Deepak Raja: khyal är den nya thumrin, eller den nya dhrupaden

Deepak Raja
Deepak Raja är en av de intressantaste pennorna som skriver om nordindisk klassisk musik idag.

Deepak Raja (författaren till ”Hindustani Music: A Tradition in Transition” och ”Khyal Vocalism: Continuity Within Change”, och elev till Arvind Parikh som var elev till Vilayat Khan) har i somras bloggat en intressant serie om generationsskiften och paradigmskiften i khyal, stödd på tidigare forskning och på statistik från Youtube. Han kallar det hela ”Aesthetic Obsolescence”: Estetisk urmodighet.

Hans slutsats är att det är dags för ett paradigmskifte just nu, att khyalgenren som vi känner den har nått vägs ände som nordindisk klassisk huvudfåra. Antingen kan den närma sig thumri (bli ”den nya thumrin”) och förlora sin kontemplativa dimension, eller så kan den tyna bort som dhrupad (bli ”den nya dhrupaden”) medan lättare musik tar över.

Vi föredrar nog alternativ två, kolera. De goda nyheterna är att om khyal blir den nya thumrin finns det inget rum för thumri, så den drar i så fall thumrin med sig i fallet.

1. Teoretisk underbyggnad

I första delen av flera (”Aesthetic Obsolescence & Paradigm Shifts in Hindustani Music I”) tar Deepak Raja avstamp i vad han tidigare skrivit i ”Hindustani Music: A Tradition in Transition” och relaterar det till filosofiskt och makroekonomiskt tankegods. ”A Tradition in Transition” sammanfattar han så här:

  • Varje nordindisk musiker är en produkt av och för sin generation, mindre attraktiv för andra generationer.
  • Ingen nordindisk klassisk musik är tidlös, utan allt blir urmodigt med tiden. Ju äldre musik, desto mindre intresse.
  • Äldre nordindier drabbas av ”estetisk skleros”. När de blir 50–55 år gamla kan de inte längre acceptera yngre musikers värderingar, utan håller fast vid den estetik de tillgodogjort sig hittills.

Sedan stödjer han sig på filosofen Jose Ortega Y Gasset, som delar in människans liv i 15-årsperioder. Från 30 till 45 års ålder utvecklar människan sin strategi och mellan 45 och 60 års ålder implementerar hen sin strategi. Raja stöjder sig vidare på makroekonomisk forskning från Clement Juglar, Simon Kuznets, Edward Dewey & Edwin Dakin och Nikolai Kondratieff, som alla identiferat olika cykler i samhället. Raja syntetiserar forskningen och lutar åt att utvecklingen kan delas in i perioder om 50–60 år, som i sin tur kan delas in i kortare perioder om 15–30 år.

Så långt är det ett rent förarbete, men sedan blir det generationsskiften i khyal. Raja ställer upp en modell där varje generation aktiva sångare sätts i relation till fyra andra roller: guru-generationen (30 år äldre), det musikaliska idealet (guruns gurus generation, 60 år äldre), sångarens rivaler (delvis jämnåriga, delvis äldre) och publiken, som Raja tänker sig är av samma generation som sångaren.

Sångare som är aktiva 1925–1955 påverkar nästa generation direkt, som deras lärare, och påverkar indirekt även generationen efter som musikaliskt ideal. Men sedan har 1925–1955 års sångare inget inflytande längre.

The world has changed far too much between 1955 and 2015 for the musical values of [generation 1] either to exist, or to deserve an audience. A paradigm shift is to be expected.

Därför är paradigmskiften att vänta vart ungefär 50:e till 60:e år.

(Läs hela artikeln av Deepak Rakja: Aesthetic Obsolescence & Paradigm Shifts in Hindustani Music I.)

2. Statistiska studier: khyalsångare födda 1872–1930

Abdul Karim Khan
Abdul Karim Khan (1872–1937) från Kirana-gharanat var en av de första nordindisk-klassiska stjärnorna på skiva. Idag har han blivit estetiskt urmodig, stackarn. Proffstips: Det går dock fortfarande bra att lyssna på honom. Men varning: Pandhariche bhoot moThe!

I andra delen (”Aesthetic Obsolescence in Hindustani Music II”) har Deepak Raja studerat vilken khyal som är populär på Youtube, helt enkelt för att det är en populär plattform med tillgänglig statistik. Här koncentrerar han sig på lite äldre musik, och har studerat 21 sångare födda mellan 1872 (Abdul Karim Khan) och 1930. Och han hittar stöd för sina teser. I genomsnitt har en musiker född 1930 fem gånger mer views på tuben än en musiker född 1870 – som blivit estetiskt urmodig.

I sina data ser han också en ”cyklisk trend”: då och då kommer en ”genombrottssångare” som sticker ut med popularitet. Han ser tre–fyra konkurrerande uppsättningar musikaliska värderingar idag, som motsvarar tre–fyra generationer lyssnare … som gillar:

1. Abdul Karim Khan,
2. BGAK,
3. Mallikarjun Mansur,
4. Bhimsen, Kumar Gandharva och DV Paluskar.

Och avståndet mellan Abdul Karim Khan och Bhimsen Joshi är exakt 50 år. ”We could well be looking at an Indian version of a large Kondratiev wave of 50–60 years, which subsumes three shorter Kuznets waves.”

Visst är underlaget litet, bara 21 sångare. De riktigt populära sångarna, som kanske står för större delen av siffrorna, är inte fler än sex. Deepak Raja räknar sammanlagda tittarsiffror, så att en sångare som finns representerad med fler inspelningar också får högre tittarsiffror. (Dock är väl fler upplagda inspelningar också ett tecken på popularitet. Och sambandet är inte självklart. Amir Khan finns representerad med 48 inspelningar, och har i genomsnitt 486 tittare i månaden: Abdul Karim Khan har bara 18 inspelningar, men 410 tittare i månaden.) Och det som gör gamla inspelningar mindre populära kan också vara sådant som ljudkvalitet. Det är lätt att problematisera.

Men samtidigt är tesen så självklar att ingen problematisering behövs. Vem kan väl tvivla på att 60 år gammal estetik är mindre populär än den nu rådande? Det är så självklart att ni kan undra varför han behöver bevisa det. Men det är inte den allmänna tendensen han vill leda i bevis. Det är de 50–60-åriga cyklerna.

Parentes: populära och impopulära gharanor

Deepak Raja lade sig vinn om att räkna med viktiga sångare från de stora gharanorna – Gwalior, Agra, Patiala, Kirana, Jaipur-Atrauli (why no love for Prasuddhu-Monohar?). Studien gör det också möjligt att se vilka stilar som är poppis.

Och det är Kirana (Bhimsen Joshi, Amir Khan, Adbul Karim Khan) och Patiala (BGAK) som är populärast. Gwalior är ungefär hälften så populärt, Jaipur-Atrauli ungefär 40 procent så populärt, och Agra bara 14 procent så populärt.

En intressant passus:

This confirms professor Bonnie Wade’s view (Khayala: Creativity within India’s Classical Music Traditions, Cambridge University Press, 1984) that in the second quarter of the 20th century, the Gwalior gharana suffered a loss of identity, and was obliged to reinvent itself. This crisis resulted in several Gwalior trained vocalists drifting towards the dominant style such as Agra (for example Yashwant Buwa Joshi), the ascendant style such as Jaipur-Atrauli (Mallikarjun Mansoor), or to emerge as highly individualistic originals (for example Omkarnath Thakur, Kumar Gandharva).

JV:s konstiga karaktäriserande av Yeshwantbuwa Joshi som renlärig Gwalior är alltså helt fel, som så mycket annat.

(Läs hela artikeln av Deepak Rakja: Aesthetic Obsolescence & Paradigm Shifts in Hindustani Music II.)

3. Dessa khyaliyor är som populärast när de inte sjunger khyal

Kumar Gandharva
Kumar Gandharvas (1924–1992) bhajan-repertoar är nästan åtta gånger så populär som hans khyal.

I tredje delen (”Aesthetic Obsolescence III”) gör Deepak Raja om samma genomgång fast med sångarnas lättare repertoar. Underlaget är mindre, men slutsatserna blir dramatiska.

DV Paluskars lättrepertoar är dubbelt så populär som hans khyal. Efter honom växer skillnaderna. Bhimsens lättrepertoar är nästan fyra gånger så populär som hans khyal, och Kumar Gandharvas nästan åtta gånger så populär.

Lättrepertoaren är mycket mindre tidlös än khyal – det är bara två generationer musikaliska värderingar som har någon inverkan alls idag, jämfört med fyra inom khyal – och den vinner också hela tiden popularitet på khyals bekostnad.

Detta, skriver Raja, lär påverka khyal dramatiskt inom en nära framtid.

Han spår en brain-drain från khyalgenren då begåvade ungdomar söker sig till mer populär repertoar. Detta lär ytterligare stärka de lättare genrerna. Etablerade khyalsångare kommer också att lockas sjunga mer thumri, bhajanrepertoar och så vidare, helt enkelt för att det är det folk vill höra.

Men han spår också att khyal som genre kommer att anpassa sig för att säkra sin fortlevnad, och förändra sig i riktning mot thumri.

Raja ser på khyal som en konstart med tre dimensioner. Den är kontemplativ, den är expressiv och den är kommunikativ. Det som skiljer den från lättare musik är den kontemplativa dimensionen: improvisationen, studien av det egna musicerandet, av ragans gestalt. Det är det här han spår att genren kan komma att ge upp: ”the raga discipline or the deliberate exploration of the raga’s melodic-emotional personality, or both”.

(Läs hela artikeln av Deepak Raja: Aesthetic Obsolescence III.)

4. Mer statistik: thumri-, ghazal- och bhajansångare

Begum Akhtar
Begum Akhtar (1914–1974) är fortfarande mäkta populär, visar Rajas forskning.

Noggrann som han är fortsätter Deepak Raja att titta på statistik för sångare som egentligen inte sjunger khyal utan specialiserar sig på thumri, ghazal och bhajanrepertoar. Han hittar elva sångare med mellan femton och 35 inspelningar var.

Här är det två musiker, Begum Akhtar och Mehdi Hassan, som sticker ut så mycket i statistiken att det bara med svårighet går att se någon underliggande trend. Deepak Raja tror ändå (och det lär väl med självklarhet stämma) att thumri- och ghazalsångare går samma öde till mötes som khyaliyor: förr eller senare springer tiden ifrån deras gamla inspelningar.

There is no reason to believe that a transformation of the khayal will drive the ghazal or thumree totally out of circulation. But as the khayal starts resembling the relatively raga-neutral genres in some respects, it will shrink the aesthetic space available to them … some would argue that this tendency is visible already.

It has been argued, for instance, that Begum Akhtar and Mehdi Hassan brought so much melodic sophistication to the ghazal, that they left the original Banaras thumree struggling for survival. It has also been noted that once the khayal genre annexed and enriched the bandish-ki-thumree as the chhota khayal, the bandish-ki-thumree lost its footing … Further, it is observed that with the advent of the romanticist brigade in khayal vocalism – Kumar Gandharva, Jasraj and Kishori Amonkar – the bol-banav thumree and some other semi-classical genres lost a good deal of their aesthetic territory.

Bra. Om de här genrerna nu ska förstöra khyal, är det inte mer än rätt att khyal drar dem med sig i fördärvet.

(Läs hela artikeln av Deepak Raja: Aesthetic Obsolescence IV.)

5. Mer sentida khyalsångare och diskussion

Kaushiki Chakraborty
Kaushiki Chakraborty, dotter till Ajoy Chakraborty av Patiala-gharanat. Född 1980 får hon representera dagens khyal, där den står inför Deepak Rajas paradigmskifte. Foto: Charlelie Marange

I en femte del tittar Deepak Raja på vad han kallar samtida sångare. Där ingår ett tjog sångare födda mellan 1980 (Kaushiki Chakraborty) och 1932 (Kishori Amonkar). När han lägger deras khyal till tidigare statistik läser han ut åtta cykler av varierande längd under en sammanlagd 105-årsperiod.

Kondratieffcyklerna ser han tydligt i tre stora popularitetstoppar: Abdul Karim Khan, Kishori Amonkar och 80-talisterna. Det är 59 år mellan Adbul Karim Khan och Kishori, 50 år mellan henne och 80-talisterna.

Vidare genomgång av lättrepertoar från mer sentida sångare bara bekräftar tidigare upptäckter. Thumri och ghazal är mer populära än khyal, och är mer färskvara än khyal.

Det senaste säkerställda paradigmskiftet i nordindisk klassisk sång skedde under en 15-årsperiod när DV Paluskar, Bhimsen Joshi, Kumar Gandharva, Jasraj och Kishori Amonkar var aktiva, för ungefär ett halvsekel sedan. Det är alltså dags för nästa.

Deepak Raja spår att khyal snart kommer att få stå tillbaka för thumri och annat. Det som fortfarande är efterrätten på konserter kommer snart att bli varmrätt. (Det skulle aldrig hända i Sydindien!) Och khyal kommer att stilistiskt närma sig thumri och ghazal (eller tyna bort).

The orthodox khayal can still remain (like dhrupad) in marginalized circulation for another couple of generations; but perhaps not longer. And, even during its residual life, it will change beyond recognition. This is because the very essence of a paradigm shift is that it changes society’s perception of itself, never to return to its original state.

(Läs hela artikeln av Deepak Raja: Aesthetic Obsolescence V.)

* * *

Rajas resonemang känns sannerligen inte omöjligt, men att det stödjer sig så mycket på att lättare musik är mer populär än tyngre är kanske en svaghet. Så har det väl ändå alltid varit, utan att det signalerat något paradigmskifte. Det Raja kallar ”tvådimensionella” konstarter tilltalar nog en bredare massa än de ”tredimensionella” med sin krävande tredje intellektuella dimension.

Och om det är just denna tredje dimension som tilltalar nischpubliken – och, får vi förmoda, musikerna! – känns det inte självklart att uttolkarna skulle överge den för att nå ut till en större publik. Om det fungerade så skulle det väl inte ens finnas olika slags musik.

Men trots sådana invändningar känns Rajas resonemang sannerligen inte omöjligt. Kanske är det snart slut på den nordindiska klassiska musik vi vuxit upp med. Då är det bara att fortsätta lyssna på sina gamla inspelningar, bara skönt att det inte kommer några nya, och vänta vid sitt vattenhål på döden som en gammal elefant.

RK, VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s