Deutschland über alles: über alles in der Welt

Det kom ett paket med två skivor och ett brev:

Brev: tysk kundservice

Och en hembränd CDR med en korrigerad version av den ena skivan. Originalet från Swarashree Enterprises i Mumbai hade ingen spårindelning, bara ett långt spår med tre stycken med långa tysta partier emellan, och ett glapp i musiken i första stycket. Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har då läst in den i datorn, tagit bort tystnaden och glappet, delat upp det hela i tre spår och bränt en ny skiva.

Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Tysk kundservice. Så långt utöver det vanliga, så långt över förväntan. Über alles in der Welt.

Vad var det då vi hade köpt?

Swarashree Enterprise i Mumbai har gett ut CD-versioner av ett gäng inspelningar som de hade ute på kassett i Indien 1983. Det är Kumar Gandharva, Zarin Daruwalla, Abdul Halim Jaffer Khan, DV Paluskar, Zia Mohiuddin Dagar, Yeshwantbuwa Joshi och kanske andra. Möjligtvis till och med så sällsynta artister som Chandrashekhar Naringrekar och Padmavati Shaligram. En del av CD-utgåvorna låter bättre än kassetterna, kanske alla.

Vi kom över ZM Dagar och Yeshwantbuwa Joshi.

Yeshwantbuwa Joshi: The Long Lost Cult Singer Reappears!

JJAlbum: Echoes of a Golden Voice. Sång: Yeshwantbuwa Joshi. Sarangi, tabla, harmonium: Ingen uppgift. Innehåll: Hameer (vilambit jhoomra ”Chameli Phuli”, drut teental ”Aaj Ghan Garaj”), Gaud Malhar (”Lade Ladesi”) och Bahar (”Belariyan Phuli”). Label: Swarashree Enterprises YJ001

■ ■ ■

Yeshwantbuwa Joshi är en legend – en av de renlärigaste och bästa sångarna i Gwalior-gharanat, denna urkälla till så mycket musik och till så få skivor med renläriga sångare. Han var elev till Mirashibuwa, som gått i lära hos Balkrishnabuwa Ichalkaranjikar och Vishnu Digambar Paluskar, och för all del även till Agra-mästaren Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas”. Magiska namn alla. Jagannathbuwa Purohit ”Gunidas” så magiskt att det inte spelar någon roll att han var från Agra.

Yeshwantbuwa Joshi är en legend, ett magiskt namn på en stamtavla med magiska namn. Och det vet vi alla. Men hur många har skivor med honom?

Vi har ärligt talat sett en, och det är den här, urpsrungligen från 1983.

Bara på baksidan står titeln Echoes of a Golden Voice, och där beskrivs han/skivan/repertoaren (oklart) också som ”Epitome of Gwalior Gayaki”. Intressant nog finns det en skiva med Laxman Krishnarao Pandit som heter Epitome of Gwalior Gayaki, som lever upp till namnet och är helt fantastisk, på sätt och vis en bättre skiva än vi trodde fanns.

Hur står sig Yeshwantbuwa Joshis skiva mot LK Pandits?

Den har ett starkt huvudnummer i raga Hameer. Precis som LK Pandit sjunger Yeshwantbuwa mycket ren khyal utan gimmickar, och upplägget med ”Chameli Phuli” och ”Aaj Ghan Garaj” visar effektivt olika aspekter av ragan – bada och chhota som sthai och antara; jämfört med ”Chameli Phuli” drar ”Aaj Ghan Garaj” nästan iväg mot Bilawal och Nand.

Men det upplägget har också en baksida. Vilambit blir något enformig i en begränsad del av Hameer. Inte minst som det i den här stilen är pang på och full fart från första tonen (det som idag kallas vilambit skulle nog Yeshwantbuwa kallat ati-vilambit). Hameer som huvudnummer äger inte samma urkraft som LK Pandits Puriya, långt därifrån.

På det som var B-sidan på kassetten är 15 minuter Gaud Malhar bra och 15 minuter Bahar oengagerande och blir intressant först på slutet. Vilket kommer som en paradox, för dittills har de snabbaste partierna varit de minst lyckade. Yeshwantbuwa sjunger fantastiskt, för full hals, men det betyder också att han försöker undvika att jobba med stämläpparna och då kan han heller inte packa distinkta toner lika tätt som till exempel Bhimsen Joshi. Ändå hettar det till när det går undan i hans Bahar – men det är efter en blek början.

Med två halvtimmar musik istället för en halvtimme och två kvartar hade det kanske blivit en mycket bättre skiva. Som en är nu är den inte så magisk som namnet Yeshwantbuwa Joshi. Det skulle kunna tänkas vara en orättvis förväntning. Kanske är vi dömda att bli besvikna på så magiska namn. Men kom då ihåg att när det väl kom ut en ordentlig skiva med Kesarbai Kerkar var det mycket riktigt den bästa musik vi någonsin hört.

Kom också ihåg att Laxman Krishnarao Pandit har gjort en bättre Epitome of Gwalior Gayaki.

Och att Kumar Gandharva har sjungit in en ”Chameli Phuli” som är Yeshwantbuwa Joshis raka motsats. Kumar Gandharva hade bara en fungerande lunga och kunde bara sjunga kortare fraser, en svaghet i en musikform som bygger på långa fraser. Kumar Gandharva är berömd för att han vände den svagheten till en styrka. Genom att hacka upp musiken i småfraser och injicera tystnad mellan dem skapade han en spänning så tjock att det gick att skära den med kniv. Hameer i Baithak-serien är en av hans mest elektriska inspelningar. Underbara surgubben Kumar Prasad Mukherjee kallade Kumars Gandharvas gayaki för ”melodrama, not drama”. Vi är nog inte större än att vi tycker att Kumars melodrama gör ännu bättre musik av Hameer än Yeshwantbuwas ortodoxa drama. Men vi är inte i Kumar Prasad Mukherjees liga.

Zia Mohiuddin Dagar: Ahir Bhairav & Malkauns

ZMDAlbum: Instrumental – Rudra Veena. Rudra-Veena: Zia Mohiuddin Dagar. Pakhawaj: ingen uppgift. Innehåll: Ahir Bhairav och Malkauns, med dhrupad i båda: ”Hey Jagadish” och ”Jayati Jayati Shri Ganesh”. Label: Swarashree Enterprises UZMD001

■ ■ ■

Den andra skivan vi kom över var Zia Mohiuddin Dagars Ahir Bhairav och Malkauns. En av de rätt sällsynta skivor där han spelar dhrupad och inte bara alap. Inte minst därför ville vi höra den. Lite blev vi besvikna.

Vi har lyssnat rätt mycket på ZM Dagars Rudra-veena genom åren, så i stor utsträckning har vi hört det förut. Det är långt ifrån första gången vi hör hans Malkauns. Musikerskapet är förstås som alltid solitt och effektivt, ragadarin oklanderlig, men nästan hela Malkauns spelas i så högt register att spåret kan betraktas som bortkastat. Ahir Bhairav är betydligt bättre. Det är ingen helgjuten skiva, långt från Zia Mohiuddins storverk, men väl värd en rekommendation för en halvtimmeslång Ahir Bhairav på Rudra-veena.

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna

Men kundservicen från Tyskland gjorde oss inte besvikna. Vi säger det igen: Säljaren, som importerar indiska skivor till Europa, har läst in den defekta skivan med Yeshwantbuwa Joshi i datorn, tagit bort defekterna, och bränt en ny skiva med korrigerad spårindelning. Utan extra kostnad. 10 euro betalade vi för den skivan.

Mer om att entusiastiskt fixa till perfekta versioner av defekta skivor läser du här, med tips och praktikfall.

JV

Traveler’s Todi: dhrupad på dragbasun och didjeridoo

Stuart Dempster

Album: Traveler’s Todi. Trombon: Greg Powers. Mässingsdidjeridoo: Stuart Dempster. Innehåll: Todi (alap-jor-jhalla). Label: Pran. Betyg: ?

Traveler’s TodiMannen på bilden, med luren i hugg, är Stuart Dempster, och kanske är luren en ”mässingsdidjeridoo”. Det ser i alla fall ut som att det skulle kunna vara en, och det är hur som helst en sådan han spelar, istället för tanpura, på CD:n Traveler’s Todi från 2010 där han ackompanjerar en Greg Powers som spelar ”dhrupad på trombon”.

Traveler’s Todi är vår vattentäta ursäkt varje gång vi ligger på latsidan med vår bevakning. För hur ska vi kunna uppbåda någon entusiasm för en kulturform där det faktiskt har gjorts en skiva med dhrupad på trombon?

Men bilden är från omslaget till en skiva som heter On the Boards som Stuart Dempster släppte 1983. Så när han ackompanjerade Greg Powers trombondhrupad var han i 70-årsåldern, och det är något förmildrande med den omständigheten. Rage, rage against the dying of the light.

Denne trombonist Greg Powers har lärt sig dhrupadens sköna konst av inte bara hedersknyffeln Jeff Lewis utan också direkt av indierna i form av Uday Bhawalkar, Zia Fariduddin Dagar och Bahauddin Dagar. Indier gillar ju exotiska instrument och de tyckte väl det var kul att höra sin dhrupad så förflyttad, och på någon sorts papper går det att förstå tanken med trombonen. Den har ju inga fasta positioner. Tonen går att båda böja och flytta.

Men det är på papperet, det. Och i viss mån i långsam alap. Att höra en jor-jhalla på trombon är att dö en smula; instrumentet är på tok på tok för trögspelat. Vi är inga monster, men det ligger verkligen något i att skivan har förgiftat för oss; om Greg Powers nu har suttit vid Fariduddins fötter måste han ju ha upplevt Todis mysterier, och måste väl ändå själv också tycka att det är festligt att hans skiva över huvud taget finns snarare än att den verkligen är bra, ställd bredvid guruernas egna.

Vi är väldigt kluvna till Traveler’s TodiÅ ena sidan är det raga Todi – heligare blir det inte – som spelas på trombon. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik, och visst är det omisskännligen Todi. Vi brukar inte avkräva anspråkslösa musiker något ragadariskt djup. Men musiken mäktar sannerligen inte med trombon. Så å ena sidan är det klart över gränsen.

Å andra sidan the things we do for culture. Stuart Dempster är född 1936 och här satt han 2010 och spelade mässingsdidjeridoo bakom en dhrupad-trombonist, cirkelandandes i 40 minuter. Han sägs ha introducerat didjeridoon i Amerika – rätt åt dem – och nog passar den väl så bra som tanpura bakom mässingsblåsmelodi. Och Greg Powers har utverkat stipender och bosatt sig i Indien, bara för att lära sig spela dhrupad på dragbasun. Det fascinerar och det förmildrar på något sätt, hur skivan än låter.

* * *

En välsjungen raga Todi är en av de största upplevelser en kan ha som människa. Vi tror vi slutar där, för klokare blir vi inte. Och sannerligen inte av Traveler’s Todi.

VK

Utkanten av Rudra-veena: Anant Bedekar

Anand Bedekar

Gammal singel: Instrumental Classical. Rudra-veena: Anant Bedekar. Label: EMI 7EPE 1568 (1972). Innehåll: Malkauns (alap/jor)

■ ■ ■ ■

Låt oss börja med att säga att vi inte själva har ett exemplar av denna mycket sällsynta sjutummare med Anant Bedekar på Rudra-veena. Vi har hittat den på en MP3-blogg* och tyckte den kunde vara rolig att ”bedöma”.

Så här sammanfattas kultartisten på rudravina.com:

Born in a family of music lovers, Anant Bedekar also played the sitar and the surbahar. His music, he said, was neither in the dhrupad nor in the khyal style. His expressive playing technique and the singular sound of his been made him an original beenkar at any rate, unjustly condemned to obscurity. In this segment, he plays on a massive instrument made in 1960 by Makanlal Roy in Calcutta.

Och det är samma segment EMI gav ut på EP. Vi gissar att så hemskt många inspelningar inte cirkulerar. Tyvärr.

För Bedekar är bra. Musiken må vara varken dhrupad eller khyal, men vems är det, utom en renlärig dhrupadiyas? Ska man som instrumentalist spela ”khyal” får man väl vara någon riktig Kirana-traditionalist. Om man undrar var han kom ifrån ska han ha varit elev till Laxmanrao Chavan, vars far Balvantrao Chavan var elev till Bande Ali Khan i Gwalior.

Det är all information som finns om Anant Bedekar på internet. Som han framstår här påminner han mest om Asad Ali Khan, med ett jawarisurrande twang på var och varannan ton. Det är ett rent nöje att lyssna på – hade det varit betydligt längre hade det kunnat bli femstjärnigt – men särskilt avvikande låter han inte. Om det musikaliska innehållet finns faktiskt inte jättemycket att säga då det är så litet, och situationen så onormal: en alap och en jor i Malkauns ska sammanfattas på sex minuter var.

Istället kan vi väl reflektera lite, så här mitt i natten, över inspelad musik nu och då. Å ena sidan har vi idag ett enormt överdåd, med timme efter timme av Malkauns i alla tänkbara och obegripliga tappningar bara något musklick bort. Å andra sidan föreställer vi oss automatiskt – ”det var bättre förr” – att det inte fanns så herrans mycket rat bland det man hade att spisa 1972.

Å tredje sidan är en 45-varvare med Anant Bedekar kort. Två gånger sex minuter; den är kort. Å fjärde sidan räcker var och en av de minuterna till att försätta en i precis lika mycket Malkauns som vilken CD som helst. Men till syvende och sist kommer man inte ifrån att 70-talsrasikan fick sitta framför skivspelaren och vända sida var sjätte minut hela kvällen. För det måste väl vara så man lyssnade på Anant Bedekar när det begav sig: på repeat.

RK, NK

*) Det är bara att googla. Så många andra relevanta träffar på Anant Bedekar lär ni inte få.

I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalda studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

State of the Sursringar 2014: Chris Doddridge ute på Bandcamp

Sursringar & Surbahar

Digitalt album: Sursringar + Surbahar. Surbahar, sursringar: Chris Doddridge. ”Label”: Bandcamp. Innehåll: Alap & jor i Ahir Bhairav på surbahar, alap i Jhinjhoti på sursringar.

Hur går det med sursringar? är en fråga vi ställt oss då och då. Ett instrument som ligger nära det ultimata vad gäller såväl exotica som dhrupad – och ändå har det legat för fäfot sedan inspelningsteknikens begynnelse, i en genre som ständigt jagar nya klanger och angreppssätt.

För två år sedan gjorde vi en stor genomgång under rubriken State of the Sursringar 2012 och kom fram till att det var på Youtube det hände – ”förvånansvärt många” sursringar-spelare publicerar sig där, skrev vi, och lyssnade på Joydeep Ghosh, Arnab Chakrabarty och Chris Doddridge från England.

Sedan dess har någonting faktiskt hänt. Nej, det är inte India Archive Music som återuppstått och gjort en CD med Jody Stecher. Och det är inte Bihaan Music som grävt upp någon okänd förmåga. Nej, det är ingen annan heller som gjort någon CD med surbahar, CD:ns saga är ju nästan all, och ingen hipster har oss veterligt gjort en LP.

Men Chris Doddridge följer med sin tid och har publicerat sig på Bandcamp. Sursringar + Surbahar heter det digitala albumet, och innehåller Ahir Bhairav på surbahar, 40½ minut, och Jhinjhoti på sursringar, 20 minuter.

 
Youtube-kommentarerna läser vi att man rippat ljudet från hans sjuminutersvideo och olovandes börjat sälja det som MP3 på Amazon. Tsk, tsk, och det var i alla fall inte vi. Men om det fick honom att släppa hela inspelningen på Bandcamp, då är det svårt att fördöma.

JV

Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av stora musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK

Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Jugalbandi upphöjt i två

Album: Jugalbandi. Sång: Malladi Brothers och Gundecha Brothers! Fiol: Embar S Kannan. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha. Mrdangam: MLN Raju. Label: Swathi’s Sanskriti Series SA546 (2 CD). Innehåll: ”gajavadanA karuNA sadanA” i Sriranjani av Papanasam Sivan (1890-1973); ”Shankara suta Ganesha” i Bhoop av bröderna Gundecha; alap-jor-jhalla/ragam-tanam i Abheri/Bhimpalasi samt ”nagumOmu ganalEni” av S:t Tyagaraja (1767–1847) och chautal ”Kunjan Mein Rachyo Raas”; Ragam-tanam-pallavi i Shankarabharanam/Bilawal: ”Sangeethamae Madhuram, Swara Raga Laya Bharateeya”; ”Shankara Girijapati” i Malkauns + mangalam i Hindolam

■ ■ ■

Den 26 augusti 2010 strålade Bröderna Gundecha och bröderna Malladi samman för att samla in pengar till Cancare Foundation med en gemensam konsert – något som toppade allt, knäppare, galnare, större, mer oväntat osv än allt som tidigare gjorts på dagens kicksökande indisk-klassiska scen: en duett mellan två duor; en jugalbandi upphöjt i två!

Och eftersom konserten hölls i Chennai och inte i Bhopal spelades den in och gavs direkt ut på skiva. Och eftersom skivan oss veterligt aldrig har recenserats någonstans …

Nej, vi måste tillstå att det faktiskt är riktigt spännande. Det är inte varje dag man sätter på en skiva och verkligen inte vet vad man kan vänta sig. Tilltaget är ju så pass bisarrt – fyra sångare? – att till och med den mest blasérade blir nyfiken och till och med den mest skeptiska måste höra det.

* * *

Bröderna Malladi öppnar skivan i ensamt majestät: Papanasam Sivans ”gajavadanA” i Sriranjani. Det är så bra, på det där sättet som bara sydindisk sång kan vara: överväldigande, hårtslående, drivet. Bröderna har övat in ett slagnummer, det hörs, och de sätter varenda ton. Effekten är fantastisk. Vi har inte lyssnat alltför mycket på bröderna Malladi, ska tillstås, och vi är imponerade.

De en gång så magistrala Bröderna Gundecha följer detta med en Bhoop. Sedan de för några år sedan utvecklade sin personliga stil, sin personliga twist på dhrupad, där de sjunger var sin melodi samtidigt är de bara en skugga av sina forna jag. Att höra dem så här, i tydlig kontrast mot fantastiska sångare, är att tvingas inse det. Idén fungerar bara sällan, deras alap förlorar sin kraft (när en når höga S för tänkt klimax håller den andre på med något annat en och en halv oktav ned osv). Layakari får numera alltid också mycket spelrum.

Syd–nord: 1–0. Innan de ens börjat sjunga ihop. Men nu är det dags. Vad i hela världen ska de hitta på?

Ragan är Abheri, nordindiska Bhimpalasi för bröderna Gundecha, och det är riktigt vackert. De båda duorna delar upp alap mellan sig, med utfall återigen till bröderna Malladis fördel. Dhrupad-alap är långsam, och utvecklar ragan gradvis över lång tid. Den vinner inte på att delas upp. Karnatisk alapana fungerar inte så – och är ju dessutom redan från första början lika snabb som den snabbaste khyaltanbazi. Varje gång bröderna Gundecha tar över sjunker tempot (såklart), och man kan inte låta bli att undra varför de sjunger lika mycket musik på en minut som bröderna Malladi på fem–tio sekunder. Vi vet svaret, ni vet svaret, men på den här skivan hörs inte svaret. Här hörs bara två sydindiska supersångare som gör kort process. Kompade på fiol, dessutom. Tre mot två. Det finns ju inte en sportmössa.

Syd–nord: 2–0.

Tanam/jor är ingen större framgång för någon av sidorna (fortfarande 2–0 alltså), men i den komponerade delen är det dags igen: bröderna Malladi river av Tyagarajas ”nagumOmu” och äger Abheri totalt. Bröderna Gundechas dhrupad får svårt att hävda sig; den ska följa på deras egen alap, inte på en tour-de-force av två andra sångare. Kritin, däremot, är ju van att stå för sig själv.

Puh. Första skivan är till ända, och Sydindien leder med 3–0. På disk två väntar en 39-minuters RTP i Shankarabharanam/Bilawal, och den här gången kapar bröderna Gundecha tanam och dominerar med ändlös nomtom. Varje gång bröderna Malladi bryter in med lite karnatisk tanam är det efterlängtat, men det är bröderna Gundecha som gör den här improvisationen till sin och vi får lov att kora dem som vinnare, om så bara för att motståndarna får vara med så lite.

Syd–nord: 3–1.

Pallavin, ett specialskrivet pekoral till hyllning av den indiska musiken, är precis som man kunde vänta sig en gräslig kakafoni. För att båda parter ska få glänsa har man övat in partier som sjungs unisont, poängen med formen står verkligen inte att finna, och det bästa är väl allt som S Kannan spelar på fiolen. Hela stycket spelas dessutom med både pakhawaj och mrdangam, inte minst förstås den obligatoriska tanin som är en mycket värre kakafoni än du ens kan föreställa dig. Det är det värsta vi hört på skiva på länge i form av trummad dekadens och man blir på fullt allvar förfärad över kulturskymningen. Hur kan dhrupad, dhrupads fanbärare, stå bakom detta? Något liknande hade aldrig hörts på en skiva med bröderna Dagar, den saken är säker.

Syd–nord: 3½–1, för att mrdangam alltid vinner över andra trummor. Sluresultatet blir 3½–1½ då bröderna Gundecha avslutar med ”Shankara Girijapati” i Malkauns, en av våra favoritlåtar. Dhrupad kompad på fiol – för första gången på skiva? :)

* * *

Vi tror att vi precis har lyssnat på indisk klassisk musiks mest prominenta trainwreck i mannaminne. Det var definitvt sämre live än på skiva, det vittnar de många klippen om; man kan inte undgå att höra dem. Och det är så bisarrt från idé till genomförande, men med så framstående sångare. Det är därför vi ger skivan tre stjärnor i betyg. Musikaliskt förtjänar den det inte; det var bara så galet alltsammans. En hot mess! Dock kan man inte komma ifrån intrycket att dhrupad är underlägsen den sydindiska musiken – och att bröderna Gundecha inte längre är dess främsta, eller ens särskilt representativa, uttolkare.

Att det blir så här är inte konstigt. Det är självklart. En jugalbandi mellan två jugalbandi-par, nord-sydlig fusion, musikens kanske mest olika genrer – det är ju ett jippo anordnat vänner emellan för att dra in pengar till välgörande ändamål och säkert aldrig menat att ta på fullt allvar. Det är dock en perfekt exempel för att illustrera några poänger med jugalbandi.

För det första att nord och syd aldrig någonsin kan mötas eftersom de alltid envisas med att ha med sig var sin trummis, så att ingen ska hamna i underläge. Även den allra störste optimist borde svälja att på de premisserna blir nord-sydlig fusion alltid pannkaka.

För det andra att det ofta är lätt att se varför jugalbandi inte fungerar: de stilar som möts är för olika. Här är det den långsamma dhrupaden som får stå tillbaka för veritabla kaskader av karnatisk tonkonst, och det tjänar inte alls musiken utan inbjuder bara till jämförelse, som dessutom blir orättvis. En sådan jugalbandi är väl oftast alltså till och med moraliskt förkastlig.

Och alla vet ju att jugalbandi, det är av ondo. Men för det tredje: att jugalbandi är en fullt framkomlig väg till Indiens allra största musik. Både bröderna Malladi och bröderna Gundecha har ju gjort storverk. Men då krävs det att musikerna är syskon, eller elever till samma guru.

Eller?

Det är jugalbandivecka på Panchamkauns, på allmän begäran. Vänta er många långa betyg.

VK

Precis, det är klart att man inte ska behandla en jugalbandi som en idrottsmatch. Förlåt!

Amelia Cunis karriär

Vem vet hur vi prioriterar, men Sveriges nationaldag 2011 har vi i alla fall ägnat åt att kontemplera och rita diagram över Amelia Cunis karriär. 

Italienskan Amelia Cuni kan man väl säga är Europas enda dhrupadsångerska – en av en liten handfull kvinnor i hela världen som gett sig på denna manliga genre. Och det gjorde hon med stor seriositet: Hon bodde i Indien i mer än tio år och gick i lära hos både Vidur Mallick och Fahimuddin Dagar, såväl som Dilip Chandra Vedi (elev till Bhaskarbuwa Bakhale och Talwandidhrupadiyan Uttam Singh).

Ändå ser hennes karriär ut som i diagrammet ovan. Det är förstås inte nio dhrupadskivor av varierande kvalitet, utan två dhrupadsläpp som tornar upp sig över ett elände av ”världsmusik”. Att europeiska musiker som skolar sig indisk-klassiskt återvänder hem och gör ”världsmusik” hör ju till vanligheterna (och mer om detta nedan); det fascinerande med Cuni är att hon så kompromisslöst gjort både och.

* * *

Det börjar nästan ofattbart gräsligt med Monsoon Point (New Earth Records 9504), ett samarbete med en tysk ”sitarspelare” som kallar sig ”Al Gromer Khan”. Dhrupad med syntmattor – hela 55 minuter dhrupad med syntmattor – och inte ens om man accepterar tanken på dhrupad med syntmattor är det bra gjort. Någon sammanhållen alap är det inte fråga om, bara fraser här och där, och skivan kan kanske till och med gå till historien som ett av Europas största svek mot den indisk-klassiska traditionen: båda två är ju faktiskt klassiskt utbildade, men Cuni behandlar traditionen som grab-bag och Gromer, eller vad han nu ”heter”, ägnar den inte ens en tanke.

Den första kvinnliga dhrupadskivan …

Album: Morning MeditationSång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Hic sunt leones (Var? Var?) HSL 014. Innehåll: Shuddha Todi, Nat-Bhairav

■ ■ (■)

Kanske skämdes även hon när hon hörde Gromerkhans slutmix, för strax därefter gav hon ut en renlärig dhrupadkonsert: Shuddha Todi och Nat-Bhairav på Morning Meditation. Skivan är inspelad live i Bombay och Cuni uppträder efter konstens alla regler: jor i tre hastigheter, reciterar mantran, till och med poserar under hakkorsbanér i CD-häftet som den goda italienska hon är. Publiken uppskattar det mer än vi – en jämn oktavmeend river ned applådåskor – men det är inte dåligt; framför allt är det långt ifrån dåligt för att vara en kvinna i en traditionellt manlig genre och ännu mindre för en utländsk kvinna. Faktum är att det var första gången en kvinna över huvud taget sjöng dhrupad på skiva.

På 90-talet var utbudet så begränsat att varje dhrupadsläpp antog proportioner som kan te sig obegripliga idag. Morning Meditation har inte riktigt kunnat stå emot tidens tand, men bortglömd är den inte heller: Navras Records har plockat upp den och den går numera att köpa som NRCD 0144.

Vilket uppsving! Efter denna ojämna början kom så hemskheterna i strid ström. Minst dålig var Danza d’amore (New Earth Records), som åtminstone tog avstamp i dhrupad: här sjöngs det dhrupad med italienska texter ackompanjerat på basfiol och flöjt (bansuri). Den som aldrig hört harmonisk-tänkande europiska klassiska musiker försöka ackompanjera modal indisk melodi kanske inte kan föreställa sig hur dåligt det fungerar … men man kan tycka att Cuni & Co borde märkt det under inspelningens gång. På Drumming Breath (NO-CD CDNO 24) samarbetar hon med maken Werner Durand (”världsmusiker”) och slagverkerskan Marika Falk, eller rättare sagt hon har några kortspår av dhrupad mot syntmatta på en i övrigt precis lika dålig skiva med trummor och flöjt. Ashtayama (Amiata ARNR 0299) är ett om möjligt ännu sämre hopklipp av flera dhrupadinspelningar på samma gång signerat duon Cuni/Durand, och därefter lånade hon sig till ambient-elektronikern Alio Die på Apsaras (Projekt Records 126).

… en definitiv inspelning …

Album: John Cage: Solo for Voice 58: 18 Microtonal RagasSång: Amelia Cuni. Elektronika: Werner Durand. Slagverk: Federico Sanesi, Raymond Kaczynski. Label: Other Minds OM 1010-2

Med allt förtroende på det viset förverkat gör så Cuni helt om och siktar på den moderna europeiska (tja, amerikanska) konstmusiken. Solo #58 från John Cages experimentella ”Sångböcker” 1970, ”18 mikrotonala ragor”, är faktiskt inte ointressant; för Cage begrep sig på raga bättre än de flesta västerlänningar. Han lärde sig om konceptet redan på 40-talet, komplett med tids- och känsloteori, och i Solo 58 instrueras sångaren att tänka på morgon, eftermiddag eller kväll med ”recent pleasures or beauties noticed”.

2007 sjöng Amelia Cuni in 18 Microtonal Ragas för amerikanska minimalistetiketten Other Minds. Skivan har ingenting med indisk-klassisk raga att göra annat än på ett högst abstrakt och teoretiskt plan. Amelia tänker säkert på både morgon, kväll och ”recent beauties”, men nu är det ju inte så att man automatiskt känner A när man hör intervallet B, utan poängen med raga är väl istället att man ska kunna ragan för då är man som lyssnare med och deltar i musikskapandet till och med på en improviserad konsert, och då hör man inte bara det som sjungs just nu utan i någon mån också allt man hört förut i samma raga och en hel del som skulle kunna ha sjungits nu med tanke på vad som sjöngs för en sekund sedan men inte gör det och upplevelsen går bortom en tjusig melodi och blir hur stor som helst. (Här är ”rare ragas” ett mindre problem än man skulle kunna tro – ofta har de i alla fall rejält med beröringspunkter med bekant melodik och skillnaderna blir en poäng i sig.)

Cages nyskrivna ”ragor”, för att vara övertydlig, fungerar inte så; här finns inget att relatera till över huvud taget, det har han sett till. Vi saxar ur CD-häftet:

Cage’s ragas challenge the performer to experiment with this very concept of “tuning=mood” outside the traditional and habitual Indian tuning system. The combination of odd and unusual pitches or pitch sequences (such as a slightly flat octave or microtonal clusters) leads to unprecedented raga-bhavas. In the score of Solo 58, Cage instructs the singer to “think either of the morning, the afternoon or the evening, giving a description or account of recent pleasures or beauties noticed”, openly referring to the classical theory of rasa. However, he gives his contribution to the discussion by, characteristically, abandoning any traditional model and leaving the interpreter free to find his own associations. Moreover, he clearly diverges from the classical Indian approach by directing the singer to focus on the memory of personal experiences. The resulting friction between the individualistic western attitude to “describe pleasures and beauties noticed” and the more impersonal treatment of emotions embedded in the raga tradition encourages further speculations.

The experimental and anarchistic approach to ragas in the Song Books seems in fact to lead to a re-assessment of the correspondence between rasas and given intervals or modes. As chance selected intervals that are deeply dissonant to the Indian ear (such as a flat octave or a very high fourth) come into play, rasas become much less classifiable and standardized, lending unexpected colourings and hues to Cage’s microtonal ragas. His approach allows the singer to draw on his/her own experiences,  and combine them with the discipline of performance to foster the growth of unheard-of and unpredictable rasas.

No matter how eccentric and displacing the raga-bhavas in the performance of Solo 58 may turn out, I experience them as an admirable affirmation of the concept of raga and Indian symbolic thought. The resulting process of re-evaluation has led me to the conclusion that even “experimental” ragas may take on a meaningful shape and be effectively evoked. When creativity is consciously aimed at establishing a mood, a Stimmung, this becomes a “demonstration of our capacity to feel” (Edwin Gerrow, in Rowell 1992). Musical components and procedures fall into place guided by a one-pointed will, and no other purpose is apparent except liberation from constraints (moksha).

Cuni har en poäng (modell större) i att ”ours was the first performance of Solo for Voice 58 by a singer of raga music”. Fler lär det inte bli. Vid det här laget har Amelia Cuni, med tio års dhrupadstudier, bakom sig fem new age-album som spottar på dhrupad, en definitiv inspelning av ett stycke västerländsk konstmusik, och bara en enda dhrupadskiva.

Men det som fascinerar med Cuni är ju som sagt att hon vid det här laget ändå har denna enda dhrupadskiva. Ett alltför vanligt facit vore en räcka new age-krumbukter och ingenting annat. Och det beklämmande med den sortens musiker är att de menar väl. Det är av respekt för den indisk-klassiska traditionen som de vägrar göra renläriga inspelningar – de känner sig otillräckliga bredvid indiska mästare och väljer att göra fusion och new age för att inte göra våld på traditionen. Det sorgliga är förstås att fusion och new age visar så mycket mer ringaktning för traditionen än, säg, en dålig sitarskiva. Vet de inte hur många dåliga sitarskivor som spelas in varje år … av indier i Indien?

Detta gäller dock inte Cuni. Hon spelar in dhrupad; till nöds. Varför då så sällan?

Jo, enligt vad vi hört från mycket säker källa (för en gångs skull lite skvaller!) är det de europeiska dhrupad-fansen Cuni inte gillar. Maken, Werner Durand, så ”världsmusiker” han är, övertalar henne att sjunga dhrupad trots dess diggare och lyckas alltså bara ibland. Det här är ju oerhört. Om man inte tål dhrupadfans, hur man då fördra new age- och världsmusiklyssnare?*

… och skåpet där det ska stå

Album: Ocean of Colours. Sång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Navras Records NRCD 0220. Innehåll: Desi (alap-jor-jhalla & chautal), dhamar i Hindol, Shankara (”Hara Hara Mahadeva”)

■ ■ ■ (■)

2009 lyckades så äntligen Werner Durand övertala frun att spela in en ny skiva oförvanskad dhrupad. Ocean of Colours (NRCD 0220) kom ut på Navras Records som en hyllning till gurun Vidur Mallik (1935–2002). Och så fick vi till slut skivan som visar att både kvinnor och utlänningar kan sjunga dhrupad med den äran. Huvudnumret, Desi, är ett 35 minuter långt underverk av mästerlig intonation och de långa, jämnt flytande meend som är det som sticker ut mest i form av individuell stil. En dhamar i Hindol kanske inte håller hela vägen, men det är ett tappert försök med mycket djärva portamenton, som man inte alls har tråkigt när man lyssnar på.

Och den avslutande Shankara (”Hara Hara Mahadeva”) träffar absolut mitt i prick. En lugn och sansad insjungning som kompletterar Siyaram Tiwaris bindgalna hojtande med den äran. Vi tycker Vidur Mallick hade kunnat vara stolt över en sådan tribut.

Cuni må ha spelat in mycket smörja, men som dhrupadsångerska har hon bara blivit bättre med åren. Lite väl slipat och tillrättalagt, måhända, men med sina klara, vackra kvinnoröst borde hon kunna vara en bra ambassadör för genren istället för att göra parodi. Att vi inte har fler sådana här skivor förblir en gåta; förhoppningvis är Ocean of Colours inte den sista.

Men den har redan följts upp – med Already Awake in the Night (ini.itu 1101), ännu en skiva med dhrupad på syntmattor. Som tur är släppt bara på LP i begränsad upplaga. Jösses Amelia, vad håller du på med?!

RK (grafik: JV)

*) Och det är just för att Cuni gett upp hoppet om dhrupadfans som vi dristar oss till att kritisera henne till denna milda grad. Hon tycker ju redan att vi är dumma i huvudet!

Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

För fyra år sedan skrev undertecknad att Mani Kauls Dhrupad från 1982, 1983 eller 1984 är bättre än Ashish Sankrityayans färska Call of the Deep. Men är den verkligen det? För inte länge sedan visades den gamla filmen på engelska Channel 4, och vi tog förstås planet över till Southall för en titt och en utvärdering.

Faktum är att det är dags att sluta namedroppa denna kultförklarade skapelse och istället göra upp med den scen för scen:

1. Förtexter. Sång: Zia Fariduddin Dagar. Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar … och Bahauddin Dagar, som rörande nog får vara med inte bara i en kort snutt riyaz (2) utan också i förtexterna.

2. Bahauddin, 12–13 år, i riyaz.

3. En karl med mustasch och polisonger gestikulerar runt i fortet i Gwalior och deklamerar gamla skrifter. Han presenteras inte, hans närvaro kommenteras inte, det han deklamerar har just nu inte mycket bäring. Denne mystiske sahib kommer att ha en stor roll i filmen, men vem är han?

4. Zia Fariduddin och Zia Mohiuddin Dagar i en duett, sång och Rudra-veena, högst upp på fortet, medan solen går upp. Detta håller på i tio minuter, och en generation europeer som upptäckte dhrupad senare än 1984 och aldrig såg den här filmen kände att de här duetterna hölls hemliga ända tills svenska Country & Eastern släppte en Malkauns från 1968 på CD för fem år sedan. Så var alltså inte fallet.

5. Zia Mohidduin Dagar demonstrerar något på sin Rudra-veena som man inte förstår vad det är. Så här är det alltid klippt: man får aldrig se frågan, bara ett brottstycke från mitten av svaret. En filmare med andra idéer hade kunnat göra en informativ dokumentär av materialet.

6. Folkliga festligheter med svärd och cymbaler klipps in utan förvarning, tillåts hålla på i evighet och har absolut ingenting med dhrupad eller resten av filmen att göra.

7. Till sist börjar mannen med polisonger föreläsa lite om indisk samhällshistoria, och svärddansarna har nu väsnats så långe att man välkomnar honom.

8. Zia Fariduddin Dagar sjunger raga Bihag. Äntligen!

9. Då och då visas ett par stora bröst under Fariduddins framträdande, gissningsvis för att hålla tittaren intresserad. Det är fint, men hade inte behövts. Det här är Fariduddin i högform – han är verkligen en unik, enastående sångare. Att höra honom så här, om än bara i tio minuter, är en rejäl upplevelse.

10. Några lösa meningar om indisk musikhistoria (ur ett paleografiskt perspektiv) leder in i …

11. Ett pakhawajsolo – där trummisen sitter så långt från kameran att man inte ser vem han är.

12. Mer deklamerande paleografi från vår anonyme ciceron.

13. Pseudohistoria.

14. Zia Mohiuddin Dagar spelar Kamboji i fortet, ackompanjerad av jamande katt.

15. Zia Mohiuddin Dagar demonstrerar hur man spelar nishad i Kamboji.

16. Fascinerande familjehistoria. Varje generation behöver en teoretiker, som varken spelar eller sjunger utan koncentrerar sig helt på studier. Vem har den rollen idag?

17. Ett brinnande framförande av ”Tum Rab Tum Saheb” av Fariduddin Dagar. Av detta visas bara en liten snutt.

18. Mycket liten lec-dem av bröderna Dagar. Mycket liten. Som sagt, någon dokumentär är det inte.

19. Denna intetsägande interiör visas genom flera minuter av en eldig ”Shubh Mahurat” (raga Suha).

20. Så här såg det egentligen ut. Notera att Zia Mohiuddin beenkar sjunger duett med Fariduddin.

21. Ett astronomiskt observatorium filmas runt, runt, medan en speakerröst berättar hur det var förr i världen. I bakgrunden rullar fortfarande den fantastiska ”Shubh Mahurat”, nedtonad, sönderpratad – det är riktigt frustrerande.

22. Släktträd. Inga invändningar från Panchamkauns!

23. Hustak, av alla motiv, filmas in absurdum medan Fariduddin, Mohiuddin och vad som låter som kvinnor, körer och barn musicerar intensivt någonstans kring Bhinna Shadja/Kaushik Dhwani/Pancham.

24. The End.

* * *

Ja, vad ska man säga? Vi tycker nog inte att det här är bättre än Call of the Deep. Musikaliskt är det storstilat men som film är det förkastligt. Inte minst för att de som inte vet något om dhrupad, som inte vet något om familjen Dagar (och filmen verkar sannerligen vända sig till dem), får intrycket att dessa musiker bor i ett tre kvadratkilometer stort fort … och det gör de inte.

JV

Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.

Ancestral Voices

Album: Ancestral Voices. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Srikanth Mishra. Label: Navras NRCD0106 (Yaman, Charukeshi)

■ ■ ■ ■

De magistrala bröderna Gundecha skulle kunna ha spelat in denna Yaman som en present till oss på Panchamkauns. VK:s gamla programförklaring, ”mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om”, må vara svår att tillämpa på Yaman, och när de sjunger in den så här rakt är det nästan så att åtminstone vi hejdukar börjar tveka.

Överlag är det dock inte bland deras allra bästa skivor, och det är faktiskt i själva sången det brister. En gång sjunger de i mun på varandra till ett riktigt trainwreck som tar några sekunder att reda ut. Gissningsvis hände det mer sådant i studion, för det finns ett antal fula klipp som bryter illusionen. I övrigt följer de sin formel verkligen till punkt och pricka, och det finns lite för recensenten att hänga upp texten på. Även om köttet på ett par ställen var svagare än vanligt, var tre andar otadliga från första till sista tonen, dhrupad inkluderad (ibland känns det som om det är det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik de hittat*), och bröderna Gundecha kan rekommenderas varmt även när de inte ligger på fem stjärnor.

Men nu var det inte det det skulle handla om, utan recensenten tänkte hänga upp texten på att det finns fler skivor som heter just Ancestral Voices. Främst med R Carlos Nakai & William Eaton.

R Carlos Nakai är indianen som spelar cederflöjt – few have seen your beauty like the Indian has – och William Eaton den läskige figur som bygger egna instrument på temat korsning mellan harpa och gitarr. Sådant skrämmer oss – som när Jim Goldbums galne vetenskapsman i Flugan ska teleportera sig själv i någon helvetesmaskin och materialiseras som en korsning med teleportörens metalldelar. Dock får man tillstå att bröderna Gundecha inte hade några förfäder som sjöng dhrupad, medan de ”Black Lodge Singers” som figurerar på Nakais & Eatons skiva mycket väl kan vara ättlingar till sångare.

”Ancestral Voices” heter också ett spår på el-flum-cellisten Erich Korys Sentient Cello (den här länken känns på sin plats), och ett på allmän­flummaren Roger Subiranas The Dark Symphony. Och en skiva med den vite kora-spelaren David Gilden. (Snyggaste omslaget sedan Herbie Hancocks Perfect Machine, och gissningsvis en precis lika bra skiva.) Det finns också en Ancestral Voices:  Celtic Christmas, med julsånger på säckpipa, och en hel new age-duo från Nevada som heter Ancestral Voices.

En ständig käpphäst är ju hur den indiska klassiska musiken, allt sedan 60-talet, i Europa och USA har approprierats av flummare (och vurmare för ”världsmusik”) som tycker att en hippie med ett par syntar och didgeridoo (eller fältinspelningar med pygméer) är detsamma som Mallikarjun Mansur. Och hur mycket vi än kämpar emot denna styggelse, heter våra skivor fortfarande Ancestral Voices precis som deras. Så nu förstår ni varför vi är så jävla stingsliga.

JV

*) Det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik hittade outgivne Agra-ustaden Shafi Ahmed Khan när han sjöng in Sujan Khans dhrupad ”Pratham maan Allah”, som funnits tillgänglig som snutt till och från (i skrivande stund från – sajten har blivit något helt annat!) på agragharana.org. Krig mellan dhrupad och khyal, var det nån som skrev – well, don’t let freedom fade / Baby, let’s invade!

RK

Chandrashekhar Naringrekar: full upprättelse

Omslaget: mind-expanding, barrier-breaking

Album: Pt. Chandrashekhar Naringrekar (Surbahar). Surbahar: Chandrashekhar Naringrekar. Ragini Sutra 200401 (Bhoop, Bhoopeshwari, Kaunsi Kanada)

■ ■ ■ ■

Hade Chandrashekhar Naringrekar levt idag, hade han varit kulthjälte à la Pushparaj Koshti. Men han började sina dhrupadstudier hos familjen Dagar redan 1956, långt före sin tid, och förde en tynande tillvaro med en konstart som ännu inte fått sin revival. Under större delen av karriären fanns det knappast plats på scen för fler än familjens egna mästare. Och när han väl gavs ut på utländskt bolag, troligtvis den första dhrupadskivan med surbahar och pakhawaj, slutade det med pannkaka. Sagan var inte rolig.

Som en skänk från ovan kommer nu Bahauddin Dagars etikett Ragini Sutra med en liveinspelning från Schweiz 1994 (efter 38 års lärotid!) och återupprättar denne mästare, om än postumt. Bredvid Chandrashekhars makalösa Bhoop framstår bröderna Gundechas och Pushparaj Koshtis som rena cirkusmusiken; det här är en seriös behandling av en raga som är så god som någon för lyssnare som ser Indien som mer än exotik. Chandrashekhar följer upp med en Bhoopeswhari, och man vill ställa sig upp och jubla åt första komal dhaivat. Ska vi vara ärliga var det precis det vi gjorde.

Denna första halva hade räckt som upprättelse, men Chandrashekhar bara fortsätter, i en halvtimmes Kaunsi Kanada. Har ni hört en Kaunsi Kanada i Dagarvani förut? Nej, just det. Det är inte bara en bra skiva, det är ett måste: tre ragor som absolut inte spelats in på det här sättet av någon annan mästare.

Precis: Chandrashekhar Naringrekar var en mästare, och nu hörs det. Dock spelar inte Maruti Venkatesh Kurdekar pakhawaj den här gången heller – snacka om att gå troll! – även om han står på omslaget; här vankas det bara alap. Man frågar sig verkligen varför de två alltid listas tillsammans utan att spela ihop. Om man inte visste bättre, kunde man …

* * *

Förutom de här två riktiga skivorna lämnar Chandrashekhar bara efter sig, oss veterligen, en knastrig Kirwani-alap på en gammal samlings-LP (Hindustani, CBS 63519 (1969), där han samsas med bland andra Sabri Khan och en jaltarang) och någon kassett som heter Mauj eller Sitar Rag aur Tal som vi hört en gång, där han spelar snutt-sitar på temat ”x ragor i y talor” (och en renommésnyltande sitariya som spelar in under namnet pandit Chandrashekhar). Det är då för väl att han nu kan bli ihågkommen för hur han lät, inte för hur han misslyckades, stoppades undan eller spelade sitar.

RK

Þæt wes god cyning!

Album: Royal Collection of Mewar volym 5. Sång: Nasir Moinuddin & Nasir Aminuddin Dagar. Pakhawaj: Purushottam Das. Label: 5M/Virgin/EMI [EMI som från ingenstans!] 7243 87472 2 8. Innehåll: Kamboji (”Manusha ho to vohi” av Raskhan (1600-tal))

■ ■ ■ ■

Ännu en Kamboji från de äldre bröderna Dagar erbjuder volym 5 i Royal Collection of Mewar. Den enda raga som det redan finns två inspelningar av med bröderna (och en med deras yngre bröder) får alltså en till, och ens första reaktion är – behövs det verkligen? Tja. Den här är längre, en timme istället för en halvtimme (Dhrupad & Khyal) eller tre kvart (Calcutta 1955 på Raga Records) – lika lång som de yngre brödernas; ljudet är lite sämre än Calcutta-inspelningen, och …

… va? Det är klart att det behövs ännu en Kamboji från bröderna Dagar! Vet skäms! Vi tar allt vi kan få i Kamboji, detta slagnummer som bröderna Gundecha aldrig vågat spela in – att behöva jämföras med sådant här avskräcker den bäste. Det som kan sägas om den här versionen är att 1) de sjunger sargam; 2) det här har aldrig varit någon nomtom-raga för bröderna Dagar – lika kärnfull är jhallan här som den blev på studioinspelningen, när tiden var knapp; 3) det är bortkastad tid att lyssna på den här om du inte tar studioinspelningen först. Du måste höra hur hundraprocentig perfektion låter, gång på gång, för att fullt ut kunna uppskatta en lite knasigare, lite mänskligare version, tagen från 50-talsband, i slow motion. För det roliga med Kamboji är att man, uppväxt på en genomskyndad 30-minutersversion, alltid hör den med de öronen och inser hur långsamt dhrupad är. I andra ragor har man en sorts omvänd fartblindhet.

Den slutar mitt i och har som sagt sämre ljud än de två andra inspelningarna, så vi sätter fyra, inte fem stjärnor. Men det har varit en fantastisk serie, en ynnest. Huset Mewar skryter med ”unbroken custodianship” sedan 700-talet; det kan vi inte intyga personligen, men klart är att det åtminstone sedan 50-talet varit ett exemplariskt kungahus. Vem bryr sig om sjöpalatset fick förfalla ett tag (idag har det blivit Taj-hotell), när de har fördubblat de största dhrupadiyornas utvgivna œuvre?

Nu när det här blir det sista vi skriver om den här serien, vill vi lämna er med denna tanke: Kan inte Carl XVI Gustaf, istället för vad det nu är för älgjakt och Östermalms-höhöande han håller på med, ge ut lite dhrupad-inspelningar från 50-talet? Kan han inte det? Nej men så håll käften på sig då, rojalist. Och erkänn att kung Carl Gustaf inte skulle ge ut ens europeisk klassisk musik om den så hoppade upp och bet honom i arslet. Han gör ingen nytta alls, visst är det så? Han finns inte till för sina undersåtar, utan för sig själv?

Det tyckte du kanske på sin höjd var lite putslustigt, men när gjorde kung Carl Gustaf något för dig senast? När drottning Silvia? Deras ohängda ungar? Aldrig, eller hur?

Kungen av Mewar, däremot, þæt wes god cyning! Vi lämnar er med en bild på honom.

JV