 was unusual in that I was not feeling very well” …

”Parimal Sadaphal, a senior sitar student of mine, also assisted me on the sitar. Unfortunately, I didn’t give him much chance to play!” …

”The taal vadhya used midway through the set was a sheer novelty” …

”we hear unusual rhythmic sounds that Tanmoy produced by slapping his own cheeks” …

”The new sound technique which I’ve been experimenting with the last few years, goonga sitar (gagging the sonority of the strings with a piece of cloth) produces a very exciting percussive-melodic lines” (sic).

Image

Jösses. Vi som varit så sugna på att se den, då senaste studiealbumet The Living Room Sessions Part 1 varit så bra, i lika delar trots och tack vare allt som hör hög ålder och ”late style” till. På ålderns höst blev Ravi Shankar en odiskutabelt extrem sitariya (väl det sista han skulle ses som i okritisk västerländsk fandom!), som tagit falskspel och melodisk förenkling från svagheter till styrkor, och tveklöst transcenderat (i positiv bemärkelse – vi lovar) den indisk-klassiska musiken. (Mer om detta här.)

Image

Den känslan infinner sig här bara i Khamaj, där Ravi spelar mycket vackert, med stor mystik. Där slutar det positiva vi har att säga. Och det negativa har väl upphovsmannen själv redan sagt. Antingen är det rent larv på scen, eller så mycket musicerande att någon musik av värde inte kan uppstå i händerna på Ravi Shankar, 91. Som den gjorde med besked när samme Ravi Shankar, 91, spelade in sina Living Room Sessions i normalt format.

Nå. Vi lyssnar på indisk klassisk musik: ett livslångt kryssande mellan sitar-och-flöjt-jugalbandi, indo-europeisk fusion, tarana med tanbazi, skalövningar, allsköns plojinstrument och form före funktion. Däremellan står faktiskt den indiska klassiska musiken att finna – storslagen eller lågmäld, primal eller konstfärdig – så avarterna är lätta att skaka av sig.

Utom experimentet med ”goonga-sitar”. Ravi Shankar dämpar strängarna med tygbitar för en kortare, mindre indisk-klassisk ton: över ån, efter vatten, för att få sitaren att låta som en swarmandal. Ju mindre som sägs om det desto bättre, rent etiskt, men ur konsumentupplysande synpunkt måste det ändå nämnas.

Vill du höra Ravi Shankar finns det ingen anledning att köpa den här DVD:n. Det finns hur mycket annat som helst att lyssna på: från 60-talsklassiker som Three Ragas och In Concert till 80-talsinspelningen på Ocora. Vill du ha en sitar-DVD kan vi verkligen rekommendera Raga Sudha Rasa, där Nikhil Banerjee spelar Maluha Kalyan i episka trekvart. Och vill du höra den sene Ravi Shankar i sin prydno ska du lyssna på hans Living Room Sessions. Tenth Decade in Concert: Live in Escondido duger bara till att damma spindelväven av din indignation med, om denna mot förmodan skulle ha falnat.

Nu är ju det inte direkt fy skam, det heller, men vi skulle som vanligt hellre vilja höra mer bra musik.

JV, RK

Modern arkeologi. Redan Bortglömda CD. Vilayat Khans Bilaskhani Todi på Music Today

Alap

Album: Alap. Sitar: Vilayat Khan. Label: Music Today CDA98011. Innehåll: Bilaskhani Todi – alap-jor-jhalla.

■ ■ ■ ■

Det finns en magnifik jor-jhalla utan alap i Bilaskhani Todi av Vilayat Khan, som valsar runt på diverse utgåvor. Du kanske har hört den. 2003 kom den ut på The Best of Vilayat Khan (blå serien) tillsammans med Kedar Bhankar; 2007 kom den ut igen på Etched in Time, på svart CD, tillsammans med korta Mand Bhairav, Piloo och Rageshwari. Som Bilaskhani Todi betraktad är den bland det bästa vi hört, stillande hela världen i ett förklarat icke-skimmer men med ett driv framåt som sällan är Bilaskhani förunnat; som Vilayat Khan-inspelning kan den mäta sig med hans allra bästa i The Immortality Project och med Yaman på Evergreen Ragas. Den är inte så finslipad som Vilayat ibland kunde vara, utan det här är en människa, en musiker som improviserar; för lyssnare som gillar sitar är det omåttligt vackert. Som musikalisk helhet torde den vara en modern klassiker.

Men det är och förblir bara en jor-jhalla. Var är Vilayats alap?

Jo, det visar sig att på 90-talet hade Music Today en serie som hette just Alap – man gav ut Vilayat Khan, Amjad Ali och av alla människor CR Vyas. Amjad Ali spelade Kirwani och Jaijaivanti, en halvtimme var. CR Vyas, ingen större alapkonstnär, sjöng i sex ragor, aldrig ens en kvart. Vilayat Khan fnös väl åt detta, kavlade upp ärmarna och spelade in det han spelade in oftare och bättre än någon annan nordindisk musiker: en tour-de-force. Hans alap-jor-jhalla i Bilaskhani Todi tar upp hela skivan och är strax över en timme lång. Kassettformatet fick sätta gränsen; faktum är att hans jhalla tonar ut.

Ändå ger vi den fem stjärnor. Det är bland det bästa vi hört på instrumentet.

Trots det står den idag inte att finna. Ur det fysiska sortimentet är den sedan länge utgången, och till de stora digitala katalogerna har den inte hittat. På Spotify och iTunes finns till exempel bara jor-jhallan från Etched in Time.

Lyckligtivs är internet fortfarande större än så; vill du höra Vilayats framställning i sin helhet går den att strömma på både Music India Online och Raaga.com. Till slut hittade vi den även för nedladdning i Nokias Windows 8-app Mix Radio. En mp3-fil i hög kvalitet för några futtiga kronor. Det kändes på samma gång triumfatoriskt, efter långt letande, och ovärdigt. Appen är redan avinstallerad men det är sällan vi rekommenderar något varmare än så här.

Bilaskhani Todi är en raga Vilayat Khan spelat in flera gånger. På A Rare Genius spelar han den pregnant på surbahar. Vi är övertygade om att vi recenserat denna skiva, men recensionen är borta – hur som helst är det en tolkning som har större betydelse för surbaharen än för ragan. Bilden av Bilaskhani är delvis en annan. Om möjligt är den ännu tommare på känslor, och det sätter skräck i oss – när man skalat bort alla känslor vill vi förstås tro att det är klart, att det räcker så, men Vilayats Bilaskhani på surbahar antyder att det går att skrapa vidare, och därinunder finns det saker som skrämmer. (Förstås.) Det är inte en av Vilayats mest berömda inspelningar, men vi älskar den. Trots ett vibrato – ett vibrato! – som ingen skulle komma undan med om han inte hette Vilayat Khan. Att A Rare Genius inte är mer omtalad visar väl bara på Vilayats storhet – när vem som helst annan spelar in på surbahar blir det ett statement som kräver uppmärksamhet; Vilayat Khans sitarism är den enda som är större än så.

Häromåret gav Sony ut en annan Bilaskhani Todi av Vilayat, i serien Masterworks from The NCPA Archives där NCPA är National Centre for Performing Arts. Det är en liveinspelning från 1976 som möjligen hade varit värd att tycka till om om inte denna monumentala antimonumentala studioinspelade ribbsättande alap-jor-jhalla redan fanns på skiva. På oklippta liveinspelningar framstår Vilayat Khan verkligen i all sin mänsklighet, och det tåget, menar vi nog, har redan gått.

Tyvärr finns inte riktigt Vilayats monumentala antimonument att höra idag. Vi skulle gärna se att den gjordes tillgänglig i sin helhet. Den är så bra att vi lyssnat på den inte bara morgon utan även middag och kväll. Den är så bra att när vi lyssnar på den finns det ingen morgon, middag eller kväll; det finns ingen tidsteori och ingen Bilaskhani Todi. Få musiker kan transcendera som Vilayat Khan och på få inspelningar har han transcenderat som på denna Bilaskhani.

JV

Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av stora musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK

Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.

Så vill vi att du lyssnar på sitar

Image

Att all indisk klassisk musik utgår från sången är bla bla bla allom bekant. Musiken står i ragans tjänst, ragan i bhavans, och ragan har sitt ursprung, sin hela tillvaro, sitt acme och apex, sin Castor och Pollux osv i vad en mänsklig röst kan sjunga. Och hur.

Ett instrument som sitaren med sin korta ton och begränsade meend må vara aldrig så poulärt – men hittills har du tänkt på det som en samling avsteg från idealet: en inte alltid hundraprocentigt önskvärd samling avsteg från ett ideal som dessutom bara är ett skivbyte bort. Sitariyan är då i ditt huvud antingen en misslyckad sångare som får låta sig nöja med att härma, eller dummerjöns som må vara aldrig så världsberömd och välrenommerad men på något plan inte begriper vad han håller på med, hur du nu fått det att gå ihop i ditt eget huvud. Eller, för all del, om du är Deepak Raja, en radikal ikonoklast som i sammansvärjning med andra instrumentalister jobbar aktivt för att frigöra musiken från traditionella referensramar.

Sluta med det. Och ge sitariyan lite mer kredit. Den riktigt stora meenden kan han inte ta, och när han tar de mindre klingar hans melodi snabbt av, och fast han böjer en ton så utdöende att du måste spetsa öronen räcker den inte ens i närheten av så länge som sångarens – en samling avsteg från idealet som han är mycket väl införstådd med, och räknar med att du också förstår dig på. När han knäpper på chikarin är det inte utan insikt i att sångare inte har chikari – och även här räknar han med din normalbegåvning. Du och han kan faktiskt, och bör, enas om att det han spelar inte är otillräcklig approximation utan abstraktion. Han räknar med att det är därför du är där och lyssnar.

En abstraktare bild av ragan och därför på sitt vis mer sofistikerad. Abstraktion är sofistikerad! Inget för barbarer som måste skrivas på näsan med breda penseldrag, utan förbehållet den förfinade rasikan. En rasika som kan vara du. Och klätt i sådana ord måste det väl ändå locka?

När han tittar på sin greppbräda och spelar något som inte ligger bra i munnen på en sångare, som kanske inte ens går att sjunga, är det inte för att agitera mot sång och raga. Visst vet han att hans linje spänner mot takt och ton – men det är inte för att slå sönder underliggande kultur, utan för att fira att både du och han har och delar denna underliggande kultur. Utan den hade inte linjen spänt. Utan den hade han spelat något annat.

Det är ett extra lager av abstraktion mellan melodi och bhava, men det är för en sofistikerad lyssnare. Vägen till människans hjärta går genom hjärnan, och det du och han delar är en kultur som inte ryggar tillbaka därinför – vad är väl då detta extra lager? Det är ju vägen som är mödan värd.

Nu invänder vän av ordning, eller kanske den kroniskt ostädade JV, att i så fall kan man lika gärna lyssna på exempvis santoor, eller ”Raga on Key Board”* – instrument där avstegen är fler och större, för vad är väl några extra lager för den mänskliga hjärnan som är en så fantastisk skapelse. Att vi föreslår en ”slippery slope”. Men det självklara motargumentet är att en sådan ”slippery slope” också leder till att man lika gärna kan lyssna på en dålig skiva och tänka på en bra, eller för den delen inte lyssna på någon musik alls: för det räcker att man har den i huvudet. JV argumenterar alltså redan in absurdum och inte grundat i intressanta realiteter, och för sådana sofismer betackar vi oss förstås.

Däremot är det riktigt att ett sofistikerat lyssnande på indisk klassisk musik även öppnar för sarod, hur trist den än kan låta. Santoor och harmonium tror vi däremot-däremot inte är tillgängliga som seriös musik för någon normalbegåvad lyssnare; den sortens extrema abstraktion kräver ett genius som aldrig blir Panchamkauns förunnat.

Image

Album: Praatah. Sitar: Budhaditya Mukherjee. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Navras Records NRCD 9021. Innehåll: Miyan ki Todi (alap-jor-jhalla & drut teental), Basant Mukhari (vilambit & drut teental)

■ ■ ■ ■

Skivan som föranlett det här heter Praatah och sitariyan Budhaditya Mukherjee. Vi tycker den kombon kan vara värd fyra stjärnor. Men detta med viktiga förbehåll.

På en skala från ett till fem, där sitarsinspelning vägs mot sitarinspelning, borde tre stjärnor vara den genomsnittliga sitarskivan. I praktiken är den genomsnittliga sitarskivan en tvåa, men det kan inte fås att framgå i betygspraxis. Med fyra stjärnor ser därför Praatah bättre ut än en halvtaskig skiva i Vilayat Khans ”Immortality Project” med tre stjärnor, och den skillnaden, om den ens finns, är betydligt mindre än en stjärna. Den gången ville vi väl poängtera hur högt Vilayat kunde flyga. För skivor som hans Shree och Bhairavi finns det inte stjärnor på himmelen så det räcker, så när vi bara kunde ge dem fem gav vi därför tre stjärnor åt det som bara med hans mått mätt är mediokert. Hela Etawah-gharanat är svårt att recensera och sätta betyg på idag – en Aftab-ye-Sitar har lämnat fältet bränt. Stora artister som vi skulle se live med glasartad blick, och minnas så länge vi lever, kan vi höra på skiva och få dåligt samvete för att vi inte lyssnar på ustad Vilayat Khan istället.

Nära och kära vet att sådant tar emot: attityder som riskerar att hämma själva musiklivet. Vi ser ingen utväg ur detta hörn vi målat in oss i, annat än långa utläggningar varje gång, och därför recenserar vi hellre annat.

VK

PS: I ärlighetens namn kan man ha mycket tråkigare än att skåda vår egen navel.

*) En äkta LP. JV har den.

Ravi Shankar, nyinspelad vid 91

Sitar: Ravi Shankar. Tabla: Tanmoy Bose. Label: East Meets West 0001006. Innehåll: Malgunji (vilambit teental & jhaptal), thumri i Khamaj och Kedar, ”raga Satyajit”

■ ■ ■ ■

Den mycket gamle Ravi Shankar fortsätter ge ut skivor på sin egen etikett, East Meets West, som han startade 90 år gammal. (Läs programförklaringen här – den är inte dålig.) Nyss var det 48 minuter från 1968 i kreddigt dålig inspelning, och nu är det nyinspelat – han var nästan 92 år vid tillfället, och ”invited his long-time tabla accompanist, Tanmoy Bose, to his home in Encinitas, California for an informal recording session. Over four days in Shankar’s living room, they recorded seven different ragas”. Här är nu 17 minuter Malgunji, 19 minuter Khamaj, 5 minuter (!?) Kedar och 11½ minut ”raga Satjayit” (på Ahirbhairav-skalan – kan behövas efter så mycket shuddha re och ga).

Och det första intrycket är att det här är verkligen informellt. Vi går rakt på gat i Malgunji, och det tar några sekunder att enas om ett tempo. Sedan spelar Ravi Shankar löst och ledigt ovanpå det som bara han kan, mer och mer med åren.

Just åren kan man väl inte bortse ifrån, när en musiker är över 90. Det var länge sedan nu som Ravi Shankar kunde spela tonsäkert. Han böjer hit, han böjer dit, men inte längre exakt dit, och han börjer även dit och dit och … dit? Men det som skar så i hjärtat när det började dyka upp i hans spel, det kittlar nu istället hjärnan när det helt har tagit över. Bitvis, och det är stora bitar, är antydningarna fler än de toner som verkligen tas.

Ett annat ålderstecken finner vi i melodiken, som alltid varit enkel och återhållsam hos Ravi Shankar men nu är närmast destillerad. Desto mer uppenbart som han nu mest spelar i behaglig vilambit. Komplexiteten, i den mån den finns, måste ligga i de gamaka som bara blir underligare och underligare. Ravi har alltid haft ett väldigt personligt angreppssätt på musiken (som JV skrev, ”varje raga en liten Marwa”), och på ålderns höst får man lov att kalla honom en extrem sitariya.

Så vårt första intryck är inte det bästa, utan det är enkla ragaskisser och falskspel.

Men när vi går ut för att köpa grönsaker märker vi att vi inte kan sluta sjunga Malgunji. Det går inte. Vi får den inte ur huvudet.

Så vi inser att allt det här som är så lätt att se som svagheter också är styrkor hos den 91-årige Ravi Shankar. Styrkor så tillvida att det engagerar lyssnaren, ”generates work on part of the rasika”. Då vill man höra skivan igen, och igen. Och nästa gång vi lyssnar är intrycket ett annat. Ravi Shankars melodik är gripbar för nybörjaren men växer med lyssnaren. Ju mer man hört av ragan, desto mer hör man av ragan när Ravi spelar den, både i hans spel och i sitt eget huvud.

Och: I nordindisk klassisk sång är det idégodset som är huvudsaken, inte hur det låter: en sångare får lika gärna ha dålig sångröst, bara han har något att sjunga. Ja, ju sämre röst han har, desto finare är man som lyssnare och desto mer kan man kokettera. För oss som tar konsekvenserna betyder ju det också att det viktiga hos en sångare som Krishnarao Shankar Pandit inte är att han tar tonen rätt, utan att man förstår vilken ton han försöker ta. Och om det ska gälla Krishnarao Shankar Pandit måste det rimligtvis också gälla Ravi Shankar på sitar.

Som lyssnare blir man dubbelt engagerad. Som RK skulle säga: en ”bugg” har blivit en ”feature”. Ravi Shankar sitter hemma i vardagsrummet och småspelar med Tanmoy Bose, ofta mer fel än rätt, och det blir stor konst.

* * *

Tanmoy Bose kompar precis som vi vill ha det, och Ravi Shankars sitar, i alla fall inspelningsmässigt, har aldrig låtit bättre. The Living Room Sessions Part 1 går inte att sammanfatta, men Ravi Shankar har i alla fall lyckats göra en skiva som är bättre än genomsnittet inom nordindisk instrumentalmusik – om än väldigt annorlunda – och gjort det vid 91 års ålder. Även riktiga blåbär (som i Europa så ofta lyssnar på just Ravi Shankar) borde ha något att hämta, för ragadari åsido, betraktat som musik i allmänhet, är det fascinerande och exotiskt. Man måste vara ett riktigt blåbär för att inte höra konsten i det här: det alltigenom mänskliga, det transcendentala, och det mystiska. Glatt överraskade ser vi fram emot del två, som utlovats i höst.

VK

Mer flöjt för folk som inte gillar flöjt: Amar Nath

Album: Rain Melody. Bansuri: Amar Nath. Tabla: Somnath Mukherjee. Swarmandal: Sukhamar Chandra. Maharishi Gandharva Veda 150016 CD (raga Megh)

■ ■ ■

JV:s recension av okände Manose Singh fick oss att fundera. För till skillnad från RK förstår vi vad han menar. Om man inte skriver under på tantkari och flöjt – vad finns det då för flöjt att lyssna på?

Något förenklat slits norra indiens klassiska instrumentalmusik mellan tantkari och gayaki ang. Ska man spela som ett stränginstrument (rabab, been) eller som en sångare sjunger? Så dyrt och heligt som det försäkras att sången är alltings moder borde svaret vara givet. Men tantkarin är oerhört stark, inte minst förstås för att stränginstrument som sitaren, naturligt lämpad för att spela just som ett stränginstrument, har så stark ställning*. Det är från tantkarin vi har formen alap-jor-jhalla, och utan alap-jor-jhalla tyvärr i mångas huvuden ingen riktig klassicism. Alap-jor-jhalla har spelats inte bara på rabab, been, sitar och sarod utan på sarangi, på fiol, på jaltarang, på orgel. Den har till och med stöpt hela den vokala dhrupad-alapen i sin form.

Och förstås har den spelats på flöjt; spelas hela tiden på flöjt. De största flöjtisterna, Pannalal Ghosh och Hariprasad Chaurasia, är ju sprungna ur Allauddin Khans Maihar-gharana. Från Allauddins guru Wazir Khan beenkar via Allauddin (sarod) och hans dotter Annapurna Devi (surbahar) samt eleven Ravi Shankar (sitar), har stränginstrumentens alap-jor-jhalla brett ut sig över flöjtisterna. De har alla tagit flöjtister som elever:

Titta särskilt på de röda namn dit ingen röd linje går: dessa har lärts upp i gayaki ang men själva tagit till sig alap-jor-jhallan, eftersom den är så dominerande och så definierande för klassicism på instrument. Bholanath Prasannas söner har tagit steget; så även Pravin Godhkini, vars pappa själv lärde sig spela flöjt modellerat efter Kirana-sångare.

Tycker man då inte att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, då finns det inte många kvar att lyssna på. Släktträdet ovan spårar åtminstone 95 procent av alla bansuriyor vi hört.

Nu är det ingen slump att Maihar-gharanat tagit över så här, för den enorma ragadari som bott i Allauddins elever torde vara vida överlägsen lokal flöjtistkultur från Varanasi. Det måste vara därför Maihar-flöjtisterna kommit att dominera så. Och det känns överflödigt att påpeka att om folk i gemen haft något emot alap-jor-jhalla på flöjt, då hade det inte gått.

Men om man nu ändå inte tycker att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, vad finns det då att lyssna på, när Manose Singh bara hade gjort en enda klassisk skiva?

Jo, en flöjtist som spelat in en j–a massa heter Amar Nath, och kommer från en familj blåsare i Varanasi. Bhairav, Todi, Shudda Sarang, Bhimpalasi, Madhuvanti/Marwa, Durga, Malkauns, Lalit och Megh har han spelat in på nio CD för europeisk-indiska new age-organisationen Maharishi Gandharva Veda: ”even when no one is present to listen, playing the music 24 hours a day in your home or workplace generates a peaceful, soothing atmosphere”. Ända sedan 90-talet har vi haft en av dem liggande, nämligen Megh. Efter JV:s brandfackla satte vi den i spelaren.

18 minuter alap, ingen jor-jhalla, 14 minuter vilambit och 13 minuter drut. Någon som heter Sukhamar Chandra som drar på sin swarmandal en gång efter varje fras. Det är ingen vidare avancerad Megh, inget vidare innovativt, det är enformigt, och det är så långsamt att Somnath Mukherjee knappt kan kompa det på tablan.

Ändå är det inte dåligt. Man frestas att tänka att musiken har en hög lägstanivå, men det har den inte alls – det går att spela Megh betydligt sämre än så här: Det hade kunnat vara på samma nivå men fullständigt smaklöst. Nu är det, ända fram till drutan (innehåller trumsolo med flöjtlehra!), verkligen så meditativt som det anstår Maharishin. Tablaljudet är platt och tråkigt – men det torde också vara det sämsta man kan säga om skivan. Någonstans är väl också det en av musikens styrkor: att raga-bhava räcker så långt.

Det är inte skivan som får folk som inte gillar flöjt att köpa åtta skivor till. Och visst är den harmlös. Men harmlös betyder just harmlös. Tre stjärnor!

VK, JV (grafik)

*) För många män kanske en rent fallisk särställning! Och ur den synvinkeln blir väl blåsinstrument problematiska.

Manose: Suskera – Solo Bamboo Flute

Album: Suskera – Solo Bamboo Flute. Bansuri: Manose Singh. Label: Garuda Records (2002). Innehåll: Yaman, Jog, Bageshree

“While the roots of these ragas lie in the classical North Indian tradition, this playing does not adhere to any specific gharana or aesthetic. Manose plays each piece according to what is in his heart. His experience in a variety of genres, such as jazz, and bluegrass, has also colored his understanding and expression. The results are profound, unique and very beautiful – quite different than the traditional blend of sitar, tabla, and tanpura.”
– Massage Magazine

“For those interested in slower, gentler, but still refreshing musical accompaniment for a workout, meditation, or massage – or purely for one’s own enjoyment – Suskera provides supremely enjoyable renditions of these classical Indian melodies.”
– Mysteries Magazine

“For anyone who loves the sound of the flute, this CD will give you deep satisfaction … Suskera means ‘the sigh’ and that is what you will do when the flute of Manose touches your heart.”
– Natural Beauty & Health

Jaha, nu när vi citerat tre recensioner, av en flöjtskiva, av en ung nepales utan direkt stamtavla, från Massage Magazine (!), Mysteries Magazine (?) och Natural Beauty & Health (!?) tror ni förstås att ni vet vad som komma skall. Vi står i begrepp att göra oss lustiga över kreti och pleti, massörer och flummare, som dristar sig till att försöka recensera den indiska klassiska musik som bara Panchamkauns förstår!

Men så är det inte alls. Det här är citat som används i marknadsföringsmaterialet och vi återger dem här för att vi i stort sett håller med.

Suskera bjuder verkligen, som Mysteries Magazine skriver, på ”slower, gentler” flöjtism. Här finns bara alap, så precis som Massage Magazine skriver är det ”quite different than the traditional blend of sitar, tabla and tanpura” (argumentvurpan att blanda in sitar får man helt enkelt tänka bort) och en skiva med enbart alap är ju faktiskt ”unique”. Massage Magazine har också rätt i att Manose tar ut svängarna ragadariskt. Han är upplärd av någon som studerat med Bismillah Khan (!) men är även ”världsmusiker” som gjort fusion med allt från Nepals rockelit till Deva Premal: riktiga purister har inget att hämta här men är man däremot säker i sin egen ragadari (Yaman, Jog, Bageshree – ingen rocket science direkt!) är det bara roligt att höra Manose gå loss.

Som Natural Beauty & Health skriver, ”for anyone who loves the sound of the flute”. Här blir det på ytan knepigare. Vi brukar ju säga att vi ”inte gillar flöjt”. Men det gäller i första hand den mer pipiga sydindiska flöjten – i nordindisk musik är det vi ogillar hur flöjten används. För inget annat instrument är väl så mycket mer lämpat för alap än för jor-jhalla och gat! Ändå ska även flöjten hela tiden passas in i mallen, som en rund kloss i ett fyrkantigt hål.

För i alap tycker vi ju om bansuri. Vi ”love the sound of the flute”! Suck! Manoses flöjt har rört våra hjärtan.

Okej, skivan är inte hur bra som helst. Varje alap slutar mitt i – han liksom bara slutar spela – istället för att bringas till någon musikalisk avslutning; allt han tar sig för på jakt efter gränserna är inte av godo; och stora delar av Jog är faktiskt riktigt tveksam, som så vanligt med Jog. (Hur kan den vara så populär?)

Men om ni någon gång velat göra allt det där som folk förutsätter att ni gör när ni lyssnar på indisk klassisk musik – släcka ner, tända ljus, tända rökelse och sitta på kuddar och vara harmoniska – då har ni med Suskara för en gångs skull chansen. Vem vill sitta på kuddar och titta på en ljuslåga till Vilayat Khan i 120 kilometer i timmen? Till Kumar Gandharva? Till GNB?

Det går med dhrupad, till en viss gräns. Hos Zia Mohiuddin Dagar och Bahauddin Dagar går det ibland hela skivan igenom. En eller annan perifer figur har väl också gjort en skiva där det går. Nu har Manose, från Nepal, gjort en till. Nio år senare är det fortfarande hans enda klassiska skiva. Några stjärnor är den allt värd, även om det inte är fyra eller fem!

JV