Sitar som provocerar

”Skräckklassikern” The Reptile från 1966.

Mr och Mrs Spalding har bjudit hem sig till Dr Franklin, en osympatisk teolog som forskar på ”the primitive religions of the East”. Doktorn tvingar sin dotter (Jacqueline Pearce) att spela sitar för gästerna – ”Anna is an accomplished musician. Quite brilliant, in fact” – och hon börjar (mitt) i Yaman.

Men hypnotiserad av doktorns ”malajiske” betjänt byter hon strax till Bhairav, och då blir doktorn vansinnig och slår sönder instrumentet.

Nattetid förvandlas Anna till ett orm-monster och biter ihjäl grannarna. Och det är ”betjänten” som förhäxat henne. Dr Franklin är bara en bricka i spelet.

The Reptile

Det kan vi avslöja eftersom behållningen inte är handlingen utan Don Banks musik. Ni kan gott se filmen bara för att höra den.

JV

Vi fortsätter frossa i den allra sista explosionen av œuvre från Ravi Shankar

DVD: Tenth Decade in Concert: Live in Escandido. Sitar: Ravi Shankar, Parimal Sadaphal. Flöjt, kanjira (!): Ravichandra Kulur. Tabla: Tanmoy Bose, Samir Chatterjee (även tabla tarang). Innehåll: Yaman-Kalyan (alap & jor med tabla), Khamaj (vilambit & madhyalaya teenal), trum- och konnakol-orgie, uppvisning av ”goonga-sitar”, ragamala.

Image

På framsidan: Ravi Shankar. (Av någon anledning en bild från 60-talet – heter det ”Tenth Decade” är det väl tionde decenniet som är poängen.) På baksidan: ett foto på Ravi på scen, ett på Tanmoy Bose, och ett på Ravi med filmaren/producenten Alan Kozlowski.

DVD:n är inplastad när vi hittar den på Folk & Rock i Malmö och vi köper den utan att blinka.

Och som av en händelse är det bara inuti – där vi inte kan läsa det i förväg! – det medges att det medverkar även en flöjtist, en sitarstudent och hela två–tre trummisar!

Image

Av framsidan och baksidan att döma var det ju en normal konsert med Ravi Shankar, ackompanjerad på tabla av en individ och så gärna tanpura, men inte ens det hade vi egentligen krävt.

Fler märkligheter från insidan, undertecknade av Ravi Shankar själv:

”This concert in Escondido, California in 2011 was unusual in that I was not feeling very well” …

”Parimal Sadaphal, a senior sitar student of mine, also assisted me on the sitar. Unfortunately, I didn’t give him much chance to play!” …

”The taal vadhya used midway through the set was a sheer novelty” …

”we hear unusual rhythmic sounds that Tanmoy produced by slapping his own cheeks” …

”The new sound technique which I’ve been experimenting with the last few years, goonga sitar (gagging the sonority of the strings with a piece of cloth) produces a very exciting percussive-melodic lines” (sic).

Image

Jösses. Vi som varit så sugna på att se den, då senaste studiealbumet The Living Room Sessions Part 1 varit så bra, i lika delar trots och tack vare allt som hör hög ålder och ”late style” till. På ålderns höst blev Ravi Shankar en odiskutabelt extrem sitariya (väl det sista han skulle ses som i okritisk västerländsk fandom!), som tagit falskspel och melodisk förenkling från svagheter till styrkor, och tveklöst transcenderat (i positiv bemärkelse – vi lovar) den indisk-klassiska musiken. (Mer om detta här.)

Image

Den känslan infinner sig här bara i Khamaj, där Ravi spelar mycket vackert, med stor mystik. Där slutar det positiva vi har att säga. Och det negativa har väl upphovsmannen själv redan sagt. Antingen är det rent larv på scen, eller så mycket musicerande att någon musik av värde inte kan uppstå i händerna på Ravi Shankar, 91. Som den gjorde med besked när samme Ravi Shankar, 91, spelade in sina Living Room Sessions i normalt format.

Nå. Vi lyssnar på indisk klassisk musik: ett livslångt kryssande mellan sitar-och-flöjt-jugalbandi, indo-europeisk fusion, tarana med tanbazi, skalövningar, allsköns plojinstrument och form före funktion. Däremellan står faktiskt den indiska klassiska musiken att finna – storslagen eller lågmäld, primal eller konstfärdig – så avarterna är lätta att skaka av sig.

Utom experimentet med ”goonga-sitar”. Ravi Shankar dämpar strängarna med tygbitar för en kortare, mindre indisk-klassisk ton: över ån, efter vatten, för att få sitaren att låta som en swarmandal. Ju mindre som sägs om det desto bättre, rent etiskt, men ur konsumentupplysande synpunkt måste det ändå nämnas.

Vill du höra Ravi Shankar finns det ingen anledning att köpa den här DVD:n. Det finns hur mycket annat som helst att lyssna på: från 60-talsklassiker som Three Ragas och In Concert till 80-talsinspelningen på Ocora. Vill du ha en sitar-DVD kan vi verkligen rekommendera Raga Sudha Rasa, där Nikhil Banerjee spelar Maluha Kalyan i episka trekvart. Och vill du höra den sene Ravi Shankar i sin prydno ska du lyssna på hans Living Room Sessions. Tenth Decade in Concert: Live in Escondido duger bara till att damma spindelväven av din indignation med, om denna mot förmodan skulle ha falnat.

Nu är ju det inte direkt fy skam, det heller, men vi skulle som vanligt hellre vilja höra mer bra musik.

JV, RK

Anime med Saraswati: Aquarian Age – Sign for Evolution

Som vi tipsade om under rubriken Saraswati världen runt: Japan figurerar den indiska musikens gudinna i hela två olika anime-serier, Happy Seven och Aquarian Age – i sin japanska form, alltså, Benzaiten 弁才天 (mer om denna gudinna här). Happy Seven såg vi nyss och nu har vi tuggat oss igenom även Aquarian Age.

Som på alla sätt och vis är en helt annan serie än Happy Seven. Det hela handlar om tonårslosern Rumiko 留美子 och hans tråkiga rockband som kämpar för genombrottet, repande ovanför föräldrarnas konbini. Ett par manipulativa showbiz-profiler tar sig an gruppen, och förvecklingarna är av typen världens snyggaste popstjärna stjäl deras låt och får en hit med den. Inget flams och trams men heller inget som egentligen berör.

Någon gång per avsnitt får man en liten glimt av de magiska strider som diverse förvandlade tonårsflickor utkämpar i bakgrunden. För Rumikos barndomsvän Yoriko 順子, ett av bandets enda fans, är en av dem – förutbestämd att blomma ut i den stora gudinnan Benzaiten – men hon vet inte om det ännu.

Aldrig har väl en serie handlat så lite om det den faktiskt ska handla om. Animen bygger på kortspelet Aquarian Age, där man samlar och spelar ut sina magiska tjejkort mot varandra, men serien är ett platt slackerdrama och tjejkraften lyser med stor frånvaro. Inte förrän långt in i fjärde avsnittet förvandlas Yoriko till Benzaiten för första gången, och inte förrän i avsnitt åtta (av tretton!) har vi något som helst fokus på de magiska konflikterna. Först här får vi höra om de stridande fraktionerna: Arayashiki 阿羅耶識 som använder asiatisk magi, Wiz-dom som använder europeisk och de pälsklädda monstren i ”Darklore” har slagits sedan tidernas begynnelse (om vad?) och ingen vet längre varför. De senaste åren har två nya grupperingar lagt sig i: EGO (Evolutionary Girls Organization) som tror sig vara nästa steg i människans evolution, och rymdvarelserna i ”Eraser”. Till råga på allt har så kallade ”mindbreakers” givit sig in i leken: varje mindbreaker agerar ensam och hans enda superkraft är att ta kontroll över de andra stridande.

Yoriko som Benzaiten skulle blivit Arayashikis nya ledare, men om hon istället visat sig ta Saraswatis väg skulle hon hamnat i Darklore. Och tänka sig, just som hon vaknade till sina Benzaiten-krafter kom en mindbreaker och förvred henne till Saraswati.

Förstås är den tråkige Rumiko också en sådan mindbreaker, som nu får försöka ställa saker och ting tillrätta.

Spelet kan börja – men det är ju bara fem avsnitt kvar! Och då har vare sig EGO eller Wiz-Dom synts till, och ingen Eraser har givit sig tillkänna mer än som showbiz-slem. (Vi tror inte ens att serien egentligen förklarar vilka som är Erasers och vilka som är EGO.)

Så gör man förstås inte en anime och Aquarian Age: Sign for Evolution är en dålig serie. Men om man bara ser till behandlingen av gudinnan slår den Happy Seven med hästlängder. Här är hon Maha Saraswati fullt ut och inte bara Benzaiten, och istället för olidligt våp är hon en fruktansvärd kraft. Metafysiskt är Hon seriens självklara huvudperson; metafysiskt kretsar allt kring Henne.

Det gör det dock inte de facto, utan mest kring detta ointressanta rockband. Och även om hon slår Happy Sevens odugliga bimbo med hästlängder har hon begåvats med stora ormar (!?), och man kan ju lugnt säga att hon inte precis framför någon indisk klassisk musik, så det räcker inte till mer än två stjärnor. Det japanska försöket att måla indiska Saraswati som den inhemska efterapningens onda tvilling faller inte heller i god jord.

Aquarian Age är som sagt mer än bara denna serie på 13 avsnitt. I botten finns ett relativt stort kortspel och runt detta finns även spinoffmangan Aquarian Age: Juvenile Orion オリオンの少年 (här fanns planer fanns på en spelfilm, men verkar ha skrinlagts) och OVA:n Aquarian Age: The Movie. Saraswati är inte med i någon av dem och Panchamkauns måste tyvärr lämna den japanska populärkulturen för den här gången, kanske för alltid.

Det gör vi med en bild på Saraswati/Benzaiten som hon tedde sig i själva spelet:

Tänk att så vackra illustrationer kan layoutas på så fula kort.

Anime: Aquarian Age アクエリアンエイジ: Sign for Evolution. Regi: Ohashu Yoshimitsu 大橋 誉志光. Manus: Soma Kazuhiko 相馬 和彦. Studio: Broccoli 株式会社ブロッコリー, Madhouse 株式会社 マッドハウス. 13 avsnitt, 2002. Label: Victor VIBF-114–120 (7 DVD)

■ ■

Anime med Saraswati: Happy Seven

Som vi tipsade om under rubriken Saraswati världen runt: Japan figurerar den indiska musikens gudinna i hela två olika anime-serier, Happy Seven och Aquarian Age – i sin japanska form, alltså, Benzaiten 弁才天 (mer om denna gudinna här). Nu har vi sett den första: Happy Seven, en magical girl-serie från 2005.

Den dåliga Sailor Moon-kopian Sakogami Amano 迫守亜麻 är otursförföljd och upptäcker i sjunde klass en ”turforskningsklubb” bland alla de föreningsaktiviteter som japanska skolbarn håller på med. Den visar sig bestå av flickor (och en pojke, som hon snabbt blir kär i) med magiska krafter, som på lediga stunder bekämpar en sorts demoner som passar på att ta olyckligt folk i besittning och sedan ger dem fortsatt elände.

Kärnan i klubben är ”Happy Seven”, som har krafter baserade på den goda lyckans sju, en grupp gudomliga väsen i japansk gladfolktro. En av dessa sju är alltså Benzaiten, den japanska Saraswati, och hon kanaliseras här av Sarasigawa Kiku 新須川菊 (spelad av Nakahara Mai 中原 麻衣). Född 12 augusti, 159 cm lång, och: 88 cm runt tuttarna, 55 runt midjan och 88 runt höfterna. Blodgrupp B. Som det ska vara i Japan.

Man vrider sig av skratt

Tyvärr är Kiku en riktig bitch. När de sju ska sammanfattas på någon sekund i avsnitt tre visar man hur hon stjäl en annan flickas lunch. Ska det vara Saraswati? Men så är Happy Seven ingen bra serie. Nivån kan exemplifieras av att Mahiru Oki 沖まひる som kanaliserar fiskarguden Ebisu 恵比須 är lesbisk: skämtet är att hon ”gillar fisk”. Bättre än så kan Japan, landet som redan på 70-talet gav oss Rose of Versailles ベルサイユのばら och Oniisama e … おにいさまへ… och på 90-talet Revolutionary Girl Utena 少女革命ウテナ. Och som dessutom är ett land där alla gillar fisk.

Amano har själv inte superkrafter (ännu), men blir på något sätt klubbens ”manager”, och handligen kan börja. Avsnittsformen blir att de sju hittar någon elev eller lärare i skolan som inte har det så bra, avslöjar att en demon bär skulden, och nedkämpar denna summariskt varpå större harmoni. (Gradvis visar sig demonerna lyda under elevrådsordföranden Tomoya Kuki 九鬼友也, en kostymklädd fjolla som i sin tur lyder under mörkrets drottning Kokuanten 黒闇天, som av namnet att döma kanaliserar Kalaratri (!) men här mest hänger omkring i en drömvärld i lila kimono och är klyschigt ogin.)

Saraswatis, förlåt, Kikus första insats att tala om kommer så sent som i fjärde avsnittet. Någon hangaround kärar ner sig i en flata i pojkuniform, som befinns vara besatt och måste hjälpas – att bli flicka igen. Det blir Kikus (Benzaitens) uppgift: ”för jag är kvinnligast och sexigast! Oa ha ha ha ha!”

Oki propsar på att få hjälpa till, men inte för att det gäller en flatsyster utan för att bruttans namn innehåller ett kanji för haj. Verkligen super.

Klädshoppingen går – sådär:

Det visar sig efter mycket om och men att bruden är olycklig för att hennes föräldrar förbjudit henne att ägna sig åt sin stora passion – plastmodeller. När de sju låter henne bygga ett jaktplan blir hon så lycklig att demonen (en ynklig unge!) måste fly sin människohamn och kan nedkämpas av Saraswati och fiskflatan: Saraswatis insats är dock inte större än att hon svingar sin biwa som en klubba, och missar grovt.

Smörjan slutar med att modellnörden kränger på sig flickuniformen och föräldrarna accepterar hennes modellbyggande.

En lite väl postmodern behandling av denna obligatoriska animefigur, kan vi tycka. Å en sida lite problematiserande: den nördiga kvinnan kan även vara kvinnlig; den manhaftiga hetero. Å en annan lite nattståndet: tåget har nog gått för homosexuell undertext byggd med antydningar – fast nostalgi är ju inte dumt. Å en tredje sida tröttnar man aldrig på den japanska butchvurmen. Butchen måste emaskuleras till varje pris, för varje heterosexuell japanska slår om direkt så fort hon ser en butch.

Dock är det bara konceptet, att detta behöver ske, som fascinerar. De enskilda instanserna (som den här) fascinerar inte. Men strunt samma. Dealbreakern för oss är ju denna ovärdiga behandling av Saraswati.

Om vi följer henne genom avsnitten: I det femte klär hon av sig och dansar samba (för att locka kunder till Okis fiskstånd!). I det sjätte är hon knappt med. I det sjunde sätter hon ihop sin biwa med hammaren från Kuriya Kuroda 黒田くりや (som kanaliserar Daikokuten大黒天 – en japansk-buddhistisk utveckling av Shiva!) till ett ointressant supervapen som spränger mörkrets drottning halvt åt helvete (det krävs ändå att pojken i klubben kliver fram och räddar flickorna).

Avsnitt åtta handlar mycket om Kiku. Amano kommer av misstag med i en musiktävling, sedan hon råkat skriva sitt namn på Kikus bidrag. Kiku måste då ge henne sånglektioner – men hon lär sig aldrig, trots att lektionerna omfattar både pannkaksätning och löpband med elchocker, så Kiku försöker ställa upp utklädd till Amano. Det slutar med kalabalik, Amano går upp och visar att hon visst kan sjunga, hon vinner tävlingen och går vidare till nästa omgång … och måste få ytterligare ”lektioner” av allas vår gudinna.

(det är inte varje dag man ser Saraswatis underbyxor)

I avsnitt nio, en tårdrypande historia om en pojke i rullstol som dör på ett sjukhus, slåss hon och fiskflatan återigen mot en demon tillsammans, och Benzaiten får in en träff. I avsnitt tio, där Amanos egna Sailor Moon-krafter kommer fram, gör hon inget av värde; avsnitt elva handlar bara om hur de alla (nåja) tjafsar om klubbens pojkes gunst. Så även tolvte avsnittet, och nu även med elevrådsordföranden och Kokuanten inblandade. Trettonde avsnittet är en enda lång och invecklad slutstrid som mest kretsar kring huvudpersonerna, begripligt nog.

Och någon av dem är inte Kiku/Benzaiten. Men det är inte bara därför vi inte gillar serien. Fräckisarna känns nattståndna, de sju gudarna som en helt outnyttjad resurs, och Sailor Moon-plankningen för uppenbar. Det är så likt en annan serie att man måste jämföra med en annan serie, som till skillnad från Happy Seven är gjord med både hjärta och hjärna, omsorg om varje detalj och den japanska intelligenta kreativiteten i bra manga och anime som saknar motstycke i allt annat populärkulturellt berättande. Sailor Moon är en klassiker för all tid, och Happy Seven har du väl inte ens hört talas om.

Och Saraswati som bitchig pushover ska du väl få slippa. Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, så inte är det den här i alla fall. Och ska du prompt se den, så se upp, om du är ovan vid anime: huvudpersonen (en sjundeklassare) har sex med en hund redan i avsnitt två. Slickandet sker under täcket, vinklat som buskis, och hunden är egentligen klubbmedlemmen Shoujou som förvandlat sig (klubben är större än Happy Seven, och hennes superkraft är att bli ett spetsliknande otyg; det här är det enda den används till) – men för riktigt inbitna hundhatare kan det nog ändå vara svårsmält.

Usch!

Nya tag med Aquarian Age utlovas härnäst!

JV

Anime: Happy Seven はっぴぃセブン. Regi: Yabuki Tsutomu 矢吹 勉 . Baserad på böcker av Kawasaki Hiroyuki 川崎 ヒロユキ. Studio: Studio Hibari スタジオ雲雀. 13 avsnitt, 2005. Label: Amuse Soft アミューズソフト販売 ASBY-3282–ASBY-3288 (7×2 DVD)

Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

För fyra år sedan skrev undertecknad att Mani Kauls Dhrupad från 1982, 1983 eller 1984 är bättre än Ashish Sankrityayans färska Call of the Deep. Men är den verkligen det? För inte länge sedan visades den gamla filmen på engelska Channel 4, och vi tog förstås planet över till Southall för en titt och en utvärdering.

Faktum är att det är dags att sluta namedroppa denna kultförklarade skapelse och istället göra upp med den scen för scen:

1. Förtexter. Sång: Zia Fariduddin Dagar. Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar … och Bahauddin Dagar, som rörande nog får vara med inte bara i en kort snutt riyaz (2) utan också i förtexterna.

2. Bahauddin, 12–13 år, i riyaz.

3. En karl med mustasch och polisonger gestikulerar runt i fortet i Gwalior och deklamerar gamla skrifter. Han presenteras inte, hans närvaro kommenteras inte, det han deklamerar har just nu inte mycket bäring. Denne mystiske sahib kommer att ha en stor roll i filmen, men vem är han?

4. Zia Fariduddin och Zia Mohiuddin Dagar i en duett, sång och Rudra-veena, högst upp på fortet, medan solen går upp. Detta håller på i tio minuter, och en generation europeer som upptäckte dhrupad senare än 1984 och aldrig såg den här filmen kände att de här duetterna hölls hemliga ända tills svenska Country & Eastern släppte en Malkauns från 1968 på CD för fem år sedan. Så var alltså inte fallet.

5. Zia Mohidduin Dagar demonstrerar något på sin Rudra-veena som man inte förstår vad det är. Så här är det alltid klippt: man får aldrig se frågan, bara ett brottstycke från mitten av svaret. En filmare med andra idéer hade kunnat göra en informativ dokumentär av materialet.

6. Folkliga festligheter med svärd och cymbaler klipps in utan förvarning, tillåts hålla på i evighet och har absolut ingenting med dhrupad eller resten av filmen att göra.

7. Till sist börjar mannen med polisonger föreläsa lite om indisk samhällshistoria, och svärddansarna har nu väsnats så långe att man välkomnar honom.

8. Zia Fariduddin Dagar sjunger raga Bihag. Äntligen!

9. Då och då visas ett par stora bröst under Fariduddins framträdande, gissningsvis för att hålla tittaren intresserad. Det är fint, men hade inte behövts. Det här är Fariduddin i högform – han är verkligen en unik, enastående sångare. Att höra honom så här, om än bara i tio minuter, är en rejäl upplevelse.

10. Några lösa meningar om indisk musikhistoria (ur ett paleografiskt perspektiv) leder in i …

11. Ett pakhawajsolo – där trummisen sitter så långt från kameran att man inte ser vem han är.

12. Mer deklamerande paleografi från vår anonyme ciceron.

13. Pseudohistoria.

14. Zia Mohiuddin Dagar spelar Kamboji i fortet, ackompanjerad av jamande katt.

15. Zia Mohiuddin Dagar demonstrerar hur man spelar nishad i Kamboji.

16. Fascinerande familjehistoria. Varje generation behöver en teoretiker, som varken spelar eller sjunger utan koncentrerar sig helt på studier. Vem har den rollen idag?

17. Ett brinnande framförande av ”Tum Rab Tum Saheb” av Fariduddin Dagar. Av detta visas bara en liten snutt.

18. Mycket liten lec-dem av bröderna Dagar. Mycket liten. Som sagt, någon dokumentär är det inte.

19. Denna intetsägande interiör visas genom flera minuter av en eldig ”Shubh Mahurat” (raga Suha).

20. Så här såg det egentligen ut. Notera att Zia Mohiuddin beenkar sjunger duett med Fariduddin.

21. Ett astronomiskt observatorium filmas runt, runt, medan en speakerröst berättar hur det var förr i världen. I bakgrunden rullar fortfarande den fantastiska ”Shubh Mahurat”, nedtonad, sönderpratad – det är riktigt frustrerande.

22. Släktträd. Inga invändningar från Panchamkauns!

23. Hustak, av alla motiv, filmas in absurdum medan Fariduddin, Mohiuddin och vad som låter som kvinnor, körer och barn musicerar intensivt någonstans kring Bhinna Shadja/Kaushik Dhwani/Pancham.

24. The End.

* * *

Ja, vad ska man säga? Vi tycker nog inte att det här är bättre än Call of the Deep. Musikaliskt är det storstilat men som film är det förkastligt. Inte minst för att de som inte vet något om dhrupad, som inte vet något om familjen Dagar (och filmen verkar sannerligen vända sig till dem), får intrycket att dessa musiker bor i ett tre kvadratkilometer stort fort … och det gör de inte.

JV

Khyaliya bole: Ganapati Bhat

BANGALORE. Nu är vi långt ner i södra Indien, och alla på mattan – Ganapati Bhat själv, den ödmjuke sångaren från Hasanagi, hans två söner med varsin tanpura, Raghunath Nakod på riktigt välljudande tabla – utom harmoniumspelaren Vyasmurthy Katty – har full kalufs. Exotiskt! Och det kanske kan vara en anledning att se Ganapati Bhat på VCD istället för att höra honom på skiva.

Fountain Music, med mottot ”Friend of Music Lovers”, har släppt en konsert från 2004 på två VCD:er, där programmaterialet – scenen filmad med flera kameror, men utan en enda bild på publiken, vilket känns konstigare än det kanske låter – kämpar i motvind mot trailers för fantastisk buskis. Vi hade hur som helst inte lyssnat på Ganapati Bhat tidigare, men bara hört gott om honom. Han är shishya till Basavraj Rajguru och CR Vyas, och istället för att söka berömmelse driver han gurukul, musikskola för lokalbefolkningen och ekologiskt jordbruk i en liten by på Karnatakas landsbygd. Kan det bli mer behjärtansvärt?

Så, det är inte ett köp vi ångrar. Även om det är två VCD med oslipad, oromantisk Maharasthra-khyal med harmonium. Men bra musik finns här faktiskt också: En madhyalayachhota i Madhuvanti, ”Eri Adli Koyaliya Bole”, sjungs med rent magisk layakari: inte en en enda gång begriper vi när mukhdan ska komma, fast det är rak teental hela tiden. Man brukar höra sådana historier och bara tycka att lyssnaren är dum i huvudet och inte kan räkna; men det handlar inte alls om rytm och matematik, utan melodi. Med en tillräckligt klurig och konstfärdig melodi glömmer man bort takten – varje gång. Madhyalyabadan i Shree går heller inte av för hackor, och ”Dekho Sakhi Barasana Ko” i Desh är en sällsynt bra bandish,

P S’ N S’ | n n D P | (G)m, G RS | R m P,
P S’ N R’ | n D P m | G, G RS | R m P,
P S’ N R  | – n D P | m G GRS | R m, P (osv)

som behandlas med både respekt och fantasi.

Det är det han är som bäst på: att vända och vrida på en bra melodi i lagom tempo. Men lika suverän som han är där, lika dålig är han på ati-vilambit. Inledande Madhuvanti är nästan en timme lång, och den enorma badan helt olyssningsbar. I bol-alap jobbar han med långsam meend och ännu hellre med långa raka toner, utan att ha särskilt stadig röst, och innan man vet ordet av står jobbig gamaktAnbazi som spön i backen. Likadant behandlas Shyam Kalyan, huvudnumret på andra skivan. Rösten är sannerligen inte den vackraste, så musiken måste leva på att man hör hur han tänker – går det för långsamt tappar man intresset, går det för snabbt hinner man inte med.

Dock ska Ganapati Bhat ha all heder av sin gurukul och sitt ekologiska lantliv – och inte minst av att han är den första sångare på flera år som vi hört sjunga en tarana ordentligt, med enbart taranastavelser och ingen tAnbazi. All heder åt Ganapati Bhat!

VK

VCD: Pandit Ganapati Bhat volym 1–2. Sång: Ganapati Bhat. Harmonium: Vyasmurthy Katty. Tabla: Raghunath Nakod. Label: Fountain Music FMRVCD-014/15 (två separata volymer). Innehåll: Madhuvanti (52 min! – vilambit ektal ”Hnoo To Tore Kaaran”, madhyalaya teental ”Eri Adli Koyaliya Bole”), Shree (madhyalaya roopak ”Sur Laya Taal Me”, drut ektal ”Sun Sunraiye Ri Saki Aai”); Shyam Kalyan (madhyalaya teental ”Mora Man Hara Leeno”), Desh (drut teental ”Deko Sakhi Barasana Ko”, tarana), bhajaner. Live på Bharatiya Vidya Bhavan, Bangalore, 2004

■ ■ ■

Dhrupad: Call of the Deep

Film: Dhrupad: Call of the Deep (2004). Av: Ashish Sankrityayan. Med: Rahim Fahimuddin Dagar, Ashish Sankrityayan. Webbplats: www.dhrupad-film.de

■ ■ ■

Någonstans mellan hemvideo och dokumentär hittar vi Call of the Deep, en kärleksfull 73-minutersfilm av dhrupadstudenten Ashish Sankrityayan som nu kommit ut på DVD. I ändlösa tagningar från Fahimuddin Dagars vardagsrum får vi följa en odramatisk gandabandan-ceremoni, en ständigt nickande Ashish, en mästare som sitter i pälsmössa och driver med andra sångare – och, en helt annan mästare i maläten T-shirt som demonstrerar den vackraste dhrupad som tänkas kan.

Till Ashish heder finns här inget romantiserande av en dhrupad på utdöende, ingen uråldrig sångkonst som kämpar i uppförsbacke i storstadslarmet. I stället får vi ett säkert oavsiktligt mystifierande av det dagarska hushållet, genom ögonblickskorta glimtar av ett bedårande persongalleri: det lilla barnbarnet (vems?) som inte förstår uppskatta gammgubben, fyra–fem unga damer i ständiga kafferep, trädgårsmästaren som fraktar gräsklipparen på pakethållaren, en solande katt och (till mästarens uppgivna förtret) skällande hund. Men samband, sammanhang? Aldrig. Förmodligen av ren tur har Ashish med sin hemgjorda klippning fått till en riktigt sevärd historia – faktiskt ännu bättre än en konsert hade varit filmad rakt upp och ned.

Till slut får vi följa Fahimuddin till en festival i Udiapur, där han sjunger lättrepertoar om Ali. Klipp till studenten som på sjunde dagen kastar sin röda tråd i floden; chockklipp till Indiens vackraste blinda fakir som tar emot en allmosa. Och klipp till en gudinnestaty medan Fahimuddin reciterar en bön till Gauri. Men denna envisa religiösa dubbelmoral är också det enda som kan gå tittaren på nerverna. Även om den inte är lika bra som Mani Kauls Dhrupad från 1983 är Call of the Deep klart bättre än Ian Hardys Singing Between Two Worlds från häromåret, och får en stenhård rekommendation: så bra att SVT hade kunnat visa den på 80-talet, innan de lade ner public service-arbetet och försökte sig på det hopplösa tutt-TV utan vare sig tuttar eller arsle.

JV