India’s Most Wanted Man

Bok: Veerappan – India’s Most Wanted Man.
Av Sunaad Raghuram (Viking, New Delhi, 2001)

■ ■ ■ (■)

Den blodiga historien om Veerappan har kablats ut över hela världen vid det här laget. En seriefigur med enorm mustasch som lever rövare i djungel och buskskog, tjuvskjuter elefanter och smugglar det orientaliska sandelträt. Den som vill ha mer förståelse för människan bakom karikatyren och hans omständigheter i den sydindiska fattigkulturen kan vända sig till Veerappan – India’s Most Wanted Man, konstigt nog det bästa som skrivits om superskurken. Här får vi följa honom från uppväxten i smugglarland till skräckväldet i skogarna, från de första styckmorden hemma i Gopinatham till gerillakrig med en hundrahövdad armé. Allt är med: Veerappan grips på fyllan i Bangalore 1986 (och rymmer, som Ursut); den godtrogne skogvaktaren Srinivas halshuggs i Yerke Halla 1991; Rambo Gopalkrishna överlever bilbomben i Sorakaimadu 1992. Och förstås den senkomna politiseringen: aktivisterna infiltrerar Veerappans gäng som en användbar plattform, och Rajkumar hålls som gisslan i väntan på allt från enorma lösensummor till officiell status för minoritetsspråk och staty av Veerappan i jätteformat. Däremellan får Veerappans gripna och torterade fru (för läsare långt från händelsernas centrum ter sig textens polis sällan mer sympatisk än tjuv) breda ut sig i första person på 13 sidor.

homosexualitet tappar fokus mot slutet, men tampas med en berättelse som själv tappar fokus. Veerappans rustika, svartvita thuglifebakgrund står i olustig kontrast till mediakändisen och storpolitiken. Små utbrott av intensiv dokumentation sticker ut i en lång karriär av hemlighetsmakeri. Skriven 2001 är boken också dömd att se sin historia rinna ut i sanden: det skulle ta ytterligare tre år för polisen i Karnataka och Tamil Nadu att bygga upp det samarbete som behövdes för att få stopp på härjningstågen. Men trägen vinner: den 18 oktober 2004 dog världskändisen som han levat, i ett kulregn i Tamil Nadus skogar. Själv uppskattas han mest troligt ha dödat 119. Nu väntar vi på en reviderad utgåva eller kanske en helt annan biografi. Tiden har sprungit ifrån Veerappan – India’s Most Wanted Man, men alternativen lyser å andra sidan med sin frånvaro.

VK

Skolastiskt intermezzo

Bok: South Indian Vina Tradition & Individual Style
Av: Karaikudi Subramaniam
Förlag: Wesleyan University Press (1985)

Precis som med sitaren i norra Indien finns det olika spelstilar från olika landsändar också hos den sydindiska veenan. En av de mer välkända är Karaikudi-stilen, från Karaikudi i Tamil Nadu, som blev jättestor med bröderna Subbarama & Sambasiva Iyer (1883/8–1936/58), men som sedan dess upprätthållits av kvinnor (Subbaramas dotter Lakshi Ammal, hennes dotter Rajeswari Padmanabhan, hennes dotter Sreevidhya Chandramouli och Samabsivas elev Ranganayaki Rajagopalan) men som då och då låtit bra även i händerna på lumpna utbölingar som Raghunath Manet. Rajeswaris lillebror, Karaikudi Subramaniam, gör inget större väsen av sig i skuggan av alla dessa kvinnor, men nu har vi läst hans doktorsavhandling, en kluns på 750 sidor: South Indian Vina Tradition & Individual Style, där han forskar på inte minst sig själv. Lite lustigt, kan tyckas – hade oppositionen verkligen tillräckliga fackkunskaper för att upptäcka tänkbara pikar i någon rivals riktning?

Äsch, Subramaniam är en gentleman ut i fingertopparna! Men ”a gentleman and a scholar”, det vete sjutton. Av de 750 sidorna upptas den allra största delen av transkriptioner av ”viribOni” varnam och ”shankarinIvani” i Begada av Subbaraya Shastri (1803–1862) i inspelningar av Mysore Doreswamy Iyengar och sångaren Tanjore Viswanathan, samt en ”viribOni” av Subramaniam och en ”shankarinIvani” av Karaikudi Sambasiva Iyer. Transkriptionerna är nämligen ohyggligt noggranna och genomförda både i europeisk notation, sargam, mer detaljerad sargam (med grafiskt inritade gamaka) och en egen helgrafisk notation. Data härifrån kvantifieras och jämförs mellan musikerna.

Dock inte till någon större nytta. Några slutsatser blir det inte tal om, mer än att stilarna skiljer sig åt något, att det finns utrymme för personlig prägel, att de har mycket gemensamt och att kompositionerna i stort är gemensamma. Arbetet är alltså vetenskapligt meningslöst – grundtanken var att jämföra veena från Andhra Pradesh, Mysore, Tamil Nadu och Kerala, vilket hade varit betydligt matnyttigare, men blev för stort – och som sagt helt renons på polemik. Så efter några hjärtskärande vackra foton ur familjealbumet, en del intressanta släktträd över Mysore- och Karaikudi-stilarna, några ögonkast på jättetranskriptionerna och en dålig historisk exposé (varför?) som bara drar ner helhetsintrycket, är det enda som återstår lite ”pleasant Italian restaurant talk”.

JV